Recensioner


Litteratur

 
Titel: Kroppen: med 100 frågor och 70 flikar!
Författare : Heather Alexander
Illustratör: Andres Lozano
Översättning: Marie Helleday Ekwurtzel, Originaltitel: Human Body
Förlag: Ordalaget Bokförlag (2017)

Recensionen finns även på: Barnboksprat

 
 
 
Frågor och svar om kroppen och hur den fungerar
 
 
Alltid lika spännande är det att upptäcka och förstå underverket den egna kroppen! Att allt i en kropp verkligen fungerar, år efter år, generation efter generation, är ett mirakel. Inga uppdateringar behövs, vi är perfekta från början och urmodellen är ’flera hundra tusen år gammal’. Visst, det kan behövas lite justeringar, några hjälpmedel, en eller annan reparation Kanske har vi en funktionsnedsättning eller två – men tänk så mycket som fungerar ändå.

Utanpå är vi alla unika (med undantag från enäggstvillingar) med släktdrag härifrån och därifrån, det är fantastiskt att det kan finnas så oändligt många utseenden. Men ännu mer fascinerad blir man efter att ha utforskat kroppens inre, att inte bara konstatera ATT det fungerar utan också få en inblick HUR det fungerar. Precis en sådan inblick – i dubbel bemärkelse – får läsaren av boken Kroppen: med 100 frågor och70 flikar!

Tydliga och stora illustrationer av kropp, kroppsdelar, organ, system, sinnesupplevelser, funktioner, behov m.m. Runt om varje bildpresentation finns rutor med korta fakta som oftast har en inbakad fråga, eller enbart en frågeställning. Svaret då? Jo, du kliver in i en lucka, pillar upp den med fingret, och får ytterligare bilder och ett riktigt bra svar på frågan, tillfredsställer även den mer vuxna smaken. Det är inte bara barn som är vetgiriga och inte har stenkoll på hur kroppen fungerar.

 

Den svenska upplagan har text på svenska

 
”HUR FORT FUNGERAR NERVERNA? De är supersnabba. Så fort du har läst den här frågan sa hjärnan till nerverna i dina fingrar att lyfta på den här fliken.” Bild på nervtrådar och kopplingar där signalerna överförs. Och innan dess har man fått veta hur signalerna tog sig från kroppen till hjärnan och vad nerver är, där impulserna, eller signalerna, färdas. Uppslaget handlar om hjärnan. Andra uppslag handlar tillexempel om hjärtat och lungorna, sinnena eller matsmältningen.

Barnbarnet på 8 år började genast utforska boken, trots huvudvärk och lätt feber, läste frågorna skrivna med ’stora bokstäver’ och undrade om vi vuxna kunde svara. Även med kunskap är det svårt att ge ett sammanfattat och lättbegripligt svar. Ivrigt pillade hon upp luckan och läste de längre innehållsrikare texterna skrivna med ’små bokstäver’ – pedagogiskt: enkla korta frågor: ”VAD GÖR MINA REVBEN?” kort men utförligt skrivna och illustrerade svar i bild/kroppskontext. Boken är robust av kartongblad och luckorna gedigna, men håller så klart inte för vad som helst.

 
 

*

 
 
 
 
 
Titel: Barnens atlas för att upptäcka världen
Författare : Anita Ganeri
Illustratör: Sara Lynn Cramb
Översättning: Marie Helleday Ekwurtzel, Originaltitel: Discovery Atlas
Förlag: Ordalaget Bokförlag (2017)

Recensionen finns även på: Barnboksprat

 
 
 
Barnens atlas för att upptäcka världen
 
 
  • Korta inledningstexter berättar översiktligt om världsdelar och dess mindre delar
  • Kartor ger en visuell överblick av geografi, natur och kultur
  • Snabba fakta lyfter fram ett urval viktiga fakta av olika slag
  • Fotocirklar låter läsaren komma i närkontakt, zoomar in detaljupplevelser, ger inblickar som förklaras ytterligare i sidotexter, och ger en upplevelse av att vara där
  • Vi tas med på en resa genom världen!

     
     
    En ”kartbok” kan vara rysligt torr och tråkig om man inte har några referenser. Men när man vet hur en plats ser ut, har hört vågor klucka och upplevt bergsbestigningar i benen så blir det genast roligare! I Barnens atlas för att upptäcka världen har författarna och illustratörerna gått ytterligare steg i frågan om referenser. Med hjälp av en entusiastisk berättelseanda leds läsaren in på ett spår som ökar förväntningarna: vi ger oss ut på en resa där det känns som om vi har ett uppdrag
     
     
    Varje uppslag bjuder på en mängd intryck och berättar om klimat, djur, natur, geografi, människor, ett lands specialliteter, kännetecken, kultur av olika slag i en god variation. Jag kan tycka att det blir väl många intryck att sortera och allt känns lite ostrukturerat och rörigt, i nästa stund undrar jag hur jag skulle uppleva en världsdel eller ett land om jag reste dit: precis så! Massor med osorterade intryck skulle trängas och vilja hitta sin referensplats i hjärnan! Och om jag skulle fråga någon annan som var med på samma resa om dennes upplevelser skulle förmodligen helt andra saker lyftas fram.
     
     
    Tänk vilken underbar resa man skulle kunna göra tillsammans genom denna bok, gamla och unga i olika åldrar och med olika intressen. Några gillar fakta och vill veta hur lång längsta floden är, andra vill veta vad alla huvudstäder heter. Någon får syn på bilderna av läckra maträtter som serveras i just det landet eller lockas av diamanten och upptäcker att det finns diamantgruvor! Och alla lustiga djur vi får syn på, men vad heter de – någon som kan läsa? Sagoslott, vulkaner och målade människor i annorlunda kläder, finns de verkligen på riktigt!? Så ofattbart stor och rik vår värld är – just det Vår värld, där det finns så mycket att upptäcka, kanske finns det någon i gruppen som kommer från något av länderna och kan berätta mer.

    Man streckläser inte en atlas, men jag tror att man har glädje och nytta av den på många sätt under lång tid av livet – återkommer gång på gång, man får en förståelse för många dimensioner och kan söka sig vidare utifrån något som väckt extra intresse. Ett smart grepp för att få en hastande läsare att gå tillbaka och upptäcka att man kan upptäcka så mycket mer än det första intrycket, är frågesporten och bildletningsutmaningen på sista uppslaget, en mycket bra idé som kunde ha innehållit många fler frågor av olika svårighetsgrad.

     
     

    *

     
     
     
     
     
    Titel: Morrison räddar en kattunge
    Författare : Sanna Juhlin
    Illustratör: Mimmi Tollerup
    Förlag: Ordalaget Bokförlag (2017)

    Recensionen finns även på: Barnboksprat

     
     
     
    Familjedrama
     
     
    Morrison räddar en kattunge visar sig snart vara mer än berättelsen om en älskad, bortskämd, fet och lat familjekatt. En historia som lätt kan föras över till vår mänskliga samtid nystas upp: begreppen djuriskt och humant blir intressanta liksom den existentiella frågan om vad som gör livet värt att leva.

    Morrison, den självupptagna katten med hjärta, humor och karaktär, är tillsammans med sin människofamilj tillbaka i härligt illustrerade uppslagslånga kapitel.

     
     
    Familjekatten Morrison har blivit så lat och fet att barnen Moa och Ture bestämmer sig för att han behöver röra på sig för att magra. De planerar för Morrisons träning, bygger en hinderbana och släpar ut sin katt i koppel, men han vägrar att hoppa. Ända tills en ostbelöning i ett snöre lockar och retar till anfall. Man kan tycka att barnens beteende är djuriskt – eller i alla fall omänskligt och kränkande – men de är ju bara barn i en familj som har matat upp och skämt bort sin katt.

    Osten ger bara glädje för stunden. Efter träningen återgår Morrison till sitt lata liv, drömmer om goda ostar och fet grädde som livets enda glädjeämnen. Egentligen är livet ganska innehållslöst, meningslöst och ensamt trots att han har det så bra. En del retstickor kan ju dessutom göra livet tungt – familjehamstern Kungen retar honom för att han är tjock och det är ju inte så kul, Morrison går i sin tur ut och retas med grannes fastkedjade gamla hund – barnsligt men mänskligt.

    Men inte ens retas får han göra i lugn och ro – nä, då ska han badas och borstas, inte underligt att han blir sur och tappar sin självständighet. Allt detta, kommer det att visa sig, är inte ett kattliv utan ett välfärdsproblem, för plötsligt händer något som förändrar allt.

     
     
     
     
    En främmande kattunge dyker upp från ingenstans, har gått vilse och tappat bort sin mamma. De hinner nätt och jämt börja bygga på sin relation förrän ungen förs bort av en hök för att genast tappas i ett högt träd Och Morrison som inte klättrar, han klättrar osjälviskt – det finns ju ingen annan. Och så har han fått en kattunge på halsen, blir kallad pappa och tar själv på sig att lära ungen allt han kan.

    Att vara beredd på att offra livet för någon en gång är en god sak men att göra det två gånger samma dag höjer till hjältestatus. Ett riktigt drama utspelar sig i text och bild: i godan ro sitter de sida vid sida på staketet, den stora ska just lära den lilla att reta hunden när den lilla plötsligt upptäcks befinna sig på fel sida av staketet. Som skjuten ur en kanon kastar sig Morrison mot dödsfienden som övermannar honom.

    Fienden visar sig snart vara en sann humanist, han hyser nämligen en hemlös liten flyktingfamilj – trots att de inte talar samma språk och inte är av samma ras. I hundkojan bor nämligen kattungens mamma och kattungen själv, men eftersom Morrison redan har adopterat ungen så flyttar mor och barn från det tillfälliga boendet till Morrisons familj där de välkomnas varmt. För Morrison har livet fått en mening, och han delar gärna med sig av mat, utrymme och familjekärlek. Och vem vet, kanske får han en ny vän på andra sidan staketet.

    Morrison räddar en kattunge är en berättelse som kan förstås på många sätt, detta är bara ett!

     
     

    *

     
     
     
     
     
    Titel: : Miffy cyklar och Miffy i skolan
    Författare och illustratör: Dick Bruna
    Förlag: Ordalaget Bokförlag (2017)

    Recensionen finns även på: Barnboksprat

     
     
     
    Drömmen om att cykla
     
     
    Att kunna cykla är något alldeles speciellt: det ger en känsla av att växa, en upplevelse av frihet – man lämnar marken och liksom flyger fram! Många av oss har nog minnen av när vi lärde oss, hur det hela började och hur det plötsligt bara fungerade och den vingliga framfarten blev allt stadigare – tills det blev dags att bromsa, eller blev en nerförsbacke
     
     
     
    I Dick Brunas Miffy cyklar utstrålar kaninen Miffy dröm och längtan där hon sitter med huvudet i tassarna. När hon blir stor, då ska hon cykla! Hon föreställer sig cykelturen, först runt huset där hon bor, sen ut bland blommorna på ängen – det går hur enkelt som helst. Förbi sjön, genom skogen med alla träden går turen, och uppför en backe. Miffy har ett mål: huset på kullen där mostern bor.

    Tänk att kunna ta sig dit man vill för egen maskin, när man vill, knacka och hälsa på någon på sina egna villkor – vara så stor och självständig – och hemåt när man själv bestämmer Nåja, kanske innan det blir mörkt. Svisch ner för backen. Ja, visst ja: man kan ramla – så inte för fort, utan lugnt tillbaka.

    Fast först måste Miffy bli stor, men hon vill så gärna cykla Och så är hon tillbaka i dröm och längtan – från boken sista bild återvänder man oundvikligt till den första.

    Ännu en ljuvlig bok om Miffy!

    Dessutom har det kommit ytterligare en: Miffy i skolan – väl okomplicerad för sex-sjuåringen, men kanske helt rätt just därför. Kanske kan ett skolbarn läsa den alldeles själv för ett yngre syskon som undrar vad skolan är.

     
     
     
     

    *

     
     
     
     
     
    Titel: : Nordiska gudar
    Nedtecknare och illustratör: Johan Egerkrans
    Formgivning: Cecilia Danneker Engström
    Förlag: B. Wahlstöms (2016)

    Recensionen finns även på: Barnboksprat

     
     
     
    Praktverk: den nordiska gudahistorien
     
     
    Ett nordiskt mytarv förs vidare. Sakligt, historiskt, kärvt, dramatiskt och berättande presenteras karaktärer och myter ur den nordiska gudasagan; ja, hela världens skapelse, uppgång, fall och återuppståndelse ryms i Johan Egerkrans väl genomarbetade praktverk.
     
    Läsaren får följa med från allra första början, tidernas början då inget fanns till mer än eld, is och intet. Och så det stora bottenlösa gapet: Ginnungagap. I det gapet tar allt sin början i och med urjätten Ymer. Sedan dyker de upp den ena figuren efter den andra: jättar, monster, gudar och människor, och världsalltet började ta form och delade sig i nio världar med olika karaktär, som i sin tur kom att rymma olika väsen med olika egenskaper. Gudar, jättar, troll, dvärgar, drakar, hästar, fåglar, träd, ormar och man vet inte alltid vem som är vad för ibland när de ska uträtta något tar de sig en annan skepnad för att nästla sig in i en av de andra världarna eller komma åt en gemål som inte tillhör de lovliga – och gifter sig och skiljer sig gör de, kors och tvärs, så avkomman är långt ifrån ’renrasig’. Diser, alfer och nornor har olika egenskaper och uppgifter, liksom en mängd andra väsen.
    Blandningen av onda och goda väsen är som alltid, liksom krig, kärlek och list för att nå de egna syftena. Historierna hakar i varandra och bygger samman, vilket inte är så underligt eftersom alla har släkt och familj lite här och var och gör gemensam sak än med den ena och än med den andra. Liv och död, ljus och mörker, himmel och underjord går hand i hand. Och så dör den godaste, vackraste och fridsammaste guden Balder, förrädaren Loke ser till att han hamnar i dödsriket och blir kvar där, vilket är början till slutet, katastrof och ondska – jordens undergång Ragnarök närmar sig. Men den nya värdens födelse är bara några krig och vintrar borta, ja, och så Fimbulvintern förstås, den tre år eviga vintern av snö och is när alla människor dör – inte att förglömma.
    Hela verket andas nationalromantik, design, typsnitt och illustrationer för en dialog med bland andra John Bauer och jugend, men referenserna till vår tids mytillustrationer är lika närvarande. Balansen mellan skissade detaljer – som Odens hand, ansikte och utlyfta öga; objekt som framhävs med färg och ornamentik – som Tors hammare; hela miljöbilder – som gudar och väsen i natur och med attribut, och slutligen små ’träsnitt’ ur Olaus Magnus Historia, är oerhört väl avvägd. Den historiskt konstvetenskapliga dialogen upprepar sig vad gäller texterna, även om de får kallas sammanlänkande i religions- och litteraturvetenskapligt historisk mening. Historiska källor, som Snorre, varvas med citat ur Havamal, Völuspa och nutida forskning. Karaktärer beskrivs och händelser återberättas och byggs samman till en helhet.
    Upplägget är välstrukturerat och lättöverskådligt, varje presentation och berättelse bygger vidare. Säkert har de flesta av oss hört talas om Asar och Vaner och flera av karaktärerna – som Tor, Oden, Freja och Idun, människorna Ask och Embla, hästen Sleipner, Midgårdsormen, Ygdrasil och Mimers brunn – här sätts de alla in i sitt sammanhang.
     
     

    *

     
     
     
     
     
    Titel: : Godnatt allihop och Mamma borta
    Text och bild: Chris Haughton,
    svensk text: Gunilla Halkjaer Olofsson
    Förlag: Lilla Piratförlaget (2016)

    Recensionen finns även på: Barnboksprat

     
     
     
    Drömska nattfärger och sömniga djur
     
     
    Solen är på väg ner, det magiska skymningsljuset färgar naturen. Alla skogens djur böjar bli sömniga: de sträcker på sig, suckar och gäspar: ”AH GÄSP” – ett efter ett; ögonlocken sjunker allt längre ner, rörelserna stannar av och kropparna sjunker allt närmare marken
     
    Nej stopp där, det stämmer inte – inte riktigt alla. På kvällspromenaden möter vi plötsligt ett par pigga öppna ögon, inte ett dugg trötta – nej då inte alls! Det är Lilla björn, han vill leka, och ger sig iväg för att hitta någon mer som är leksugen:
     
     
     
    ’”ska vi leka?” frågar Lilla björn ”vi är för trötta”, säger mössen’. Lilla björn går vidare till kompis efter kompis, men får samma svar överallt – det är ingen som orkar leka. Tillslut blir Lilla björn också trött och hemburen av sin mamma. På hemvägen går de förbi alla de andra djurbarnen som sover och snarkar med sina familjer. Lilla björn säger godnatt till dem alla – ett efter ett: ”rådjuren sover zzzZZZ ZZZzzz god natt rådjur” Natthimlens stjärnor gnistrar och månen lyser när Lilla björn har tagit plats i sin mammas famn: ”godnatt allihop”.

    Chris Haughton har skapat en riktig godnattsaga: upprepningar för varje nytt moment och varje nytt djur, både text-, färg- och bilduttryck för läsare och lyssnare in i sömnhypnos. Alla är såå trötta, särskilt de vuxna. Men så har vi det där lilla ’pigga barnet’, som inte riktigt har hunnit varva ner – bara lugn, det dröjer bara några sidor nu Godnatt allihop !

     
     
     
    Samme författares Mamma borta, utgiven 2013 som traditionell bok, har kommit ut i behändigt pekboksformat/kartong, till skillnad mot Godnatt allihop, som är i generöst sitta-i-knät format. Mamma borta har tidigare recenserats på både Barnboksprat och Formom så bara en kort presentation följer.

    Lilla ugglan sitter högst uppe i tallens topp och sover tillsammans med sin mamma men, ”Åh nej!” han tippar över kanten och faller rätt ut i luften och studsar ner på marken. Alla skogens djur tittar förskräckta fram, ekorren är snabbast och vill genast hjälpa till. Lilla ugglan vill ha hjälp att hitta sin mamma – men hur ser mamman ut, undrar ekorren. Lilla ugglan beskriver och ekorren letar entusiastiskt, föreslår det ena djuret efter det andra, efter ugglans nya beskrivningar. Det är en spännande bok som påminner den vuxne om att allt är relativt och beroende på de egna referenserna. Tillslut ger ugglan och ekorren nästan upp: visst har grodan stora ögon – men ’”Nä, pep Lilla ugglan. ”Det där är INTE min mamma. Mamma borta!”’ Men grodan vet att det inte bara är ungen som letar efter sin mamma utan att mamman också, så klart, letar efter sin unge.

    Alla är glada och mamma uggla bjuder på kakkalas uppe i talltoppen. Men oj, oj nu har Lilla ugglan somnat igen och hjälp så nära kanten han är

    Lite kuriosa från förlaget: Mamma borta är Chris Haughtons första bilderbok, den kom till när författaren arbetade med Fairtrade i Korea och Mexiko. Boken har översatts till ett tjugotal språk och tilldelats en rad litterära priser.

     
     

    *

     
     
     
     
     
    Titel: : Väck inte tigern! och Hej Glada björn!
    Text och bild: Carles Ballesteros,
    svensk text: Ulrika Junker Miranda/ Johanna Jeansson
    Förlag: Ordalaget förlag (2017)

    Recensionen finns även på: Barnboksprat

     
     
    Fascinerande möten ansikte mot ansikte
     
     
    Två pekbokspärlor som väcker sinnen, ger oväntade upplevelser och bjuder på spänning! Att som vuxen inte kunna motstå impulsen att öppna boken, förundras och läsa högt för sig själv – med inslag av dramatik – är lite speciellt.
     
     
    På omslaget möter vi en tiger, den sover. Uppmaningen i titeln: Väck inte tigern! Skärper genast sinnena, man är liksom beredd! Beredd på att öppna försiktigt, att smyga men nej! ”Å nej, du väckte tigern!” Hur gick det till? Jo när man bläddrar försiktigt så ändras tigens ansikte, med persienneffekt, så att djurets ögon öppnas! Det hjälper inte hur försiktig du är – och ändå kan man inte låta bli att vara försiktig när man öppnar ett nytt uppslag för att se förändringen i djuransiktet, från sovande till vaken – djur efter djur vaknar, du väcker dem alla! Men som tur är behöver du inte få dåligt samvete, för på omslagets motsatta sida finns alltid en liten apa som är din medvandrare i djungeln, du är inte ensam. Apan är den som uppmanar dig att inte väcka, att smyga, att snabbt vända blad, samtidigt som den apar sig. När alla djuren har vaknat, gissa vem som har somnat. (Det är inte du eller din lilla medläsare, för denne vill höra och göra en gång till!)
     
     
     
    Hej Glada björn! bygger på samma idé: bläddrandet och persienneffekterna. Men här handlar det om ansiktsuttrycken, glad, ledsen, orolig, arg, gråtande ”Hur ska vi göra Glada björn glad igen?” Vår lilla följeslagare i denna bok är en påhittig liten mus som med en massa olika trix försöker få den lilla björnen glad. Men som i verkliga livet finns det en gräns när bara en sak hjälper för att få Glada björn glad igen: Mamma! Den hisnande spänningseffekten saknas i denna bok, här finns istället förståelsen för ansiktsuttryck, vad de står för och upplevelsen hur de förändras. Och så den lilla muskompisens försök att trösta sin vän.
     
     
     
    Två små böcker i robust läsvänligt format som, bland annat, främjar bläddrandet, aktiverar empati och nyfikenhet och ger förståelse för orsakssammanhang.
     
     

    *

     
     
     
     
     
    Titel: Miffy spökar och Miffy i lekparken
    Text och bild: Dick Bruna, svensk text: Margot Henrikson
    Förlag: Ordalaget förlag (2016)

    Recensionen finns även på: Barnboksprat

     
     
     
     
     
     
    Miffy upplever grundläggande trygghet i olika situationer
     
    Miffy är en liten kaninfigur som likt ett barn behöver få behov som tid, trygga relationer och uppmärksamhet tillgodosedda. Som vuxen läsare får man en fin påminnelse om hur det fungerar och hur enkelt det är. Som barn tror och hoppas jag att man njuter av det, förhoppningsvis, självklara och enkla – även om man kan förstå att verkligheten inte alltid är på bara egna villkor.

    I Miffy spökar handlar det om roller och relationer. Mamma ställer genast upp när Miffy vill vara spöke, hon fixar ett lakan och klipper hål. Miffy får vara med och uppleva sin förvandling från kanin till spöke, hur det känns där inne under lakanet. När vännerna kommer får hon veta hur det känns att ha rollen som skrämmande spöke, när de andra springer – och låtsas vara rädda, trots att båda parter vet att det är en lek. Men när farmor plötsligt dyker upp och delar lekens villkor vill Miffy bli Miffy igen. Det är kul att byta roll en stund, men viktigt att få återvända till sig själv och veta att man är välkommen som den man är – ungefär som borta bra men hemma bäst!

    I Miffy i lekparken åker hela familjen till en tom lekpark. Miffy får leka på sina villkor, ta den tid hon vill utan konkurens av andra barn och föräldrarnas andra måsten. Miffy springer före, tryggt förvissad att de andra kommer efter, hon får hoppa så länge hon vill och föräldrarna tittar på. Hon får visa sina färdigheter i lekredskapen och får all uppmärksamhet. Pappan bjuder på en upplevelse av sin tyngd i förhållande till barnets – en ny erfarenhet som kan bli utgångspunkt för vidare funderingar – det räcker. Sedan fikar hela familjen; Miffy har lekt färdigt, fått röra på sig, fått uppmärksamhet och ny näring, klart hon somnar när de åker hem!

     
     
     
     

    *

     
     
     
     
     
    Titel: Morrison och hamsterjakten
    Text: Sanna Juhlin, illustrationer: Mimmi Tollerup
    Förlag: Ordalaget förlag (2016)
     
     
     
     
     
     
    En katt värd att älska
     
     
    Morrison är en uttrycksfull katt med sinne för familjeliv, han är full av känslor och utrustad med en sällsynt skön humor – en riktig personlighet med andra ord!

    Självklart vill katten Morrison vara i centrum – han är ju den viktigaste familjemedlemmen, husets kung, uppassad av alla. På första uppsalaget har han tagit plats på verandan med huvudet på en blå kudde med gula kronor, mitt i vägen för alla passerande – och hos familjen Kredda tycks ständig aktivitet råda, både utomhus och inomhus.

    Men så händer det något som förändrar allt. En ny familjemedlem dyker upp, en liten hamster som tar allas uppmärksamhet – och eländet får namnet Kungen. Morrison blir såå förnärmad! Arg för att de glömmer ge honom mat, sur för att han inte får den uppmärksamhet han är van vid, skitförbannad för att han inte får vara med när de andra leker med den nya; och så den njutningsfulla hämndminen när han hittat ett sätt att förtrycka, retas och skrämma den lilla i sin bur.

    Morrison har hittat en riktigt bra plats för att iaktta Kungen och kommentera allt han gör: på buren, liggande på mage. Ganska snart bestämmer sig katten för att ändå acceptera hamstern och börjar berätta roliga historier, han skrattar själv så buren välter och Kungen lyckas rymma. Självklart blir han anklagad för att ha ätit upp det lilla djuret – han, Morrison, skulle han äta upp en familjemedlem – hur kunde de tro något sådant om honom!? Han blir utkörd medan de andra letar och sätter snart igång att leta med egen tass och nos. Nu blir det riktigt spännande och tokroligt, efter förvecklingar och faror, humor, omtanke och kärlek lyckas hjälten Morrison föra hem sin lilla vän Kungen, som själv lyckats överleva hos fienden genom att berätta roliga historier – som i Tusen och en natt.

     
    Gång på gång slås man som läsare och bildbetraktare – här finns mycket att upptäcka – av att denna katt lika gärna hade kunnat vara ett äldre syskon; själv känner jag flera barn som plötsligt blivit keliga, krävande, påhittiga, charmiga och luriga katter som stryker omkring och jamar, vill ha mat i skål och skyller alla misstag på sin kattighet ;)

    Sammarbetet mellan författare och illustratör är suveränt, bilderna gestaltar och lyfter fram kattens personlighet utifrån textens beskrivningar och berättelse. Minspelet är svårslaget redan på omslaget. Detta är verkligen en bok för höglänsning som hela familjen kan njuta av, och kanske kan vi få tillbaka traditionen att berätta roliga historier i olika sammanhang, här får man en introduktion att bygga vidare på i genren.

    Hoppas Morrison håller stilen till nästa gång vi råkas!

     
     

    *

     
     
     
     
     
    Titel: Hemliga trean och blåbärsmysteriet
    Text: Sanna Juhlin, illustrationer: Johanna Kristiansson
    Förlag: Ordalaget förlag (2016)
     
     
     
     
     
     
    Lysande barndeckare
     
     
    När detektiver löser mysterier och klarar upp brott stöter de på olika människoöden, ibland kan ledtrådar nystas vidare och lösa större problem. Detektiver måste ha alla sinnen öppna, vara neutrala, ha empati, vara psykologer, analysera, ställa de rätta frågorna, skaffa hållbara bevis, ligga steget före, göra upp med sina egna fördomar och vara ärliga. Är de ett team måste de ta tillvara varandras förmågor. Alla dessa egenskaper karaktäriserar deckarna i Hemliga trean. Pusselbitarna i deckargåtan blir fler och fler och fogas på plats i en lagom takt; upplösningen när trion löst sitt första mysterium, Blåbärmysteriet, blir över förväntan.

    Tvillingarna Fanny och Felix är sugna på att bli deckare, men hur gör man och hur länge måste de vänta? De frågar sin unge farbror Charlie som redan är en god bit på väg och har både skådespelartalanger och deckarkunskaper – åtminstone tror han det – kanske är han bättre på att sy.

    Fanny och Felix är hos farbror Charlie efter skolan, redan tidigt i handlingen får läsaren bekanta sig med dessa tre personligheter och deras olika förmågor; Felix försiktig och eftertänksam, Fanny kvick och rakt på. Under handlingens gång förstår man hur de kompletterar varandra och medvetet eller omedvetet ger sig själva och varandra möjligheter att utveckas. Den humana attityden är genomgående, ett naturligt urval från det mänskliga samhället presenteras utan att göra ett extra nummer av olikheter i människors villkor och natur – de bara ingår i berättelsen. Där det finns människor finns det fördomar men dessa pareras skickligt och bli till sin motsats.

    Karaktärerna är hanterbart många och pusslas in i handlingen allt eftersom, förutom huvudpersonerna finns fyra porträtterade personer: den sura regelstyrda och perfekta tanten; den generösa ideellt arbetande unga kvinnan, som är bra på att fixa bilar; hemmamamman med många barn och annan kulturell bakgrund; den hemlöse gubben som försöker hitta en sovplats. En mobbande skolkamrat och hans ensamstående omogna pappa finns däremot inte i porträttgalleriet men ingår i berättelsen.

    De tre deckarämnena hinner knappt börja sin karriär innan mysteriet är ett faktum: blåbären som skulle bli till sylt åt de hemlösa är spårlöst försvunna och tjuven måste finnas i huset. Alla är misstänkta och alla har motiv, nu gäller det att gå systematiskt till väga och inte anklaga någon eller döma någon på förhand. De misstänkta konfronteras en och en i möten och situationer – det gäller att ställa rätt sorts frågor till de olika personerna. Charlies utklädnings- och skådespelartalanger är inte till någon större nytta, Fannys snabba rättframhet är till hjälp i vissa lägen, medan Felix blyghet, iakttagelseförmåga och eftertänksamhet löser gåtan. Alla misstänkta kallas samman i ett rum, i bästa Agata Christie-stil, där Felix modigt förhör, presenterar ledtrådar och lösning. Berättelsen monteras ner bit efter bit som den byggdes upp – kvar finns ändå en helhet, en verklig och bestående där människor har mötts och återupptäckt varandra. Kanske finns en skarp iakttagare bland läsarna som redan innan mysteriets lösning noterar bilddetaljen där text och bild motsäger varandra, och ger en ledtråd till lösningen. I texten finns andra ledtrådar som läsaren kan fundera och spekulera omkring, och som sätter igång den egna slutledningsförmågan – precis som det ska vara i deckare!

    Vardagsmiljön, det nära, igenkännbara, enkla och spännande – det som skulle kunna hända var som helt och vem som helst – fångar och engagerar. Relationerna, ett samhälle där vuxna och barn möts, samarbetar och tar varandra på allvar, ingår i nya sammanhang utanför skolans värld, är en annan viktig poäng, liksom att lögner är helt onödiga.

    En riktigt god deckare i flera bemärkelser, jag ser fram mot Hemliga treans fortsatta mysterier.

     
     

    *

     
     
     
     
     
    Titel: Vildas vilda ben
    Text: Petra Sandberg Holstensson, illustrationer: Emmalill Frank
    Förlag: Idus förlag (2016)
    Recensionen finns även på: Barnboksprat
     
     
     
     
     
     
    Vildas vilda ben
     
     
    Vilda går sitt första år i skolan, hon är sex år. När skoldagen närmar sig sitt slut är det svårt att hålla koncentrationen på topp och kroppen i styr. Kanske är det så hela dagen! Den sista stunden när de sitter på gröna mattan och lyssnar på saga så går det bara inte längre, hela kroppen vill liksom explodera, alla sinnena sätter igång associationskedjor, tankarna ger sig iväg på äventyr och tusen frågor väcks.

    Vilda har popcornspopp i benen och tankarna snurrar runt i huvudet. Hur mycket hon är tycker om skolan och att lära sig saker så är det svårt att både sitta still och vara tyst - särskilt på en gång! Men snart ska hon till fritids och där kan hon klättra och leka.

     
    Berättelsen sker ur jag-perspektiv och läsaren får genom text och illustrationer följa Vildas tankar och kropp där på gröna mattan. Upptäckten att hon själv är som ett popcorn sätter fart på lusten att prutta, hoppa och dansa, och leder tankarna till vad andras ben vill. Medvetenheten om den egna personens roll i förhållande till de andra barnen i gruppen och den egna kroppsuppfattningen är några av följdtankarna. Tillslut poppar hon – vecklar ut alla sina tentakler – och alla vänder sina blickar mot henne. Kanske är det alltid så.

    Den viktigaste erfarenheten formulerar Vilda i en dialog med fröken när de andra barnen har gått: visst älskar hon att gå i skolan, men lär sig saker det gör hon när hon rör på sig; så har det varit i hela hennes liv – om hon hoppar när fröken pratar blir det mer plats i hjärnan. Jag är helt övertygad om att hon har rätt!

    Författaren och illustratören har tillsammans fångat det sprudlande barnet och dess känslor, hur det är när man bara inte kan behärska sig, när hela kroppen är i rörelse och hjärnan full av egen aktivitet. Igenkänningsfaktorn är säkert hög hos många. Förutom de två första uppslagen är rytmen och läsvänligheten för en 1-3 klassare utmärkt.

     
     

    *

     
     
     
     
     
    Titel: Papper och stygn
    Text: Monica Langwe
    Förlag: Hemslöjdens förlag (2016)
     
     

    Foto: Thomas Harrysson

     
    Inspirationsbok om att arbeta i material som papper och tråd – konsthantverk med anor

    Det är skillnad på pappersarbete och pappersarbeten

     
     
    Den som läser boken Papper och stygn från pärm till pärm inser att skillnaden är som natt och dag. Att boken är utgiven på Hemslöjdens förlag ger ytterligare en ledtråd, liksom författaren Monica Langwes inledningsord om fördelarna med materialet papper. Innehållet i den tjusiga boken handlar om ett annorlunda skapande med papper och tråd och om görandets nöje och njutning.

    När man bläddrar lite i boken frestas man att genast sätta igång med skapandet – publikation, upplägg, bilder och modeller inspirerar, ungefär som i en välgjord kokbok. Men det lockande är lite vilseledande, och man inser snart att det kan löna sig att gå djupare in i innehållet innan man skrider till verket – inte för att det är svårt och krångligt utan för att de flesta inte är insatta i hantverket, materialet och terminologin.

    Ett tips är att börja bakifrån där en samling olika papperskvaliteter möter blädderfingrarna: aha, det är detta det handlar om, nyfikenheten väcks ytterligare. Sedan kommer man till ordlistan och förstår att grunderna är ett konsthantverk med anor. Sedan är det dags att börja från början, med förordet och författares presentation och intentioner, där fascinationen för det förgängliga och tillgängliga materialet framgår. Under rubriken ”Material” kompletteras papper och tråd med framför allt klister, lim och sybehör – inga konstigheter alltså.

     

    Papper och stygn; Bok med orientalisk häftning, foto: Thomas Harrysson

     
    En historik om papper bjuds, nyttig för förståelsen av materialets egenskaper och möjligheter, tillverkningsprocesser och olika kvaliteter presenteras – papperskunskap med andra ord. Kapitlet om grundläggande tekniker föregår det om verktyg, vilket är den enda missen. Innan själva projekten presenteras finns ett uppslag som heter ”Inspiration”, vilket låter läsaren ana vidden och möjligheterna, och visar på författarens blick för ämnet papper och stygn! Monica Langwes inspirationskällor och bakgrund, blir genom frågan om läsarens egna tänkbara inspirationskällor både till utmaning, vägledning och ögonöppnare vad gäller fantasi och användningsområden. Försättsbladets upplysning att modellerna inte får utnyttjas i förvärvssyfte blir nästan onödig; det här är ingen instruktionsbok utan en inspirationsbok där man kan förvärva grundläggande kunskaper i och om pappersarbete som är släkt med bokbindning, origami och scrap-book tillverkning.

    Nu är det dags för ”Projekt”!

    Upplägg: varje nytt projekt/modell/inspirationsobjekt presenteras med listor på material och verktyg som behövs, en utförlig men lättfattlig arbetsbeskrivning med text och illustrationer ges. Det första projektet handlar om att göra en enarkshäftning – kanske blir det en egen anteckningsbok dekorerad med något ut sybehörslådan som går att sy fast på pärmen – så oerhört enkelt och läckert. Modellen är grunden till det fortsatta bokskapandet och bokbindandet.

    För varje projekt upprepas tillvägagångssätt, verktygs- och materiallista, man behöver inte bläddra för att leta. På de följande sidorna visas flerarkshäftningar, många pärmidéer och låsförslag, olika trädningar och sömmar för att hålla ihop inlagan med eller utan bokrygg. Men det är inte bara böcker som görs av papper, här finns exempel på kassetter och askar av många slag, prylkartor, fönster- och dragspelsalbum, ficketuier, vikarbeten, tygklädda askar och pärmar, man kan också lära sig hur man enkelt färgar papper och hur man gör sitt eget klister.

     

    Papper och stygn; Prylkarta, foto: Thomas Harrysson

     
    Modellerna inspirerar, men det är grunderna i konsthantverket som öppnar mångfalden av möjligheter. Beskrivningar och bilder sätter igång fantasin; genom att läsa och göra får du möjlighet att utveckla ditt eget skapande och dina egna modeller. Idéerna väcks/står inskrivna mellan raderna.
     
     

    *

     
     
     
    Titel: Barnens djuratlas
    Text: Barbara Taylor, illustrationer: Katrin Wiehle och Martin Sanders
    Översättning: Ulrika Junker Förlag: Ordalaget Bokförlag (2016)

    Recensionen finns även på: Barnboksprat

     
     
     
     
     
     
    Ambitiöst om världens djur
     
     
    Har du hört talas om en kalong eller en tröglori? Visste du att det finns en flod i Amazonas som heter Madeira, att tomatgrodan bor på Madagaskar, att Nordeuropas snabbaste landdjur, fältharen, kan springa 72 km/tim, att ögruppen Belarerna hör till Spanien, vad som kännetecknar en stäpp ? I Barnens djuratlas finns massor att upptäcka och lära sig!
     
     
    Boken som är ett helt litet undervisningspaket heter Barnens djuratlas, titeln fungerar nästan som innehållsdeklaration – men bara nästan för jag vågar påstå att här finns nya kunskaper att hämta för alla åldrar. Det jag uppskattar mest är att allt sätts i ett sammanhang och att man får en helhet ’på köpet’: kort sagt är det en atlas där man får grundläggande kart-, klimat- och geografikunskaper, samtidigt som man har möjlighet att upptäcka mängder av nya djurarter och underarter och får en inblick i mer eller mindre av deras levnadsvillkor.

    På varje uppslag presenteras en region på vår planet, världsdelar eller delar av dem, med en karta, där förutom mängder av djur även länder, ett urval av vattendrag och berg är utsatta, och där olika naturtyper/biomer har olika färger. Förutom en kort huvudtext med varierande information om djur, klimat och natur finns på varje uppslag en faktaruta som dels placerar kartbilden på jordklotet och dels berättar några utvalda djurfakta, som exempelvis: snabbaste, tyngsta, längsta, djur med längst horn... Vidare görs nedslag på någon plats på kartan där djurlivet eller platsens förutsättningar presenteras närmare i text och bild. En kompass visar riktningen och ett koordinatsystem gör det möjligt att berätta för någon annan om var man har upptäckt något spännande.

    I en bokficka finns dessutom fördjupningsmaterial som aktiverar och uppmuntrar upptäckarlusten – man minns ju mycket mer om man är delaktig: en djurspanarguide, där man svarar på frågor och skriver i var djuren finns i atlasen, mängder med djurklistermärken som ska placeras ut, en världskarta och några vykort. En riktig familjeaktivitet, kanske på sportlovet, eller ett undervisningsmaterial för en mindre grupp. En introduktion ger vägledning om hur man använder atlasen och materialet.

    Här finns som sagt mycket att upptäcka och lära sig, den vetgirige har alla möjligheter, och upplägget är ambitiöst och pedagogiskt. Jag skulle önskat att inledningens ”nycklar” till biomerna, ungefär vad som kännetecknar olika mark- och klimatförhållanden, och den som visar karttecken, hade varit en separat liten del fäst i ett snöre i bokryggen – så man kunde tagit den med på sin resa mellan uppslagen. Huvudtexten är kanske lite onödigt vuxen i tilltalet, textbearbetningen/översättningen kunde ha varit mer lättillgänglig med tanke på den primära målgruppen men det uppvägs av så mycket annat. Mer problematiskt för den svenska målgruppen är att faktatexten för Gotland och Karlsöarna av misstag har placerats i Storbritannien – men det handlar bara om en felplacerad röd ring, den kan man i pedagogisk anda rita om själv!

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Min första bok om Elsa Beskow
    Text och idé: Susanne Hamilton & Caroline Karlström
    Förlag: Bokförlaget Langenskiöld (2015)

    Recensionen finns även på: Barnboksprat

     
     
     
     
     
     
    Pedagogik i Elsa Beskows anda
     
     
    Min första bok om Elsa Beskow – en ny pekbok för barn och vuxna tillsammans i serien Kreativa barn, denna gång i samarbete med Nationalmuseum.

    Varför jag kallar den pekbok för barn och vuxna – jo, för det första aktiverar den sinnena hos flera generationer samtidigt, för det andra kan man inte ens som vuxen låta bli att peka i den och för det tredje har den de karaktäristiska blädder- och hållbarhetsegenskaperna som kännetecknar en sådan.

    Även om man inte kan sin Elsa Beskow och hennes bildvärld utantill så känner de flesta igen karaktärerna från visor som Mors lilla Olle eller Sov du lilla Vide ung – även om det bara är i sin egen fantasi man har skapat sig en bild. Det är egentligen inte sagorna eller sångerna som förmedlas i denna bok, mer än indirekt, texterna är istället frågeställningar omkring bildspråket, bildberättelsen och mottagande personer.

    Inledningsvis vänder sig texten till den vuxne omkring ämnet barn och bilder, eget och andras skapande, samt några fakta om Elsa Beskow. Tilltalet till den vuxne fortsätter i viss mening: man kan välja att läsa tyst, högt eller att berätta; men snart närmar sig tilltalet barnet, liksom lockar in det i bildens värld. Frågeställningar leder till upptäckande av motiv och bildberättelse, involverar barn och vuxna i samspel, uppmuntrar till fortsatt utforskande och egna små utflykter med bilden som utgångpunkt.

    Små människofigurer i den stora skogen, bland skogens djur, små detaljer lockar till nya kunskaper om naturen, väcker fantasin och relaterar till barnet självt: ”Sov du lilla vide; Varför sover flickan i trädet? Hur känns det att sova i ett träd tror du? varför vill man ibland inte gå och lägga sig alls?”

    Säkert gör text och bild mottagaren nyfiken på ursprungsberättelserna – läsfrämjande, lockar till sång – många bilder illustrerar de mest kända barnvisorna, ställer kreativa frågor – fantasifrämjande. Beroende på hur man läser, berättar, pekar, associerar kan boken vända sig till olika och blandade åldrar. Gulliga bilder kan ha större djup och bearbetningsförmåga än man kan tänka sig. Lite läskigt kan det bli också: trollet tittar fram bakom stenen och räcker ut tungan, de små tomtebobarnen flyr för livet, snubblar i mossan och tappar sina blåbär.

     
     
     

    *

     
     
     
    Titel: Världen på vinden
    Text: Lotta Olsson, bild: Benjamin Chaud
    Förlag: Rabén & Sjögren (2015)

    Recensionen finns även på: Barnboksprat

     
     
     
     
    Kapitelbilderbok - tips i sista minuten
     
     
    Världen på vinden är en korsning mellan kapitelbok och bilderbok, men framför allt är det en filosofisk högläsningsbok. Högläsning passar ju alldeles utmärkt nu i juletider, kanske blir ni många som samlas kring denna till formatet stora bok när det mörknar ute!

    Handlingen utspelar sig på en vind, men framför allt handlar det om övergivna och bortglömda leksaksfigurer som lever sitt eget liv i en egen värld, och relationen mellan så väl saker som världar. De är ett tajt gäng av udda karaktärer där framförallt berättarjaget Tella funderar över sin tillvaro i tid och rum.

    De existentiella frågorna återkommer både i Tellas egen tankevärld och i dialogen med de andra. Laborerandet med tids- och rumsperspektiv leder till filosofiska frågor, identitetssökande, liv, död och åldrande; handlar om världen utanför och om det finns flera världar. Samtidigt har figurerna långtråkigt, inget nytt händer, rädslor och inskränktheter blir allt tydligare. De lever verkligen i en liten instängd värld, en näst intill meningslös tillvaro – ett skrämmande men i mänsklig aspekt ofrånkomligt perspektiv:

    ”Så sorgligt allting kändes.
    Dumma, dumma tid som puttar oss genom livet. Knuffar oss från kex till kex, ut i ett okänt någonting av ljus eller mörker.
    Ingen vet.
    Alla ska få veta.
    Jag bläddrade i mitt anteckningsblock för att se om där fanns något till tröst.
    Så länge någon minns,
    finns man.

    Just det, ja! Så var det ju: så länge någon minns.
    Men, slog det mig nu, när vi andra också har glömt? Hur blir det då? Och ännu värre: när ingen längre kommer ihåg oss heller?
    Då är vi borta.”

    Som tur är hittar de en verklig äkta råtta som dött och som de kan begrava, i samma veva hittar de nya okända spår och möter nytt liv: det finns hopp! Den nya figuren leder dem till sin och andras världar genom en lång och mörk tunnel där ljuset finns i andra änden. Kanske är det paradiset de kommer till kanske räcker det med att de placeras i ett större sammanhang: ljus, människor, välden där ute och bakelser! Men bakom dem rasar deras gamla värld samman, huset med deras vind rivs, kanske är det domedagen!
    Filosofiska frågor och abstrakta resonemang kräver någon läsare/lyssnare med livserfarenhet: att någon har förmåga och vilja att diskutera kring stora frågor – själva har figurerna knappast några minnen eller relationer till den större verkligheten så de är inte till stor hjälp – inte förrän Effelanten kommer och befriar dem – nästan som en frälsare förlöser han dem, löser dem från instängdhetens bojor, öppnar en större, ljusare och rikare tillvaro. Fajter får till och med träffa sin tvillingbror!

    Under läsningen tänker jag på Alice i Underlandet och på Sofies värld, det finns paralleller inte bara i handlingen utan även i frågan om målgrupp.

    MEN, till denna lite tunga text kommer bilderna, de är många och tydliga, växlar mellan perspektiv, gör textberättelsen mer begriplig, ger resonemang och tankar ett ansikte – så att säga. Boklayouten passar utmärkt för högläsning för en mindre grupp: stora och många bilder, tvåspaltig text och tillräckligt stor stil för att man ska kunna läsa även i svagare ljussatt miljö. Texten flyter på men livsfilosofiska inslag och ovanliga begrepp kräver tålamod och acceptans för många avbrott.

     
     

    *

     
     
     
    Titlar: Vero hit & dit, En annan Abbe
    Text: Katarina Kieri, bild: Helena Lunding Hultqvist
    Förlag: Lilla Piratförlaget (2014, 2015)

    Recensionen finns även på: Barnboksprat

     
     
     
     
    Vero, Abbe och Markus
     
     
    Tre barn med olika personligheter, villkor och förutsättningar i livet lyfts fram i serien om Vero, Abbe och Markus. De utvecklas både för sig och tillsammans under berättelsens gång, och får stå i strålkastarljuset en i taget. Hittills har Vero och Abbe belysts lite extra. Tre vanliga barn som många kan känna igen sig i. Det realistiska anslaget där barnen växer in i större sammanhang, möter vuxenvärlden och skapar relationer är välbalanserat. Berättelserna handlar om vardagens liv och problem, de är verklighetsspännande, kreativa och varma.
     
    En annan Abbe är den andra boken i serien om klasskamraterna och vännerna Markus, Vero och Abbe. Även om den är fristående läser man med fördel första boken Vero hit & dit (2014) först, där läsaren genom Markus upplevelser får möta Vero, som kommer ny till klassen. Vi får i den följa Markus och Veros första trevande vänskap som omsorgsfullt utvecklas i små steg, med inkliv och inhopp av den spontane jokern Abbe. I den nyutkomna boken har karaktärerna blivit lite äldre och erfarnare, deras äventyr och upplevelser utvecklas och fördjupas ännu ett steg, men nu befinner sig Abbe, hans person och problem, i centrum för berättelsen – som fortfarande sker genom Markus upplevelser och utifrån hans normer.

    Barnen har olika förutsättningar i livet och är tre olika personligheter. Markus familj består av en pappa som hävdar ordning och reda, är lite konservativ till sin person men ibland försöker vara rolig. Pappans person balanseras av mamman, det är svårt att få något grepp om henne, hon ligger mest i sängen och Markus tar hänsyn; läsaren får dra sina egna slutsatser, vilket har en stor poäng. Markus verkar vara en stabil familjepojke men är samtidigt väldigt osäker och känslig, han har inte så mycket koll på den stora världen utanför familjen och skolan. Familjen bor i ett lite finare område. Vero däremot är en stark och sjävständig tjej, van att klara sig själv och att flytta, hon har koll på det mesta och vet sådant som Markus aldrig ens har tänkt på – hur mycket saker kostar till exempel. Veros mamma dog när hon var liten, hennes pappa ger henne mycket ansvar och relationen mellan dem är stark, de bor på den mindre fina delen av gatan. Och så har vi Abbe, rastlös, han som kommer och går lite som det passar, dyker upp som gubben i lådan och kan hantera situationer vare sig han är välkommen eller inte – han har en förmåga att charma och nästla sig in och är anpassningsbar som en kameleont. Det visar sig att han också har en mamma som ligger i sängen, men hon sover, så han får klara sig själv – när han inte får goda råd av den tillfälligt besökande pappan.

    Den nyinflyttade körledaren Anja blir deras gemensamma vuxna vän, eftersom de alla inledningsvis håller föräldrarna utanför sitt umgänge. Anja är en annan sorts vuxen och nyckelperson i händelseutveckling och problemlösning i bägge böckerna.

     
    I Vero hit & dit byggs relationer och barnen får förståelse för olikheter – allas liv ser inte ut som deras eget. De första stegen mot självständighet från föräldrar tas och de tar egna gemensamma initiativ. Relationen mellan Markus och Vero fördjupas, och när Vero avslöjar att hon måste flytta håller tillvaron på att rasa samman för dem. Med inspiration och hjälp från Anja blir de gatumusikanter och samlar in pengar för att Veros pappa ska kunna köpa en moppe i stället för att hon ska behöva flytta. Abbe har kontakter och finns ständigt tillhands – han lyckas till och med charma Markus pappa, och de vuxna knyts samman på barnens villkor.

    I En annan Abbe vidgas verkligheten, livet blir mer komplicerat, spännande och farligt. Abbe har kontakter med ett gäng stora killar, är deras springpojke och vill vara till lags. Ena stunden är han med Vero och Markus och bygger koja, nästa stund är han med de stora, förstör, ljuger och är inblandad i stölder. Han har verkligen ett ben i varje läger. Cykelstölderna drabbar både klasskamrater och vännen Anja, det blir svårt för Abbe men han gör sitt bästa för att ställa saker till rätta. På kuppen drar han in sina vänner i farligheter och själv har han problem hemma. Även denna gång kan de kreativa vännerna få Anjas hjälp och föräldrarna knyts närmare samman.

     
    I en intervju med Författaren Katarina Kieri berättar hon att hon skriver psykologiskt och realistiskt, och bygger sina karaktärer inifrån, inspiration kommer från hennes eget liv och personer som söker sin egen väg.

    Varje kapitel bygger berättelsen vidare, händelse läggs till händelse och inget är förutsägbart. Böckerna är fängslande och precis lagom spännande för en 9-11-åring, meningarna är korta och innehållsrika, kapitlen har lockande rubriker och böckerna ett perfekt format. De underbara bilderna är finstämda i färg och formgivning, de tre barnens personligheter framträder verkligen. Läslust helt enkelt! Fungerar även utmärkt som högläsningsböcker hemma eller i skolan där de säkert föder samtal. Nu ser jag bara fram emot Markus egen bok, Katarina Kieri har avslöjat att den kommer.

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Mallan; Den tråkigaste dagen
    Text: Jonas Lindén, bild: Mia Nilsson
    Förlag: Rabén & Sjögren (2015)

    Recensionen finns även på: Barnboksprat

     
     
     
     
    Regnvardag med snigelinslag
     
     
    Tre-till-sex-år, hör till det första jag tänker när jag har läst de första sidorna i Mallan - Den tråkigaste dagen. Text och bild är så på pricken igenkännerliga! Resonemang, aktivitet, intressen, dialog och förlopp följer mönstret. Kanske skildrar handlingen barns sommar-hemma-vardag allt för väl.
     
    Regn, sommar, tråkigt, ingen att leka med. Mallans pappa, som diskar, kommer dragande med det klassiska: ”Men det är nyttigt att ha tråkigt ibland”. Mallan refererar till ordet ”nyttigt” – ”som kikärter, eller?” Sen håller hon för öronen för hon vill inte höra en massa dumheter. Lillebror håller också för öronen, medan han babblar på. I Mallans rum ligger lillebrors rymdskepp, som hon provsvischar och kraschar in i väggen. Pappa säger oreflekterat att hon ska plocka upp på rummet, sedan tycker han att hon kan ta på sig och gå ut. Mallan protesterar vagt, hon har inte någon att leka med, måste hon ha galonisar – regnmössan tänker hon i alla fall inte ha, kapuschongen är okej – och så får hon bara vara på gården, säger pappa. Precis som i verkligheten.

    Klassiska regngöromål gås igenom, som att välta ut vattenansamlingar och hoppa i vattenpölar. En boll ligger i vägen och måste sparkas på, in i busken med omogna vinbär hamnar den. Men det är inga inaktiva tråksignaler hon sänder; det är stamp i vattenklampen och svung i sparken – dessutom ser hon glad ut! Mallan låter inte heller bollen ligga kvar bland buskarna och går vidare – nej, hon kryper efter, rakt in bland det våta och jordiga. Själv känner jag doften av svarta vinbärsblad, känner det blöta runt hela kroppen – trots regnkläderna – och hur den blöta lerjorden känns mot handflatorna Men Mallan backar inte, på ett blad framför näsan sitter en snigel (snäcka), med antenner och allt, och en till, och en till; deras olikheter framgår i text och bild. Och där sitter Olov från dagis, han som gillar krigslekar.

    Trots sina olika intressen och personligheter förenas de i snigel-fascinationen, den ena samlande, vårdande och med försiktighet, den andre mer mordisk, tävlingsinriktad och med häftiga rörelser. De väljer ut varsin snigel och namnger dem, en löp- och hinderbana byggs – men även sniglar är självständiga individer, de har ingen lust att tävla. Barnens lek och dialog fortsätter, de har roligt, först med sniglarna sedan bara tillsammans i fantasi och rörelse – tills Olovs storebror säger att han ska komma in.

    Det hela kan tyckas allt för alldagligt och vardagsnära för oss vuxna, men när jag tänker efter så gör barn dessa saker gång på gång, år efter år och generation efter generation. I åldern tre-till-sex lyssnar man dessutom gärna på samma saga många gånger. Repetition hör till livet och igenkänning är viktig för tryggheten. Det här är en fin och trygg bok utan stora överraskningar – sådana böcker behövs ibland!
     
     

    *

     
     
     
    Titel: Den lilla hemligheten
    Text och bild: Yara Bamieh
    Översättning: Elisabet Risberg
    Förlag: Bokverket (2015)
    Originalets titel: al-Sirr al-saghir, utgiven i Palestina på Tamerinstitutet i Ramallah

    Recensionen finns även på: Barnboksprat

     
     
     
     
    Ett hemligt uppdrag
     
     
    En liten flicka vandrar genom dagen och alla dess möten med stängd mun. Vad är det som inte stämmer? Små flickor brukar inte leva sina dagar utan prata, sjunga, låta, svara, ropa, skratta och göra miner – men de kan vara väldigt målmedvetna när det gäller att bevara hemligheter! Som bild- och textläsare har vi redan i första mötet förstått att flickan bär på en hemlighet. Vem är det hon skyddar?

    Inledningsvis, innan själva berättelsen ens har presenterats, förmedlar den lilla flickan ett budskap som alla förstår: genom sitt fönster hon ber hon oss att inte avslöja Den lilla hemligheten.

    I parken leker barnen och de vuxna pratar; att luften är fylld av ljud som prat, rop och tjoande framgår så tydligt av munnar på vid gavel och tillhörande kroppsspråk. Bara en sitter still och tyst med stängd mun. Ingen frågar, men lite konstigt är det. Hela dagen omges flickan av människor i alla åldrar och muntlig kommunikation, hon lyssnar på musik, fylls med tankar, upplever känslor och tar emot sinnesintryck. Men hon öppnar inte munnen. Själv tycks hon inte tycka att hon är ett dugg konstig eller annorlunda med sin stängda mun, för henne är det bara en sak som är viktig – det enda hon tänker på är att bevara sin hemlighet och inte låta den komma ut. Så koncentrerad, så målmedveten.

     
    När hon äntligen kommer hem har hon bråttom in genom dörren och fram till bordet där skålen står. Utanför fönstret hänger katterna som tycks ha följt henne hela dagen och dykt upp här och var efter vägen, de ser snopna ut när hon äntligen öppnar munnen Men jag har ju lovat att inte berätta hennes hemlighet!

    Däremot kan jag berätta om helhetens dramaturgiska effekt. Först vill jag nämna bildspråket med och omkring flickan och hennes stängda mun i relation till dagens upplevelser i olika situationer och miljöer, i samspel med andra levande varelser – människor och katter. Vidare är layoutens berättelse suverän, exempelvis upplägget på ett uppslag där flickans rörelse genom dagen uttrycks genom flera bilder i och efter varandra, som en animation, och där stora tankar och upplevelser uttrycks i bild – dels kan hon inte öppna munnen för att själv tala, dels går det helt enkelt inte att sätta ord på allt.

     
    Bildsekvenser återkommer i flera varianter, på ett uppslag uppmärksammas relationen mellan flickans person och vår reaktion och förståelse – tre bilder på flickans ansikte i tre aningen olika positioner förstärkta av tre olika bakgrundsfärger med text i samma färg – berättelsen där vi ingår förs framåt. ”Själv förstår hon inte alls varför alla tycker att hon är så konstig.” ”Kanske är hon helt enkelt van vid det.” ”Kanske tycker hon att det är helt normalt att hålla munnen stängd,” På ett av de sista uppslagen förstår man att nu börjar det bli riktigt bråttom: inte ett ord, däremot fyra bilder som bildar en serie, varje bild är, i flera bemärkelser, ett steg närmare dramats upplösning. Dessutom: bokstäver i rörelse, meningar formade kring bilder, ord och meningar lyfts fram i avvikande färg.
     
    För sin hemlighets skull går den målmedvetna flickan miste om sådant som barnen omkring henne kan göra, säkert gör det inget – det finns flera dagar! Hemlighetsmakeriet förstärks av omslaget där flickan sitter i ett träd och river bladen ur boken och sprider dem i vinden, ändå tycks katterna få tag på ett av bladen (omslagets baksida). Många frågor förblir obesvarade och slutet är början på något nytt – kanske en ny hemlighet en spännande och ovanlig bok som triggar fantasi och tanke, bildrikedom, stor text, korta innehållstäta meningar lämnar utrymme för eget tänkande – intressant att använda på många nivåer och i olika grupper!
     
     
    Fakta

    Barnbokskaparen Yara Bamieh är en av dem som bjudits in av Internationella biblioteket att delta på Bok & Bibliotek 2015 under rubriken: ”Arabisk barn- och ungdomslitteratur i dagens Mellanöstern”. Hon bor i Ramallah är arkitekt och tecknare, Den lilla hemligheten är hennes första egna bok.

    Översättaren Elisabet Risberg är bibliotekarie och ansvarig för den arabiska litteraturen på Internationella Biblioteket i Stockholm. Hon har besökt Israel och Västbanken, följt utvecklingen på den arabiska barnboksmarknaden och träffat palestinska författare på Tamerinstitutet i Ramallah, vilket utnämndes till ALMA-pristagare 2009. I en intervju för Sveriges Radio Studio Ett våren 2015 berättar hon att det bara finns fyra barnböcker översatta från arabiska till svenska men att väldigt många av våra svenska barnböcker finns översatta till arabiska. Hon berättar också om när hon första gången läste Yara Bamiehs Den lilla hemligheten, som handlar om en liten flicka som inte säger ett enda ord, inte öppnar munnen, att hon förutsatte att flickan bar på ett trauma. Och visst finns det barnböcker som handlar om ockupationen, soldater och fängslade föräldrar, säger hon, men framför allt vill hon lyfta fram att barnen i den moderna etablerade arabiska litteraturen är som ’våra’ barn.

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Doris drar
    Text och bild: Pija Lindenbaum
    Förlag: Lilla Piratförlaget (2015)

    Recensionen finns även på: Barnboksprat

     
     
     
     
    Jag mot de andra, eller: rätten att vara sig själv och bli respekterad
     
     
    Ett klassiskt drama utspelar sig. Igenkänningsfaktorn är hög – förhoppningsvis har ingen missat hur detta känns! Det lilla jaget är på tvärs med hela omvärlden, eller är det så att alla faktiskt är orättvisa och emot henne? Doris är en ljuvlig blandning av en vanlig människa, Stålmannen, Delila och ett penntroll.

    En jag-berättelse, upplevelserna och berättelsen kommer inifrån Doris, hennes ålder är egentligen oväsentlig – jag vill påstå att det bor en liten Doris i oss alla.

    Tanklöst, orättvist eller bara slentrian från de vuxnas sida Doris markerar tydligt, under protest lyder hon de vuxna, anpassar sig för att åtminstone få igenom delar av sin vilja. Gång på gång får hon backa. Inuti kokar hon men sköter sin del av avtalet snyggt. När det är klart drar Doris, rymmer till sin egen värld men det räcker inte – det håller inte i längden att fly. Doris accepterar inte att bli osynliggjord, hon kräver upprättelse!

    Doris vill fortsätta leken och bygga färdigt i sandlådan. En äldre bonusbror cyklar irriterande runt på hennes cykel. Mamman ropar att hon måste komma på en gång. Kalaskläderna som Doris med viss glädje valt ut duger inte enligt mamman. Pojken som cyklat får också strössla tårtan fast det var Doris belöning för att hon valde klänning istället för sjömanskläder… Nu har hon fått nog, och så är det föresten inget riktigt kalas, enligt hennes egen norm, eftersom ingen har paket – hon stannar i bilen.

    ”Sen vill jag ändå ha tårta. Så jag går in.
    – Hon har knäppt snett, säjer Egon.
    Jag kanske vill ha koftan så här.
    Men alla kollar redan och skrattar.”

     
    Tänk dig själv! Och mamman har minsann inte klänning. Men Doris anpassar sig utåt sett, och till hemkomsten har hon sparat längtan, lust och skaparglädje: här ska byggas! Men där ligger hennes cykel som Egon hade, och nu säger mamma att HON ska ställa upp den. Den glada flickan vissnar och förvandlas, liksom byter skepnad – både medvetet och av den inre ilskan. Nu rymmer hon och de ska få se att hon inte tänker komma tillbaka!

    Ingen märker att hon är missnöjd – eller i alla fall är det (demonstrativt) ingen som vill bry sig om det trots att bildens atmosfär utstrålar elektricitet eller hot om detonation – den arga lilla flickan är helt ignorerad. Hon tar på sjömanskostymen, packar ryggsäcken. Håret börjar resa sig och är ostyrigt – de inre känslorna behöver komma ut. Under flykten till en annan verklighet, där Doris är accepterad för den hon är, får bestämma själv och där människor lyssnar på henne, växer sig håret långt, vilt och vackert. Men ganska snart råkar hon på motgångar och upptäcker att inget är förändrat i världen, den är fortfarande mot henne.

    Men kraften i håret består och den inre styrkan tar över – nästa fas, hon börjar bli till freds med sig själv och kan tänka klart: de saknar henne nog, bäst att gå hem.

    Men ingen tycks ha saknat henne, ingen gråter eller letar, de spelar spel och låtsas som om inget har hänt. Då ryter hon till med all kraft och det nu röda håret tycks anfalla de förskrämda, hela hennes väsen vrålar: se mig, ta mig på allvar! Först då reds alla missförhållanden upp och det långa håret lägger sig i fina rullar.

     
    Som snusförnuftig vuxen tänker jag inledningsvis som de vuxna: äh, låt henne vara, hon är i trotsåldern, sekunden efter tänker jag: respekt! Som vuxen ska du ha respekt för den lilla människan, inte ignorera henne och slentrianmässigt säga vad som faller dig in utan att tänka dig för.

    Fast ibland vill vi människor helt enkelt inte ha uppmärksamhet utan bara vara ifred med vårt och oss själva och vara motvals tills vi är färdiga med det.

     
     
    (Motvals föresten, vem avgör vad som är mot och med – i vals gäller det mest att vara överens så man inte trampar varandra på tårna, kanske är det därför brudvalsen är så viktig, och att paret dansar den ensamma och alla tittar på hur samspelet fungerar. Men valsreglerna är satta av någon annan liksom dansnormen, ofta utan hänsyn till sammanhanget. Individuella- och friare pardanser där man uppmärksammar varandra och tar hänsyn ger bättre flyt i den samordnade rörelsen.)
     
     

    *

     
     
     
    Titel: Vår systers sagokista
    Text: Maya Abu-Alhayyat, bild:Lubna Taha
    Översättning: Elisabet Risberg Förlag: Bokverket (2015)

    Recensionen finns även på: Barnboksprat

     
     
     
     
    Att se med andra ögon
     
     
    Manal kan inte se, men i mörkret är det hon som berättar sagorna som syskonen längtar efter; hon besitter en unik förmåga och har statusen sagoberättare. Men plötsligt förändras allt, syskonens värld rasar samman, sagorna vill inte infinna sig. Manal har stängt alla sinnen, bilderna berättar att hon är innesluten i sorg och texten talar om rädslor för världen utanför. Vem ska leda henne vidare när hon har förlorat sagokäpp, roll, självförtroende och fotfäste – förlorat sig själv i tillvaron? Och hur ska syskonen klara sig?

    Fem syskon i ett utrymme som mest består av sängkläder, och en tänd lampa: alla leker, läser och spelar spel, en ligger nerbäddad. Alla gränser tycks flytande: täcket är ett hav som är en bok, där ett barn simmar flygande omkring på ytan, en ligger under en stol och läser i havsboken med nedslagna ögon, och en ligger med huvudet på kudden och kör bil med stängda ögon i boken, på vattnet i bädden

    Syskonen har roligt och tycker inte om när det är läggdags, för då kommer deras mamma in och släcker lampan, så är det varje kväll. Men samvaron i sängutrymmet fortsätter även om leksakerna är lagda åt sidan – alla samlas istället kring den blundande flickan som har huvudet på kudden och vars händer håller i en polkagrisrandig käpp. Manal kan inte se, men alla syskonen tittar förväntansfullt på henne, hon ska berätta en saga. Så kommer en mamma in i bilden, hennes ansikte är rart men bestämt: sova var det! Givetvis finner vi efter en stund åter syskonen samlade: på bilden syns fyra små ansikten i Manals famn, nära hennes hjärta, små händer håller i den magiska sagokäppen som efter två slag levererar de allra vackraste sagor. Eller, egentligen kommer sagorna från Manals huvud, som är som en skattkista full med sagor.

     
    Men så händer något. På nästa sida sitter Manal under sängen, hopkrupen, som om hon utestänger allt – hela hennes väsen vittnar om sorg och onåbarhet. Hur mycket de seende syskonen än försöker släpper hon varken in eller ut något. Dagarna går, hon gråter, säger till slut att käppen har gått sönder och att hon inte vågar gå ut; hon är rädd, rädd för att ramla, rädd för de andra barnen.
     
    Vad som egentligen har hänt framgår inte, något har gått sönder – det kan ju vara så mycket som gör att vi människor tappar modet, självförtroendet, livsglädjen, fotfästet och tilliten – något man har hört, upplevt eller bara förstått. Det viktiga är att någon eller något som är större vägleder och hjälper oss vidare: att växa, till en ny insikt, ny nivå, nytt hopp eller att hitta balansen i tillvaron. Här är det mamman som står för den funktionen, stabiliserande och trygg, den som har erfarenhet att leda vidare, vilket ju är den vuxnes roll i en familj men kanske någon annans i ett annat sammanhang.

    Mamman tar med Manal på en gungtur i natten utanför, bland stjärnorna, där lyfter hon sin dotter till nästa nivå och följer själv med på vägen dit, hon säger: ”Det är dina sagor som är förtrollade, Manal. Inte din käpp! Dina ögon ser det som ingen annan ser och därför är dina sagor inte som andra sagor. Kom, så går vi tillsammans ut i världen och samlar nya!” Tillsammans ger de sig alla iväg; de seende syskonen leker medan Manal med alla sina sinnen samlar intryck som hon sparar i sin magiska kista. Den kvällen väljer Ahmed en saga om en flygande cykel med sex sadlar, för mamman ska också med, på bilden är det hon som håller i styret, resan går rakt upp mot himlen – de flyger!

     
    Centralt i berättelsen är dels tryggheten i familjen, den vuxnes roll och syskonens sammanhållning, där till och med berättelsen framförs i vi-form (hur vanligt är det bland svenska författare), och dels sagans betydelse och dess magiska helande kraft. Som läsare tänker jag på den blinda flickans roll i familjen, det hon som individ och del i familjen tillför, och på hur ett defekt sinne kompenseras av de andra – delar och helheter. Det finns mycket att reflektera över vad gäller relationen mellan blinda och seende och vad olika förmågor kan tillföra, bara tanken på ett annat sätt att tolka/se på världen fascinerar – och ordet sinneserfarenheter. Jag tänker också på vad olika kulturers erfarenheter tillför världen – helheten. Och på Tusen och en natt, att berätta sagor för att överleva.

    I Vår systers sagokista är Manal huvudpersonen kring vilket allt kretsar. Mest betydelse har den som kan föra de andra till fantasins dimension, kan leda dem bort från mörker och verklighet till de magiska sagornas värld. Att hennes ögon inte ser det som finns i ’verkligheten utanför’ är centralt, liksom det alla hennes andra sinnen tillför – från dem utgår sagorna. Ibland har jag tänkt att fantasin hör till sinnena, kanske är den till och med en sorts sammanfattning av sinnena och bland de viktigaste mänskliga egenskaperna vårda och värna fantasin, den kan röra sig över alla gränser!

    Fin bok att läsa tillsammans, stora bokstäver och korta meningar bidrar även till läsa-själv-vänlighet i denna viktiga bok skriven av ingenjören Maya Abu-Alhayyat, född i Libanon, och vackert illustrerad av Lubna Taha, verksam vid Qattan Foundation i Ramallah.

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Lilla Söket Laban
    Text och bild: Inger och Lasse Sandberg
    Förlag: Rabén & Sjögren (2015) (AWE/Gebers 1965)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
     
    Spökjubileum
     
     
    Spöken – finns de, och i så fall: har de någon ålder? Originalpersonerna har ju gått ur tiden, spökena borde alltså vara utanför tideräkningen och tidlösa. Precis så är det med det lilla spöket Laban, han föddes – eller snarare kom till – för femtio år sedan och är fortfarande liten, alltså finns han! Som alla spöken fyller han en funktion, dessutom har han och hans familj nu spelat en stor roll i flera generationers liv. Han är liksom Lilla-Spöket-Laban med mer än halva svenska folket
     
    I denna första bok om spöket Laban ges i inledningen tidsperspektivet ”för över hundra år sedan” – sedan Inger och Lasse Sandberg presenterade spökfamiljen i slottet Gomorronsols källare första gången har det gått ytterligare femtio år. ”För över hundra år sedan var det vanligt att kungar hade prinsar, prinsessor och slott ,var det mycket vanligt att människor var vidskepliga.” Troligen skulle man inte börja en berättelse så i vår tid eftersom vi knappast kan förneka att kungar ofta bor i slott och att deras barn ännu kallas prinsar och prinsessor, och nog tror jag att de flesta håller med mig om att många människor i dag är minst lika vidskepliga som förr (Däremot är dvärgar, tomtar och troll i skog och mark inte så vanliga nuförtiden.)

    Spöken är däremot lika levande som alltid – visst ja, de är ju odödliga!

     
     
    Redan i vaggan tränas den lilla spökbebisen av sin pappa, han får lyssna till kedjerassel och hemska spökstön. Förväntningarna på Laban är stora: han ska ta över spökrollen och bli minst lika bra på att skrämmas som sin pappa. Givetvis vill föräldrar prägla sina barn och givetvis går barn sina egna vägar – även om en del så småningom går i de vuxnas fotspår (som tur är, för Laban, lämnar spöken inga fotspår). Lilla Laban grejar hellre i köket med sin mamma, som tar hans uppväxt med ro till skillnad från pappan, vars bekymmersrynkor inte går att ta miste på. Men allt har sin tid även i spökenas värld, när Laban har upptäckt och lärt sig det mesta i sin närmiljö tillsammans med mamman – som att kärna smör, torka hårt bröd och mala kaffe – som man gjorde för hundra år sedan, med renässans i vår tid, är det dags för nästa fas i livet.

    Det är dags att följa med pappa spöke i hans uppdrag att skrämma slottets innevånare, göra spökpraktik. Karriären börjar inget vidare, Laban tycker att det är kusligt – och kommer på: han har ju glömt sin ficklampa. Inte blir det bättre när han ska prova att rassla med kedjor som är för tunga och fastnar i hans ficka som är full med saker, eller när han ska gnissla med tänder som han just har tappat. Han är helt enkelt inte mogen. När Laban blir avslöjad av drottningens kammarjungfru sviker pappa spöke – eller gör det enda rätta – han gör sig osynlig och glider iväg. Laban blir väl omhändertagen av alla som bor i slottet, och han vill mycket heller leka med sin nyfunna kompis Lillprins Bus än att vara spöke. Så klart hälsar han på sin mamma och pappa då och då.

     
     
    Men visst är det bekymmersamt för spöksläktets fortlevande att återväxten är hotad, jag kan förstå pappans oro men också dela mammans lugn, att det ordnar sig.

    Berättelsen handlar om rädsla och om att få vara den man är.

    Laban är rädd för spöken, rädsla är viktig, den går inte att trolla bort eller bortse från, den finns och är verklig. Men om spöken inte är skrämmande fyller Laban som spökgestalt ingen funktion. Lilla-Spöket-Laban är också viktig just för den han är, vore han som sin pappa eller mamma så var det ju inget märkvärdigt med honom – de är ju som folk är mest (eller ja, spöken då).

    Laban är viktig för alla som har svårt att identifiera sig med andra förebilder än sina egna, för alla som bara vill vara som de själva är, utan att bry sig om att de borde vara på något annat sätt, för alla som vill vara accepterade av sin omgivning för den de är, och sist men inte minst: en förebild för alla spökrädda barn – någon att tänka på och ha i sitt bildminne när rädslan för spöken, nattmörker och skrämmande ljud kryper i närheten och vill tränga sig på. Om man bortser från smådetaljer, som bara vuxna märker, så blir nog lilla Laban aldrig omodern, han får fortsätta att vara aktuell och tidlös ännu en tid. Collagetekniken och karaktärernas ansiktsuttryck bidrar till att denna första Lilla-Spöket-Laban-bok utan problem kan fortsätta vara en överlevare.

     
     

    *

     
     
     
    Titel:Bildriket; En konstbok för unga
    Text: Rosie Dickins
    Översättning: Ulrika Junker Miranda
    Förlag: Ordalaget Bokförlag (2015)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
     
    En historisk guide genom bildkonsten
     
     
    I "Bildriket; En konstbok för unga" erbjuds närgångna möten med några av världens mest kända bildkonstverk, och deras skapare, genom tiderna. Mona-Lisas leende granskas, Monets näckrosor synas och Jackson Pollocks teknik presenteras; vi får exempelvis läsa historien bakom van Goghs avskurna öra och att Michelangelo tillbringade fyra år i en ställning 20 meter över golvet. Men framför allt blir läsaren uppmärksammad på fantastiska målningar och vägledd i att uppleva konst!
     
     
     
     
    Kanske kan man kalla boken en introduktion: att titta på bilderna innebär att man får en inblick i konstens värld, att läsa parallellt med tittandet utvecklar seendet i ett fortsatt bildupplevande.

    I princip är upplägget ett uppslag per konstnär och verk: en stor bild på hela konstverket och en löpande text med infogade detaljbilder/förstoringar. Ytterligare detaljer och reflektioner finns tillagda i marginalerna i annat teckensnitt och med hänvisande konstfulla pilar, ungefär som anteckningar. Vissa bilder är i utvikbart dubbelformat.

     
     
    Bildbetraktare och läsare vägleds i konstupplevelsen, först översiktligt beskrivande, sedan sätts motivet in i ett sammanhang av något slag. Vi uppmärksammas på olika typer av historisk bakgrund, konstuttryck och konstnär i tid och rum eller berättelsen bakom motivet; på konstnärens intentioner, tekniker och måleritekniska effekter, på hemlighetsfulla detaljer som man inte skulle lägga märke till om ingen berättade om dem. Ett konstanalytiskt tänkande väcks: vad föreställer motivet – om det nu är ett föreställande verk och inte ett abstrakt mönster eller arrangemang - vad berättar bilden, hur är den uppbyggd och komponerad, vilken teknik och vilket material har konstnären använt? Hur fångas en betraktare med hjälp av ljus och skuggor, penseldrag i olika tjocklek, lek med speglar, former och linjer, och symboler vi känner igen? Kan man avbilda något som inte finns, har storleken någon betydelse, hur påverkas vi av olika färger? De outtalade och uttalade frågorna kan bli många, och vägledning i förståelse, seende och bildupplevande ges.
     
     
    Med några undantag är det den västerländska konsthistorien från 1400-talet och fram till 1970-talet som får plats, men att urvalet representerar olika typer av färger, material och flera grafiska tekniker väger hjälpligt upp balansen – någonstans måste man ju börja! Ibland börjar man som ung och ibland som gammal – det är aldrig försent, titelns målgrupp ”unga” tycker jag vilseleder och förminskar innehållet i denna storartade bok. Hos min 90-åriga mamma vaknade vilande konstupplevelser, hon njöt i fulla drag och säkert upptäckte hon flera för henne tidigare okända detaljer. En grundläggande konstguide för alla åldrar som väcker nyfikenhet på bilder, att se, analysera och tolka, eller som fortsatt inspiration och träning i att uppleva och uppmärksamma detaljer. Vem vet: kanske väcker bokens innehåll ett konstkritiskt tänkande. Jämför Warhols Marylin med da Vincis Mona Lisa, hur Dalí och Michelangelo har målat in sig själva i sina verk, eller undersöka hur förhållandet mellan par och deras hem gestaltas i olika tider och kulturer.
     
     
     
     

    *

     
     
     
    Titel:Bröder i solen
    Text: Anna Hellerstedt
    Förlag: Visto förlag (2015)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
     
    Bröder i solen, så lättläst och så spännande!
     
     
    Adam är kär i den ovetande Eve och har en mamma som ställer krav på skolresultat och har regler. För att slippa bemöta kompisarnas tråkningar att han inte hänger med på deras upptåg – fejkade eller verkliga, tummar han ofta på sanningen både i skolan och hemma. Tillslut når Adam en punkt där han inget har att förlora, klivet ut i världen är stort och inget blir sig likt igen
     
     
    Den söta och beundrade Eve är Adams bandomsvän – men han låtsas inför kompisarna att hon är något mer; för henne låsas han att han är intresserad av hästar – liksom hon; i skolan låtsas han kunna och vara intresserad; hemma låtsas han inte om att han vet att några i omgivningen inte ser honom som en del av familjen. Att passa in hör inte till det lättaste! Adam balanserar, utstår förnedring och nederlag - och vågar ett galet språng. Han lyckas lura dem alla men hamnar själv i ett riktigt ruskigt drama när han istället för att hälsa på sin mormor i Spanien – som han har sagt, tar sig till Nicaragua för att söka upp sin pappa. Lyckligtvis hittar Adam sin pappa efter ett skräckdygn som tillfångatagen, men framför allt möter han en ny kultur och får ännu en familj där medlemmarna lever under helt andra villkor än han själv är van vid.

    Handlingen kryllar av korrekta ingredienser som: ett hästtjejsperspektiv, en frånvarande far med hjältestatus från en annan kultur, en familj där han inte har en naturlig plats – är en outsider, en funnen bror med funktionshinder, ett gäng med skräckinjagande förtryckta problemkillar, en utnyttjad ung kvinna och en orolig mamma. Delarna kan lätt stämplas som patetiska men kombinationen är verkligt lyckad!

    Varför inte en klassuppsättning av Anna Hellerstedts Bröder i solen till årskurs 7-9, med olika typer av diskussioner och uppföljningar?

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Fixa; steg för steg
    Baka; steg för steg
    Odla; steg för steg

    Text: Clara Lidström och Annakarin Nyberg
    Illustrationer: Katy Kimbell och Li Söderberg
    Förlag: Rabén&Sjögren (2014, 2015)
     
     
     
     
    Kan själv
     
     
    Baka, fixa och odla är något de flesta barn uppskattar – och tänker vi noga efter så kanske vi gillar det lite till mans, oavsett ålder och kön. Det svåraste kan vara att få inspirationen att vakna; det första fröet att gro, ett fortsatt intresse växa sig stort och blomstra; få nya kreativa uppslag till sin skaparlust; eller att tillåta goda intressen att jäsa sig riktigt stora. Serien ”Steg för steg” är en bra början, här presenteras inspirerande tips, vad du behöver och hur du gör – och lite annat.
     
     
    Boken Baka (2014) bjuder självklart på lockande bakverk av olika slag men också på hallonfluff och cheesecake. Pedagogiskt upplägg: tecknade bilder på ingredienser och text med måttangivelser, foto på den färdiga frestelsen och sedan tillvägagångssättet – så gör du steg för steg, text och illustration. Så långt är allt smaskens!
     
    Men budskapet i efterordet till de vuxna rimmar inte riktigt med bakinstruktionerna, trots att intentionen är god. Det talas om självständighet och att lära sig nya saker – bra, men salta då inte recepten med ”låt en vuxen hjälpa dig”. Instruktionerna är då och då lite tillkrånglade men illustrationerna vägleder – kan man ta till sig instruktionerna så kan man säkert sätta på både ugnen och elvispen. Den ofta onödiga uppmaningen är ett underkännande till både barnen och den vuxne. Själv skulle jag föreslå att den vuxne läser igenom och visar barnen momenten, tränar innan bakningen släpps fri, men det allra roligaste är kanske att göra tillsammans några gånger Och en sak till: om man tog bort ordet ”vuxen” skulle många fler människor i olika åldrar och kategorier kunna glädjas åt boken!

    Även boken Fixa (2014) vänder sig till barn och har samma pedagogiska upplägg. Jag tänker bort det lilla ordet ”vuxen”, som då och då smyger sig in, och ser inspiration för hela familjen; gammelmormor fixar en urläcker väggklocka, pappa delar en gammal T-shirt med tonårsdottern med resultatet tuffa skosnören och oemotståndlig axelremspåse! Tjusiga sorteringsburkar att ge bort eller ha själv, och klassiska men oemotståndliga burkstyltor inte att förglömma. För de flesta åldrar men mycket kan-själv för barn utan vuxna.

     
    Den senaste i raden är Odla (2015), bra fakta och instruktioner – behöver man lära sig läsa och utföra – ur den här myllan kommer säkerligen många ’småplantor’ att odlas fram och de kommer att växa så det knakar, och bre ut sig: många barns groende intresse kommer att börja här! Mycket matnyttigt, fina krukor till ätbara lättodlade växter, göra/odla egen fågelmat till vinterfåglarna, groddar utan jord och bönor till lek, odla, torka, ta tillvara, upptäck ogräset – och det roligaste av allt: ta reda på vad haren har ätit genom att sätta pluttarna här har författarna riktigt blommat ut och växt till sig (men har några ogräs kvar att rensa)!
     
    Idéerna och illustrationerna är utmärkta. Böckerna vänder sig till många åldrar, om läsarna nu inte störs av det lilla ordet Själv är jag nyfiken på vad som kommer härnäst!
     
     

    *

     
     
     
    Titel:Modingarna och alfabetet
    Text: Annelie Salminen
    Illustrationer: Ida Rosén Branzell
    Förlag: ASförlag (2014)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
    Modingarna och alfabetet
     
     
    Modingarna är ett gäng udda figurer som framför bokstäverna i alfabetisk ordning. Men berättelsen och konceptet är så mycket mer. Förutom att ’paketet’ är en genomtänkt pedagogisk helhet innehållande, bland annat, en ABC-bok, en cd-skiva med sång och musik, beskrivna rörelser och utskrivbara målarbilder, finns här ett perspektiv befriat från tillkrånglade tankar – att alla individer och bokstäver är unika finns inskrivet utan snack.
     
    Visserligen framhålls att detta är ”[e]n normmedveten alfabetsramsa med rörelser till som stärker självkänsla och övar motorik, stavelser, rim och ömsesidighet”– det fina är att inget av detta märks utan bara är, i positiv bemärkelse!

    En samling bokstäver, fyra i taget – med ett undantag: u, v, w, x, y; v och w låter lika men prova att skriva vvv så får du se, att de är olika de me’ (inte fyller samma funktion). Stora och små bokstäver – visserligen uppdelade i stora på ena sidan och små på den andra, men någon ordning måste det ju vara i ett system. Det mysiga är att de inte presenteras en och en utan som ett gäng olika som ingår i ett system.

     
    Vart annat uppslag visar bokstäverna mot en enfärgad bakgrund med några enkla upprepade former i annan färgton och inget mer, formerna kunde jag vara utan eftersom jag inte kan se att de tillför något, tydliga bokstäver räcker.
     
    Vart annat uppslag innehåller den allra ljuvligaste bild som tänkas kan, full av fantasi, glädje, lekfullhet och rörelse – precis som det ska vara när man lär sig alfabetet. De korta textraderna är rimmade och rytmiska, även om man inte visste att det fanns musik till så känns det i kroppen – det är som en framförd rörelse- och musiksaga. Förutom alfabetsbokstäverna som uppslaget handlar om, är även några ord skrivna i annan stil och form; snart-sexåringen som kan alla bokstäver gav sig automatiskt på dem och tog flera som ordbilder. Fyra åringen njöt av detaljerna och uttryckte sig kärleksfullt om de roliga, goa och vänliga figurerna, och kände igen sin egen bokstav. Sång och musik fastnar direkt ;)
     
    Text och bild är kroppslig och full av känslor, individerna framhäver sig själva men inkluderar alltid andra i ord och/eller bildspråk: jag/ vi/ du/alla. ”EFGH Peka på min tå/ Till himlen kan vi NÅ!” Avslutningsvis ställer de sig alla i kö, glider liksom fram och vinkar adjö.

    Av material från AS-förlag framgår att affisch och förskole-/ skolpaket kan beställas; det känns som en given grej för alla förskolor. Under året kommer även en app och i nästa upplaga av boken kommer cd-n även att innehålla en musikvideo på teckenspråk, själv såg/lyssnade jag på videon där ett gäng individer i olika konstellationer framför ljud- och rörelseberättelsen: ”ABCD Huvudet på sned/Vill du vara med?”

     
     

    *

     
     
     
    Titel:Min första gästbok: för tips & råd i livet
    Text och formgivning: Thyra Brandt
    Förlag: Ordalaget (2015)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
    Dåtid, nutid, eller framtid…
     
    En högst personlig gästbok för både gäster och barn.
     
     
    När man är barn består en stor del av de omgivande människorna av sådana som är äldre än man själv - som släktingar och föräldrarnas vänner. Genom att låta dessa skriva i barnets gästbok skapar man relationer och tidsdokument – och säkert har man roligt både när det skrivs/ritas och många gånger i framtiden (det finns en risk att man också förfasar sig).

    Inledning: så här ser världen och tillvaron ut som barnet föds in i - de omgivande förutsättningarna.

    Vidare: det här vill de vuxna förmedla och berätta. På en vertikal tidslinje som täcker 140 år markeras en tid och något berättas – det kan vara något som, med författarens ord eller bild, utspelade sig eller är relaterat till 1910 eller en dröm/vision om något som kommer att ske år 2045 till texten ritar man sitt självporträtt. På motstående sida finns rader med några vägledande förtryckta ord; hur den skrivande associerar och tänker, den tid de lever i och dess relation till barnet kommer att forma de tips och råd som barnet får med sig in framtiden. ”Våga”, ”Lär dig”, ”En bok värd att läsa” - är några av utmaningarna.

    Gäst nummer 1 och 2 är barnets VIP-gäster – det är föräldrarna som får ordet. De berättar om sitt barn och i samma stund delar de med sig av sig själva; det de vid skrivtillfället vill förmedla om/till barnet. Relationen – du, jag och livet: hur livet började, vad du tycker om, vad de vill lära dig o.s.v. Sen får gäster komma till tals och dela med sig av sig själva och sin livsvisdom i förhållande till barnet.

    Möjligheterna till fritt berättande och tipsande, men med någon vägledning, tilltalar mig mycket – om inte gästerna osäkert tjuvkikar allt för mycket på vad föregående gäst har skrivit kan livsviseboken utgöra ett kreativt inslag för ’framtiden’. Frågorna/de påbörjade textraderna som vänder sig till föräldrarna skiljer sig inte så mycket från de övriga gästernas, kanske skulle boken ha vunnit på att ha större variation: 34 personer som tipsar om böcker kan visserligen ge en bra bredd men jag hade föredragit några fler rader att uttrycka sig på, exempelvis i frågan om vad lycka är, framför mängden och likheten i vissa typer av frågor.

    Självporträtten, de djupare frågorna och tidsdokumentationen är nytänkande höjdare som skiljer denna gästbok från mera stereotypa ”Mitt barn”- ifyllningsböcker som bara vänder sig till föräldrar och barn. Inga gulliga bilder av en duktig konstnär utan medförfattarnas bilder av sig själva. En jämförelse är egentligen fel – den ena kompletterar den andra. Jag gillar verkligen Thyra Brandts idé men är inte helt estetiskt överens med textlayouten på omslaget – däremot trivs jag med dess mjuka vaddering.

     
     

    *

     
     
     
    Titel:Miffy går på museum,Miffy reser jorden runt ochMiffy i djurparken
    Text och bild: Dick Bruna
    Svensk text: Margot Henrikson/Mattias Henrikson Förlag: Ordalaget (2007, 2006, 2014)
     
     
     
    Miffy vidgar barnens vyer
     
    Första gången jag kom i kontakt med barnboksskaparen Dick Bruna var på ett modernt konstmuseum i Holland på -90–talet, bland designföremål och fantastiska målningar utmärkte sig de enkla, nästan minimalistiska, teckningarna och berättelserna som har vägrat att låta sig suddas ut ur mitt minne. De pedagogiska berättelserna om den lilla kaninen har med åren hunnit bli många!
     
     
    Mamma kanin vill gå på museum och undrar om någon vill följa med. Pappa kanin tror att Miffy är för liten. Givetvis protesterar Miffy och familjen går i väg. Trots promenerandet framåt är den samlade familjens huvuden och blickar vända mot betraktaren, som för att visa att något ska uppmärksammas och de vill ha kontakt med oss – ha oss med. Samtidigt är kaninansiktena lite frågande och nollställda, de vet inte riktigt vad som väntar.
     
     
    Ett konstverk gör Miffy glad; ett annat kan hon påverka med sin egen blåskraft; en stenskulptur gör henne ledsen – en björn ska vara mjuk o len; abstrakt konst får frågorna att snurra och Miffy att lägga huvudet på sned (och jag associerar till Piet Mondrian); och så igenkännandet/identifikationen i den egna arten – fast blå, och kaninsiluetter – likadana öron som mina! Sinnen och känslor – upplevelser, intryck och utveckling – som det ska vara på ett museum!
     
     
    Den samlade familjen går hem, utan att minerna har förändrats, det de har upplevt behöver få lite tid, men: ”Miffy har börjat/så smått att fundera./Tänk om jag själv/skulle måla mera?”

    I mitt eget museiminne fanns en avogt inställd tonårskille med, som efter besöket var både glad och inspirerad – museer kan väcka nyfikenhet och intresse oavsett ålder och förkunskaper! Det är lätt att ta till sig och hänga med i Miffys upplevelser, inget bäst-före-datum finns.

     
     
     
    Miffy i djurparken är i kraftig kartong och formad efter Miffys öron och huvud. Samma Miffy i röd klänning är nu på upptäcktsfärd i djurparken, hon är glad och öppen för intryck: hur djur ser ut och hur de lever – noterar än det ena och än det andra, inga märkvärdigheter, bara upptäckarglädje. Kraftfulla färger och rena konturer – enkelt och charmigt för de mindre barnen.
     
     
     
    I Miffy reser jorden runt tar den lilla kaninen steget ut i den stora världen. Enkelheten i de charmiga teckningarna och karaktärerna är de samma, liksom kartongutförandet och de rena kraftfulla färgerna. Men nu blir det klurigare, två böcker i en… hur ska nu detta läsas? En liten bok utskuren i mitten och en stor omgivande som bägge kan bläddras separat; sidor med olika bakgrundsfärger – kanske ska de överensstämma, djur i den lilla boken – men också i den stora
     
     
    Här krävs nyfikenhet att undersöka materialet närmare, att förstå att man får leta någon annanstans än på ’självklara nästa sida’ för att upptäcka sammanhang och samband, lite förkunskaper, slutledningsförmåga och tålamod (men det räcker långt med att kunna färgerna). Ledtrådarna till var Miffy befinner sig är många och berättar om länder, djur, natur och kultur, blir till en liten frågelek som kan varieras beroende på ålder och mognad. Känns också som en användbar bok i mindre grupper av barn med olika typer av svårigheter.
     
     
    Att återknyta bekantskapen med Dick Bruna och Miffy var ingen dum idé, de kreativa inslagen (och uppslagen) i utgivningen är många: här finns böcker med titthål, flikar, rim, pyssel dessutom presenteras en mängd innehållsmässigt lovande titlar.
     
     

    *

     
     
     
    Titel:Hur man blir en sten; och andra sånger från svinskogen ,
    Text: Martina Lowden, illustrationer: Klara Kristalova
    Förlag/utgivare: Wanås Konst/Stiftelsen Wanås Utställningar (2014)
     
     
     
    Livet på ljusets baksida
     
    Din skugga har tröttnat på sitt platta tråkiga liv, vill ut på äventyr och ta dig med – det är din tur att följa. Idén med rollbytet är spännande och utmanande; en annan värld öppnar sig – en skuggvärld, en alternativ verklighet. Martina Lowdens rimmade verser och Klara Kristalovas bilder tar läsare, lyssnare och betraktare till en naturmiljö bortom den vi vanligen upplever med våra sinnen. I en vackert stillsam mörk saga presenteras svinskogens varelser, väsen och dessas möjligheter.
     
     
     
     
    En alternativ naturupplevelse målas upp av författare och konstnär: med skuggan som ledsagare på vandringen genom Wanås skog och park får vi möta en annan sida av skönhet och vacker natur, det som i olika bemärkelser lever i skuggan uppmärksammas.

    En viktig fråga uppstår genast: vad är vackert, vad är skönhet? Jag tänker att man definierar begreppet skönhet med hjälp av ljusets premisser – det är i ljuset det vackra och sköna framträder: färger, lätthet, form, detaljer, spel och reflexer. I samma stund kommer skuggorna och mörkret in – de är förutsättningarna för att man ska uppfatta, kunna kontrastera. Ljuset får oss att reflektera över de nödvändiga motpolerna. De sköna konsterna och estetiken definierades redan av ’de gamla grekerna’, men mörkrets krafter har ständig närvaro i verklighet, natur, sagor och myter. Fascinationen för ljusets motpol vill inte släppa sitt grepp om människan. Svart, skugga, mystik och ruskigheter kan också bli/vara vackert – om det framställs med den intentionen, eller om man själv har förmågan att uppfatta det så.

     
    Skaparna av Hur man blir en sten; och andra sånger från svinskogen öppnar sinnen, väcker nyfikenhet och medvetandegör: titta på ett annat sätt från ett annat håll, känn, upplev, använd fantasin. Leta där du trodde att inget fanns - och plötsligt hittar du den, den hiskeligt vackra insekten vars vinge är mönstrad som en skrattande dödskalle, eller blir anfallen av ett sumpfly som kommer från ingenstans och vill kyssa dina läppar, suga ur din kraft. Om du följer skuggan och tillsammans med den befinner dig på baksidan, kan du faktiskt förstå vitsen med att vara en sten, se tillvaron med andra ögon – och lyssnar du tillräckligt noga kan du lära dig att själv bli sten. Skymningens insekter, månskuggans flickväsen och mörkrets fåglar är varelser av blandat slag - en del människa, en del djur, en del natur
     
    Efter omslagets och de inledande bildernas stilla ryggradskrypande mörker ter sig mötet med den uppdykande bildsköna slamprinsessan, tillsammans med dammens beskrivna djur-/insektsliv och blomsterprakt, som en visualiserad ljuvlig dröm full av kvällens mystik:

    ”[]Kvällsmatdags på varje ros.
    Bladlusen gör blombladsmos.
    Humlan sörplar rosenjuice.
    Nyckelpigan undrar
    vem hon ska äta hos.

    Nu säger paddorna god natt
    Och solen flyr sin kos. []”

     
    Sött och näpet är emot skuggans natur; en vokabulär som stinksyska, dimrök, slem, fnöskticka, styngfluga och friskulptur ackompanjeras av råa skratt. Upptäcktsfärden i skuggans följe fortsätter förbi slott, genom skog och park: ”Där är maskrosen. Var är masken? Krälar i parken och äter av marken”. Vildapelbarnet, en kartig slyngla, och skisserna som visar uppbyggnaden av hennes natur, har fått/tagit sig ett rejält utrymme; hon flyr sina rötter och låter sig inte tuktas.

    Tillvarons och människans mörka sida bejakas, får finnas och utvecklas inom berättelsens ram. Säkert känner många igen sig i vildapelbarnets gestalt, önskade att de då och då kunde förvandla sig till en sten i en stenmur eller få byta kropp med en fågel i trädets topp. Vem skulle inte vilja byta skepnad eller genomgå en förvandling lite då och då, bli en skugga? När sinnena har vant sig vid den andra sidans förhållanden, liv och natur framträder en annan nivå av skönhet – lite gotisk, skräckromantisk. Här finns dessutom gott om spår av gamla sagor och dess illustrationer: H.C. Andersens Skuggan, Ivar Arosenius Kattresan/Lillans ABC, verk av Elsa Beskow och Tove Jansson, och en mängd andra – både före och efter i tid.

    Mitt första intryck av det mörka som något för målgruppen skrämmande genomgick snabbt en förvandling, men jag vill hävda att boken inte bara är för barn utan för alla åldrar beroende på i vilken fas av livet man befinner sig. Jag tänker på barnbarnen, fem och tre: de plockar stenar som de målar ansikten på, mysryser av mörka läskigheter och krypande insekter, ser figurer och filurer som gömmer sig där ingen annan ser; minns lysande ögon, mimik och berättelseton när de förmedlar det mörka och dolda i egenskapade sagor och bilder. Balansen mellan det lockande och det skrämmande är i en ständig rörelse – kanske som ett förhållande mellan dissonans och konsonans. Förutsättningen för skugga är ljus; efter sina äventyr återvänder skuggan och barnet hem, och alla vet vi vem som är vem.

     
     
    Några fakta: Wanås består av slott, konsthall, skulpturpark, ekologiskt jordbruk, ekologiskt lunchkafé museibutik och deli, det ligger i Östra Göinge kommun i nordöstra Skåne.

    Nordiska och internationella konstnärer bjuds in för att skapa konst i Parken. Wanås Konst producerar, presenterar och förmedlar internationell samtidskonst med inriktning på platsspecifika skulpturer och installationer sedan 1987, i dag finns mer än 50 permanenta verk. Man samarbetar med utvalda konstnärer och författare i barnboksexperiment; med utgångspunkt i konst och park skapas berättelser och varje år deltar över 5000 barn i den pedagogiska verksamheten baserad på konsten.

     
     

    *

     
     
     
    Titel:Lilla stora Boubo och Vad är ett barn? ,
    Text och illustrationer: Beatrice Alemagna, översättning: Ida Andersen
    Förlag: Mirando bok(2014)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
    Stora tankar för (ganska) små barn, och för vuxna
     
    I mitt knä ligger två böcker; en liten bok om "Lilla stora Boubo" som är liten men stor, och en stor bok om barn som är ganska små men på väg mot det stora livet: "Vad är ett barn?" Bägge är skapade av Beatrice Alemagna och helt underbara. Två böcker som i mycket skiljer sig ifrån varandra men ändå inte vill skiljas från varandra – de är som lillebror och storasyster: vill gärna vara alldeles självständiga men ändå höra ihop! Men den lilla måste få komma först
     
     
     
     
    Lilla stora Boubo handlar om en björnpojke i sina bästa år – precis i den åldern när man är som störst, inte är bebis längre utan har tagit det stora steget att upptäcka sina egna förmågor och sin egen storhet som individ. Man behärskar sin kropp – är helt övertygad – har identitet och självbild, och kan bestämma en massa saker själv; är helt enkelt självmedveten och självsäker.
     
     
     
     
    Boubo står på huvudet bland kuddar och leksaker – ja, i alla fall nästan, han tar i alla fall sats. Och han kan redan cykla – på en gigantisk cykel med stödhjul, och gå baklänges (nästan) utan att ramla. Det är hur lätt som helst att se att han är stor – han har ju både stora ögon och en stor näsa och han beter sig minsann inte som ett småbarn längre. På alla sätt lyckas han övertyga alla – men mest sig själv.
     
     
     
     
    Boubo har en mamma också, för henne ÄR han störst – trots den uppenbara skillnaden i storlek när hon efter dagens slut tar den lilla handen i sin stora och leder honom till en ömsint nattning.
     
     
     
     
    I Vad är ett barn? har individen, egentligen både barn och förälder, nått till nästa steg i sin mognad – börjar se och uppleva omvärlden och människorna som befolkar den i förhållande till sig själv. Men här finns två perspektiv: barnets – vilket ännu inte har upplevt förvandlingsprocessens fortsättning men ser sin omgivning, och den vuxne läsarens – som har vuxenblivandet bakom sig, kan minnas och se tillbaka, och se barnet med den vuxnes ögon, hur barn är.
     
     
     
     
    ”Ett barn är en liten människa.
    Barnet är bara litet ett tag, sedan blir det stort.
    Det växer utan att märka det själv.
    Sakta, sakta och tyst blir kroppen längre.
    Ett barn är inte ett barn för alltid.
    En vacker dag förändras det.”

    Barnets stora frågor ställs mot de vuxnas minnen och insikter, framtid ställs mot erfarenheter och tillbakablickar, blir påminnelse till den vuxne; de utgör inga motpoler utan berikar varandra. Det finns så många olika sorters barn och så många olika sorters vuxna.

     
     
     
     
    På något konstigt sätt tycker jag mig känna bildernas barn och vuxna, deras uttrycksfulla anskiten är liksom välbekanta. I flera bemärkelser är boken ett collage av porträtt som karaktäriserar i text och bild. Men det handlar inte bara om barnet, utan i lika hög grad om den vuxne och relationen mellan dem, och om relationen mellan vad som anses karaktärisera barn respektive vuxen. Gränser suddas ut, barn förstoras och de(t) vuxna förminskas – de liksom jämställs som individer med olikheter, individer under utveckling. Vissa strävar efter att bli vuxna, andra kan inte förstå vad det är för bra med det.

    Det stora formatet understryker de porträtterade individernas existens. Uppslagens färglagda begynnelsebokstäver är dominerande och den övriga texten riktigt stor – liksom erkänner och uppmuntrar barnen som medläsare. Precis som Lilla stora Boubo, slutar Vad är ett barn? med tryggheten i att få vara liten ännu en tid, fridfullt nerbäddat i en säng med ljus, värme, närhet och ögon som ser.

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Nu leker vi den fula ankungen ,
    Text: Barbro Lindgren, bild: Eva Lindström
    Förlag: Rabén & Sjögren (2014)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
    Klassiskt drama och rollek för självbekräftelse
     
    ” – Vi kan väl leka den fula ankungen.”
    ”– Jaa. I så fall är jag ankungen.”
    ”– Nej det ska jag vara, du kan vara mamman.”

    De flesta i vårt land och våra grannländer känner till H C Andersens berättelse om den ratade fula ankungen som visade sig vara, och växte upp till, en vacker och beundrad svan. Och hur ofta blir inte barn och vuxna indragna i lekar med uppmaning att vara en för alla parter känd karaktär. Dialogen är så typisk för lek och rollbesättande – någon tar ett initiativ och fortsättningen bygger på mer eller mindre uttalade överenskommelser och på över/underordning. Barbro Lindgrens och Eva Lindströms Nu leker vi den fula ankungen bjuder på en spännande dubbelhet mellan den klassiska sagans budskap och rollekens ordning.

     
     
     
     
    Från det inledande uppslaget tittar en mycket söt grå fågelunge, med fötter kavat pekande rätt ut, lite blygt upp från stranden och dess underifrånperspektiv. Om de lekande är fågelungar eller människobarn är inte särskilt viktigt, för leker gör alla uppväxande släkten.

    I den här lekberättelsen finns två roller som ska besättas, mammans och ungens, men de två i lekdialogen vill båda vara den fula ankungen. Den ena tycker inte att mamman är fin, medan den andra hävdar att hon visst är fin, och att hon har massor av barn. Argument som fin/ful och många/en är återkommande i text och bild. I så väl den klassiska berättelsen som i denna nya variant handlar det dessutom om att känna glädje/stolthet, finna samhörighet och i slutändan bli sedd och accepterad för den man är. Båda varianterna slåss mot fördommar mot den som är annorlunda och tar upp ämnet mobbing. I den klassiska sagan ligger en betoning på underordning ’du ska inte tro att du är något om du inte följer normen eller inte har någon att identifiera dig med’ och efterföljande upprättelse. Men budskapet att inte bli högmodig av att vara beundrad var i den tiden kanske ännu viktigare. I vår tid handlar det dessutom om grupptillhörighet och om att ta för sig i olika familjekonstellationer; och ingen vill ju vara ful och underkänd, särskilt inte i bildmedier – tänk på Idol och skönhetstävlingar för barn. Rollspel, val av förebilder och identifikationsproblematik är andra närvarande ingredienser i våra barns vardag, liksom retoriken att förmå andra att ta roller man inte själv vill ha.

     
     
     
     
    Så varför vill lekens bägge aktörer vara den lilla fula som det är synd om? Vilken roll har egentligen mamman? Vad är det som händer i leken och vilken funktion fyller den? Lindgrens och Lindströms uppsättning handlar, förutom om den alltid lika aktuella grundproblematiken, om en spänning mellan över- och underordning som i förlängningen visar behovet av bekräftelse och upprättelse från flera håll – både i sagan och i leken. I naturens ordning slås den svage ut, samtidigt är det välkänt hur gökungen tar för sig i förhållande till boets naturliga ungar. Gökungen speglar vår tids resonemang att ta för sig och sätta sig själv i första rummet för att överleva. Det gör inte den fula ankungen, den backar och flyr, underordnar sig tills den har växt till sig och märker att den har en tillhörighet och är då ödmjuk i sin storhet – en svunnen tids ideal.

    När rollerna i leken ska besättas propsar initiativtagaren på att få vara den fula och tar också på sig den överordnade rollen som regissör. I dialogen påminner ungen gång på gång om att den är ful: ”Ja, och varje dag gråter jag för att jag är så ful.” I rollen söker den uppmärksamhet för sin fulhet och underordning, men i leken framgår överordningen: ”Det är jag som ska säga det!”, som om den vill kunna regissera sin offerroll för att nå målet av bekräftelse. Ankmamman däremot söker efter regi, hur hon ska agera i leken – jo, hon ska förstärka ’syndomkänslorna’, gråta över det förlorade barnet och glädjas vid återkomsten – se och bekräfta, förstärka dess självbild. Mamman har ingen självständig roll, hon är styrd av mängden och mobben och har fullt sjå med de andra barnen.

     
     
     
     
    I bildberättelsen framträder spelet mellan den fula individen och mängden. Mamman och de många syskonen, lika men i flera färger, i samlad och enad trupp. De andra sjöfåglarna – där ingen är den andra lik – först som en skränande mobb med arga ögon och smått elaka näbbar, sedan på avstånd med nyfikna ögon och häpna näbbar, och så runt om i full beundran, och slutligen som efterhängsna fans. Medan den fula hela tiden är ensam och i fokus – hur åsidosatt den än är. Även ungens kroppspråk är suveränt: omedvetenhet, blyghet, underordning, utsatthet – och så förvåningen, upprättelsen, att se sig själv med andras ögon, mod att träda fram och hävda - upplevelse av lycka att bli sedd och återvända som mammans allra finaste. Den förändrade självbilden lyser, ännu försiktigt, som en gloria.

    Lekens regissör vet väl att opinionen ska vända när förvandlingen sker, allt finns att vinna och inget att förlora – ju kraftigare poängterad fulhet inledningsvis desto mer älskad, accepterad och upprättad i slutscenen. Mamman och alla andra är förlorarna, betydelselösa bihang som inte får ut något av det hela för egen del – jo, de får någon att beundra, en liten regissör!

     
     
     
     
    Ändå är idén strålande; lek, argument, att sätta sig in i någon annans roll/få välja en annan roll, bekräftelse, och kanske bearbetning, lyfts fram i det gemensamma igenkännandet. Och alla kan inte vara den vackra, goda och kloka varje gång – då skulle spänningen gå förlorad och så ser inte världen ut – men förhoppningsvis sker med jämna mellanrum ombytta roller.
     
     

    *

     
     
     
    Titel: Skrivet i vinden...
    Text och omslagsbild: Björn Sundberg
    Förlag: Nomen förlag
     
     
     
    Skrivet i vind och på strand
     
    Med skarpt verktyg tecknar professorn i litteraturvetenskap Björn Sundberg vidare. I föreliggande volym presenteras en mängd författarskap och verk ur fortsatta och nya vinklar, färger och aspekter. Som litteraturvetare upplever jag glatt igenkännande och uppfräschande repetition – men framför allt utveckling med finess. Som avslutning serveras känslig poesi som ger mersmak.
     
     
    Avstampet hos de gamla grekerna för läsaren genom ett stycke av antiken. De behandlade texterna känns bekanta, inte desto mindre intressanta – det undersökta området får analysandarna att vakna på nytt; dessutom är ämnet alltid aktuellt. Under rubriken Aischylos; det mannaförgörande kriget, diskuterar artikelförfattaren nämligen hjältar och segrar kontra krigets fasor och följder, för landet och dess befolkning; om de destruktiva krafter som väcks i krig, om uppdrag, vedergällning och offrandet av de egna; hybris kontra sofrosyne. Artikeln avslutas med ” den tidlösa frågan …: hur ska vi förbli människor, även då kriget hotar att bränna allt till aska.”

    En abrupt landning sker när jag kommer till nästa författare i ordningen – jag borde ha läst innehållsförteckningen; Brunner, 1980. Väckt ur en slentrianmässigt förmodad kronologisk läsning, baserad på det första inlägget, inser jag raskt att detta inte är en traditionell lärobok i litteraturhistoria. Texterna benämns av författaren som fragment och reflexionerna är nya – låt inte de gamla grekerna föra dig på villospår; dock tycks upplägget vara alfabetetisk ordning... Men systemtänkandet spräcks ännu en gång – tänkt nytt, fastna inte i strukturen! Mellan Verdi och Watt kommer Kleberg; ryskt avantgarde. Upplägget skakar om och skärper sinnena, aspekterna som tas upp öppnar oväntade vägar, ändå finns där länkar mellan många av texterna.

    I Brunner; dikten som sköld väljer Sundberg nämligen att fortsätta lyfta fram tillvarons kontraster och det mänskliga lidandet, nu ur diktningen om långvården och döendets kroppar, kontra sköterskornas solande unga kroppar ute i ledighetens sommargräs. Vidare lockas läsaren, via ett av Brunners omslag, åter till antiken och myterreferenser. ”Ernst Brunners dikter visar oss konstens förmåga att skapa distans till en plågsam verklighet, men de lär oss också att den befrielsen är blott momentan.” I fragmentet som följer behandlas målaren Peter Dahls memoarsvit och konstens uttryck, vilket får åtminstone mig att hoppa tillbaka och referera till det tidigare inläggets diskuterade omslag: en detalj ur Caravaggios Medusa.

    Läsaren får helt enkelt följa med i abrovinker, vågor och oförutsägbara skutt, och berikas efter vägen med nya influenser och infallsvinklar; men med någon litteraturvetenskaplig kännedom är det aldrig svårt att hänga med. Guiden berättar fängslande och i finstämt flöde, är van att vänta in och återföra eftersläntrare. Hos flera av de presenterade författarna tillkommer nytt på gammalt – en bitvis traditionell läsning berikas på ett tidigt stadium med nya tankegångar. Vidare är ett antal författare näst intill okända för mig, samtidigt som många av de traditionella finns med; särskilt de som författaren intresserat sig extra för under sin forskargärning, som Frostensson, Lugn, Norén, Söderberg och Strindberg. Under rubriken Söderberg; översättare inspirerad, lyfts exempelvis författarens översättargärning fram, och kopplingar mellan de översatta verken och Söderbergs egna görs.

    I bokens andra del återfinns en samling dikter under titeln: Skrivet på stranden. Björn Sundbergs mjuka poesi bjuder på hav och relationer – stilla, vackert, stormigt; leder upplevaren genom realism, drömmar och besvikelser och presenterar oss för de konstfilosofiska storheter vi möter. Bakom oss i sanden lämnar spåren märken men ingår snart i tidens samlade avtryck av obestämd art, eller försvinner när de raderas av en ny våg.

    Verkets två titlar Skrivet i vinden och Skrivet på stranden: är det inte meningen att det nertecknade ska stå kvar som befäst för alltid, som eviga sanningar? Nej, snarare tvärt om: upplevelser av texter och författarskap och dessas betydelser varierar beroende på vem som läser, hur, när och varför. Läs, upplev och ta emot, en del lever vidare och växer, annat suddas ut med tiden. Kvar blir, som på omslaget, materialfragment, kanske pergament och metallnät, som överlappar varandra, släpper igenom och framhäver varandras väsen och textur, genomlysta. Begreppet palimpsest framträder i mitt minne.

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Mattias och hans ryggsäck med dinosaurier, fyra spiralbundna häften med olika äventyr,
    Text och bild: Mats Carlstén
    Kontakt: Affär´n, Norsgatan 18, 79330 Leksand, tel: 0247-805 15
     
     
     
    Dinosaurier som en länk mellan barnets världar
     
    Dinosaurier tycks fascinera många åldrar, kanske särskilt efter filmen Jurassic Park, bilderböcker med fakta om dinosaurier är alltid vällästa. Många gånger har jag förvånats över att barn, och kanske särskilt pojkar, har lärt sig namnen på olika dinosaurier och mängder av fakta om dem, specialiserat sig och näst intill blivit experter. Barngrupper och grundskoleklasser gör besök på naturhistoriska museer, och kanske triggar de stora skeletten fantasin just för att de levande djuren inte har upplevts av någon nu levande människa; utseende och egenskaper bygger på forskarnas pusselbitar och berättelserna om de stora djuren blir lite av myter. När man får fantisera vidare kan de till och med bli små och söta – och någons bästa vänner. (Och fråga vilken fröken som helst: hur vanlig är inte förekomsten av dinosaurier i just ryggsäckar)
     
     
    Mats Carlsténs underbart tecknade berättelser handlar om Mattias som får en låda med dinosaurier av sin morfar. I den inledande berättelsen tar han emot och namnger sina nya vänner efter att först ha tänkt på hur de ser ut, och sedan tagit med dem i sin ryggsäck till biblioteket för att lära sig mer. Först får djuren ett personligt egennamn sedan ett utifrån sin färg och slutligen namn av sin art eller släkte – en systematisering i förnamn, utseende och släktnamn: ”Jag kan kalla dig Gusley, den Lila Stegosaurus”.
     
     
    Självklart måste individer ha namn – annars kan man ju inte ropa på dem eller fråga efter dem. Dinosauriernas hemvist blir i Mattias ryggsäck, därifrån gör de ibland små utflykter men återvänder alltid till tryggheten, relationen mellan pojken och hans djur stärks. Men så glömmer han ryggsäcken på tåget, och hur ska han kunna bevisa på hittegodsavdelningen att det är hans dinosaurier? Jo, när han ropar på dem kommer de! (Självklart är de levande för honom.)
     
     
    I del 2 ska Mattias böja skolan, även här handlar det om trygghet och att skapa relationer i en ny främmande värld. Visserligen ska hans vänner Carlos och Hannah också börja skolan men det är ändå dinosaurierna i ryggsäcken som ger honom styrka när han ska gå iväg. I skolan finns det barn som känner sig mer osäkra än Mattias – dinosaurierna blir en hjälp att övervinna kommunikationssvårigheter, dessutom älskar fröken dinosaurier, tur att de följde med!
     
     
    Efter de mer vardagsnära berättelserna följer två delar med äventyr; nu är det dags för Mattias att få en inblick i Dinosauriernas Dal – från sin egen trygga, till deras främmande värld – och här visar det sig att morfar har en större roll än man först kunnat ana. Mattias har tappat bort sin keps, som han har fått av morfar. Några av dinosaurierna hjälper honom att leta, och man ser hur deras ögon- och kroppsrörelser deltar på Mattias villkor, blir hans förlängda sinnen, och förstår vidare att andra har rollen som vilseförande retstickor – allt detta för att locka till nästa steg i utvecklingen, att våga ta klivet in i ryggsäcken som leder vidare in i Dinosauriernas Dal. En magisk värld öppnar sig där vännerna, som har vuxit betryggande i storlek och ansvar, tar täten.
     
     
    Samarbetet mellan pojken och hans dinosaurier förstärks ytterligare i den fjärde delen där Mattias i sin morfars hus hittar ännu en dinosaurie som tidigare har hört till ’hans gäng’. Den nyfunna är argsint, de andra är rädda för honom och varnar Mattias. Den vilda argsinta Ankylosaurusen smiter in i Mattias ryggsäck, och här kommer ett berättarjag in i bilden som menar att de andra i Dalen måste räddas – Mattias och berättaren har en gemensam mission, ett livsviktigt uppdrag. Läsaren och Mattias får veta bakgrunden: Ankylosaurusen blev utanför gänget när de lekte i barndomen eftersom han plötsligt blev arg och galen. Efter att de med gemensamma krafter och uppfinningar försökt stoppa honom, utan att lyckas, får Mattias syn på en sten mellan bestens tår och plötsligt förändras allt – men först, innan de kan leka vidare och utvecklas tillsammans, måste den återfunna vännen ha ett namn och morfadern involveras i händelsernas utveckling

    Berättelserna handlar om betydelsen av relationer och trygghet när man ska ta nästa steg i livet. Morfaderns och dinosauriernas roll i pojkens utveckling och liv framgår klart i de fyra delarna. Tilliten mellan pojken och hans dinosaurier är ömsesidig, liksom den mellan honom och morfadern. Mattias har en stark förankring i ’sin egen värld och verklighet’, dinosaurierna han får av morfar, som han delar hemligheten med, hjälper honom vidare till mera självständiga äventyr. Först följer dinosarna honom sedan får han följa dem; de samarbetar, växer tillsammans och utvecklas steg för steg. Man kan tänka att tryggheten inte borde sitta i prylar, men Mattias dinosaurier är inte prylar, de är länken mellan världar och generationer.

    I persongalleriet skall en retsam storebror utan fantasifullt barnasinne nämnas; relationerna mellan de två bröderna är suveränt gestaltad och lite extra krydda tillsätts när Hoppsan, där fick storebror en tallrik mjölk med frukostflingor över sig – man underkänner och kränker inte Mattias person och värld ostraffat!

     
     
    Tecknaren och författaren målar upp en för ett barn självklar verklighet där favoritdjuren har en given plats, utifrån dem växer fantasin, tryggheten och relationerna - tillsammans delar de allt. Berättelserna har ett pedagogiskt upplägg och författaren har förmågan att leva sig in i dialogen mellan djuren och barnet, den är lika naturlig som den mellan de vuxna och barnet, eller mera.
     
     
    Mats Carlstén är specialiserad på områden som ex. vis. dinosaurier och tecknade superhjältar, han skriver helst på engelska - vilket kan förklara att en del språkligheter inte alltid ser ut som vi är vana vid. Häftena är producerade och utgivna av författaren i samarbete med Affär´n, som är en del i daglig verksamhet/LSS inom omsorgen för utvecklingsstörda i Leksands kommun.
     
     

    *

     
     
     
    Titel: Freja Dahl som älskade att dansa ,
    Text och bild: Birgitta Sif
    Förlag: Grafito (2014)
     
     
     
    En finstämd berättelse om en liten flicka som älskade att dansa…
     
    Inom allt för många barn (människor) finns en svårgreppbar spärr, hur den kommer på plats är inte så lätt att veta, och inte hur man kommer åt att lirka upp den heller. Utifrån är den osynlig men kan kanske anas när den sätter spår i levernet och påverkar en harmonisk utveckling. Att kunna uttrycka sin innersta längtan, sina behov och drömmar – det som är du – är viktigt för att vara lycklig.
     
    Freja Dahl som älskade att dansa
     
    Freja Dahl, sådan som hon är, presenteras dels på bokens framsida och dels i det första textuppslaget; däremellan får läsaren en form av inledning: en flock med lustiga fåglar kommer målmedvetet flygande och en hare är på väg i fullt språng, de har ett mål, något de inte vill missa. Fåglarna bänkar sig på en gren med uppmärksamheten riktad mot en liten flicka med tunna flätor, som med nöjd blick noterar deras ankomst. Dags för uppslag med öppningsscen: i start- och uppvisningspose befinner hon sig i förgrunden till en grön park full av djur och människor, djuren iakttar och är beredda, människorna är upptagna av sitt. Så kan föreställningen, och berättelsen, börja.

    Stopp där, sakta i backarna! Riktigt så enkelt var det inte, vägen till offentligheten är krokig och full av begränsningar. Av berättelsen förstår vi genast att livet för Freja faktiskt inte är någon dans på rosor: i skolan ska man sitta still! Men i Freja Dahl bor dansen; rytmen och rörelsen finns i hela hennes väsen – så hur ska hon kunna stänga den inne, låta bli att uttrycka den? Sin livsglädje.

     
     
    Med små kroppsuttryck lever hon obemärkt ut sin längtan, tappar koncentrationen på lektionen. När hon är ensam låter hon dansen blomma ut, får hjälp av vinden, fåglarna är hennes tillskyndande åskådare – i den folktomma parken. Men så fort parken befolkas stillnar hon i otålig väntan. Människors förmodade blickar hämmar henne, gör henne blyg, och till slut glömmer hon hur man dansar. Man kan ana en depression.
     
     
    Men fåglarna ger inte upp – de minns och vägleder henne: i parken sitter en ensam liten flicka som frimodigt delar med sig av sin sång. Frejas kropp och sinnen minns sin längtan. Fåglarna och vinden väntar och glädjen syns åter i Frejas ögon, hon återfår sin lust och minns sin passion – ut i naturen i sprudlande dans, vinden tar emot henne och fåglarna vill gärna se henne dansa.
     
     
    Viljan att visa och dela med sig av dansen, som den lilla flickan har delat med sig av sin sång, utvecklas långsamt och växer sig åter stark. Freja övar och frågar fåglarna om hon får visa, så smått börjar hon sin uppvisning och lockar med sig djur och en gammal tant i sin dans. Den lilla flickan med sången vill vara med och spärren har släppt: föreställningen kan äntligen börja, alla som vill får vara med – de andra får titta på, om de vill!
     
     
    När hon övervunnit blyghet och hämningar blir många av de möjliga åskådarna aktörer, meddansare, de lockas med när hon bejakar sitt förtryckta och gömda inneboende uttryckssätt – dansrörelserna.

    Medvetenheten om omvärldens kritiska blickar verkar komma över oss i olika åldrar och sammanhang, för vuxna är självkritik inte fel men hos barn tenderar den att bli ett oövervinnerligt överjag av Jantekaraktär. Hur kan vi i vuxenvärlden undvika att hämma barns kreativa utveckling och undanröja låsningar, hur kan vi hjälpa till att underlätta när dörrar har slagit igen, och hur kan vi öppna de osynliga spärrarna som vi inte vet om? I Birgitta Sifs texter och bilder läggs ingen skuld på vuxenvärldens agerande, problematiken och utvecklingsprocessen får ha sin tid, naturen sin gång, här bejakas den fria livsglädjen utan att förskönas. Att utvecklas i fritt skapande är en inre process och beroende av yttre förutsättningar och möjligheter – en tillåtande omgivning. Förebilderna behöver inte vara filmstjärnor, publiken behöver inte utgöras av applåderande fans.

    Boken har kortfattad men fyllig text, fina och innehållsrika bilder; även om fem- och ett halvt-åringen som jag läste för tyckte att det hände lite för lite, är jag övertygad om att det förmedlade så småningom finner sin plats; inför nästa gång jag läser boken för henne har jag några frågor i beredskap – av ”Hur känns det?” – karaktär.

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Hur gick det sen? : boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My ,
    Text och bild: Tove Jansson
    Förlag: Rabén & Sjögren (2014)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
    Hur det gick sedan – det vet vi nu!
     
    I dag, den 9 augusti 2014, skulle Tove Jansson ha fyllt 100 år. Hennes berättelser i text och bild lever kraftfullt vidare, för att inte tala om vissa av karaktärerna! Oändliga tycks varianterna på Mumintrollet, Snorkfröken, Stinky, lilla My och de andra från böckerna om ’muminvärlden’ vara; även om de har vidareutvecklats av adoptivföräldrar är släktskapet uppenbart. Vad man än tycker om att Tove Janssons karaktärer har blivit en hel industri kan man inte förneka att de håller i längden. Man kan ju undra om författaren hade uppskattat en disktrasa prydd med Stinky (Nåjo, om den var av god kvalitet, kan det tänkas.)
     
     
    När jag håller Hur gick det sen? : boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My i mina händer, 62 år efter den gavs ut första gången, inser jag hur innovativ Tove Jansson var! Som liten tänkte jag naturligtvis inte på det, knappast när jag läste den för mina barn på – 80-talet heller – då var det helheten i berättelseuttrycket, och att förmedla detta, som fascinerade mig mest. När jag nu läser den för barnbarnen har jag tillräckligt många böcker i ryggen för att inse hur före sin tid och tidlös Tove var, när hon aktiverade sina ’läsare’ till fortsatt nyfikenhet, nyansering/berättelseteknik, medskapande, problemlösning, positivt tänkande o.s.v.

    För er som ännu inte upptäckt denna hennes skapelse ska jag berätta; ni andra får hänga med genom äventyren med de egna erfarenheterna i ressällskap. Vi hoppar rakt in i den inledande (ram-) berättelsen: I en mörk skog är Mumintrollet på väg hem med sin mjölkkanna. Överallt i skogen följs han av små figurer och herrelösa ögon, träden står tätt och suckar. Man förstår att det lilla trollet ser fram emot att komma hem till den väntande mamman, och man kan se att han är vaksam och knatar på så fort han kan – klockan är fem och det skymmer på. Som textläsare läser man: ”VAD TROR DU ATT DET HÄNDE SEN?” Som blidläsare följer man den gula vägen framåt – den är oändlig, försvinner i fjärran men just där händer det något, den mörka skogen blir ljusblå och vit, och lyfter du blicken bara lite så nås du av den varmaste sol – är det solnedgången som skymtar?

     
     
    Kanske har du upptäckt de små små detaljerna: en liten vit utbuktning bakom trädstammen och en randkontur där uppe i solen. När du vänder blad öppnas för ett nytt sätt att se på världen, den befinner sig i ett nytt ljus. Tillsammans med Mumintrollet har du hamnat i den blå och vita skogen, bland blommorna, ni har lämnat den mörka bakom er, vägen fortsätter mot solen och en märklig knopp; framför dig har du ljuset, bakom finns mörkret. Det vita bakom stammen nyss var Mumins nos, men vad är formen som avtecknas mot solen? Och här vill jag avslöja hemligheten för alla oinvigda: det är inte enbart ditt minne av förra uppslaget som berättar om vandringen: det är sidornas snillrikt klippta hål, som gör att man tycker sig se in i framtiden och ha den lämnade tillvaron i färskt minne.

    Vem kan undvika att bli nyfiken på och spekulera om hur det gick sedan? Mumintrollet har i alla fall bytt uppsyn och hans ben nuddar inte längre marken – han tycker sig se målet: huset där hans mamma bor. För att ytterligare illusterera trollets glädje förändras den rimmade texten, skrivstilen övergår i förvånade, men igenkännande, utropande versaler, och ordet för karaktären mamma uttrycks med mjukt snirkliga bokstäver. Innan han ger sig upp för sluttningen tar han ”ett skutt bland blommorna”; vilket i texten gestaltas med att orden ”ett skutt” formar just detta – ett ord upp, och ett ner. Nu gäller det för läsaren att läsa ’mamman’ och ’skuttet’! Men vad händer sen?

     
     
    Oj, här klev vi visst mitt in i ett äventyr: där vägen slutade – i solen, klev vi på andra sidan ut genom en stilig port och ner för en trappa. En helt annan värld öppnar sig, skogen och hemmets lugna vrå har försvunnit och Mumin har klivit vid sidan av den utstakade vägen på egna äventyr. Han är inte längre ett litet troll utan en tröstare – en blivande hjälte? På en burk utan botten sitter nämligen Mymlan och gråter för att lilla syster My har försvunnit. Runt om dem pågår en mängd händelser – mänsklig aktivitet– som sorg, tjuveri och ballongäventyr, utförd av diverse bifigurer. Som bildläsare lockas man ofokuserat lite hit och dit innan man återförs av den gripande texten och dess innehåll. Äventyret regiseras nu, likt en lek, av ’den försvunna’, som med listig uppsyn kikar fram bakom burken som systern och trollet kryper igenom. My gäckar oss och leder osynligt expeditionen, några uppslag senare agerar hon befriare när hon klipper upp dammsugaren, vars tratt vi blivit insugna i; innan dess får vi tillsammans med sökarna möta diverse figurer/karaktärer, som Gafsan och Hemulen, vilka förstärks genom textdesignens dramaturgi och miljöerna de befinner sig i. Efter äventyret med dammsugaren ingår även My i fortsättningen av dramat på väg mot målet. Filifjonkan hamnar underst när gänget hoppar genom fönstret, blir platt och flyr. Läsaren uppmanas att rita en bild av henne när hon har lugnat sig – efter att hon i vild panik sprungit rakt igenom nästa bild! Och sen?

    Jo, dramatiken fortsätter. Blixt och dunder! In i Hattifnattarnas hus och ut igen; efter en snabb genomfart – nu elekrifierade, eftersom varelserna är just elektriska – fartar våra vänner vidare, eller i alla fall två av dem. Den tredje, lilla My, står kvar utanför ingången, alltså på förra sidan, för att återfinnas förflyttad som genom trolleri till nästa sida. Givetvis slutar berättelsen lyckligt, berättelsen knyts ihop – de kommer alla fram till Mamma och Muminhuset. Mjölken har blivit sur, men vad gör väl det mamman har ju saft!

     
     
    Så här efteråt kan vi konstatera att rollistan innehåller två huvudpersoner: Mumintrollet och lilla My. berättelsen utgår från Mumintrollet och hans vandring hemåt med mjölken som mamman har skickat honom att hämta, uppdraget. Men My har också ett uppdrag, eller snarare en mission, hon iscensätter fortsättningen, väcker fantasin, lockar ut på äventyrligheter: med hjälp av sin gråtande syster ’lockbetet’, som väcker Mumins känslor, vidgar hon trollets trygga värld och introducerar honom för typer och figurer, faror och äventyr; kanske vill hon påskynda frigörelseprocessen från modern - för att sedan återbörda honom i mammans trygghet. Är My Toves alterego - eller ett av dem, som vill visa läsaren livets möjligheter och dela med sig av sina egna? Hur som helst så har hon nu introducerat en mängd nya figurer och karaktärer både för oss och för Mumintrollet. Under författarens liv kom nya karaktärer till men de gamla hängde med och gör så än i dag – vissa håller sig dock mer i skymundan, i kulisserna.

    De presenterade karaktärerna stannar, trots framtida utveckling, dock kvar i boken: nu stannar vi i boken, ty – vi är förstora !!! sa lilla My.”.

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Vem ska trösta knyttet?,
    Text och bild: Tove Jansson
    Förlag: Rabén & Sjögren (2014)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
    Vem är knyttet?
     
    Tove Jansson 100-års jubilerar, flera av hennes böcker finns som nyutgåvor. Berättelsen Vem ska trösta knyttet? har följt mig sedan jag var liten. Bilderna har etsat sig fast i mitt medvetande i omgångar, olika starkt i olika tider av mitt liv beroende på hur jag har relaterat till dem. Innehållet i textberättelsen har alltid varit en helhet som jag intuitivt har förstått – det ligger i dess natur.
     
     
    Den uttalade frågan i titeln kvarstår – Vem ska? och plötsligt uppstår en följdfråga Vem är? Listigt vägleds läsaren/lyssnaren av textens upprepade men varierade fråga och i de påståenden som följer. Visst förstår man som vuxen ganska snart att knyttet ger sig ut på sin livsvandring och hanterar svårigheter efter vägen – på väg mot mötet med någon att dela livet med. Tove Janssons tecknade figurer är underbara och odödliga; snusmumriken, my, filifjonkorna och visst förstår man textens budskap – men i helheten finns det växmån. Bild och text handlar, bland annat, om att våga ta steget, om viljan att bli sedd, höra till och vara behövd, om glädje och livets mening. Om det lilla knyttet som bor ensam i ett mörkt krypin, är tyngd av sin rädsla och sin kappsäck, nedtryckt av sin hatt, instängd och begränsad i rum och skor

    Men kanske ska vi börja från början innan vi går vidare.

     
     
    I mörker, rädsla och ensamhet kurar knyttet, tänder alla lampor han har och lyssnar skrämd på nattens ljud. Den sugande virvelrörelsen utgår från knyttets stora rädda ögon, det cirkulerande mörkret som lamporna lyser upp återvänder till den hopkrupna gestalten, på helspänn, med den brinnande tändstickan i handen. Så bottenlöst. Då bryts det kompakta av den mjuka rösten – man hinner precis ta emot signalerna på rädsla, ensamhet och mörker, så lyfts man av den säkra trösten att det känns så här hemskt bara för att det är natt och för att man inte har någon vän.
     
     
    På nästa uppslag tillåts man överblicka tillvaron – knyttet är inte isolerad, det finns ett utanför – visserligen finns där allt han är rädd för; läsaren får en bild av det beskrivna: här går hemulerna med tunga steg, här lyser lamporna hos de andra skrämda krypen som tröstas av varann. Månbelysningens bleka färgskala förändras i nästa uppslag till den tunga, tjocka grå morgondimmans. Berättelsetonen skiftar från ensamhetsynkligheten till stegrande dramatik, mod och beslutsamhet; knyttet lämnar allt! Vart är han på väg, varför och till vad?

    Han går och går, bilderna fylls med gestalter av alla de slag, alla är tillsammans i uppsluppen färgsprakande glädje – alla utom knyttet som står utanför, omgiven av mörker, bärande på sin tunga väska och med trånga skor – instängd och fången i sig själv, isolerad. I ett parallelluppslag sitter det allvarstyngda knyttet på sin stora väska mellan stora svarta stenar medan ”en mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik”. Mumriken är fri, vandrar på ängen utan tungt bagage och trånga skor. ”Men vem ska trösta knyttet och förklara att en sång är bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång.”

     
     
    Knyttet har nu på allvar fått upp ögonen för sin omgivning, på avstånd betraktar han nästa uppslags nöjesfält och alla som har kul tillsammans. Men ingen ser honom och hans utanförskap: ” Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är: stig in och säg godafton så att de SER att du är här!”

    Knyttet går vidare, han har nu påverkats ytterligare – hans sinnen öppnas succesivt, glädje och skönhet tar plats. Det tunga och trånga lämnar honom och befinner sig på avstånd. Men ännu återstår en del att bearbeta och upptäcka. Så hittar han en flaskpost – någon annan behöver hans tröst, och då släpper alla hämningar! I sin vidare vandring räds han varken möten eller mörker. Den mest skrämmande av mörkrets makter, den förskräckliga isande kalla mårran, besegrar han. Och där sitter HON, skruttet, den utvalda

     
     
    Kärleken färgar hela deras tillvaro, men ännu ett steg återstår – att sätta ord på uppleveler och känslor. Här räcker knyttets förmågor inte till längre utan läsaren/lyssnaren ombeds hjälpa till att formulera ett brev (i detta uppslags text har jag alltid kommit av mig en aning, tappat rytmen). Blev det svårt även för oss? Kanske kom det lite plötsligt – men förmodligen har vi redan formulerat en stor del av svaren – kanske inte högt men genom de retoriska frågorna och svaren har vi troligen kommit en bra bit på väg.

    Utan att vara medvetna om det har vi säkerligen utifrån vår egen nivå redan gjort det som frågas om inledningsvis. Vem ska trösta knyttet? – jo vi, med hjälp av berättelsen och dess vägledningar. Och nu märker jag att varken knyttet, skruttet eller de andra är egennamn – de är karaktärer, karaktärerna är vi. I dagarna cirkulerar en karaktärstest på facebook: vem är du av Tove Janssons karaktärer?

    Trots att berättelsen fyller samma funktion i växande och insikt som många andra sagor känns den extra genomarbetad, in i minsta detalj, bild, text, tanke, frågor och svar, uttryck, rim, rytm och teckensnitt. För mig är den störst när den läses högt av en vuxen för ett barn, i mötet mellan litteratur och människa kan mycket ske som inte går att sätta ord på. Vem ska trösta knyttet? är utgiven 1960, då var jag två år och min pappa fick den av sin syster. Han läste den för mig och senare för sina barnbarn, jag har läst den för mina barn och barnbarn Hans berättarröst finns fortfarande inom mig och alldeles säkert var boken i sin helhet lika viktig för honom som den har varit för mig i över femtio år.

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Magiska djungeln,
    Text och bild: Hanna Olausson
    Förlag: Ordalaget förlag (2014)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
    Prickiga zebror bor inte i djungeln …
     
    Det var en gång en prickig zebra Neeej, det är väl inte sant, zebror är väl inte prickiga! Fast kanske kan de vara det ändå – på skoj, i den Magiska djungeln; i alla fall en liten stund tills vi med gemensamt kunnande avslöjar sanningen. Men i den Magiska djungeln är vänskapen faktisk viktigare än utseendet - hur man egentligen ser ut kanske inte har så stor betydelse så länge alla kan ha kul tillsammans!
     
     
     
     
    Först introducerar berättaren den prickiga zebran som lever längst inne i djungeln. Innan vi har hunnit vänja oss vid tanken, alternativt protestera, vänder vi på bladet och möts av ett massivt, tjockt och brett Neeeeeej! och dementin att zebror är randiga. På uppslagets motsatta sida gör den randiga zebran en levnadsglad kroppsrörelse som berättar att detta är skoj och en sorts lek som vi ingår i tillsammans! Vi är me’ – eller hur?

    På de kommande uppslagen träffar zebran olika djur som vid första mötet inte alls ser ut som vi är vana eller beter sig som de borde; för att på nästa sida presenteras som de ser ut/är: ”Zebran träffade en ullig noshörning”. ”Neeeeeej! Noshörningar har inte ull, de har TJOCK HUD! Den randiga zebran och den tjockhudade noshörningen blev vänner.” Med nya eller bekräftade kunskaper får läsaren göra nya bekantskaper tillsammans med zebran.

     
     
    Magiska djungeln är en medryckande glad bok som lockar till uttrycksvariation i läsningen – bokstäverna/texten interagerar i form, storlek och uttryck med bilderna, våra sinneserfarenheter och textinnehåll/ordens betydelse. Den ulliga noshörningen presenteras med ulliga bokstäver, och att verklighetens lejon är gula och faktiskt jättefarliga, förstärks genom stegrande, delvis taggiga (även syftande på utseendet av manen kring lejonhanens huvud) och kraftfulla bokstäver. För att uttrycka hur zebran i verkligheten blir rädd och springer, startar orden ”springer iväg” från ’raden’ – tar sats, och lyfter snabbt uppåt i ett språng för att plana ut i luften, rörelsen fortsätter i bilden i zebrans bakben som lättat från marken, kroppens språng landar i huvud och framben. Och zebran sprang ifrån lejonet till sina nya vänner i djungeln.
     
     
    Kanske kan man säga att berättelsen har två parallella världar, en fantasivärld som på lek utmanar i sina påståenden och en mer verklig där allt läggs till rätta. I de flesta bilder avsedda för barn gullifieras djur: karaktärsdrag, färg, form och proportioner är mer eller mindre förvanskade, men ändå vet barnen vilket djur som åsyftas – tillräckligt många igenkänningstecken har bevarats eller lyfts fram. I Magiska djungeln finns utrymme att reflektera lite extra över förhållandet mellan fantasi och verklighet – även om de mer verklighetsnära figurerna fortfarande är söta barnbilder och stiliserade.

    De söta djuren skojar glatt med oss eller spelar uppenbart förbryllade. En skojglad vänskapsbok med härliga bilder där lässköna texter uppmuntrar till levande nyansering; det blir kul att ’läsa’ tillsammans – barnet lär sig säkert snabbt att medagera i ord och uttryckssätt, och när en ny kommer till de övriga gänget används uppräkning och upprepning – i bokens slut är alla vänner samlade.

    Men det har dykt upp en joker, som leder tillbaka till leken: … bläckfisk – i djungeln!? Jaa, det här är en Magisk djungel, där får vem som helst bo – så länge man är en bra kompis, vill säga!

     
     

    *

     
     
     
    Titlar: Borttappad och Sommarregler,
    Text och bild: Shaun Tan, översättning: Ulla Roseen
    Förlag: Kabusa Böcker (2012, 2013)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
    I Shaun Tans fantastiska världar kan allt hända
     
    2011-års ALMA-pristagare Shaun Tan är åter affischnamn, under sommaren är han aktuell på flera museer runt om i Sverige. Den australiensiske konstnären och författaren skapar allåldersböcker som var och en må ta till sig efter sin förmåga, nivåerna är många men gränslösa. Monster och människor möts – de är individer i samma samhälle och mer eller mindre unika; men gång på gång händer det oväntade! I myllret av meningsbärande detaljer fortsätter berättelsebygget med referenser ur så väl konsthistorien som natur- och samhällsvetenskaperna.
     
     
     
     
    Jag-berättaren i boken Borttappad vet att läsaren förväntar sig en historia, vi får följa med honom och återuppleva den gången då han hittade den borttappade saken och höra hans berättelse om hur det gick till och vad som hände. Huvudpersonerna – berättelsens enda individer skulle jag vilja påstå – är pojken som jobbar på sin kapsylsamling och saken han hittar på stranden.
     
     
    Stranden och staden befolkas av människomassor men inte en enda lägger märke till den gigantiska röda saken med sina många tentakler och spännande detaljer. Trots att pojken leker tillsammans med den hela dagen är det ingen som frågar efter den – alltså är den borttappad och måste tas om hand. Vandringen tillsammans med de bägge genom stadens ’samhällsmaskineri’ är ett äventyr i sig, här finns fenomen, mekanismer och konstruktioner av alla de slag; kugghjuls- och rörkonstruktioner/formationer infogade i arkitektur, och ritningar, tabeller, stämplar och annonser i bakgrundscollaget – man skulle kunna tala om ingenjörskonst och samhällskritik men får absolut inte glömma fantasin och den röda tråden.
     
     
    Pojken i berättelsen inser att varelsen/saken inte passar in i samhället, inte blir sedd för den den är, eller sedd över huvud taget, han försöker hjälpa den att ’komma till rätta’. Till slut kommer de till en paradisliknande värld full av märkliga saker som inte liknar något annat, om saken egentligen hör hemma där är ovisst men den ger i alla fall ifrån sig gillande ljud. De ’tekniska detaljerna’ att fördjupa sig i känns oändliga; aspekterna utanförskap, att vara annorlunda och omsorg kan även de förstås på olika vis. Rekommenderas över generationsgränser, såväl saken, som pojken är lätta att identifiera sig med!
     
     
    Om man har möjlighet att besöka något av museerna kan man se den Oscars-belönade animerade kortfilmen The Lost Thing som är en fantastisk filmatisering av boken Borttappad. Visas gör dessutom Shaun Tans originalteckningar, skisser och målningar. På Bror Hjorths Hus i Uppsala lämnar den gigantiska saken sin bakgrund på väggen och sticker dessutom ut sina slingriga tentakler – men hotfull är den inte!
     
     
    I boken Sommarregler får vi veta vad vi ALDRIG eller ALLTID ska göra under sommaren och vad som händer om vi bryter de reglerna. Berättarjagets egna erfarenheter: ” Detta är vad jag lärde mig i somras”! Personer: en stor och en liten – kanske bröder/bästa vänner. Gestaltning: mer eller mindre dramatiska ögonblicksscener. Texter: stilla uppmaningar avslutade med punkt. Reglerna och bildberättelserna är fristående men det finns ett framåtskridande i handlingen och ett lyckligt slut – de två klarade sommaren – kanske tack vare den sista regeln: ”Missa aldrig sommarens sista dag.” Som läsare av bild och text ser vi helheten i varje bildberättelse, förstår orsakssammanhanget och tidsaspekten i ’om du gör detta så händer detta’ – vad som händer om man bryter mot regeln. I handlingen är ofta en eller båda killarna omedvetna om konsekvenserna av sitt handlande, konsekvensen framträder i bakgrunden eller isolerad på annat sätt – de klarar sig ju alltid.
     
     
    Man kan också lyfta fram att personerna själva är isolerade, i ett främre skikt eller skyddade i ett ljus – som sagt, poängen är att de når slutmålet och överlever sommarens utmaningar och faror. Alla regler och bildberättelser är inte lätta att förstå – särskilt inte för de yngsta, men de lockar och fascinerar, vilket var uppenbart vid mitt besök på museet.
     
     
    Några av de mer begripliga reglerna för de yngre är: ”Trampa aldrig på en snigel.” Bakgrundens tornado kan kanske tolkas som ’för då går världen under’ (tar man bort en art i skapelsen så vet man inte vad som kan inträffa). Eller den näst sista: ”Se alltid till att hitta vägen hem.” där barnen omges av en surrealistisk och dystopisk van Gogh-referens men är trygga i sig själva och vissheten att de är på väg hem tillsammans.
     
     
    De mer absurda, som: ”Lämna aldrig en röd strumpa på klädstrecket.” kräver en annan typ av logik men bilden talar: först ser vi den gigantiska kaninen som orimligt kan få plats där den är mellan två plank i en bakgårdsarkitektur, framför planket/muren sitter två skrämda barn hopkurade, men de kan orimligen se kaninen, i stället tittar de på fågeln – en typisk olyckskorp som också befinner sig i solen på bakgården men vad är det kaninens rosa öga ser – jo, en mikroskopisk röd strumpa som sitter på ett klädstreck!

    Bilder att titta på tillsammans, texter att klura över! Tan har skapat flera böcker, varav flera representeras i bild och bokexemplar på utställningen. Håll utkik, utställningen visas i Uppsala, Västerås och Halmstad under vår/sommar, sommar/höst respektive höst/vinter.

     
     
    Min recension av konstutställningen finns på På Konsten.net
     
     

    *

     
     
     
    Titel: Den lilla Sjöjungfrun,
    text: H.C. Andersen illustrationer: Charlotte Gastaut,
    översättning och bearbetning:Suzanne Öhman
    förlag: Rabén & Sjögren (2014)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
    Den lilla Sjöjungfrun
     
    Framför mig ligger en bok som är förföriskt vacker, så lockande i sin framtoning att mitt skönhetssinne inte kunde motstå den. När jag öppnade och bläddrade förfördes jag ytterligare av sjöjungfruns ljuva varelse, silverglans och glitter, de fantastiska färgerna, formerna och mönstren. Inledningsvis förträngde jag att ursprungssagan inte vänder sig till de yngsta. Den estetiska ytan leder så småningom till det djupare, delvis etiska, innehållet – det fördjupade som finns under ytan.
     
     
    H.C. Andersen skrev inte sagor för små barn; jag kan inte skylla på honom för att ’sagan’ i föreliggande version är oförfalskad – inte tillrättalagd för de yngsta. Möjligen kan jag erkänna mig förd på villovägar av Disney; efter film och tv-serier vet varenda unge vem ”Lilla Sjöjungfrun” är. Även om jag själv bara har sett fragment av varianterna i vår tids tecknade filmproduktion tycks det uppenbart att Disney vänder sig till en ung publik medan upphovsmannen vänder sig till en betydligt äldre. Även om miljöer och karaktärer är de samma, liksom huvudsaklig handlingslinje, så vill jag påstå att andemeningen i Disney-produkterna skiljer sig från den ursprungliga tanken.

    Först en överblick av handlingen: Den lilla Sjöjungfrun är den yngsta av sex systrar som bor i ett palats på havets botten tillsammans med sin far och farmor. Vid femton års ålder tillåts varelserna att sätta näsan över ytan och besöka världen ovanför, de olika individerna/systrarna upplever och uppskattar helt olika saker. Eftersom ’vår’ jungfru är yngst får hon höra de andras berättelser innan det är dags för hennes egen uppstigning. Hon frågar alla som har erfarenheter för att få veta mer – och hon längtar! När dagen kommer får hon syn på ett vackert skepp där en vacker ung prins har fest. Men så kommer stormen och skeppet bryts sönder. Sjöjungfrun räddar prinsen men gömmer sig sedan, han blir funnen av en ung kvinna. Efter sitt besök i ’den andra världen’ återvänder Sjöjungfrun ofta dit men det centrala är prinsen och längtan efter att få vara hos honom. För att nå sina mål är hon beredd att göra stora uppoffringar

    Dels ville hon se mer av prinsen, dels ville hon veta mer om människornas värld och om människolivet. Hon får kännedom om hur skillnaden vid livets slut mellan sjöjungfru och människa ser ut: en sjöjungfru blir trehundra år och försvinner sedan som skum på havsytan medan en människa lever kort men har en odödlig själ. Hon vill vinna prinsens kärlek OCH få en odödlig själ. Frågan är vilken läsning som poängteras i olika generationers och mediers versioner, var ligger tyngdpunkten i förmedlandet: kärlekssaga, livsproblematik eller de små sjöjungfrurnas undervattensliv och äventyr.

    För bokens lilla sjöjungfru visar sig vägen till målen under en längre sträcka vara gemensam: i den undre världen går hon till sjöhäxan som lovar att göra ’den lilla’ till människa åtminstone till det yttre, men det kommer att innebära stora lidanden som kroppsförändringar och stympning – hon får exempelvis betala med sin röst och tunga. Hon säljer sin sjöjungfruidentitet till en ond makt för att få två ben och en själ. För att komma vidare i kärlek tillkommer en samling villkor och regler. Kommen till önskat land går det inte riktigt som hon har tänkt sig och hon ställs, med bistånd från systrar som vill rädda henne, inför frestelsen att döda sin kära. Men nu var det ju inte enbart ägandet av prinsen som var målet, kärleken och den odödliga själen vägde tyngre och förde henne till himmelska höjder.

    Vad är en sjöjungfru? Ett väsen som enligt tradition och myt med hjälp av ett bländande vackert yttre och skönsång ska locka sjömännen till sig i havet, med vilseförande och männens död som följd. Allt detta bröt ’vår lilla jungfru’ mot – hon ville bli människa. Vad handlar Den lilla Sjöjungfrun egentligen om? Vem är hon, vad vill hon uppnå? Sagan kan läsas på många sätt och en mängd frågeställningar kan aktualiseras med hjälp av handlingen, exempelvis: Integrering, kulturkrockar; genusproblematik/traditionella roller; kroppsfixering; frestelser, religion, etik, traditioner; historia; att vara någon annan än den man är/byta identitet; vad är kärlek, uppoffringar/martyrskap; band till familj och släkt/den egna individen

    Textmässigt ligger den nyutgivna bok jag har framför mig mycket nära en längre variant från 1980-talet, som jag jämförde med eftersom jag tyvärr inte har tillgång till originalet. Den aktuella är dock komprimerad – inte lika utbroderad och detaljrik som den mer ursprungliga texten – delar av H.C. Andersens målande text ersätts här av Charlotte Gastauts fantastiska bilder – en kompromiss som enbart är till fördel. Jag skulle starkt rekommendera just denna utgåva till lärare med elever från 11 år och uppåt, de vackra bilderna och berättelsens möjligheter som diskussions-/uppsatsunderlag gör den lockande och viktig för en bred målgrupp.

    En vacker bok med en klassisk berättelse där bilderna lockar yngre barn än ’sagan’ är skriven för.

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Mitzi på maskerad,
    text: Mårten Sandén, illustrationer: Åsa Arnehed
    förlag: Rabén & Sjögren (2014)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
    Ett vilset barn i de vuxnas värld – om roller och förväntningar
     
    Mitzi vill att allt ska vara som vanligt – så att hon känner igen sig. Mitzi vill vara den hon är – och kan inte fatta varför hon ska låtsas vara någon annan! Hon vill räkna matte i lugn och ro – inte bli störd av förändringar som hon inte förstår.
     
     
    I skolan är det snart jullov och istället för matte tycker fröken att de kan rita – Mitzi vill räkna matte, som de brukar göra på mattetimmarna. Strax innan har fröken, efter att först ha byggt upp det kommande med dramatik, släppt bomben; först satt alla andäktigt tysta, efter tillkännagivandet utlöstes det allmänna jublet – ’som förväntat’ och på beställning.

    Men vilken var då informationen som gavs och vilket var budskapet? ”Nästa torsdag, alltså” () ”Då ska vi inte ha några lektioner alls. Då blir det” () ”Maskeradbal!” () ”För hela årskurs ett!”

    Mitzi är nollställd, och inte blir det bättre när ytterligare information delas ut i skriftligt format. Förvirrad, och utanför gemenskapen av alla som är lyckliga och redan har läst lappen, kämpar hon sig igenom de långa och obegripliga orden utan att bli särskilt mycket klokare. Runt om henne surrar luften av röster som talar om ’vad de ska vara’. Mitzi förstår inte. När hon kommer hem glömmer hon lappen i ryggsäcken.

    Pappa hittar lappen och skrider lyckligt till verket: Mitzi ’ska vara’ punkare! Tålmodigt men fortfarande lika oförstående låter hon honom hållas, tills mamma kommer hem och tar över. Mammans fantasi vet inga gränser – och nu har offret åtminstone förstått att det handlar om att klä ut sig – och det till varje pris – och så får mamma hållas tills hon ger upp och överlämnar uppdraget till en teaterkostymör, som även hon får se sig besegrad av en oförstående liten flicka.

    Farfar ger henne en nyckel till mysteriet, men Mitzi lyckas inte låsa upp, hur hon än försöker; hon förstår inte varför hon ska vara någon annan än sig själv och hur hon ska kunna bli det! Farfars egen idol, Charlie Chaplin, som Mitzi är väl förtrogen med, accepteras och förvandlingen sätter igång. Men figuren som Mitzi möter i spegeln når inte in till hennes eget innersta – trots att farfar hjälper henne att träna och förklarar hur hon ska gå in i en roll.

    När Mitzi möter spårvagnskonduktören, som hon själv ser upp till, i andra kläder och annan miljö än hon är van att se honom i, överväldigas hon av en stor och oförklarlig sorg. Först här, i det konkreta som berör henne, kan Mitzi ta till sig vad det handlar om att gå in i en roll med hjälp av en förklädnad.

    Mitzi på maskerad är en viktig bok! Alltför många vuxna förutsätter att alla barn har samma typ av förståelse, tycker att samma saker självklart är roliga. Lärare och föräldrar glömmer att förklara och förankra – och kolla upp att alla har tagit till sig budkapet, vad det hela går ut på. På flera sätt framgår att Mitzi inte är ’som alla andra’ – men hon är som många andra – fler än ’vi’ räknar med. Själv både känner jag och har träffat människor i olika åldrar som har blivit utsatta för samma behandling som Mitzi (i bland har begreppet bokstavsbarn viskats omkring dem). Egentligen kanske det inte handlar om barnen, utan om de vuxna som inte möter det barn som faktiskt står framför dem.

    Mitzi har inte så lätt för att läsa och ta till sig det skrivna; mammans rika fantasi är blad det värsta hon vet; hon tycker inte om kalas och hon gillar inte att rita. Däremot förstår hon att det inte är någon idé att ge pappa en färgglad tröja när han bara använder svart – det är nämligen logiskt. Flickan vill ha struktur i tillvaron, inte överraskningar; matte är hennes starka ämne; hon vill ha lugn och ro och uppskattar strategispelet schack. Hon vill och behöver förstå, är inte sorten som bara accepterar och sväljer det som serveras.

    En bra och charmig högläsningsbok vars titel och utsida inte riktigt motsvarar bokens innehåll - jag tror att Mitzi skulle tycka att ytan var just ytlig. Säkert är det många fler som känner igen sig än vi anar, och det finns många Mitzi som väntar på att ’förlösas’! Mårten Sandén har även skrivit Mitzi i mitten som finns recenserad på Barnboksprat.

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Vina Vinas vän,
    text: Jujja Wieslander, illustrationer: Lotta Geffenblad
    förlag: Rabén & Sjögren (2014)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
     
    Vårkänslor och vänskap
     
    Vina Vina är våren på spåren och finner en vän. På knoppen har han en mössa som får mig att associera till en vårknopp, på kroppen en värmande poncho av sydamerikanskt snitt; de röda stövlarna gör spår i vinterns sista snö och mellan fläckarna syns spår av vår. Och spår av tassar…
     
     
    Vina Vina har gått ur sin husvagn och lämnat dörren öppen så att vårvindarna kan blåsa in. Det blåser i träden, pojken ställer sig i trädposition och tar emot vinden med sin kropp. Han har en pinne i handen – säkert är det samma ’magiska pinne’ som i den tidigare utgivna Vina Vinas vargpinne – den som kan användas till allt. Stark, glad och välkomnande ser han ut att vara – bjuder liksom in läsaren i sin värld – men lite kämpigt är det att stå som ett träd i vinden.

    Hur kan en läsare som inte läser bokstäverna vara så säker på att det är vår? Blåsa i de kala träden kan det väl göra även när det är höst och vinter!? Å, det är hur tydligt som helst – se bara på ljuset i de lila och grå stammarna, den smältande snöns grå kanter mot den bruna jorden runt träden, gummistövlarna och den gulspräckliga knoppen på huvudet. För att inte tala om vårtecken som vintergäck och snödroppar, och de karaktäristiska fåglarna som berättar om att vintern håller på att släppa taget: domherrarna. Blommorna återkommer på varje sida och domherrarna här och var – säkert frågar den lille iakttagaren efter namnen, om nu den vuxne har missat att vara iakttagare och berätta

    Uppenbart är att Vina Vina har fått vårkänslor, sprittande glad möter han våren på naturens villkor. I den smältande snön kan man göra spår och upptäcka skillnaden mellan fotspår och pinnspår Men i vårkänslor spirar längtan efter vänskap och pojken längtar efter en vän – inte för att det direkt märks i bildberättelsen men det står skrivet. Och så – mitt i spår- och vårupptäckarglädjen dyker det upp ännu ett spår: tassar med klor! Varg! Och vid ett träd har vargen stannat och kissat – det är gult i snön! Han spanar, följer spåren, finner och testar; jo då, när han kastar pinnen och ropar: ”Ta pinnen då!”, hoppar vargen genast fram och springer sin väg med det hämtade bytet i munnen, men återvänder i egenskap av vän när Vina Vina visslar. Tillsammans upptäcker de våren och på glädjen att ha en vän, vare sig den är varg eller hund, går inte att ta miste – någon att dela upplevelser och glädje med. Lek på lika villkor förmedlas – möjligen lite mer på djurets.
    Pojken är i fokus, upplevelserna utgår från honom med ett direkt tilltal till berättelsemottagaren, även om Vina Vina inte är medveten om att han har en betraktare, utan är i sin egen värld. Mimik, rörelser, samklangen med årstidens, naturens och djurets förutsättningar, förmedlas genom texthandlingens enkelhet och bildernas komplexitet. I slutscenerna är de blöta och trötta, torkar sig tillsammans och delar sängvärme, på bordet syns rester av gemensam måltid – en heldag med andra ord – som avslutas med replikväxlingen: ”Nu är du min Varg, säger Vina Vina.” ”Voff, svarar Varg”. Från att ha varit en varg har Vina Vinas vän blivit Varg.

    Många sagor och karaktärer passerar revy medan jag läser, exempelvis: Nalle Puh och Tesslan, det ensamma Knyttet som lämnar sina rum med dörrarna öppna, Snusmumriken, Ronjas vårskrik, Rödluvan, Putte i blåbärsskogen – och så verklighetens lilla pojke som precis är i just denna upptäckar- och upplevartid i livet; barnbarnet Jack som fyller tre år denna vår har nu någon att dela sina upplevelser, omsorger, senaste erfarenheter och nya kunskaper med: Vina Vina!

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Granaporna,
    text: Annalena Hedman, illustrationer: Emma Göthner
    förlag: Rabén & Sjögren (2014)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
     
    Glädje kan hjälpa en medmänniska att bli granapa :-)
     
    Trollet och Dennis leker rymdlekar ute, men när de får syn på trädroten som formar en liten koja byter leken plötsligt inriktning, och ett inredningsprojekt tar vid. Men vilka är de små bosättarna och var kommer de ifrån? Med hjälp av fantasi, kreativitet och forskning/vilja att veta mera, får barnen med både sina föräldrar och andra vuxna i sitt i engagemang för de små figurerna.
     
     
    Dennis och Trollet inreder under trädroten; de bygger små sängar av pinnar och förser dem med madrasser av skumgummi och tyg, men vem ska bo i kojan och ligga i sängarna? Barnen gör små figurer av grankvistar, kottar och snören men tycker att de blev så fula att de gräver ner dem när de går hem och äter. När de kommer tillbaka är sängarna upptagna av barriga, små sovande filurer.

    De små påstår att barnen är monster och hävdar med pipiga röster att de själva är människor, som behöver sova mycket. Utan att fråga de små bestämmer sig barnen för att leka med dem – om de nu ändå om de ska bo där så kan de vara som våra dockor, som vi hade bestämt vår lek från början. Men man kan inte hantera små människor hur som helst, då protesterar de – och inte kan man ge dem vad som helst att ära heller; små runda och salta saker ska det vara säger lilla Yngve, som är störst. Medan barnen hämtar oliver smiter katten ut. Det faktum att de små människorna blir rädda och inte minns, får barnen att försöka förstå och ta reda på mera om vad de egentligen är för några. Att de små människorna dessutom tillägger att de kommer att minnas om de blir glada sätter igång ytterligare aktiviteter.

    Genom att beskriva, visa och teckna söker de svar hos föräldrar, som trots goda försök inte kan svara. Via internet får de kontakt med en expert på Naturhistoriska museet som efter beskrivningen kan berätta att de små är granapor, och hänvisar till biblioteket. Men i boken står inget om hur man gör granapor glada, Trollet och Dennis måste helt enkelt prova sig fram, och utgår från det de själva tycker är roligt. Hur barnen än anstränger sig blir granaporna inte tillräckligt glada för att minnas var de bor, men så av en tillfällighet råkar de hitta barnens grandockor

    Berättelsens uppbyggnad sätter igång fantasi, kreativitet och aktivitet på ett pedagogiskt sätt: vilken metod ska man använda för att ta reda på mer, och hur ska man tillämpa sina vunna teoretiska kunskaper - överföra dem till praktisk problemlösning, och slutligen nå målet; granaporna vill hem igen, men var bor de, och hur ska barnen få dem att bli så glada att de minns var de bor? Dessutom uppmuntras till konkret skapande och utomhuslek, tips på material som finns tillhands för de flesta.

    Om man är glad minns man bättre. Om man hjälper andra blir man glad. Om andra människor i olika positioner, åldrar och storlekar engagerar sig når man lättare sina mål.

    Annalena Hedman och Emma Göthner har gjort ett bra arbete och granaporna är jättesöta, dock: Granaporna är klassificerad som en ”Läsa själv” – bok; till innehåll och idé har jag inget att invända men meningarna är ofta långa, innehåller långa ord och har då och då en knepig uppbyggnad, vilket gör att det inte är en lättläst bok för nybörjaren.

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Min björnfarfar,
    text: Alex Cousseau, illustrationer: Nathalie Choux, översättning: Suzanne Öhman
    förlag: Rabén & Sjögren (2014)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
    Cousseau, A - Min björnfarfar - 29691214
     
     
    Sorgbearbetning
     
    En liten flicka har mist sin farfar, hon saknar honom och han finns nära i hennes tankar; hon tänker sig in i att han fortfarande lever och finns där hos henne – han har blivit en björn och sitter framför brasan i väntan på våren, som de tillsammans väntar på men som aldrig tycks komma. Vi får följa med på deras vandring i sökandet efter våren och vad den står för.
     
     
    Saknaden efter farfadern bor kvar i den lilla flickan, som med hjälp av förståelse byggd på egna samlade erfarenheter bearbetar sin sorg på sitt egna sätt. Nyckelordet är övervintra: ”Mamma säger att de döda övervintrar mycket, mycket längre än alla levande. Det gör inget, vi väntar.” Nyckelordet innefattar väntan, vila, längtan, hopp, värme och nytt liv. Kunskapen om att björnar och en del andra djur går i ide, att efter vintern kommer vår, att växtligheten vilar under vintern och att frön gror och växer när värmen återkommer, finns, eller växer fram, hos det lilla berättarjaget.

    Jagberättelsen börjar lite begreppsligt tveksamt, kanske är det en översättningsfråga: ” I morse när jag vaknade önskade jag att min farfar fortfarande levde. Han hade blivit en björn. Vi hade inväntat våren tillsammans” Ja, visst önskade hon det, men fortsättningen bygger på att hon föreställer sig i fantasin/tänker sig in i att han fortfarande lever, men i björnskepnad, och det blir, liksom sökandet efter våren och dess väsen, utgångspunkten för den fortsatta sorgebearbetningen. (Egentligen har de alltså inte inväntat våren framför brasan.)

    Björnfarfar har ”övervintrat” framför brasan men vedträna börjar ta slut och björnfarfar är lite otålig. Han vill inte sitta hemma och vänta på att våren ska komma utan ger sig ut medan det fortfarande är natt och full vinter. Flickan hinner precis få med sig ficklampan när hon följer med honom i hans sökande efter våren.

    Här finns mycket symbolik invävd; från mörker mot ljus, från vila till växande, från död till liv; björnen står för något som är stort, tryggt och starkt – det är som om den lilla flickan säger: ”Tillsammans kan vi allt”. Björnfarfar lyssnar på de andra djuren – tar emot deras vägledning och gräver gångar i jorden under snön, flickan lyser hans väg i nattens mörker och i underjordens rike, där såväl djur som växter övervintrar. Men de blir trötta – både farfar, flickan och lampan, kraften och ljuslågan sinar, björnfarfar uppmanar flickan att gå upp mot ljuset och hem till värmen; själv sover han vidare under jorden – övervintrar i väntan, och det är som det ska. För flickan är det naturligt att återvända hem, nu ensam och fortfarande i vintervandring. Men på vägen hem möter hon tö och kommer till sin väntande mamma, vars omsorg, värme, tröst och hopp leder henne vidare till vår, fortsatt liv/uppståndelse och växande.

    Allt har sin tid. Vandringen gör hon ensam, tillsammans med sin björnfarfar. Hemma finns en mamma som ger vägledning i ord och handling: släpper iväg, och tar emot när vandringen är färdig. Det är en fin och stilla berättelse som jaget bjuder sin läsare på. Det som börjar med sorg och kyla i vintern avslutas med liv, hopp och växande om våren. Livscykel, kretslopp och en naturreligiös blandning som kan utvecklas och/eller renodlas; i berättelsen finns öppenheten att fylla på, fundera vidare – utveckla efter behov, tradition och tro. Det finns olika sätt att uttrycka livets slut och fortsättning – och kanske behöver det ena sättet inte utesluta det andra. Ämnet behöver få flera ansikten/gestalter, behöver behandlas på olika sätt och från olika utgångspunkter – här den lilla flickans egen. Allt som händer förmedlar trygghet och trosvisshet.

    Förutom den inledande begreppstveksamheten är formuleringarna välvalda och mjuka, meningarna korta och kärnfulla och berättaridén utmärkt. Illustrationerna harmonierar med det berättade, betonar känslor och upplevelser, särskilt förmedlade genom kroppspråk och mimik.

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Salmarigatan, författare: Christer Björk
    förlag: Vulkan (2013)
     
     
     
    Salmarigatan i Brostena
     
    Tid och plats, en samling människor och en mängd relationer; relationer som sträcker sina tentakler högt, lågt, nära och fjärran. Alla platser bär historia. Somliga platser har stolta och urgamla traditioner, andra bär mörka minnen vidare till kommande generationer; vilket som är vad beror på vem som berättar och hur, varför, och i vilket sammanhang och tid berättelsen framförs. Det som befinner sig i centrum för en plats levnadshistoria kan exempelvis vara en händelse, en person eller en byggnad – eller alla tre – men med tiden kan berättelsen förändras åtskilligt, utvecklas, ta sig andra vägar och få sin centralfigur eller betydelse utbytt. Outgrundliga äro Herrens vägar.
     
     
    Hur byggen utvecklas i sin hållbarhet beror på grunden, om nu byggmästare och byggstenar kan vara överens om vad i grunden består, men hur stabil grunden än är från början, så beror resultatet på det fortsatta byggandet, på konstruktionens hållbarhet och på beskaffenheten av det ingående materialet. Det bygge jag syftar på är främst det medvetna samhälls- och livsbygget i olika tider. Övriga krafter som styr är inte så lätta att kontrollera

    Titeln Salmarigatan medför att en utgångspunkt i läsandet är just platsen, huvudpersoner i berättelsen är egentligen alla förekommande och även de kan ses som utgångpunkter; men boken handlar om något mycket större: relationer som går utanför namngivna personer och en enskild bygds historia. Kyrkan, i olika bemärkelser, är central: berättelsen handlar i ett vidare perspektiv om människor och deras tros- och livsfrågor, kyrkan i olika tider och vad den står för – förändringen som har skett och sker, samt om traderade berättelser och deras betydelse.

    Brostena är en stad med anor från tiden före reformationen, den traderade berättelsen om Salmarigatan är splittrad och osäker men bärs upp av byggnadsrester från medeltiden och snart framgår det att och staden har en blodig historia. Den historiska delen av berättelsen byggs samman med en mängd människoöden i vår samtid liksom de historiska kyrkostriderna byggs samman med vår tids. Relationer och byggen rasar bildlikt eller bokstavligt samman och nya byggs upp på grunder som delvis tycks vila på det gamla men ändå blir nya och fulla av hopp. Balansen är bräcklig och kan i vissa stycken synas motsägelsefull.

    Att byggstenarna i denna berättelse är många blir snart uppenbart, liksom att en saknas – nämligen slutstenen. Vidare framgår med all tydlighet att flera av byggstenarna är ostadiga, skeva eller rent av opålitliga och inte håller för att bygga vidare på – det kan gälla samhälle, kyrka eller äktenskap.

    Författaren Christer Björk skissar porträtt av personer och fyller dem långsamt med färg, som läsare förstår man att han har mött många. Personerna presenteras var för sig som individer och förs sedan samman i grupperingar och gemensamma sammanhang, så som det är och händer i en småstad med omgivning; gamla och unga, landsbygdsbor och stadsbor, människor från olika samhällsnivåer och tider, med olika bakgrund, behov, förväntningar och drömmar – i en välvald blandning. Då och då kan läsaren förnimma den allvetande berättarrösten eller en regissör som drar lite i trådarna; få en känsla av att vara på teater där en presentation av rollfigurerna avlöses av scenväxlingar där rollinnehavarna intar scenen, kompletterat med en förtydligande, förstärkande eller förklarande röst – eller en texttavla som i stumfilmen. Berättarspråket är vackert och rikt men till det något teatrala uttrycket kan problemet med det frekventa antalet skiljetecken föras, för den skönlitteräre läsaren hämmar de textflödet och kan förvirra en aning. En bra redaktör hade kunnat säkra berättelsekonstruktionen och finpolera handlingens välvalda byggstenar till en ännu högre nivå – må så ske i nästa bok!

    I själva berättelsebygget finner jag dock inga större brister, möjligen någon liten icke genomgående spricka här och var och en eller annan perforering som långtifrån hotar stabilitet och gedigenhet. Berättelsebyggets avslutning menar jag är öppen, kanske kan den ses som en tolkningsfråga angående vad det är som egentligen rasar samman och vad det är som består, vem/vad som segrar är däremot uppenbart – i alla fall för vissa av oss läsare

     
     

    *

     
     
     
    Titel:: Riddare och drakar, text: Christina Björk, illustrationer: Eva Eriksson,
    förlag: Rabén & Sjögren (2013)
     
     
    Sju riddares barndom, hur det började (– men hur gick det sedan?)
     
    Allt har ett ursprung; alla vuxna individer har någon gång varit unga, människor har varit barn och drakar har varit ungar; minnen och öden har berättats, traderats eller förändrats och växt sig starkare i en oväntad riktning. Sagor och legender var förr mer för vuxna, och riddare var modiga unga män beredda att utkämpa svåra strider med döden som avslut. Men det är inte den tidsaspekten ’förr’ som Christina Björk och Eva Eriksson arbetar med, de för istället läsaren tillbaka till riddarnas barndom – när de var små och vad som hände då, vad som föregick de vidare äventyren.
     
     
    Idén är strålande, kreativ, fantasifull, väcker intressen och är mycket utvecklingsbar, berättelserna fängslar och roar.

    Mamma, mormor, farmor och farmorsmor Inga, 88 år, skrattar när hon läser om draken som lurades med knäck, och utbrister: ”Vad hon måtte ha haft kul när hon skrev det här!” När jag frågar om hon tycker att riddarnas barndom och karaktärer verkar överensstämma med den tradition och de sagor hjältarna normalt förknippas med, tycks de gamla berättelserna ha bleknat och det hon nyss läst ha tagit över. Namn och härstamning är dock välbekanta och det är väl egentligen några av de viktigare poängen när man som författare och illustratör använder gamla ingredienser med igenkänningsfaktor i nya sammanhang om man nu kan kalla det för nya sammanhang att söka berättelsers början i hjältarnas barndom. Kanske kommer Björks och Erikssons skildringar att inlemmas i de traditionella riddarberättelserna och traderas som helheter till nästa generation.

    Vår läsning skedde med vissa traditionella förkunskaper om riddarna som vuxna. Många av dagens barn är redan bekanta med moderna motsvarigheter/varianter av karaktärer och genre. För den observante finns lite sammanlänkande vägledning på försättsbladets insida och på omslagets baksida – en mer sammanhållen inledning hade inte varit fel.

    Bokens sju riddare härstammar från flera länder/riken/kulturer. Heimdall är hämtad från de nordiska gudasagorna, han går till trädet Yggdrasil och dricker vatten ur de tre magiska källorna för att få kraft, mod och vishet. Många innevånare från djurriket lever i symbios med det stora trädet – men spanare, svikare och onda krafter hotar idyllen: ekorren skvallrar än för den ene än för den andre och sprider oro. Draken Nidhögg, som bor under trädets rötter funderar på att äta upp Heimdall, som i sin tur funderar på hur han ska döda draken. Men så hittar pojken en säck knäck som farbror Oden har kokat till Vallhall-festen Tänk dig en drake med gapet fullt av knäck – inte så kaxig längre kan man förstå, och med mycket mod skrider den blivande hjälten till verket med sitt svärd, och den onde störtar ner i Ginungagapet.

    Att det krävs en hel del träning och erfarenheter inför vuxenlivet vet alla, men det räcker inte, inte ens i dagsläget – goda kontakter är ett måste för att nå framtida mål. Som tur var dök Hugin och Munin upp som räddande korpar när Lill-Sigurd hade tränat på egenhand. Bildens balans mellan lek, utbildning och representanter från framtidsvärlden utanför är suveränt komponerad.

    Den lille riddaren Artur får två presenter för sin framtid när han fyller år, en falkunge och ett runt bord, ett övningssvärd har han redan. Falkungen ska han träna till jaktfalk, och vid bordet ska han ha kalas med sina riddarvänner när han blir stor. En dag fångar falken en liten ödla som växer så det knakar – det visar sig vara en farlig drake Som tur är får Artur hjälp av sin läromästare, den trollkunnige Merlin, att bli av med draken annars hade den berömda Kung Artur aldrig funnits med i vår historia!

    Men så finns här en joker, en pojke som vill vara riddare, och vem vet? Kanske har Ture Polykarpus Lejonstolpe läst och hört många riddarsagor och befinner sig i Riddarhuset i en dröm, eller är det magi och han kan väcka liv i riddarmyterna och få möta och bekämpa sin drake Men vad hände sedan, när han blev stor? Och vilken genre ska inlägget föras till? Ett utmanade grepp!

    Tillsammans kan vi, jag och min mamma, vidare konstatera att man bör läsa en av bokens berättelser i taget och att det kan finnas en del att förklara vad gäller både ord och innehåll vid läsningen, och att åldern 3 -6 år inte är riktigt relevant, snarare 5 - 9.

    Nyfikenheten att ’slå upp’/googla vad det står om de ’äkta’ karaktärerna, för återerinran, var stor hos den äldre läsaren – förhoppningsvis blir den yngre generationen lika nyfiken på att söka mera information. Det slutliga omdömet blev: ”Fint berättat med rara och fantasifulla bilder.” Vilket jag skriver under på, med tillägget: väl sammansatt material kryddat med tradition, fantasi och fakta.

     
     

    *

     
     
     
    Titel:: Mörkret längst ner, text: Lemony Snicket, illustrationer: Jon Klassen,
    översättning: Katarina Kieri,förlag: Rabén & Sjögren (2013)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
    Rädslor och kurragömma bland nattens mörker, ljud och ljus
     
    Var bor egentligen mörkret och vad är det bra för? Alfred bor i ett stort hus med många trappor och vrår; där finns ljus, mörker, knarriga tak och blanka svarta fönsterrutor. Alfred har ett problem: han bor i samma hus som mörkret – och han är rädd för mörkret. Men Alfred är nyfiken och har en ficklampa, och när mörkrets röst leder honom följer han med.
     
     
    För första gången skulle barnbarnen på 2 och 4 år sova över ’alldeles ensamma’ hos oss. En hög med nya böcker låg och väntade på sina lyssnare och medläsare, sängen var bäddad. Barnen kom, och så snart föräldrarna hade åkt berättade de små om sina förväntningar och önskemål: skumbad, chokladbollar, den egna tandkrämen och så massor med sagor! Jag upplevde en känsla av tankeöverföring mellan mig och 4-åringen, ändå infann sig en viss tvekan den fjärde boken – skulle jag verkligen våga läsa den, skulle jag lägga på dem en rädsla som de inte hade uttalat Tvååringen valde genast just den boken bland de andra, vi satte oss till rätta bland kuddar och gosedjur och öppnade boken.

    Svarta sidor, en pojke med ficklampa lyser oss vidare till nästa uppslag. I ljuskäglan står titeln: Mörkret längst ner. Det vidgade ljuset leder en sida vidare – till ett rum där Alfred i pyjamas leker i ett rum, ficklampans sken får konkurens av den uppgående solen genom fönstret. Två ljuskällor möts men ännu bor mörkret i vrårna. Ett möte mellan ljus och mörker sker.

    Rädd för berättelsens inledande ord: ”Alfred var rädd för mörkret.”, valde jag att modifiera dessa till: ”Alfred tyckte inte om mörkret” och fortsatte min ’läsning’ utifrån dem. ”Mörkret bodde i samma hus som Alfred – ett stort hus med knakande tak, blanka, kalla fönster och många trappor.” Bilderna visar en liten pojke längst upp, de mörka trapporna och ljuset som leder mot en öppen dörr i våningen under. Mörkret själv gömmer sig i husets olika vrår, men oftast håller det till i källaren – får vi veta – där väntar det under hela dagen. På natten kryper det fram och brer ut sig och på morgonen är det tillbaka i källaren. Varje morgon kikar Alfred ner på mörkret i källaren; ”Hej mörkret”, säger han, och tänker ut en strategi: han ska hälsa på mörkret där det bor – så kanske mörkret inte behöver komma till honom.

    Nästa gång mörkret kommer lockar det barnet med sin röst – har något det vill visa. Alfred leds av mörkret och sin ficklampa i sökandet efter mörkrets hemvist och budskap till det rädda barnet. Tillsammans möter de vrå efter vrå tills de når platsen dit Alfred aldrig har vågat sig, längst ner i källaren. Närmare och närmare; barnet lockas att upptäcka och bearbeta sina rädslor tills det finner ljuset, mörkret bjuder på ljuset – räddaren: en mörk låda full med glödlampor som bekämpar mörkerrädslor när man vågat utmana dem.

    Avslutningen överraskar och förbryllar, hänger inte riktigt ihop, men budskapet är klockrent: utan mörker inget ljus utan ljus inget mörker; för att se och uppleva mörkret behöver man ljus och vise versa.

    Mörkret fortsätter att bo i Alfreds hus, men han vet var det bor och är inte rädd längre, ljuset finns i mörkret. Rädslan för mörkret och de mörka makterna i underjorden har alltid funnits och ska inte förnekas. Ljuset står för de positiva krafterna; liv och hopp – utan ljuset kan Alfred inte leka och inte växa, han kan heller inte uppleva mörkret. Och ljuset segrar alltid. Den sista scenen är lik den första: solen återvänder, smyger över fönsterkarmen och lyser in på den lekande Alfred.

    Kanske ska man inte föregå rädsla genom att sätta vuxna färdiga ord på den naturliga instinkten, men inte heller förneka fenomenet. Att förmedla upplevelser genom bilder och berättelser och hjälpa barnen att möta och acceptera sina känslor är viktigt, att sätta ord på och kategorisera det man känner kommer i nästa skede – en egen erfarenhetsbank med egna referenser.

    Att läsa för och tillsammans med barn är viktigt – hur mycket hinner man tänka och resonera om när man ser en film tillsammans?

    Barnbarnen, som också är stora ficklampsälskare, gillade verkligen Mörkret längst ner: ”Farmor, läs den igen” uttrycktes på många sätt den kvällen och under följande morgon. Jag fortsatte konsekvent att undvika vissa färdigformulerade och onödigt dramatiska orduttryck eftersom de kändes onödiga, upplevelsen och dramatiken gick ändå fram.

     
     

    *

     
     
     
    Titel:Sailor och Pekka; Sailor blir sjuk (1994)/ Sailor och Pekka gör ärenden på stan (1993), text och bild: Jockum Nordström
    Förlag: Rabén & Sjögren (2013)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
    Det mesta är/blir så mycket mer än vad det först ser ut att vara
     
    Självklart känner vi Sailor och Pekka – de är ju som alla andra, typiskt vanliga människor – även om Pekka råkar vara hund. Och självklart känner vi igen situationerna de befinner sig i – de är vardagliga, även om inte allt händer varje dag. Berättelserna om karaktärerna Sailor och Pekka är helt enkelt realistiska, och egentligen torrt sakliga.
     
     
    Det låter tråkigt – men det är det inte! Hur det nu går till så är böckerna om Sailor och Pekka roliga och fantastiskt annorlunda, inte minst på grund av alla udda detaljer och sättet att framföra berättelsen. Sailor och Pecka gör ärenden på stan har en okomplicerad inledning, där den ene letar efter en tröja som tycks spårlöst försvunnen medan den andra läser tidningen, alla kan känna igen sig. Fortsättningen: en ny tröja måste inhandlas till Sailor och då kan ju hunden Pekka passa på att klippa sig samtidigt så börjar berättelsen om vad som hände när de två åkte in till stan för att uträtta ärenden.

    Från de första enkla och rena bilderna som talar för sig själva, där en tecknad Sailor letar under/i olika ’streck-möbler’, utan omgivande miljö, efter sin tröja, utvecklas berättelsen i text och bild. En serie actionscener där den gamla bilen börjar ryka, och ett widescreen-perpektiv där de två lämnar fordonet och promenerande beger sig mot stan, förebådar många oväntade äventyr där fler och fler karaktärer vävs in i handlingen. Det ena mötet leder till ett annat vilket i sin tur för med sig nya händelser och ärenden. Bildsidorna blir tack vare nya möten och utvecklingsförlopp till sekvenser av serierutor, en bildberättelse med kompletterande text. Men ’mellan raderna’ infinner sig ytterligare en dimension, nämligen passerad tid och tidigare händelser: här vävs nutid samman med det som har hänt tidigare – allt tycks hänga ihop i ett större sammanhang, precis som i verkligheten. Mellan ’seriesidorna’ finns uppslag där översiktsbilder av miljö och sammanhang ger en sort situationens helhetsperspektiv.

     
     
    Självklart kommer Pekka och Sailor hem igen – nyklippt/med ny tröja, men oj så mycket mer de har varit med om! Och det är ju så det är i vardagen – tänk så mycket mer vi är med om och upplever än precis det där vi skulle uträtta, vad mycket mer vi upplever än det vi kom ihåg eller hade ord och begrepp för att berätta! Tänk så många erfarenheter som ryms i de två orden ’köpa tröja’ / ’klippa håret’; Jockum Nordströms sätt att berätta uppenbarar just detta ska vi säga ’självklara’.

    Sailor blir sjuk handlar om när Sailor blir sjuk. Sailor lagar bilen och Pekka ser på TV. Plötsligt får Sailor ont i bröstet, Pekka blir orolig och säger att Sailor måste gå och lägga sig, pysslar om Sailor och hämtar grannen, Fru Jackson. Sailor har frossa och drömmer konstiga drömmar om konstiga monster och mönster. Grannen ringer efter doktorn som skickar Pekka efter medicin. Men oj så mycket som händer och fördröjer honom efter vägen. Hemma blir Sailor allt svagare och tankarna för honom bakåt i tiden. Till slut kommer Pekka med medicinen. Dagarna går och disken växer, Pekka har tråkigt. Men så en dag kommer grannen och undrar hur det står till, Sailor mår mycket bättre – nu vill han spela musik och dansa med Fru Jackson.

    Även i denna bok varvas seriesekvenser, som informativt i text och bild beskriver händelseförloppet steg för steg, med heluppslag av miljöer och upplevelser. Sailor jobbar under bilen, en ruta visar de verktyg han använder en annan motorn som han har lyft bort, sedan följer bilderna som visar när han börjar må dåligt och hur det yttrar sig. Uppslagsbilder av monster och mönster. Det är realistiskt – så här kan det gå till och kännas, Sailor är den vuxne som behöver hjälp och Pekka är som barnet som försöker hjälpa, orolig men utan att till fullo ha förmåga att ta till sig allvaret eller ta på sig ansvaret – han är ju hund, eller barn, och mitt inne i sin egen verklighet. Ansvaret det får de vuxna ta, precis som det ska vara.

     
     
    Två parallella berättelser och upplevelser: Sailors upplevelse av att bli sjuk, och Pekkas berättelse om de uppgifter han utför och vad han upplever efter vägen till Sailors tillfrisknande, ger en bild och en möjlighet till förståelse av en vanlig situation. Dessutom är den givetvis fyndig, full av fantastiska annorlunda inslag och spännande detaljer – som alltid när konstnären Jockum Nordström är i farten. ( Kanske märks det någonstans att böckerna inte följer senaste modet; jag vill påstå att det dels beror på författaren och dels beror på tillkomståren.) Ett annorlunda inslag i barnboksdjungeln!
     
     

    *

     
     
     
    Titel: Dela!, text och bild: Stina Wirsén
    Förlag: Bonnier Carlsen bokförlag (2013)
     
     
     
    Två små brokiga i minidrama
     
    Skulle kunna vara en huvudrubrik i kvällspressen, men nu handlar det om en recension av en 'pekbok'!
     
    På bokens utsida står den uppmanande titeln med tydliga och glada bokstäver: "Dela!". På det avslutande uppslaget visas handlingen tydligt i två bilder – en sekvens, och varken i bilder eller i text finns någon tvekan om det positiva som handlingen medför. Glädjen i och av att dela, den enda godis som finns kvar, är uppenbar – delad glädje, dubbel glädje – uttrycket känns näst intill personifierat.
     
     
    En liten skär och en liten rutig – två brokiga – möts innanför de tjocka pärmarna. Den lilla skära har en stor påse full med godis och mumsar för fullt, munnen är ett smalt streck och kinderna är tjocka – ändå är en ny godis påväg in. Då kommer ännu en brokig in i bilden, en liten rutig: glatt vinkande närmar den sig med glada kroppsrörelser den vill såå gärna smaka, och visar så tydligt hur gott den tycker att det skulle vara att få en bit på sin tunga. Men Ruta tigger inte, varken med ögon, hand eller kropp – bara visar vad den så gärna skulle vilja och frågar snällt.

    Nej! Den gigantiska påsen göms bakom ett bestämt och sammanbitet ansikte med tillhörande kropp... Och så, plötsligt: den skära vänder sig mot den öppnade påsen och VRÄÄKER i sig allt godis – för att den lilla rutiga kompisen inte ska få smaka, för att få allt själv, och för att kunna göra den snopna och uppgivna gesten för ’ledsen – slut’. Klart att den rutiga blir både ledsen och besviken. Klart att den skära mår illa av allt sött.

    Ändå: en liten rutig tröstar, hittar en ensam överbliven godis kvar i påsen, som den delar. Delar med sig av.

    De brokiga: underbara figurer som berättar och förmedlar så mycket, denna gång framträder de i en 'pekbok' - eller kanske snarare bilderbok med sidor i kraftig kartong, vilket behövs, eftersom den kommer att bli läst många gånger.

     
     
    Själv känner jag mig så nöjd med att ha sparat en godbit när alla andras är slut, när de har spytt sin galla eller uttömt sitt försvar; min recension handlar inte om författaren Stina Wirsén utan om de små brokiga. De för sin egen talan, är sig själva, behöver inte vara någon annan och delar på sitt ’livsutrymme’ inom bokens pärmar. I Dela! ryms begrepp som girighet, frosseri, avund och högmod – delar av de sju dödssynderna, det handlar om oss människor och hur vi är mot varandra utanför bokens pärmar; hur tokigt det kan bli när vi har för bråttom och tänker fel, inte tänker oss för, bara tänker på oss själva – eller inte tänker alls. Vem är det vi egentligen skadar?

    Men det Dela! främst förmedlar är glädjebudskapet om hur enkelt det kan vara (om man är stark, god och klok – och det vill man ju vara) att ställa till rätta, förlåta, dela med sig och gå vidare tillsammans: delad glädje! För barn och vuxna.

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Vart ska du?, text och bild: Jockum Nordström
    Förlag: Rabén & Sjögren (2013)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
    Djur med mänskligt beteende - mänskligt eller djuriskt
     
    Bok med midjeband hoppsan, ingen rygg! Bok? – Hur som helst: en enda lång upplevelse att veckla ut. Ändå provar jag först med att bokbläddra uppslag för uppslag för att på så sätt upptäcka en del i taget – för att både bildligt och bokstavligt få något grepp om den ovanliga historien, i flera bemärkelser. Egentligen är handlingen med möten att utveckla och veckla in sig i inte är ett dugg konstig utan fullt normal och typiskt mänsklig – om scenerna och dialogerna skulle utspela sig i vårt människosamhälle vill säga. Alla är på väg någonstans och har ett mål.
     
     
    Strömmen av varelser visar en rörelseriktning, alla är tydligt aktiva i sitt gående. Förutom haren och ekorren tycks de målmedvetna aktörerna: elefanten, mannen och pudeln, inte ha någon samhörighet – men vart är alla på väg? Läsaren involveras i begreppet ”Vi frågar”. Haren och ekorren svarar: ”Vi ska äta middag”. Men de andra då, vart ska de?
     
     
    Dialogen är en kommunikation mellan bokens olika figurer och läsaren, iscensatt, regisserad och i samarbete med konstnären Jockum Nordström, som involverar läsaren i ett aktivt ”vi”, vilka ställer frågor till de medverkande – de som är på väg någonstans.

    Elefanten ska hem och packa för att åka tåg till sin syster som sitter i fängelse på zoo. Myran ska hem och spela fiol. Pudeln ska gå ut med sina hundar, och myrans bror ska till biologiska museet och titta på en utställning om insekter.

    Karaktärernas svar tycks för dem själva naturliga, det är vardagliga sysselsättningar de är på väg till. Följdfrågorna kan bli hur många som helst och en fortsatt utvecklad diskussionsnivå beror på mottagaren, eller allra helst mottagarna – en blandad åldersgrupp skulle kunna föra samtalet in i djupa och vida vindlingar.

    Bilderna har en flerdimensionalitet både på bild- och detaljplanet, man får en känsla av collage, kulisser och tredimensionalitet. Konstnärliga grepp saknas inte, vidare spelar miljö och stadsarkitektur en framträdande roll i bakgrunden. Ett uppslag med vackra akvarellinsekter avslutar – sen kan man vända/öppna och börja från början igen, finurligt!

     
     
    Konceptet är underbart, men för att det ska hålla, i flera bemärkelser, kanske det borde finnas ett kardborrelås i fram- och bakkant så att man kan välja lässätt: bläddrande eller utdragen variant samt fram eller baksida av vikmediet.
     
     

    *

     
     
     
    Titel: Katt kan hela dagen, text: Sanna Töringe , bild: Kristina Digman
    Förlag: Bonnier Carlsen förlag (2013)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
    Liten Katt kan
     
    Jag har tidigare skrivit om Katt kan på morgonen och Katt kan i parken, här på Formoms litteratursida, Sara Hilmersson har skrivit om dem på Barnboksprat; två underbara böcker som gjorde mig så glad! Dessa två var för åldern efter pekboksåldern medan den nya Katt kan hela dagen har just pekbokskaraktär: kraftiga kartonguppslag och försedd med 2-5 ord per sida och bild. Kort sagt en förenklad variant av den charmiga ’Katt Kan’ anpassad för de yngre barnen.
     
     
    Katt är en liten själständig individ som håller sin snälla mamma ständigt sysselsatt från morgonens uppvaknande till lekdagens slut. Ungens nyvakna blick är full av litens tillit och mjukhet och framträder tätt intill moderns ömma ansikte och blick bland de blommiga lakanen. Efter den nära stunden ska allt hinnas med – en dag av träning för livet och i tillvaron.

    Hemma, i den lilla världen, äter Katt-ungen frukost, testar sedan ljudet i tallrikens undersida och upptäcker mjölkens egenskaper av rinnande och droppande. Sinnen som känsel, smak, lukt och konsistens upptäcker Katt när han/hon hjälpsamt lapar i sig mjölken från golvet – innan mamma hinner fram med trasan. Telefonen kan Katt också liksom klättrandets konst, som vi får se prov på samtidigt som rörelseenergin i lampans svängningar testas Klart att Katt-mamman blir trött och behöver både kaffe och en stunds avkoppling med en veckotidning, men Katt vill att hon ska läsa bok i stället. Någon som känner igen situationerna?

    Så är det dags för Katt och mamma att träna situationer med tandborstning och påklädning tillsammans? Ja, egentligen – men Katt kan, kan själv. Och så ut i stora världen, träna kroppsrörelser, avstånd och teknik, hitta användbara ting att konstruera med, och prova på socialt umgänge. Köra vagnen, trycka på knappen vid övergångsstället, plocka pinnar och hitta gungkompis.

    Livet som Katt och mamma – boken handlar verkligen om bägge och samspelet är suveränt – på Katts villkor. Igenkänningen är stor och jag hoppas verkligen att kattmamman får en stund för sig själv när katt slutligen somnar efter en lång dag av äventyr!

    Karaktären Katt är en stor favorit hos mig: bilden för djuret som går sina egna vägar samtidigt som jag har upplevt så många barn som är precis sådana – det är ju så barn ska vara; fulla av upptäcklerglädje och erfarenhetssökande ’på egen hand’. Charmen hos den lilla figuren är slående, mammans minspel, tillkortakommanden, överseende och handlag med sin telning är så väl skildrat. Utifrån bilder och några få ord får berättaren/förmedlaren av innehållet utrymme att bygga egna berättelser tillsammans med det utvalda barnet.

    Ändå blev denna nya titel tyvärr lite av en besvikelse; efter att ha läst de tidigare hade jag nämligen hoppats på att få ta del av flera fördjupade äventyr tillsammans med den i text och bild helgjutna karaktäriseringen av den självständiga Katt, och ungens mamma (där de lite längre texterna ytterligare fångar Katts karaktär). I stället fick jag de båda tidigare böckerna i en sammanslagen variant för yngre barn. Ett tips är att läsa pekboken först och sedan utöka med de övriga – då tror jag inte att någon behöver bli besviken, för ’Katt Kan’ bör varken vuxen eller barn missa!

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Stora Emilboken, text: Astrid Lindgren, bild: Björn Berg
    Förlag: Rabén & Sjögrens förlag (2013)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
    Än lever Emil i Lönneberga
     
    Emil och jag är jämngamla, när berättelserna börjar är han fem år, det var jag också när den första av böckerna gavs ut. Stora Emilboken innehåller samtliga Emil-böcker: "Emil i Lönneberga", "Nya hyss av Emil i Lönneberga" och "Än lever Emil i Lönneberga". Om Emil hade vuxit upp i dagens samhälle hade han troligen försetts med en ’bokstavsdiagnos’ och böckerna hade fått en varningstext av genusvetare och feminister, lyckligtvis blev berättelserna om den lille gossen klassiker och fick leva vidare!
     
     
    Att som barn lyssna till och läsa om Emils bravader var roligt, och så här femtio år efteråt minns jag alla de episoder jag läser och alla Björn Bergs bilder, men det finns stycken som jag reflekterar över på ett annat sätt. Konstigt nog minns jag inte att jag läste Emil för mina barn, på 80-talet låg böckerna inte i tiden, ändå tror jag inte att de undgick Emil och hans hyss; dessutom är jag övertygad om att böckerna har präglat mycket av den senare litteraturen i ’rackarunge-genren’.

    Han vill ju alltid gott, den där Emil – men hur kan det jämt bli så fel: att all hans glädje, kreativitet, godhet och spontanitet alltid slutar i katastrof (Så är det med vissa barn.) Stolt vill han överraska och glädja sin svårflirtade snåla pappa med alla kräftorna som de har fångat, han och Alfred, och han ställer det stora karet med krälande kräftor framför pappans säng så att han ska bli glad när han vaknar ja, ni kan ju räkna ut vad som händer. Men ibland har pappan verkligen anledning att vara stolt över sin gosse, och erkänner det också, som när Emil genom sitt goda handlag med djur lyckas få en alldeles egen häst av en elak hästhandlare under Vimmerby marknad eller när han av kärlek och envishet, med det egna livet som insats, räddar sin käraste vän Alfred från att dö i blodförgiftning under de värsta snödygnen i det småländska minnet – en oerhört stark berättelse som fick mina ögon att tåras. En annan av mina favoriter är berättelsen om griseknoen, de jästa körsbären och Emils nykterhetslöfte efter den händelsen Ja, du får läsa själv vad som hände! Och för varje hyss/dumhet han gjorde blev han instängd i snickarboden och täljde sig där en gubbe.

    Till all lycka hade Emil en mamma som trodde på honom och nedtecknade hans hyss, och en nära relation till drängen Alfred – annars vet man inte hur det hade gått, förmodligen inte så bra. Ja men, säger ni: Emil är ju bara en påhittad karaktär! Men det är just den blandningen mellan fiktion och verklighet som Astrid Lindgren är så bra på!

    Hon är en fantastisk berättare, och att utgå från den blå skrivboken som Emils mamma skrev ner hyssen i är en kreativ idé som kan inspirera till exempelvis dagboksskrivande. En av mina reflektioner när jag läser är att mammans anteckningar ändå bara utgör en liten grund och att ryktena och berättelserna i bygden är det som håller Emils liv och levene ännu levande – det traderade, det som berättas från en generation till en annan. Att lyfta fram betydelsen av bygdens muntliga berättande fyller en viktig funktion och är liksom inbakat i helheten. Växlingen, flytet och balansen är så suveräna; den mellan det personliga berättandet, de ordentliga dialektalt stavade anteckningarna i skrivboken, dialogen mellan karaktärerna och det direkta tilltalet till läsaren, ofta som förklaringar: ”Men hur kunde man vädra då, undrar du kanske? Kära barn, hur kan du fråga så dumt! Vem har sagt att man vädrade i fattigstugan, sådana galenskaper var ingen intresserad av”.

    Björn Bergs svartvita teckningar gör berättelserna än mer levande, de är aktiva, figurerna rör sig när någon läser och man tittar på dem!

     
     
    Astrid Lindgren skildrar människorna och landsbygdens samhällsstruktur på ett både pedagogiskt och underhållande sätt, även om det handlar om svunnen tid så tror jag inte att dagens barn har något problem med att förstå och identifiera sig med Emil och Ida, däremot lär de sig förmodligen en hel del om äldre tider och dess villkor. Författaren karaktäriserar exempelvis den snåle småländske bonden och den korkade flamsiga pigan, stereotypa kategoriseringar som i dag är tabu – men Lindgren gör det med sådan skicklighet, humor och värme att det egentligen aldrig känns nedlåtande – om det nu inte är så att man särskilt vill lyfta fram denna typ av problematik. Alla de individer/karaktärer som befolkar Emil-böckerna ’fanns förr’ oavsett om de var konstruerade av sin omgivning eller genuina sedan födseln. Fattigstugans hjon, prosten och hans fru, doktorn, pigan och drängen, hästhandlaren, godtemplarna i nykterhetslogen, borgmästaren, hjälpgumman och den förnäma fru Petrell – och så Emils lilla timida syster, hans kloka och kärleksfulla mamma och så den stackars pappan – Anton Svensson i Katthult, som alltid var den som kom i vägen för Emils hyss – och utan vilken dessa böcker inte hade kunnat skrivas.
     
     

    *

     
     
     
    Titel: Ludde, text och bild: Ulf Löfgren
    Förlag: Rabén & Sjögrens förlag (2013)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
    Ludde – från början
     
    För 29 år sedan mötte Ulf Löfgrens underbara karaktär Ludde sina läsare, nu är det dags för nästa generation att få bekanta sig med den knascharmiga kaninen. De flesta Luddeböcker jag har stött på har varit så gott som utslitna, så en ”varsamt moderniserad” ny utgåva känns som helt rätt satsning!
     
     
    I denna första bok presenteras Ludde i egen hög person, från grunden – glad och naken – allt kan hända.

    Ludde kan verkligen konsten att trassla till det för sig, som när han ska klä på sig – inte för att det är lätt alla gånger, men man kan ju passa på att ha lite kul under tiden man lär sig. Och tänk så mycket mer man lär sig av att göra annorlunda; om sig själv, sin kropp, koordination, funktion, färg och form. ”Eller hur”, säger berättaren varje gång det blir rätt, efter att för varje försök ha ifrågasatt klädernas plats upp-och-ner och på kroppsdelar där de uppenbarligen inte passar med ett ”Men hur?”.

    ”Nu”, ”först” och ”sedan” hör till andra begrepp som kommer på köpet när Ludde försöker få rätt ordning på plaggen. Berättelsen fortsätter och nya vardagliga föremål och situationer tillkommer: en stol, ett bord, en tallrik med köttbullar hur ska dessa användas och hanteras? Ludde tokar till det och utvecklas, medan berättaren är den som alltid vet vad som är rätt – så klart!

    Som vuxen kan jag tycka att det är en fördelning som inte är så kreativ och att den vuxnes ständiga pekpinnar blir lite tjatiga – men jag vet av erfarenhet att för en två-treåring är det såå roligt, och dessutom ganska självklart att den vuxne vet bäst – så varför trassla till det: Ludde är underbar och efter en hel del strapatser kommer han slutligen i säng – med pyjamasen på. ”Men hur ligger Ludde i sin säng?” Ska man ha fötterna på kudden när man sover?!

    Luddes omedvetna charm och uppsyn är svår att motstå liksom hans mysiga kläder. Vad som har moderniserats i den nya utgåvan vet jag inte, men kan tycka att det är lite synd att bladen inte är av lite kraftigare kvalitet – eftersom även denna utgåva lär bli välläst.

     
     
     

    *

     
     
     
    Titel: Vi leker att vi är pippifåglar, text: Barbro Lindgren, bild: Camilla Engman
    Förlag: Rabén & Sjögrens förlag (2013)
     
     
     
    Lekfullhet
     
    Redan i "Barbros Bästa" (2012) föll jag lite extra för berättelsen om barnen som lekte att de var ”pippifåglar”, då med något färre bilder. Det var leken och fantasin i sin okomplicerade enkelhet som tilltalade mig. Förmågan att gestalta och berätta leken på Barbro Lindgrens vis är så fascinerande, Camilla Engmans illustrationer till leken är i samma befriande lekfulla stil.
     
     
    Handlingen/leken är avgränsad från verkligheten, har en början och ett slut. Två barn har fjädrar i händerna, de möter varandra med blicken i överenskommensen om lekens början: de är bröder och ska flyga. Bägge är klädda för kallt väder i mössor och kängor. 'Fåglarna' ger sig ut på äventyr; ända upp i molnen, störtdyker, kämpar mot farliga örnar, mäter sin styrka, flyger vilse, råkar ut för tekniska problem men tillsammans och i leken löser de allt. Upplösningen sker i igenkännandets och återseendets glädje – lite av ett klassiskt sagoupplägg alltså.

    Dialogen mellan de två fåglarna/barnen flyter i böljande rytmik. Ibland är handlingen i leken verklighetsnära och ibland smått galet fantasifull – som när föräldrar involveras i handlingen i hönsfåglars gestalter, men försedda med mänskliga vuxenattribut, och sedan tokar till det i lycka över att barnen kommer; för att sedan mer eller mindre förvandlas och förenas med barnen i ett härligt lekfullt sommarbad.

    Lekupplevelsen smittar, det är lätt och naturligt att följa med i de snabba förändringarna; den ena föreslår, den andra följer och fyller på. ”Vi låssas...” och ”låssas vi” upprepas som för att bekräfta samspelet, allt sker i nuet. Som vuxen kan jag höra ekot av de åtskilliga leksituationer jag har hört på avstånd eller blivit delaktig i. Så väl fångat i text och bild.

     
     

    *

     
     
     
    Titlar: Lilla foten och Lilla handen, text och bild: text och bild: Emma AdBåge
    Förlag: Rabén & Sjögrens förlag (2013)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
    Små fötter och små händer
     
    Kroppsdelar som händer och fötter, särskilt barnets egna, är centrala i den tidiga tillvaron – för att inte tala om allt man kan använda dem till!
     
     
    Bägge böckerna inleds och avslutas med barnet, den vuxne och en säng, dagens början och slut. Den trygga relationen liksom storleksförhållandet mellan stor och liten inramar berättelsen om vad barnets fot respektive hand ’mer på egen hand’ har haft för sig under dagen. Som vuxen är det så lätt att med utgångspunkt i bilden i hela sin kropp känna ett barns små händer eller fötter i sina egna händer – och fascineras! Och jag kan minnas hur det kändes när jag lade mina små händer i min pappas stora, eller satte min fot i hans hand. Närhet.

    Medvetenheten om de egna händerna och fötterna och om vad de tar sig för, förmedlat på det självklara och enkla sättet som Emma AdBåge gör, är en så fin idé. Figurernas kroppsproportioner är lite märkliga men det är just genom dem som kroppspråk och ansiktsuttryck blir så framträdande: miner av undrande, lycka, iver, koncentration, list och bus i de stora barnansiktena, och smidigheten och precisionen i de smala armarna och benen.

    Fötterna och händerna är så små så att de knappt syns och är ändå så framträdande i berättelsens text och teckning: ”Lilla foten! Har den gjort i dag?” – intensiteten i rörelseillustrationen till texten: ”Klampat stamp” och ”Smugit tyst” är magnifika i sin litenhet. I Lilla handen sitter barnet med benen vikta under sig och tittar undrande på sina framsträckta händer till texten: ”Lilla handen! Har den gjort i dag?” och så insikterna om handlingar och rörelser som handen har utfört under dagen – som ”Vevat gröten” och ”Vinkat mamma”. Uttrycken och valet av handlingar känns så träffande och berör, precis som att ha en barnhand i sin eller att som barn få sätta sin fot i sin pappas stora hand.

     
     
     
     

    *

     
     
     
    Titel: Familjen Sömnlösing, text: Karina Wolf, bild: bröderna Hilts,
    översättning: Lennart Hellsing
    Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
     
     
     
    Vända på dygnet – anpassa sig?
     
    Frågan är om man ska vända på dygnet: anpassa sig - eller acceptera sig som man är
     
     
    Mamma Sömnlösing får ett jobb på andra sidan jordklotet, familjen flyttar men stöter på ett oväntat problem: de klarar inte av att vända på dygnet. På dagarna är de så trötta att de inte kan hålla sig vakna i skola och på jobb, men på nätterna är de hur pigga som helst! Inget fungerar, hur ska de göra för att kunna somna när mörkret faller?

    De provar alla kända knep och söker lösningar på sitt problem – kanske kan de få någon vägledning av nattdjuren: de ger sig ut på nattlig upptäcktsfärd och studerar nattlivets möjligheter. När de slutar att kämpa emot sin egen natur; accepterar att de är nattmänniskor bland nattdjuren och tar tillvara de mörka timmarnas liv, lär de sig tycka mycket bättre om natten – och om sig själva.

    Natten har så mycket att erbjuda: dottern Mika pysslar om alla spännande nattdjur och studerar på distans, mamma och pappa jobbar och ser på kvällsnyheter, tillsammans går de ut i tystnad till månljus och stjärnbilder. När den tidiga morgonen gryr går de till blommarknad och bageri, och så beger de sig hem, stänger ljuset ute och går till sängs. Det är en märklig berättelse, kanske inte helt lättbegriplig för bliderboksåldern – men vem har inte varit vaken och inte kunnat sova när ’man ska’?

    Bilderna berättar om allt natten har att erbjuda och ’bevisar’ att man kan leva ’ett normalt liv’ även den mörka delen av dygnet. Att natten är full av liv speglas tydligt i nattdjurens liv som i bilderna belyses av himlavalvets bleka sken. Månljuset i vattnet återkastar skuggor och reflexer, djurens ögon lyser.

    Det är främst bilderna som fascinerar, stilla, rofyllda scener där djurfamiljer lever sitt normala liv i vilsamt blåtonade miljöer; roliga, söta djurkaraktärer agerar, de leker, matar, samlas, förflyttar sig och kommunicerar parallellt med familjen Sömnlösing i sin nattliga levnad. Djuren tycks inte tycka att det är något underligt med det – det är ju helt naturligt när man är nattdjur – så varför skulle det vara annorlunda när man är nattmänniska?

    Lite isolerade blir de kanske ändå, men när man flyttar till andra sidan jordklotet är det nog inte så lätt att anpassa sig och ingå vare sig man är nattmänniska eller dagmänniska – kulturkrockar och upplevelser av utanförskap kan ta sig olika uttryck där den mänskliga omgivningen och dess normer inte alltid ligger närmast tillhands.

     
     
     
     

    *

     
     
     
    Titel: Innan jag fanns, text: Petrus Dahlin, bild: Maria Nilsson Thore
    Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
     
     
     
    Filosofiskt om varandet före födelse och efter död
     
    I den stjärnklara vinternatten anländer systrarna My och Py tillsammans med sin morfar till ett kallt hus. Vidderna tycks oändliga, den mörka himlens vinterljus och det böljande snölandskapets skuggor berättar att någonstans på himlavalvet lyser en måne. Att livsfilosofiska funderingar väcks i en sådan atmosfär är varken underligt eller onaturligt, oavsett ålder.
     
     
    Storasyster My minns att hon varit i morfars stuga tidigare, lillasyster Py frågar om hon också har varit där, eller om hon ännu inte fanns – men om hon inte ens låg i mammas mage var fanns hon då? Medan morfar hugger ved funderar systrarna vidare, blickande ut i den stjärnklara natten. ”Kanske var du i rymden”, föreslår My. Men innan de svävar för långt bort i sina fantasier återför morfar dem till de jordiska bestyren, de ska hjälpa till att bära ved.

    Givetvis fortsätter flickorna att söka möjliga varandestadier före födelsen, alla förankrade i himlavalvets och rymdens storhet, i bild gestaltade som ägg – från den svävande äggplaneten, eller frön, som kometer med svans – tecknade som stjärnbilder; och morfar säger att natten i rymden nog aldrig tar slut. Tangerande ett oändlighetens perspektiv på skapelsen.

    Pys underbara kommentar att det i rymden inte finns någonstans att plantera frön (i himlen finns ingen jord), så hon flög ner och lade sig i mammans mage. Men så blir det plötsligt på nytt jordnära: Py har stuckit sig och blöder – tänk om hon blöder så att hon dör, men hon är ju inte gammal och då ska man inte dö.

    Morfar är gammal, vad händer med honom när han dör – återigen hamnar de bland rymdens stjärnor. Morfar tycker att det låter bra och lägger in ved i kaminen; som i bildens nära gemytliga situation har rymdens planeter och stjärnor inneboende i sig, ovan den kontrollerade sprakande brasan.

    Tidsrymderna vidgas med begrepp som ”evigheters evighet” och ”i övermorgons övermorgon”; morfar klappar om sina nerbäddade barnbarn och utanför fönstret svävar hans gestalt likt en ängel buren av ett virvlande stjärnstoft medan allt i rymden tillsammans med deras egna funderingar sprakar och sprattlar vidare följda av dansande rökslingor i vinternatten. ”I evigheters evighet. Eller i alla fall så länge veden räcker.”

    Hela berättelsen är en enda svepande rörelse, utan början och utan slut – även om bokens konkreta handling utspelar sig under en kort tid; ibland befinner vi oss i rymden och ibland på vedbacken eller i sängen, under täcket i stugan; ibland före livet, sedan mitt i och så efter jordelivets slut.

    De biologiska ordningarna som ägg, spermier, mammas mage, längtan, släktskap, växande och minne varvas så vacker och skickligt med de filosofiska, nära religiösa, abstrakta och fantasiburna funderingarna. Närheten mellan generationer, små människor och stor tidrymd i bild och text; nu och då, det stora och det lilla, det kända och det okända, nära och fjärran, liv och död – alla möts de i fantasi och verklighet och allt där emellan i denna fina bliderbok.

     
     
     

    *

     
     
     
    Titel: De sömnlösa
    Författare:Sanna Juhlin, Förlag: Sigge.eu Publishing (2013)
     
     
     
    Och så plötsligt…
     
    sker en förvandling. En fantastisk väv av berättelser, skrönor och öden växer fram i en hybridartad genre bestående av exempelvis landsbygdsrealism och paranormal romance – två parallella verkligheter blir en helhet. Det är vackert, det är fasansfullt, dramatiskt, sorgligt och ljuvligt romantiskt – och så plötsligt vardagligt realistiskt.
     
     
    I en lägenhet i den anonyma storstaden återfår den unga Smilla medvetandet och nås av insikten att hon inte kan undgå sitt öde. Ändå måste hon fly! Bort från pojkvännen som plötsligt har förändrats och gjort henne så illa, och bort från hans familj. Efter fångenskap och skräck känner Smilla hur varm energi strömmar genom ådrorna och förstärker hennes sinnen. Tidigt anar hon sin egen förändring, men det kommer att ta sin tid innan hon får grepp om hur styrkor, förvandlingar och svagheter fungerar och ska hanteras.

    Runt om i världen finns ett folk av en annan ras, de är rastlösa och har svårt att sova; en del är födda med personliga egenskaper att förvandlas och få underliga beteenden, andra blir smittade. Till släktet, De sömnlösa, hör Smillas ex-pojkvän Jack och hans märkligt sammansatta familj, som alla kan ta sig olika skepnader.

    Genom Jack får vi läsare bekräftat att han har smittat Smilla, för att hon inte ska försvinna utan snarare bli en del av honom. Detta har han gjort utan familjens vetskap och ledarens medgivande; om inte han finner henne så kommer någon annan i hans familj att göra det, med fara för hennes liv. Ju mer han närmar sig desto tydligare blir han varse att det är något alldeles extra med just henne – och kanske även med honom själv.

    Smilla flyr till det lilla samhälle där hon är uppvuxen, varifrån hon tidigare har flytt från en familj med diffus bakgrund omgärdad av död och rykten. Lika plötsligt som hon försvann kommer hon tillbaka, möter resterna av sin familj och deras avkomma, landsbygdens traditioner och problematik ¬– och en ny kärlek; jagad av sin gamla och förföljd av sitt öde.

    Berättelsen utgår från ’jaget’ Smilla, består av löpande händelser och tillbakablickar, emellanåt inflikas kapitel där läsaren får ta del av Jacks berättelse och upplevelser; när de bägge i slutfasen möts med gemensamt mål i sitt agerande samverkar deras röster. Smilla är filosofiskt reflekterande och har förmåga att känna varsel och andras tankar – förutom den nattliga rastlösheten. Såväl Jack som Smilla har både goda och okontrollerat våldsamma och farliga sidor att hantera.

    Tillsammans med de övriga karaktärerna är huvudpersonerna väl framberättade och växer i relation till läsaren på ett naturligt och trovärdigt sätt under berättelsens gång; men det naturliga och trovärdiga hamnar plötsligt vid en gräns, och gång på gång plötsligt i det paranormala gränslandet. Just den där fina övergången till det oväntade, plötsliga, är en finess. Författaren Sanna Juhlin är en fantastisk berätterska; nyspunna trådar rinner ur hennes fingrar, snos samman och vävs ihop till fasansfulla, dramatiska, romantiska och naturtrogna helheter. Karaktärer och levnadsöden tar form, spetsade med skräckinjagande förvandlingsbeskrivningar eller utbroderade med seriösa berättelser om utanförskap, tvåsamhet, familjebygge och landsbygdens problematik.

    Språkbygget antar dock till sina former då och då smått brutalistiska drag, vilket troligen inte är avsikten; snarare har utgivaren haft lite för bråttom, alternativt sparat in på korrektur/textbearbetning – vilket är beklagligt med tanke på en god berättelse.

     
     
     

    *

     
     
     
    Titel: Annie från sjön
    Text och bild: Kitty Crowther (2009) svensk text: Joar Tiberg
    Förlag: Rabén& Sjögren (2013)
     
     
     
    En riktig saga med lyckligt slut
     
    Ensamhet, sorg, uppgivenhet – alla dagar är lika. Men någonstans inom oss alla finns ett frö som spirar, i det finns fantasi, drömmar och hopp om att bli sedd, upplyft och älskad. Annie växer ur sorgen efter sin mor när hon får en livsviktig uppgift att utföra, och genom sitt handlande blir hon utvald och möter kärleken.
     
     
    Redan i inledningen uppmuntrar texten till detaljerat bildseende och att se människan Annie. ”Om man knyter ett snöre i hennes nästipp och släpper det hamnar det precis längst fram på hennes tånaglar.” Givetvis tänker man in linjen i bilden och blir samtidigt uppmärksammad på en mängd detaljer i kompositionen: Annies sorgsna ögon, uppgivna kroppsspråk och svarta klänning, att rummet hon befinner sig i har kreativa och livsljusa inslag och att det utanför fönstret finns tre mörka former som är i rörelse i sjön.

    Annie bor i ett hus på en ö, hon är ensam och sorgsen. Annie är inget barn men hon längtar efter sin mamma som är död, och hon längtar bort – kanske finns det någon mer som hon på andra stranden Men Annie är rädd för att bli besviken – hon fantiserar hellre, är fast i sin sorg och sin tröstlösa verklighet, trött på sig själv och på att se och göra samma saker varje dag. Men nätterna är värst; en natt har hon fått nog, tar farväl, går ner till sin båt och ror iväg. Det är mörkt och dramatiskt och hon närmar sig de tre svarta öarna, som är mystiska och skrämmer folk i byn. Hon hoppar i och sjunker.

    Det hon möter är ljust och vackert, under vattnet finns tre jättar. Öarna är deras hattar och hon fångas upp av en jättes hand. När hon vaknar upp på stranden är allt förändrat, allt är ljust och hon är lycklig. Bilden av mötet fyller ett uppslag och är utan text – den bilden bär hon med sig. Men så en natt är öarna borta. Jättarna har kommit upp till henne på land, de behöver hennes hjälp att hitta till havet där jättekvinnorna bor. Annie bärs av en jätte, själv är hon deras vägledare – hon har fått ett uppdrag och de ger sig ut på vandring, till jättinnorna i havet. Men väl framme uppstår ett stort problem – jättarna är tre och jättinnorna bara två

    Men vänta nu, detta är ju en fantastisk och vacker saga, och i sagor kan vad som helt hända och slutet borde väl vara att hjälten och hjältinnan levde lyckliga i alla sina dagar? Lugn, det löser sig naturligtvis på bästa sätt!

    Visst är det lite av en askungesaga med den ensamma unga kvinnan som sitter vid spisen och längtar bort, blir hämtad, och får sin drömprins. Men det finns egentligen djupare likheter med Tove Janssons Vem ska trösta knyttet – både vad gäller bildspråk, skönhet och handling. Det märks att Alma-pristagaren, författaren och illustratören Kitty Crowther har rötter i flera länders sagotraditioner.

    Då och då föregår handlingen sig själv, eller snarare pekar framåt, för att sedan återgå till ett tidigare stadium – det är ett lite speciellt grepp Crowther tar, som en sorts cliffhangers, kanske är hon rädd för att läsaren ska tycka att det är tråkigt och förlora intresset. I vår tid där något ständigt ska hända är det en begriplig strategi men den känns onödig – det får vara lite tråkigt ibland, därur växer fantasin, och jag tycker att lite av bokens budskap förringas. Detaljerna i Annies vardagstristess och hennes stilla observans tillför däremot mycket till fantasi och seende; bild och berättelse finns bägge i både text och illustration.
     
    Titel: Cax – Den trettonde roboten
    Text: Anette Skåhlberg, illustrationer: Katarina Dahlquist
    Utgivare: Automation Region (2012)
     
     
     
    Vem skapar nästa robot
     
    Du är omgiven av robotar, vardagen är full av dem! Men hur ska man förklara hur de fungerar och var de kommer ifrån? Berättelsen börjar i invand miljö en morgon hemma hos Wilma, fortsätter som en fantasifull upplevelse med parallella inlägg av fakta, tips och experiment, och avslutas i utmaningen att själv bli näste robotkonstruktör.
     
     
    Utan att reflektera över hur tingen runt henne fungerar gör Wilma sig iordning på morgonen och tar sig till skolan där hennes förskoleklass håller till. Ute är det oväder med blixtar, plötsligt ser Wilma en stjärna som faller… men är det verkligen en stjärna, vad är en stjärna, och ljuset – hur uppkommer det?

    Det är ett klot som landar och dess väggar öppnas, en gul figur, som säger sig vara en autonom robot och automatisk i varenda atom, kliver ur. Roboten presenterar sig som Cax, och nu vill han träffa sina jordiska robotsläktingar. När Wilma säger att det inte finns några robotar där, berättar Cax att han kan känna med sina sensorer att de finns. Många av begreppen förklaras i den löpande berättelsen och parallellt på varje uppslag finns separata texter grupperade under återkommande rubriker som ”Experiment”, ”Tips”, ”Historiskt” och ”Visste du att

    När Cax ger sig ut för att söka sina släktingar lämnar han en hemlig låda i Wilmas vård och till hjälp i sökandet tar han barnen i förskoleklassen. Tillsammans med Cax lär de sig mer om alla apparater i sin egen omgivning och grupperar dem i robotfamiljer, exempelvis familjen Tryckochstyr (knappar och kontroller) och familjen Byggochbaka (alltifrån borrmaskin till elvisp). Tillsammans möter de tolv olika robotfamiljer och för varje möte presenteras olika parallelltexter.

    Målet med Cax resa är att samla till släktkalas, alla släktingar och förskoleklassen får plats i rymdfarkosten som är av nitinol, elastiskt och starkare än stål. Tolv familjer – men de kanske snart blir tretton! Vilken familj kan det vara som behövs för att komplettera, vilken uppfinning kommer här näst det finns ju en låda som väntar. Men vem väntar den på och vad finns i den…; läsaren, klassen eller någon annan: rita skriv och berätta om nästa robot och dess funktioner.

    Idén är bra: saga, fakta, experiment och förhoppningen att dels skapa intresse för den teknik som finns i vår omgivning, och dels att genom mera kunskap främja nyfikenhet och skaparlust, nu och i den vuxna framtiden. Dock ställer jag mig frågan vilken målgrupp skaparna av boken vänder sig till: berättelsen handlar om en förskoleklass, de parallella texterna hör hemma i klasserna 2-6 och illustrationerna hos gruppen 3-6 år. De kluriga rimmade verserna som den löpande texten är uppbyggd av är bäst avpassade för högläsning, vilket i ämnet är en god sak i sig, värre är att de genom sin längd och meningsbyggnad driver upp ett tempo som inte gör innehåll och budskap rättvisa. För att rimmen ska gå ihop har tramsig nödutfyllnad i vissa fall tagits till. En mer berättande ton hade varit att föredra, detta hade lämnat utrymme för de samtal och frågor som borde uppstå, vem vågar avbryta en rimmad text som kräver ansats av läsaren? Det känns helt enkelt som om skaparna av boken generellt har haft lite för bråttom.

    Det är viktigt att den som presenterar boken för barnen först läser igenom och funderar över mål och upplägg, kanske är det bäst att separera saga från parallelltexter – åtminstone första gången, eller att jobba kapitelvis. Experimenten kan utföras många gånger!

    Längst bak finns en introduktion, främst för de vuxna, om bokens bakgrund och syfte, dess koppling till läroplanen, mer om begreppet automation och på vilket sätt man ytterligare kan uppmuntra nyfikenhet, kunskapsinhämtning och skapande inom naturvetenskapliga/tekniska områden.

    Boken förmedlar: Robotar är inte sagofigurer som kommer från en främmande planet – de är skapade av oss människor, men de kan ingå i en saga för att göra verkligheten mer begriplig. Det som här börjar i hemmets verklighet övergår i sagorealism, men växer till verklig förståelse och utveckling genom kunskap, som i sin tur tillförs bland annat genom egna och andras erfarenheter, här presenterade i parallella texter. Förhoppningsvis fortsätter kunskapsinhämtandet och skapandet utanför bokens pärmar.

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Titel: Mamma borta (i original: A bit lost)
    Text och illustrationer: Chris Haughton (översättning: Gunilla Halkjaer Olofsson
    Förlag: Lilla Piratförlaget(2012)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
    Försvunnen uggla sökes
     
    Högst upp i en tall, två fridfullt sovande ugglor– en stor och en liten. Men vänta nu, vad är det som håller på att hända här, den ena tycks förlora balansen? Sedan följer en halv cliffhangersida… Den lilla ramlar ner – hur ska detta sluta? Det är inte bara läsaren som med spänning och ängslan följer den fortsatta handlingen, det gör även skogens alla djur!
     
     
    Detta är en ömsint berättelse om den lilla ugglan som ’har tappat bort sin mamma’. I själva verket är det ungen själv som har försvunnit, efterson den ju har ramlat ner, men den är för liten för att förstå sådan logik; för uggleungen är allt mycket enkelt och samtidigt oerhört komplicerat: Mamma borta.

    Tänk dig själv, att plötsligt befinna dig någonstans där du aldrig har varit – där luften är ovanför dig och inte under, och du tittar upp längs trädens stammar – inte ner! Och så finns inte mamma där längre, hon som var vid din sida när du somnade! När du landar lämnar du signalementet på den du söker till den första du möter – men denne har inte samma referenser.

    Men det viktiga och dramatiskt allvarliga förstår alla skogens djur, precis som alla vi människor: mamma är borta! Den pigga ekorren är ivrig att hjälpa den lilla krabaten, och man ser verkligen ögon- och kroppskommunikationen där ekorren kollar att uggleungen är med ’på galoppen’, detta till texten: ”OK! OK! Jag vet! Jag vet!” ”Häng med” Men gång på gång blir det fel, trots att ekorren tycker sig veta, och en ny detalj får läggas till i beskrivningen av mamman.

     
     
     
     
    Hon är stor – men inte jämförelsevis som en björn Med hjälp av bilder och text kan läsare och lyssnare hjälpas åt, beskriva, jämföra och försöka förstå – hur andra tänker, hur det man säger kan uppfattas, kroppsdelar, skogens djur, känslor, hjälplöshet och hjälpsamhet. Som tur är behöver lilla ugglan inte minnas allt för många detaljer; grodan har fått reda på att det inte bara är lilla ugglan som letar efter sin mamma – mamma uggla letar också efter sin unge! Och då går ju allt genast lite lättare.

    (Tänk dig att när du vaknar så är ditt barn borta, försvunnet från hemmet, och därutanför finns en värld som är okänd för barnet och där barnet inte kan göra sig förstådd!)

    Det handlar om hjälpsamma medvarelser och om den omvända tanken, som man ofta som liten och utelämnad (eller när man känner sig liten och utelämnad) missar eller snarare inte klarar av att tänka sig, men som man behöver bli påmind om på ett så här enkelt sätt: den andre letar och saknar precis som jag letar och saknar – jag är inte ensam! I den här berättelsen sammanfaller moderns och barnets sökande – de är i symbios – de söker och finner varandra.

     
     
     
     
    Vem har kommit bort och vem letar efter vem, om ömsesidigheten i en relation och om att ha tillit och känna trygghet. Läsare och medläsare kan lätt mötas i förståelse, dessutom är berättelsen oavhängig tid och rum och så enkel att minsta unge kan förstå så väl text som bild.
     
     

    *

     
     
     
    Titel: Tomten är vaken
    Text:Astrid Lindgren, illustrationer: Kitty Crowther
    Förlag: Rabén & Sjögren (2012)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
    En odödlig tomte lämnar spår
     
    En finstämd gammaldags saga där man förstår att tomten har egenskaper som ingen annan; han ger frid, uppmuntran och hopp, pysslar och myser. Tomten är vän med alla djuren på gården, går runt i uthus och bodar – det är hans domäner sedan urminnes tider. Även människornas boning besöker han, men de sover, ingen människa har någonsin sett honom, bara spåren som han lämnar.
     
     
    Riktiga små tomtar som vakar över djur och människor, gård och hus – finns de? Ja, om man lyssnar till gamla sägner och skrönor och riktigt håller sina sinnen öppna så kan man nog ana att de finns där – de lämnar nämligen spår – i alla fall om man får tro Astrid Lindgren, min farmor och en mängd andra människor från en annan generation som kunde konsten att berätta om de grå små odödliga varelserna med röda luvor. Men folktrons tomtar var inte alltid enbart vänliga, de kunde bli lite stötta och vreda då och då. En liten extra gnutta fantasi skadar inte när man ska förmedla fenomenet till den yngre generationen. De kan finnas lite var stans de där små.

    Astrid Lindgren skrev berättelsen Tomten är vaken omkring 1960 men den är aldrig tidigare utgiven på svenska, berättelsen skrevs och gavs ut för utländska förlag, då illustrerad av Harald Wiberg. Originalmanuset återfanns för några år sedan och nu kan vi med hjälp av Kitty Crowhters bilder hålla berättelsen om den klassiska tomten levande ännu en tid.

    Det är en kall vinternatt med mycket snö, månen lyser, på gården ute i skogen sover alla. Men i en vrå på höskullen finns en mycket gammal tomte, han är vaken. Nu är hans tid inne, alla gårdens djur ska han besöka, prata lite, tyst på tomtevis, på ett språk som bara djuren kan förstå. Tassa omkring, pyssla om och mysa runt. In i alla husen går han, i snön finns spåren kvar. Djuren tar emot honom när han kommer, de känner sin vän. Men människorna sover – dem kan han inte prata med. Han skulle gärna vilja prata med barnen, men de sover ju – som barn gör på natten.

     
     
     
     
    Det är en fin och sammanhållen berättelse som slutar som den börjar, för att lätt kunna börja igen och igen. Budskapet är enkelt; vänskap, trygghet, upprepning – någon finns där och ser till allt och alla i mörkaste vinternatten, alla andra årstider också – dag ut och dag in, utan att vi märker det. Text och bild förmedlar ett märkligt, nästan magiskt, lugn.

    Kitty Crowther lyckas förmedla tomtekaraktären så som jag själv uppfattar den: som rysligt gammal och nästan organisk – kanske är näsan lite väl lång för att helt motsvara min tomtebild. Även det grågrönblå vinterljuset som måne, skog, kyla och snö bildar i olika varianter beroende på plats har hon fångat.

    Det jag känner mig lite främmande för är att tomten tar av sig kläderna, kryper i säng och läser en bok – det ingår liksom inte i min tomteuppfattning.

    Kanske är inte allt begripligt för målgruppen, det är lite gammaldags – men å andra sidan är tomten både gammaldags och lite obegriplig – hur som helst är det en mysbok om en liten doldis. Glädjande är det att berättelsen har fått komma tillbaka till oss att förvalta.

     
     
     
     
     

    *

     
     
     
    Titel: Jul i stora skogen
    Text:Ulf Stark, illustrationer: Eva Eriksson
    Förlag: Rabén & Sjögren (2012)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
    Julförberedelser
     
    En liten argsint tomte, en storfamilj av kaniner i flera generationer, tillfälligheter, traditioner och decenniers sagobilder mixat och sammansatt till en saga i 25 kapitel om våra västerländska traditioner inför och under julen. Saga, realitysåpa, deckargåta, parodi – eller trådar för sagoläsaren att nysta vidare i inför julen tillsammans med barnen.
     
     
    Hustomten Vrese håller till på en övergiven gård, där möbler och ting lämnats i bostadshuset. Under sin dagliga runda räddar han en humla, som han tar med till sin inredda hundkoja och pysslar om, annars är han tvär och vresig mest hela tiden och vill helst vara ifred. Dagen är den första december, och då tänder han ett ljus – oavsett vilken veckodag det är. Men det går inte så bra för den argsinta tomten: när han ska tvätta sina vantar och sin luva får vinden tag i dem och de försvinner.

    I en annan del av skogen bor en kaninfamilj, i hålan sjuder det av aktivitet – de vuxna pysslar med sitt och barnen leker vilda lekar. Mamma kanin skickar ut ungarna och säger att snart är det vinter. Det är så allting börjar, ungarna vet inte vad vinter och snö är men går ut för att vänta på det mamma säger ska komma snart. Det är då de finner: först något rött – som nog är en huvudsak, och sedan två av något – som man nog kan stoppa saker i och så en fyrkantig sak med krumelurer på. Med lite list kan man klura ut att samtliga ting har med tomten och julen att göra.

    ’Barnen’ bär hem sina fynd för att få hjälp att förstå vad det är de har funnit. Och så går decemberdagarna medan kaninfamiljen samlar ledtrådar. Ryktet sprider sig i skogen och bit för bit vidgas deras kunskaper, det handlar om en tomte som ska komma och om julen, det ena ger det andra, och ska någon komma så måste man förbereda sig: det ska bjudas på godsaker, göras fint, diktas visor och tal Och så kommer äntligen snön.

    I hundkojan ligger den vresige tomten i sin säng, avsnittet har nummer tretton: en stjärna lyser starkare än de andra, faller och förvandlas till en kvinna i vitt med vingar och ljus i håret. Omgiven av ett stort ljus bjuder hon på kaffe, bullar och pepparkakor, säger till tomten att han inte ska vara rädd och berättar den glada nyheten att han ska få barn. Och att han blir snäll om han tar en till pepparkaka! Det må vara en tomtedröm eller ej, men det är just detta sammelsurium som präglar hela historien – som pågår som ett sökande och ett konstruerande av ett julpussel bestående av alla bitar som tänkas kan.

    En lek med språkliga uttryck, invävda talesätt och en mix av traditioner och julförberedelser, som pågår utan att kaninfamiljen egentligen vet varför, för tankarna till att allt är en konstruktion samtidigt som den relaterar till vår mänskliga tillvaro före jul och vår vilsenhet i att förmedla, och kanske förstå, vad vi egentligen firar/väntar på/sysslar med. Helt enkelt vad som egentligen sker under tiden före den 24-/25:te och varför.

    Till Ulf Starks textberättelse hör Eva Erikssons bildberättelser – ja, de är på ett märkligt sätt flera; en hel väv med spår av traditionella sagor som följt med eller uppdaterats under decennier. Lättast att relatera till är Beatrix Potters djursagor, Nalle Puh och hans vänner, Pricken, Alice i Underlandet, Elsa Beskows Ocke, Nutta och Pillerill och Tomtebobarnen. Sagovärlden är trots allt inte så stor.

     
     
     
     
    Med alla referenser från sagor, traditioner och verklighetens julförberedelser är jag en aning skeptisk mot denna kapitelbok som slutar med en julotta för alla födda barn i en ljusstrålande isigloo, anordnad respektive byggd av tomten för kaninfamiljen och skogens djur. Men om man accepterar att läsningen ställer krav, är beredd att ge stort utrymme för dialog där man diskuterar egna traditioner och reflekterar över händelserna i de korta kapitlena, som är tänkta att läsa dag för dag, kan det bli en riktigt mysig och lärorik ’i väntan på julen saga’ för både läsare och lyssnare. Kapitlen kommer även att finnas som julkalender på bokus.com och på rabensjogren.se.
     

    *

     
     
     
    Titel: Ture Torsk Torsdag
    Text:Erik Magntorn, illustrationer och grafisk form: Staffan Gnosspelius
    Förlag: Lindskog Förlag (2012)

    Recensionen finns även på Barnboksprat

     
     
     
    Estetiskt tilltalande allkonstverk
     
    Typsnitt kan vara töntiga, text tråkig, teckningar tafatta, tilltal teatraliskt oäkta, layout och rytm tragiskt ogenomtänkta Titeln Ture Torsk Torsdag innehåller inga direkt upphetsande ingredienser; men som helhet är titeln lika fantastisk som boken – ett vardagsdrama som kan utspela sig när som helt och var som helst! Med rätt uppläsare tror jag mig hålla ett äkta allkonstverk i min hand.

    Säkerligen är det en barnbok, men innehållet skulle lika gärna kunna serveras som lunchteater eller som projicerat bildspel med röster och svagt bakgrundsljud/musik. Det litterära verk jag har avnjutit ligger nära så väl allålders- som allkonstverk.

    Efter första uppslaget, som är täckt av gröna T:n i olika typsnitt, inleds intrigen med en dialog mellan Ture Torsk och en medlevande osynlig berättare. Dagen med stort T är Torsdag. Redan tidigt förstår läsare och lyssnare att berättelsen har flera huvudpersoner, det är nämligen en äkta kärlekshistoria. De huvudsaliga ingredienserna är nu presenterade. (Det ska påpekas att Ture är en mycket blyg och försynt torsk som trots att han lever sitt liv under ytan definitivt inte har med den undre världen att göra, som man som vuxen kan förledas att tro.)

    Först skulle jag vilja beskriva miljön där nere i havet: det är grönt; alggrönt, tånggrönt, sjögräsgrönt och lite dygrönt - bokens uppslag går alla i nyanser av grönt, förutom ett inslag av ilsket rött, men berättelsen slutar – eller fortsätter – i undervattniskt grönt rosskimrande sken. Där på bottnen finns givetvis undervattensväxter av alla de slag och grönhet: liljor, tång, sjögräs och många fler – men vackrast och mest sensuella är nog de jugendinspirerade slingornamenten och ljusreflexmönstren som liknar solljusblommor. Och så finns det luftbubblor – så klart.

    Och så alla de integrerade t-typsnitten som smälter in i miljöbilderna och ger ett fantastiskt liv åt undervattenslayouten! Vidare är det inte bara i den konstnärliga sidlayouten som typsnittet har en roll utan även i textberättelsen, olika stilar gör att man som läsare får hjälp att nyansera sin läsning på ett underfundigt sätt.

     
     
     
     
    De tre torskkaraktärernas (?) minspel är mycket talande i all sin tysthet och torskkropparna uttrycker det de rimligen kan. Handlingen är ett triangeldrama där huvudrollerna innehas av Ture, Tea och Tobias; Tobias är Tures rival och bägge åtrår de den sköna Tea. Tobias är en tuff och självsäker torsk, Ture är blyg, osäker och romantisk. Den medlevande berättarens roll är att föra handlingen framåt genom uppmuntrande dialog – att pusha den blyga torsken att närma sig sin stora kärlek. Men så händer det sig det att Ture tuggar i sig en taggig tångräka och tuppar av. Tea räddar hans liv och får upp ögonen för den tystlåtne torsken, Tobias blir topp tunnor rasande och troppar av

    Tyckte ni att det blev många T – tja, i den här berättelsen börjar alla bärande ord på T.

    Dessutom är det Tjocka Tumvänliga sidor som Tål att Ta i.

    Ett klassiskt tidlöst drama för alla åldrar!

     

    *

     
     
     
    Titel: Barbros bästa - Berättelser av Barbro Lindgren
    Text: Barbro Lindgren, bilder: 12 goda bilderboksillustratörer
    Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
     
     
     
    Poetisk text- och bildfilosofi för små och stora
     
    Berättelserytmerna känns i kroppen, bilderna är välvalda och harmonierar med den textart de samspelar med, mångfalden och variationen berikar – ingen text är onödig. Hur ska man då kunna välja sin favorit? Man kanske inte ska välja favorit, utan istället känna efter och välja vad man har lust att läsa/höra – just nu!

    Människovarandet och människors behov tas till vara i Barbro Lindgrens berättelser, hon är inte främmande för svåra ämnen och kan dessutom hitta oväntade vinklingar på vilket ämne som helst – allt blir liksom normalt och helt naturligt. Många av berättelserna handlar om livets gång, mänsklig samvaro och om tryggheten i nära relationer och miljöer – men med en glimt av något främmande nytt att upptäcka. Den spännande närheten mellan logik och bristen på logik är kanske ett kännetecken för författaren:

    Under bordet ligger en ganska tjock och slö pappa. Han är väl det enda i köket som inte är rött.
    Han är mer orange, som Loranga.
    Han heter Loranga också!
    Å, Loranga är en jättebra pappa! Han bryr sig inte om någonting. […]
    Bakom vedbon ligger en extrafin sophög,
    och på sophögen ligger för det mesta en giraff.
    Giraffen kom vinglande en midsommarnatt för åratal sen, och sen dess har den stannat.
    (Ur Loranga, Mazarin och Dartanjang)

    Även i Ängeln Gunnar dimper ner känner jag den där speciella blandningen, men då ur en helt annan vinkel:

    Långt nere på jorden går lilla Elin och sörjer sin katt. […] Då dimper det ner en pojke från himlen. Han har de nättaste vingar på ryggen.
    – Varför gråter du? frågar han.
    – Jag gråter för att min katt är död.
    – Vill du ha tillbaks den? undrar pojken.
    – Jaa, fast det går ju inte, för den är ju död, säger Elin.
    – Vill du att jag ska göra den levande igen?
    […]
    – Men är du en ängel? ropar Elin.
    – Jaa, det är jag!
    – Vad heter du?
    – Jag heter Gunnar.
    – Men vad gör du här nere på jorden?
    – Jag har sommarlov, säger Gunnar.

    Så går de tillsammans till kattgraven och Gunnar säger: ”Stig upp ur graven Kisse!” och med ett mjau hoppar katten upp. Inget är omöjligt för Gunnar, men även hans sommarlov/tid på jorden tar slut.

    Det som är allvarligt och tungt lyfts fram och fylls med ljus och hopp.

    Barbro Lindgrens berättelser tycks handla om ’allt’ – det blir så extra tydligt i en samlingsvolym där paletten av berättelser och genrer avlöser, berikar och belyser varandra – att uppleva alla de olika texterna ’samtidigt’ gör det uppenbart hur författarskapet växer av mångfalden. Valet av illustratörer/illustrationer visar ytterligare på bredden. I Barbros bästa - Berättelser av Barbro Lindgren förmedlas med lekfullt allvar: längtan, hopp, sorg, rädslor, glädjebus, oro, tillit, ensamhet, begär, nonsens, realism, finstämdhet, fantasi, födelse, död, barn- och vuxenproblem, drömmar, knas, skönhet och allvar i en salig blandning – och tänk att hitta så många olika sätt att berätta på; om livet, och om allt som det innehåller Det här är en bok som jag blir lycklig av!

    Till avslutningsord väljer jag att citera de sista raderna ur hunden Albans levnadssaga:

    Och när hunden Alban blir för gammal vill han helst av allting
    vila sina trötta ben och dö.
    Nu är hans tid på jorden slut, ajö ajö.
    (Ur Alban)

     

    *

     
     
     
    Titel: Skratta lagom! sa pappa Åberg
    Text och teckningar : Gunilla Bergström
    Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
    Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
     
     
     
    Förväntningar och list
     
    Berättelsen med anor från en annan tid, börjar lyckligt och harmonsikt med barn som leker och en pappa som visserligen inte läser tidningen utan sitter framför datorn, men dock röker pipa. Släktbesök väntar och Alfons och Milla förbereder med glädje leken med Stor-kusinerna. Förväntningarna är stora och barnen stolta över det de har byggt upp. Men inget blir som någon av dem har tänkt sig.

    Stor-kusinerna är på ingång, Alfons och Milla bygger upp en fantasirik och fantastisk miljö för lek – de ska leka stjärnornas krig, fast på riddartiden, och väntar med spännig på kusinernas gillande. Men kusinerna har med sig egna grejer – grejer för stora barn, som de demonstrerar genom att köra över, i dubbel mening, Alfons och Millas skapelse. I ilska, frustration och besvikelse startar jakten på förövarna – tills pappa Åberg får nog, och ryter i ordentligt. Han vill veta VEM som satte i gång detta tumult. Barnen skyller givetvis på varandra, men det blir Alfons och Milla som ska straffas.

    Alfons och Milla har förväntat sig en fin dag med lek. Kusinerna förväntar skadeglatt ett straff för dem de har pekat ut som skyldiga. I själva verket har pappa Åberg hört allt och avslöjat kusinerna, men han överlistar dem alla. Lite läskigt blir det, men i slutänden är det Stor-kusinerna som får skämmas och får den egentliga bestraffningen.

    Karaktärerna är välkända men handlingen är på ett plan förlagd till en annan tid, för mer än sextio år sedan, och är tillägnad författarens far. Det finns flera inslag i berättelsen som kan tyckas främmande och skrämmande för svenska barn idag, även om de säkerligen inte är helt okända för de flesta. Då kallades det uppfostran att ibland slå sina barn nu kallas det misshandel, då ansågs det av många som ett nödvändigt ont, i dag är det straffbart. Och pappa Åberg framhåller mycket riktigt att man inte får slå barn – och han gör det inte heller!

    Men nu är det egentligen inte detta berättelsen handlar om, även om det annorlunda inslaget kan tyckas dominant. Det handlar om rättvisa, förväntningar och problemlösning – och slutar givetvis på bästa sätt.

    Som tur är vänder sig ”Stor-Alfons” Skratta lagom! sa pappa Åberg till de lite äldre barnen. Illustrationerna förmedlar detaljerade och avancerade känslor och stämningar på Gunilla Bergströms enkelt tydliga sätt; ansiktsuttryck och kroppspråk berättar om harmoni, pinsam skam, oskuld, fnissig nyfikenhet, sorgbesvikelse, nöjdglädje, skadeglädje och mycket mer. Jag påstår att barn i aktuell ålder känner igen alla nyanser i känslor och stämningar även om de inte kan sätta ord på dem.

    Berättelsen förmedlar en pappa som är uppmärksam, lyssnar och bryr sig, en som tar ställning, använder sin fantasi och är rättvis. Tiden den utspelar sig i eller strafform har egentligen ingen betydelse, barn uppskattar närvarande föräldrar och föräldrar ogillar att vara ojusta; och när andra är ojusta mot ens barn får man tillgripa de medel som fienden förväntar för att överlista dem. Berättelsen ställer bland andra reflektions- och diskussionsfrågan om vad straff/rättvisa är/kan innebära och uppmärksammar olika personers roller i en konflikt.

     

    *

     
     
     
    Titel: Syskonen Carlstedts Märkliga Tidsresa
    Författare : Sanna Juhlin,illustratör: Louise Nocky
    Förlag: Kikkuli Förlag (2012)
     
     
     
    En fantastisk berättelse
     
    Bland dagens utbud av böcker för barn och unga representerar socialrealism och fantasy/magi två stora områden, kanske står de för motpoler som behövs idag men i längden blir det lite enahanda. Berättelsen om de tre syskonen Carlstedt och deras släkthistoriska resa är annorlunda, eller i alla fall lite mittemellan, den utspelar sig i nutid, har rötter i andra världskriget, små utskott till framtiden och är märkligt fantastisk.
     
     
    Tre syskon i en sommarlovsfridfull tillvaro hos sin farmor; en kille som är på väg att bli tonåring, en orädd och spontan tjej i glad mellanålder och en tuff och klipsk lillebror i rullstol. Fyra fint tecknade karaktärer och en vanlig sommarlovssituation. Men så plötsligt händer det

    En mystisk farkost har landat i skogen och plötsligt är det inte så realistiskt längre. Ett fantastiskt äventyr tar vid, och ändå är verkligheten inte ett dugg overklig: det är en tidsmaskin som har landat intill farmors hus, med den får syskonen resa tillbaka till farmors tidiga barndom och hamnar mitt i andra världskrigets svenska kristidsverklighet. Det är inte helt lätt för de tre barnen i joggingskor och t-skirts att inte avslöja att de kommer från en annan tid; gör de det och dessutom ändrar på någonting, vad händer då med nutiden som redan är?

    Klart att syskonen inte alltid är överens och drar åt samma håll, men de är vana att hjälpas åt och har fin sammanhållning när det väl gäller. Syskonen månar inte bara om varandra och familjen, de förmedlar också en positiv människosyn och livsinställning. Ämnen som människors utsatthet och olikheter aktualiseras på flera sätt; här integreras exempelvis adoption av krigsbarn från Finland, en stollig gammal professor, rörelsehindrade, etnisk mångfald och åldersaspekter. Människors olika villkor tas helt enkelt tillvara i berättelsen utan att bli onaturligt påträngande.

    Det är en spännande berättelse bestående av fantasi, historia, filosofi och mänskliga relationer. En av mina associationstrådar går till Jostein Gaarder och Sofies Värld från början av 1990-talet, där en vanlig flicka mitt i sitt moderna liv gör en tidsresa/tidsresor och genom olika historiska personer möter filosofi och vetenskap.

    Syskonen Carlstedts Märkliga Tidsresa är glad, okonstlad, lagom spännande och lite galen, men blir mot slutet aningen komprimerat invecklad. Författaren Sanna Juhlin kan verkligen berätta en god historia, och illustratören Louise Nocky tecknar verkligen den historian på ett realistiskt sätt. Berättarstil så väl text- som bildmässigt känns dock lite gammaldags – vilket är omväxlande och vilsamt för en van och äldre läsare, men för målgruppen kan det kännas främmande, och ta emot en aning, när det då och då dyker upp skrivspråkliga uttryck och formella ord. Ett inspirerande tips är högläsning/läsa tillsammans – kan ge många tillfällen till vidare influenser både hemma och i klassen.

     

    *

     
     
     
    Titel: Vill du läsa? Elsa Beskows Sagoskatt
    Författare/bilder : Elsa Beskow m.fl.
    Förlag: Bonnier Carlsen Förlag (2012)

    Titel: Smarta Små upptäcker skolan
    Huvudred. : Birgitta Westin
    Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
     
    Det handlar om att börja skolan
     
    Det handlar om att läsa, skriva och räkna, och om att upptäcka och utvecklas i samspel med sin omgivning. Så långt är likheterna mellan de två böcker jag har läst slående. Vidare är de uppbyggda på likande sätt, innehåller samma typer av texter och är i viss mån antologier. Bägge har en återkommande kärnberättelse som utvecklas, den handlar om att vara i den första skolåldern.
     
     
     
     
    De böcker jag har läst är Smarta Små upptäcker skolan (Rabén & Sjögren 2012), där huvudredaktören Birgitta Westin inledningsvis berättar om att bokens syfte är att ge barnen en tydlig bild av skolan; vidare har jag läst Vill du läsa? (Bonnier Carlsen Bokförlag 2012), som ingår i serien Elsa Beskows Sagoskatt och är urval ur läseböcker från mitten av 1930-talet.

    Den återkommande berättelsen i Smarta Små upptäcker skolan handlar om Klass 1, Rönnen, och utgår från Heddas upplevelser av skolans värld, text: Kristian Hallberg, bild: Charlotte Ramel. Berättelsen varvas med andra skolberättelser om hur barn upplever livet i skolan, skapade av andra författare/illustratörer. Vidare återfinns inslag av bokstäver, siffror, tid, framtid, lekar, klurigheter, praktisk och teoretisk pedagogik m.m. – det handlar om att lära sig läsa, få förståelse för matematik, skolmiljö och samspel med andra – helt enkelt skolkoden och dess fortsättning.

    Boken är en pedagogisk och fint upplagd antologi om att socialiseras in i skolan, begreppet skola och att få ett grepp om vad som händer där. Barn i aktuell ålder är troligen bekanta med några av karaktärerna som dyker upp och dess skapare. Här återfinns bland andra Pomelo och Flora samt författare/illustratörer som Sara Shepphard, Emma Adbåge och Pernilla Stalfeldt, igenkänningsfaktorn är viktig när så mycket annat kan kännas nytt! Inslagen av skolbokshistoria ur min egen skoltids Nu ska vi läsa binder samman min reflexion med skolbokshistoria ännu en generation bakåt i Vill du läsa? Elsa Beskows Sagoskatt.

    Vill du läsa? är riktig skolbokshistora, men för den skull långt ifrån omodern pedagogik. Vi får följa en familj där huvudpersonerna är Hans och Lisa. Genom barnens vardag, där kunskaper och insikter växer med allt större ansvarstagande som följd, vilket i sin tur ger utrymme för fler äventyr, medvetandegörs läsaren och når egna kunskaper och färdigheter. Man är en viktig kugge i familjen och lär sig genom att hjälpa till, de vuxna i lärmiljön är pedagoger, i skolan lär man sig baskunskaper som att läsa, skriva och räkna men färdigheterna tillämpas och utvecklas i andra miljöer.

    Här finns olika typer av texter: abc, ordlekar, rim, presentation, saga, berättelse, dialog, visor, gåtor och dikter. Enkla ritövningar, årstider, månader, ordförståelse, färgkunskap, tidsföståelse, framtidsdrömmar, hemkunskap, omvärldsförståelse och kunskap i att möta människor och natur. Innehållet motsvarar i princip ovanstående bok. Skillnaden är att kunskapen kommer genom hemmet och att pedagogiken utgår därifrån – allt i ett lustfyllt allvar. (Boken Barnets århundrade präglade även litteratur för barn.) Skillnad mellan könen ifråga om viktig kunskapsinhämtning är givetvis tydlig, men vad bryr sig dagens barn om det, de vet bättre, även om deras föräldrar reagerar.

    Grundberättelsen och en del andra texter står Elsa Beskow för liksom så gott som alla illustrationer, och även om en del textmaterial kan vara lite svårtillgängligt för barn i aktuell ålder så hjälper bildernas berättelse till i förståelsen och säkert känner många igen motiven från Beskows sagor.

    Om man i Smarta Små upptäcker skolan utgår från skolan som det centrala i den lilla individens liv ’från och med nu’, så utgår man på samma sätt från familjen och närmiljön i Vill du läsa?, där inslagen om skolan och fröken är marginella men underförstådda. Konceptet är i bägge fallen att lära för livet, men förutsättningarna i 1930-talets Sverige, där modernism och funktionalism fått fäste parallellt med det mer traditionella lantlivet, och i 2000-talets svenska samhälle ser olika ut. Om Smarta Små… i större utsträckning visar en bild av individ och grupp, lek, här och nu, så andas Vill du läsa?... nytta, framtidstro och livsmål i högre utsträckning. Det intressanta är att det inte är någon skillnad på det stora och spännande i att växa i kunskap och förståelse för den större världen. Att knäcka läskoden, lära sig klockan och känna sig hemma i natur, matematiken och med utökad bekantskapskrets, är lika spännande och nödvändigt för utvecklingen oavsett tid och rum.

     

    *

     
     
     
    Titel: Skuggan i väggen
    Författare : Kerstin Lundberg Hahn
    Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
     
     
     
    I idyllen bor både vardagsrealism och fasa
     
    En idyllisk byskola, en närmiljö där man kan cykla till kompisarna och hälsa på mamma på jobbet, där generationer umgås naturligt trots att de inte är släkt, och så naturen inpå knutarna. Till en sådan by i Norrland flyttar Mikaela med sin mamma. Allt börjar riktigt bra, men bakom skuggan i väggen döljer sig hemligheter, och skolan är långtifrån så trevlig som den verkar Skuggan vilar över hela bygden!
     
     
    I det gamla huset dit Mikaela, eller Micke som hon kallas, flyttar med sin mamma finns det en skugga i väggen som visar sig vara ett riktigt spöke. I Mickes rum händer det konstiga saker, men spöket stannar inte där utan det följer Micke till älven, till kyrkogården och lite varstans. Vid sina besök på äldreboendet samlar Micke pusselbitar till händelser för länge sedan och till hemligheten som döljer sig i hennes hus – spöket heter Ellie och vill berätta något för flickan som nu bor i rummet.

    ”Det händer igen, sa hon. Igen och igen.” ”Hon” är en förvirrad gammal kvinna på äldreboendet, i Micke ser hon Ellie, flickan som under de gamlas skoltid drunknade i älven. Berättelsen som nystas upp är på många sätt parallell med den verklighet Micke lever mitt i, händelser flätas samman och trots att det handlar om en annan tid så upprepar sig vissa händelser och mänskliga beteenden igen och igen.

    Berättelsen om den levande flickan i huset och den drunknade flickan som tidigare bott där är i vissa stycken en riktig rysare; i skolan berättas det att Ellies föräldrar knuffade henne i älven, men Micke listar snart ut att verkligheten är en annan – en verklighet som inte har med en förgången tid att göra, en verklighet som är lika levande i dag; förr kallades det att retas, idag heter det mobbing.

    I den lilla byskolan grupperar sig barnen på olika sätt, som nykomling blir Micke välkomnad av vackra Claudia och hennes följeslagare. Claudia är en illasinnad ledartyp som lindar alla kring sitt lillfinger, inte minst fröken som ständigt går på hennes charmanta utstrålning. I klassen finns även den störiga Wille – han som får skulden för allt, gör dumma grejer och dessutom luktar illa. Ganska snart vågar Micke ta avstånd från Claudia och gå sin egen väg, och i sina efterforskningar om Ellie W:s öde ute vid forsen får hon syn på Wille Öden och berättelser flätas samman till en: Stark, spännande, vacker och mycket angelägen historia vars handling snirklar sig som en porlande bäck mellan stenar, och man aldrig vet vart den ska ta vägen.

    Det handlar om mobbning, fega kamrater, dåligt samvete, utsatta barn, barn som med utseende och intelligens charmar sin omgivning men är falska som ormar, och om barn som far illa, anklagas och förnedras av kamrater och vuxna i skolan. Den som vill blunda och förtiga den krymper, och den som vill och vågar se, lyssna känna och agera – den växer och lyser.

    En riktig spökhistoria från en landsbygd där folk i alla åldrar håller sina allierade om ryggen och där de alternativa vägarna till vänskap kanske inte alltid är så lätta att hitta. Berättelsens fina balans mellan spänning, socialrealism, landsbygdsproblematik, varm vänskap, tillit, omsorg och övernaturliga inslag är gott framställd på 11-12-åringars villkor men läses med fördel i grupp och i skolan som högläsningsbok.

     

    *

     
     
     
    Titel: Elsa Beskows Sagoskatt: Mina första år
    Bilder : Elsa Beskow, textbearbetning och urval: Sara Hedenberg och Fredrika Siwe
    Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
     
     
     
    Bilder: Elsa Beskow
     
    I den första boken i serien Elsa Beskows Sagoskatt skriver föräldrarna själva texten, och den berättelse som författas handlar om deras barn. Boken heter Mina första år. Med utgångspunkt i Elsa Beskows rika bildvärld får föräldrarna möjlighet att med egna ord berätta för barnet om dess utveckling och erfarenheter – resultatet borde kunna bli hur bra som helst.

    Under mer än femtio år illustrerade Elsa Beskow böcker för barn, jag har själv en av de äldsta: Barnen på Solbacka som gavs ut 1898. Berättelser som hon har skrivit och/eller illustrerat har återkommit på marknaden med jämna mellanrum och har nu ännu en gång fått renässans – under hösten ges ett antal volymer med urval för olika åldrar ut.

    Man kan tycka att just Elsa Beskows Sagoskatt: Mina första år är lite av falsk marknadsföring eftersom här inte finns några sagor. Men det är å andra sidan inte många som har publicerat ett så rikt, fantasieggande och tidlöst bildmaterial om barns tillvaro i växande som Elsa. Bilderna förmedlar harmoni och samspel mellan barn och vuxna, mellan människa och natur; vidare eliminerar de gränsen mellan fantasi och verklighet. Den som har sagorna i färskt minne har säkert inga svårigheter att inspireras till fina egna texter om det egna barnets framsteg och utveckling.

    Tyvärr styr inledande eller förifyllda ord och linjer det föräldrarna i skrift ’får’ berätta. Själv skulle jag föredra färre eller inga för-tryckta ord, låta de välvalda bilderna, och kanske en överskrift, vara utgångspunkter för föräldrars minnen och associationer i ett fritt skrivande. Kanske skulle jag till och med välja en layout utan linjer och rutor för foton.

    Jämförande, formulärtänkande och ordning och reda fanns i olika former redan i Elsa Beskows skola, och fenomenet har inte försvunnit i vår nutida utvecklingssträvan – så det är möjligt att formen med ikryssingsalternativ, rutor och rader underlättar för de allra flesta att berätta för sina barn om livet under deras första år. Det viktiga är att upplevelser och minnen förmedlas, och de beskowska bilderna ger åtminstone mig suverän inspiration och minnen av, bland annat, barnens trädkojor, udda lärsituationer och julgransäventyr.

     
     
    Jag ser fram emot nästa bok i serien Elsa Beskows Sagoskatt: Vill du läsa? Då med både text och bild av Elsa Beskow.
     

    *

     
     
     
    Titel: Märtas hästsommar
    Text och teckningar : Erika Eklund Wilson
    Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
    Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
     
     
     
    Hästflickors olika faser
     
    Märta är på väg in i ett engagerat hästintresse. Bea börjar få andra intressen och tar inte riktigt sitt ansvar som hästägare på allvar. Kattis jobbar med hästar och barn. Men den här berättelsen handlar om Märta, Maja och hästar – Bea och Kattis ger ’bara’ förutsättningar och erfarenheter efter vägen.

    Märta och kompisen Maja har sommarlov, det värsta är att det har hästarna på ridskolan också! Visserligen har de sina låtsashästar/käpphästar att rida på och sin hästtidning som de skriver och ritar i, men tjejerna längtar efter de varma, mjuka och riktiga hästarna. Särskilt längtar Märta efter sin favorithäst Julia. Ändå är hon inte riktigt säker på om hon verkligen är en ”hästflicka” – de stora hästarna är trots allt ganska läskiga!

    Lyckligtvis finns det andra stall än ridskolans, och Märta minns att hon har träffat Bea som har stall och tre hästar. Glädjen är på topp när Märta och Maja får rida den underbara ponnyn Karamell och när de får hjälpa Bea att jobba i stallet och sköta hästarna efter ridningen. En dag kommer inte Bea, då bestämmer tjejerna sig för att göra fint i stallet på eget initiativ, något de blir rikt belönade för: de upphöjs till Karamells hästskötare!

    Men det var ingen engångsföreteelse att Bea inte kom – hon har börjat slarva med skötseln av hästarna och håller inte längre sina löften, Märta och Maja sliter i stallet och törs inte säga ifrån. Och rida får de inte heller. En dag kommer Bea med sin kille och säger att hon ska sälja Karamell för hon har inte tid, och Karamell är för liten. Sommarlovets underbara utmaning övergår i stor sorg – vem ska köpa ’deras’ häst?

    Då kommer Märta på att Kattis, som har ridskolan, skulle köpa nya hästar dit nu under sommaren! Men det är inte bara stora hästar Märta har respekt för utan även vuxna hästmänniskor:

    ”Men törs vi ringa Kattis?
    Hon är så arg jämt.
    Hon skäller på alla,
    Både människor och djur.

    Men nu gäller det Karamell!
    Vi måste våga
    För hans skull.”

    Kattis blir glad över deras tips, Märta och Maja tar ledigt från stallet ett par dagar och badar. Att tjejerna har utvecklats i sina relationer till såväl hästar som hästmänniskor under sommaren märks tydligt när de ’råkar’ stänga in Bea på höskullen och slutligen ser tillbaka på och summerar sin ”hästsommar” och de erfarenheter de har fått.

    Jag är övertygad om att Märta och hennes kompis Maja är helt säkra på att de är riktiga ”hästflickor” när de efter sommarlovet återvänder till ridskolan!

    Det här är den första hästbok jag läser på många år, och jag blir glatt överaskad av hur mycket innehåll och mening som bilder och korta textrader förmedlar. Det är en ”lätt att läsa”- bok där de fina och välmatchade ’hästflicksbilderna’ berättar mycket om känslor och stämningar och jag anar att de andra 6 böckerna i serien om Märta och hennes hästintresse har samma fina framtoning. Om man är i början av sin läs- och hästkarriär, sådär 7-9 år, så har man nog lätt för att lära känna Märta och Maja och för att förstå den lycka och de problem som tjejerna ställs inför.

     

    *

     
     
     
    Titel: Hille hungrig
    Text : Annika Thore, bild: Maria Nilsson Thore
    Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
     
     
     
    På Hilles nivå
     
    Blick och kroppsrörelser ger ett samförstånd och en närhet som näst intill gör att man som läsare/betraktare blir ett med Hille, delar hennes hunger och rastlöshet – man känner det i sin egen kropp, alternativt: det förmedlas oerhört tydligt! Upplevelsen av otålig väntan tillsammans med Hille förstärks av perspektivet och textens vinkel.
     
    När magen är hungrig sätter man sig vid matbordet och väntar på mat. Kanske vaknar hungern lite extra av att någon stökar i köket, att det luktar något gott, att det pratas om mat – eller också är magen helt enkelt tom och man ÄR HUNGRIG! NU!

    I boken Hille hungrig gäller det primära: nu, vilket inte kan uppfyllas omedelbart – den vuxne har bara två händer, dessutom tar det tid att duka och laga mat. De är den vuxnes verksamma händer vi får följa – precis som Hille gör, men med hennes ögon och genom hennes upplevelser. Säkert känner man som vuxen den blicken, liksom man upplever ’olidlig-väntan-rörelserna’ i rummet.

    Två sekunders sittande på stolen i väntan på maten, och en stunds begrundan över hungerkänslan Hushållsrullen bärs fram av hand och arm som utgår från förklädesklädd kropp – ögon av plågad hungerväntan. Hoppet tänds i Hilles ögon: ”Äta nu?” Vid svaret ”Snart” är barnet redan på väg ner under bordet, varifrån hon dyker upp med de nyutdukade glasen placerade, som efter lååång väntan och: ’jag har ju hunnit med massor’, framför ögonen som blir förstorade och grumliga genom bottnarna Miner av: väntan, uttråkad, hoppfull, uppgiven, besviken hinner passera innan maten slutligen är upplagd på tallriken, och den vuxne sitter vid bordet med en egen portion. Bok och väntan avslutas med en nöjd mun som nyss blivit fylld med mat och en tacksam kärleksfull blick mot den som bjudit på maten, och dessutom ger sin varma närhet.

    Inte många ord behövs, det lilla barnet gestaltas så underbart – både tydligt och vackert, i sitt behov, sin väntan och i sin relation till den vuxne. En känna-igen-sig-bok för 1-3 åringar av Annika Thore (text) och Maria Nilsson Thore (bild), systrarna är skapare av en rad fina böcker där ljuvliga barnkaraktärer befinner sig i välbekanta vardagssituationer.

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Den första flickan skogen möter
    Text : Moa Eriksson Sandberg
    Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
    Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
     
     
     
    I gränslandet
     
    Hanna fyller tolv, hennes och bästa kompisarnas lekar har utvecklats, de smyger på folk, klär ut sig och låtsas att de är något annat än mellanålderstjejer. Skogen är deras lekplats. Men allt som hör till nästa utvecklingsfas nafsar henne i hälarna och gränsen suddas ut bit för bit, dessutom skakas stabila familje- och vänskapsrelationer om rejält. Det som överkuggar hela tillvaron allra mest är nog ändå en trettonårings fasansfulla försvinnande – skogen och närmiljön fylls av faror och skräck.
     
    Från att ha varit pappas (och mammas) lilla flicka och lekbästis med två tjejer, förflyttas Hanna i utvecklingen med stormsteg mot tonåren. Den känsliga tolvårsåldern har infunnit sig och tagit plats i hennes liv. Faktorerna mognad, upplevelser och medvetande kopplas samman och utvidgas. Hennes kroppsliga och mentala utveckling har stor betydelse för möten och upplevelser.

    Berättelsen börjar med tårtkalaset i bersån, fortsätter i hänget vid korvkiosken, slutar med flytten till storstaden och återbesöket på den lilla orten. Inom den ramen ryms ’allt’. Det naturligt trygga nätverket av familj och kompisar är en utgångspunkt, den lilla ortens trygghet en annan. Men redan tidigt i handlingen anar man sprickronas närvaro – att marken snart kommer att gunga.

    Samtidigt som tjejernas egna kroppar förändras, förändras deras relationer till varandra – och så kommer känslor och killar in i bilden. Vad som är äckligt, naturligt, skönt eller spännande, barnsligt eller lockande förändras under den glimt vi läsare får av Hannas och hennes närmastes liv.

    Den trettonåriga Linda har försvunnit, fakta och rykten sprids i bygden, dels om alla killar hon haft och dels om hennes föräldrars relation – spekulationerna bland Hannas närmaste umgänge handlar om våldtäkt och mord. En ständig skräck finns närvarande sedan dess, faran ligger på lur, Hanna ser potentiella spår och mördare i olika sammanhang och jobbar med att hantera sin rädsla. Samtidigt finns en personlig och konkret skräckupplevelse; de flinande och tafsande killarna – och så blir kompisen Sabina, som är lite ivrigare och kanske har kommit lite längre i sin mognad, ihop med en av Hannas plågoandar. Flickorna blir osams, kommer ifrån varandra och Hanna vänder sig mer till den lite barnsligare Jonna, som hon fortfarande kan ’leka’ med.

    Tillvarons otrygghet späs på ytterligare när Hanna känner att allt inte är som det brukar i föräldrarnas relation, och inte heller i hennes egen relation till dem. Alla förändringar, skuggor och rädslor som bor i henne förstärks av hormonförändringarna; hon får sin första mens, upptäcker sin kropp och förskräcks av sina egna tankar och av hur hon upplever vuxnas kärlek. När mordet bekräftas och klassen är i sorg finns utrymme att låta känslor välla ut. I mammans frustration över relationen till sin man finns anledning för Hanna att gå sina egna vägar, och i rädslan för trakasserier och i vilsenheten och saknaden efter tryggheten utvecklas hon. Långsamt och fint kommer kärleken henne till mötes och allt slutar i balans med en öppen fortsättning.

    En fin och träffsäker skildring av en tolvårings upplevelser av sig själv, och utifrån dessa förhållandet till den vidare förståelsen och relationen till händelserna i hennes egen omgivning. Jag letar bland egna minnen och känner hur väl författaren gestaltar gränsen och det som händer i den aktuella åldern.

    Den första flickan skogen möter är en stark, nära och innehållsrik berättelse. Inledningen kan kännas aningen svårgenomkomlig och språkuttrycket är bitvis lite komprimerat, men den som inte låter sig avskräckas blir rikt belönad! Målgruppen 9-12 tycker jag är i yngsta laget – 11-14 känns mer relevant.

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Alex Rider; Stormvarning
    Text : Anthony Horowitz (2000), översättning:Peter Lindforss
    Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
    Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
     
     
     
    Man kunde lika gärna se en film…
     
    Och Alex Rider finns som film. Men gillar man böcker och/eller vistas på stranden, på tåget, i ett tält eller i någon liknande situation där filmmediet inte är tillgängligt – ja, då kan man läsa om den 14-åriga killens oerhörda bragder. Hittills har 9 böcker kommit ut, så sommarlovet är räddat för den som gillar klassiska engelska spionäventyr á la James Bond. Och visst är killen charmig, böckerna spännande och lättillgängliga, och handlingen intellektuellt kravlös.
    Men trots allt är det något visst med att läsa.
     
    Jag börjar med Stormvarning, den första boken i serien om den föräldralöse 14-årige Alex Rider. Han bor hos sin farbror, som är banktjänsteman i London, men så dör farbrodern i en bilolycka. Alex blir misstänksam, finner bilen och börjar undersöka olycksorsaken. På bilskroten är han nära att krossas tillsammans med bilen, han fångas in, men tack vare sina karatekunskaper tar han sig fri och klarar sig undan.

    Han blir kallad till banken där farbrodern har jobbat, men upptäcker att det är en fälla och tar sig över till nästa rum via en flaggstång på fasaden. Övervakningskamerorna fångar hans våghalsiga tilltag och han är fast. Efter ett bedövningsskott vaknar Alex och får veta att han är kidnappad av den brittiska underrättelsetjänsten MI6. I själva verket var hans farbror spion, och vid mordtillfället höll han på med uppdrag Stormbreaker – nu vill underrättelsetjänsten ha Alex hjälp.

    Stormbreaker är en revolutionerande dator som bygger på helt ny teknologi – som Alex mot alla odds känner väl till. Mannen från MI6 tillkännager att denna dator kommer att delas ut gratis till alla elever som tack från den rike konstruktören, en tidigare fattig libanes, till Storbritannien, för att han har fått hem och skolgång här. Regeringen är överväldigad men MI6 är misstänksamma.

    MI6 har konstaterat att Alex är tillräckligt nyfiken, orädd och smart – att han har kapaciteten att ta vid som spion, efter lite träning vill säga. Alternativet att placeras på en institution utan pengar tills han fyller 21 är inte lockande. Utpressningen ger inget val, träningslägret och hans första uppdrag är ett faktum.

    Läsaren får följa Alex genom en tät rad av farofyllda actionsituationer på träningslägret och i datorfabriken, på den sistnämnda har han dubbla roller: dels ska han spela eleven som fått äran att testa produktens förträfflighet, dels ska han vara spion och undersöka de mystiska omständigheter som underrättelsetjänsten misstänker föreligger. Men ganska snart drar han blickarna till sig, han är alltför våghalsig i sitt spionage – han blir ett villebråd för fienden. Arbetsgivarna på MI6 har egentligen inget att vinna på att han överlever – skulle även han dö skulle det i sig vara ett bevis på att något inte stod rätt till

    Handlingens karaktärer är klassiskt hänsynslösa och det Alex utsätter sig själv för/utsätts för har ingen ände; när han har räddat Englands skolelever från ett dödligt virus hamnar han åter i klorna på fienden

    Då och då jämför Alex sig själv med James Bond – skillnaden är att Alex inte får betalt. I övrigt har han så rätt: rafflande handling, fartfylld och farofylld action med tekniska inslag – därtill tycks tonårshjälten nästan lika odödlig som sin fiende – i princip: karaktären ’skurken från öst’.

    Klassiskt väl översatt spionäventyr med alla ingredienser där språket flyter fint. En litterär genre att överföra till nästa generation?

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Ett hus utan speglar
    Text : Mårten Sandén, illustrationer:Moa Schulman
    Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
     
     
     
    Om att gå sig till mötes
     
    Ett hus utan speglar kan läsas på olika nivåer, då och då vävs dessa samman. Bitvis är boken en psykologisk thriller, ibland med överbetoning på det första ordet och ibland med tyngdpunkt på det andra. Men som tur är finns även inslag av magisk saga och 11–14-års realism i berättelsen om människoöden, tid och rum.

    En släkt i obalans möts i Henriettas stora hus där hon själv ligger för döden. Den gamla kvinnan vägrar släppa sitt liv ifrån sig förrän de yngre släktingarna har funnit sig själva, sådana som de verkligen är, och innan de har mött sin livsbalans. Till sitt redskap använder Henrietta den unga ovetande flickan Thomasine. Det är en nivå av berättelsen som jag just har läst.

    På ett annat plan finns leken och förvandlingen, möten i tid och rum; spänning, mystik och rysningar. I trapporna mellan våningar/nivåer och i vissa rum möts vänskap och ovänskap, lek och allvar. En annan våning av huset innehåller mest trist vardagsrealism på familjenivå med kyliga relationer, äktenskaps- och syskonproblem.

    Som vuxen läsare slås jag av mängden pusselbitar – eller spegelskärvor, som är färgade med filosofisk, psykologisk och religiös underton.

    Thomasine och hennes pappa Thomas har vakat i den före detta skådespelerskan Henriettas hus under en längre tid. När slutet för den gamla börjar närma sig kommer pappans syskon och flickans kusiner, vilket resulterar i osämja och konfrontationer av olika slag mellan alla inblandade.

    Kusinerna leker kurragömma, den yngsta kusinen är rädd och osäker, Thomasine förbarmar sig över henne och visar ett gömställe. Det blir matdags, Thomasine blir orolig när kusinen inte kommer och går för att leta. Den lilla, som tidigare varit mycket tystlåten och setts som lite efterbliven, kommer glatt pratande och som förbytt. Hon delar med sig av sin berättelse, som ett sändebud, och flera av kusinerna får komma till kurragömmastället, garderoben där husets alla speglar är gömda. Bit efter bit läggs pusslet: alla de inblandade bär på sorger, hämningar och förbannelser, och en efter en blir de befriade efter att ha varit i spegelrummet.

    Huvudpersonen Thomasine längtar efter att det ska bli hennes tur att förvandlas; bli ljus och fri. Hon söker befrielse från den sorg som tynger henne, men istället får hon, som har förstått innebörden i förvandlingen, se de övriga släktingarna bli pånyttfödda. Själv blir hon vägledd på en annan och längre väg. Där hennes släktingar har fått möta sig själva i en spegel får hon själv resa genom fotografialbum, den sorgeprocess hon har att genomgå och förstå är allt för djup. Innan hon blir helt fri att fullt ut möta sig själv i sitt liv får hon i uppgift att vara hjälpare åt sin pappa – för att han ska bli renad från sin upplevda skuld – vilket i princip sker genom vatten. Fadern får genom vattnet möta sin drunknade son – liksom återuppväcka honom och bära honom med sig i konkret minnesupplevelse.

    Det är berättelsens barn som vägleder de vuxna till att få frid med sig själva och att uppnå livsbalans. Den fullkomliga balansen uppnås dock inte förrän alla har genomgått rening, den gamla har dött och ett nytt liv är på väg. Barnens uppgift vilar tungt över dem, som så ofta i ’verkligheten’, själv önskar jag att vuxna skulle ta sig an den vägledande rollen i högre grad.

    Många traditionella sagor har flera parallella funktioner, exempelvis: utveckla fantasin OCH förstå livet och världsordningen; vara sedelärande OCH underhållande. Moa Schulmans illustrationer förstärker sagoäventyret och jag upplever att Mårten Sandén strävar mot att bygga en hel berättelse med flera funktioner, men differensen mellan bitarna fantasi och trauma kvarstår, de förmår inte enas till helhet – spegelskärvorna är fortsatt lite vassa och den som speglar sig förblir splittrad.

    En hel del av bitarna är väl komplicerade för målgruppen och andra har allt för lätt att falla på plats – kanske beror det på vilka erfarenheter läsaren har. Baksidestexten borde innehålla en fingervisning om den sorgeprocess den unga tonårsflickan och hennes pappa genomgår och inte enbart berätta om spegelrummets magi.

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Lenis Olle
    Text och bild: Emma AdBåge
    Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
    Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
     
     
     
    Tre i leken
     
    Lenis dag börjar i glädjens tecken, hon och Olle ska leka, och de ska ha så kul! Men det blir inte som Leni har tänkt sig. Redan i hallen känner hon av hotet mot hennes och Olles lekdag – där står ett par snygga skor med glitter på. Glädjen och leklusten är ett minne blott. Lenis Olle handlar om den klassiska problematiken i att leka tre.

    Att ta del av bokens berättelse är som att se en välbekant film, text och bild förmedlar glädje, besvikelse, hopp, uppgivenhet, ilska och slutligen det befriande tillståndet list/uppgörelse, och så det gemensamma skrattet. Känslan av film kommer av igenkännande och identifikation med situationerna, upplägget av bildsekvenser och textpartier blandat med helsidesbilder; därtill att minspel och kroppsspråk är levande, växlande och ljuvligt. Emma AdBåge står för både text och bild – kanske är det därför de blir en hel helhet och samspelar så bra.

    Helt oväntat har Olle besök när Leni kommer, det är hon inte beredd på, hennes vision såg annorlunda ut: det skulle bara vara hon och Olle – så självklart! Olle och hans granne Kiran är redan inne i sin lek men välkomnar Leni – det hjälper inte, Leni tar avstånd och kan inte känna sig välkommen, väljer en utanförposition. Lockas att delta – vilket hon gör utan glädje, droppen är när hon förlorar i Fia. Samtidigt ger hon inte upp utan söker, kanske omedvetet, strategier – lite i hämndens tecken; ’det är MIN Olle så där som det kan bli när man blir riktigt besviken och känner sig sviken.

    Karaktären Leni och hennes hem- och närmiljö har många läsare mött i de tidigare Leni-böckerna: den kreativa röran och Lenis växlande humör. Frågan är hur många fler Leni-böcker marknaden gillar – några till kanske!?

     
     
     
     

    *

     
     
     
    Titel: Buster vill inte sova
    Text: Marie Oskarsson
    Bild: Lisa Kleinschmidt
    Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
    Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
     
     
     
    Symbios och harmoni
     
    Barn, föräldrar, nattningsprocedur. Föräldrar behöver tålamod, barn behöver bearbeta erfarenheter och känna trygghet. Berättelsens Buster kan inte somna, istället för att vara Buster som behöver sova ’blir’ han olika djur och antar deras beteenden i nattningsögonblicket. Kanske är han ännu inte redo att låta sömnen komma honom till mötes, kanske söker han trygghet och bekräftelse, mamman bemöter kreativt stillsamt, och med upprepad slutsats: efter en hel dag av aktivitet behöver alla sova.

    Det är en fin godnattsaga att runda av dagens äventyr med.

    Det finns lite av Alfons ”ska bara” över Busters och mammans nattningsprocedur. Men här handlar det inte om konkreta saker som kissa och vatten; Buster antar och går igenom olika djurskepnader och mamman svarar med att fantasiberätta om just det djurets aktiviteter under dagen och slutar varje berättelse med att djuret blivit trött av allt och måste sova.

    ”[…] han är ingen Buster längre. Han är en kyckling. En gul och pigg. Pip […]”
    Mamma leker med och svarar: ” Vem är det som piper här i sängen? […]
    Men kycklingar måste också sova. Kycklingen har varit ute hela dagen och lekt med sina kycklingkompisar, säger mamma. Först hoppade de kråka. Sen åkte de rullskridskor. Och sen åt de jättemycket chips till middag. Så nu är kycklingen så trött så trött. Och nu behöver kycklingen sova. […]”
    ”Pip, säger Buster. Fast tyst.”

    Så går de igenom djur efter djur i Busters erfarenhetsregister, och tillslut är det bara Buster själv kvar som behöver sova

    Uppräkningar och upprepningar befäster och ger trygghet, delar läggs till varandra och ger helhet, fantasi utvecklar. Barn och vuxna tillsammans i kommunikation – var och en utifrån sina erfarenheter och sin förmåga.

     
     
    Relationsharmonin mellan Buster, situationen och mammans självklara, tålmodiga och kreativa bemötande, av precis det djur han säger sig vara, är så fin, symbiosen mellan mor och barn så vacker. Givetvis bidrar bilderna till detta faktum – det är ’drömbilder’, fantasifulla, ljuva, goda och glada!

    Säkert sover Buster gott den natten!

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Tummelisa
    Författare till original: H. C. Andersen
    Illustrationer: Charlotte Gastaut
    Översättning: Kerstin Lennerthson
    Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
     
     
     
    En konstsaga i flera bemärkelser
     
    En konstsaga är skriven av en bestämd författare, till skillnad från folksagan som är traderad. H.C. Andersen skrev många underbara sagor som ursprungligen inte enbart riktade sig till barn. Textmässigt är klassiska Tummelisa sig lik, förutom att inledningen saknas, den fina sagan har dessutom fått de ljuvligaste bilder som tänkas kan!
     
     
    Det var en gång en kvinna som så gärna ville ha ett barn att hon gick till en häxa för att be om hjälp. Av häxan fick hon ett frö, som hon betalade en slant för, fröet såddes i en kruka och där ur växte en blomma, och ur blomman kom en liten flicka som inte var större än en tumme
    Varför denna inledning saknas i den moderna versionen vill jag inte fördjupa mig i; det kan ha med vår samtidsdebatt att göra, men en troligare orsak är den nutida målgruppen – barnen.

    På nätterna sover lilla Tummelisa i ett valnötsskal, till täcke har hon ett rosenblad. På dagarna badar hon eller ror sitt tulpanblad, och så sjunger hon. En liten livsnjutare med andra ord! Men säg den lycka som varar för evigt. Kanske symboliserar denna tid en lycklig barndom. Plötsligt avbryts det goda bekymmersfria livet och förbyts mot den unga kvinnans problem och dilemman: en ful padda kommer och rövar bort den lilla söta Tummelisa – paddan vill ha henne som fru till sin son! Flickan får hjälp att göra sig fri innan det är försent, men vad hjälper det, nya faror väntar en ung skön varelse som vill ha frihet i sin livsvandring. Äventyr och påtvingade friare kantar hennes väg mot lyckan där hon slutligen själv får välja sin prins.

    Tummelisa är, som framgår, inte ensam i sitt äventyr; i den naturliga skapelsens djur och natur finns så väl faror och hot, som hjälp och räddning. Men finns det en liten sagoflicka så finns det även en liten sagopojke; i en blomma möter hon slutligen sin egen sagoprins som, precis som hon själv, är ett sagoväsen – för, som sagt, det är en saga

    Låter det patetiskt? Det är det inte; det är vackert och tänkvärt. Här behandlas begrepp som klokskap, omtanke, ägande, frihet (tidlös problematik) och mycket mer; men det som framför allt fokuseras är kanske att uppmärksamma och förstå andras känslor, behov och viljor. Det är inte mycket Tummelisa förmår på egen hand, men överallt finns varelser som uppmärksammar hennes sinnesstämningar och belägenheter och är beredda att ställa upp, precis som hon ställer upp för dem som behöver henne – till en viss gräns ska sägas.

    Tummelisa kan läsas som en vacker barnsaga utan bakomliggande vuxenreflektioner. Man behöver inte läsa in någon ’verklighetsutveckling’ i berättelsetidens gång, och årstider och handling behöver nödvändigtvis inte ha med åldrande eller mognad att göra.

    Redan som liten tyckte jag mycket om sagan om Tummelisa men föredrog mina egna fantasibilder framför de svartvita illustrationerna som fanns i min barndoms version. Paddan var inte direkt vacker, men det ska den inte heller vara, värre var det med tordyveln som var riktigt läskig. Men allra värst var den, i texten framställda, underbart goda svalan, den skrämde mig så att jag undvek att titta på bilden där den lilla flickan stoppar om den stora svalan för att den ska bli varm och levande igen.

    Charlotte Gastaut som illustrerat denna version tycks leva i en annan värld, en underbar folkloristisk sagovärld med extra delikatesskrydda av fransk (?) designfiness. Jag saknar ord – bilderna är helt enkelt underbara! Men eftersom de dessutom är av två skilda slag behöver påståendet utvecklas.

    Stora färgbilder med prunkande växtlighet, former och linjer, och så lilla Tummelisa med stora förvånade, milda, frågande, nyfikna ögon, gestaltad i gråsvartvitt. Hon, utan rötter: i ständigt nya möten och situationer. Skapelsen omkring henne: självklar och utvecklad under evigheter; vinter, kyla, vår; frö, blomma, vissnad; födelse, död och uppståndelse. (Medan hon själv har kommit ur ett frö som mot betalning förmedlats av en häxa)

    I textlayouten tillför mindre bilder ytterligare en dimension, dessa kan på flera sätt sägas befinna sig mellan texten och bilden. I några av bilderna finns en annan aspekt på det berättade än den genom texten förmedlade: exempelvis den söta mammapaddan och hennes kärlek till sonen – en go paddtonåring med långa ben och kärleksfulla ögon. Spontant skulle jag säga att bilderna är svartvita i sitt tryck, men sanningen är att de är svartrosa, och då är rosa ’lysrosa’. Detta lysrosa tas ibland upp i någon detalj i de stora färgbilderna, som länkar mellan text, bild och bild. Det lysrosa förstärker, förljuvar och chockerar – kanske förtar det lite av de stora färgbildernas storhet – eller också förmedlar det, eller förmerar

    De svartrosa bilderna är hur som helst söta medan de stora färgbilderna är sagolikt vackra!

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Min första bok om Ernst Billgren
    Text och idé (Kreativa Barn): Susanne Hamilton & Caroline Karlström
    Konstverk: Ernst Billgren
    Förlag: Bokförlaget Langenskiöld (2012)
    Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
     
     
     
    Hållbart konstgrepp
     
    Kreativa barn på 0-113 år; här kommer den första boken i en serie för oss – och den är i särklass! Ljuvliga bilduttryck, kreativ tankeutveckling, inspiration och upptäckarglädje är bara ord, det jag som konst- och litteraturvetare känner är snarast lyckliga rysningar.
     
     
    Min första bok om Ernst Billgren är egentligen en missvisande titel, visst presenteras konstnären Ernst Billgren och hans konst men framför allt berättar boken om hans konstnärliga uttryck och hur vi ’läsare’ kan ta emot och utveckla upplevelsen av dessa uttryck/intryck. Vidare får vi ta del av barns skapande bildutveckling från ett till tio år och hur man tillsammans med sitt barn kan utvecklas genom konst.

    Allåldersboken har en utformning som är anpassad för de allra minsta, i behändigt format och med sidor av kraftig kartong hör den till pekboksgenren, men det är en tillsammansbok som tål hårda tag och många läsningar. Utgångspunkten är Ernst Billgrens mångsidiga konst. Bilder och text övar och ökar bildmedvetande, fantasi och iakttagelseförmåga hos alla åldrar.

    Konstnären använder material som mosaik, trä, glas, brons och olika målarfärger; han blandar och experimenterar. Djur i mänsklig dräkt och i miljöer som vanligtvis förknippas med människor ger en blandning av saga och myt – jag tänker fabel, här finns många dimensioner. Det mänskliga och det djuriska/djurlika blandas; dragen i gestalter, detaljer i attribut och miljöer ger en suggestiv upplevelse av skönhet och galenskap i ett samspel som berör ett omedvetet namnlöst sinne – kanske är det sinnlighetens sinne. Verkens titlar sätter igång en koppling mellan sinneserfarenheter, filosofiskt tänkande och fakta. Men att separera titlar från verk skulle skända helheten.

     
     

    Saknad räv från 1993 ”Död räv” ”Ingen vet vad som händer när man dör. Men man kan tro. Vad tror du?”

     
     
    Till varje bild finns en text, eller snarare ett antal kreativa frågeställningar som medför flera nivåer som: iakttagelse, information och fantasistimulans; både vad gäller eget skapande och fortsättning på ’bildens berättelse’ – att tänka bortom det man ser och låta upplevelsen växa och ta sina egna vägar med utgångspunkt i just dig, din fantasi och dina erfarenheter. För här finns ett inskrivet direkttilltal, dock ej alltid utskrivet. ”Loket och hövdingen” ”Hur ska indianhövdingen kunna komma hem? Vilket väder är det på målningen? Hur känns det där?”

    Gestalterna och bildrummen; det är kombinationen mellan det vi tolkar som verklighet, sådant vi tror oss känna igen och som erfarenheterna vill påstå att det finns på riktigt, och det vi tolkar som främmande eller overkliga inslag, men som egentligen är fullt möjligt eller rent av realistiskt, som suddar ut gränser och ger fantasin frihet hos alla åldrar. En renässansklädd räv i en fantastisk slottssal med dimensioner där allt kan dölja sig och hända

    Kanske passar Ernst Billgrens konst extra väl för detta koncept; med stor nyfikenhet ser jag fram emot vilken konstnär som presenteras härnäst i serien Kreativa Barn, och hoppas på att textskapare och idégivare är de samma.
     
    Titel: Elaka Fröken Fårskalle
    Berättelse: Sanna Juhlin, bilder: Millis Sarri, förlag: Författarhuset (2012)
     
     
     
    Rädsla för förändring enar gruppen: alla taggar ut – nu!
     
    Klassen ska få en ny fröken. Ur det guldinramade porträttet av Fröken med stort F utstrålar mild kärlek, glädje och överseende. Bilden av Fröken Lovisa får var och en att förstå att detta är världens bästa fröken och att hon inte har det minsta med omslagets bild av Elaka Fröken Fårskalle att göra. Ändå har fröknarna något gemensamt: klassen de ska samspela med.

    Gemensamt och enat målar klassen upp en bild av en ideal fröken och lika gemensamt konstruerar de en föreställning om idealets motsats. Kontraster, karaktärer, resonemang och beteende är suveränt gestaltade, text- och bildberättelse utgör ett flödande växelspel. Än är det Sanna Juhlins välvalda ord som målar intrigen, samspelet och den skickligt frammanade hätska stämningen som kan råda när människor tillsammans beslutat att en fiende är utsedd och ska förintas till varje pris, och än är det Millis Sarris bilder som övertygar. Något utrymme för de inblandade att reflektera lämnas inte, alla sugs med i det kollektiva beslutet att inte tycka om den nya fröken, barnen svetsas samman i negativa formuleringar och ageranden – den nya har enbart negativa egenskaper.

    Det som stör något är betonandet och närvaron av barnens alla tänder; om det var ett rovdjursbeteende hos barnen som skulle gestaltas, eller en hätsk skadeglädje i någon av situationerna hade jag svalt uttrycket men här kan jag inte riktigt se någon linje. Dock förmår de sura munnarnas linje och övriga ljuvliga ansiktsuttryck i viss mån kompensera.

    Nya fröken heter Olga Fjor, namnet får barnen att associera till fårskallar, dålig lukt och elakhet; skuggbilden av den fröken de själva har konstruerat tornar upp sig på klassrumsgolvet inför det första mötet, innan den verkliga gestalten har öppnat dörren. Att en röd hårtest syns av den verkliga Olga är barnen lika oemottagliga för som den verkliga gestalt som faktiskt står framför dem ett uppslag senare. Barnen tar inte till sig att Olga inte motsvarar deras bild, de vägrar att ens se henne, som läsare blir jag däremot mycket överraskad av den fullkomligt ljuvliga framtoningen av tjejen som barnen ska få som lärare!

    Kontrasten mellan verkligheten och det förväntade är den första indikationen på att det inte kommer att bli som klassen har tänkt sig sig, bilderna överensstämmer inte. Ändå uthärdar de så envist som en enad mobb måste – vem skulle våga vara den första att bryta med det gemensamt beslutade? Hur ska man våga och vem ska man vara för att erkänna för sig själv och andra att man trots enigheten har fel och att någon blivit dömd osedd och ohörd?

    Den ljuvliga gestalten längst fram i klassrummet har inledningsvis inte en chans, men hon ger inte upp trots massiv mobbning från barnen bakom ryggen; alla beslut fröken fattar underkänns av en enig mobb med groteska miner och hon motarbetas i allt intill sabotage. Olgas bullar mottas men utan glädje och hon utesluts effektivt ur gemenskapen.

    Så väl text- som bildberättelse framförs i ett kollektivt VI – vi mot henne. Ändå kan barnen, när den nya väl är på plats, så småningom inte undgå att lägga märke till att hon gör annorlunda, och de uppmärksammar vad hon gör istället. Kanske är det just den öppenheten och nyfikenheten som räddar utvecklingen. Givetvis reagerar eleverna när ett avsteg från det normala schemat görs: i stället för matte får barnen rita teckningar till Fröken Lovisas bebis. En tillåtande länk mellan det gamla och det nya upprättas, relationen mjukas upp och förändras. Gruppen ser på sin nya fröken med nya ögon och lägger märke till hennes sårbarhet. En enskild elev låter de egna känslorna styra och bryter överenskommelsen – och den negativa spiralen.

    Berättelsens enskilda starka, men känsliga, segrar över gruppens sammanhållning.

    Elaka Fröken Fårskalle kan läsas och tolkas på flera sätt. Här finns många diskussionsuppslag. Är det bilden av en ledare och idol som målas upp och kontrasteras mot det förutbestämda mobboffret? Kan kollektiva beslut få oss människor att gå med på vad som helst? Är den som bryter svikare eller stark? Boken vänder sig både till gruppen som beslutat att inte acceptera, med alla medel motarbeta, och på grund av rädsla inte släppa den/det nya inpå sig och till den enskilda med uppmaning att använda egna sinnen och erfarenheter. Den vänder sig vidare till både barn och vuxna; fenomenet är inte isolerat och enbart förekommande i den ’lilla världen’, tvärtom tar det sig starka och allvarliga uttryck, om än lika dramatiska, både i arbetsliv, omgivande samhälle och i världspolitiken – men det behöver vi inte belasta barnen med, de har fullt sjå med sin verklighet.

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Vad har du bakom ryggen?
    Text, bild och form: Lena Sjöberg, förlag: Rabén & Sjögren (2012)
    Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
     
     
     
    Innehåll med många frågetecken
     
    Vad har du bakom ryggen? Lena Sjöberg! Eller snarare: Vad vill du med din bok? Lena Sjöberg!

    Jag älskar bokformatet. Teckningarna och karaktärerna är kul. Upplägg och layout är finfina. Konceptet med bakom och framför är en god idé.

    Överraskningseffekterna har sina poäng. Men logiken då? Och igenkänningsfaktorn i figurerna och deras övriga attribut, om man bortser från det gömda?

    Det kanske är just detta som är grejen: det man uppskattar och förstår, och det man ställer sig frågande inför!

     
     
    Flera av karaktärerna känner de flesta barn igen, exempelvis: en vanlig tant, en polis, en stor tjej, andra har de säkerligen stött på någon variant av; som roboten, superhjälten och trollet. Medan andra kan vara nya bekantskaper. Det dolda är generellt av mera känt slag, men sällan det man förväntar sig. ”Vad har du bakom ryggen SKALBAGGE?” Och så vänder man på bladet, ser tolv korvar med bröd och läser svaret: ”KORV”.

    Visst kan barn i 3-6-årsåldern tycka att detta är skoj, man kan gissa i grupp, skratta åt varandras tokiga gissningar om vad som kan finnas bakom ryggen, man kan fortsätta gissningsleken ’in natura’, och om man har börjat läsa själv är boken inte heller så tokig. Bilderna kan generera en hel del fler frågetecken än de som finns i texten: varför har polisen högklackade skor, skillnaden mellan troll och trollkarl, vad gör/vad är en matros i Kungl. fl (om man kan läsa blir det kanske en mat-ros, han har en ros bakom ryggen) och varför står det ”mamma” på hans rygg? Vem har satt på björnen järnring och kedja? Har skalbaggen 12 ben? Det känns kreativt, samtidigt upptäcker man kanske värdet i att vara kritisk.

    Men liksom figurerna har konceptet en baksida som kan ge oväntade överraskningar, kanske också oönskade. I berättelsen finns en slutsats inbakad: du ska inte ta något för givet – allting kan vara ungefär hur som helst. Om barn i en grupp läser och gissar har den som läst boken tidigare alltid övertaget – chansen att gissa rätt utan att veta är liten, skillnaden mellan upplevelserna ’surprise’ och ’lättlurad’ kan vara hårfin. Att som barn inte kunna använda sin erfarenhet till att gissa rätt ger lätt besvikelse eller känslan av underlägsenhet, det är klart att man lär sig vid upprepad läsning – men den kunskapen leder liksom ingen vart.

    Boken skulle kunna placeras i samma kategori som nonsensvers – vilken jag uppskattar mycket – och på så vis främja fantasin. Lärorik, kreativ och kul eller enbart frustrerande? Ärligt talat så vet jag inte riktigt!

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Allt jag säger är sant
    Text: Lisa Bjärbo, förlag: Rabén & Sjögren (2012)
     
     
     
    Respekt
     
    Alicia hoppar av gymnasiet – bästa vännen förfasar sig, föräldrarna tycks acceptera men förhållandet är inte okomplicerat. Den enda Alicia har en klockren relation till är sin mormor. Det handlar om självständighet, tilltro till egna och andras förmågor, föräldraansvar och kompistryck, men framför allt om att vara sann, kunna lyssna och ta emot. Som läsare njuter jag av flödet; jag skrattar högt och myser åt Alicias sarkasmer och humor, gläds med henne i framgångar och deltar i hennes sorg.
     
     
    Redan innan, har frågan, eller kanske den groende insikten, försynt knackat Alicia på axeln; men det är först när skoltoalettens dörr går i baklås, och hon blir inlåst, som problemet blir konkret och något verkligt formuleras. Det är som en allegori eller åtminstone flera metaforer: först toalettkön och kissnödighetskrisen sedan hänvisningen till en alternativ toalett – och befrielsen, sedan inlåstheten och panikkänslan och så befrielsen när bästa kompisen Fanny saknar henne och hjälper henne ut. Det hon formulerat i sin fångenskap och under kampen att göra sig hörd för att bli frisläppt är: ”Är det det här jag vill med mitt liv?”

    Den självständiga 16/17åringen har säkert tänkt en hel del, ändå är det spontaniteten och intuitionen som kännetecknar hennes framfart. Ingen annan ska bestämma över henne och hur hon ska leva sitt liv: inte föräldrarna, inte kompisarna, inte skolan, inte den anklagande arbetsgivaren eller den lögnaktiga arbetskompisen, och inte den man hon erövrar från en annan kvinna.

    Att vara en i mängden, inordna sig för någon annans skull ligger inte för Alicia – hon går sin egen väg. Instängd i en skola där hon inte finner någon mening i att vara – hon vägrar och går därifrån. Men även om hon själv tar de avgörande stegen mot nästa utvecklingsnivå/dörr så behöver hon kommunikation och någon som möter/förlöser.

    Det är Alicias egna ord och handlingar som för henne framåt och öppnar dörrar, ändå är de personer som hon möter och deras bemötande avgörande för hennes utveckling. Grunden i trygghet och dialog finns i kommunikationen med mormodern. När Alicia stängt skolans och hemmets dörr, står mormors öppen – som alltid; hon har alltid funnits där och kommer alltid att finnas (på något sätt). Med henne pratar Alicia om allt och blir alltid bemött med klok respekt – med eller utan ord.

    Men så händer det som inte får hända och Alicia kan inte hantera sorgen – i alla fall inte ensam. Hon stannar upp. De förlösande orden och hjälpen till fortsatt kommunikation och utveckling kommer från flera oväntade håll, och Alicia uppnår själv förmågan att lyssna och ta emot både kärlek och kloka argument.

     

    *

     
    Vad skulle du själv säga som förälder om ditt barn hoppade av skolan? Mina egna välutbildade föräldrar accepterade att jag valde en annan väg än gymnasiet. Själv uppmuntrade jag mina barn att kämpa vidare, mest med tanke på att dagens arbetsmarknad inte ser ut som på sjuttiotalet. Alicias föräldrar fick aldrig veta något om hennes kärlek och avsikter med den äldre killen, så de givna föräldrafrågorna ställdes aldrig. Mormodern fick givetvis veta, men, precis som min mormor, uttalade hon inga förutfattade meningar utan litade på Alicias egen förmåga att fatta beslut – hon lämnade utrymme, lyssnade och ställde frågor; förlösande frågor som inte utlöste försvarsmekanismer utan utvecklade tankarna.

    Skulle du ha stoppat avhoppet, de egna initiativen och förhållandet, skulle du ha vågat lita på att din 16–17-åring klarade ut situationen och sedan finnas till hands att möta upp på anda sidan dörren? Allt jag säger är sant är inte bara en ungdomsbok!

    Allt jag säger är sant är nog den starkaste och mest engagerande ungdomsbok jag läst sedan sjuttiotalet och exempelvis Vart ska du gå? Ut och Ole kallar mig Lise, men utan politisk infallsvinkel.

     
     

    *

     
     
     
    Titlar: Känn igen 25 fåglar, Känn igen 25 fjärilar och flygfän, Känn igen 25 sniglar, kryp och kräldjur
    Text och bild: Björn Bergenholtz, förlag: Rabén & Sjögren (2011, 2012)
    Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
     
     
     
    Artguide för stora och små
     
     
    Björn Bergenholtz serie om olika arter i naturen växer vidare, de senaste tillskotten handlar om fjärilar och flygfän respektive sniglar, kryp och kräldjur.
    Snäckor, grodor, fjärilar och flugor kan varenda småunge känna igen och peka igenkännande på utifrån böckernas bilder, men hur många av oss vuxna visste att det finns en liten trollslända som kallas flickslända? Många nivåer för olika typer av nyfikenhet och utveckling ger böckerna naturlig överlevnadspotensial.

    Små uppslagsböcker med fina lättöverskådliga bilder för små barn. ’Basmodellerna’ känner många två-tre-åringar redan igen: groda, blomma, fågel, fisk, fjäril. När de tittar vidare på bilderna lär de känna fler varianter och kan kika vidare på fler detaljer än skillnader i färg och storlek. En vuxen kan utifrån texterna berätta mer och svara på barnens frågor – som säkert kommer när de ser uppslagens snarlika teckningar, småtexter och pilar. Exempelvis skillnader på citronfjärilens hanar och honor, och vad har den lilla gröna larven på samma sida som de vackra fjärilarna att göra?

    När man vill veta lite mer och känner igen flera arter finns nya saker att upptäcka och fråga om utifrån bilderna. Och har intresset väl väckts så kan den som nyss börjat läsa ta till sig ny kunskap och dra slutsatser av symboler och kort textad strategiskt placerad information. ”SKOGSFLUGA Helsvart kropp. Gillar svett och hatar blåst!” ”STINKPADDA Fridlyst och SÄLLSYNT! Får varken röras eller störas!”

    Som mer van läsare med lite större erfarenheter får jag ny, men framför allt annorlunda, kunskap från textblocket under bilderna. Informationsurvalet känns extra relevant när man ska möta barnens frågor; men egentligen är begreppet information lite missvisande i sammanhanget, formen är snarare en charmigt lättsam berättelse som varierar i informationsuttryck för varje uppslag. Björn Bergenholtz berättar det han vill berätta, och det gör han med bred kunskap och god pedagogik för många åldrar. Den läsare som vill ha systematiserad fakta för att kunna jämföra olika fåglar, ormar eller sländor får söka på annat håll.

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Katt kan på morgonen och Katt kan i parken, text: Sanna Töringe, illustrationer: Kristina Digman, förlag: Bonnier Carlsen (2012)
     
     
    Katt kan gör mig glad!
     
    Katten är ett djur som går sina egna vägar och tilläggsordet ”kan” förstärker strävan efter den självständighet varje individ vill uppnå. Som tur är har berättelsens lilla Katt en tillåtande och tålmodig mamma, även det en förutsättning för upptäckarglädje och fortsatt växande.
     
     
    Katt kan på morgonen: Det är morgon, Katt möter dagens ljus, det är alltings början – åtminstone den dagens och denna berättelses. Kristina Digmans bild av den ömma kattmoderns kärleksfulla blick, där hon ligger bredvid sin unge under det blommiga täcket, är helt underbar. Lilla Katt har öppnat sina gröna, och tycks halvsömnigt söka, och försöka fånga, morgonens första impuls:

    – God morgon pussunge, säger Katts mamma.
    – Banan, säger Katt.
    – Kom så ska du få frukost, säger mamma.

    Men naturligtvis fortsätter inte dagen riktigt lika harmoniskt. Katt vet precis hur allt ska göras – på Katts sätt; Katt kan, och har egna lösningar. Och varför vänta på att någon annan ska göra när man kan själv? Innan Katt och mamma har kommit så långt som till påklädningen hinner mammas tålamod prövas många gånger, medan Katts energi och upptäckarglädje aldrig tycks sina. För hur skulle det vara med allt vi kan om vi aldrig får praktisera våra kunskaper – då kan man ju inte säga att man kan eller?

    Nå ja, innan Katt och Katts mamma kommer ut på sin promenad på väg till parken har Katt hunnit äta, undersöka tallikens volym och undersida, provat kattsättet att städa, att ringa, lampans förmåga att pendla, att läsa tidningen och en hel del annat. Men vad har mamma egentligen gjort under tiden; hon har klätt på sig och möjligen druckit kaffe – hur kan det komma sig?

    Dagen och berättelsen fortsätter i den fristående Katt kan i parken. Om Katts mamma trodde att hon skulle få en lugn pratstund i telefon medan Katt lekte med flickan, vilket hon uppmanar till, trodde hon fel; två kreativa individer är fler än en. Men som vi alla vet, till lycka för trötta och tålmodiga mödrar, tycker katter även om att kura ihop sig och sova då och då.

    Sanna Töringes text fångar precis hur det är at vara mamma till en Katt Kan, och hur det är att vara Katt: självklart hävda sin rätt att göra, när man nu Kan. Få men välvalda ord bidrar till berättelsens storhet. Bild- och textberättelse är oerhört charmig, glad och vacker, och lätt att ta till sig för ’båda parter’. Det känns som om Katt skulle kunna bli en ny favorit bland barnbokskaraktärerna i kategorin ’självständig individ’.

     
     

    *

     
     
     
    Titel: Kanel och Kanin och alla känslorna, text: Ulf Stark, illustrationer: Charlotte Ramel, förlag: Rabén & Sjögren (2012)
    Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
     
     
     
    Vänskap och känslor
     
    Vännerna Kanel och Kanin är på upptäcktsfärd i naturen, bland fåglar, myror, gran och sten, Kanel har en matsäckskorg i handen. Under deras vandring hinner många saker hända – så där som det gör i livet; gemenskap och glädje avbryts plötsligt, en olycka sätter stopp för deras framfart, tillfälligheter och nya möten gör att vänskapen och omsorgen tar omvägen om ovänskap och övergivenhet. Lyckligtvis stöter de på varandra igen och återförenas framåt kvällen.
     
     
    I berättande verser målas känsloscenarier upp; sådana där känslor som livet består av: ilska, medlidande, glädje, nyfikenhet, avund, oro, ånger, ensamhet, sorg, saknad, lättnad, lycka och många fler. Versformen förtätar samtidigt som den lämnar utrymme. Versformatet och den uttryckta handlingen/upplevelserna uppmuntrar till nyanserad och artikulerad högläsning – bilderna förstärker och utvecklar innehåll och betoning.

    Upplevelserna är delvis berättade ur vännernas olika perspektiv, de är olika och upplever situationerna på olika sätt: medan Kanin är uppe och gungar i en grantopp nöjer sig Kanel med att ställa sig på en sten, och medan Kanin är där uppe möter Kanel en ekorre och gläds åt en ny vänskap – Kanin i sin tur blir svartsjuk, känner sig övergiven och går argt sin väg. Strax saknar Kanel Kanin och känner oro

    Det är kanske ingen streckläsningsbok, ingen handling som direkt flyter på; varje text är mer eller mindre fristående men upplägget förutsätter helheten. Det finns så mycket att reflektera över i varje avsnitt, som ibland innefattar flera känslor. Kanel och Kanin och alla känslorna är en ’stor’ och ’god bok’ som berättar om människan, känslor, tankar och livet, men ta tid på dig och bered dig på att få läsa den många gånger, för det är många upplevelseintryck att vrida och vända på.

    Texten och bilden samarbetar verkligen i uttryck och det finns så mycket att känna igen sig i! Ändå kan det vara väl mycket att fördjupa sig i på en gång. Att som förmedlande läsare hantera känslor som något lättsamt som man bara ’rejsar’ förbi, för att ta till sig nästa uppslag, känns inte bra – även om allt ibland går väldigt fort i barnens egen värld (glädje förbyts i sorg på ett ögonblick, och plötsligt dyker något oväntat upp…). När intrycken kommer från någon annans förmedlade upplevelser kan det behövas mera tid för att ta till sig och förstå. Men; jo, jag vet: ”barn förstår mycket mer än du tror!” och dessutom på sitt eget vis!

     
     

    *

     
     
     
     
    Kajsa Rutlapp knappt femtio år senare, nostalgirecension
     
    Det är fascinerande att läsa om böcker, nästan oavsett hur lång tid som har gått sedan man sist läste boken. Många detaljer och samband som tycks ha varit fördolda vid den fösta läsningen framkommer i nästa. Naturligtvis stod ord och meningar tryckta redan första gången, men som läsare var du kanske inte mottaglig för just den aspekten. Dels kan detta bero på att du inte kände till karaktärerna och den fortsatta handlingen, dels kan det bero på att dina egna erfarenheter har vidgats.
     
     
    Kajsa Rutlapp hörde till mina favoritböcker när jag var liten, liksom ännu tidigare: Pricken, Vem ska trösta Knyttet och Morfar Ginko. Alla handlar de om ganska udda existenser, vad jag minns.

    När jag i julas återknöt bekantskapen med just Kajsa Rutlapp blev jag minst sagt förvånad. Den märkliga blandningen av fantasi och realism som presenteras har mitt minne liksom ingen relation till. Visst tyckte jag mig känna igen vissa sekvenser av äventyret, och bilderna föll ganska snart på plats, dem minns jag väl.

    Berättelsen handlar om dockan Kajsa Rutlapp, haren Påll, hönan Clara och Nalle, det är den första av tre böcker om vännernas äventyr – osäkert dock om alla dessa karaktärer återkommer i de övriga böckerna. Haren Påll hittar Kajsa Rutlapp under ett rabarberblad där hon har blivit tappad av sin ägare Margits hund, hon gråter. Tillnamnet Rutlapp har Kajsa fått för att hon har en rutig lapp sydd över magen för att förhindra att sågspånet hon är fylld med rinner ut. Det största problemet för Kajsa är att hon bara har ett öga, det andra har Margit givit bort till en pojke i utbyte mot en karamell, och han har i sin tur bytt bort det mot en gevärspatron; det är ögats vidare äventyr och sökandet efter det som sagan handlar om.

    Man skulle kunna säga att berättelsen är en bildningsresa, likheterna med Elsa Beskows ABC-resan där två barn söker en borttappad docka är stora. Efter att boken inletts med att Påll finner Kajsa och de tillsammans går hem till honom, kommer Clara på besök och sällar sig till de sökande, som på sin vandring vidare möter Nalle. I sitt sökande efter ögat lär sig de fyra huvudkaraktärerna mängder av saker och får vara med om många äventyr. De möter djur och sagofigurer som flyger, bor på land och under vatten.

    Många resonemang och spekulationer passerar mellan vännerna, bland annat möter de en mås som berättar att han har sett ögat och tror att det har blivit tappat i havet. Ingen av vännerna vet vad havet är för något – men de har sina teorier. Givetvis slutar sagan lyckligt, de får hjälp av Näcken/havskungen och ögat återfinns.

    Det jag mest fascineras av är karaktärerna och samtidsproblematiken. Man skulle kunna hävda att karaktärerna är tidlösa och att det är sammanhanget de förekommer i, barnsaga från femtiotalet, som är det speciella.

    Haren Påll är den förnuftige resonerande berättaren, och i viss mån ledaren – möjligen lite av en folkskolärartyp – kanske kan han inte så rysligt mycket men står för stabilitet och klokskap. Dockan Kajsa är naiv men samtidigt kaxig, hon är delvis utseendefixerad och hennes liv går ut på giftermål – i varenda ’man’ hon möter finns en ny kandidat. Hönan Clara har en återkommande replik på Kajsas ständiga giftasplaner: ”Det är bättre att vara ogift och självförsörjande som jag”, vidare är hönan självsäker, anser sig erfaren, är lite framfusig och kacklig – så där som hönor kan vara enligt vissa bedömare. Nalle är trött på att hunsas av sin ägare – han kallar sig rövare och är lite av en rebell, kanske har han blivit tonåring? Nalles ständiga mantra går ut på att tjäna snabba pengar, största möjliga ekomomiska vinning, oavsett om någon drabbas negativt av hans idéer och tillvägagångssätt eller inte – men innerst inne är han en snäll och lite korkad nalle och inget annat. En variant av karaktärerna skulle kunna vara: den girige, den självständiga, den kloke och ’blondinen’, men många fler är tänkbara.

    Femtiotalet: docklek, lägenheter, ideal, modernitet, efterkrigstids-/framåtanda, Pippi Långstrump, Anne på Grönkulla, paret Myrdal, kvinnosakskvinnor, frisinnade, gamla stofiler, hemmafruar, moral

    Haren Påll ” bor fem trappor upp med hiss i Hararnas Byggnadsförenings hus”, i våningen under bor hans farbror och i lägenheten bredvid bor hönan Clara. Utanför finns en liten skog där man kan promenera – eller skutta, som harar gärna gör. Naturligtvis har haren och även Näcken telefon, dörrarna är försedda med ringklockor och hissen har knappar att trycka på. I havsriket finns högtalare så att havets härskare kan nå ut till sitt folk, och vid mörker tänds neonljusen.

    Dockan Kajsa har inga kläder på sig, det har däremot Näcken; han är klädd i storstövlar, tjocktröja och långbyxor, han har stort skägg och långt hår, på huvudet bär han en kungakrona och stället för spira har han en treudd. Näcken är omgiven av fnittrande sjöjungfrur – lite av ett harem, men han kan inte gifta sig med Kajsa, för havets lag säger att Näckar inte får gifta sig med någon som inte har en riktig stjärt.

    Hur det nu är med självständighet, utseende och penninghunger så mognar karaktärerna under resans gång och det hela slutar enligt ’traditionen’: det återfunna ögat är extra fint, överdraget med pärlemor, Kajsa får en ny klänning. Ekorren påpekar att det nu har hunnit bli 1954 [!] och i tidningen kan de läsa vad som har hänt medan de var borta. Nalle återvänder till hemmet, nu för att själv anta rollen som vårdare. När Clara läser att kyrktuppen är pensionerad ger hon genast upp sin självständighet och rusar iväg för att hushålla. När Påll kokar soppa ringer Kajsa – hon med pärlemoröga och ny klänning – och säger att hon ska gifta sig med honom – han accepterar.

    När jag tänker tillbaka på ovan nämnda favoritböcker så upptäcker jag att karaktärerna inte är det mista udda; även Pricken, Knyttet och morfar Ginko finns överallt och är tidlösa. Vidare uppkommer som vanligt frågan om hur barn uppfattar text- och bildberättelser, hur de påverkas och vad det är vi vuxna, som skapar, köper och läser, egentligen vill förmedla.

    Att författaren Gustav Sandgren var född 1904 och har skrivit i många genrer förvånar inte. Kajsa Rutlapp gavs ut första gången 1951 på Rabén & Sjögren.

    Birgitta Nordenskjöld (f. 1919) både skrev och illustrerade barnböcker, bland annat några av Astrid Lindgrens, och hennes bilder känns tidstypiska.

     
     
    Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
     

    *

     
     
     
    Titel:Halvdan Viking; Hövdingens bägare text: Martin Widmark, illustrationer: Mats Vänhem
    förlag: Bonnier Carlsen Förlag (2011)
    Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
     
     
    Vikingatidens lek och allvar
     
    Berättelsen om Halvdan är helgjuten vikingahistoria!
     
    Författaren Martin Widmark och illustratören Mats Vänehem berättar INTE en förskönande vikingaromantisk historia. Däremot fångar de karaktärer, historia, vikingatida hierarki, och maktbrytning mellan hednisk och kristen tid både realistiskt och spännande. Första delen i serien om vikingapojken Halvdan heter Hövdingens bägare.

    Två byar, där den ena representerar den gamla tiden och den andra den nya tiden, ställs mot varandra. I den hedniska Östbyn är hövding Ragnar överhuvud – eller också är det hans fru Frida. I den kristnade Västbyn regerar kung Alarik och drottning Kristina, och de hävdar bestämt att deras by är en stad. Oavsett vad byhärskarna lyfter fram som märkvärdigt eller unikt är de lika goda kålsupare bägge två.

    Styrkor och svagheter kan ta sig många uttryck och visa olika ansikten, det är inte alltid den som gapar högst och värst eller är störst och starkast som vinner. Halvdans skaldeförmåga och fru Fridas ord visar sig ibland mer dräpande än Ragnar Drakdödarens svärd; och den kristne kungens elaka spel avslöjas av barnen som är enade trots religiösa motsättningar mellan deras hembyar. I den ambivalenta kämpaleken mellan hövdingarna handlar allt om personlig makt, ära och hämnd, inte om motsättningar mellan hedendom och kristendom.

    Rå jargong, blodsspillan, falskhet och hämnd varvas med rättrådighet och vänskap; råstyrka, hedendom, kunskaper om smide, metaller och båtbyggeri möter kristendom, nymodigheter som glas, renlighet och sängar, och falskhet. Tvekampens rättmätige segrare tar slutligen hem sina erövrade ting, de bägge fiendebyarnas barn har funnit varandra och nya äventyr utlovas i kommande böcker. Avslutningsvis skaldar Halvdan:

    Öst är öst och väst är väst, Ärad den som kämpar bäst. Utan ära, yxa, glas Slutade hans kalas.

    Text- och bildberättelsen om Halvdan erbjuder både en inblick i livsvillkoren i det vikingatida samhället och ett spännande äventyr. Arkeologen Mats Vänehem har tecknat berättelsens karaktärer starkt och dråpligt, miljöerna de befinner sig i är fullmatade med 1000-talets vikingahistoria; klädsel, båtar, hus och gårdar, hövdingahus i genomskärning; återkommande är detaljer som Odens korpar, kors och torshammare, drakslingor och ornament.

    Rolig, lärorik och blodig i fyndig kombination, här finns gott om möjligheter att utveckla ett historiskt intresse hos 6-10 åringen.

     
     
     

    *

     
     
     
    Titel:Lilla barnkammarboken, julsånger i urval av: Annika Lundeberg, illustrationer: Stina Wirsén, Lena sjöberg, Jan Lööf, Cecilia Torudd, Anna Höglund, Maj Fagerberg, Marit Törnqvist, Christina Alvner, Filippa Widlund
    förlag:Bonnier Carlsen Förlag (2011)
    Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
     
     
    Sångbilder
     
    Julsånger!

    Man kan tycka att det är i senaste laget att lära sig nya julsånger när julen står för dörren, men eftersom de flesta sångerna i Lilla Barnkammarboken, julsånger är välkända, kan man säga att det är hög tid att repetera och fylla på med de rader man har glömt. En eller annan ny finns kanske tid att ta till sig i julbrådskan trots allt.

    Det julmysiga med den här boken är att det är en riktig ’tillsammansbok’ där flera generationers julsånger presenteras, därtill hittar jag några, inte helt okända, från andra länder och på andra språk – gränslös julsångsglädje så att säga.

    Det roliga med de traditionella sångerna är att man genom att sjunga dem med och för sina barn för dem vidare, och det roliga med de nya är att barnen kanske kan sjunga dem för de äldre generationerna. Det gemensamma sjungandet hör liksom julen till!

    I boken finns både texter och noter. För den som varken kan läsa det ena eller det andra, eller bara vill lyssna när någon annan sjunger, finns en CD med några av visorna. Själv uppskattar jag inte CD:n, sång och musik är mekanisk och framförs i något som jag skulle vilja kalla ’värsta varuhusvarianten’.

    Julbilder!

    Det bästa har jag naturligtvis sparat till sist: bilderna. Jag sätter faktiskt bilderna i julsångsboken högre än sångerna, som de flesta redan kan utantill; bilderna är både traditionella och unika.

    Välkända barnboksillustratörer, som Cecilia Torudd, Jan Lööf, Lena Sjöberg, Stina Wirsén och Maj Fagerberg, har bildsatt de olika vistexterna och på så sätt tolkat och berättat. Många av de traditionella texterna kan vara svåra att förstå, men tack vare illustrationerna får innehållet ett ansikte. Här finns vackra, stämningsfulla, roliga, fyndiga, kluriga, knasiga och julglada bilder.

    För mig är Lilla barnkammarboken, julsånger en julbilderbok med sånger i, man måste inte sjunga, man kan sitta och mystitta på bilderna. Bilderna gör denna bok i ännu högre grad till gränslös, det finns mycket att lära, fråga om och förundras över.

     
     

    *

     
     
     
    Titel:Jack och den magiska tatueringen, text: Therés Stephansdotter Björk, bild: Andreas Bergqvist
    förlag: Kalla Kulor Förlag (2011)
    Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
     
     
    En mjuk hårdrockssaga
     
    Jack och Alice – två vanliga barn av vår tid hämtas hux flux, mitt under en TV-spels-session, av sina idoler till deras värld, Metallien. Att en sagas tyngsta byggstenar är av metall, består av hårdrock och hårdrockare, är unikt i svensk barnlitteratur. Men metallstyckena är väl sammansvetsade av sagor, myter och religiösa traditioner. Karaktärerna i berättelsebygget är av naturmaterial och, med några undantag, goda.

    Efter vissa problem med språkkoden i Jack och den magiska tatueringen kom jag så småningom över tröskeln och in i berättelsebygget. Väl inne kände jag igen mig och trivdes riktigt bra. Kanske hade min läsning underlättats om jag först hade läst Jacks Rockiga Resa.

    Vännerna Jack och Alice är hemma hos Jacks splittrade men enade hårdrocksfamilj. Den språkliga jargongen speglar musiken, världen och uttrycken omkring hårdrocken, men är samtidigt vänlig och familjär. Barnen spelar TV-spelet Metal Hero och ’spelar rollerna’ med hjälp av varsin plastgitarr. Plötsligt skjuter en blixt ut ur TV:n och idolerna från bandet Dragonhearts kommer in i rummet.

    Förflyttningen till en annan värld, landet Metallien, påminner exempelvis om när Peter Pan hämtar syskonen Darling till landet Ingenstans, och ytterligare paralleller skymtar. Tillsammans med Danny Dragonheart och Hank Hardrock får barnen komma till Paradise City, träffa en mängd rockers och få en inblick i deras levene. Men i det ljusa goda rock-paradiset, där tiden står stilla och årstiderna existerar sida vid sida, finns inslag av mörker; en ond professor som har fått tinnitus försöker tysta alla höga toner.

    När Metalliens egen tatuerare Daddy, som sägs utföra rocktatueringar med magiska effekter, försvinner i virveln Vortex och hamnar i en mörk grav i Skuggvärlden, tar myter, religiösa anspelningar och sagor över och magin flödar. Även Jack och Alice och deras vägledare Snowy förs in i virveln och till landet ’där vårt innersta mörker bor’. De möts av ondska och strapatser, för att klara sig krävs att de håller ihop, är kloka, kan tolka skriftens ord och använda sina och magins krafter på rätt sätt. De måste rädda tatueraren och sig själva åter till ljuset.

    Berättelsen bjuder på fina möten mellan idoler och barn, hjältarna är många och framhäver varandra, det goda och ljusa lyfts fram. Trots inslag av magi, myt, hjältar och sagor så handlar det i slutändan om att tro på sig själv och sin egen kraft. Snowys göteborgska ger la lite extra värme, men kan vara ett hinder för några läsare, liksom vissa slangtermer var för mig.

    När jag har kommit till kapitlet som heter ”Fear of the dark” råder inget tvivel längre; kapitelrubrikerna är lika med hårdrockstitlar. Några av figurerna googlar jag på och finner att personerna bakom artistnamnen existerar, liksom banden de spelar i. Vidare upptäcker jag en musikvideo på You Tube och en facebookgrupp. Nyfiket tjuvkikar jag längst bak i boken och finner referenser, influenser, recept och research.

    Författaren Therés Stephansdotter Björk bygger sin sagostomme av befintlig musik, vilket påminner mig om den ryska musiksagan Peter och vargen från 1936, även om sagan i det fallet förekom musiken. Att utövandet av olika konstarter inspireras av musik är i sig inget ovanligt men att skriva barnlitteratur med hårdrock som utgångspunkt är ett nytt grepp, dock kanske inte helt tidlöst. (Kan tänkas att den utlovade uppföljaren Jack och Tidvävarens Saga råder bot på detta.)

    Som helhet är boken ett stycke helgjuten hårdmetall, där samspelet mellan text, serieinspirerad bild, layout och referenslistor är riktigt ’gött’.

     
     

    *

     
     
     
    Titel:Jakten på Jack; Trolldom i Gamla Stan; Vålnader på Vasaskeppet
    Text: Martin Olczak, bild:Anna Sandler
    förlag: Rabén & Sjögren Rabén & Sjögren (2011)
     
     
    Vättar, vålnader, och varulvar
     
    Mitt i dagens Stockholm dyker de upp, varelser och väsen ur folktro, saga och sägen. Barnhemspojken Jack får uppleva rejäla överraskningar, faror och utmaningar. Som läsare deltar vi plötsligt i sökandet efter Jacks föräldrar och blir indragna i nattliga äventyr och fasansfulla möten med väsen vi inte trodde på. Som tur är visar det sig att Jack har förmågor som ingen visste om.

    Sommarlovet börjar inte som föräldralöse Jack har tänkt sig: hos en okänd elak släkting. På bussterminalen möter moster Betty på motorcykel, och den lycklige Jack får för första gången åka till hennes verkstad i Gamla Stan. Men den överraskningen är bara en futtig början. Snart får han veta mer om sin egen bakgrund, och när hans unika förmåga kommer i dagen förändras allt. Jack är den förste trolldomskunnige sedan 1600 – talet, vilket öppnar möjligheter att med hjälp av gammal kunskap och goda väsen hitta hans bortrövade föräldrar, samtidigt som han blir en fara och fiende för varelser med ont uppsåt.

    Äventyrsserien heter Jakten på Jack men det är sannerligen inte bara Jack som jagas, han själv jagar också sitt eget ursprung, samt efter ledtrådar och sina föräldrar – så vem som jagar vem eller vad känns lite oklart när de två första böckerna är lästa.

     
     
    Miljöerna som Jack och hans moster Betty rör sig i är hittills inspirerande, och den som inte är hemma i Stockholm får god hjälp av kartan på första uppslaget, bokens bilder och textens miljöbeskrivningar. Valet att använda kulturmiljöer och förlägga huvudäventyren till platser som Gröna Lund, Gamla Stan och Vasamuseet främjar nyfikenhet och fantasi och lockar läsare till egna besök, kanske även till att använda nya sinnen i upptäckandet av andra/egna miljöer.

    Man kan säga att berättelsen i text och bild kommunicerar med en mängd andra framställningar där folktrons figurer och magiska ting blandas in i vardagslivet i läsarens samtid, att den för dialogen mellan tid, rum och tradition vidare. Släktskapet med Bo Vilhelm Olsson i Astrid Lindgrens Mio min Mio och med Harry Potter är tydligt, och går man lite längre bakåt i tiden har Jack åtskilliga avlägsna släktingar i såväl sagoserien Bland tomtar och troll och i serien om landet Narnia. Bland ’vuxenlitteraturens dialoger’ kan exempelvis Da Vinci-koden nämnas.

    Som genre är denna typ av äventyrsböcker ’lite extra’; blandningen mellan vardag, äventyr, folktro och kulturhistoria tilltalar mig, och kanske kräver ämnet en ständig förnyelse för att nya läsare ska kunna identifiera sig med en huvudperson i sin egen samtid. Trots att Jakten på Jack är välskriven, spännande och aldrig blir det minsta långtråkig känns det inte som om den tillför ’det lilla extra’, kanske beror det på mig som vuxen och att jag redan har läst om så många av Jacks släktingar.

    I serien har hittills två av fyra böcker givits ut: Trolldom i Gamla Stan och Vålnader på Vasaskeppet båda är bra och dagsäventyren är avslutade, men de ingår vidare i ett större äventyr som är det huvudsakliga – sökandet efter Jacks föräldrar. Tyvärr framgår det inte förrän på de sista bladen, som man lätt missar, att man bör läsa dem i ordning och att de inte kan sägas vara fristående. Även om de utkommer relativt tätt så är det lite tråkigt att behöva vänta ett par månader på att få läsa fortsättningen – böckerna borde ha varit samlade i en volym.

     
     

    *

     
     
     
    Titel:Min kanin Sockan, text och bild: Benjamin Chaud, översättning:Sofia Hahr
    förlag: Rabén & Sjögren Rabén & Sjögren (2011)
     
     
    Relationsdrama med lyckligt slut
     
    Vad gör man när man har växt ifrån sitt husdjur och tycker att det är i vägen för ens egen fortsatta utveckling? Kaninen Sockans husse försöker intala både sig själv och Sockan att de inte har så mycket mer att ge varandra och inte längre har särskilt roligt tillsammans. Pojken har beslutat att friheten i skogen är det allra bästa för en kanin, nu gäller det bara att övertyga, och stå fast vid beslutet
     
     
    När ’ägaren’ presenterar kaninen Sockan uttrycker både bild och text en relation i upplösning. Eftersom det är pojken som berättar är det hans sätt att se på saken som gäller. Kaninen som ett ting som inte rör en min är speglad genom pojkens ögon. Sockan framställs som passiv, obekväm och tråkig, men bakom den negativa beskrivningen lyser kärleken och omsorgen ändå igenom. Berättelsen handlar inte om en okänslig och elak pojke utan om ett barn som känner behov av att ta nästa steg i livet, finna vänner som är mer utvecklande; den gamla slöa kaninen begränsar honom. Så vad gör han; jo, han försöker hitta den bästa och minst smärtsamma lösningen på problemet.
     
     
    Pojken har bestämt att det bästa för kaninen är friheten i skogen – en tilltalande lösning, tycks han ha övertygat sig själv om, i alla fall så mycket att de beger sig dit. Han försöker förklara för Sockan hur positivt hans beslut är, och på ett psykologiskt sätt visar han allt det vackra i skogen, men konstaterar att Sockan ’naturligtvis’ varken svarar eller förstår – ändå fortsätter han kommunikationen.
     
     
    Bokens generösa höjd möjliggör bildsekvenser där man tydligt kan följa förlopp och rörelse, samtidigt ger den utrymme att förtydliga den stora främmande skogen kontra de små individernas samhörighet. Innan separationen i den finaste skogsgläntan för pojken en inre och yttre kamp där han naturligtvis lägger skulden på kaninen, som framställs som neutral eller oberörd. För säkerhets skull knyter pojken fast kaninen i ett träd med hjälp av en garnända.

    Den ångest och det dåliga samvetet som genast angriper pojken förmedlas med hjälp av kanindemoner som omringar honom. Men när han återvänder är Sockan borta; han kan inte förstå hur Sockan har kunnat lämna honom! Den vackra naturen förändras, fylls av oro, fasa och uppbrott. Men sagor ska ju sluta lyckligt: så i ett hus vid skogens slut väntar såväl återförening som ny vänskap och växande mot nya öppna mål

     
     
    I det lilla huset finns en flicka som bestämt sig för att ta hand om övergivna djur och när hon kan kommunicera med Sockan så kan ju pojken också det, kaninen ler; kommunikation handlar om vilja och kreativitet; och boken Min kanin Sockan kan läsas på många sätt. Exempelvis:

    Som en gammaldags saga: någon ska ut på uppdrag, den svåra tunga vägen, oväntade problem som lyfter fram hjältens goda egenskaper, återförening, växande och lyckligt slut med öppen fortsättning. Som två sätt att hantera växande: Pojken: självständighet för att kunna utvecklas/ flickan: man växer genom att bemöta andras behov. Eller som två moderna livsyttringar: djurens rätt till omsorg - ’djurrättsaktivisten’ i möte med lyxproblematiken i slit- och slängkulturen, där det egna jaget befinner sig i centrum – men den sista varianten är nog att övertolka handlingen, dessutom är det ingen sann bild, även om det faktiskt är ett problem att barn tröttnar och föräldrar faller för önskningar utan att stötta och delta i ansvarsfrågan.

    Det viktiga är att berättelsen slutar i ny vänskap, gemensam glädje, växande och ansvarstagande. Benjamin Chaud berikar sin bildberättelse med en textberättelse som är angelägen, även om omslaget inte ger innehållet rättvisa.

     
     

    *

     
     
     
    Titel:Tio vilda hästar, text: Grethe Rottböll, bild: Lisen Adbåge
    förlag: Rabén & Sjögren Rabén & Sjögren (2011)
     
     
    Alla hästar hemma
     
    Tio glada, vilda hästar i lek; de klättrar, hoppar och springer – som alla lekfulla individer gör. För de är verkligen individer, alla är olika. I glädjerus ger sig gänget iväg, men ingen av de hästar som skuttar vidare tycks märka att en efter en försvinner efter vägen. Inte förrän en är ensam kvar

    Innan rim- och räknesagan om de tio hästarna börjar, presenteras de genom hästskoinramade ansiktsporträtt med namn. Och ingen är den andre lik. Omedelbart när bild- och textberättelsen har börjat blir även gängets gemensamma karaktär tydlig: de är kompisar fulla av obetänksamhet, glädje och bus.

    Redan i det första uppslaget förmedlas den glada rytmen, dels genom individernas rörelser fångade i trädleken: en hoppar, en klättrar, en hänger, en klänger, till och med ögonrörelserna överensstämmer med gestaltad rörelse, och dels i den rimmade berättelsen:

    Tio vilda hästar
    klängde i en ek
    En blev kvar bland grenarna
    när de andra bytte lek

    Nio vilda hästar
    stack över stock och sten
    En halkade med hoven
    och slog sitt lilla ben

    I sin lekiver rusar hästarna vidare genom trafiken, mellan husen och ut på landet, utan en tanke på faror och att se sig omkring, och utan att märka att de blir färre och färre. Trots de allvarliga tillbuden som drabbar hästarna finns inget dramatiskt över framställningen, utan mer ett: Hoppsan! Tills insikten når den sista vackra vilda hästen att den är ensam kvar och att den inte längre känner sig lycklig.

    Den violetta stjärnprydda Dandy stannar upp, sörjer, tänker, och förstår snart vad det är som måste göras. Med glad och stolt beslutsamhet i blick travar han tillbaka den väg han kom, i röret han kröp igenom sitter Rataplan kvar och fast. Men efter en stunds dragkamp är vännen fri och de två rör sig målmedvetet vidare för att rädda Silver som har fallit i vattnet

    Återvägens glädje är av en annan sort, lyckan att återse, samarbeta och kunna hjälpa varandra. Varje räddningsaktion är ett mål i sig, och många erfarenheter rikare återvänder de till sin ek och en lek i djupare gemenskap.

    Utveckling från lek till allvar och målmedvetenhet, och från spontan självupptagenhet till medveten samhörighet.

    Den spontana reaktionen: vid första anblicken av boken, som ligger bland en hel del andra på mitt golv, väljer barnbarnet Vilda 2½ Tio vilda hästar (utan att känna till titeln), räcker fram den och sätter sig till rätta. Det är ingen tvekan om att hon uppskattar såväl räkne- och samarbetskoncept som verser, och naturligtvis bilder. Samarbetet mellan Grethe Rottböll och Lisen Adbåge är, å sin sida, suveränt, det skulle inte förvåna mig om boken blir en klassiker.

     
     

    *

     
     
     
    Titel:Sanningar i solen, text: Anna Hellerstedt, förlag: Argasso (2011)
     
     
    Upplevelser utanför den egna kontrollen bidrar till växandet
     
    Att den största delen av livet ligger framför en är svårt att föreställa sig när man är 15, inte är önskvärd, inte är accepterad för den man är och känner sig värdelös. Om ens föräldrar och pojkvän dessutom har en livsinställning som på olika sätt förnekar människans värde, kan det ligga nära tillhands att inte förstå livets mening.

    Människorna omkring bokens huvudperson tycks drivas av egoism. Att ta sitt eget liv gränsar också till egoism, men tanke och handling är två olika saker. Medan hennes närmaste genom sin egoism på sätt och vis blir offer och förlorar en bit av sina liv, släpper hon sakta in det och vinner bit för bit. När hon ett år senare står vid bron som hon tänkte hoppa ifrån ser livet helt annorlunda ut, tänk om hon hade missat det!

    Det är en vilsen flicka som är berättelsens jag. När vi först träffar henne har hon blivit utslängd av sin mamma och hänvisad till sin pappa, som egentligen inte heller vill ha henne. Pojkvännen är en främlingsfientlig böghatare som utnyttjar henne och tillfredsställer sina behov, men påstår att han älskar henne. Pappans giftermål med en kvinna från Ghana är, enligt honom själv, bara en affärsuppgörelse. När pappan och hans fru ska åka till Ghana för att han ska bli delägare i svärfaderns guldgruva blir flickan tvungen att följa med, och av rädsla för pojkvännen ljuger hon om resans mål.

    Som många i hennes ålder har hon inte hunnit bilda sig någon egen uppfattning men påverkas av omgivningens värderingar, även om hon inte direkt bejakar dem. Gång på gång hamnar hon i kläm mellan andras ageranden och försöker anpassa sig eller slingra sig fram med hjälp av halvsanningar, tystnad och ensamhet, självutplåning, samtidigt som läsaren kan ana ett växande ställningstagande och en groende revolt. Livet präglas av uppgivenhet, sorg, oro, ilska och längtan efter kärlek.

    I Afrika blir det varken som hon eller pappan har tänkt sig. Bägge är utelämnade, men inte till varandra, vilket vore det mest naturliga, utan var och en av dem litar till sin egen problemhantering. Flickan hade varken förväntningar eller ambitioner och bestämde sig för att inte prata med någon och inte gå ut från hotellrummet. Pappans förväntning var att återvända hem en guldgruva rikare.

    Den värld som möter de bägge är inte hotell och affärsuppgörelser, det de möter är människor som lever under andra villkor, men i övrigt är som människor är mest – olika personligheter. Ytliga upplevelser övergår till djupa relationer när huvudpersonen öppnar sina sinnen och släpper in människorna omkring sig. Men vägen till insikt är kantad av besvikelser, svek, äventyr, glädje och sorg. När flickan konfronteras med de fördomar som tidigare omgivit henne får hon uppleva en kärlek, omtanke och vänskap som hon inte tidigare har mött. Pappan i sin tur får uppleva att den vite mannens affärssinne har en motsvarighet. Begreppen kärlek och sanningar ställs bägge på ända.

    Efter att ha läst några sidor i Anna Hellerstedts Sanningar i solen med en uttråkad suck känner jag plötsligt igen mig i jagets vilsenhet och självständighetsbrist, tystnaden och processen när man försöker ta in omvärlden för att förstå vem man är och var i sammanhanget man befinner sig. Den förändring som sker med en individ mitt i tonår och omedveten frigörelseprocess är skildrad inifrån en vanlig tjej, med ett språk som känns realistiskt för berättelsens jag. Att förlaget har placerat boken i serien ”Läsvänligt”, riktad till barn och ungdomar med läs- och skrivsvårigheter/svenska som andraspråk, är egentligen oväsentligt, det är innehållet och samförståndet med läsaren som räknas. En och annan enkel mening på engelska berikar. Läsålder: från 13 år, men egentligen individuellt.

     
     

    *

     
     
     
    Titel:Hej rädd, text: Joar Tiberg, bild: Yokoland,
    Förlag: Rabén & Sjögren (2011)

    Titel:Kompisen blir arg, text: Moni Nilsson, bild: Per Gustavsson,
    Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
     
     
    Två skilda gestaltningar av starka känslor
     
    Känslan rädd är lite svävande och svårgreppad, liksom förklarande och exemplifierande. Känslan arg utrycks med kraft och dynamik, känns i kropp och själ, och kan knappast misstolkas. De två böckerna kompletterar varandra till både ämnen och uttryck.
     
     
    Hej Rädd skildrar möten med olika typer av uttrycket rädd, rädds olika ansikten. Känslan att vara rädd karaktäriseras i olika situationer genom olika figurers upplevelser. Att rädslor kan se så olika ut och ta sig så olika uttryck tänker kanske varken barn eller vuxna på. Situationerna ger en förståelse för innebörden av begreppet och visar att alla är rädda ibland; man får vara rädd, det är naturligt och inte farligt.

    Det är ingen berättelse där man kan identifiera sig med en person, det handlar mer om att identifiera sig med känslan. I ett vidare perspektiv ökas även förståelsen för andra människor.

    Text och bilder är inte helt lätta att ta till sig, ändå tycker jag om bägge – kanske just därför att jag som vuxen inte omedelbart greppar dem. För mig uttrycker många av rädds ansikten andra känslor, som exempelvis ängslan, förskräckelse, oro, missnöje och ilska – men bakom dessa döljer sig ju ofta rädslor. Kanske ligger uttryckssätten närmare tillhands för ett barn.

    Färgsättningen är underbar, ibland går bildkänsla och text rätt in: det varmrödorangea uppslaget med höghusen och det lilla vita rädsloskakande tältet med två ögon inne i mörkret: ”Nån kan vara rädd för varma söndagar. När det blir tyst och öde mellan husen”. Andra gånger trasslar meningarna till sig och jag sätter frågetecken: ”Nån kanske är rädd för att säga att han är rädd, till pappa, att han ska bli rädd, om jag är rädd

    Redan vid ett tidigare möte med författaren på ämnet rädsla (Månen blev rädd), reagerade jag på en annorlunda textberättelse som var fascinerande och lite svårtillgänglig – jag skulle vilja testa bägge böckerna på skilda åldrar.

     
     
    Kompisen blir arg är betydligt omedelbarare i sitt budskap. Det är lätt att känna igen sig i nallekaraktären Kompisen, händelseförloppet ter sig välbekant, liksom miner och kroppsspråk hos de inblandade.

    När Kompisen får följa med Olivia till dagis är han glad, trots att han känner Dockans avund. För att kompensera Dockan tar han med lite glass. Men när de kommer hem är allt fel, Dockan är kompis med Räven, ingen vill leka med Kompisen, de retar honom. Rävens illmariga ögon, Dockans fniss, ingen vill se åt honom.

    Ett mörkerfrö gror, den röda ilskan kryper, Kompisen knuffar sin rival och får igen – det gör ont. ”Kompisen blir alldeles varm. Som ett ångande strykjärn och en kokande kastrull. Han vill slå. Han vill spotta. Han vill skrika. – DUMMA ER!” Den gestaltade ilskan hos den goa Kompisen är så kraftfull att ingen kan vara oberörd när argelden brinner i honom.

    Som tur är vet Krigargubben hur det känns att vara arg, vilja slåss och ha sönder, och när ingen vill vara med en. Han hjälper Kompisen att hantera känslorna. Kvar efter argheten blir skammen, men Olivia och Krigargubben har erfarenheter och allt slutar gott.

    Säkert har de flesta barn upplevt det svåra valet när ett av gosedjuren ska få följa med, och tänkt att de som blir kvar hemma är ledsna. Gosedjur har givetvis lika stort register av känslor som sina vårdare; de kan vara avundsjuka, syndomiga, kramlängtande, ledsna och arga, som vem som helst. Och det är lätt att förstå att den som har ansvar för så många gosedjur som Olivia har, måste kunna förlåta, ha förståelse, kärlek och påhittighet för att hålla frid i skaran. Det handlar om att förstå både sig själv och andra.

     
     

    *

     
     
     
    Titel:Kubbes museum , text och bild: Åshild Kanstad Johnsen, svensk text: Suzanne Öhman
    Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
     
     
    Tips till den kreative sakletaren och samlaren
     
    När man går på upptäcktsfärd kan man hitta hur mycket som helst, och tänk så mycket kul man kan göra med det man har hittat. Men till slut kan det bli för mycket även för entusiasten, och då gäller det att leta och hitta nya idéer. För den annorlunda barnboksfiguren Kubbe tycks inget vara omöjligt, men ibland kan även en kubbe behöva ha någon som stöttar och ger goda råd.

    Huvudpersonen Kubbe har med all säkert fått namn efter sitt utseende, han liknar en träkubbe och bor i ett hus i skogen. Kubbes farmors liknar Kubbe, eller tvärt om, hon är bara lite gråare och mera böjd, hon bor i stan. I mötet mellan stadskultur, skogsmiljö och generationer öppnas många möjligheter – det gäller bara att göra något av dem.

    I boken Kubbes museum finns verkligen hur mycket som helst att upptäcka, bilduppslagen myllrar av föremål och figurer, och berättelsen sprudlar av aktivitet.

    Tisdag är upptäckardag och Kubbe hittar massor med föremål där han går i skogen: paraplyn, pinnar, stenar, kastruller och allt tar han med sig hem. Tillslut blir det fullt i alla skåp och lådor, då ringer Kubbe till farmor som påminner honom om museet de var på. Nästa dag sätter Kubbe igång att studera, sortera, etikettera och placera. Så småningom blir det dags att annonsera, och när besökarna kommer får han berätta och presentera.

    Men att ha museum hemma är jobbigt i längden, Kubbe tröttnar faktiskt på både saker och besökare. En signal till kloka farmor löser problemet och ger Kubbe idéer till nya mindre krävande projekt, som i sin tur för med sig mera kunskap, olika typer av återvinning och nya kreativa satsningar.

    Kubbes energi, självklara självständighet och sköna livsinställning leder tillsammans med farmors utvecklande idéer Kubbe och ’läsaren’ in på ett vidareutvecklande och pedagogiskt spår.

    Plottrigheten i bilderna ligger i sakens (bokens) natur, Åshild Kanstad Johnsens text och bild utgör helt klart en annorlunda helhet – jag kan inte förneka att den är inspirerande och ganska charmerande.

     
     

    *

     
     
     
    Vincents magiska värld av Sören Olsson och Anders Jacobsson, ill. Anna-Karin Garham, Egmont Kärnan (2011);I love You Viktoria Andersson av Maja Hjertzell, ill. Anna Nilsson, Rabén & Sjögren (2011); Jag är jag text och ill. Emma AdBåge, Rabén & Sjögren (2011)
     
    Ovanliga vanliga barn
     
    Tre individer någonstans i början av sin självständighet, och i kommunikation med sin omgivning. Man kan leva i sin egen magiska värld – som Vincent, vilja vara osynlig bland de andra och nöjd med sitt jag – som Mickan, eller bara önska att få välja sina vänner och ha sina egenheter i fred – som Linn Tre olika böcker som handlar om att vara sig själv bland andra och bli accepterad för den man är, och om relationer.
     
     
    Det är lätt att placera Vincents magiska värld överst på listan (tyvärr har jag missat de andra titlarna i lättläst-serien Galna Gatan). ”Jag är Vincent”, med de orden inleds berättelsen, och läsaren får genom text och bild omedelbar tillgång till Vincents underbara värld utan några invecklade passager.

    I ’vår värld’, skulle Vincent placeras i en grupp för barn med särskilda behov. Hans verklighet är annorlunda, han förstår saker på sitt eget speciella och positiva sätt. Tankarna är det inget fel på men språket spelar honom ständiga spratt. Full av glad självtillit möter han oss andra, när han inte är arg förstås – något mittemellan finns inte. Hans glädje, fantasi och en kreativitet smittar och ger en fördjupad förståelse för ett annat sätt att tolka tillvaron. Till Vincents lycka omges han av kloka vuxna och en fin miljö, om så inte vore skulle förmodligen inslagen av ilska och besvikelse ta överhanden. När han på grund av diverse missförstånd, som ofta drabbar ’sådana barn’ inte får vara med på kompisen Lille Puckos kalas bestämmer han sig för att konstruera en ”snällhetskostym” till sin vän.

    Vincent, hans tankar, värld och skaparglädje gestaltas suveränt i illustrationerna. Författare och illustratör borde för denna bok, i Pippis, Karlssons och alla de andras anda, nomineras till Astrid Lindgren-priset!

     
     
    Inte heller Linn i I love you Viktoria Andersson är som alla andra. Mamman stänger öronen för dotterns vilja att gå egna vägar och försöker istället hjälpa henne till anpassning – och vill naturligtvis väl. Flickor i Linns ålder ska vilja ha många tjejkompisar, tjejfester och mobiltelefon! Linn revolterar.

    Som tur är finns det människor som inte är lika fokuserade på att hjälpa andra ’tillrätta’, sådana som är lika egna och självständiga som Linn. Och kanske är de ’egensinniga’ egentligen fler än de ’normala’; bokbussbibliotekarien Viktoria Andersson, Simon som älskar flygplan och den arga pensionären Runa är sådana personer.

    Mötet med Viktoria, som trotsar regler och normer, förändrar Linns liv på många sätt: man får säga ifrån, man får agera självständigt och man får välja sina vänner. Att mamman är skeptisk till dotterns nya vän lyser igenom, Linn ljuger å andra sidan ofta om vem hon träffar – för moderns skull. När Viktoria räddar dem från en brand och hittar Linns bortsprungna katt blir hon en förebild och får hjältestatus i fleras ögon.

    Boken innehåller många diskussionsämnen för 9-12-åringar – läs den i klassen eller smågrupper, för hemmabruk bör föräldrar ta sig tid att läsa före eller parallellt med sina barn.

     
     
    Att ha en förebild och ett behov av att identifiera sig med någon är inte riktigt samma sak. Det bästa är förmodligen att hitta sin identitet innan man skaffar sig en förebild. Mickan i Jag är jag är en av klassens elever och en av familjens medlemmar, hon balanserar mellan att anpassa sig och att vara sig själv.

    Mickan är inte intresserad av att märkas, hon vill bara vara sig själv; lättast går det hemma och med bästisen. När det är dags för skolpjäs blir Mickan Blyger, fröken tycker att det passar henne men Mickan protesterar inom sig – hon är inte blyg. Men att vara nöjd med den man är och att acceptera betyder inte alltid tyst negativ anpassning, Mickan hittar strategier eller samförstånd med bästisen för att hantera det hon inte trivs med, utan att göra något väsen av sig – som vissa andra i klassen gör. De försiktiga barnen blir, liksom de utåtagerande, ofta missförstådda; tysta barn frågar sällan, de accepterar, samlar erfarenheter och väntar på att helheten ska uppenbara sig.

    Emma AdBåge står för text och illustrationer i god harmoni. Säkerligen känner många igen sig i Mickan, i hennes tystnad, räddhågsenhet, reflektioner, relationer och upplevelser under det första skolåren. Mickans berättelse är enkel och alldaglig med några nära äventyr. Om man är en liten Micka på väg att växa in i en större värld är det fint att få dela hennes erfarenheter.

    I förlängningen behöver berättelser dock även handla om att förstå sig själv i världen – ett relations- och samspel där enskilda individer måste ge varandra utrymme, inte bara hitta, kräva och ta sin egen plats.

     
     
     
     
    Titel:»Om Du vill lära känna det osynliga…« Anteckningar till Strindbergs sena historiedramatik, Text:Björn Sundberg
    Förlag:Artos & Norma bokförlag (2011)
     
     
    En praktväv med inslag av Strindberg
     
    Vävmetaforen är näst intill oundviklig att applicera på Björn Sundbergs »Om Du vill lära känna det osynliga…« Anteckningar till Strindbergs sena historiedramatik, dessutom används den av både August Strindberg och Sundberg. Varpen består av: Strindbergs tre sista historiska dramer, teaterhändelse/teatersemiotik, intertextualitet, samt av upplevelse- och analystrådar. Vävens inslag är mångskiftande men noga utvalda. Tillsammans bildar trådarna en komplex struktur.
     
    Strindberg som författare respektive person finns givetvis bland inslagen, och färgar varpen, men intar inte huvudrollen. Mest framträder han i vävens början och slut, där han vävs samman med sin samtid och slutligen själv knyter sina drama- och livstrådar vidare in i de större sammanhangen med hjälp av Försynen eller Guds Styrelses Hand.

    Arbetet fokuserar på analyser av historiedramerna Siste Riddaren, Riksföreståndaren och Bjälbo-Jarlen (1908), som idag inte räknas till de främsta. Förutsättningarna för och vid verkens tillblivelse och framförande/publicerande är andra viktiga inslag. I sin samtid var pjäserna uppskattade av publiken medan kritikerna var mindre positiva. Det svenska folket kunde sin historia och nationalismen blomstrade – kanske kan man säga att Strindberg trendsurfade en smula. Vid tiden för sin 60-årsdag gjorde författarens kontaktnät att han kunde välja såväl förläggare och teaterdirektörer som skådespelare. I egenskap av f.d. teaterkritiker var hans tränade öga förmodligen aktat av skådespelarna som tog emot hans instruktioner, alternativt fick fria händer i tolkande och agerande.

    Att få en inblick i Strindbergs kreativa process, ta del av historiska källor och inspirationslitteratur, få glimtar från arbete med manus till såväl litteratur som skådespel och kika in i dramabygget; hur han tänkte sig växelspelet mellan scengestaltning, skådespeleri och repliker, samt hur han kommunicerade detta till skådespelarna; och att vidare få veta något om hur förutsättningar och omständigheter i tiden såg ut: kontaktvägar, tryckeri- och distributionsprocesser, marknadsföring och kritikernormer, utan att själv behöva utföra forskningsarbetet, ger en helhetsupplevelse som aktiverar många sinnen. Allt måste vävas ihop i sitt sammanhang.

    Trots att en del annars osynliga trådar görs synliga och tillgängliga kräver verket sin läsare, för bästa upplevelse och behållning gäller det att läsa såväl löpande text som noter, samt skådespel parallellt med temaanalyser och konfigurationsscheman. Anvisningar om alternativa/mindre omfattande läsningar av verket ges dock inledningsvis.

    Innan läsaren/recipienten får ta del av varierade och väl tillgängliga analyser av de tre skådespelen, med framträdande inslag av teatersemiotik, erbjuds en gedigen inskolning; teori, metod och forskningsläge presenteras. Som litteraturvetare njuter jag och läser skådespelen, enligt rekommendationen, både i förväg och delvis parallellt med analys och schemauppställningar (och önskar att jag även var ’teatervetare’). Dramerna finns lättåtkomliga på www.litteraturbanken.se, med textkritisk kommentar av Björn Sundberg.

    Det möte mellan varp och inslag jag upplever som praktfullast och som berör mina sinnen påtagligt fokuseras av författaren: Teaterhändelsen. Begreppet och min upplevelse av detta både överglänser och är på ett plan osynlig bärare av samtliga andra trådar. Teaterhändelsen, alla tecken från helhetsintrycket som ska tas emot och tolkas av olika sinnen, blir dock egentligen till först i mötet med sin publik/upplevare, samtidigt som den är sammanvävd med andra tider och sammanhang.

    Vävens trådar förs så samman på ett högre plan, inslag av Strindbergs livssyn och övertygelse om Guds styrande hand i den stora helhetens struktur framträder tydligt, och den öppna litterära världsvävens varptrådar löper vidare i väntan på nya inslagstrådar.

     
     
     
     
    Titel:Vilmers första tävling, Text: Susanne Bengtsson, Illustrationer: Johan Unenge
    Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
     
     
    Vägen till den första cross-tävlingen
     
    Till crosskörning hör motorljud, grussprut och gärna lervälling, helst ska man ju ha en egen motorcykel och någonstans att köra också! Men det är fler saker som behövs: skyddsutrustning, utbildning och gärna intresserade föräldrar, och helst en egen mekaniker. Till all lycka har Vilmer det som behövs när han får en inbjudan till Knatte-cupen
     
    Vilmer är en kille på sju år som är bra på många saker, tillexempel fotboll, hundar, problemlösning och att prata med folk. Han är ganska bra på teckning också – även om mamma tror att teckningen på fröken föreställer en rymdgubbe. Men bäst är han nog på att köra cross.

    Mycket hinner hända innan han kommer så långt som till sin första tävling. Byxorna är för stora, han har bara slalomglasögon och brorsans gamla stövlar, och den begagnade motorcykeln är inte precis i toppskick. Som tur är finns intresse, kunskaper och erfarenheter i familjen: storebror Walter kan både mecka och köra, pappa har kört cross som ung men blivit tvungen att sluta på grund av skador. Mamma uppmuntrar och berättar om sina intressen och segrar i andra sporter. Vilmer har nyss avlutat sin guldhjälmsutbildning och fått den licens som man måste ha för att få tävla. Det är klart att han önskar sig nya fina grejer som konkurrenten Philip, men Vilmers föräldrar har ont om pengar.

    Tillsammans med kompisen Saga, som också ska köra tävlingen, går han ut för att jaga sponsorer; men vem vill sponsra någon som aldrig har tävlat och knappt ens har tränat på banan

    Egentligen blir nog inget som han har förväntat sig. Det första träningspasset blir dramatiskt innan Vilmer ens kommit ut på banan. En döende hund och en arg tant spelar viktiga roller, förändrar och håller på att sätta stopp för karriären innan den ens har startat.

    Vilmers positiva attityd och en tredjeplats räddar hans ära och väcker sponsorernas sympati, säkert kommer han att fortsätta att utvecklas till en god tävlingsåkare i seriens kommande delar.

    Berättelsens karaktärer är bekantskaper ur ’det verkliga livet’ – även om vi helst skulle vilja slippa en del av dem. Vilmers möten med människor i olika ställningar och åldrar är något jag uppskattar, även om vissa överdrifter är lite störande. Cross kan väl knappast räknas som lagsport; eget ansvar, säkerhetstänkande och skicklighet är avgörande, inte att ha det senaste – vilket väl framgår. Boken kräver att läsaren är lite insatt i ämnet motorcyklar/motorsport/crossåkning men god hjälp ges i faktadelen längst bak.

    Johan Unenge är bra på att illustrera motorcyklar och körsituationer, de övriga illustrationerna är mer intetsägande eller kanske snarare lite anonyma. Ett plus ger jag för väl anpassat språk, lagom långa meningar för målgruppen 6-9år, och för textstorleken modell ’något större’.

    Glädjande att häst-, fotbolls- och ishockeyböcker har kompletterats med en serie om motorsport som många unga, särskilt på landsbygden, gillar att hålla på med.

     
     
     
     
    Titel:Smarta små upptäcker naturen, red.: Birgitta Westin
    Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
     
     
    Kreativ natur
     
    Det finns så mycket att uppleva och upptäcka i naturen – möjligheterna är näst intill oändliga och med alla sinnen öppna är det bara fantasin som sätter gränser. Fin, rolig, inspirerande, lärorik och helhet är termer som passar in på både naturen och på Smarta små upptäcker naturen, i det senare fallet mycket tack vare redaktören Birgitta Westins sammansättning av författares och illustratörers verk.

    Smarta små upptäcker naturen är en årstidsindelad allåldersbok som växer med barnet, samtidigt som man hela tiden kan repetera och återupptäcka. Boken är en något otymplig skatt på 130 sidor innehållande en väl avvägd blandning, på olika nivåer, av fakta, lek, pyssel, berättelse, saga och poesi, med omväxlande layout vad gäller bilder och framställning. Större barn kan läsa vissa avsnitt själva, mindre barn kan man titta på bilder tillsammans med och berätta/läsa för, i skola och förskola kan man jobba utifrån olika teman, och som vuxen lär man sig både det ena och det andra – beroende på förkunskaper. Det enda jag saknar är en eller annan sång.

     
     
     
    Läsaren får möta 80-talets klassiker, naturbarnen Maja och Linnéa; kan hämta baskunskaper i Lars Klintings fint berättade djurfakta; har möjlighet att förvandlas till myrstorlek och tillsammans med Mia besöka en myrstack; introduceras i att tänka i återvinnings- och kretsloppsbanor; uppmanas använda olika sinnen i inspirerande naturlekar, och så mycket mer.

    Särskilt fascineras av: Birgitta Westins och Julia McLaughlins ”Litet ägg”/”Litet frö” som i text och bild tydligt och lättillgängligt vackert berättar om naturens under: ”Litet ägg blir fladdrig fjäril”, ”Litet ägg blir nyfiken gås” o.s.v. Respektive ”Litet frö blir gul maskros”, ”Litet frö blir stor kastanj”

    Vidare av Emma Adbåges helhetsberättelser; dels i ”Luften vi andas”, där kretslopp och symbios mellan växter, djur/människor, sol, vatten och årstider gestaltas och slutligen konkretiseras enligt tallriksmodellen. Dels av ”Skräpiga, stökiga skogen”/” Skräpiga, stökiga rummet” där bilden genast ger upphov till reaktioner, den korta texten bekräftar att man är på ’rätt’ tankespår och väcker samtidigt nya tankar – det finns däremot inga svar mer än dina egna, och du utsätts inte för några pekpinnar som dömer rätt eller fel. Utvecklingen sker genom dina egna tankar och din egen fantasi på din nivå – lite sokratiskt skulle man kunna säga!

     
     
     
    Samt av det underbara vinterpysslet som presenteras – trots nuvarande årstids blommande syrener väcks en längtan efter att prova att bygga med egna färgade isklossar och att bygga en hemtrevligt inredd snöhydda med dekorerade isfönster i.

    Sarah Shepphard har tecknat samtliga årstidsintroduktioner, det återkommande scenariot är på humoristisk nivå, men är samtidigt allvarligt eftersom det i vissa delar knyter ihop vår mänskliga naturs ’onaturliga’ levene med djurens naturliga. Man kan kanske kalla introduktionerna för vägknutar då många av bildernas detaljer dessutom återkommer på ett eller annat sätt i det kommande kapitlet.

    Om rymden är en del av naturen, och ’borde’ ingå i denna bok, kan man fråga sig, men kapitlet tillför något till helheten, är intressant och ligger på en bra nivå. Vidare är inslag av miljöarbete inte automatiskt av godo, budskapet att barnen ska rätta till de vuxnas misstag känns inte helt okej; barnen förser sig inte själva med läskburkar eller travvis med papper att teckna på – det är vi vuxna som har ansvaret från allra första början. Ytterligare en petitess är att sidnumrering ibland fattas vilket gör det svårare att referera, samt att författare/illustratörer bara nämns i innehållsförteckningen. Mycket positivt är det däremot med flera olika register som komplement till innehållsförteckningen, inte minst förteckningen av webbadresser.

     
     
     
     
    Titel:”Herman Hedning nr 100”, red.: Ulf Granberg
    Förlag: Egmont Kärnan (2011)
     
     
    Tillvarons helhet i blaskformat
     
    Är det slumpen – eller hänger allt ihop: urkrafter, nutida teknik, naturvetenskap, kultur, mänsklighet och omänsklighet, religion, politik, forntid, samtid och framtid? Är skaparen i och bakom verket av samma väsen och vad kommer att hända sen, en ny skapelseordning kanske? I ”Herman Hedning nr 100” återförs vi till tidningens begynnelse och får följa alla delarna till en större helhet – från skapelse till nutid och nya världars intrång. Är detta återskapande nyskapande eller är det undergången?

    Den stora och huvudsakliga frågan är: Vilka krafter är det egentligen som samverkar i ”Herman Hedning”?

    Omslagets frontfigur, den pekande Herman med det stora övertygande leendet påkopplat och spikklubban i högsta hugg, samt bakgrunden av de hundra numren av hans tidning, alluderar på Uncle Sam och affischen med budskapet ”America Needs You” med den amerikanska flaggan som bakgrund. När du har antagit utmaningen och accepterat att Herman behöver dig som läsare är det bara att kliva in.

    Inledningsvis påpekar Jonas Danell att allt hänger ihop, ett påstående som styrks i så väl inledande som efterföljande serier; den Stora planen tycks genomtänkt av Någon. Att Herman-historia inte kan isoleras från andra dimensioner och verkligheter blir här uppenbart: sammanlagda spår från tidigare nummer aktiverar en återkomst – men lite slump är det väl ändå eller är det ingenjörskonst?

    När de gudomliga krafterna möter naturvetenskaperna och Herman resulterar det i kaos. Det sägs att ur kaos föds ordning, men i det tillståndet finns ingen ju plats för Herman! En slutsats kan bli att detta är ett icketillstånd hur som helst får vi hoppas att Herman håller fanan högt och motverkar ordning i ytterligare 100 nummer! Några trösterika sanningar finns inbakade i jubileumsnumret: det finns räddning från/i andra världar och magiska plåster i magasinets övriga serier.

    Om man talar om krafterna inom och utom HH:s värld så blir det naturligtvis fel, om man nu kan tala om något onaturligt i detta fall, ’Herman finns ju överallt’, både i och utanför jubileumsnumret – således återstår kraftbegreppet: krafterna bakom HH. Jonas Danell är serien HH:s skapare, men är Skaparen i HH hans alter ego? Skaparkrafter har han i alla fall! Huruvida tidningens medskapare ska kallas påvar, ministrar eller smådjävlar är oklart. Klart är däremot att de har ett finger med i smeten och tillför något till helhet och färdig smakrik produkt.

    Att andra seriedimensioner räddar serien Herman Hedning från undergången är strålande! Däremot är Hermans gästspel i några av de övriga serierna inte lika övertygande – även om de är skapade till hans ära. De klarar att stå på egna ben, Herman behöver inte ha sitt nylle i dem – däremot kanske de behövs för att hålla Herman under armarna då och då. (Däremot ligger det på helt rätt nivå för oss läsare att få stoppa in vårt nylle i Hermans käftar och på hans villkor få vara delaktiga i seriens värld.)

    Ytterligare några frågor måste ställas: Vilken utveckling går Herman till mötes i den nya blandkulturen (mellan serier), kommer han i nästa nummer att liera sig med ”Silikon-Valle” eller kommer han att figurera i ”Avgrunden” och vilka överlevnadschanser har han i så fall? Vilka spår kommer detta att lämna i den fortsatta Herman-historien? Nästa nummer har titeln ” I kärlekens tecken” – oroväckande

    Verkligheten i serievärlden och vår egen dito utanför lever i ett beroendeförhållande: så länge verkligheten existerar finns förutsättningarna för ”Herman Hedning” – om skaparen vill, medskaparna håller samma höga nivå som nu och redaktören orkar!

    Men som påpekas i ”Grävlunds gruvliga sagor” gäller det att ha tumme med kritiker.

     
     
     
     
    Titlar:Känn igen 25 fiskar, Känn igen 25 blommor
    Text och bild: Björn Bergenholtz
    Rabén & Sjögren (2011)
     
    Naturkunskap för små och stora
     
    Att som barn känna igen och kunna namnge några växter och djur ger en speciell känsla av glädje i mötet med naturens värld – man är liksom hemma redan från början. Men även om man har hunnit med att leva en hel massa år, betyder det inte att man kan se skillnad på lake och mal, eller känner till näckrosens sovvanor. Björn Bergenholtz ger med hjälp av goda illustrationer och texter på flera nivåer en bra start och fördjupning, samt visar vägen till fortsatt upptäckarglädje.

    De två första böckerna i serien Känn igen 25 har kommit nu under våren, den ena presenterar 25 blommor, den andra 25 fiskar, ytterligare två kommer till hösten.

     
     
    De utvalda blommorna hör till våra vanligaste och känns som ’naturliga utgångspunkter när man ska börja botanisera i floran av blommor’. Förutom att många olika släkten av blommor är representerade, kommer exemplen från alla tänkbara naturmiljöer, exempelvis skog, äng, dike och våtmark.

    Teckningarna visar oftast både detaljer och hel växt, samt olika stadier och varianter. Den omgivande texten, strategiskt placerad invid nämnd växtdel, ger en första vägledning i hur man bestämmer vilken blomma det rör sig om. Den fördjupande texten berättar lite mer om fakta, karaktäristik, traditioner/kuriosa, livsbetingelser och annat smått och gott.

    Extra tilltalande med Känn igen 25 blommor är att den ger en föraning om hur man använder en riktig flora. Själv skulle jag inte kategorisera den som barnbok 3-6år, utan istället kalla den introduktionsbok i den svenska naturens blomsterprakt. Ge er ut på exkursion tillsammans!

     
     
    Känn igen 25 fiskar är liksom blomboken lätt att ta till sig vad gäller text och bild. För de flesta av oss är fiskarna till vardags inte lika synliga som blommorna, vilket gör denna bok till allåldersbok för nybörjare i ännu högre grad. Själv har jag lärt mig hur laxfenan ser ut när den sitter på fisken, att den är karaktäristisk för laxsläktet vars individer minsann inte alltid heter lax.

    Även om detta är en bok att ta med på fiskeäventyret, känns det lite onödigt att författaren återkommande fokuserar på fiskafänge, och särskilt metande med krok – fiskarna finns faktiskt i vattnet trots att vi inte tar upp dem till ytan, även om det naturligtvis är lättare att känna, se detaljer och jämföra när man har dem uppe i ljuset. Att vidare nämna braxen som en ätbar fisk men inte laken eller siken är lite underligt.

    För den som inte vill ge sig ut på fisketur, med eller utan barn, kan boken vara nyttig på andra sätt/leda till nyttigheter: den kan med fördel läsas före besöket i fiskdisken, också där är det berikande med lite egen kunskap!

    I båda böckerna återkommer begreppen likheter och olikheter – bägge lika fascinerande till sin natur. Ändå kanske det mest spännande är att två blommor eller fiskar med samma namn kan vara så olika – beroende på det livsutrymme och de förutsättningar de har fått. Likheter och olikheter är kanske något vi till mans borde fundera mera över

     
     
     
     
    Aktuell nordisk barnlitteraturforskning, specialutgåva av Barnboken – tidskrift för barnlitteraturforskning, Nr 1, 2011.
    Tillgänglig open access på www.sbi.kb.se/barnboken
     
     
    Nordiskt samarbete i forskning om barnlitteratur
     
    Bidragen till en konferens hållen vid Svenska barnboksinstitutet 2010 resulterade i publikationen Aktuell nordisk barnlitteraturforskning. Sjutton forskare från Sverige, Norge, Finland och Danmark, samt en australiensisk gäst, presenterar lika många perspektiv på hur av dem utvalda barnböcker kan läsas och förstås.

    Att barnlitteratur har haft olika funktioner och budskap, framfört berättelser av skiftande slag i olika tider, har vi som varit med ett tag säkert upptäckt genom egen erfarenhet. Är man barnlitteraturforskare, barnbokskritiker, barnbibliotekarie, pedagog eller på annat sätt insatt i genren, har man fördjupat sig eller funderat lite extra omkring vad barnböckerna berättar, mer än en ’saga’ i text och bild.

    Ibland kan man undra om antalet olika ’läsningar’ av en bok är oändligt, om man verkligen kan analysera och undersöka ’vad som helst’? Den väsentliga frågan borde snarare vara hur relevant frågeställningen, metoden och det man kommit fram till är – tillför det något? Mitt generella svar för föreliggande specialutgåva av Barnboken är att inget av bidragen känns onödigt eller irrelevant.

    Ämnena som avhandlas har stor spännvidd, indelningen i fyra områden ger någon sorts struktur åt det mångfasetterade materialet, men flera av de behandlade ämnena passar egentligen lika bra under ytterligare någon av avdelningarna. Upplägget är i övrigt välstrukturerat, och på såväl läsares som enskilda forskares villkor finns en god möjlighet till möte inom presenterad forskning.

    Samtliga artiklar inleds med abstract och nyckelord på engelska, i övrigt tycks varje forskare ha utrymme för sitt eget sätt att lägga fram valt ämne. Att vidare få presentera sin forskning på eget modersmål, svenska, danska, norska respektive engelska, är positivt för både författare och läsare, även om det kan ta en stund att få läsflyt. Nyanser och språkliga begrepp berikar, och det egna landets litteratur kommer bättre till sin rätt, vilket troligen även gäller landets tidigare forskning. Varje text avslutas med en bibliografi.

    Men var finns Island – de nordiska sagornas moderkultur? På den frågan ges inget svar, däremot är begreppet ’saga’ inte självklart förknippat med barnlitteratur, och vad det är, är inte heller någon given självklarhet. Det inledande bidraget av Boel Westin tar upp barnlitteraturforskning från 1800-talets slut, problematiserar så väl genreuppdelning som begreppet barnlitteratur. Anna Karlskov Skyggebjerg diskuterar förhållandet mellan fakta-/fackbok och barnlitteratur.

    Aspekter på makt, kön och underordning finns naturligtvis representerade men hör inte till de perspektiv jag själv ställer in sökögat på i mina läsningar, men är de uppenbara och sticker i ögonen får de naturligtvis vara en del av helheten i en kommande recension. Min egen bakgrund med kombinationen konst- och litteraturvetenskap samt pedagogik, gör att jag är mer intresserad av forskningen kring helheter som berättas i någon form av samspel mellan text, bild och människa (mottagare/huvudperson). Till min glädje behandlas de tre i flera av bidragen (tre av dem norska), och begreppet ikonotext tillför det jag har saknat.

    Agnes-Margrete Bjorvand undersöker kroppar i rörelse; två generationer Pippi-böcker jämförs, och författaren undersöker hur rörelse förmedlas i text och bild, samt hur detta förändras när bilderna får en större plats i berättelsen. Vidare pekar hon på layoutens och perspektivets betydelse för upplevelsen av rörelse, samt hur återkommande detaljer enbart förmedlade i bild har använts av Ingrid [Vang] Nyman.

    En oerhört spännande analys av estetiska uttryck, som vidare har delats in i kategorierna det sköna respektive sublima har utförts av Nina Goga. Historiska perspektiv, översättningsproblematik och aspekter på konsumtion och förpackningar är exempel på andra områden som behandlas. Samtliga artiklar är försedda med en länkadress och kan läsas i sin helhet även över internet.

    Bokens ämnen kommer att berika mina upplevelser i mitt fortsatta botaniserande i den för närvarande ymnigt rikblommande djungeln av barn- och ungdomsböcker.

     
     
     
     
    Titel:Pino på upptäcktsfärd, Pino’s pannkakskalas, Pino’s affär
    Text: Eva Pils och Agneta Norelid, bild: Kenneth Andersson
    Pinolek förlag (2010)
     
     
    Så mycket mer än tre berättelser
     
    Det är lätt att bli bekant med nallen Pino, han känns nära, och är liksom en förmedlare mellan 'läsaren' och det som berättas i varje bild, och i berättelsen som helhet. Pino blir huvudperson tillsammans med sin läsare/lyssnare/betraktare.
     
    Texter och bilder är oerhört enkla, berättelserna lika så – precis som det ska vara i övergången mellan pekbok och lite längre berättelser. Ändå skulle jag inte vilja påstå att berättelserna om Pino vänder sig till barn mellan, exempelvis, 2 och 4 år; utan att målgrupp beror på utvecklingsnivå och på vad barnet (och den vuxne läsaren) gör av läsupplevelsen.

    Grundberättelsen har många förutsättningar att utvecklas i mötet mellan den lilla nallen och barnet. Att Pinos ansikte visas framifrån eller i profil, utan större variation och med sparsam mimik, gör honom tillgänglig som förmedlare av bildens berättelse i samspel med läsaren.

    Det finns en ’inskriven’ pedagogik i bilderna, inte alltid utskriven; man kan helt enkelt inte låta bli att räkna ekollonen och fågelungarna eller att notera förhållandet mellan stor och liten i Pino på upptäcktsfärd. Pinos upptäckarglädje i mötena med skogens insekter och djur, liksom hans självklara sätt att se och hjälpa individerna framgår med, och i, enkelhet i text och bild. Många reflexioner och tillägg lär komma under läsningen, hur omfattande den vidare berättelsen blir beror på barnets erfarenheter. (Att däremot vara så hjälpsam att man klättrar upp och matar de hungriga fågelungarna är inte god pedagogik, men kan ge den vuxne tillfälle att komma med en kommentar.)

    I Pino’s pannkakskalas får barnet en enkel lektion i pannkakstillverkning och uppmärksammas på kända ingredienser och handgrepp: först är det bara Pino, och en pannkakslagg, som berättar att han ska göra pannkakor, sedan tillkommer i tur och ordning råvaror och smetens tillagning, vidare sätts allt i ett större sammanhang där ingredienser, redskap och stekning visas samtidigt. Plötsligt dyker en pingvin upp, berättelsen växer: tillbehör, dukning och vänner tillsätts – lite i taget, tills helhet och mål är nådda: alla är mätta och glada.

    Pinos affär är som en ’traditionell’ affär, men ändå inte: betalningsmedlen varierar och är, i flera bemärkelser, godtyckliga och artiklarna är unika; ingen av kunderna i Pinos affär går därifrån med en likadan vara som någon annan, och ingen går därifrån tomhänt – har man inte pengar att betala med kan det duga lika bra med en kram! I Pino’s affär lämnas ett rejält utrymme för ytterligare alternativa tänkesätt att utvecklas av de lite äldre barnen, här stimuleras fantasi, leklust och räkning – så att säga – på köpet.

    Pinos vänner är karaktärer som återkommer i olika hög grad i de böcker jag har läst – men det är bara tre av tjugoen – och det kommer flera. Att berättelserna om Pino har ett brett användningsområde och mycket att ge är det ingen tvekan om.

    Den pedagogiska ansatsen framgår ytterligare av bokomslagets baksida: ekonomiskt stöd till tryckning har lämnats av Specialpedagogiska Skolmyndigheten, vidare berättar ett informationsblad att böckerna kan kompletteras med teckenstöd, vilket kan klistras in på varje sida!

     
     
     
     
    Titel:Barndomens skogar Text: Gunilla Halldén
    Carlssons (2011)
     
     
    Naturens rum, barnnatur och naturbarn
     
    I Gunilla Halldéns bok Barndomens skogar förs vetenskaper och forskning samman med litteratur, livsberättelser och analyser till en helhet. I centrum befinner sig barndomen, romantiken, upplevelser och sinneserfarenheter av skog och natur.
     
    Bland filosofer, forskare och författare i Barndomens skogar möter läsaren Peter Pan, Ronja, Putte och en mängd andra i sagans natur, samt äldre människor i deras minnen och upplevelser av barndomens skogar.

    Författaren undersöker och diskuterar relationen mellan barndom och natur utifrån olika perspektiv. Begreppen skog, natur och kultur problematiseras. I vår nordiska kultur har naturromantiken, dess författare, konstnärer och poeter, liksom friluftsrörelser och liknande ’fostrare’, samt deras förespråkare, haft avgörande betydelse för barndomens formande.

    Undersökningsmaterialet består bland annat av barnlitteratur och av äldre personers livsberättelser. För att komma närmare relationen mellan vuxnas barndom och skog/natur i informanters berättelser har exempelvis ”platser” varit en utgångspunkt för minnen av lekar och upplevelser. I barnlitteraturen har ’gränsen’ haft betydelse för förvandlingar och upplevelser.

    Romantikens roll i det vi kallar barndom är naturlig, en vanlig uppfattning, som i senare forskning kan sägas vara under omprövande, är att före romantiken var barn små vuxna. I romantiken idealiseras både barn och natur; det fantastiska och ursprungliga, de oskyldiga för vilka allt är möjligt, allt kan hända; från skogen eller dess motsvarighet utgår äventyr, här möter man farorna och skönheten, här sker förvandlingarna – här finns den stora vilda friheten, fantasin och leken – kontrasten till trånga bostäder, industrialism, kontroll och urbanitet.

    ”Skogens” plats i våra liv, oavsett dess konstitution, oavsett om den består av två träd vid huset, den stora mossbelupna stenen, trädgårdens rum, sagoskogen eller storskogen, är befäst i litteratur, konst och minnen. Skogen och naturen som symbol för växande och livscykler är ett ständigt återkommande tema inom konstarterna.

    Men det är inte bara nostalgi som behandlas i studien; vår samtids och framtids barn och deras förhållande till natur, och möjlighet att uppleva denna, sätts i relation till gångna tiders. Förändringen ter sig näst intill paradoxal; om barn förr upplevde frihet och vildmark ’i skogen’ innebär besök i skogen för dagens barn ofta kontroll och vuxenövervakade aktiviteter, eller arrangerade kvalitetssäkrade lekplatser med lite grönt. Även om friluftsrörelserna funnits i olika varianter och varit något av ett ideal sedan sent 1800-tal, och små barn inte tilläts ge sig iväg på egen hand ens förr, så tycks tendenserna ändå smått onaturliga. Finns dagens ”skog”, den ’stora vilda friheten’, för de stora barngrupperna i miljonprogrammens bostadsområden, författarens undersökningar pekar i den riktningen.

    Berättelserna och analyserna är lätta att ta till sig, de aktiverar de egna minnena – så väl av sagor som av egna reella möten och upplevelser med och i naturen. De forskningsanknutna passagerna är mest av intresse för redan invigda, och frågan är om de egentligen tillför så mycket till denna grupp. Bredden över flera vetenskapsområden liksom den naturliga och överskådliga sammanlänkningen mellan dessa är dock värd att uppmärksamma.

    Barndomens skogar är angelägen och aktuell i mötet mellan pedagogik, kultur, samhälle och natur och för de institutioner som på olika nivåer verkar inom dessa områden. Med ämnen som barndom, minnen, upplevelser av natur, lek och litteratur har innehållet dessutom relevans långt utöver vetenskapliga och kunskapsmässiga intressen.

    Gunilla Halldén är professor emerita vid Tema Barn, Linköpings universitet.

     
     
     
     
    Titel:Leni blir en bebis Text och bild: Emma Adbåge
    , Rabén & Sjögren (2011), ålder:3-6 år
     
     
    Förvandlingar
     
    Tänk dig att vakna en morgon med den obestämda känslan att något är annorlunda, utan att veta vad. Det är just det som händer Leni. Plötsligt kan hon ingenting. Det är först när pappa säger att hon är som en bebis som hon förstår vad som har hänt. För den som känner igen situationen talar bildernas gestaltade Leni sitt tydliga språk – det finns ingen tvekan, hon har genomgått en förvandling.
     
    Varje uppslag med alla sina detaljer och mönster är en upplevelse. De olika bildrummen som öppnar sig, utomhus och inomhus, erbjuder mängder av samtalsämnen, reflexioner och inspiration. De milda färgerna bidrar förmodligen till att jag överser med den i min smak övermättade detaljglädjen. Mitt i röran av inredning, leksaker, mat och kläder befinner sig Leni, pappa och lillebror.

    Textberättelsen är okomplicerad och entydig. Leni vakar och upptäcker att hon inte kan det hon brukar kunna; hon kan plötsligt varken klä sig, äta eller gå – hon har blivit en bebis! Efter en möjlig första frustration (mest för Leni förstås) känns de beskrivna upplevelserna, och Lenis hantering av dem, enkelt självklara på ett befriande sätt. (Tillskillnad mot hos Kafka.)

    Lenis pappa är neutral i sin framtoning och hans typiska vuxenkommentarer känns aningen uppgivna – men det kanske inte är så konstigt, han har ju bara fått ytterligare en bebis att ta hand om. Pappans språkliga uttryck speglas i ansiktsuttrycken – viss om att Lenis tillstånd går över om han inte gör något väsen av det hela. Han spelar med och låter henne, inom vissa gränser, få prova bebisens ’förmåner’.

    Gestaltningen, i så väl text, bild och samspel, känns liksom i kroppen – jag kan verkligen uppleva Lenis upplevelser och ageranden. Återvandlingen, att hantera en situation som blivit allt för obekväm, gör hon med bravur. Men det bästa av allt, genom hela boken, är hennes minspel!

    Att som lyssnande och bildbetraktande barn känna igen sig i karaktären Leni och det hon uttrycker genom kroppsspråk, inre tankar och utsagor, är säkerligen inte svårt. Troligt är att textberättelsen kommer i andra hand, i första kommer bilderna som pockar på att bli undersökta och kommunicerade omkring: under lyssningsakten vandrar sinnena förmodligen iväg i bildberättelsen

     
     
     
     
    Titel: Hej och tack för ingenting, författare: Måns Gahrton
    förlag: Berghs 2010
     
     
    Mörk realism, saga och äventyr
     
    En sextonårig flicka har slängt sin mobil över kanten till ett stup och bestämt sig för att själv hoppa efter, övertygad om att hon är ett onödigt misstag. Det svarta kaoset bor i henne och det svarta molnet återkommer gång på gång. Men det finns en motkraft som återkallar, får henne att stanna upp: rösten och den ständiga närvaron av en liten envis skyddsängel ger ny mening och tänder livsgnistan på nytt.
     
     
    Brevet om det avslutade livet är redan sänt, mobiltelefonen är kastad och beslutet är fattat. Elsa står på kanten till stupet, några stenar rasar. En liten jävla skitunges röst sabbar allting – hon kan inte hoppa när han ser på.

    Sigge smög på henne, men han blev rädd och ropade till. Efter det lämnar han henne inte i fred, tänker inte låta henne försöka igen. Nu gäller det att till varje pris hindra avskedsbrevet från att nå fram till hennes ständigt svikande mamma.

    Elsas och Sigges växelvisa berättelse för handlingen framåt, berättelserna bär varandra, lyfter varandra – precis som huvudpersonerna, även om det är Sigge som bär den största bördan. Sigge för en ständig kamp för att hålla det svarta molnet borta från Elsa. HAN smiter efter henne ombord på tåget till Stockholm, utan tanke på pengar eller pappa, tänker se till att hon kommer fram och når sina närmaste livsmål. HON inser att hon inte kommer att bli av med honom, men känner ansvar för att han kommer i trygga händer och tar det ansvaret.

    Trots att mötet dem emellan är en ren tillfällighet ter förhållandet sig som en syskonrelation; de följs åt på en resa där målen formuleras efter vägen.

    På äventyrliga vägar genomkorsar de vuxenvärldens problem. Med hjälp av fantasi, tur, envishet, livsvilja, godhet och list övervinner de tillsammans både ekonomiska och praktiska svårigheter.

    Berättelsen är en saga och ett äventyr i klassisk stil; två barn som ger sig ut på en resa, de håller ihop, möter hinder och råkar ut för svårigheter, mötena efter vägen är oftast goda, de söker något och har mål, de två når sina olika mål och finner vad de söker. Trygga familjerelationer och gränslös vänskap.

    Berättelsen slutar lyckligt, men den mörka realismen är ständigt närvarande på ett sätt som inte hör till den traditionella sagan. Att en ung människa skulle vilja avsluta sitt liv var förr otänkbart – fick inte tänkas än mindre nämnas; livet sågs som en gåva av Gud och fick inte slösas bort. Skyddsängeln Sigge har en gudomlig uppgift: att förhindra Elsas mörka tankar och hennes möjligheter att avsluta sitt eget liv genom sin blotta närvaro.

    Berättelsens mörka inledning upprör mig, den är svår att acceptera – lika svår som tanken att en ung människa tycker sig leva i onödan. Men utan denna mörka och närvarande realism skulle inte sagan och äventyret fylla särskilt stor funktion – de skulle bli onödiga.

     
     
     
     
    Titel:Det är en bok, text och bild: Lane Smith, översättare: Suzanne Öhman-Sundén
    förlag: Rabén & Sjögren 2011
     
     
    Bokens begränsningar och suveränitet
     
    Mötet mellan åsnan med datorn och apan med boken i Det är en bok, är en berättelse som belyser de bägge mediernas skillnader, samtidigt lyfts två olika karaktärer fram. Åsnans envishet och naiva inskränkthet ställs mot apans sakligt pedagogiska tålamod.
     
     
    En bokkult må vara på framväxt hos åsnesläktet, men vilken betydelse kan detta få för människosläktet – vem vänder sig boken egentligen till? Handlar den om kunskaper och insikter, ett återtagande av marknaden, är det bara en kul bok som kan bli kultbok; eller har vi här ett exempel på en typ av nutida folksaga med en tydlig moral?

    En tänkbar introduktion för de lite äldre:
    På skådeplatsen finns två röda fåtöljer uppställda. I rollerna: apan, åsnan (och musen). Vapen: en bok och en bärbar dator. Kombattanterna befinner sig mittemot varandra med varsitt vapen i händerna. Strax kommer en maktkamp mellan medier att utspela sig och en rafflande dialog att äga rum.

    För de yngre:
    Jämlik myssamvaro i vardagsrummet övergår till pedagogisk situation. I rollerna: ett barn, en vuxen och en maskot; en modern sysselsättning ställs mot en mer traditionell.

    Handling:
    Den lilla frågvisa åsnan sitter sysselsatt med sin laptop i knät, mittemot sitter den stora apan och läser en bok. Boken väcker åsnans nyfikenhet och frågorna om dess funktion/nytta i förhållande till datorns dito är många. Men trots allt som framgår om vad datorn ’kan’, tycks boken, på grund av sin enkelhet, ständigt vara överlägsen i denna duell, och apans svar är genomgående okomplicerade: det är en bok och i den vänder man blad.

    Åsnans stolthet över datorn, och ivern att visa allt de tillsammans kan åstadkomma, mattas mer och mer, samtidigt som fascinationen över boken, som man bara kan bläddra i, ökar. ”Kan du få huvudpersonerna att slåss?” ”Näpp. Bok.” Kan den texta?” ”Nej” ”Twittra?” ”Nej.” ”Wi-Fi-a?” ”Nej.” […] ”Nej… det är en bok.” Apan kapitulerar för alla frågor och lämnar ifrån sig sitt vapen för granskning. Ytligt sett, på platsen för slaget, har åsnan vunnit men känner inte till reträttplatsen och den gigantiska reserven – apan går till bibblan! Boken är därför den egentliga segraren.

    Skaparen Lane Smith presenterar en väl genomtänkt helhet. Så väl bilder som karaktärer är ljuvliga och samspelet med textinnehåll och textlayout är suveränt. Åsnans repliker är blå, apans och musens röda, de tre rollinnehavarna har dessutom varsitt teckensnitt.

    Syftet med Detta är en bok kan vara att: lyfta fram bokmediet och dess enkla suveränitet, visa på väsensskillnaden, driva med datanörden, marknadsföra biblioteken, eller att uppmärksamma en yngre generation på att datorn inte är ’allt’. Alternativt är bokens syfte helt enkelt att bara vara så underbart rolig och charmig som den faktiskt är.

    Återstående fråga: är detta en barnbok, om inte: vilken är den egentliga målgruppen? Förslag: familje- och/eller presentbok för passionerade anhängare av det ena eller andra mediet.

     
     
     
     
    Realism och fantasi i god balans
     
    Fantasi är en del av verkligheten, oftast färgar den och förgyller. I verkligheten möts många kulturer, upplevelser och synsätt som vi människor måste lära oss att hantera. Berättelsen om Vilma handlar om den moderna tillvaron, samtidigt figurerar en parallell värld – vättarnas. Händelser, kulturkrockar och gemensamma bekymmer för samman människokusiner och vättekusiner, möten och samspel ger fler möjligheter och annan problemlösning.
     
     
     
    Böckernas söta och flickiga omslagsbilder, förstärkta med lysande och glittriga detaljer, tilltalar förmodligen målgruppen 6-9 år. För egen del ser jag fördomsfulla varningslampor blinka, men skenet av ytlighet visar sig bedra. Under ett insmickrande yttre döljer sig en vardag med inslag av fantasi och stänk av magi, mjukt och charmigt tecknad i grått – och målgruppen, med tanke på innehållet, kunde lika gärna vara 9-12 år. Egen läsning blandad med högläsning är en god idé.

    Det är just balansgången som fascinerar, den mellan vardag, problem och fantasi – den fantasi som gör att problem går att övervinna, eller åtminstone att leva med!

    Trots en splittrad tillvaro är Vilma en trygg, kreativ och självständig tjej. I stan bor hon i höghus med hiss, går i skolan och på fritids, och handlar på stormarknad. När hennes pappa rest på jobb till Japan bor hon i sommarstugan på landet intill faster och hennes familj, går i skola där och handlar i affären. Mamman har ny familj på Nya Zeeland och blir mer och mer främmande. Vilma har stort eget ansvar, och fattar beslut på en grund av ömsesidig tillit mellan henne, fastern och fadern.

    I Vilma i vättarnas värld är det dags att åka ifrån faster och kusin på landet och återanpassa sig till stadslivet. Men redan första kvällen hemma upptäcker Vilma att hon inte är ensam, en liten pojke kryper ur hennes ryggsäck, han heter Talle och är vätte från landet.

    Vättevett och vättetradition visar sig vara annorlunda än det Vilma är van vid, Talle tar sig friheter och ställer krav, är överlägsen, otrevlig och otacksam, ljuger och stjäl. Anledningen till att han har liftat med Vilma är för att hämta hem sin flickkusin Aspa. Aspa har rymt till stan för att slippa släkten som utnyttjar henne, kräver att hon ska anpassa sig och gifta sig. Vilma och Talle ger sig i väg för att söka upp henne och hamnar i klorna på det av Landvättar illa sedda släktet Hornvättar. När de hittar Aspa så visar det sig att hon har startat en ’humanitär hjälporganisation’ – för svältande stadsfåglar.

    Men hur kan en vanlig flicka samverka med en 3 dm vätte i stadens faror och undre värld? Svaret är magi och fågelkommunikation.

    Parallellt handlar det om relationen mellan far och dotter, och hur de hjälps åt att hantera hälsovårdsmyndigheternas krav och ge den ’den lilla människan’ livsrum och utrymme för sin verksamhet - att få tillbaka korvgumman i vagnen utanför stormarknaden. Att det lika mycket handlade om att få ordning på stadsfåglarnas försörjning behövde Vilma ju inte berätta för pappa.

    Mitt i en fantastisk blandning av saga, äventyr och vardag ryms, om man vill se det, samhällsproblem som utsatthet, främlingsfientlighet, kulturkrockar och miljöproblematik.

     
     
    Vilma och regnbågsfjädrarna utspelar sig på landet. Stadstjejerna, människan Vilma och vätten Aspa, har varsin kusin på landet. Aspa har tänkt imponera på kusin Talle och släkten på kusinträffen, men ruskiga och spännande äventyr tillsammans med människokusinerna hinner passera innan hon slutligen lyckas. Släkten är girig och vill ha det Aspa bjuder men de flesta sviker när hon är i fara.

    Hundgubben och hans kamphundar är läskiga, men de lysande fjädrarna ger hopp. Landsbygden är ingen idyll, här finns varelser av olika sorter som saknar vänligt sinnelag, men goda krafter kommer till hjälp när de behövs som bäst.

    Trots att det är den fantasifulla spännande berättelsen som står på de rader man läser, är det även denna gång den parallella handlingen, eller budskapet, som ger styrka och djup: flickornas gemensamma upplevelse av frånvarande mödrar.

    Släktskapet med Astrid Lindgrens ensamma-barn-berättelser är närvarande. Vad gäller Maria Sandbergs illustrationer innanför pärmarna väcks minnen av Ivan Arosenius Månritten. En fläkt med associationer till berättelsens helhet kommer från Nils Holgersson och en annan från Tummelisa.

     
     
     
     
    Titel:Kokongs långa resa, författare: Maud Mangold, illustrationer: Sassa Buregren
    förlag: Kabusa Böcker (2010) boksläpp den 27/1-11
     

    Foto: Malin Arnesson

     
    När livet förändras
     
    Kokongs långa resa börjar i en famn i ett varmt och fjärran land. Varelsen i den färgrika kokongen får uppleva både ensamhet, kyla, mörker och vilsenhet innan tillvaron ljusnar och livsglädjen återvänder. Associationer till Moses i vassen och sagor om bortbytingar i Tomtar och Troll ligger nära till hands, men ämnet är mer aktuellt än så.
     
    En kvinna bär ett knyte tätt intill sin kropp. Den första bildens färger och gestalter förmedlar värme och närhet, men kvinnans steg är tunga. Hon vandrar längs en öde krokig väg som försvinner i fjärran.

    Det färgrika knytet, kokongen, hamnar på en bagagehylla i ett tåg, och snart förstår läsaren att det finns en levande varelse inuti. Alla går av, knytet ligger ensamt kvar. Den stinsen bär hem i natten upplever vilsenhet: ”Den som finns där inne/vet inget om ugglor och granar./Har heller inget minne/ av kottar eller svanar. I det nya landet är färgerna släckta/ och alla pölar is-över-täckta. […]”

    Kokongen placeras under julgranen bland de andra paketen, stinsen och hans katt öppnar och välkomnar förvånat lille Kokong. Men den lille trivs inte alls, allt är fel och han bestämmer sig för att rymma, han minns, det här är inte hemma. En dramatisk flykt, tillbaka till stationen. Stinsen kommer efter, lånar ut sin uniformsmössa – som en del av sig själv.

    Tillsammans återvänder de hand i hand, bilden är parallell till den första med kvinnan och barnet, men här råder mörker och vägen leder till något som Kokong känner igen – huset där katten väntar i fönstrets varma ljus.

    Kokongsvepningen följer med som näring – en del av varelsen och livets begynnelse – men trygghetssymbolen får en annan skepnad och ny betydelse i det nya livet; den virvlar glatt och Kokong har till och med delat med sig en bit av den till katten.

    Texter och bilder berättar om upplevelser och känslor, om att plötsligt vara långt borta, främmande, annorlunda och ensam, om att inte förstå och inte känna igen sig. Redan på omslaget förmedlas Kokongs misstänksamhet, rädsla och främlingskap inför omgivningen. Maud Mangolds verser är omväxlande vackert poetiska och småknasigt rimtokiga, i god balans. Sassa Buregren målar en stark berättelse av känslor, upplevelser och stämningar; visst kompletterar text och bild varandra men bildernas berättelse är viktigare i sammanhanget.

    Hur mycket minns ett litet barn som ensamt har lämnat sitt land, säkerligen mer än det går att sätta ord på.

     
     
     
    Kristin Lidström är en av Anna-Lisa Thomson-stipendiaterna, delar ur hennes Ordboksepos finns just nu utställda på Uppsala Konstmuseum där även boken finns att köpa.
     
     
    Mannen bakom masken – en komplex historia
     
    Kristin Lidströms litterära konstverk har tre titlar: ett illustrerat Ordboksepos; eller NN:s resa på jakt efter frihet och försoning; En katt bland hermelinerna. Den sammansatta berättelsen är en komplex historia komponerad av olika berättelseformer och fragment.
     

    ©Kristin Lidström, Ett illustrerat Ordboksepos

     
     
    Inledningens introduktion ger ledtrådar till olika berättelser/läsningar, den linjära, den kronologiska, den som krumbuktar sig fram och hoppar hit och dit, och den som följer en given struktur. Själv kommer jag på mig med att i mitt första bläddrande tänka i former av kontext: alfabetisk ordning, ordbok, tid, rum, omgivning, konvention o.s.v. I min djupläsning av bild, text och samspel framträder flera parallella berättelser som slutligen smälter samman till en större helhet. Lyckligtvis finns tillägget att läsaren allena kan fylla de avgörande mellanrummen. Linjär eller ej – det beror på vilken av berättelserna, eller de möjliga läsningarna, som avses.

    Bilder är inte linjära till sin natur, placeras de i en följd i en bok är följden underordnad bildens samspel med texten, som i detta fall, åtminstone vad gäller en av berättelsenivåerna, finns på motstående sida. Varje uppslag är här en helhet och samtidigt en del i den större berättelsen.

    Alfabetsordningen och ordboksstrukturens exemplifierande fraser kan i sig sägas utgöra en separat berättelse – fragment av ett liv, inre tankar och yttre tillvaro. Till varje ordboksfras finns ett bildcollage, och vise versa, och i så gott som varje collage finns textfragment. Ytterligare en berättelse, och nya detaljer, kan läggas till helheten. Kompositionen är magiskt mästerlig.

    Efter bokstaven A möter en illustration som ger grunden till min bild av huvudpersonen NN:s rätta ansikte; med fjärran fokus och en blick full av längtan sitter den kostymklädde herren bakom sitt skrivbord. Ljuset i bakgrundens textmassa kommer genom ett galler: fönster, fängelse och/eller bur, konstruktionens fågel tyder tillsammans med NN:s blick på att det finns en frihet – om än i fjärran

    Påståendet att individen är en herre, trots spetsiga öron, nos och morrhår, har sin grund i klädsel och rummets detaljer, vilka vidare placerar helhetens berättelse mellan 1920- och –60-tal.

    Att från början ha fått möta NN ensam och ’ansikte mot ansikte’ har stor betydelse eftersom han ofta, och särskilt i sällskap, befinner sig bakom en mask. På bröllopsfotot återfinns han bakom hermelinmasken – men svansen och öronen avslöjar trots allt avvikaren som försöker passa in. Bibeltexten som utgör bakgrund handlar om Adam och Eva. Ordboksfrasen säger: ”’ALLTSAMMANs ÄR LÖGN’, SADE HAN”.

    Livslögnen fortsätter, karriären fortgår och NN bär sin mask. Tillvaron är utan harmoni, det yttre är perfekt, det inre är i kaos. Men så blir NN invald i Svenska Akademien – och se, där finns ännu en som bär mask och har en avvikande svans. I den bild som är en parafras på Den döende dandyn vilar NN på en text från Dorian Greys porträtt, omgiven av likar och utan mask; svart på vitt berättar frasen: ”NN ÄR HOMOFIL”. Hustru och karriär, livet pågår men små utflykter kommer oftare in i bilden, och allt oftare lyfts masken av.

    Den sammantagna berättelsen slutar i befrielsens tecken: mötet med NNs öppna blick och stolta hållning är direkt, fönstergallret har bleknat och fågeln flyger fritt sin kos.

    Kristin Lidströms examensarbete är en genomarbetad berättelse, väl värd att avnjutas flera gånger, och att bevaras till eftervärlden.

     
     
     
    Titel: Sticka till SMÅTTING, författare: Camilla Skorup, Dialogos Förlag (2010)
     
     
     
    Stickat till barn, modeller och mönster från olika kulturtraditioner
     
    Efter en period i skymundan är handarbete i olika former tillbaka, tradition och folklore blandas med nyskapande. Att ägna sig åt stickning innebär att upprätthålla en mycket gammal tradition, och att sticka till barn är kreativt och kul. Camilla Skorup har i Sticka till SMÅTTING tagit fram mönster och beskrivningar till klassiska plagg som presenteras i teman med hjälp av fina miljöbilder.

    Camilla Skorup, som bland annat kan skriva textilkonstnär och pedagog på sitt visitkort, presenterar en samling klassiska modeller från olika kulturområden. Förutom stickmönster i barnstorlekar delar hon med sig av sin kunskap om material, tekniker och traditioner.

    Under temat ”För sjö och hav” finns mönster till moderna klassiker som tröjor från Guernsey och Bretagne och olika traditionella mössmodeller från när och fjärran. Sockor och vantar i olika modeller, mönstrade koftor och långtröjor ”i folklig stil” utvecklar och fyller på stickkunskapsbanken. Efter avsnittet ”Preppy”, en amerikansk modetrend, och några babyklassiker från femtiotalet, följer tips och förklaringar. Idén med ett eget färgnystan får ett extra plus!

    Upplägget, där temabilder och berättelser om tradition och material varvas med beskrivningar och mönsterteckningar, är intressant och lärorikt, dock hade fler bilder på de stickade detaljerna varit mera relevanta än bilder på fiskebåtar. På de fina bilderna där barn bär de stickade plaggen i olika miljöer är det svårt att urskilja exempelvis knappslåar och bakkragar. En detaljbild skulle göra beskrivningen lättare att följa för den som inte är så van – ge ytterligare en förståelse.

    Kreativa mönster tecknade och färglagda på rutat papper inspirerar till att själv skapa mönster, tyvärr skymmer färgsättningen rutmönstret så att antal rutor/maskor är svårt att uppfatta. Den fina layouten har skett på bekostnad av beskrivningstydligheten, text och bild kunde ha samverkat mer i beskrivande syfte – utövarna av stickkonsten får stå tillbaka för konstboksbläddrarna.

    Bokens teman och modellinriktning placerar den i kategorin kultur och hantverk, de vackra bilderna i kategorin presentbok, bredden i modeller och tekniker tillsammans med de utförliga och välskrivna stickbeskrivningarna gör den till en lärobok.

    Dessutom: barn behöver få uppleva en rofyllt hemstickande omgivning och varma vattenavstötande ylleplagg. För den som vill föra sticktraditioner vidare och/eller få en grund och utveckla sin stickning vidare genom att prova olika modeller är detta en köpvärd bok.

     
     
     
    Upptäckter, språk och igenkännande, lite spöksyskonäventyr och så några välkända sånger…

    Vilma säger titta och Vilma säger hej då, text: Anna Ribbing, illustrationer: Lisa Gunnarsson, Rabén & Sjögren 2010

    För de minsta

     
     
    Någon har gömt sig under en prickig filt i ett rum, det är bara en fot som sticker fram. Kan det vara Vilma? Ja visst, men Titta! det finns mycket mer att upptäcka där under: en liten bit i taget och ett efter ett kommer gosedjuren fram. När Vilma ska iväg måste hon säga Hej då! till djuren; samma djur och samma tjej: nya tillägg i bok nummer två är människor och miljöer i hennes närhet.

    I ord och bild presenterar Anna Ribbing och Lisa Gunnarsson välbekanta ämnen, lekar och procedurer. Det är viktigt att få ’läsa’ text och bilder om och om igen, känna igen situationer och föremål och dra paralleller. Vilmas glada, pigga och nyfikna uppsyn är härlig: ”Titta tassen.”, ”Hej tigern.”, och så nosen och hennes egen näsa. Svansar har de allihop när de sitter tillsammans på filten, Vilma och alla djuren. Helheter, delar och större helheter. I hallen hemma säger samma Vilma Hej då! till de välbekanta djuren, väl ute säger hon hej då och vinkar till huset och tanten på bussen. Vi läsare får säga Hej då när vi lämnar Vilma på dagis.

    Ord upprepas och nya läggs till. Kroppsspråk upprepas, vissa situationer och föremål skiftar andra återkommer. Namngivna ting, djur och människor: du finns – jag finns, vi ser varandra.

     
     
    Lilla spöket Laban, stor och duktig, text: Inger Sandberg, bilder: PennFilm Studio, Rabén&Sjögren

    Ansvarsfullt uppdrag

     
     
    Lilla spöket Laban, välkänd för de flesta, anser sig stor nog att vara barnvakt åt lillasyster Labolina. Föräldrarnas uppmaningar innan de går på spökmöte är få, de är inte oroliga. Laban tar sin uppgift på stort allvar – som sig bör.

    Labolina är busig som vanligt, Laban är mån om sin lillasyster: lugna lekar, nyttig mat, rena tänder, inga läskigheter som kan göra Labolina rädd, och inga spökhistorier Men det är inte den som är liten som är rädd, utan stora duktiga Laban – han är rädd för både spöken och mörker. De två syskonen känner varandra väl och när mamma och pappa kommer hem sover de sött sida vid sida.

    Visst är berättelsen och bilderna söta men jag saknar spänsten från originalberättelserna och kreativiteten i Lasse Sandbergs collagebilder. Plastförpackningen kring boken är irriterande och den söta Labanfiguren i plast kan jag skippa – det finns tillräckligt många småprylar som bara följer med, låt oss välja själva!

     
     
    Har du sett min lilla katt och andra visor bilder och urval av Kristina Dingman inklusive cd med 13 visor

    Klassiska barnvisor

     
     
    Att sjunga tycks idag vara mer naturligt för barn än för vuxna, vissa barn har till och med en tendens att sätta melodi till sitt tal. På dagis och i skolan sjungs det en hel del, men hur är det hemma, sjunger man för och med sina barn? En visbok med bilder och cd kanske kan uppmuntra, särskilt när visorna är välkända för de flesta.

    Kristina Dingman har valt ut tretton klassiska barnvisor, exempelvis Majas visa, Tomten och Haren och Videvisan. Varje visa är fint illustrerad. I bilden till Blåsippor finns en blåsippsbacke där välklädda barfotabarn plockar blåsippor mellan björkstammarna i det bruna fjolårsgräset, att blåsippor kan vara fridlysta behöver man kanske inte ta hänsyn till när man sjunger. Imse vimse spindel visar det självklara i att möta barnet och lära ut sin spindelrörelse. Bofink, svala och gullviva kan vara nya bekantskaper för många barn – det finns mycket att lära av Kristina Digmans bilder.

    Cd:n kan vara njutbar och kul lite då och då, men att sjunga själv tillsammans med barnen är roligare och håller i längden, noter och accord i visboken skulle berika.

     
     
     
     
    Titel: Alice varannan vecka, författare: Bo R Holmberg, bild och formgivning: Li Söderberg, förlag: Rabén & Sjögren, läsålder 9-12 år

    Bonusrelationer

    Hjalmar och Alice är inte alls syskon, det är inte Alice och Jimmy heller. Hjalmar och Jimmy har inte ens träffats. Ändå kallar Alice bägge för sina bröder, vilket är ett stort problem för Hjalmar. I Bo R Holmbergs Alice varannan vecka utspelar sig ett relationsdrama där även begreppen relation och drama, var för sig, under berättelsens gång ingår på olika nivåer.

    ”Varannan vecka” är en ledtråd. Nyckelorden: bonus, si och så, flytta, nära och ändå så långt borta; är berättelsens byggstenar. Redan tidigt förstår läsaren att här finns både en relation och ett problem. De mjuka molnen på första kapiteluppslaget signalerar både mörkt, ljust och mittemellan – och så har vi molnet som är fullt av stjärnor

    I tre år har de känt varandra Hjalmar och Alice, men Jimmy har hon känt i fyra – så tre är en droppe i havet, svarar Alice kort, när de är på väg till det gemensamma semestermålet tillsammans med Alices mamma och Hjalmars pappa. Det är inte alltid Hjalmar har längtat efter hennes närhet, men nu drömmer han dessutom om att få vara något mer än den bror han inte är.

    Varannan vecka finns hon på andra sidan den tunna väggen, han kan höra henne andas. Berättelsen växer, fler personer och faktorer tar plats och läsaren får allt större inblick i Hjalmars inre och yttre värld.

    Med en fot i spirande förstakärlek och den andra i fiktionen (en blandning av Expedition Robinson, deckare, dataspel, St. Göran och draken och andra legender) löser han i sin föreställningsvärld problem som är nog så verkliga. Han är hjälten och hon är i ständig fara. När, och i vilken grad, hoten är framkallade av hans kärleksoro eller hjältebehov och när de är verkligt närvarande, vet man aldrig riktigt säkert förrän upplösningen nåtts. I vissa fall behöver man läsa fler av de korta kapitlen för att få visshet.

    Alice har hunnit lite längre i sin utveckling och visar en tonårsattityd gentemot sin omgivning, vill hålla ett visst avstånd och strävar efter självständighet. Hennes relationsfunderingar har en annan utgångspunkt och andra påverkanskanaler, de är också på en annan nivå än Hjalmars. Kanske är det lika ofta hon som räddar honom?

    Alices antydningar om att relationen mellan deras föräldrar är lite ”si och så” oroar Hjalmar, han vill inte leva utan henne och definitivt inte låta Jimmy få en större plats i hennes liv. Som tur är säger Alice att bonus betyder att det är något bra, att hon inte tänker flytta en gång till, och hon blir allt mindre avvisande ju fler upplevelser de delar.

    Berättelsen om hur de relativt jämngamla bonussyskonen Hjalmar och Alice hanterar och funderar över relationer, var och en utifrån sina erfarenheter, och hur hon tar emot hans uppvaktning, är ömsint välbalanserad. Varje kapitel inleds med en rubricerande illustration av Li Söderberg, här och var finns ytterligare bilder med tecken och budskap insprängda. Språk, bild och innehåll harmonierar väl.

    Ämnet är angeläget. Föräldrars vandring i och ur relationer angår inte bara dem, nya band knyts, och relationer ska utvecklas och växa mellan flera inblandade parter. Förutom att boken är spännande och positiv ger Bo R Holmbergs ’familjemedlemskaraktärer’ en god bild på en bra nivå.

     
     
     
     
     
    Alfons med styrkesäcken Gunilla Bergström text och bild, Rabén&Sjögrens förlag 2010, 4-7år

    I Alfons rike

    Vem är den där Alfons, vad är det för verklighet han lever i egentligen? Verkligheten är kanske inte så enkel som man kan tro – den kan ha flera dimensioner. Vi läsare är vana vid den vanlige enkle snubben Alfons, men i Alfons med styrkesäcken antar han en ny och högre position – han är nämligen härskare i ett rike och måste hantera rollen.

    Omslagsbilden visar en strålande glad Alfons som med en generös gest agerar bakom en stor hemlighetsfullt öppen säck. Bilden, som är full av dynamisk rörelse, visar också en motsatt kraft – alla är inte lika positiva och stora som Alfons. Bildens nerkant är befolkad av små genomskinliga figurer som signalerar missnöje, bekymmer och hunger.

    Den store huvudpersonen, hans kroppsspråk och attribut, ger flera associationer: tomte, trollkarl och guddom.

    Att Alfons har något stort och fantastiskt att berätta blir tydligt redan på första uppslaget, pappan ser betänksam ut när sonen hävdar att det hänt på riktigt – men Alfons var ju själv med. De två framträder liksom i en bubbla i en svart/vit värld, vilket pekar mot ytterligare dimensioner.

    Alfons är kung med eget land, beläget alldeles intill, och när man är kung måste man se till att folk har det bra. Kungen är medveten om att det finns hot och faror – men har sin styrkesäck och känner sig trygg. Han har allt man behöver och sig själv.

    Men Alfons är inte ensam i sitt rike. Plötsligt, när han sitter där i godan ro, dyker det upp små figurer i massor (som Egyptens gräshoppor), hungriga och missnöjda. Alfons förmågor att rätt hantera situationer prövas och han visar sig vara både god, rättrådig och full av självtillit.

    Vattenundret avlöses av bullundret, Kungen följer sitt folk på en vandring under sju dagar och sju nätter för att nå målet. Han förser folket med allt de behöver och sprider skönhet, musik och glädje. Han framstår som en värdig kung över sitt rike, och syns närmast gudomlig eftersom han inte tycks ha för avsikt att svika eller utnyttja sitt folk, dessutom har han för avsikt att återvända.

    Och det är på riktigt – eller pappa kan i alla fall inte bevisa motsatsen.

    Alfons är snart sju år, och man kan tänka sig att de vuxnas verklighet kommer närmare och upptar hans tankar. Världen är full av orättvisor, katastrofer och lidanden. Alfons vet säkert hur det BORDE vara i världen och hur han skulle lösa problemen. Den större verklighetens problem flyttar nära honom och hans ’faktiska’ förmågor när han befinner sig i drömmens rike, där hans själv bestämmer . ”Jag finns väl på natten med. Räknas inte det?” frågar Alfons. Det sägs ju att man bearbetar problem i sömnen, och att undrens tid inte är förbi – kan någon bevisa motsatsen?

    Gunilla Bergströms ” Stor-Alfons för de lite större” följer Alfonstraditionen i fråga om tänkvärdheter, realism och fantasi, men den inför nya och fördjupade frågor i vidare större perspektiv. Alfons med styrkesäcken är trots sin aktualitet tidlös, om än med en något postmodernistisk framtoning.

     
     
     
     
     
    Vilken fullträff, Astrakan, författare: Katarina Kieri, illustrationer: Sara Teleman, Rabén & Sjögren 2010

    Läsa-själv-bok om relationer och kommunikation

    Astrakan sitter i klassrummet och längtar ut. Hennes reaktion när fröken säger att de ska gå ut i solen och spela brännboll medför vissa problem. Hon som aldrig har spelat brännboll måste hålla masken. Det samma gäller Josef som malligt uttalar sig om de olika slagträna. Även fröken hamnar i ett dilemma när hon inte kan hantera de händelser som uppstår.

    I Vilken fullträff, Astrakan hänger fortsättningen av lagets brännbollspremiär på Astrakan. Ska hon våga utmana Josef och trotsa de andra – ta det största brännbollsträt och chansa på en fullträff? Astrakan är en impulsiv och självständig tjej som fattar sina egna beslut, samtidigt har hon behov av att både hävda sig och bli accepterad. Josef tog det största och nu står han där och grimaserar

    Pang! Josef faller till marken, blodet rinner, alla samlas runt honom – utom Astrakan, hon är ensam, mycket ensam Fröken är arg, de andra går hem, Astrakan är orolig både för Josefs skull och för egen del. Ingen pratar med henne. Hon går hem, ensam, tänker, försöker trösta sig med en chokladbit. Polis, sjukhus – hon har grubblat nog och vill inte veta, drar ur telefonjacket. Försöker stänga av tankarna, somnar och bearbetar sina rädslor i drömmen.

    När hon vaknar står pappa där, lättnad! Men hon berättar inget, bara antyder att hon inte mår bra – slätar sedan över och bestämmer att pappa ska laga mat och hon själv ska ta en promenad. Skuldkänslor och oro gnager oavbrutet. Ett möte med grannen får en förlösande effekt, hans erfarenheter ger hennes ett annat ansikte, men hon berättar inget. Hon möter Josef, som är i stort sett oskadd, och får dessutom ta emot hans uppskattning – stor lättnad. Men skulden finns kvar och våndan inför nästa dags möte med fröken. Tankar och frågor trängs i huvudet och får stanna där.

    Katarina Kieris berättelse är spännande och absolut inte förutsägbar. Frågor lämnas obesvarade. Illustratören Sara Teleman kompletterar bilden av Astrakan genom att teckna kroppsspråk och mimik. Flickans ögon uttrycker mörker, oro, frånvaro, utestängande, lugn, trygghet, ödmjukhet, öppenhet, värme, uppskattning och frimodighet.

    Vad ska man sätta i händerna på en nybörjarläsare som ska rustas för det kommande livet? En läsare som ska hantera skolans värld och egna upplevelser; hur hanterar barnet dessa när vi föräldrar inte är närvarande, och hur fungerar vi i skottgluggen mellan barn och skola?

    För mig som vuxen handlar boken om relationer och kommunikation. Astrakan är liksom mittemellan sina kompisar: inte räddhågsen och försiktig som Molly och inte kaxig och tuff som Josef, utan självständig, spontan och impulsiv med ett labilt inre. I relationen till fadern är hon en liten kvinna med integritet som talar om var skåpet ska stå, hon är trygg i sin roll. Fröken däremot ser hon upp till och har respekt för – som en auktoritet man måste hålla sig väl med. Den enda raka dialogen sker med grannen som förmedlar: ”Är det match så är det match.” och: ”Hit med tassen, kompis.”.

    Relationen till fröken normaliseras tack vare den milt sagt udda upplösningen, men förutsättningen är att Astrakan tar emot ’den utsträckta handen’. Övriga relationer förändras inte.

    Varför tar de vuxna inte tag i det som barnet inte förmår – varför pratar de inte med henne, förlöser hennes oro; både pappa och fröken ’vet’ ju att allt inte står rätt till. Mitt vuxna ’ställa-tillrätta-sinne’ säger: fröken har säkert ringt till pappan och diskuterat det skedda, bägge medvetna om Astrakans inåtvändhet. Men jag är ändå inte riktigt nöjd. När man skjuter undan problem behövs någon som fångar dem, håller dem och kastar tillbaka – gör ett nytt lyckat långskott möjligt

    Men nu är detta en läsa-själv-bok och bör beaktas ur barnets perspektiv. Förmodligen är vi många som känner igen oss i Astrakans beteende, det att inte vilja erkänna att något har blivit fel, att skjuta problemet ifrån oss och söka andra vägar än att berätta om det som tynger. Kanske är det vad Kieri vill förmedla: du är inte ensam.

     
     
     
     
     
    Författare: Ingelin Angerborn, titel: Sorgfjäril, omslag Sofia Liljander, utgiven av Rabén & Sjögren 2010, läsarålder: ca 11¬–14 år

    Det finns olika sätt att uppfatta och förstå det som sker och det man ser

    Allt är rörigt och inget fungerar. Alice måste börja bygga en helt ny tillvaro, långt ifrån det som tidigare var hemma och den vanliga normala vardagen, där allt gick att förklara. En fjäril uppenbarar sig, följer med henne och läsaren kapitel efter kapitel – visar vägen. Hon kallar den Sorgfjäril. Ibland är den av glas, ibland en ’vanlig’ fjäril och så plötsligt

    De som är annorlunda eller öppnar sina sinnen kan se och uppleva sådant som förnuftiga människor inte tror på.

    Familjen som nyss har flyttat in i ”kråkslottet” består av Alice och hennes lillebror Emanuel, deras mamma och Peter. Alice är tolv år och verkligen inte glad åt att flytta ifrån sitt vanliga liv. Emanuel är fem och annorlunda. Att vara annorlunda kan innebära så många saker: Emanuel ser saker som andra inte ser, får tankeglapp, är i sin egen värld, försvinner ibland spårlöst, har ett outvecklat tal och en fantastisk förmåga att i teckningar gestalta det han upplever och vill uttrycka.

    Alice passar gärna Emanuel, hon är en god psykolog med stort hjärta och tålamod – men trots allt en helt vanlig tolvåring, som både kan tappa orken, bli arg och rädd. Familjerelationerna är goda, man lyssnar på sina barn, tar dem på allvar och försöker lösa problem som uppstår. Men Leo, som Alice längtar så mycket efter, kan hon inte prata om – bara med.

    I kommunikationssamhället och dataåldern är man van att alltid få kontakt – på sina egna villkor. När internet kopplar ner gång på gång, webbkamerans bild är konstig och oskarp och mobilen inte vill fungera trots att den nyss är laddad, är det lätt att tappa både tålamodet och kontakten med verkligheten – vad det nu är. Vännen Leo är en sådan som känner på sig saker, redan innan de händer, och har en förmåga att ta kontakt även om Alice inte alltid är beredd.

    När klockradion gång på gång projicerar siffrorna 19.29 i taket, fast klockan är något helt annat, glasfigurerna på fönsterbrädan är tjugofyra fast de är tjugotre, och när den märkliga fjärilen plötsligt finns bland ikonerna på dataskärmen, då räcker den förnuftiga familjens alla förklaringar inte till längre. Men en sak blir allt mer tydlig: Alice är inte ensam.

    Mamman får ett telefonsamtal om en döende släkting. Alice övertalar henne att åka och lovar att ta väl hand om sin lillebror, för är det något hon har respekt för så är det döden.

    Sorgfjäril utspelar sig i vår samtid men ändå utanför tiden, fjärilen är av en sort som övervintrar och dess tydliga skugga är hela tiden närvarande. Berättelsen innehåller en väl avvägd blandning av vardag, närhet, spänning, saknad, sorg, kärlek, öppenhet, mystik och spöken – vad nu det är. Jag vågar påstå att berättelsen har föregångare inom genren – ’systerberättelser’.

    Berättelsen handlar i mycket om att öppna sina sinnen för det som är annorlunda – alla människor ser, förstår eller upplever inte saker på samma sätt och har inte samma förmågor. Den egna verkligheten kanske inte är den enda möjliga och tänkbara, och allt kanske inte går att förklara.

    Ingelin Angerborn är suverän på att få handlingens alla trådar att naturligt och omärkligt slinka in i berättelsen, både de vardagliga och de ovanliga. Med säker hand tecknar hon en modern familj. Pojken som inte är som ’alla andra’ och flickan som är det. Naturligtvis förekommer det att mor och dotter inte är överens, och att Alice som ska börja sjuan på en främmande ort inte alltid är välbalanserad, men den positiva trygga bilden av familj och vänner är vid sidan av mystiken ryggraden i handlingen.

     
     
     
     
     
    Emil Wern, detektiv; Silverskatten; Riddarnas kamp; Klasskassan, samtliga med text av Anna Jansson och bild av Mimmi Tollerup, utgivna av Rabén & Sjögren 2010

    Emil Werns detektivbyrå löser fall på avancerad nivå

    När författaren av böckerna om vuxendeckaren Maria Wern, Anna Jansson, låter deckarförmågorna gå i arv till sonen Emil, skapas deckare för barn av hög klass. Tre böcker presenterar varsin välkomponerad historia där ledtrådar, motiv, alibin och bevis följs upp och brott löses – allt med en stor portion medmänsklighet.

    Familjen Wern består av detektiven Emil, assistent och lillasyster Linda, samt mamma Maria som är polis. I Emils detektivbyrå finns tekniska förutsättningar för att utreda och lösa de fall som hamnar på hans bord. Men det viktigaste är Emils förmåga att uppfatta samband mellan händelser och personer. Inget undgår hans skarpa sinnen. Emil är en medmänsklig rättskipare med moraliska tendenser som vet att fatta rätt beslut: han iakttar, samlar fakta och utreder alltid färdigt innan någon anklagas.

    Många av karaktärerna, med oerhört fyndiga namn, återkommer i de tre böckerna. En viktig roll spelar den filosofiske kompisen och grannen Sokrates. Vi vuxna ser parallellen mellan Sokrates och Martin Becks granne ’stänkaren’ – det enda som skiljer dessa grannar och tänkare är glasets innehåll.

    Man kan se denna karaktärsstöld som en billigt knipen poäng men också som ett sätt att använda sig av kända och befintliga roller. För egentligen är det just en roll det handlar om, jämförbar med detektivrollen, om än ovanligt ’personifierad’. I övrigt figurerar människor i olika ålder och samhällsställning på ett naturligt sätt – som i verkligheten.

    Platsen för brott och handling är Visby. Miljön bjuder på nära relationer och vardaglighet, men berättelserna innehåller också på en rejäl portion kulturhistoria. I Silverskatten går Emil och Linda till Gotlands Fornsal och kommer i kontakt med personal, runstenar, arkeologiska fynd, skatter och skrönor. Under besöket snappar Emil upp att skatten minskar och hans deckarhjärna går igång Under utredningen passar Emil på att undervisa sin syster om deckargenrens termer.

    I Riddarnas kamp är Medeltidsveckan i Visby huvudskådeplats, Emil förmedlar kunskaper till sina medhjälpare om medeltiden, och vår nutida tolkning av den gestaltas. Men allt går inte som arrangörerna har tänkt sig, någon saboterar. Emil är på plats och snart är spaningen igång.

    Skolan blir brottsplats när Emil och hans klasskompisar ska samla pengar till skolresan. Turerna kring insamlingen känns lätt igen. Förhoppningsvis har våra barns vuxna förebilder bättre omdömen och barnen slipper lösa deras problem.

    Illustratören Mimmi Tollerup fångar karaktärer, händelser och miljöer på en bra nivå. Relationen mellan handling och verklighet förstärks av inledningens Visbykarta samt de sista uppslagens ordlista och författar-/illustratörspresentationer.

    En vuxendeckare måste hålla men är inte alltid solklar i alla led. En barndeckare måste hålla rakt igenom, vara tydlig, spännande, snillrik, realistisk och ha hög igenkänningsfaktor. Förutom att Emil bjuder på ett logiskt tänkande som är lätt att följa, är en stor portion pedagogik inbakad. Slutprodukten är en kreativ väl genomarbetad helhet.

     
     
     
     
     
    Häng med på cykel, text: Grethe Rottböll, bild: Erica Jacobson, redaktör: Birgitta Westin, typografi: Pia Hinnerud, utgiven på Rabén & Sjögrens förlag 2010.

    Teori och praktik inför cykelmärket

    De flesta barn har en cykel, men hur är det egentligen med kunskaper och säkerhet? Att lära sig cykla handlar inte bara om att kunna trampa, bromsa och hålla balansen, det gäller att veta hur man ska bete sig i trafiken också.

    Häng med på cykel är en bok som vänder sig både till barnet som ska ut på premiärcykling i trafiken, och till den vuxne vägledaren. Boken tar upp regler, trafikmärken och cykelsäkerhet, visar trafiksituationer och innehåller ett prov. Men innan det Lilla Cykelmärket, som finns i flera färger längst bak i boken, kan delas ut behöver man kunna vårda sitt fordon – för ja, en cykel är faktiskt ett fordon och inte en leksak.

    I ’lärobokens’ bildberättelse får vi hänga med Alim och Vera när de cyklar med sina mammor till en kompis, handlingen begränsas till den cykelmiljö de befinner sig i och de situationer de ställs inför efter vägen. Varje uppslag gestaltar en trafikuppgift med hjälp av bild och olika typer av text. Sammanlagt presenteras nio uppgifter, den svåraste är vänstersvängen, som barnen måste klara innan prov och slutlig märkesutdelning.

    Bokens upplägg är en aning rörigt och kräver en lässtrategi; för att kunna förmedla budskapet på bästa och mest pedagogiska sätt kan man som vuxen behöva läsa igenom innehållet innan det delas med barnet.

    Första uppslaget bjuder på en uppsättning trafikmärken med benämning och tolkning, lite längre fram visas hur cykel och förare ska vara utrustade, en bra förberedelse inför cykellektionerna som följer. Den ’löpande texten’ består av information, fakta och uppmaningar och är en typisk vuxentext, som barnen givetvis ska ta del av på lämpligt sätt.

    Bildspråket och detaljerna i de enskilda bildåtergivna situationerna vänder sig däremot direkt till barnet i cykelåldern. Trots allt som händer i den omgivande miljön går det relativt lätt att följa mammorna och barnen som cyklar, vad de gör och hur de gör. Pilar, streckade hänvisningar och pratbubblor tillför bildinformation även om det är mycket att hålla reda på. (Precis som i verkligheten.)

    Till kortfattad och viktig information har man använt sig av signalfärgen röd och taggig omramning som lockar till att läsa tillsammans med bilden – ett bra grepp, den texten blir inneboende i bilden.

    Det lite röriga utförandet med mycket information kräver en aktiv läsning och ett samspel mellan barn och vuxen i lässtrategi. Med praktiken i den verkliga trafiken är det precis likadant: trafiken är rörig, mycket händer på en gång och det krävs ett aktivt samspel mellan alla inblandade!

     
     
     
     
     
    Kör din egen helikopter, Rabén & Sjögren (2010), illustrationer: Paul Dronsfield, svensk text: Susanna Hellsing

    Träning för blivande helikopterpiloter

    Hoppa in i helikoptern, tag plats vid spakarna, dags att lyfta! Nu gäller det att kunna styra och ta emot instruktioner. I barnboken Kör din egen helikopter får den lille piloten själv manövrera sin magnetiska farkost med hjälp av en joystick. Ett spännande uppdrag fullt av äventyr för barn från cirka tre år.

    Rotorbladen snurrar för fullt och helikoptern lyfter från helikopterplattan, nu gäller det att hålla tungan rätt i mun och styra med joysticken. Plötsligt får piloten ett uppdrag, en man på ett fartyg ska föras till sjukhus och den som sitter vid spakarna måste kunna följa flyginstruktionen.

    Färden går uppåt, under, över, högt och lågt, ner och in och så ut igen – men inte emellan. Det är inte alltid så lätt att få helikoptern att styra dit man blir dirigerad. Om spaken känns för trög, eller motoriken ännu inte riktigt har mognat, är det lika roligt att köra helikoptern manuellt med fingrarna över sidorna.

    Varje uppslag har hålformationer, det kan vara grottor, viadukter, moln eller bergtoppar där helikoptern ska placeras för att få en ny utgångspunkt inför nästa instruktion.

    Dyk in under regnbågen, på andra sidan kommer uppdraget: landa på däck. Och så upp ibland molnen, in under bron Ska piloten lyckas föra den skadade mannen till målet?

    En glad och spännande stund väntar den äldre läsaren och det yngre barnet, på varje uppslag finns mängder med detaljer att upptäcka och prata om. Boken har en reservhelikopter och är tillräckligt stabil för att träna i på egen hand.

    Texten är lättläst med enkla meningar och består av några korta rader per uppslag. För den som kan läsa själv ger den dubbel utmaning. Ett synskadat barn kan känna helikopterns konturer, styra den med fingrarna och försiktigt känna sig fram till det hålrum där helikoptern ska vidare in på nästa uppslag.

    Den något trögmanövrerade joysticken gör att den relativt stora boken behöver ett bord eller motsvarande som underlag. Manöverpanelens upphöjda grepp är bra att hålla i när boken vill ge sig iväg på egna styräventyr. Den vänsterhänte piloten kan välja att stabilisera sina och bokens rörelser med högerhanden medan den vänstra hanterar joysticken. Bokpärmens baksida har en bra användarinstruktion – ’körskola’.

    Genom text, bild och rörelse övas begrepp, iakttagelseförmåga, koordination, sinnen och fantasi. Kör din egen helikopter är en välkomponerad barnbok med många möjligheter och fina illustrationer. I serien finns även Kör din egen ubåt.

     
     
     
     
     
    Onda ögat. Ika & Ibsen 1, författare: Mikael Engström, illustratör: Helena Willis 6-9 år, Förlag: Rabén & Sjögren

    Ett steg in i en större och mer komplicerad tillvaro

    Vännerna Ika och Ibsen börjar skolan och nya världar möter. Berättelsens inskrivna frågor är både tidlösa och angelägna: ond/god, stark/svag, vad är evigheten och vad kan det innebära att ”rubba gängse normer”. Onda ögat är första delen i en trilogi och lämpar sig väl för olika typer av läsningar och diskussioner.

    Berättelsen kan sägas ha ’klassiska’ sagoingredienser. Upplevelser som handlar om det okända, ondska, skräck och vuxnas obegripliga intentioner får kropp, liksom det nära, goda och trygga.

    Den starka och rika vänskapen mellan Ika och Ibsen utgör en röd tråd. Två individer med olika egenskaper och erfarenheter möter och hanterar tillsammans utmaningar som kommer i deras väg. I samspelet med vuxna och andra barn gäller det att komplettera varandra, det är olikheterna som primärt lyfts fram och inte strävan efter likhet. Presentationerna som inleder berättelsen ramar in den kända tillvaron, utgångspunkten i form av familj och hem. Redan här möter läsaren/lyssnaren två barn med olika förutsättningar och bagage för den fortsatta livsresan. Ikas föräldrar som ständigt är osams om vem det är mest synd om, och hennes egen hantering av sin lillebror Mini-Damp. Ibsens konstiga föräldrar som ger honom ett hemligt uppdrag att ”rubba de gängse normerna” genom att tvinga honom att bära rosa skor, samtidigt som de säger att man måste få välja själv.

    Problemlösning på en högre nivå blir det frågan om när de två vännerna lämnas på skolgården av sina föräldrar, ett nytt liv tar sin början och det gäller att stå på egna ben. Hur ska man kunna överleva i en värld full av ondska, mörker, faror och okända företeelser? Hur ska Ibsen kunna försvara sig mot de elaka treorna Jings och Jangs? Hur ska han och Ika kunna hjälpa Hängde Hassan att rädda världen? Är fröken listigare än vad någon kan ana?

    Ika: modig och kvicktänkt ledargestalt med mycket fantasi, Ibsen: feg (i alla fall säger han det själv) och med en filosofisk ådra. Det finns olika sorters lösningar på problem – det finns svåra och det finns enkla, vilka som är de bästa eller rätta går inte alltid att svara på.

    Djupare existentiella frågor tas upp, exempelvis i uttrycket att ”se upp för det onda ögat”. Ika menar att det gäller att ducka, så att det onda ögat träffar någon annan. Men Ibsen vill inte att någon ska råka illa ut och han kan inte slåss – oavsett vad han intalar sig.

    Få vuxna vill erkänna sanningen i Ikas replik, – hon menar att det alltid är någon som råkar illa ut. Det onda ögats magi kvarstår utanför det fattbara: det finns ondska i världen, det hjälper inte att blunda. Vuxnas maningar att barn ska var snälla mot varandra ekar tomt.

    En vuxen läsning av boken väcker många tankar. Hur rustar man sina barn för att de ska kunna hantera problem? Lärarrollens komplexitet, faror och mobbing i skolmiljön, relation och samarbete är några av de frågor som tangeras.

    Det som händer leder till vuxenreaktioner hos mig som läsare: varför letar fröken inte efter den försvunne eleven, varför finns inga vuxna på skolgården, är det normalt att förutsätta att ettor har mobil, är det juste att kalla sin lillebror för Mini-Damp o.s.v. Inga svar eller förklaringar står skrivna, men i det större sammanhanget ser man de separata händelserna i ett annat perspektiv. Inget ämne ältas utan får återkomma och växa i sitt sammanhang.

    Karaktärerna som tecknas i text och bild är mycket bra. Illustrationerna är enkla och uttrycksfulla. Sekvenser av obegripliga ord, som man förstår utan att förstå – precis som trollformler – blir greppbara i sitt sammanhang och med hjälp av bilderna.

    Det finns en bredd och tidlöshet inskriven i berättelsen, den handlar inte bara om Ika, Ibsen, skolan och skolgården utan om livet och tillvaron i stort, precis som de ’klassiska’ sagorna.

    Onda ögat. Ika & Ibsen1 är en utmärkt högläsningsbok för diskussion så väl i lärarrum och klassrum, som vid köksbord och mellan kompisar. Men det är ingen bok man måste prata om – man kan bara läsa den, helt enkelt, och låta den ta plats i läsminnet. Två delar till att se fram emot.

     
     
     
    En positiv röd tråd knyter samman de tre titlarna som handlar om livssammanhang, livsvillkor och om samspelet mellan barn och vuxen. Böcker för semester och sommarlov som tål att läsas och tittas i många gånger.
    Nell på våren och Nell på sommaren, text och bild: Joanna Rubin Dranger; Tänk om, text och bild: Lena Sjöberg; Livetboken, text och bild: Pernilla Stalfelt, formgivning: Inger Bodin-Adamsson, samtliga utgivna av Rabén & Sjögren.

    Tre böcker för de yngre om liv och relationer

    Om nära relationer, naturlig miljö och om livsvillkor i ett större perspektiv handlar tre författares nyutgivna böcker. Tempo, berättarstil och läsartilltal är några av egenskaperna som däremot skiljer böckerna åt.

     
     
    Böckerna om den lilla flickan Nell, med stora, färgglada och frodiga bilder och texter av Joanna Rubin Dranger, vänder sig till barn 1-3 år och består av en årstidsserie, hittills utgivna är Nell på våren och Nell på sommaren.

    Nell är en lustig liten flicka, liksom annorlunda men alldeles vanlig – det är hon föresten inte ensam om, hela hennes stora familj ser faktiskt lite annorlunda ut. Vad nu det kan betyda, OM det har någon betydelse! Allt som Nell gör tillsammans med den brokiga samlingen av familj och vänner är alldeles vanligt.

    På varje uppslag finns Nell med sin karaktäristiska mössa, en dubbelkepa med en propeller på varje kepskulle. Ständigt glad, pigg och nyfiken på livet och allt som finns att göra och upptäcka. Det Nell gör är sånt som barn i hennes ålder gör, och ’alltid’ har gjort, sånt som barn oavsett kulturell bakgrund känner igen. Matar fåglar, rullar i gräset, metar, plockar bär, leker o.s.v.

    Förutom det upprepade och välkända: flickan, saker och de olika situationerna, presenteras på varje uppslag en ny person. Nell gör aldrig något ensam: om det inte är pappa eller mamma som gör saker tillsammans med sin dotter så är det farmor Kiggeline, farmor Elfride, mormor Myriam, gammelmorfar Tippo eller någon annan av släktingarna eller vännerna.

    Likt rollista och innehållsförteckning presenteras de i berättelsen ingående personerna med namn och bild i början av boken. Det som förenar släkt och vänner med olika hudfärg är, med något undantag, den lustigt annorlunda tudelade frisyren/huvudets överdel. Vidare visas separata bilder på Nells vårsaker/sommarsaker som senare återkommer i några av bildscenerna. Att i förväg ha möjlighet att bekanta sig med personer och viktiga saker har flera poänger.

    Med barnet i centrum förmedlas relationer och sysselsättningar. Barn som leker på barns villkor, samspel mellan barn och vuxna, anpassade efter de förutsättningar och intressen som ger båda parter utbyte. Det brokiga persongalleriet som en stor familj kan erbjuda tas tillvara på ett fint sätt. En familj bestående av flera ingifta generationer är många barns verklighet och mötet med många människor av olika åldrar är oftast något positivt.

    Det kan tyckas lite rörigt med alla personer och annorlunda, men roliga, namn, särskilt med tanke på att de bara förekommer en gång per bok – å andra sidan återkommer personerna i nästa bok och förmodligen även fortsatt i serien om Nell. Dessutom tål böckerna att läsas många gånger.

    Att Nell alltid är sysselsatt och får uppmärksamhet är kanske inte alltid positivt men den lycka och trygghet som förmedlas går inte att ta miste på!

     
     
    Även i Lena Sjöbergs bok, Tänk omhandlar det om relationen mellan stor och liten. I rytmisk poesi och ljuvliga bilder målar författaren fram berättelser om att kärleksfullt dela med sig av sin erfarenhet och livsglädje till den andre.

    En känsla av tillit och stor kärlek möter och växer i de finstämda verserna: ”Tänk om jag var fiskmås och du min lilla trut/Bland sjöbodar och segel, där lekte vi tittut […] Till söndagsmiddag bjöd jag dig på skalbaggsomelett/Och sillpudding med spiggsås till skärgårdsefterätt/Sen kurar vi intill varann i vår fiskmåskoloni/Min unge, du ska alltid vara lycklig, stark och fri”

    Grismamman varnar för Nilssons slakteri samtidigt som hon uppmanar den lille att smutsa ner sig mer. Myggan varnar det lilla knottet för ”kletig deg och hårda händer” och säger att de kan ”gömma sig på tapetens mörka ränder”.

    I djurens värld handlar det om att lära sin unge att överleva och hitta föda, tiden är kort. I de små berättelserna sätts de olika djurens ungar i centrum och förälderns uppgift är att hinna ge sin unge så mycket livskunskap som möjligt. Berättarjaget ser de olika egenskaperna hos djuren som är tänkvärda att lyfta fram även i våra mänskliga vuxen-barn förhållanden.

    Den vuxna i paret tar med sin unge i äventyr, lek, bus och lärdom, visar på livet och dess förutsättningar. Än handlar det om dinosaurier och än om vägglöss, miljön är inte alltid den i vårt tycke ideala, och djuren kanske inte alltid välkomnas av sin omgivning. Förhållandet mellan den som är stor och liten i sin art är däremot alltid det bästa – så som man skulle önska att det alltid fick vara. Visst är det en drömtillvaro som skildras, titlen Tänk omfungerar som en guide; vi önskar och vill ofta något högre än vi förmår och hinner med, men en liten bit på väg är vi vuxna allt

    Och plötsligt handlar det om oss människor och ombytta roller. Bland människorna är det inte bara de vuxna som har förmåga att ge: ”Tänk om JAG var liten och tänk om DU var stor/ Och vi satt här tillsammans i huset där vi bor/Du hade städat hela kvällen och lagat fiskgratäng/Jag hade spelat tevespel och hoppat i din säng […] Ja, tänk om du var jag och tänk om jag var du/ Du skulle viska i mitt öra: – Det är dags att sova nu…”. Begreppen stor och liten ger här den vuxne en tankeställare.

    De mjuka harmoniska bilderna innehåller välvalda detaljer som förstärker versernas budskap. Rousseauinspirerade växter blandas med realistiska inslag – utifrån det beskrivna djurets karaktär och naturliga miljö. De rimmade verserna smakar lent och rytmiskt på tungan. Texterna håller samma klass som de av Lennart Hellsing, Barbro Lindgren och Tove Jansson. Den rekommenderade åldern 3-6 år kan gott sträckas ut ytterligare några år!

     
     
    Vad är liv och går det att beskriva?

    I Livetboken försöker Pernilla Stalfelt definiera begreppet liv. En tänkbar och tänkvärd innehållsförteckning över vad som kan ingå i Livet fyller bokens alla sidor till bredden. Antal livstrådar tycks oändliga liksom de frågor som kan följa.

    En del av det vi kallar livet fångas och ramas in på trettio fullspäckade sidor. Med hjälp av bilder, bokstäver, siffror och symboler lyckas författaren få med många trådar av livet, även om det bara ges en endaste liten trådända i varje ämne att fortsätta nysta i. ”Livet är något stort. Större och mer än man kanske kan förstå.”

    Vad kan livet bestå av, hur kan det se ut, var börjar det och hur slutar det, vad kan man göra av det, hur kan det upplevas kropp, sinnen, tid, respekt, möjligheter och begränsningar. Men det är inte bara människor som har liv. Och hur vet man när man drömmer och vad som är verkligt

    Kanske är det lite väl mycket att fundera över på en gång. De många ämnena och framställningsformerna, ibland flera på samma sida, kan tyckas splittrande och ytliga. Men tänker man noga efter så är det väl så livet ser ut, små fragment då och då – en bit här och en bit där – som tar plats hos oss människor och växer på sig under livets gång.

    Tiden går, ”Livet = tid”: en serie med teckningar över människans olika åldrar berikas med en klocka vid varje bild och en pil visar livsvägen till nästa stadium. Människolivet och förutsättningarna förändras, visaren flyttar sig, från födelsen till döden och vad som kan komma där efter. Texten berättar schabloniserat om kroppslig förändring, släktets fortlevnad, och om dryckesvanor. Egentligen är det genialt och fångar en helhet på ett uppslag – faktiskt bättre än ”ålderstrappan”.

    Förlagets förslag på läsarålder, 3-6 år, känns missvisande, 5-9 år är mer relevant. Livetboken är en bok att bläddra i och att läsa en bit i taget i, då och då. Tillgängliga vuxna som vid behov kan fånga upp barnens frågor och funderingar, hjälpa till att nysta vidare, är av betydelse. Boken är värdefull som utgångspunkt och komplement även i klassrummet.

     
     
     
     
    Författare: Kaj Falkman, titel: Varför skrattar människan? Kollisioner i hjärnan, Carlssons Bokförlag 2010.

     
    På spaning i hjärnans vindlingar efter skrattets och humorns gåta

    Med början hos de gamla grekerna och sinne för humor visar författaren Kaj Falkman på skrattets och humorns komplexitet, funktion och betydelse. Pussselbitarna består av filosofers och forskares idéer, humorns uttryck i olika medier och dess mottagare; författaren bidrar vidare med analyser och egna erfarenheter. Som helhet framträder bilden först när den läggs samman med den avslutande delen om hjärnforskning.

    Varför skrattar människan? Kollisioner i hjärnan är långt ifrån det första som skrivits i ämnet skratt och humor, dess särarter, förmedlare, mottagare, funktion och mening. Kaj Falkman behandlar humorgenrens bredd i kombination med ett flerskiktat teoretiskt grepp, vilket är mindre vanligt. Många av föregångarnas teorier inom så väl humorforskning som hjärnforskning presenteras under framställningens gång. Författarens läsartilltal och berättarstil varierar mellan självbiografiskt berättande, analyser av framställda komiska partier och avancerade utläggningar om funktioner i hjärnan.

    Hur fungerar egentligen själva humorprocessen, och hur ser delaktigheten mellan de inblandade parterna ut? Författaren själv måste ha haft roligt när han drog sig till minnes och satte samman filosofiska teorier med humorsekvenser, och egna erfarenheter från så väl barndom som från tiden som diplomat i olika stater.

    Charlie Chaplin i stumfilmen Moderna tider, rörelsens automatik blir komisk; Falkman refererar till den franske filosofen Henri Bergson som menar att det som gäller för individens kropp även gäller för samhällets dito. Familjen Simpson i Springfield och karaktärerna i Grönköping tas som exempel. Pusselbitarna fortsätter att passas in: tvärt-om-handlingar och ombytta roller i stumfilmens värld och tingens förvandling i den tecknade filmen: plötsligt ritar den flyende fågeln en dörr i stenen, naturligtvis blir Pluto inte insläppt Det komiska uppstår när olika referenssystem kolliderar i hjärnan.

    Många av humorsekvenserna har Falkman hämtat från filmens värld, detta till skillnad från Michail Bachtin och Hans Lindström som hämtat sina exempel från litteraturen. Filmer av Jacques Tati, karaktärer som Mr Bean och profiler som Povel Ramel passerar revy och analyserna passar som hand i handske in i det stora humorpusslet.

    Roliga historier, skämtteckningar m.m. förstärks av förväntningar, författaren påpekar att skrattet är utlösningen men att det inte väcker någon eftertanke. När det gäller karikatyrteckningar eller imitationer är det jämförelsen med den verkliga förebilden som är poängen och utlöser skrattet. Falkman menar att den skickliga imitatören ”slukar den andre och delar ut denne i små portioner till publiken. Skrattarna deltar i en offermåltid.”

    Ironi, satir, kvickheter, ordlekar, fniss begrepp gås igenom och skämt förklaras liksom skillnaderna mellan HA, HAHA, AHA och AH – upplevelser (efter Arthur Koestler).

    Men det är inte alla pusselbitar som enkelt faller på plats: lite problematisk är exempelvis biten med ett av författarens favoritämnen, haikudiktning - som konkret bild och klurighet går den att passa in.

    Förmodligen balanserar författaren med sin skrift på vetenskapsgränsen. Kanske skulle den presenterade helheten ha uppfattas annorlunda om hjärnforskningsteorierna hade placerats som utgångspunkt. Ett perspektivbyte hade dock skrämt bort en hel del läsare som nu blir kvar och får njuta av humorpartier, upplevelser, analyser och en ’välberättad historia’ – som läsare upplever jag att en mängd insikter får möta dagens ljus i nya sammanhang.

     
     
     

    Maria Nikolajeva Om hur: jag växte upp under diktaturen, utgiven av Nordstedts förlag 2010.

     
    Om hur… en professor i barnlitteratur skriver sina memoarer

    I sin självbiografi berättar Maria Nikolajeva om sin uppväxt och sin första tid som arbetande och studerande mamma i diktaturens Sovjet. Att vara ensamt barn i en intellektuell familj innebar många privilegier men också obarmhärtigt höga krav; varken familjen eller regimen accepterade någon form av felsteg eller misslyckanden.

    I snabb takt guidas läsaren genom en mängd händelser i tid och rum. Början: Släktens rötter tog sig via krokiga plågsamma omvägar, och från olika håll i världen, fram till Moskva. Mitt: Kärnan av berättelsen avhandlar cirka trettio år av författarens liv, platsen är bestämd till det forna Sovjet. Avslut/öppen fortsättning: De fortsatta frukterna och deras spridning i världen.

    Postludiet, i form av en saga, pekar även det bakåt i historien (släktskapen med H. C. Andersen, en av författarens tidiga favoriter, känns påtaglig), alluderar vidare på Nikolajevas första tid i Sverige, samt pekar i viss mån framåt mot den fortsatta karriären som professor i barnlitteratur.

    Framställningen är inte kronologisk, istället utgår mittpartiets berättarstruktur från upplevelser under rubriker som alla börjar med Om hur. I varje kapitel redogör författaren för en företeelse som i det följande ter sig näst intill overklig för den svenske nutidsläsaren, men som var vardag för sovjetmedborgaren. Vissa företeelser känner vi dock alltför väl igen, om än i förmildrad form.

    Nikolajeva berättar sakligt, men med ett humoristiskt anslag och en bitvis ironisk biton om, exempelvis, skolan, boendet, släkten, vännerna, värnplikten och andra plikter, arbetsplatser och resor. Tillsammans med författaren får läsaren stifta bekantskap med så väl kända konstnärer av olika slag som Nobelpristagare och lägerfångar.

    Med hjälp av kontakter, mutor, föräldrarnas ställning i de privilegierade konstnärskretsarna och den egna intelligensen, går det att komma långt. Det sjätte sinnet, som talar om för en när man ska tala eller tiga, vilka man ska säga vad till och vilka som är regimens hantlangare, är till god hjälp, liksom en portion naiv tur. Ett litet misstag kan få ödesdigra konsekvenser för hela familjen i all framtid.

    Hon berättar också om sådant som förtegs inom familjen, om frågor som inte uttalades och därför förblev obesvarade alldeles för länge. Förhållandet mellan dotter och föräldrar var, precis som förhållandet mellan staten, systemet och medborgarna, långt ifrån idealt; uttrycket schizofrent, som vid ett par tillfällen används, tycks tillämpbart på hela den beskrivna tillvaron.

    I kapitel som: ”Om hur man låtsas arbeta”, ”Om hur man köper en soffa”, ”Om hur man älskar sina plastpåsar”, ”Om hur man undviker att föda barn” möts läsaren av mer eller mindre dråpliga framställningar. Inför sin vigsel får författaren veta att äktenskapet är en statlig angelägenhet som måste tas på allvar. Framför allt fick man inte tugga tuggummi under vigseln – om man hade ett tuggummi i munnen som var särskilt värdefullt kunde ett vittne få hålla det under akten.

    Samtidigt är episoder och sammanhang fulla av tragik och elände: ett förljuget samhälle med ständig kontroll och ovilja att underlätta i individens vardag. Minimum 4m2 per person och max 9m2; på affärshyllorna fanns inget; på lagret, för dem med kontakter eller systembelöning, fanns allt. Stämpeln ’förskräckligt’ står dock inte att finna, snarare konstaterar Maria Nikolajeva: så här var det, och så hanterade jag det.

    En intressant parallell till ryskan Nikolajevas Om hur finner jag i den brittiske författaren och Nobelpristagaren Rudyard Kiplings Just så – historier, där de flesta berättelserubrikerna börjar ”Hur” (exempelvis: ”Hur kamelen fick sin puckel”). Den förstnämnda berättar realistiskt om människor i ett samhällssystem och dess utveckling, den andra fantasifullt om djurens karaktärer och utveckling, och vänder sig lika mycket till barn som till vuxna.

    Som Maria Nikolajeva själv skriver i slutet av berättelsen om sitt liv: ”Jag har skrivit och fått två skönlitterära böcker publicerade, men insåg själv att jag inte var någon stor författare. I valet mellan att vara en medelmåttig författare eller en stor forskare valde jag det senare.” Med hennes vetenskapliga verk: Barnbokens byggklossar och Bilderbokens pusselbitar i färskt och tacksamt minne är jag beredd att hålla med.

    Självbiografin Om hur är oavsett ovanstående oerhört givande och har mycket att tillföra vår kulturella förståelse.

     
     
     
    Bengt O Björklund Jag missade Woodstock, (2009) utgiven i samarbete med Podium Distribution, Liv i Sverige och Galleri Andra Sidan.

     
    Pusselbitar av en livsresa

    I Jag missade Woodstock bjuder Bengt O Björklund läsaren på en mängd fragment som tillsammans ger bilder av hans upplevelser och erfarenheter. Valet att förmedla en bit av sin livsvandring i en modern variant av epik är ett spännande grepp, och förmodligen ingen slump.

    I en sorts berättande diktform får läsaren följa berättelsens jag med början i hans blivande mammas vandring ut i världen. Modern och resandet är centrala liksom alla de möten som sker efter vägen mot framtiden.

    Ett klassiskt epos kännetecknas av, bland annat, en heroisk hjälte och mytologiska inslag, i Björklunds skrift finns en replik, eller dialog, med detta, vilken inte närmare kommer att utredas här, ett konstaterande är nog.

    Som en ständig främling förflyttas den lilla pojken oavbrutet till nya miljöer, möter nya människor och utmaningar. Han är sig själv och hittar sina egna överlevnadsvägar, stärkt eller stukad av tillvaron. Omgivningen målas egentligen inte i färgerna ond eller god, alltid finns en genomskinlig distans mellan berättaren och det konkreta.

    När pusselbitarna fogats ihop till en bild av en barndom presenteras fragmenten som leder vidare till en ny del av livet. Här och var faller några filosofiska bitar på plats, fördjupar och sammanfogar.

    Att höra till och få en plats kräver synlighet. Efter lek och små äventyr kommer musiken, protesten, tjejerna och gängen in i livet. Ständigt på fel plats vid fel tid, lyckas vägfinnaren ändå alltid hitta kryphål in och ut. Händelsers utveckling driver ynglingen till erfarenheter ingen skulle önska sitt barn, och moderns insatser är ofta närvarande.

    Storstadens faror och lockelser samverkar med frihetslängtan; vill inte vara någon annans fånge. I jakten på frihet lockas bytet allt djupare ner i narkotikaträsket tills en dag, i ett annat land, fångad i odjurets käftar, som slår igen. Ingen återvändo finns och inget kryphål i sikte. Tolv år i turkiskt fängelse väntar, det som berättas är tungt men mörker balanseras med ljus och hopp: vänner, kreativitet, indisk mystik, filosofi, religion och litteratur.

    Någonstans finns födelse, död och pånyttfödelse närvarande. Efter förflyttningen till ett svenskt fängelse öppnar sig slutligen frihetens snårstig.

    Det behövs egentligen inte många ord för att berätta om ett liv, eftersom vi alla har erfarenheter, det viktiga är att hitta rätt ord. Bengt O Björklund lyckas med att sakligt, osentimentalt, vackert djupt och poetiskt förmedla de vitt skilda livsbitar av ljus och mörker som byggt ett människoliv. Inslagen av ’knarkromantik’ kan dock tyckas onödigt skimrande i mörkret, men tiden och situationen mildrar.

    De avslutande raderna i ”Mot nya mål” ger hopp om författarens fortsatta kreativitet inom sina olika områden.

     
    Om natten i Chile (bokförlaget Tranan 2009)

    Den Chilenske författaren Roberto Bolaño (1953-2003) lockar sin läsare in i en labyrintisk monolog där det bara går att välja en väg – den i berättarens fotspår. Däremot kan romanen läsas på flera nivåer och därigenom bli omfattande.

    Den komplexa människan - människan

    Bakom titeln Om natten i Chile döljer sig mer än en livsberättelse; den katolske prästen Sebastían Urrutia ligger för döden och bearbetar sitt liv.

    Den egentliga berättelsen börjar i två parallella händelser: Sebastían Urrutia Lacroixs prästvigning, och hans ”dop in i den litterära världen”, som kritiker tar han sig namnet H. Ibacache – en helig uppgift och en världslig. Han är även poet. Ytterligare ett tecken som länkar samman heligt och profant är prästkappan, som nämns i sammanhang där han själv förvånas över att han bär den; en omslutande säkerhetsrustning, skyddande och synlig, en inneslutande: sammanbindande av kropp och själ.

    Uppdelningen mellan människans två naturer, den kroppsliga och den själsliga, är tydlig; medan den mellan kyrklig och världslig makt är tvetydig. Förutom en himmelsk fader finns en jordisk, litteraturkritikern Farewell som tar den unge litteraturkritikern och poeten under sitt beskydd, vägleder honom och fungerar som biktfader. En annan av Farewells lärjungar är poeten Pablo Neruda – tre pseudonymer.

    Huvudpersonen har alltså två parallella levnadsbanor, den tunna gränstråden mellan tycks i viss mening vara tänjbar, kanske handlar det om omedvetenhet, blindhet eller strategi; kanske är det bara mänsklig bekvämlighet och rädsla som gör att han vänder kappan efter vinden.

    Återkommande uppenbarar sig ”den åldrande ynglingen” och styr berättelsen; ett alter ego, samvetet, överjaget, vi medmänniskor, eller ett högre andligt väsen som vill rena – kanske allt i ett. Den döende prästen stannar upp och försvarar sig – han söker frid, inte konfrontation.

    I mitten av berättelsen dyker två herrar upp, de kan liknas vid konsulter, och huvudpersonen lägger ingen uppenbar skuld på dem – de gör sitt jobb. I det första uppdraget är prästen handplockad: på uppdrag av Ärkestiftet ska han resa i det katolska Europa och studera hur kyrkan bevaras från förfall. Vilket kan tydas på två sätt. Urrutias tolkning koncentreras på det byggnadernas förfall som sker genom duvors avföring, och vidare på det blodiga utrotandet av dessa duvor som sker med hjälp av falkar som församlingarnas präster med skicklig hand hanterar.

    Symboliken är kraftfull, duvan, som är en symbol för Helig Ande, blir ett blodigt offer genom falken som utgår från prästens hand – den förlängda armen ser till att avrätta duvan där den kommer över himmelens skyar och närmar sig den heliga byggnaden. Detta anses vara en framgångs- och ärorik bekämpning. Men på en plats sänder de församlade klagorop till skyn: ’deras’ duva symboliserade ett idrottsevenemang; upprördhet hördes även från kommunisterna som såg den vita duvan som en symbol för Picasso.

    Nästa uppdrag fordrar stor diskretion och ’vår man’ är omsorgsfullt utvald. Juntans generaler med Pinochet i spetsen ska av prästen undervisas om marxismen, detta för att kunna möta hoten från Chiles fiender.

    Författaren María Canales kan ostört hålla salong hela dygnet trots att det råder utegångsförbud. Hennes hus har tre våningar: i den översta, närmast himlen, finns barnen och barnflickan, de besöker ibland mellanvåningen och de intellektuella gästerna. Efter en tid förirrar sig någon ner till den underjordiska våningen där de ser bundna människor, och försiktiga rykten sprids. Berättaren menar att han hållit sig i bakgrunden, besökt huset sällan – knappast pratat med värdinnan, medan han varit förtjust i en av sönerna, med samma namn som han själv. Urrutia slutar helt att besöka huset och drar sig tillbaka, arbetar och läser ’de gamla grekerna’.

    Avslöjandena om tortyren, utförd av bland andra den amerikanske husfadern, blir allmänt kända. Många år senare, i en annan tid, besöker prästen huset där kvinnan och barnen lever i misär medan mannen/fadern sitter i amerikanskt fängelse.

    Urrutia föreslår María (modern) att anta en pseudonym för att kunna fortsätta skriva, ett förslag hon inte tar emot – hennes namn tycks säga allt

    Ständigt döljer sig underförstådda, kompletterande berättelser mellan raderna. Vidare, fortfarande mellan raderna, är kritiken riktad mot många håll! Detta kan inte en person lastas för(”den åldrade ynglingen” har tystnat).

    Slutligen vill jag uppmärksamma på omslaget, man kan redan här göra flera val av ’läsning’: mot svart bakgrund är stycken med vit text formerade så att de döljer, alternativt framhäver, ett kors på vilket en falk placerats. Även baksidan visar ett kors, här tydligt och ljust men med symboler för liv och död i en salig blandning – murket träd med rötter, en levande duva på väg till sitt bo, och en död, offrad. Vidare: tre ansikten, två dolda i det invikta omslaget: Pablo Nerudas och författarens; kluven på mitten av inviket är Augusto Pinochet.

    Andra länders förlag har genom sina omslag valt en helt annan ’marknadsföring’, så vitt jag kan se.

     
    Antonio Tabucchi, Indisk Nocturne

    Omslaget pryds av en detalj från en gudoms gyllene ansikte och domineras av ett par betraktande ögon.

    Det är berättelsen om en resa i Indien läsaren håller i sina händer, eller snarare två resor: en som företas i dagsljus, i flera bemärkelser, och en som utspelar sig i mörker- även det i flera bemärkelser. Dagsresorna präglas av en realism som förstärkts av en guidebok och en förteckning över platser, den senare har formen av en innehållsförteckning; men vi läsare får egentligen aldrig följa med till platserna.

    De nattliga äventyren följer ett spår som än leder framåt och än in på sidospår. Det är i mörkret vi läsare är medresenärer, här finns ingen guidebok att följa, vi är helt utelämnade till ett avgränsat perspektiv, får ibland våra ögon förbundna medan vi förs till en ny plats där vi åter tvingas orientera oss (en viss hjälp kan man dock få via förteckningen i bokens början). De korta episoderna är en utmaning och vårt val är att antingen blint följa och lita på vår guide, som hävdar att han inte tidigare har varit i Indien, eller att gå vilse.

    Men vad gör berättaren i Indien? Även här finns två svar – ett för dagsljus: för att bedriva arkivstudier och besöka sevärdheter; ett annat för det mörkare ljuset, där vi tillsammans med vår guide i natten går i en föregångares fotspår, vi söker en man; spårande, sökande, nosande, blir vi som läsare delaktiga i en karavan av sökare – som i ’Följa John’ där ledarens plan inte avslöjas för de efterföljande.

    Hela berättelsen har karaktären av en gåta där ledtrådarna under resans gång består av möten med människor, de flesta befinner sig i gränslandet mellan dagens verklighet och nattens dröm, och möten med mer realistiska miljöer. Vidare ställs vi inför en rad filosofiska funderingar och klurigheter, och indisk visdom, eller befinner oss mitt i en blindgång som inte leder någon vart (och jag minns plötsligt de betraktande ögonen på bokens omslag).

    Den vi söker är en skugga, vilket kan förklara att han är mycket svår att finna, och att det egentligen aldrig förs upp i ljuset om vi överhuvudtaget finner honom eller någon annan, eller både och – vem följer vi och vem söker vi – först i slutskedets baklängeshistoria sammanfaller skuggan med sin herre?

     
    Åsa Linderborg, Mig äger ingen

    Det som kunde ha beskrivits som grått, trist och fattigt, fullt av förtyck och elände, har istället målats i vackra, varma, ljusa och kärleksfulla färger, och former rika på vilja till glädje.

    Berättelsen om pappan och dottern, deras relation till varandra, omgivningen och samtiden, är en form av minnescollage som fylls på med nya bitar intill fullbordan. Trots att många av fragmenten är grå i kanten genomlyses de genomgående av trygghet, tillåtet växande och vilja till omsorg.

    Krocken mellan kulturer handlar inte om nationella krockar, utan om krockarna inom den egna kulturen, i de egna leden, den egna ideologin; något som ofta verkar vara ett tabubelagt område. Författaren hanterar ämnet med erfarenhet, kunskap och humor.

    Tillbaka till startsidan