Titel:: Riddare och drakar, text: Christina Björk, illustrationer: Eva Eriksson,
förlag: Rabén & Sjögren (2013)
|
|  |
|
| | |
| |
| Sju riddares barndom, hur det började (– men hur gick det sedan?) |
| |
| Allt har ett ursprung; alla vuxna individer har någon gång varit unga, människor har varit barn och drakar har varit ungar; minnen och öden har berättats, traderats eller förändrats och växt sig starkare i en oväntad riktning. Sagor och legender var förr mer för vuxna, och riddare var modiga unga män beredda att utkämpa svåra strider med döden som avslut. Men det är inte den tidsaspekten ’förr’ som Christina Björk och Eva Eriksson arbetar med, de för istället läsaren tillbaka till riddarnas barndom – när de var små och vad som hände då, vad som föregick de vidare äventyren. |
| |
| |
|
Idén är strålande, kreativ, fantasifull, väcker intressen och är mycket utvecklingsbar, berättelserna fängslar och roar.
Mamma, mormor, farmor och farmorsmor Inga, 88 år, skrattar när hon läser om draken som lurades med knäck, och utbrister: ”Vad hon måtte ha haft kul när hon skrev det här!” När jag frågar om hon tycker att riddarnas barndom och karaktärer verkar överensstämma med den tradition och de sagor hjältarna normalt förknippas med, tycks de gamla berättelserna ha bleknat och det hon nyss läst ha tagit över. Namn och härstamning är dock välbekanta och det är väl egentligen några av de viktigare poängen när man som författare och illustratör använder gamla ingredienser med igenkänningsfaktor i nya sammanhang… om man nu kan kalla det för nya sammanhang att söka berättelsers början i hjältarnas barndom. Kanske kommer Björks och Erikssons skildringar att inlemmas i de traditionella riddarberättelserna och traderas som helheter till nästa generation.
Vår läsning skedde med vissa traditionella förkunskaper om riddarna som vuxna. Många av dagens barn är redan bekanta med moderna motsvarigheter/varianter av karaktärer och genre. För den observante finns lite sammanlänkande vägledning på försättsbladets insida och på omslagets baksida – en mer sammanhållen inledning hade inte varit fel.
Bokens sju riddare härstammar från flera länder/riken/kulturer. Heimdall är hämtad från de nordiska gudasagorna, han går till trädet Yggdrasil och dricker vatten ur de tre magiska källorna för att få kraft, mod och vishet. Många innevånare från djurriket lever i symbios med det stora trädet – men spanare, svikare och onda krafter hotar idyllen: ekorren skvallrar än för den ene än för den andre och sprider oro. Draken Nidhögg, som bor under trädets rötter funderar på att äta upp Heimdall, som i sin tur funderar på hur han ska döda draken. Men så hittar pojken en säck knäck som farbror Oden har kokat till Vallhall-festen… Tänk dig en drake med gapet fullt av knäck – inte så kaxig längre kan man förstå, och med mycket mod skrider den blivande hjälten till verket med sitt svärd, och den onde störtar ner i Ginungagapet.
Att det krävs en hel del träning och erfarenheter inför vuxenlivet vet alla, men det räcker inte, inte ens i dagsläget – goda kontakter är ett måste för att nå framtida mål. Som tur var dök Hugin och Munin upp som räddande korpar när Lill-Sigurd hade tränat på egenhand. Bildens balans mellan lek, utbildning och representanter från framtidsvärlden utanför är suveränt komponerad.
|
 |
|
Den lille riddaren Artur får två presenter för sin framtid när han fyller år, en falkunge och ett runt bord, ett övningssvärd har han redan. Falkungen ska han träna till jaktfalk, och vid bordet ska han ha kalas med sina riddarvänner när han blir stor. En dag fångar falken en liten ödla som växer så det knakar – det visar sig vara en farlig drake… Som tur är får Artur hjälp av sin läromästare, den trollkunnige Merlin, att bli av med draken annars hade den berömda Kung Artur aldrig funnits med i vår historia!
Men så finns här en joker, en pojke som vill vara riddare, och vem vet? Kanske har Ture Polykarpus Lejonstolpe läst och hört många riddarsagor och befinner sig i Riddarhuset i en dröm, eller är det magi och han kan väcka liv i riddarmyterna och få möta och bekämpa sin drake… Men vad hände sedan, när han blev stor? Och vilken genre ska inlägget föras till? Ett utmanade grepp!
Tillsammans kan vi, jag och min mamma, vidare konstatera att man bör läsa en av bokens berättelser i taget och att det kan finnas en del att förklara vad gäller både ord och innehåll vid läsningen, och att åldern 3 -6 år inte är riktigt relevant, snarare 5 - 9.
Nyfikenheten att ’slå upp’/googla vad det står om de ’äkta’ karaktärerna, för återerinran, var stor hos den äldre läsaren – förhoppningsvis blir den yngre generationen lika nyfiken på att söka mera information. Det slutliga omdömet blev: ”Fint berättat med rara och fantasifulla bilder.” Vilket jag skriver under på, med tillägget: väl sammansatt material kryddat med tradition, fantasi och fakta.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel:: Mörkret längst ner, text: Lemony Snicket, illustrationer: Jon Klassen,
översättning: Katarina Kieri,förlag: Rabén & Sjögren (2013)
Recensionen finns även på Barnboksprat
|
| |
|
|  |
|
| | |
| |
| Rädslor och kurragömma bland nattens mörker, ljud och ljus |
| |
| Var bor egentligen mörkret och vad är det bra för? Alfred bor i ett stort hus med många trappor och vrår; där finns ljus, mörker, knarriga tak och blanka svarta fönsterrutor. Alfred har ett problem: han bor i samma hus som mörkret – och han är rädd för mörkret. Men Alfred är nyfiken och har en ficklampa, och när mörkrets röst leder honom följer han med.
|
| |
| |
|
För första gången skulle barnbarnen på 2 och 4 år sova över ’alldeles ensamma’ hos oss. En hög med nya böcker låg och väntade på sina lyssnare och medläsare, sängen var bäddad. Barnen kom, och så snart föräldrarna hade åkt berättade de små om sina förväntningar och önskemål: skumbad, chokladbollar, den egna tandkrämen och så massor med sagor! Jag upplevde en känsla av tankeöverföring mellan mig och 4-åringen, ändå infann sig en viss tvekan… den fjärde boken – skulle jag verkligen våga läsa den, skulle jag lägga på dem en rädsla som de inte hade uttalat… Tvååringen valde genast just den boken bland de andra, vi satte oss till rätta bland kuddar och gosedjur och öppnade boken.
Svarta sidor, en pojke med ficklampa lyser oss vidare till nästa uppslag. I ljuskäglan står titeln: Mörkret längst ner. Det vidgade ljuset leder en sida vidare – till ett rum där Alfred i pyjamas leker i ett rum, ficklampans sken får konkurens av den uppgående solen genom fönstret. Två ljuskällor möts men ännu bor mörkret i vrårna. Ett möte mellan ljus och mörker sker.
Rädd för berättelsens inledande ord: ”Alfred var rädd för mörkret.”, valde jag att modifiera dessa till: ”Alfred tyckte inte om mörkret” och fortsatte min ’läsning’ utifrån dem. ”Mörkret bodde i samma hus som Alfred – ett stort hus med knakande tak, blanka, kalla fönster och många trappor.” Bilderna visar en liten pojke längst upp, de mörka trapporna och ljuset som leder mot en öppen dörr i våningen under. Mörkret själv gömmer sig i husets olika vrår, men oftast håller det till i källaren – får vi veta – där väntar det under hela dagen. På natten kryper det fram och brer ut sig och på morgonen är det tillbaka i källaren. Varje morgon kikar Alfred ner på mörkret i källaren; ”Hej mörkret”, säger han, och tänker ut en strategi: han ska hälsa på mörkret där det bor – så kanske mörkret inte behöver komma till honom.
Nästa gång mörkret kommer lockar det barnet med sin röst – har något det vill visa. Alfred leds av mörkret och sin ficklampa i sökandet efter mörkrets hemvist och budskap till det rädda barnet. Tillsammans möter de vrå efter vrå tills de når platsen dit Alfred aldrig har vågat sig, längst ner i källaren. Närmare och närmare; barnet lockas att upptäcka och bearbeta sina rädslor… tills det finner ljuset, mörkret bjuder på ljuset – räddaren: en mörk låda full med glödlampor som bekämpar mörkerrädslor när man vågat utmana dem.
Avslutningen överraskar och förbryllar, hänger inte riktigt ihop, men budskapet är klockrent: utan mörker inget ljus utan ljus inget mörker; för att se och uppleva mörkret behöver man ljus och vise versa.
Mörkret fortsätter att bo i Alfreds hus, men han vet var det bor och är inte rädd längre, ljuset finns i mörkret. Rädslan för mörkret och de mörka makterna i underjorden har alltid funnits och ska inte förnekas. Ljuset står för de positiva krafterna; liv och hopp – utan ljuset kan Alfred inte leka och inte växa, han kan heller inte uppleva mörkret. Och ljuset segrar alltid. Den sista scenen är lik den första: solen återvänder, smyger över fönsterkarmen och lyser in på den lekande Alfred.
|
 |
|
Kanske ska man inte föregå rädsla genom att sätta vuxna färdiga ord på den naturliga instinkten, men inte heller förneka fenomenet. Att förmedla upplevelser genom bilder och berättelser och hjälpa barnen att möta och acceptera sina känslor är viktigt, att sätta ord på och kategorisera det man känner kommer i nästa skede – en egen erfarenhetsbank med egna referenser.
Att läsa för och tillsammans med barn är viktigt – hur mycket hinner man tänka och resonera om när man ser en film tillsammans?
Barnbarnen, som också är stora ficklampsälskare, gillade verkligen Mörkret längst ner: ”Farmor, läs den igen” uttrycktes på många sätt den kvällen och under följande morgon. Jag fortsatte konsekvent att undvika vissa färdigformulerade och onödigt dramatiska orduttryck eftersom de kändes onödiga, upplevelsen och dramatiken gick ändå fram.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel:Sailor och Pekka; Sailor blir sjuk (1994)/ Sailor och Pekka gör ärenden på stan (1993), text och bild: Jockum Nordström
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
Recensionen finns även på Barnboksprat
|
| |
|
|  |  |
|
| | |
| |
| Det mesta är/blir så mycket mer än vad det först ser ut att vara |
| |
|
Självklart känner vi Sailor och Pekka – de är ju som alla andra, typiskt vanliga människor – även om Pekka råkar vara hund. Och självklart känner vi igen situationerna de befinner sig i – de är vardagliga, även om inte allt händer varje dag. Berättelserna om karaktärerna Sailor och Pekka är helt enkelt realistiska, och egentligen torrt sakliga. |
| |
| |
|
Det låter tråkigt – men det är det inte! Hur det nu går till så är böckerna om Sailor och Pekka roliga och fantastiskt annorlunda, inte minst på grund av alla udda detaljer och sättet att framföra berättelsen. Sailor och Pecka gör ärenden på stan har en okomplicerad inledning, där den ene letar efter en tröja som tycks spårlöst försvunnen medan den andra läser tidningen, alla kan känna igen sig. Fortsättningen: en ny tröja måste inhandlas till Sailor och då kan ju hunden Pekka passa på att klippa sig samtidigt… så börjar berättelsen om vad som hände när de två åkte in till stan för att uträtta ärenden.
Från de första enkla och rena bilderna som talar för sig själva, där en tecknad Sailor letar under/i olika ’streck-möbler’, utan omgivande miljö, efter sin tröja, utvecklas berättelsen i text och bild. En serie actionscener där den gamla bilen börjar ryka, och ett widescreen-perpektiv där de två lämnar fordonet och promenerande beger sig mot stan, förebådar många oväntade äventyr där fler och fler karaktärer vävs in i handlingen. Det ena mötet leder till ett annat vilket i sin tur för med sig nya händelser och ärenden. Bildsidorna blir tack vare nya möten och utvecklingsförlopp till sekvenser av serierutor, en bildberättelse med kompletterande text. Men ’mellan raderna’ infinner sig ytterligare en dimension, nämligen passerad tid och tidigare händelser: här vävs nutid samman med det som har hänt tidigare – allt tycks hänga ihop i ett större sammanhang, precis som i verkligheten. Mellan ’seriesidorna’ finns uppslag där översiktsbilder av miljö och sammanhang ger en sort situationens helhetsperspektiv.
|
| |
 |
| |
|
Självklart kommer Pekka och Sailor hem igen – nyklippt/med ny tröja, men oj så mycket mer de har varit med om! Och det är ju så det är i vardagen – tänk så mycket mer vi är med om och upplever än precis det där vi skulle uträtta, vad mycket mer vi upplever än det vi kom ihåg eller hade ord och begrepp för att berätta! Tänk så många erfarenheter som ryms i de två orden ’köpa tröja’ / ’klippa håret’; Jockum Nordströms sätt att berätta uppenbarar just detta… ska vi säga ’självklara’.
Sailor blir sjuk handlar om när Sailor blir sjuk. Sailor lagar bilen och Pekka ser på TV. Plötsligt får Sailor ont i bröstet, Pekka blir orolig och säger att Sailor måste gå och lägga sig, pysslar om Sailor och hämtar grannen, Fru Jackson. Sailor har frossa och drömmer konstiga drömmar om konstiga monster och mönster. Grannen ringer efter doktorn som skickar Pekka efter medicin. Men oj så mycket som händer och fördröjer honom efter vägen. Hemma blir Sailor allt svagare och tankarna för honom bakåt i tiden. Till slut kommer Pekka med medicinen. Dagarna går och disken växer, Pekka har tråkigt. Men så en dag kommer grannen och undrar hur det står till, Sailor mår mycket bättre – nu vill han spela musik och dansa med Fru Jackson.
Även i denna bok varvas seriesekvenser, som informativt i text och bild beskriver händelseförloppet steg för steg, med heluppslag av miljöer och upplevelser. Sailor jobbar under bilen, en ruta visar de verktyg han använder en annan motorn som han har lyft bort, sedan följer bilderna som visar när han börjar må dåligt och hur det yttrar sig. Uppslagsbilder av monster och mönster. Det är realistiskt – så här kan det gå till och kännas, Sailor är den vuxne som behöver hjälp och Pekka är som barnet som försöker hjälpa, orolig men utan att till fullo ha förmåga att ta till sig allvaret eller ta på sig ansvaret – han är ju hund, eller barn, och mitt inne i sin egen verklighet. Ansvaret det får de vuxna ta, precis som det ska vara.
|
| |
 |
| |
|
Två parallella berättelser och upplevelser: Sailors upplevelse av att bli sjuk, och Pekkas berättelse om de uppgifter han utför och vad han upplever efter vägen till Sailors tillfrisknande, ger en bild och en möjlighet till förståelse av en vanlig situation. Dessutom är den givetvis fyndig, full av fantastiska annorlunda inslag och spännande detaljer – som alltid när konstnären Jockum Nordström är i farten. ( Kanske märks det någonstans att böckerna inte följer senaste modet; jag vill påstå att det dels beror på författaren och dels beror på tillkomståren.) Ett annorlunda inslag i barnboksdjungeln!
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Dela!, text och bild: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen bokförlag (2013)
|
| |
|
|  |
|
| | |
| |
| Två små brokiga i minidrama |
| |
|
Skulle kunna vara en huvudrubrik i kvällspressen, men nu handlar det om en recension av en 'pekbok'!
|
| |
| På bokens utsida står den uppmanande titeln med tydliga och glada bokstäver: "Dela!". På det avslutande uppslaget visas handlingen tydligt i två bilder – en sekvens, och varken i bilder eller i text finns någon tvekan om det positiva som handlingen medför. Glädjen i och av att dela, den enda godis som finns kvar, är uppenbar – delad glädje, dubbel glädje – uttrycket känns näst intill personifierat.
|
| |
| |
|
En liten skär och en liten rutig – två brokiga – möts innanför de tjocka pärmarna. Den lilla skära har en stor påse full med godis och mumsar för fullt, munnen är ett smalt streck och kinderna är tjocka – ändå är en ny godis påväg in. Då kommer ännu en brokig in i bilden, en liten rutig: glatt vinkande närmar den sig med glada kroppsrörelser… den vill såå gärna smaka, och visar så tydligt hur gott den tycker att det skulle vara att få en bit på sin tunga. Men Ruta tigger inte, varken med ögon, hand eller kropp – bara visar vad den så gärna skulle vilja och frågar snällt.
Nej! Den gigantiska påsen göms bakom ett bestämt och sammanbitet ansikte med tillhörande kropp... Och så, plötsligt: den skära vänder sig mot den öppnade påsen och VRÄÄKER i sig allt godis – för att den lilla rutiga kompisen inte ska få smaka, för att få allt själv, och för att kunna göra den snopna och uppgivna gesten för ’ledsen – slut’. Klart att den rutiga blir både ledsen och besviken. Klart att den skära mår illa av allt sött.
Ändå: en liten rutig tröstar, hittar en ensam överbliven godis kvar i påsen, som den delar. Delar med sig av.
De brokiga: underbara figurer som berättar och förmedlar så mycket, denna gång framträder de i en 'pekbok' - eller kanske snarare bilderbok med sidor i kraftig kartong, vilket behövs, eftersom den kommer att bli läst många gånger.
|
| |
| |
|
Själv känner jag mig så nöjd med att ha sparat en godbit när alla andras är slut, när de har spytt sin galla eller uttömt sitt försvar; min recension handlar inte om författaren Stina Wirsén utan om de små brokiga. De för sin egen talan, är sig själva, behöver inte vara någon annan och delar på sitt ’livsutrymme’ inom bokens pärmar. I Dela! ryms begrepp som girighet, frosseri, avund och högmod – delar av de sju dödssynderna, det handlar om oss människor och hur vi är mot varandra utanför bokens pärmar; hur tokigt det kan bli när vi har för bråttom och tänker fel, inte tänker oss för, bara tänker på oss själva – eller inte tänker alls. Vem är det vi egentligen skadar?
Men det Dela! främst förmedlar är glädjebudskapet om hur enkelt det kan vara (om man är stark, god och klok – och det vill man ju vara) att ställa till rätta, förlåta, dela med sig och gå vidare tillsammans: delad glädje! För barn och vuxna.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Vart ska du?, text och bild: Jockum Nordström
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
Recensionen finns även på Barnboksprat
|
| |
|
|  |
|
| | |
| |
| Djur med mänskligt beteende - mänskligt eller djuriskt |
| |
| Bok med midjeband… hoppsan, ingen rygg! Bok? – Hur som helst: en enda lång upplevelse att veckla ut. Ändå provar jag först med att bokbläddra uppslag för uppslag för att på så sätt upptäcka en del i taget – för att både bildligt och bokstavligt få något grepp om den ovanliga historien, i flera bemärkelser. Egentligen är handlingen med möten att utveckla och veckla in sig i inte är ett dugg konstig utan fullt normal och typiskt mänsklig – om scenerna och dialogerna skulle utspela sig i vårt människosamhälle vill säga. Alla är på väg någonstans och har ett mål.
| | |
| |
|
Strömmen av varelser visar en rörelseriktning, alla är tydligt aktiva i sitt gående. Förutom haren och ekorren tycks de målmedvetna aktörerna: elefanten, mannen och pudeln, inte ha någon samhörighet – men vart är alla på väg? Läsaren involveras i begreppet ”Vi frågar”. Haren och ekorren svarar: ”Vi ska äta middag”. Men de andra då, vart ska de?
|
| |
 |
| |
|
Dialogen är en kommunikation mellan bokens olika figurer och läsaren, iscensatt, regisserad och i samarbete med konstnären Jockum Nordström, som involverar läsaren i ett aktivt ”vi”, vilka ställer frågor till de medverkande – de som är på väg någonstans.
Elefanten ska hem och packa för att åka tåg till sin syster som sitter i fängelse på zoo. Myran ska hem och spela fiol. Pudeln ska gå ut med sina hundar, och myrans bror ska till biologiska museet och titta på en utställning om insekter.
Karaktärernas svar tycks för dem själva naturliga, det är vardagliga sysselsättningar de är på väg till. Följdfrågorna kan bli hur många som helst och en fortsatt utvecklad diskussionsnivå beror på mottagaren, eller allra helst mottagarna – en blandad åldersgrupp skulle kunna föra samtalet in i djupa och vida vindlingar.
Bilderna har en flerdimensionalitet både på bild- och detaljplanet, man får en känsla av collage, kulisser och tredimensionalitet. Konstnärliga grepp saknas inte, vidare spelar miljö och stadsarkitektur en framträdande roll i bakgrunden. Ett uppslag med vackra akvarellinsekter avslutar – sen kan man vända/öppna och börja från början igen, finurligt!
|
| |
 |
| |
|
Konceptet är underbart, men för att det ska hålla, i flera bemärkelser, kanske det borde finnas ett kardborrelås i fram- och bakkant så att man kan välja lässätt: bläddrande eller utdragen variant samt fram eller baksida av vikmediet.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Katt kan hela dagen, text: Sanna Töringe , bild: Kristina Digman
Förlag: Bonnier Carlsen förlag (2013)
Recensionen finns även på Barnboksprat
|
| |
|
|  |
|
| | |
| |
| Liten Katt kan |
| |
| Jag har tidigare skrivit om Katt kan på morgonen och Katt kan i parken, här på Formoms litteratursida, Sara Hilmersson har skrivit om dem på Barnboksprat; två underbara böcker som gjorde mig så glad! Dessa två var för åldern efter pekboksåldern medan den nya Katt kan hela dagen har just pekbokskaraktär: kraftiga kartonguppslag och försedd med 2-5 ord per sida och bild. Kort sagt en förenklad variant av den charmiga ’Katt Kan’ anpassad för de yngre barnen.
| | |
| |
|
Katt är en liten själständig individ som håller sin snälla mamma ständigt sysselsatt från morgonens uppvaknande till lekdagens slut. Ungens nyvakna blick är full av litens tillit och mjukhet och framträder tätt intill moderns ömma ansikte och blick bland de blommiga lakanen. Efter den nära stunden ska allt hinnas med – en dag av träning för livet och i tillvaron.
Hemma, i den lilla världen, äter Katt-ungen frukost, testar sedan ljudet i tallrikens undersida och upptäcker mjölkens egenskaper av rinnande och droppande. Sinnen som känsel, smak, lukt och konsistens upptäcker Katt när han/hon hjälpsamt lapar i sig mjölken från golvet – innan mamma hinner fram med trasan. Telefonen kan Katt också liksom klättrandets konst, som vi får se prov på samtidigt som rörelseenergin i lampans svängningar testas… Klart att Katt-mamman blir trött och behöver både kaffe och en stunds avkoppling med en veckotidning, men Katt vill att hon ska läsa bok i stället. Någon som känner igen situationerna?
Så är det dags för Katt och mamma att träna situationer med tandborstning och påklädning… tillsammans? Ja, egentligen – men Katt kan, kan själv. Och så ut i stora världen, träna kroppsrörelser, avstånd och teknik, hitta användbara ting att konstruera med, och prova på socialt umgänge. Köra vagnen, trycka på knappen vid övergångsstället, plocka pinnar och hitta gungkompis.
Livet som Katt och mamma – boken handlar verkligen om bägge och samspelet är suveränt – på Katts villkor. Igenkänningen är stor och jag hoppas verkligen att kattmamman får en stund för sig själv när katt slutligen somnar efter en lång dag av äventyr!
Karaktären Katt är en stor favorit hos mig: bilden för djuret som går sina egna vägar samtidigt som jag har upplevt så många barn som är precis sådana – det är ju så barn ska vara; fulla av upptäcklerglädje och erfarenhetssökande ’på egen hand’. Charmen hos den lilla figuren är slående, mammans minspel, tillkortakommanden, överseende och handlag med sin telning är så väl skildrat. Utifrån bilder och några få ord får berättaren/förmedlaren av innehållet utrymme att bygga egna berättelser tillsammans med det utvalda barnet.
Ändå blev denna nya titel tyvärr lite av en besvikelse; efter att ha läst de tidigare hade jag nämligen hoppats på att få ta del av flera fördjupade äventyr tillsammans med den i text och bild helgjutna karaktäriseringen av den självständiga Katt, och ungens mamma (där de lite längre texterna ytterligare fångar Katts karaktär). I stället fick jag de båda tidigare böckerna i en sammanslagen variant för yngre barn. Ett tips är att läsa pekboken först och sedan utöka med de övriga – då tror jag inte att någon behöver bli besviken, för ’Katt Kan’ bör varken vuxen eller barn missa!
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Stora Emilboken, text: Astrid Lindgren, bild: Björn Berg
Förlag: Rabén & Sjögrens förlag (2013)
Recensionen finns även på Barnboksprat
|
| |
|
|  |
|
| | |
| |
| Än lever Emil i Lönneberga |
| |
| Emil och jag är jämngamla, när berättelserna börjar är han fem år, det var jag också när den första av böckerna gavs ut. Stora Emilboken innehåller samtliga Emil-böcker: "Emil i Lönneberga", "Nya hyss av Emil i Lönneberga" och "Än lever Emil i Lönneberga". Om Emil hade vuxit upp i dagens samhälle hade han troligen försetts med en ’bokstavsdiagnos’ och böckerna hade fått en varningstext av genusvetare och feminister, lyckligtvis blev berättelserna om den lille gossen klassiker och fick leva vidare!
| | |
| |
|
Att som barn lyssna till och läsa om Emils bravader var roligt, och så här femtio år efteråt minns jag alla de episoder jag läser och alla Björn Bergs bilder, men det finns stycken som jag reflekterar över på ett annat sätt. Konstigt nog minns jag inte att jag läste Emil för mina barn, på 80-talet låg böckerna inte i tiden, ändå tror jag inte att de undgick Emil och hans hyss; dessutom är jag övertygad om att böckerna har präglat mycket av den senare litteraturen i ’rackarunge-genren’.
Han vill ju alltid gott, den där Emil – men hur kan det jämt bli så fel: att all hans glädje, kreativitet, godhet och spontanitet alltid slutar i katastrof… (Så är det med vissa barn.) Stolt vill han överraska och glädja sin svårflirtade snåla pappa med alla kräftorna som de har fångat, han och Alfred, och han ställer det stora karet med krälande kräftor framför pappans säng så att han ska bli glad när han vaknar… ja, ni kan ju räkna ut vad som händer. Men ibland har pappan verkligen anledning att vara stolt över sin gosse, och erkänner det också, som när Emil genom sitt goda handlag med djur lyckas få en alldeles egen häst av en elak hästhandlare under Vimmerby marknad eller när han av kärlek och envishet, med det egna livet som insats, räddar sin käraste vän Alfred från att dö i blodförgiftning under de värsta snödygnen i det småländska minnet – en oerhört stark berättelse som fick mina ögon att tåras. En annan av mina favoriter är berättelsen om griseknoen, de jästa körsbären och Emils nykterhetslöfte efter den händelsen… Ja, du får läsa själv vad som hände! Och för varje hyss/dumhet han gjorde blev han instängd i snickarboden och täljde sig där en gubbe.
Till all lycka hade Emil en mamma som trodde på honom och nedtecknade hans hyss, och en nära relation till drängen Alfred – annars vet man inte hur det hade gått, förmodligen inte så bra. Ja men, säger ni: Emil är ju bara en påhittad karaktär! Men det är just den blandningen mellan fiktion och verklighet som Astrid Lindgren är så bra på!
Hon är en fantastisk berättare, och att utgå från den blå skrivboken som Emils mamma skrev ner hyssen i är en kreativ idé som kan inspirera till exempelvis dagboksskrivande. En av mina reflektioner när jag läser är att mammans anteckningar ändå bara utgör en liten grund och att ryktena och berättelserna i bygden är det som håller Emils liv och levene ännu levande – det traderade, det som berättas från en generation till en annan. Att lyfta fram betydelsen av bygdens muntliga berättande fyller en viktig funktion och är liksom inbakat i helheten. Växlingen, flytet och balansen är så suveräna; den mellan det personliga berättandet, de ordentliga dialektalt stavade anteckningarna i skrivboken, dialogen mellan karaktärerna och det direkta tilltalet till läsaren, ofta som förklaringar: ”Men hur kunde man vädra då, undrar du kanske? Kära barn, hur kan du fråga så dumt! Vem har sagt att man vädrade i fattigstugan, sådana galenskaper var ingen intresserad av…”.
Björn Bergs svartvita teckningar gör berättelserna än mer levande, de är aktiva, figurerna rör sig när någon läser och man tittar på dem!
|
| |
 |
| |
|
Astrid Lindgren skildrar människorna och landsbygdens samhällsstruktur på ett både pedagogiskt och underhållande sätt, även om det handlar om svunnen tid så tror jag inte att dagens barn har något problem med att förstå och identifiera sig med Emil och Ida, däremot lär de sig förmodligen en hel del om äldre tider och dess villkor. Författaren karaktäriserar exempelvis den snåle småländske bonden och den korkade flamsiga pigan, stereotypa kategoriseringar som i dag är tabu – men Lindgren gör det med sådan skicklighet, humor och värme att det egentligen aldrig känns nedlåtande – om det nu inte är så att man särskilt vill lyfta fram denna typ av problematik. Alla de individer/karaktärer som befolkar Emil-böckerna ’fanns förr’ oavsett om de var konstruerade av sin omgivning eller genuina sedan födseln. Fattigstugans hjon, prosten och hans fru, doktorn, pigan och drängen, hästhandlaren, godtemplarna i nykterhetslogen, borgmästaren, hjälpgumman och den förnäma fru Petrell – och så Emils lilla timida syster, hans kloka och kärleksfulla mamma och så den stackars pappan – Anton Svensson i Katthult, som alltid var den som kom i vägen för Emils hyss – och utan vilken dessa böcker inte hade kunnat skrivas.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Ludde, text och bild: Ulf Löfgren
Förlag: Rabén & Sjögrens förlag (2013)
Recensionen finns även på Barnboksprat
|
| |
|
|  |
|
| | |
| |
| Ludde – från början |
| |
| För 29 år sedan mötte Ulf Löfgrens underbara karaktär Ludde sina läsare, nu är det dags för nästa generation att få bekanta sig med den knascharmiga kaninen. De flesta Luddeböcker jag har stött på har varit så gott som utslitna, så en ”varsamt moderniserad” ny utgåva känns som helt rätt satsning!
| | |
| |
|
I denna första bok presenteras Ludde i egen hög person, från grunden – glad och naken – allt kan hända.
Ludde kan verkligen konsten att trassla till det för sig, som när han ska klä på sig – inte för att det är lätt alla gånger, men man kan ju passa på att ha lite kul under tiden man lär sig. Och tänk så mycket mer man lär sig av att göra annorlunda; om sig själv, sin kropp, koordination, funktion, färg och form. ”Eller hur”, säger berättaren varje gång det blir rätt, efter att för varje försök ha ifrågasatt klädernas plats upp-och-ner och på kroppsdelar där de uppenbarligen inte passar med ett ”Men hur…?”.
”Nu”, ”först” och ”sedan” hör till andra begrepp som kommer på köpet när Ludde försöker få rätt ordning på plaggen. Berättelsen fortsätter och nya vardagliga föremål och situationer tillkommer: en stol, ett bord, en tallrik med köttbullar… hur ska dessa användas och hanteras? Ludde tokar till det och utvecklas, medan berättaren är den som alltid vet vad som är rätt – så klart!
Som vuxen kan jag tycka att det är en fördelning som inte är så kreativ och att den vuxnes ständiga pekpinnar blir lite tjatiga – men jag vet av erfarenhet att för en två-treåring är det såå roligt, och dessutom ganska självklart att den vuxne vet bäst – så varför trassla till det: Ludde är underbar och efter en hel del strapatser kommer han slutligen i säng – med pyjamasen på. ”Men hur ligger Ludde i sin säng?” Ska man ha fötterna på kudden när man sover…?!
Luddes omedvetna charm och uppsyn är svår att motstå liksom hans mysiga kläder. Vad som har moderniserats i den nya utgåvan vet jag inte, men kan tycka att det är lite synd att bladen inte är av lite kraftigare kvalitet – eftersom även denna utgåva lär bli välläst.
|
| |
 |
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Vi leker att vi är pippifåglar, text: Barbro Lindgren, bild: Camilla Engman
Förlag: Rabén & Sjögrens förlag (2013)
|
| |
|
|  |
|
| | |
| |
| Lekfullhet |
| |
| Redan i "Barbros Bästa" (2012) föll jag lite extra för berättelsen om barnen som lekte att de var ”pippifåglar”, då med något färre bilder. Det var leken och fantasin i sin okomplicerade enkelhet som tilltalade mig. Förmågan att gestalta och berätta leken på Barbro Lindgrens vis är så fascinerande, Camilla Engmans illustrationer till leken är i samma befriande lekfulla stil.
| | |
| |
|
Handlingen/leken är avgränsad från verkligheten, har en början och ett slut. Två barn har fjädrar i händerna, de möter varandra med blicken i överenskommensen om lekens början: de är bröder och ska flyga. Bägge är klädda för kallt väder i mössor och kängor. 'Fåglarna' ger sig ut på äventyr; ända upp i molnen, störtdyker, kämpar mot farliga örnar, mäter sin styrka, flyger vilse, råkar ut för tekniska problem… men tillsammans och i leken löser de allt. Upplösningen sker i igenkännandets och återseendets glädje – lite av ett klassiskt sagoupplägg alltså.
Dialogen mellan de två fåglarna/barnen flyter i böljande rytmik. Ibland är handlingen i leken verklighetsnära och ibland smått galet fantasifull – som när föräldrar involveras i handlingen i hönsfåglars gestalter, men försedda med mänskliga vuxenattribut, och sedan tokar till det i lycka över att barnen kommer; för att sedan mer eller mindre förvandlas och förenas med barnen i ett härligt lekfullt sommarbad.
Lekupplevelsen smittar, det är lätt och naturligt att följa med i de snabba förändringarna; den ena föreslår, den andra följer och fyller på. ”Vi låssas...” och ”…låssas vi” upprepas som för att bekräfta samspelet, allt sker i nuet. Som vuxen kan jag höra ekot av de åtskilliga leksituationer jag har hört på avstånd eller blivit delaktig i. Så väl fångat i text och bild.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titlar: Lilla foten och Lilla handen, text och bild: text och bild: Emma AdBåge
Förlag: Rabén & Sjögrens förlag (2013)
Recensionen finns även på Barnboksprat
|
| |
|
|  |  |
|
| | |
| |
| Små fötter och små händer |
| |
Kroppsdelar som händer och fötter, särskilt barnets egna, är centrala i den tidiga tillvaron – för att inte tala om allt man kan använda dem till! | |
| |
|
Bägge böckerna inleds och avslutas med barnet, den vuxne och en säng, dagens början och slut. Den trygga relationen liksom storleksförhållandet mellan stor och liten inramar berättelsen om vad barnets fot respektive hand ’mer på egen hand’ har haft för sig under dagen. Som vuxen är det så lätt att med utgångspunkt i bilden i hela sin kropp känna ett barns små händer eller fötter i sina egna händer – och fascineras! Och jag kan minnas hur det kändes när jag lade mina små händer i min pappas stora, eller satte min fot i hans hand. Närhet.
Medvetenheten om de egna händerna och fötterna och om vad de tar sig för, förmedlat på det självklara och enkla sättet som Emma AdBåge gör, är en så fin idé. Figurernas kroppsproportioner är lite märkliga men det är just genom dem som kroppspråk och ansiktsuttryck blir så framträdande: miner av undrande, lycka, iver, koncentration, list och bus i de stora barnansiktena, och smidigheten och precisionen i de smala armarna och benen.
Fötterna och händerna är så små så att de knappt syns och är ändå så framträdande i berättelsens text och teckning: ”Lilla foten! Har den gjort i dag?” – intensiteten i rörelseillustrationen till texten: ”Klampat stamp” och ”Smugit tyst” är magnifika i sin litenhet. I Lilla handen sitter barnet med benen vikta under sig och tittar undrande på sina framsträckta händer till texten: ”Lilla handen! Har den gjort i dag?” och så insikterna om handlingar och rörelser som handen har utfört under dagen – som ”Vevat gröten” och ”Vinkat mamma”. Uttrycken och valet av handlingar känns så träffande och berör, precis som att ha en barnhand i sin eller att som barn få sätta sin fot i sin pappas stora hand.
|
| |
 |
| |
| |
| |
* |
| |
| |
|
|
| | |
Titel: Familjen Sömnlösing, text: Karina Wolf, bild: bröderna Hilts,
översättning: Lennart Hellsing
Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
|
| |
|
|  |
| |
| |
| Vända på dygnet – anpassa sig? |
| |
| Frågan är om man ska vända på dygnet: anpassa sig - eller acceptera sig som man är… |
| |
| |
|
Mamma Sömnlösing får ett jobb på andra sidan jordklotet, familjen flyttar men stöter på ett oväntat problem: de klarar inte av att vända på dygnet. På dagarna är de så trötta att de inte kan hålla sig vakna i skola och på jobb, men på nätterna är de hur pigga som helst! Inget fungerar, hur ska de göra för att kunna somna när mörkret faller?
De provar alla kända knep och söker lösningar på sitt problem – kanske kan de få någon vägledning av nattdjuren: de ger sig ut på nattlig upptäcktsfärd och studerar nattlivets möjligheter. När de slutar att kämpa emot sin egen natur; accepterar att de är nattmänniskor bland nattdjuren och tar tillvara de mörka timmarnas liv, lär de sig tycka mycket bättre om natten – och om sig själva.
Natten har så mycket att erbjuda: dottern Mika pysslar om alla spännande nattdjur och studerar på distans, mamma och pappa jobbar och ser på kvällsnyheter, tillsammans går de ut i tystnad till månljus och stjärnbilder. När den tidiga morgonen gryr går de till blommarknad och bageri, och så beger de sig hem, stänger ljuset ute och går till sängs. Det är en märklig berättelse, kanske inte helt lättbegriplig för bliderboksåldern – men vem har inte varit vaken och inte kunnat sova när ’man ska’?
Bilderna berättar om allt natten har att erbjuda och ’bevisar’ att man kan leva ’ett normalt liv’ även den mörka delen av dygnet. Att natten är full av liv speglas tydligt i nattdjurens liv som i bilderna belyses av himlavalvets bleka sken. Månljuset i vattnet återkastar skuggor och reflexer, djurens ögon lyser.
Det är främst bilderna som fascinerar, stilla, rofyllda scener där djurfamiljer lever sitt normala liv i vilsamt blåtonade miljöer; roliga, söta djurkaraktärer agerar, de leker, matar, samlas, förflyttar sig och kommunicerar parallellt med familjen Sömnlösing i sin nattliga levnad. Djuren tycks inte tycka att det är något underligt med det – det är ju helt naturligt när man är nattdjur – så varför skulle det vara annorlunda när man är nattmänniska?
Lite isolerade blir de kanske ändå, men när man flyttar till andra sidan jordklotet är det nog inte så lätt att anpassa sig och ingå vare sig man är nattmänniska eller dagmänniska – kulturkrockar och upplevelser av utanförskap kan ta sig olika uttryck där den mänskliga omgivningen och dess normer inte alltid ligger närmast tillhands.
|
| |
 |
| |
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Innan jag fanns, text: Petrus Dahlin, bild: Maria Nilsson Thore
Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
|
| |
|
|  |
| |
| |
| Filosofiskt om varandet före födelse och efter död |
| |
| I den stjärnklara vinternatten anländer systrarna My och Py tillsammans med sin morfar till ett kallt hus. Vidderna tycks oändliga, den mörka himlens vinterljus och det böljande snölandskapets skuggor berättar att någonstans på himlavalvet lyser en måne. Att livsfilosofiska funderingar väcks i en sådan atmosfär är varken underligt eller onaturligt, oavsett ålder.
|
| |
| |
|
Storasyster My minns att hon varit i morfars stuga tidigare, lillasyster Py frågar om hon också har varit där, eller om hon ännu inte fanns – men om hon inte ens låg i mammas mage var fanns hon då? Medan morfar hugger ved funderar systrarna vidare, blickande ut i den stjärnklara natten. ”Kanske var du i rymden”, föreslår My. Men innan de svävar för långt bort i sina fantasier återför morfar dem till de jordiska bestyren, de ska hjälpa till att bära ved.
Givetvis fortsätter flickorna att söka möjliga varandestadier före födelsen, alla förankrade i himlavalvets och rymdens storhet, i bild gestaltade som ägg – från den svävande äggplaneten, eller frön, som kometer med svans – tecknade som stjärnbilder; och morfar säger att natten i rymden nog aldrig tar slut. Tangerande ett oändlighetens perspektiv på skapelsen.
Pys underbara kommentar att det i rymden inte finns någonstans att plantera frön (i himlen finns ingen jord), så hon flög ner och lade sig i mammans mage. Men så blir det plötsligt på nytt jordnära: Py har stuckit sig och blöder – tänk om hon blöder så att hon dör, men hon är ju inte gammal och då ska man inte dö.
Morfar är gammal, vad händer med honom när han dör – återigen hamnar de bland rymdens stjärnor. Morfar tycker att det låter bra och lägger in ved i kaminen; som i bildens nära gemytliga situation har rymdens planeter och stjärnor inneboende i sig, ovan den kontrollerade sprakande brasan.
Tidsrymderna vidgas med begrepp som ”evigheters evighet” och ”i övermorgons övermorgon”; morfar klappar om sina nerbäddade barnbarn och utanför fönstret svävar hans gestalt likt en ängel buren av ett virvlande stjärnstoft medan allt i rymden tillsammans med deras egna funderingar sprakar och sprattlar vidare följda av dansande rökslingor i vinternatten. ”I evigheters evighet. Eller i alla fall så länge veden räcker.”
Hela berättelsen är en enda svepande rörelse, utan början och utan slut – även om bokens konkreta handling utspelar sig under en kort tid; ibland befinner vi oss i rymden och ibland på vedbacken eller i sängen, under täcket i stugan; ibland före livet, sedan mitt i och så efter jordelivets slut.
De biologiska ordningarna som ägg, spermier, mammas mage, längtan, släktskap, växande och minne varvas så vacker och skickligt med de filosofiska, nära religiösa, abstrakta och fantasiburna funderingarna. Närheten mellan generationer, små människor och stor tidrymd i bild och text; nu och då, det stora och det lilla, det kända och det okända, nära och fjärran, liv och död – alla möts de i fantasi och verklighet och allt där emellan i denna fina bliderbok.
|
| |
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: De sömnlösa
Författare:Sanna Juhlin, Förlag: Sigge.eu Publishing (2013)
|
| |
|
|  |
| |
| |
| Och så plötsligt… |
| |
| … sker en förvandling. En fantastisk väv av berättelser, skrönor och öden växer fram i en hybridartad genre bestående av exempelvis landsbygdsrealism och paranormal romance – två parallella verkligheter blir en helhet. Det är vackert, det är fasansfullt, dramatiskt, sorgligt och ljuvligt romantiskt – och så plötsligt vardagligt realistiskt.
|
| |
| |
|
I en lägenhet i den anonyma storstaden återfår den unga Smilla medvetandet och nås av insikten att hon inte kan undgå sitt öde. Ändå måste hon fly! Bort från pojkvännen som plötsligt har förändrats och gjort henne så illa, och bort från hans familj. Efter fångenskap och skräck känner Smilla hur varm energi strömmar genom ådrorna och förstärker hennes sinnen. Tidigt anar hon sin egen förändring, men det kommer att ta sin tid innan hon får grepp om hur styrkor, förvandlingar och svagheter fungerar och ska hanteras.
Runt om i världen finns ett folk av en annan ras, de är rastlösa och har svårt att sova; en del är födda med personliga egenskaper att förvandlas och få underliga beteenden, andra blir smittade. Till släktet, De sömnlösa, hör Smillas ex-pojkvän Jack och hans märkligt sammansatta familj, som alla kan ta sig olika skepnader.
Genom Jack får vi läsare bekräftat att han har smittat Smilla, för att hon inte ska försvinna utan snarare bli en del av honom. Detta har han gjort utan familjens vetskap och ledarens medgivande; om inte han finner henne så kommer någon annan i hans familj att göra det, med fara för hennes liv. Ju mer han närmar sig desto tydligare blir han varse att det är något alldeles extra med just henne – och kanske även med honom själv.
Smilla flyr till det lilla samhälle där hon är uppvuxen, varifrån hon tidigare har flytt från en familj med diffus bakgrund omgärdad av död och rykten. Lika plötsligt som hon försvann kommer hon tillbaka, möter resterna av sin familj och deras avkomma, landsbygdens traditioner och problematik ¬– och en ny kärlek; jagad av sin gamla och förföljd av sitt öde.
Berättelsen utgår från ’jaget’ Smilla, består av löpande händelser och tillbakablickar, emellanåt inflikas kapitel där läsaren får ta del av Jacks berättelse och upplevelser; när de bägge i slutfasen möts med gemensamt mål i sitt agerande samverkar deras röster. Smilla är filosofiskt reflekterande och har förmåga att känna varsel och andras tankar – förutom den nattliga rastlösheten. Såväl Jack som Smilla har både goda och okontrollerat våldsamma och farliga sidor att hantera.
Tillsammans med de övriga karaktärerna är huvudpersonerna väl framberättade och växer i relation till läsaren på ett naturligt och trovärdigt sätt under berättelsens gång; men det naturliga och trovärdiga hamnar plötsligt vid en gräns, och gång på gång plötsligt i det paranormala gränslandet. Just den där fina övergången till det oväntade, plötsliga, är en finess. Författaren Sanna Juhlin är en fantastisk berätterska; nyspunna trådar rinner ur hennes fingrar, snos samman och vävs ihop till fasansfulla, dramatiska, romantiska och naturtrogna helheter. Karaktärer och levnadsöden tar form, spetsade med skräckinjagande förvandlingsbeskrivningar eller utbroderade med seriösa berättelser om utanförskap, tvåsamhet, familjebygge och landsbygdens problematik.
Språkbygget antar dock till sina former då och då smått brutalistiska drag, vilket troligen inte är avsikten; snarare har utgivaren haft lite för bråttom, alternativt sparat in på korrektur/textbearbetning – vilket är beklagligt med tanke på en god berättelse.
|
| |
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Annie från sjön
Text och bild: Kitty Crowther (2009) svensk text: Joar Tiberg
Förlag: Rabén& Sjögren (2013)
|
| |
|
|  |
| |
| |
| En riktig saga med lyckligt slut |
| |
| Ensamhet, sorg, uppgivenhet – alla dagar är lika. Men någonstans inom oss alla finns ett frö som spirar, i det finns fantasi, drömmar och hopp om att bli sedd, upplyft och älskad. Annie växer ur sorgen efter sin mor när hon får en livsviktig uppgift att utföra, och genom sitt handlande blir hon utvald och möter kärleken.
|
| |
| |
|
Redan i inledningen uppmuntrar texten till detaljerat bildseende och att se människan Annie. ”Om man knyter ett snöre i hennes nästipp och släpper det hamnar det precis längst fram på hennes tånaglar.” Givetvis tänker man in linjen i bilden och blir samtidigt uppmärksammad på en mängd detaljer i kompositionen: Annies sorgsna ögon, uppgivna kroppsspråk och svarta klänning, att rummet hon befinner sig i har kreativa och livsljusa inslag och att det utanför fönstret finns tre mörka former som är i rörelse i sjön.
Annie bor i ett hus på en ö, hon är ensam och sorgsen. Annie är inget barn men hon längtar efter sin mamma som är död, och hon längtar bort – kanske finns det någon mer som hon på andra stranden… Men Annie är rädd för att bli besviken – hon fantiserar hellre, är fast i sin sorg och sin tröstlösa verklighet, trött på sig själv och på att se och göra samma saker varje dag. Men nätterna är värst; en natt har hon fått nog, tar farväl, går ner till sin båt och ror iväg. Det är mörkt och dramatiskt och hon närmar sig de tre svarta öarna, som är mystiska och skrämmer folk i byn. Hon hoppar i och sjunker.
Det hon möter är ljust och vackert, under vattnet finns tre jättar. Öarna är deras hattar och hon fångas upp av en jättes hand. När hon vaknar upp på stranden är allt förändrat, allt är ljust och hon är lycklig. Bilden av mötet fyller ett uppslag och är utan text – den bilden bär hon med sig. Men så en natt är öarna borta. Jättarna har kommit upp till henne på land, de behöver hennes hjälp att hitta till havet där jättekvinnorna bor. Annie bärs av en jätte, själv är hon deras vägledare – hon har fått ett uppdrag och de ger sig ut på vandring, till jättinnorna i havet. Men väl framme uppstår ett stort problem – jättarna är tre och jättinnorna bara två…
Men vänta nu, detta är ju en fantastisk och vacker saga, och i sagor kan vad som helt hända… och slutet borde väl vara att hjälten och hjältinnan levde lyckliga i alla sina dagar? Lugn, det löser sig naturligtvis på bästa sätt!
Visst är det lite av en askungesaga med den ensamma unga kvinnan som sitter vid spisen och längtar bort, blir hämtad, och får sin drömprins. Men det finns egentligen djupare likheter med Tove Janssons Vem ska trösta knyttet – både vad gäller bildspråk, skönhet och handling. Det märks att Alma-pristagaren, författaren och illustratören Kitty Crowther har rötter i flera länders sagotraditioner.
Då och då föregår handlingen sig själv, eller snarare pekar framåt, för att sedan återgå till ett tidigare stadium – det är ett lite speciellt grepp Crowther tar, som en sorts cliffhangers, kanske är hon rädd för att läsaren ska tycka att det är tråkigt och förlora intresset. I vår tid där något ständigt ska hända är det en begriplig strategi men den känns onödig – det får vara lite tråkigt ibland, därur växer fantasin, och jag tycker att lite av bokens budskap förringas. Detaljerna i Annies vardagstristess och hennes stilla observans tillför däremot mycket till fantasi och seende; bild och berättelse finns bägge i både text och illustration.
|
| | |
Titel: Cax – Den trettonde roboten
Text: Anette Skåhlberg, illustrationer: Katarina Dahlquist
Utgivare: Automation Region (2012)
|
| |
|
|  |
| |
| |
| Vem skapar nästa robot |
| |
| Du är omgiven av robotar, vardagen är full av dem! Men hur ska man förklara hur de fungerar och var de kommer ifrån? Berättelsen börjar i invand miljö en morgon hemma hos Wilma, fortsätter som en fantasifull upplevelse med parallella inlägg av fakta, tips och experiment, och avslutas i utmaningen att själv bli näste robotkonstruktör.
|
| |
| |
|
Utan att reflektera över hur tingen runt henne fungerar gör Wilma sig iordning på morgonen och tar sig till skolan där hennes förskoleklass håller till. Ute är det oväder med blixtar, plötsligt ser Wilma en stjärna som faller… men är det verkligen en stjärna, vad är en stjärna, och ljuset – hur uppkommer det?
Det är ett klot som landar och dess väggar öppnas, en gul figur, som säger sig vara en autonom robot och automatisk i varenda atom, kliver ur. Roboten presenterar sig som Cax, och nu vill han träffa sina jordiska robotsläktingar. När Wilma säger att det inte finns några robotar där, berättar Cax att han kan känna med sina sensorer att de finns. Många av begreppen förklaras i den löpande berättelsen och parallellt på varje uppslag finns separata texter grupperade under återkommande rubriker som ”Experiment”, ”Tips”, ”Historiskt” och ”Visste du att…”
När Cax ger sig ut för att söka sina släktingar lämnar han en hemlig låda i Wilmas vård och till hjälp i sökandet tar han barnen i förskoleklassen. Tillsammans med Cax lär de sig mer om alla apparater i sin egen omgivning och grupperar dem i robotfamiljer, exempelvis familjen Tryckochstyr (knappar och kontroller) och familjen Byggochbaka (alltifrån borrmaskin till elvisp). Tillsammans möter de tolv olika robotfamiljer och för varje möte presenteras olika parallelltexter.
Målet med Cax resa är att samla till släktkalas, alla släktingar och förskoleklassen får plats i rymdfarkosten som är av nitinol, elastiskt och starkare än stål. Tolv familjer – men de kanske snart blir tretton! Vilken familj kan det vara som behövs för att komplettera, vilken uppfinning kommer här näst… det finns ju en låda som väntar. Men vem väntar den på och vad finns i den…; läsaren, klassen eller någon annan: rita skriv och berätta om nästa robot och dess funktioner.
Idén är bra: saga, fakta, experiment och förhoppningen att dels skapa intresse för den teknik som finns i vår omgivning, och dels att genom mera kunskap främja nyfikenhet och skaparlust, nu och i den vuxna framtiden. Dock ställer jag mig frågan vilken målgrupp skaparna av boken vänder sig till: berättelsen handlar om en förskoleklass, de parallella texterna hör hemma i klasserna 2-6 och illustrationerna hos gruppen 3-6 år. De kluriga rimmade verserna som den löpande texten är uppbyggd av är bäst avpassade för högläsning, vilket i ämnet är en god sak i sig, värre är att de genom sin längd och meningsbyggnad driver upp ett tempo som inte gör innehåll och budskap rättvisa. För att rimmen ska gå ihop har tramsig nödutfyllnad i vissa fall tagits till. En mer berättande ton hade varit att föredra, detta hade lämnat utrymme för de samtal och frågor som borde uppstå, vem vågar avbryta en rimmad text som kräver ansats av läsaren? Det känns helt enkelt som om skaparna av boken generellt har haft lite för bråttom.
Det är viktigt att den som presenterar boken för barnen först läser igenom och funderar över mål och upplägg, kanske är det bäst att separera saga från parallelltexter – åtminstone första gången, eller att jobba kapitelvis. Experimenten kan utföras många gånger!
Längst bak finns en introduktion, främst för de vuxna, om bokens bakgrund och syfte, dess koppling till läroplanen, mer om begreppet automation och på vilket sätt man ytterligare kan uppmuntra nyfikenhet, kunskapsinhämtning och skapande inom naturvetenskapliga/tekniska områden.
Boken förmedlar: Robotar är inte sagofigurer som kommer från en främmande planet – de är skapade av oss människor, men de kan ingå i en saga för att göra verkligheten mer begriplig. Det som här börjar i hemmets verklighet övergår i sagorealism, men växer till verklig förståelse och utveckling genom kunskap, som i sin tur tillförs bland annat genom egna och andras erfarenheter, här presenterade i parallella texter. Förhoppningsvis fortsätter kunskapsinhämtandet och skapandet utanför bokens pärmar.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Titel: Mamma borta (i original: A bit lost)
Text och illustrationer: Chris Haughton (översättning: Gunilla Halkjaer Olofsson
Förlag: Lilla Piratförlaget(2012)
Recensionen finns även på Barnboksprat
|
| |
|
|  |
| |
| |
| Försvunnen uggla sökes |
| |
| Högst upp i en tall, två fridfullt sovande ugglor– en stor och en liten. Men vänta nu, vad är det som håller på att hända här, den ena tycks förlora balansen? Sedan följer en halv cliffhangersida… Den lilla ramlar ner – hur ska detta sluta? Det är inte bara läsaren som med spänning och ängslan följer den fortsatta handlingen, det gör även skogens alla djur!
|
| |
| |
| Detta är en ömsint berättelse om den lilla ugglan som ’har tappat bort sin mamma’. I själva verket är det ungen själv som har försvunnit, efterson den ju har ramlat ner, men den är för liten för att förstå sådan logik; för uggleungen är allt mycket enkelt och samtidigt oerhört komplicerat: Mamma borta.
Tänk dig själv, att plötsligt befinna dig någonstans där du aldrig har varit – där luften är ovanför dig och inte under, och du tittar upp längs trädens stammar – inte ner! Och så finns inte mamma där längre, hon som var vid din sida när du somnade! När du landar lämnar du signalementet på den du söker till den första du möter – men denne har inte samma referenser.
Men det viktiga och dramatiskt allvarliga förstår alla skogens djur, precis som alla vi människor: mamma är borta! Den pigga ekorren är ivrig att hjälpa den lilla krabaten, och man ser verkligen ögon- och kroppskommunikationen där ekorren kollar att uggleungen är med ’på galoppen’, detta till texten: ”OK! OK! Jag vet! Jag vet!” ”Häng med…” Men gång på gång blir det fel, trots att ekorren tycker sig veta, och en ny detalj får läggas till i beskrivningen av mamman.
|
| |
| |
 |
| |
| |
|
Hon är stor – men inte jämförelsevis som en björn… Med hjälp av bilder och text kan läsare och lyssnare hjälpas åt, beskriva, jämföra och försöka förstå – hur andra tänker, hur det man säger kan uppfattas, kroppsdelar, skogens djur, känslor, hjälplöshet och hjälpsamhet. Som tur är behöver lilla ugglan inte minnas allt för många detaljer; grodan har fått reda på att det inte bara är lilla ugglan som letar efter sin mamma – mamma uggla letar också efter sin unge! Och då går ju allt genast lite lättare.
(Tänk dig att när du vaknar så är ditt barn borta, försvunnet från hemmet, och därutanför finns en värld som är okänd för barnet och där barnet inte kan göra sig förstådd!)
Det handlar om hjälpsamma medvarelser och om den omvända tanken, som man ofta som liten och utelämnad (eller när man känner sig liten och utelämnad) missar eller snarare inte klarar av att tänka sig, men som man behöver bli påmind om på ett så här enkelt sätt: den andre letar och saknar precis som jag letar och saknar – jag är inte ensam! I den här berättelsen sammanfaller moderns och barnets sökande – de är i symbios – de söker och finner varandra.
|
| |
| |
 |
| |
| |
|
Vem har kommit bort och vem letar efter vem, om ömsesidigheten i en relation och om att ha tillit och känna trygghet. Läsare och medläsare kan lätt mötas i förståelse, dessutom är berättelsen oavhängig tid och rum och så enkel att minsta unge kan förstå så väl text som bild.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Tomten är vaken
Text:Astrid Lindgren, illustrationer: Kitty Crowther
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Recensionen finns även på Barnboksprat
|
| |
|
|  |
| |
| |
| En odödlig tomte lämnar spår |
| |
| En finstämd gammaldags saga där man förstår att tomten har egenskaper som ingen annan; han ger frid, uppmuntran och hopp, pysslar och myser. Tomten är vän med alla djuren på gården, går runt i uthus och bodar – det är hans domäner sedan urminnes tider. Även människornas boning besöker han, men de sover, ingen människa har någonsin sett honom, bara spåren som han lämnar.
|
| |
| |
|
Riktiga små tomtar som vakar över djur och människor, gård och hus – finns de? Ja, om man lyssnar till gamla sägner och skrönor och riktigt håller sina sinnen öppna så kan man nog ana att de finns där – de lämnar nämligen spår – i alla fall om man får tro Astrid Lindgren, min farmor och en mängd andra människor från en annan generation som kunde konsten att berätta om de grå små odödliga varelserna med röda luvor. Men folktrons tomtar var inte alltid enbart vänliga, de kunde bli lite stötta och vreda då och då. En liten extra gnutta fantasi skadar inte när man ska förmedla fenomenet till den yngre generationen. De kan finnas lite var stans de där små.
Astrid Lindgren skrev berättelsen Tomten är vaken omkring 1960 men den är aldrig tidigare utgiven på svenska, berättelsen skrevs och gavs ut för utländska förlag, då illustrerad av Harald Wiberg. Originalmanuset återfanns för några år sedan och nu kan vi med hjälp av Kitty Crowhters bilder hålla berättelsen om den klassiska tomten levande ännu en tid.
Det är en kall vinternatt med mycket snö, månen lyser, på gården ute i skogen sover alla. Men i en vrå på höskullen finns en mycket gammal tomte, han är vaken. Nu är hans tid inne, alla gårdens djur ska han besöka, prata lite, tyst på tomtevis, på ett språk som bara djuren kan förstå. Tassa omkring, pyssla om och mysa runt. In i alla husen går han, i snön finns spåren kvar. Djuren tar emot honom när han kommer, de känner sin vän. Men människorna sover – dem kan han inte prata med. Han skulle gärna vilja prata med barnen, men de sover ju – som barn gör på natten.
|
| |
| |
 |
| |
| |
|
Det är en fin och sammanhållen berättelse som slutar som den börjar, för att lätt kunna börja igen och igen. Budskapet är enkelt; vänskap, trygghet, upprepning – någon finns där och ser till allt och alla i mörkaste vinternatten, alla andra årstider också – dag ut och dag in, utan att vi märker det. Text och bild förmedlar ett märkligt, nästan magiskt, lugn.
Kitty Crowther lyckas förmedla tomtekaraktären så som jag själv uppfattar den: som rysligt gammal och nästan organisk – kanske är näsan lite väl lång för att helt motsvara min tomtebild. Även det grågrönblå vinterljuset som måne, skog, kyla och snö bildar i olika varianter beroende på plats har hon fångat.
Det jag känner mig lite främmande för är att tomten tar av sig kläderna, kryper i säng och läser en bok – det ingår liksom inte i min tomteuppfattning.
Kanske är inte allt begripligt för målgruppen, det är lite gammaldags – men å andra sidan är tomten både gammaldags och lite obegriplig – hur som helst är det en mysbok om en liten doldis. Glädjande är det att berättelsen har fått komma tillbaka till oss att förvalta.
|
| |
| |
 |
| |
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Jul i stora skogen
Text:Ulf Stark, illustrationer: Eva Eriksson
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Recensionen finns även på Barnboksprat
|
| |
|
|  |
| |
| |
| Julförberedelser |
| |
| En liten argsint tomte, en storfamilj av kaniner i flera generationer, tillfälligheter, traditioner och decenniers sagobilder mixat och sammansatt till en saga i 25 kapitel om våra västerländska traditioner inför och under julen. Saga, realitysåpa, deckargåta, parodi – eller trådar för sagoläsaren att nysta vidare i inför julen tillsammans med barnen.
|
| |
| |
|
Hustomten Vrese håller till på en övergiven gård, där möbler och ting lämnats i bostadshuset. Under sin dagliga runda räddar han en humla, som han tar med till sin inredda hundkoja och pysslar om, annars är han tvär och vresig mest hela tiden och vill helst vara ifred. Dagen är den första december, och då tänder han ett ljus – oavsett vilken veckodag det är. Men det går inte så bra för den argsinta tomten: när han ska tvätta sina vantar och sin luva får vinden tag i dem och de försvinner.
I en annan del av skogen bor en kaninfamilj, i hålan sjuder det av aktivitet – de vuxna pysslar med sitt och barnen leker vilda lekar. Mamma kanin skickar ut ungarna och säger att snart är det vinter. Det är så allting börjar, ungarna vet inte vad vinter och snö är men går ut för att vänta på det mamma säger ska komma snart. Det är då de finner: först något rött – som nog är en huvudsak, och sedan två av något – som man nog kan stoppa saker i och så en fyrkantig sak med krumelurer på. Med lite list kan man klura ut att samtliga ting har med tomten och julen att göra.
’Barnen’ bär hem sina fynd för att få hjälp att förstå vad det är de har funnit. Och så går decemberdagarna medan kaninfamiljen samlar ledtrådar. Ryktet sprider sig i skogen och bit för bit vidgas deras kunskaper, det handlar om en tomte som ska komma och om julen, det ena ger det andra, och ska någon komma så måste man förbereda sig: det ska bjudas på godsaker, göras fint, diktas visor och tal… Och så kommer äntligen snön.
I hundkojan ligger den vresige tomten i sin säng, avsnittet har nummer tretton: en stjärna lyser starkare än de andra, faller och förvandlas till en kvinna i vitt med vingar och ljus i håret. Omgiven av ett stort ljus bjuder hon på kaffe, bullar och pepparkakor, säger till tomten att han inte ska vara rädd och berättar den glada nyheten att han ska få barn. Och att han blir snäll om han tar en till pepparkaka! Det må vara en tomtedröm eller ej, men det är just detta sammelsurium som präglar hela historien – som pågår som ett sökande och ett konstruerande av ett julpussel bestående av alla bitar som tänkas kan.
En lek med språkliga uttryck, invävda talesätt och en mix av traditioner och julförberedelser, som pågår utan att kaninfamiljen egentligen vet varför, för tankarna till att allt är en konstruktion samtidigt som den relaterar till vår mänskliga tillvaro före jul och vår vilsenhet i att förmedla, och kanske förstå, vad vi egentligen firar/väntar på/sysslar med. Helt enkelt vad som egentligen sker under tiden före den 24-/25:te och varför.
Till Ulf Starks textberättelse hör Eva Erikssons bildberättelser – ja, de är på ett märkligt sätt flera; en hel väv med spår av traditionella sagor som följt med eller uppdaterats under decennier. Lättast att relatera till är Beatrix Potters djursagor, Nalle Puh och hans vänner, Pricken, Alice i Underlandet, Elsa Beskows Ocke, Nutta och Pillerill och Tomtebobarnen. Sagovärlden är trots allt inte så stor.
|
| |
| |
 |
| |
| |
|
Med alla referenser från sagor, traditioner och verklighetens julförberedelser är jag en aning skeptisk mot denna kapitelbok som slutar med en julotta för alla födda barn i en ljusstrålande isigloo, anordnad respektive byggd av tomten för kaninfamiljen och skogens djur. Men om man accepterar att läsningen ställer krav, är beredd att ge stort utrymme för dialog där man diskuterar egna traditioner och reflekterar över händelserna i de korta kapitlena, som är tänkta att läsa dag för dag, kan det bli en riktigt mysig och lärorik ’i väntan på julen saga’ för både läsare och lyssnare. Kapitlen kommer även att finnas som julkalender på bokus.com och på rabensjogren.se.
|
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Ture Torsk Torsdag
Text:Erik Magntorn, illustrationer och grafisk form: Staffan Gnosspelius
Förlag: Lindskog Förlag (2012)
Recensionen finns även på Barnboksprat
|
| |
|
|  |
| |
| |
| Estetiskt tilltalande allkonstverk |
| |
|
Typsnitt kan vara töntiga, text tråkig, teckningar tafatta, tilltal teatraliskt oäkta, layout och rytm tragiskt ogenomtänkta… Titeln Ture Torsk Torsdag innehåller inga direkt upphetsande ingredienser; men som helhet är titeln lika fantastisk som boken – ett vardagsdrama som kan utspela sig när som helt och var som helst! Med rätt uppläsare tror jag mig hålla ett äkta allkonstverk i min hand.
Säkerligen är det en barnbok, men innehållet skulle lika gärna kunna serveras som lunchteater eller som projicerat bildspel med röster och svagt bakgrundsljud/musik. Det litterära verk jag har avnjutit ligger nära så väl allålders- som allkonstverk.
Efter första uppslaget, som är täckt av gröna T:n i olika typsnitt, inleds intrigen med en dialog mellan Ture Torsk och en medlevande osynlig berättare. Dagen med stort T är Torsdag. Redan tidigt förstår läsare och lyssnare att berättelsen har flera huvudpersoner, det är nämligen en äkta kärlekshistoria. De huvudsaliga ingredienserna är nu presenterade. (Det ska påpekas att Ture är en mycket blyg och försynt torsk som trots att han lever sitt liv under ytan definitivt inte har med den undre världen att göra, som man som vuxen kan förledas att tro.)
Först skulle jag vilja beskriva miljön där nere i havet: det är grönt; alggrönt, tånggrönt, sjögräsgrönt och lite dygrönt - bokens uppslag går alla i nyanser av grönt, förutom ett inslag av ilsket rött, men berättelsen slutar – eller fortsätter – i undervattniskt grönt rosskimrande sken. Där på bottnen finns givetvis undervattensväxter av alla de slag och grönhet: liljor, tång, sjögräs och många fler – men vackrast och mest sensuella är nog de jugendinspirerade slingornamenten och ljusreflexmönstren som liknar solljusblommor. Och så finns det luftbubblor – så klart.
Och så alla de integrerade t-typsnitten som smälter in i miljöbilderna och ger ett fantastiskt liv åt undervattenslayouten! Vidare är det inte bara i den konstnärliga sidlayouten som typsnittet har en roll utan även i textberättelsen, olika stilar gör att man som läsare får hjälp att nyansera sin läsning på ett underfundigt sätt.
|
| |
| |
 |
| |
| |
|
De tre torskkaraktärernas (?) minspel är mycket talande i all sin tysthet och torskkropparna uttrycker det de rimligen kan. Handlingen är ett triangeldrama där huvudrollerna innehas av Ture, Tea och Tobias; Tobias är Tures rival och bägge åtrår de den sköna Tea. Tobias är en tuff och självsäker torsk, Ture är blyg, osäker och romantisk. Den medlevande berättarens roll är att föra handlingen framåt genom uppmuntrande dialog – att pusha den blyga torsken att närma sig sin stora kärlek. Men så händer det sig det att Ture tuggar i sig en taggig tångräka och tuppar av. Tea räddar hans liv och får upp ögonen för den tystlåtne torsken, Tobias blir topp tunnor rasande och troppar av…
Tyckte ni att det blev många T – tja, i den här berättelsen börjar alla bärande ord på T.
Dessutom är det Tjocka Tumvänliga sidor som Tål att Ta i.
Ett klassiskt tidlöst drama för alla åldrar!
|
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Barbros bästa - Berättelser av Barbro Lindgren
Text: Barbro Lindgren, bilder: 12 goda bilderboksillustratörer
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
|
| |
|
|  |
| |
| |
| Poetisk text- och bildfilosofi för små och stora |
| |
|
Berättelserytmerna känns i kroppen, bilderna är välvalda och harmonierar med den textart de samspelar med, mångfalden och variationen berikar – ingen text är onödig. Hur ska man då kunna välja sin favorit? Man kanske inte ska välja favorit, utan istället känna efter och välja vad man har lust att läsa/höra – just nu!
Människovarandet och människors behov tas till vara i Barbro Lindgrens berättelser, hon är inte främmande för svåra ämnen och kan dessutom hitta oväntade vinklingar på vilket ämne som helst – allt blir liksom normalt och helt naturligt. Många av berättelserna handlar om livets gång, mänsklig samvaro och om tryggheten i nära relationer och miljöer – men med en glimt av något främmande nytt att upptäcka. Den spännande närheten mellan logik och bristen på logik är kanske ett kännetecken för författaren:
Under bordet ligger en ganska tjock och slö pappa. Han är väl det enda i köket som inte är rött.
Han är mer orange, som Loranga.
Han heter Loranga också!
Å, Loranga är en jättebra pappa! Han bryr sig inte om någonting. […]
Bakom vedbon ligger en extrafin sophög,
och på sophögen ligger för det mesta en giraff.
Giraffen kom vinglande en midsommarnatt för åratal sen, och sen dess har den stannat.
(Ur Loranga, Mazarin och Dartanjang)
Även i Ängeln Gunnar dimper ner känner jag den där speciella blandningen, men då ur en helt annan vinkel:
Långt nere på jorden går lilla Elin och sörjer sin katt.
[…]
Då dimper det ner en pojke från himlen. Han har de nättaste vingar på ryggen.
– Varför gråter du? frågar han.
– Jag gråter för att min katt är död.
– Vill du ha tillbaks den? undrar pojken.
– Jaa, fast det går ju inte, för den är ju död, säger Elin.
– Vill du att jag ska göra den levande igen?
[…]
– Men är du en ängel? ropar Elin.
– Jaa, det är jag!
– Vad heter du?
– Jag heter Gunnar.
– Men vad gör du här nere på jorden?
– Jag har sommarlov, säger Gunnar.
Så går de tillsammans till kattgraven och Gunnar säger: ”Stig upp ur graven Kisse!” och med ett mjau hoppar katten upp. Inget är omöjligt för Gunnar, men även hans sommarlov/tid på jorden tar slut.
Det som är allvarligt och tungt lyfts fram och fylls med ljus och hopp.
Barbro Lindgrens berättelser tycks handla om ’allt’ – det blir så extra tydligt i en samlingsvolym där paletten av berättelser och genrer avlöser, berikar och belyser varandra – att uppleva alla de olika texterna ’samtidigt’ gör det uppenbart hur författarskapet växer av mångfalden. Valet av illustratörer/illustrationer visar ytterligare på bredden. I Barbros bästa - Berättelser av Barbro Lindgren förmedlas med lekfullt allvar: längtan, hopp, sorg, rädslor, glädjebus, oro, tillit, ensamhet, begär, nonsens, realism, finstämdhet, fantasi, födelse, död, barn- och vuxenproblem, drömmar, knas, skönhet och allvar i en salig blandning – och tänk att hitta så många olika sätt att berätta på; om livet, och om allt som det innehåller… Det här är en bok som jag blir lycklig av!
Till avslutningsord väljer jag att citera de sista raderna ur hunden Albans levnadssaga:
Och när hunden Alban blir för gammal vill han helst av allting
vila sina trötta ben och dö.
Nu är hans tid på jorden slut, ajö ajö.
(Ur Alban)
|
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Skratta lagom! sa pappa Åberg
Text och teckningar : Gunilla Bergström
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
|
| |
|
|  |
| |
| |
| Förväntningar och list |
| |
|
Berättelsen med anor från en annan tid, börjar lyckligt och harmonsikt med barn som leker och en pappa som visserligen inte läser tidningen utan sitter framför datorn, men dock röker pipa. Släktbesök väntar och Alfons och Milla förbereder med glädje leken med Stor-kusinerna. Förväntningarna är stora och barnen stolta över det de har byggt upp. Men inget blir som någon av dem har tänkt sig.
Stor-kusinerna är på ingång, Alfons och Milla bygger upp en fantasirik och fantastisk miljö för lek – de ska leka stjärnornas krig, fast på riddartiden, och väntar med spännig på kusinernas gillande. Men kusinerna har med sig egna grejer – grejer för stora barn, som de demonstrerar genom att köra över, i dubbel mening, Alfons och Millas skapelse. I ilska, frustration och besvikelse startar jakten på förövarna – tills pappa Åberg får nog, och ryter i ordentligt. Han vill veta VEM som satte i gång detta tumult. Barnen skyller givetvis på varandra, men det blir Alfons och Milla som ska straffas.
Alfons och Milla har förväntat sig en fin dag med lek. Kusinerna förväntar skadeglatt ett straff för dem de har pekat ut som skyldiga. I själva verket har pappa Åberg hört allt och avslöjat kusinerna, men han överlistar dem alla. Lite läskigt blir det, men i slutänden är det Stor-kusinerna som får skämmas och får den egentliga bestraffningen.
Karaktärerna är välkända men handlingen är på ett plan förlagd till en annan tid, för mer än sextio år sedan, och är tillägnad författarens far. Det finns flera inslag i berättelsen som kan tyckas främmande och skrämmande för svenska barn idag, även om de säkerligen inte är helt okända för de flesta. Då kallades det uppfostran att ibland slå sina barn nu kallas det misshandel, då ansågs det av många som ett nödvändigt ont, i dag är det straffbart. Och pappa Åberg framhåller mycket riktigt att man inte får slå barn – och han gör det inte heller!
Men nu är det egentligen inte detta berättelsen handlar om, även om det annorlunda inslaget kan tyckas dominant. Det handlar om rättvisa, förväntningar och problemlösning – och slutar givetvis på bästa sätt.
Som tur är vänder sig ”Stor-Alfons” Skratta lagom! sa pappa Åberg till de lite äldre barnen. Illustrationerna förmedlar detaljerade och avancerade känslor och stämningar på Gunilla Bergströms enkelt tydliga sätt; ansiktsuttryck och kroppspråk berättar om harmoni, pinsam skam, oskuld, fnissig nyfikenhet, sorgbesvikelse, nöjdglädje, skadeglädje och mycket mer. Jag påstår att barn i aktuell ålder känner igen alla nyanser i känslor och stämningar även om de inte kan sätta ord på dem.
Berättelsen förmedlar en pappa som är uppmärksam, lyssnar och bryr sig, en som tar ställning, använder sin fantasi och är rättvis. Tiden den utspelar sig i eller strafform har egentligen ingen betydelse, barn uppskattar närvarande föräldrar och föräldrar ogillar att vara ojusta; och när andra är ojusta mot ens barn får man tillgripa de medel som fienden förväntar för att överlista dem. Berättelsen ställer bland andra reflektions- och diskussionsfrågan om vad straff/rättvisa är/kan innebära och uppmärksammar olika personers roller i en konflikt.
|
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Syskonen Carlstedts Märkliga Tidsresa
Författare : Sanna Juhlin,illustratör: Louise Nocky
Förlag: Kikkuli Förlag (2012)
|
| |
 |
| |
| |
| En fantastisk berättelse |
| |
|
Bland dagens utbud av böcker för barn och unga representerar socialrealism och fantasy/magi två stora områden, kanske står de för motpoler som behövs idag men i längden blir det lite enahanda. Berättelsen om de tre syskonen Carlstedt och deras släkthistoriska resa är annorlunda, eller i alla fall lite mittemellan, den utspelar sig i nutid, har rötter i andra världskriget, små utskott till framtiden och är märkligt fantastisk.
|
| |
| |
|
Tre syskon i en sommarlovsfridfull tillvaro hos sin farmor; en kille som är på väg att bli tonåring, en orädd och spontan tjej i glad mellanålder och en tuff och klipsk lillebror i rullstol. Fyra fint tecknade karaktärer och en vanlig sommarlovssituation. Men så plötsligt händer det…
En mystisk farkost har landat i skogen och plötsligt är det inte så realistiskt längre. Ett fantastiskt äventyr tar vid, och ändå är verkligheten inte ett dugg overklig: det är en tidsmaskin som har landat intill farmors hus, med den får syskonen resa tillbaka till farmors tidiga barndom och hamnar mitt i andra världskrigets svenska kristidsverklighet. Det är inte helt lätt för de tre barnen i joggingskor och t-skirts att inte avslöja att de kommer från en annan tid; gör de det och dessutom ändrar på någonting, vad händer då med nutiden som redan är?
Klart att syskonen inte alltid är överens och drar åt samma håll, men de är vana att hjälpas åt och har fin sammanhållning när det väl gäller. Syskonen månar inte bara om varandra och familjen, de förmedlar också en positiv människosyn och livsinställning. Ämnen som människors utsatthet och olikheter aktualiseras på flera sätt; här integreras exempelvis adoption av krigsbarn från Finland, en stollig gammal professor, rörelsehindrade, etnisk mångfald och åldersaspekter. Människors olika villkor tas helt enkelt tillvara i berättelsen utan att bli onaturligt påträngande.
Det är en spännande berättelse bestående av fantasi, historia, filosofi och mänskliga relationer. En av mina associationstrådar går till Jostein Gaarder och Sofies Värld från början av 1990-talet, där en vanlig flicka mitt i sitt moderna liv gör en tidsresa/tidsresor och genom olika historiska personer möter filosofi och vetenskap.
Syskonen Carlstedts Märkliga Tidsresa är glad, okonstlad, lagom spännande och lite galen, men blir mot slutet aningen komprimerat invecklad. Författaren Sanna Juhlin kan verkligen berätta en god historia, och illustratören Louise Nocky tecknar verkligen den historian på ett realistiskt sätt. Berättarstil så väl text- som bildmässigt känns dock lite gammaldags – vilket är omväxlande och vilsamt för en van och äldre läsare, men för målgruppen kan det kännas främmande, och ta emot en aning, när det då och då dyker upp skrivspråkliga uttryck och formella ord. Ett inspirerande tips är högläsning/läsa tillsammans – kan ge många tillfällen till vidare influenser både hemma och i klassen.
|
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Vill du läsa? Elsa Beskows Sagoskatt
Författare/bilder : Elsa Beskow m.fl.
Förlag: Bonnier Carlsen Förlag (2012)
| Titel: Smarta Små upptäcker skolan
Huvudred. : Birgitta Westin
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
|
| |
| Det handlar om att börja skolan |
| |
|
Det handlar om att läsa, skriva och räkna, och om att upptäcka och utvecklas i samspel med sin omgivning. Så långt är likheterna mellan de två böcker jag har läst slående. Vidare är de uppbyggda på likande sätt, innehåller samma typer av texter och är i viss mån antologier. Bägge har en återkommande kärnberättelse som utvecklas, den handlar om att vara i den första skolåldern.
|
| |
| |
|
|
 |  |
|
| | |
| |
|
De böcker jag har läst är Smarta Små upptäcker skolan (Rabén & Sjögren 2012), där huvudredaktören Birgitta Westin inledningsvis berättar om att bokens syfte är att ge barnen en tydlig bild av skolan; vidare har jag läst Vill du läsa? (Bonnier Carlsen Bokförlag 2012), som ingår i serien Elsa Beskows Sagoskatt och är urval ur läseböcker från mitten av 1930-talet.
Den återkommande berättelsen i Smarta Små upptäcker skolan handlar om Klass 1, Rönnen, och utgår från Heddas upplevelser av skolans värld, text: Kristian Hallberg, bild: Charlotte Ramel. Berättelsen varvas med andra skolberättelser om hur barn upplever livet i skolan, skapade av andra författare/illustratörer. Vidare återfinns inslag av bokstäver, siffror, tid, framtid, lekar, klurigheter, praktisk och teoretisk pedagogik m.m. – det handlar om att lära sig läsa, få förståelse för matematik, skolmiljö och samspel med andra – helt enkelt skolkoden och dess fortsättning.
Boken är en pedagogisk och fint upplagd antologi om att socialiseras in i skolan, begreppet skola och att få ett grepp om vad som händer där. Barn i aktuell ålder är troligen bekanta med några av karaktärerna som dyker upp och dess skapare. Här återfinns bland andra Pomelo och Flora samt författare/illustratörer som Sara Shepphard, Emma Adbåge och Pernilla Stalfeldt, igenkänningsfaktorn är viktig när så mycket annat kan kännas nytt! Inslagen av skolbokshistoria ur min egen skoltids Nu ska vi läsa binder samman min reflexion med skolbokshistoria ännu en generation bakåt i Vill du läsa? Elsa Beskows Sagoskatt.
Vill du läsa? är riktig skolbokshistora, men för den skull långt ifrån omodern pedagogik. Vi får följa en familj där huvudpersonerna är Hans och Lisa. Genom barnens vardag, där kunskaper och insikter växer med allt större ansvarstagande som följd, vilket i sin tur ger utrymme för fler äventyr, medvetandegörs läsaren och når egna kunskaper och färdigheter. Man är en viktig kugge i familjen och lär sig genom att hjälpa till, de vuxna i lärmiljön är pedagoger, i skolan lär man sig baskunskaper som att läsa, skriva och räkna men färdigheterna tillämpas och utvecklas i andra miljöer.
Här finns olika typer av texter: abc, ordlekar, rim, presentation, saga, berättelse, dialog, visor, gåtor och dikter. Enkla ritövningar, årstider, månader, ordförståelse, färgkunskap, tidsföståelse, framtidsdrömmar, hemkunskap, omvärldsförståelse och kunskap i att möta människor och natur. Innehållet motsvarar i princip ovanstående bok. Skillnaden är att kunskapen kommer genom hemmet och att pedagogiken utgår därifrån – allt i ett lustfyllt allvar. (Boken Barnets århundrade präglade även litteratur för barn.) Skillnad mellan könen ifråga om viktig kunskapsinhämtning är givetvis tydlig, men vad bryr sig dagens barn om det, de vet bättre, även om deras föräldrar reagerar.
Grundberättelsen och en del andra texter står Elsa Beskow för liksom så gott som alla illustrationer, och även om en del textmaterial kan vara lite svårtillgängligt för barn i aktuell ålder så hjälper bildernas berättelse till i förståelsen och säkert känner många igen motiven från Beskows sagor.
Om man i Smarta Små upptäcker skolan utgår från skolan som det centrala i den lilla individens liv ’från och med nu’, så utgår man på samma sätt från familjen och närmiljön i Vill du läsa?, där inslagen om skolan och fröken är marginella men underförstådda. Konceptet är i bägge fallen att lära för livet, men förutsättningarna i 1930-talets Sverige, där modernism och funktionalism fått fäste parallellt med det mer traditionella lantlivet, och i 2000-talets svenska samhälle ser olika ut. Om Smarta Små… i större utsträckning visar en bild av individ och grupp, lek, här och nu, så andas Vill du läsa?... nytta, framtidstro och livsmål i högre utsträckning. Det intressanta är att det inte är någon skillnad på det stora och spännande i att växa i kunskap och förståelse för den större världen. Att knäcka läskoden, lära sig klockan och känna sig hemma i natur, matematiken och med utökad bekantskapskrets, är lika spännande och nödvändigt för utvecklingen oavsett tid och rum.
|
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Skuggan i väggen
Författare : Kerstin Lundberg Hahn
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
|
| |
 |
| |
| |
| I idyllen bor både vardagsrealism och fasa |
| |
|
En idyllisk byskola, en närmiljö där man kan cykla till kompisarna och hälsa på mamma på jobbet, där generationer umgås naturligt trots att de inte är släkt, och så naturen inpå knutarna. Till en sådan by i Norrland flyttar Mikaela med sin mamma. Allt börjar riktigt bra, men bakom skuggan i väggen döljer sig hemligheter, och skolan är långtifrån så trevlig som den verkar… Skuggan vilar över hela bygden!
|
| |
| |
|
I det gamla huset dit Mikaela, eller Micke som hon kallas, flyttar med sin mamma finns det en skugga i väggen som visar sig vara ett riktigt spöke. I Mickes rum händer det konstiga saker, men spöket stannar inte där utan det följer Micke till älven, till kyrkogården och lite varstans. Vid sina besök på äldreboendet samlar Micke pusselbitar till händelser för länge sedan och till hemligheten som döljer sig i hennes hus – spöket heter Ellie och vill berätta något för flickan som nu bor i rummet.
”Det händer igen, sa hon. Igen och igen.” ”Hon” är en förvirrad gammal kvinna på äldreboendet, i Micke ser hon Ellie, flickan som under de gamlas skoltid drunknade i älven. Berättelsen som nystas upp är på många sätt parallell med den verklighet Micke lever mitt i, händelser flätas samman och trots att det handlar om en annan tid så upprepar sig vissa händelser och mänskliga beteenden igen och igen.
Berättelsen om den levande flickan i huset och den drunknade flickan som tidigare bott där är i vissa stycken en riktig rysare; i skolan berättas det att Ellies föräldrar knuffade henne i älven, men Micke listar snart ut att verkligheten är en annan – en verklighet som inte har med en förgången tid att göra, en verklighet som är lika levande i dag; förr kallades det att retas, idag heter det mobbing.
I den lilla byskolan grupperar sig barnen på olika sätt, som nykomling blir Micke välkomnad av vackra Claudia och hennes följeslagare. Claudia är en illasinnad ledartyp som lindar alla kring sitt lillfinger, inte minst fröken som ständigt går på hennes charmanta utstrålning. I klassen finns även den störiga Wille – han som får skulden för allt, gör dumma grejer och dessutom luktar illa. Ganska snart vågar Micke ta avstånd från Claudia och gå sin egen väg, och i sina efterforskningar om Ellie W:s öde ute vid forsen får hon syn på Wille… Öden och berättelser flätas samman till en: Stark, spännande, vacker och mycket angelägen historia vars handling snirklar sig som en porlande bäck mellan stenar, och man aldrig vet vart den ska ta vägen.
Det handlar om mobbning, fega kamrater, dåligt samvete, utsatta barn, barn som med utseende och intelligens charmar sin omgivning men är falska som ormar, och om barn som far illa, anklagas och förnedras av kamrater och vuxna i skolan. Den som vill blunda och förtiga den krymper, och den som vill och vågar se, lyssna känna och agera – den växer och lyser.
En riktig spökhistoria från en landsbygd där folk i alla åldrar håller sina allierade om ryggen och där de alternativa vägarna till vänskap kanske inte alltid är så lätta att hitta. Berättelsens fina balans mellan spänning, socialrealism, landsbygdsproblematik, varm vänskap, tillit, omsorg och övernaturliga inslag är gott framställd på 11-12-åringars villkor men läses med fördel i grupp och i skolan som högläsningsbok.
|
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Elsa Beskows Sagoskatt: Mina första år
Bilder : Elsa Beskow, textbearbetning och urval: Sara Hedenberg och Fredrika Siwe
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
|
| |
 |
| |
| |
| Bilder: Elsa Beskow |
| |
|
I den första boken i serien Elsa Beskows Sagoskatt skriver föräldrarna själva texten, och den berättelse som författas handlar om deras barn. Boken heter Mina första år. Med utgångspunkt i Elsa Beskows rika bildvärld får föräldrarna möjlighet att med egna ord berätta för barnet om dess utveckling och erfarenheter – resultatet borde kunna bli hur bra som helst.
Under mer än femtio år illustrerade Elsa Beskow böcker för barn, jag har själv en av de äldsta: Barnen på Solbacka som gavs ut 1898. Berättelser som hon har skrivit och/eller illustrerat har återkommit på marknaden med jämna mellanrum och har nu ännu en gång fått renässans – under hösten ges ett antal volymer med urval för olika åldrar ut.
Man kan tycka att just Elsa Beskows Sagoskatt: Mina första år är lite av falsk marknadsföring eftersom här inte finns några sagor. Men det är å andra sidan inte många som har publicerat ett så rikt, fantasieggande och tidlöst bildmaterial om barns tillvaro i växande som Elsa. Bilderna förmedlar harmoni och samspel mellan barn och vuxna, mellan människa och natur; vidare eliminerar de gränsen mellan fantasi och verklighet. Den som har sagorna i färskt minne har säkert inga svårigheter att inspireras till fina egna texter om det egna barnets framsteg och utveckling.
Tyvärr styr inledande eller förifyllda ord och linjer det föräldrarna i skrift ’får’ berätta. Själv skulle jag föredra färre eller inga för-tryckta ord, låta de välvalda bilderna, och kanske en överskrift, vara utgångspunkter för föräldrars minnen och associationer i ett fritt skrivande. Kanske skulle jag till och med välja en layout utan linjer och rutor för foton.
Jämförande, formulärtänkande och ordning och reda fanns i olika former redan i Elsa Beskows skola, och fenomenet har inte försvunnit i vår nutida utvecklingssträvan – så det är möjligt att formen med ikryssingsalternativ, rutor och rader underlättar för de allra flesta att berätta för sina barn om livet under deras första år. Det viktiga är att upplevelser och minnen förmedlas, och de beskowska bilderna ger åtminstone mig suverän inspiration och minnen av, bland annat, barnens trädkojor, udda lärsituationer och julgransäventyr.
|
| |
 |
| |
|
Jag ser fram emot nästa bok i serien Elsa Beskows Sagoskatt: Vill du läsa? Då med både text och bild av Elsa Beskow.
|
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Märtas hästsommar
Text och teckningar : Erika Eklund Wilson
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
|
| |
|
|  |
| |
| |
| Hästflickors olika faser |
| |
|
Märta är på väg in i ett engagerat hästintresse. Bea börjar få andra intressen och tar inte riktigt sitt ansvar som hästägare på allvar. Kattis jobbar med hästar och barn. Men den här berättelsen handlar om Märta, Maja och hästar – Bea och Kattis ger ’bara’ förutsättningar och erfarenheter efter vägen.
Märta och kompisen Maja har sommarlov, det värsta är att det har hästarna på ridskolan också! Visserligen har de sina låtsashästar/käpphästar att rida på och sin hästtidning som de skriver och ritar i, men tjejerna längtar efter de varma, mjuka och riktiga hästarna. Särskilt längtar Märta efter sin favorithäst Julia. Ändå är hon inte riktigt säker på om hon verkligen är en ”hästflicka” – de stora hästarna är trots allt ganska läskiga!
Lyckligtvis finns det andra stall än ridskolans, och Märta minns att hon har träffat Bea som har stall och tre hästar. Glädjen är på topp när Märta och Maja får rida den underbara ponnyn Karamell och när de får hjälpa Bea att jobba i stallet och sköta hästarna efter ridningen. En dag kommer inte Bea, då bestämmer tjejerna sig för att göra fint i stallet på eget initiativ, något de blir rikt belönade för: de upphöjs till Karamells hästskötare!
Men det var ingen engångsföreteelse att Bea inte kom – hon har börjat slarva med skötseln av hästarna och håller inte längre sina löften, Märta och Maja sliter i stallet och törs inte säga ifrån. Och rida får de inte heller. En dag kommer Bea med sin kille och säger att hon ska sälja Karamell för hon har inte tid, och Karamell är för liten. Sommarlovets underbara utmaning övergår i stor sorg – vem ska köpa ’deras’ häst?
Då kommer Märta på att Kattis, som har ridskolan, skulle köpa nya hästar dit nu under sommaren! Men det är inte bara stora hästar Märta har respekt för utan även vuxna hästmänniskor:
”Men törs vi ringa Kattis?
Hon är så arg jämt.
Hon skäller på alla,
Både människor och djur.
Men nu gäller det Karamell!
Vi måste våga
För hans skull.”
Kattis blir glad över deras tips, Märta och Maja tar ledigt från stallet ett par dagar och badar. Att tjejerna har utvecklats i sina relationer till såväl hästar som hästmänniskor under sommaren märks tydligt när de ’råkar’ stänga in Bea på höskullen och slutligen ser tillbaka på och summerar sin ”hästsommar” och de erfarenheter de har fått.
Jag är övertygad om att Märta och hennes kompis Maja är helt säkra på att de är riktiga ”hästflickor” när de efter sommarlovet återvänder till ridskolan!
Det här är den första hästbok jag läser på många år, och jag blir glatt överaskad av hur mycket innehåll och mening som bilder och korta textrader förmedlar. Det är en ”lätt att läsa”- bok där de fina och välmatchade ’hästflicksbilderna’ berättar mycket om känslor och stämningar och jag anar att de andra 6 böckerna i serien om Märta och hennes hästintresse har samma fina framtoning. Om man är i början av sin läs- och hästkarriär, sådär 7-9 år, så har man nog lätt för att lära känna Märta och Maja och för att förstå den lycka och de problem som tjejerna ställs inför.
|
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Hille hungrig
Text : Annika Thore, bild: Maria Nilsson Thore
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
|
| |
|
|  |
| |
| |
| På Hilles nivå |
| |
|
Blick och kroppsrörelser ger ett samförstånd och en närhet som näst intill gör att man som läsare/betraktare blir ett med Hille, delar hennes hunger och rastlöshet – man känner det i sin egen kropp, alternativt: det förmedlas oerhört tydligt! Upplevelsen av otålig väntan tillsammans med Hille förstärks av perspektivet och textens vinkel.
|
| |
|
När magen är hungrig sätter man sig vid matbordet och väntar på mat. Kanske vaknar hungern lite extra av att någon stökar i köket, att det luktar något gott, att det pratas om mat – eller också är magen helt enkelt tom och man ÄR HUNGRIG! NU!
I boken Hille hungrig gäller det primära: nu, vilket inte kan uppfyllas omedelbart – den vuxne har bara två händer, dessutom tar det tid att duka och laga mat. De är den vuxnes verksamma händer vi får följa – precis som Hille gör, men med hennes ögon och genom hennes upplevelser. Säkert känner man som vuxen den blicken, liksom man upplever ’olidlig-väntan-rörelserna’ i rummet.
Två sekunders sittande på stolen i väntan på maten, och en stunds begrundan över hungerkänslan… Hushållsrullen bärs fram av hand och arm som utgår från förklädesklädd kropp – ögon av plågad hungerväntan. Hoppet tänds i Hilles ögon: ”Äta nu?” Vid svaret ”Snart…” är barnet redan på väg ner under bordet, varifrån hon dyker upp med de nyutdukade glasen placerade, som efter lååång väntan och: ’jag har ju hunnit med massor’…, framför ögonen som blir förstorade och grumliga genom bottnarna… Miner av: väntan, uttråkad, hoppfull, uppgiven, besviken hinner passera innan maten slutligen är upplagd på tallriken, och den vuxne sitter vid bordet med en egen portion. Bok och väntan avslutas med en nöjd mun som nyss blivit fylld med mat och en tacksam kärleksfull blick mot den som bjudit på maten, och dessutom ger sin varma närhet.
Inte många ord behövs, det lilla barnet gestaltas så underbart – både tydligt och vackert, i sitt behov, sin väntan och i sin relation till den vuxne. En känna-igen-sig-bok för 1-3 åringar av Annika Thore (text) och Maria Nilsson Thore (bild), systrarna är skapare av en rad fina böcker där ljuvliga barnkaraktärer befinner sig i välbekanta vardagssituationer.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Den första flickan skogen möter
Text : Moa Eriksson Sandberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
|
| |
|
|  |
| |
| |
| I gränslandet |
| |
|
Hanna fyller tolv, hennes och bästa kompisarnas lekar har utvecklats, de smyger på folk, klär ut sig och låtsas att de är något annat än mellanålderstjejer. Skogen är deras lekplats. Men allt som hör till nästa utvecklingsfas nafsar henne i hälarna och gränsen suddas ut bit för bit, dessutom skakas stabila familje- och vänskapsrelationer om rejält. Det som överkuggar hela tillvaron allra mest är nog ändå en trettonårings fasansfulla försvinnande – skogen och närmiljön fylls av faror och skräck.
|
| |
|
Från att ha varit pappas (och mammas) lilla flicka och lekbästis med två tjejer, förflyttas Hanna i utvecklingen med stormsteg mot tonåren. Den känsliga tolvårsåldern har infunnit sig och tagit plats i hennes liv. Faktorerna mognad, upplevelser och medvetande kopplas samman och utvidgas. Hennes kroppsliga och mentala utveckling har stor betydelse för möten och upplevelser.
Berättelsen börjar med tårtkalaset i bersån, fortsätter i hänget vid korvkiosken, slutar med flytten till storstaden och återbesöket på den lilla orten. Inom den ramen ryms ’allt’. Det naturligt trygga nätverket av familj och kompisar är en utgångspunkt, den lilla ortens trygghet en annan. Men redan tidigt i handlingen anar man sprickronas närvaro – att marken snart kommer att gunga.
Samtidigt som tjejernas egna kroppar förändras, förändras deras relationer till varandra – och så kommer känslor och killar in i bilden. Vad som är äckligt, naturligt, skönt eller spännande, barnsligt eller lockande förändras under den glimt vi läsare får av Hannas och hennes närmastes liv.
Den trettonåriga Linda har försvunnit, fakta och rykten sprids i bygden, dels om alla killar hon haft och dels om hennes föräldrars relation – spekulationerna bland Hannas närmaste umgänge handlar om våldtäkt och mord. En ständig skräck finns närvarande sedan dess, faran ligger på lur, Hanna ser potentiella spår och mördare i olika sammanhang och jobbar med att hantera sin rädsla. Samtidigt finns en personlig och konkret skräckupplevelse; de flinande och tafsande killarna – och så blir kompisen Sabina, som är lite ivrigare och kanske har kommit lite längre i sin mognad, ihop med en av Hannas plågoandar. Flickorna blir osams, kommer ifrån varandra och Hanna vänder sig mer till den lite barnsligare Jonna, som hon fortfarande kan ’leka’ med.
Tillvarons otrygghet späs på ytterligare när Hanna känner att allt inte är som det brukar i föräldrarnas relation, och inte heller i hennes egen relation till dem. Alla förändringar, skuggor och rädslor som bor i henne förstärks av hormonförändringarna; hon får sin första mens, upptäcker sin kropp och förskräcks av sina egna tankar och av hur hon upplever vuxnas kärlek. När mordet bekräftas och klassen är i sorg finns utrymme att låta känslor välla ut. I mammans frustration över relationen till sin man finns anledning för Hanna att gå sina egna vägar, och i rädslan för trakasserier och i vilsenheten och saknaden efter tryggheten utvecklas hon. Långsamt och fint kommer kärleken henne till mötes och allt slutar i balans med en öppen fortsättning.
En fin och träffsäker skildring av en tolvårings upplevelser av sig själv, och utifrån dessa förhållandet till den vidare förståelsen och relationen till händelserna i hennes egen omgivning. Jag letar bland egna minnen och känner hur väl författaren gestaltar gränsen och det som händer i den aktuella åldern.
Den första flickan skogen möter är en stark, nära och innehållsrik berättelse. Inledningen kan kännas aningen svårgenomkomlig och språkuttrycket är bitvis lite komprimerat, men den som inte låter sig avskräckas blir rikt belönad! Målgruppen 9-12 tycker jag är i yngsta laget – 11-14 känns mer relevant.
| | |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Alex Rider; Stormvarning
Text : Anthony Horowitz (2000), översättning:Peter Lindforss
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
|
| |
|
|  |
| |
| |
| Man kunde lika gärna se en film… |
| |
Och Alex Rider finns som film. Men gillar man böcker och/eller vistas på stranden, på tåget, i ett tält eller i någon liknande situation där filmmediet inte är tillgängligt – ja, då kan man läsa om den 14-åriga killens oerhörda bragder. Hittills har 9 böcker kommit ut, så sommarlovet är räddat för den som gillar klassiska engelska spionäventyr á la James Bond. Och visst är killen charmig, böckerna spännande och lättillgängliga, och handlingen intellektuellt kravlös.
… Men trots allt är det något visst med att läsa.
|
| |
|
Jag börjar med Stormvarning, den första boken i serien om den föräldralöse 14-årige Alex Rider. Han bor hos sin farbror, som är banktjänsteman i London, men så dör farbrodern i en bilolycka. Alex blir misstänksam, finner bilen och börjar undersöka olycksorsaken. På bilskroten är han nära att krossas tillsammans med bilen, han fångas in, men tack vare sina karatekunskaper tar han sig fri och klarar sig undan.
Han blir kallad till banken där farbrodern har jobbat, men upptäcker att det är en fälla och tar sig över till nästa rum via en flaggstång på fasaden. Övervakningskamerorna fångar hans våghalsiga tilltag och han är fast. Efter ett bedövningsskott vaknar Alex och får veta att han är kidnappad av den brittiska underrättelsetjänsten MI6. I själva verket var hans farbror spion, och vid mordtillfället höll han på med uppdrag Stormbreaker – nu vill underrättelsetjänsten ha Alex hjälp.
Stormbreaker är en revolutionerande dator som bygger på helt ny teknologi – som Alex mot alla odds känner väl till. Mannen från MI6 tillkännager att denna dator kommer att delas ut gratis till alla elever som tack från den rike konstruktören, en tidigare fattig libanes, till Storbritannien, för att han har fått hem och skolgång här. Regeringen är överväldigad men MI6 är misstänksamma.
MI6 har konstaterat att Alex är tillräckligt nyfiken, orädd och smart – att han har kapaciteten att ta vid som spion, efter lite träning vill säga. Alternativet att placeras på en institution utan pengar tills han fyller 21 är inte lockande. Utpressningen ger inget val, träningslägret och hans första uppdrag är ett faktum.
Läsaren får följa Alex genom en tät rad av farofyllda actionsituationer på träningslägret och i datorfabriken, på den sistnämnda har han dubbla roller: dels ska han spela eleven som fått äran att testa produktens förträfflighet, dels ska han vara spion och undersöka de mystiska omständigheter som underrättelsetjänsten misstänker föreligger. Men ganska snart drar han blickarna till sig, han är alltför våghalsig i sitt spionage – han blir ett villebråd för fienden. Arbetsgivarna på MI6 har egentligen inget att vinna på att han överlever – skulle även han dö skulle det i sig vara ett bevis på att något inte stod rätt till…
Handlingens karaktärer är klassiskt hänsynslösa och det Alex utsätter sig själv för/utsätts för har ingen ände; när han har räddat Englands skolelever från ett dödligt virus hamnar han åter i klorna på fienden…
Då och då jämför Alex sig själv med James Bond – skillnaden är att Alex inte får betalt. I övrigt har han så rätt: rafflande handling, fartfylld och farofylld action med tekniska inslag – därtill tycks tonårshjälten nästan lika odödlig som sin fiende – i princip: karaktären ’skurken från öst’.
Klassiskt väl översatt spionäventyr med alla ingredienser där språket flyter fint. En litterär genre att överföra till nästa generation?
| | |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Ett hus utan speglar
Text : Mårten Sandén, illustrationer:Moa Schulman
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
|
| |
|
|  |
| |
| |
| Om att gå sig till mötes |
| |
|
Ett hus utan speglar kan läsas på olika nivåer, då och då vävs dessa samman. Bitvis är boken en psykologisk thriller, ibland med överbetoning på det första ordet och ibland med tyngdpunkt på det andra. Men som tur är finns även inslag av magisk saga och 11–14-års realism i berättelsen om människoöden, tid och rum.
En släkt i obalans möts i Henriettas stora hus där hon själv ligger för döden. Den gamla kvinnan vägrar släppa sitt liv ifrån sig förrän de yngre släktingarna har funnit sig själva, sådana som de verkligen är, och innan de har mött sin livsbalans. Till sitt redskap använder Henrietta den unga ovetande flickan Thomasine. Det är en nivå av berättelsen som jag just har läst.
På ett annat plan finns leken och förvandlingen, möten i tid och rum; spänning, mystik och rysningar. I trapporna mellan våningar/nivåer och i vissa rum möts vänskap och ovänskap, lek och allvar. En annan våning av huset innehåller mest trist vardagsrealism på familjenivå med kyliga relationer, äktenskaps- och syskonproblem.
Som vuxen läsare slås jag av mängden pusselbitar – eller spegelskärvor, som är färgade med filosofisk, psykologisk och religiös underton.
Thomasine och hennes pappa Thomas har vakat i den före detta skådespelerskan Henriettas hus under en längre tid. När slutet för den gamla börjar närma sig kommer pappans syskon och flickans kusiner, vilket resulterar i osämja och konfrontationer av olika slag mellan alla inblandade.
Kusinerna leker kurragömma, den yngsta kusinen är rädd och osäker, Thomasine förbarmar sig över henne och visar ett gömställe. Det blir matdags, Thomasine blir orolig när kusinen inte kommer och går för att leta. Den lilla, som tidigare varit mycket tystlåten och setts som lite efterbliven, kommer glatt pratande och som förbytt. Hon delar med sig av sin berättelse, som ett sändebud, och flera av kusinerna får komma till kurragömmastället, garderoben där husets alla speglar är gömda. Bit efter bit läggs pusslet: alla de inblandade bär på sorger, hämningar och förbannelser, och en efter en blir de befriade efter att ha varit i spegelrummet.
Huvudpersonen Thomasine längtar efter att det ska bli hennes tur att förvandlas; bli ljus och fri. Hon söker befrielse från den sorg som tynger henne, men istället får hon, som har förstått innebörden i förvandlingen, se de övriga släktingarna bli pånyttfödda. Själv blir hon vägledd på en annan och längre väg. Där hennes släktingar har fått möta sig själva i en spegel får hon själv resa genom fotografialbum, den sorgeprocess hon har att genomgå och förstå är allt för djup. Innan hon blir helt fri att fullt ut möta sig själv i sitt liv får hon i uppgift att vara hjälpare åt sin pappa – för att han ska bli renad från sin upplevda skuld – vilket i princip sker genom vatten. Fadern får genom vattnet möta sin drunknade son – liksom återuppväcka honom och bära honom med sig i konkret minnesupplevelse.
Det är berättelsens barn som vägleder de vuxna till att få frid med sig själva och att uppnå livsbalans. Den fullkomliga balansen uppnås dock inte förrän alla har genomgått rening, den gamla har dött och ett nytt liv är på väg. Barnens uppgift vilar tungt över dem, som så ofta i ’verkligheten’, själv önskar jag att vuxna skulle ta sig an den vägledande rollen i högre grad.
Många traditionella sagor har flera parallella funktioner, exempelvis: utveckla fantasin OCH förstå livet och världsordningen; vara sedelärande OCH underhållande. Moa Schulmans illustrationer förstärker sagoäventyret och jag upplever att Mårten Sandén strävar mot att bygga en hel berättelse med flera funktioner, men differensen mellan bitarna fantasi och trauma kvarstår, de förmår inte enas till helhet – spegelskärvorna är fortsatt lite vassa och den som speglar sig förblir splittrad.
En hel del av bitarna är väl komplicerade för målgruppen och andra har allt för lätt att falla på plats – kanske beror det på vilka erfarenheter läsaren har. Baksidestexten borde innehålla en fingervisning om den sorgeprocess den unga tonårsflickan och hennes pappa genomgår och inte enbart berätta om spegelrummets magi.
| | |
| |
* |
| |
| |
|
|  |
| |
| |
| Tre i leken |
| |
|
Lenis dag börjar i glädjens tecken, hon och Olle ska leka, och de ska ha så kul! Men det blir inte som Leni har tänkt sig. Redan i hallen känner hon av hotet mot hennes och Olles lekdag – där står ett par snygga skor med glitter på. Glädjen och leklusten är ett minne blott. Lenis Olle handlar om den klassiska problematiken i att leka tre.
Att ta del av bokens berättelse är som att se en välbekant film, text och bild förmedlar glädje, besvikelse, hopp, uppgivenhet, ilska och slutligen det befriande tillståndet list/uppgörelse, och så det gemensamma skrattet. Känslan av film kommer av igenkännande och identifikation med situationerna, upplägget av bildsekvenser och textpartier blandat med helsidesbilder; därtill att minspel och kroppsspråk är levande, växlande och ljuvligt. Emma AdBåge står för både text och bild – kanske är det därför de blir en hel helhet och samspelar så bra.
Helt oväntat har Olle besök när Leni kommer, det är hon inte beredd på, hennes vision såg annorlunda ut: det skulle bara vara hon och Olle – så självklart! Olle och hans granne Kiran är redan inne i sin lek men välkomnar Leni – det hjälper inte, Leni tar avstånd och kan inte känna sig välkommen, väljer en utanförposition. Lockas att delta – vilket hon gör utan glädje, droppen är när hon förlorar i Fia. Samtidigt ger hon inte upp utan söker, kanske omedvetet, strategier – lite i hämndens tecken; ’det är MIN Olle… så där som det kan bli när man blir riktigt besviken och känner sig sviken.
Karaktären Leni och hennes hem- och närmiljö har många läsare mött i de tidigare Leni-böckerna: den kreativa röran och Lenis växlande humör. Frågan är hur många fler Leni-böcker marknaden gillar – några till kanske!?
|
| |
| |
 |
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Buster vill inte sova
Text: Marie Oskarsson
Bild: Lisa Kleinschmidt
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
|
| |
|
|  |
| |
| |
| Symbios och harmoni |
| |
|
Barn, föräldrar, nattningsprocedur. Föräldrar behöver tålamod, barn behöver bearbeta erfarenheter och känna trygghet. Berättelsens Buster kan inte somna, istället för att vara Buster som behöver sova ’blir’ han olika djur och antar deras beteenden i nattningsögonblicket. Kanske är han ännu inte redo att låta sömnen komma honom till mötes, kanske söker han trygghet och bekräftelse, mamman bemöter kreativt stillsamt, och med upprepad slutsats: efter en hel dag av aktivitet behöver alla sova.
Det är en fin godnattsaga att runda av dagens äventyr med.
Det finns lite av Alfons ”ska bara” över Busters och mammans nattningsprocedur. Men här handlar det inte om konkreta saker som kissa och vatten; Buster antar och går igenom olika djurskepnader och mamman svarar med att fantasiberätta om just det djurets aktiviteter under dagen och slutar varje berättelse med att djuret blivit trött av allt och måste sova.
”[…] han är ingen Buster längre. Han är en kyckling. En gul och pigg. Pip […]”
Mamma leker med och svarar: ” Vem är det som piper här i sängen? […]
Men kycklingar måste också sova. Kycklingen har varit ute hela dagen och lekt med sina kycklingkompisar, säger mamma. Först hoppade de kråka. Sen åkte de rullskridskor. Och sen åt de jättemycket chips till middag. Så nu är kycklingen så trött så trött. Och nu behöver kycklingen sova. […]”
”Pip, säger Buster. Fast tyst.”
Så går de igenom djur efter djur i Busters erfarenhetsregister, och tillslut är det bara Buster själv kvar som behöver sova…
Uppräkningar och upprepningar befäster och ger trygghet, delar läggs till varandra och ger helhet, fantasi utvecklar. Barn och vuxna tillsammans i kommunikation – var och en utifrån sina erfarenheter och sin förmåga.
|
|
|  |
| |
| |
|
Relationsharmonin mellan Buster, situationen och mammans självklara, tålmodiga och kreativa bemötande, av precis det djur han säger sig vara, är så fin, symbiosen mellan mor och barn så vacker. Givetvis bidrar bilderna till detta faktum – det är ’drömbilder’, fantasifulla, ljuva, goda och glada!
Säkert sover Buster gott den natten!
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Tummelisa
Författare till original: H. C. Andersen
Illustrationer: Charlotte Gastaut
Översättning: Kerstin Lennerthson
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
|
| |
|
|  |
| |
| |
| En konstsaga i flera bemärkelser |
| |
|
En konstsaga är skriven av en bestämd författare, till skillnad från folksagan som är traderad. H.C. Andersen skrev många underbara sagor som ursprungligen inte enbart riktade sig till barn. Textmässigt är klassiska Tummelisa sig lik, förutom att inledningen saknas, den fina sagan har dessutom fått de ljuvligaste bilder som tänkas kan!
|
| |
| |
Det var en gång en kvinna som så gärna ville ha ett barn att hon gick till en häxa för att be om hjälp. Av häxan fick hon ett frö, som hon betalade en slant för, fröet såddes i en kruka och där ur växte en blomma, och ur blomman kom en liten flicka som inte var större än en tumme…
Varför denna inledning saknas i den moderna versionen vill jag inte fördjupa mig i; det kan ha med vår samtidsdebatt att göra, men en troligare orsak är den nutida målgruppen – barnen.
På nätterna sover lilla Tummelisa i ett valnötsskal, till täcke har hon ett rosenblad. På dagarna badar hon eller ror sitt tulpanblad, och så sjunger hon. En liten livsnjutare med andra ord! Men säg den lycka som varar för evigt. Kanske symboliserar denna tid en lycklig barndom. Plötsligt avbryts det goda bekymmersfria livet och förbyts mot den unga kvinnans problem och dilemman: en ful padda kommer och rövar bort den lilla söta Tummelisa – paddan vill ha henne som fru till sin son! Flickan får hjälp att göra sig fri innan det är försent, men vad hjälper det, nya faror väntar en ung skön varelse som vill ha frihet i sin livsvandring. Äventyr och påtvingade friare kantar hennes väg mot lyckan där hon slutligen själv får välja sin prins.
Tummelisa är, som framgår, inte ensam i sitt äventyr; i den naturliga skapelsens djur och natur finns så väl faror och hot, som hjälp och räddning. Men finns det en liten sagoflicka så finns det även en liten sagopojke; i en blomma möter hon slutligen sin egen sagoprins som, precis som hon själv, är ett sagoväsen – för, som sagt, det är en saga…
Låter det patetiskt? Det är det inte; det är vackert och tänkvärt. Här behandlas begrepp som klokskap, omtanke, ägande, frihet (tidlös problematik) och mycket mer; men det som framför allt fokuseras är kanske att uppmärksamma och förstå andras känslor, behov och viljor. Det är inte mycket Tummelisa förmår på egen hand, men överallt finns varelser som uppmärksammar hennes sinnesstämningar och belägenheter och är beredda att ställa upp, precis som hon ställer upp för dem som behöver henne – till en viss gräns ska sägas.
Tummelisa kan läsas som en vacker barnsaga utan bakomliggande vuxenreflektioner. Man behöver inte läsa in någon ’verklighetsutveckling’ i berättelsetidens gång, och årstider och handling behöver nödvändigtvis inte ha med åldrande eller mognad att göra.
Redan som liten tyckte jag mycket om sagan om Tummelisa men föredrog mina egna fantasibilder framför de svartvita illustrationerna som fanns i min barndoms version. Paddan var inte direkt vacker, men det ska den inte heller vara, värre var det med tordyveln som var riktigt läskig. Men allra värst var den, i texten framställda, underbart goda svalan, den skrämde mig så att jag undvek att titta på bilden där den lilla flickan stoppar om den stora svalan för att den ska bli varm och levande igen.
Charlotte Gastaut som illustrerat denna version tycks leva i en annan värld, en underbar folkloristisk sagovärld med extra delikatesskrydda av fransk (?) designfiness. Jag saknar ord – bilderna är helt enkelt underbara! Men eftersom de dessutom är av två skilda slag behöver påståendet utvecklas.
Stora färgbilder med prunkande växtlighet, former och linjer, och så lilla Tummelisa med stora förvånade, milda, frågande, nyfikna ögon, gestaltad i gråsvartvitt. Hon, utan rötter: i ständigt nya möten och situationer. Skapelsen omkring henne: självklar och utvecklad under evigheter; vinter, kyla, vår; frö, blomma, vissnad; födelse, död och uppståndelse. (Medan hon själv har kommit ur ett frö som mot betalning förmedlats av en häxa…)
I textlayouten tillför mindre bilder ytterligare en dimension, dessa kan på flera sätt sägas befinna sig mellan texten och bilden. I några av bilderna finns en annan aspekt på det berättade än den genom texten förmedlade: exempelvis den söta mammapaddan och hennes kärlek till sonen – en go paddtonåring med långa ben och kärleksfulla ögon. Spontant skulle jag säga att bilderna är svartvita i sitt tryck, men sanningen är att de är svartrosa, och då är rosa ’lysrosa’. Detta lysrosa tas ibland upp i någon detalj i de stora färgbilderna, som länkar mellan text, bild och bild. Det lysrosa förstärker, förljuvar och chockerar – kanske förtar det lite av de stora färgbildernas storhet – eller också förmedlar det, eller förmerar…
De svartrosa bilderna är hur som helst söta medan de stora färgbilderna är sagolikt vackra!
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Min första bok om Ernst Billgren
Text och idé (Kreativa Barn): Susanne Hamilton & Caroline Karlström
Konstverk: Ernst Billgren
Förlag: Bokförlaget Langenskiöld (2012)
Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
|
| |
|
|  |
| |
| |
| Hållbart konstgrepp |
| |
|
Kreativa barn på 0-113 år; här kommer den första boken i en serie för oss – och den är i särklass! Ljuvliga bilduttryck, kreativ tankeutveckling, inspiration och upptäckarglädje är bara ord, det jag som konst- och litteraturvetare känner är snarast lyckliga rysningar.
|
| |
| |
|
Min första bok om Ernst Billgren är egentligen en missvisande titel, visst presenteras konstnären Ernst Billgren och hans konst men framför allt berättar boken om hans konstnärliga uttryck och hur vi ’läsare’ kan ta emot och utveckla upplevelsen av dessa uttryck/intryck. Vidare får vi ta del av barns skapande bildutveckling från ett till tio år och hur man tillsammans med sitt barn kan utvecklas genom konst.
Allåldersboken har en utformning som är anpassad för de allra minsta, i behändigt format och med sidor av kraftig kartong hör den till pekboksgenren, men det är en tillsammansbok som tål hårda tag och många läsningar. Utgångspunkten är Ernst Billgrens mångsidiga konst. Bilder och text övar och ökar bildmedvetande, fantasi och iakttagelseförmåga hos alla åldrar.
Konstnären använder material som mosaik, trä, glas, brons och olika målarfärger; han blandar och experimenterar. Djur i mänsklig dräkt och i miljöer som vanligtvis förknippas med människor ger en blandning av saga och myt – jag tänker fabel, här finns många dimensioner. Det mänskliga och det djuriska/djurlika blandas; dragen i gestalter, detaljer i attribut och miljöer ger en suggestiv upplevelse av skönhet och galenskap i ett samspel som berör ett omedvetet namnlöst sinne – kanske är det sinnlighetens sinne. Verkens titlar sätter igång en koppling mellan sinneserfarenheter, filosofiskt tänkande och fakta. Men att separera titlar från verk skulle skända helheten.
|
| |
| |
 |
Saknad räv från 1993 ”Död räv” ”Ingen vet vad som händer när man dör. Men man kan tro. Vad tror du?” |
| |
| |
|
Till varje bild finns en text, eller snarare ett antal kreativa frågeställningar som medför flera nivåer som: iakttagelse, information och fantasistimulans; både vad gäller eget skapande och fortsättning på ’bildens berättelse’ – att tänka bortom det man ser och låta upplevelsen växa och ta sina egna vägar med utgångspunkt i just dig, din fantasi och dina erfarenheter. För här finns ett inskrivet direkttilltal, dock ej alltid utskrivet. ”Loket och hövdingen” ”Hur ska indianhövdingen kunna komma hem? Vilket väder är det på målningen? Hur känns det där?”
Gestalterna och bildrummen; det är kombinationen mellan det vi tolkar som verklighet, sådant vi tror oss känna igen och som erfarenheterna vill påstå att det finns på riktigt, och det vi tolkar som främmande eller overkliga inslag, men som egentligen är fullt möjligt eller rent av realistiskt, som suddar ut gränser och ger fantasin frihet hos alla åldrar. En renässansklädd räv i en fantastisk slottssal med dimensioner där allt kan dölja sig och hända…
Kanske passar Ernst Billgrens konst extra väl för detta koncept; med stor nyfikenhet ser jag fram emot vilken konstnär som presenteras härnäst i serien Kreativa Barn, och hoppas på att textskapare och idégivare är de samma.
|
| | |
Titel: Elaka Fröken Fårskalle
Berättelse: Sanna Juhlin, bilder: Millis Sarri, förlag: Författarhuset (2012)
|
| |
|
|  |
| |
| |
| Rädsla för förändring enar gruppen: alla taggar ut – nu! |
| |
|
Klassen ska få en ny fröken. Ur det guldinramade porträttet av Fröken med stort F utstrålar mild kärlek, glädje och överseende. Bilden av Fröken Lovisa får var och en att förstå att detta är världens bästa fröken och att hon inte har det minsta med omslagets bild av Elaka Fröken Fårskalle att göra. Ändå har fröknarna något gemensamt: klassen de ska samspela med.
Gemensamt och enat målar klassen upp en bild av en ideal fröken och lika gemensamt konstruerar de en föreställning om idealets motsats. Kontraster, karaktärer, resonemang och beteende är suveränt gestaltade, text- och bildberättelse utgör ett flödande växelspel. Än är det Sanna Juhlins välvalda ord som målar intrigen, samspelet och den skickligt frammanade hätska stämningen som kan råda när människor tillsammans beslutat att en fiende är utsedd och ska förintas till varje pris, och än är det Millis Sarris bilder som övertygar. Något utrymme för de inblandade att reflektera lämnas inte, alla sugs med i det kollektiva beslutet att inte tycka om den nya fröken, barnen svetsas samman i negativa formuleringar och ageranden – den nya har enbart negativa egenskaper.
Det som stör något är betonandet och närvaron av barnens alla tänder; om det var ett rovdjursbeteende hos barnen som skulle gestaltas, eller en hätsk skadeglädje i någon av situationerna hade jag svalt uttrycket men här kan jag inte riktigt se någon linje. Dock förmår de sura munnarnas linje och övriga ljuvliga ansiktsuttryck i viss mån kompensera.
Nya fröken heter Olga Fjor, namnet får barnen att associera till fårskallar, dålig lukt och elakhet; skuggbilden av den fröken de själva har konstruerat tornar upp sig på klassrumsgolvet inför det första mötet, innan den verkliga gestalten har öppnat dörren. Att en röd hårtest syns av den verkliga Olga är barnen lika oemottagliga för som den verkliga gestalt som faktiskt står framför dem ett uppslag senare. Barnen tar inte till sig att Olga inte motsvarar deras bild, de vägrar att ens se henne, som läsare blir jag däremot mycket överraskad av den fullkomligt ljuvliga framtoningen av tjejen som barnen ska få som lärare!
Kontrasten mellan verkligheten och det förväntade är den första indikationen på att det inte kommer att bli som klassen har tänkt sig sig, bilderna överensstämmer inte. Ändå uthärdar de så envist som en enad mobb måste – vem skulle våga vara den första att bryta med det gemensamt beslutade? Hur ska man våga och vem ska man vara för att erkänna för sig själv och andra att man trots enigheten har fel och att någon blivit dömd osedd och ohörd?
Den ljuvliga gestalten längst fram i klassrummet har inledningsvis inte en chans, men hon ger inte upp trots massiv mobbning från barnen bakom ryggen; alla beslut fröken fattar underkänns av en enig mobb med groteska miner och hon motarbetas i allt intill sabotage. Olgas bullar mottas men utan glädje och hon utesluts effektivt ur gemenskapen.
Så väl text- som bildberättelse framförs i ett kollektivt VI – vi mot henne. Ändå kan barnen, när den nya väl är på plats, så småningom inte undgå att lägga märke till att hon gör annorlunda, och de uppmärksammar vad hon gör istället. Kanske är det just den öppenheten och nyfikenheten som räddar utvecklingen. Givetvis reagerar eleverna när ett avsteg från det normala schemat görs: i stället för matte får barnen rita teckningar till Fröken Lovisas bebis. En tillåtande länk mellan det gamla och det nya upprättas, relationen mjukas upp och förändras. Gruppen ser på sin nya fröken med nya ögon och lägger märke till hennes sårbarhet. En enskild elev låter de egna känslorna styra och bryter överenskommelsen – och den negativa spiralen.
Berättelsens enskilda starka, men känsliga, segrar över gruppens sammanhållning.
Elaka Fröken Fårskalle kan läsas och tolkas på flera sätt. Här finns många diskussionsuppslag. Är det bilden av en ledare och idol som målas upp och kontrasteras mot det förutbestämda mobboffret? Kan kollektiva beslut få oss människor att gå med på vad som helst? Är den som bryter svikare eller stark? Boken vänder sig både till gruppen som beslutat att inte acceptera, med alla medel motarbeta, och på grund av rädsla inte släppa den/det nya inpå sig och till den enskilda med uppmaning att använda egna sinnen och erfarenheter. Den vänder sig vidare till både barn och vuxna; fenomenet är inte isolerat och enbart förekommande i den ’lilla världen’, tvärtom tar det sig starka och allvarliga uttryck, om än lika dramatiska, både i arbetsliv, omgivande samhälle och i världspolitiken – men det behöver vi inte belasta barnen med, de har fullt sjå med sin verklighet.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Vad har du bakom ryggen?
Text, bild och form: Lena Sjöberg, förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
|
| |
|
|  |
| |
| |
| Innehåll med många frågetecken |
| |
|
Vad har du bakom ryggen? Lena Sjöberg! Eller snarare: Vad vill du med din bok? Lena Sjöberg!
Jag älskar bokformatet. Teckningarna och karaktärerna är kul. Upplägg och layout är finfina. Konceptet med bakom och framför är en god idé.
Överraskningseffekterna har sina poäng. Men logiken då? Och igenkänningsfaktorn i figurerna och deras övriga attribut, om man bortser från det gömda?
Det kanske är just detta som är grejen: det man uppskattar och förstår, och det man ställer sig frågande inför!
|
| |
| |
|
Flera av karaktärerna känner de flesta barn igen, exempelvis: en vanlig tant, en polis, en stor tjej, andra har de säkerligen stött på någon variant av; som roboten, superhjälten och trollet. Medan andra kan vara nya bekantskaper. Det dolda är generellt av mera känt slag, men sällan det man förväntar sig. ”Vad har du bakom ryggen SKALBAGGE?” Och så vänder man på bladet, ser tolv korvar med bröd och läser svaret: ”KORV”.
Visst kan barn i 3-6-årsåldern tycka att detta är skoj, man kan gissa i grupp, skratta åt varandras tokiga gissningar om vad som kan finnas bakom ryggen, man kan fortsätta gissningsleken ’in natura’, och om man har börjat läsa själv är boken inte heller så tokig. Bilderna kan generera en hel del fler frågetecken än de som finns i texten: varför har polisen högklackade skor, skillnaden mellan troll och trollkarl, vad gör/vad är en matros i Kungl. fl (om man kan läsa blir det kanske en mat-ros, han har en ros bakom ryggen) och varför står det ”mamma” på hans rygg? Vem har satt på björnen järnring och kedja? Har skalbaggen 12 ben? Det känns kreativt, samtidigt upptäcker man kanske värdet i att vara kritisk.
Men liksom figurerna har konceptet en baksida som kan ge oväntade överraskningar, kanske också oönskade. I berättelsen finns en slutsats inbakad: du ska inte ta något för givet – allting kan vara ungefär hur som helst. Om barn i en grupp läser och gissar har den som läst boken tidigare alltid övertaget – chansen att gissa rätt utan att veta är liten, skillnaden mellan upplevelserna ’surprise’ och ’lättlurad’ kan vara hårfin. Att som barn inte kunna använda sin erfarenhet till att gissa rätt ger lätt besvikelse eller känslan av underlägsenhet, det är klart att man lär sig vid upprepad läsning – men den kunskapen leder liksom ingen vart.
Boken skulle kunna placeras i samma kategori som nonsensvers – vilken jag uppskattar mycket – och på så vis främja fantasin. Lärorik, kreativ och kul eller enbart frustrerande? Ärligt talat så vet jag inte riktigt!
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Allt jag säger är sant
Text: Lisa Bjärbo, förlag: Rabén & Sjögren (2012)
|
| |
|
|  |
| |
| |
| Respekt |
| |
|
Alicia hoppar av gymnasiet – bästa vännen förfasar sig, föräldrarna tycks acceptera men förhållandet är inte okomplicerat. Den enda Alicia har en klockren relation till är sin mormor. Det handlar om självständighet, tilltro till egna och andras förmågor, föräldraansvar och kompistryck, men framför allt om att vara sann, kunna lyssna och ta emot. Som läsare njuter jag av flödet; jag skrattar högt och myser åt Alicias sarkasmer och humor, gläds med henne i framgångar och deltar i hennes sorg.
|
| |
| |
|
Redan innan, har frågan, eller kanske den groende insikten, försynt knackat Alicia på axeln; men det är först när skoltoalettens dörr går i baklås, och hon blir inlåst, som problemet blir konkret och något verkligt formuleras. Det är som en allegori eller åtminstone flera metaforer: först toalettkön och kissnödighetskrisen sedan hänvisningen till en alternativ toalett – och befrielsen, sedan inlåstheten och panikkänslan och så befrielsen när bästa kompisen Fanny saknar henne och hjälper henne ut. Det hon formulerat i sin fångenskap och under kampen att göra sig hörd för att bli frisläppt är: ”Är det det här jag vill med mitt liv?”
Den självständiga 16/17åringen har säkert tänkt en hel del, ändå är det spontaniteten och intuitionen som kännetecknar hennes framfart. Ingen annan ska bestämma över henne och hur hon ska leva sitt liv: inte föräldrarna, inte kompisarna, inte skolan, inte den anklagande arbetsgivaren eller den lögnaktiga arbetskompisen, och inte den man hon erövrar från en annan kvinna.
Att vara en i mängden, inordna sig för någon annans skull ligger inte för Alicia – hon går sin egen väg. Instängd i en skola där hon inte finner någon mening i att vara – hon vägrar och går därifrån. Men även om hon själv tar de avgörande stegen mot nästa utvecklingsnivå/dörr så behöver hon kommunikation och någon som möter/förlöser.
Det är Alicias egna ord och handlingar som för henne framåt och öppnar dörrar, ändå är de personer som hon möter och deras bemötande avgörande för hennes utveckling. Grunden i trygghet och dialog finns i kommunikationen med mormodern. När Alicia stängt skolans och hemmets dörr, står mormors öppen – som alltid; hon har alltid funnits där och kommer alltid att finnas (på något sätt). Med henne pratar Alicia om allt och blir alltid bemött med klok respekt – med eller utan ord.
Men så händer det som inte får hända och Alicia kan inte hantera sorgen – i alla fall inte ensam. Hon stannar upp. De förlösande orden och hjälpen till fortsatt kommunikation och utveckling kommer från flera oväntade håll, och Alicia uppnår själv förmågan att lyssna och ta emot både kärlek och kloka argument.
|
| |
* |
| |
|
Vad skulle du själv säga som förälder om ditt barn hoppade av skolan? Mina egna välutbildade föräldrar accepterade att jag valde en annan väg än gymnasiet. Själv uppmuntrade jag mina barn att kämpa vidare, mest med tanke på att dagens arbetsmarknad inte ser ut som på sjuttiotalet. Alicias föräldrar fick aldrig veta något om hennes kärlek och avsikter med den äldre killen, så de givna föräldrafrågorna ställdes aldrig. Mormodern fick givetvis veta, men, precis som min mormor, uttalade hon inga förutfattade meningar utan litade på Alicias egen förmåga att fatta beslut – hon lämnade utrymme, lyssnade och ställde frågor; förlösande frågor som inte utlöste försvarsmekanismer utan utvecklade tankarna.
Skulle du ha stoppat avhoppet, de egna initiativen och förhållandet, skulle du ha vågat lita på att din 16–17-åring klarade ut situationen och sedan finnas till hands att möta upp på anda sidan dörren? Allt jag säger är sant är inte bara en ungdomsbok!
Allt jag säger är sant är nog den starkaste och mest engagerande ungdomsbok jag läst sedan sjuttiotalet och exempelvis Vart ska du gå? Ut och Ole kallar mig Lise, men utan politisk infallsvinkel.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titlar: Känn igen 25 fåglar, Känn igen 25 fjärilar och flygfän, Känn igen 25 sniglar, kryp och kräldjur
Text och bild: Björn Bergenholtz, förlag: Rabén & Sjögren (2011, 2012)
Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
|
| |
|
| | |
| |
| Artguide för stora och små |
| |
| |
Björn Bergenholtz serie om olika arter i naturen växer vidare, de senaste tillskotten handlar om fjärilar och flygfän respektive sniglar, kryp och kräldjur.
Snäckor, grodor, fjärilar och flugor kan varenda småunge känna igen och peka igenkännande på utifrån böckernas bilder, men hur många av oss vuxna visste att det finns en liten trollslända som kallas flickslända? Många nivåer för olika typer av nyfikenhet och utveckling ger böckerna naturlig överlevnadspotensial.
Små uppslagsböcker med fina lättöverskådliga bilder för små barn. ’Basmodellerna’ känner många två-tre-åringar redan igen: groda, blomma, fågel, fisk, fjäril. När de tittar vidare på bilderna lär de känna fler varianter och kan kika vidare på fler detaljer än skillnader i färg och storlek. En vuxen kan utifrån texterna berätta mer och svara på barnens frågor – som säkert kommer när de ser uppslagens snarlika teckningar, småtexter och pilar. Exempelvis skillnader på citronfjärilens hanar och honor, och vad har den lilla gröna larven på samma sida som de vackra fjärilarna att göra?
När man vill veta lite mer och känner igen flera arter finns nya saker att upptäcka och fråga om utifrån bilderna. Och har intresset väl väckts så kan den som nyss börjat läsa ta till sig ny kunskap och dra slutsatser av symboler och kort textad strategiskt placerad information. ”SKOGSFLUGA Helsvart kropp. Gillar svett och hatar blåst!” ”STINKPADDA Fridlyst och SÄLLSYNT! Får varken röras eller störas!”
Som mer van läsare med lite större erfarenheter får jag ny, men framför allt annorlunda, kunskap från textblocket under bilderna. Informationsurvalet känns extra relevant när man ska möta barnens frågor; men egentligen är begreppet information lite missvisande i sammanhanget, formen är snarare en charmigt lättsam berättelse som varierar i informationsuttryck för varje uppslag. Björn Bergenholtz berättar det han vill berätta, och det gör han med bred kunskap och god pedagogik för många åldrar. Den läsare som vill ha systematiserad fakta för att kunna jämföra olika fåglar, ormar eller sländor får söka på annat håll.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
| Titel: Katt kan på morgonen och Katt kan i parken, text: Sanna Töringe, illustrationer: Kristina Digman,
förlag: Bonnier Carlsen (2012)
|
| |
|
|
 |  |
|
| | |
| Katt kan gör mig glad! |
| |
|
Katten är ett djur som går sina egna vägar och tilläggsordet ”kan” förstärker strävan efter den självständighet varje individ vill uppnå. Som tur är har berättelsens lilla Katt en tillåtande och tålmodig mamma, även det en förutsättning för upptäckarglädje och fortsatt växande.
| | |
| |
|
Katt kan på morgonen: Det är morgon, Katt möter dagens ljus, det är alltings början – åtminstone den dagens och denna berättelses. Kristina Digmans bild av den ömma kattmoderns kärleksfulla blick, där hon ligger bredvid sin unge under det blommiga täcket, är helt underbar. Lilla Katt har öppnat sina gröna, och tycks halvsömnigt söka, och försöka fånga, morgonens första impuls:
– God morgon pussunge, säger Katts mamma.
– Banan, säger Katt.
– Kom så ska du få frukost, säger mamma.
Men naturligtvis fortsätter inte dagen riktigt lika harmoniskt. Katt vet precis hur allt ska göras – på Katts sätt; Katt kan, och har egna lösningar. Och varför vänta på att någon annan ska göra när man kan själv? Innan Katt och mamma har kommit så långt som till påklädningen hinner mammas tålamod prövas många gånger, medan Katts energi och upptäckarglädje aldrig tycks sina. För hur skulle det vara med allt vi kan om vi aldrig får praktisera våra kunskaper – då kan man ju inte säga att man kan… eller?
Nå ja, innan Katt och Katts mamma kommer ut på sin promenad på väg till parken har Katt hunnit äta, undersöka tallikens volym och undersida, provat kattsättet att städa, att ringa, lampans förmåga att pendla, att läsa tidningen och en hel del annat. Men vad har mamma egentligen gjort under tiden; hon har klätt på sig och möjligen druckit kaffe – hur kan det komma sig…?
Dagen och berättelsen fortsätter i den fristående Katt kan i parken. Om Katts mamma trodde att hon skulle få en lugn pratstund i telefon medan Katt lekte med flickan, vilket hon uppmanar till, trodde hon fel; två kreativa individer är fler än en. Men som vi alla vet, till lycka för trötta och tålmodiga mödrar, tycker katter även om att kura ihop sig och sova då och då.
Sanna Töringes text fångar precis hur det är at vara mamma till en Katt Kan, och hur det är att vara Katt: självklart hävda sin rätt att göra, när man nu Kan. Få men välvalda ord bidrar till berättelsens storhet. Bild- och textberättelse är oerhört charmig, glad och vacker, och lätt att ta till sig för ’båda parter’. Det känns som om Katt skulle kunna bli en ny favorit bland barnbokskaraktärerna i kategorin ’självständig individ’.
| | |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel: Kanel och Kanin och alla känslorna, text: Ulf Stark, illustrationer: Charlotte Ramel,
förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
|
| |
|
| | |
 |
| |
| Vänskap och känslor |
| |
|
Vännerna Kanel och Kanin är på upptäcktsfärd i naturen, bland fåglar, myror, gran och sten, Kanel har en matsäckskorg i handen. Under deras vandring hinner många saker hända – så där som det gör i livet; gemenskap och glädje avbryts plötsligt, en olycka sätter stopp för deras framfart, tillfälligheter och nya möten gör att vänskapen och omsorgen tar omvägen om ovänskap och övergivenhet. Lyckligtvis stöter de på varandra igen och återförenas framåt kvällen.
|
| |
| |
|
I berättande verser målas känsloscenarier upp; sådana där känslor som livet består av: ilska, medlidande, glädje, nyfikenhet, avund, oro, ånger, ensamhet, sorg, saknad, lättnad, lycka och många fler. Versformen förtätar samtidigt som den lämnar utrymme. Versformatet och den uttryckta handlingen/upplevelserna uppmuntrar till nyanserad och artikulerad högläsning – bilderna förstärker och utvecklar innehåll och betoning.
Upplevelserna är delvis berättade ur vännernas olika perspektiv, de är olika och upplever situationerna på olika sätt: medan Kanin är uppe och gungar i en grantopp nöjer sig Kanel med att ställa sig på en sten, och medan Kanin är där uppe möter Kanel en ekorre och gläds åt en ny vänskap – Kanin i sin tur blir svartsjuk, känner sig övergiven och går argt sin väg. Strax saknar Kanel Kanin och känner oro…
Det är kanske ingen streckläsningsbok, ingen handling som direkt flyter på; varje text är mer eller mindre fristående men upplägget förutsätter helheten. Det finns så mycket att reflektera över i varje avsnitt, som ibland innefattar flera känslor. Kanel och Kanin och alla känslorna är en ’stor’ och ’god bok’ som berättar om människan, känslor, tankar och livet, men ta tid på dig och bered dig på att få läsa den många gånger, för det är många upplevelseintryck att vrida och vända på.
Texten och bilden samarbetar verkligen i uttryck och det finns så mycket att känna igen sig i! Ändå kan det vara väl mycket att fördjupa sig i på en gång. Att som förmedlande läsare hantera känslor som något lättsamt som man bara ’rejsar’ förbi, för att ta till sig nästa uppslag, känns inte bra – även om allt ibland går väldigt fort i barnens egen värld (glädje förbyts i sorg på ett ögonblick, och plötsligt dyker något oväntat upp…). När intrycken kommer från någon annans förmedlade upplevelser kan det behövas mera tid för att ta till sig och förstå. Men; jo, jag vet: ”barn förstår mycket mer än du tror!” och dessutom på sitt eget vis!
| | |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
 |
| |
|
| | Kajsa Rutlapp knappt femtio år senare, nostalgirecension |
| |
|
Det är fascinerande att läsa om böcker, nästan oavsett hur lång tid som har gått sedan man sist läste boken. Många detaljer och samband som tycks ha varit fördolda vid den fösta läsningen framkommer i nästa. Naturligtvis stod ord och meningar tryckta redan första gången, men som läsare var du kanske inte mottaglig för just den aspekten. Dels kan detta bero på att du inte kände till karaktärerna och den fortsatta handlingen, dels kan det bero på att dina egna erfarenheter har vidgats.
|
| |
| |
|
Kajsa Rutlapp hörde till mina favoritböcker när jag var liten, liksom ännu tidigare: Pricken, Vem ska trösta Knyttet och Morfar Ginko. Alla handlar de om ganska udda existenser, vad jag minns.
När jag i julas återknöt bekantskapen med just Kajsa Rutlapp blev jag minst sagt förvånad. Den märkliga blandningen av fantasi och realism som presenteras har mitt minne liksom ingen relation till. Visst tyckte jag mig känna igen vissa sekvenser av äventyret, och bilderna föll ganska snart på plats, dem minns jag väl.
Berättelsen handlar om dockan Kajsa Rutlapp, haren Påll, hönan Clara och Nalle, det är den första av tre böcker om vännernas äventyr – osäkert dock om alla dessa karaktärer återkommer i de övriga böckerna. Haren Påll hittar Kajsa Rutlapp under ett rabarberblad där hon har blivit tappad av sin ägare Margits hund, hon gråter. Tillnamnet Rutlapp har Kajsa fått för att hon har en rutig lapp sydd över magen för att förhindra att sågspånet hon är fylld med rinner ut. Det största problemet för Kajsa är att hon bara har ett öga, det andra har Margit givit bort till en pojke i utbyte mot en karamell, och han har i sin tur bytt bort det mot en gevärspatron; det är ögats vidare äventyr och sökandet efter det som sagan handlar om.
Man skulle kunna säga att berättelsen är en bildningsresa, likheterna med Elsa Beskows ABC-resan där två barn söker en borttappad docka är stora. Efter att boken inletts med att Påll finner Kajsa och de tillsammans går hem till honom, kommer Clara på besök och sällar sig till de sökande, som på sin vandring vidare möter Nalle. I sitt sökande efter ögat lär sig de fyra huvudkaraktärerna mängder av saker och får vara med om många äventyr. De möter djur och sagofigurer som flyger, bor på land och under vatten.
Många resonemang och spekulationer passerar mellan vännerna, bland annat möter de en mås som berättar att han har sett ögat och tror att det har blivit tappat i havet. Ingen av vännerna vet vad havet är för något – men de har sina teorier. Givetvis slutar sagan lyckligt, de får hjälp av Näcken/havskungen och ögat återfinns.
Det jag mest fascineras av är karaktärerna och samtidsproblematiken. Man skulle kunna hävda att karaktärerna är tidlösa och att det är sammanhanget de förekommer i, barnsaga från femtiotalet, som är det speciella.
Haren Påll är den förnuftige resonerande berättaren, och i viss mån ledaren – möjligen lite av en folkskolärartyp – kanske kan han inte så rysligt mycket men står för stabilitet och klokskap. Dockan Kajsa är naiv men samtidigt kaxig, hon är delvis utseendefixerad och hennes liv går ut på giftermål – i varenda ’man’ hon möter finns en ny kandidat. Hönan Clara har en återkommande replik på Kajsas ständiga giftasplaner: ”Det är bättre att vara ogift och självförsörjande som jag”, vidare är hönan självsäker, anser sig erfaren, är lite framfusig och kacklig – så där som hönor kan vara enligt vissa bedömare. Nalle är trött på att hunsas av sin ägare – han kallar sig rövare och är lite av en rebell, kanske har han blivit tonåring? Nalles ständiga mantra går ut på att tjäna snabba pengar, största möjliga ekomomiska vinning, oavsett om någon drabbas negativt av hans idéer och tillvägagångssätt eller inte – men innerst inne är han en snäll och lite korkad nalle och inget annat. En variant av karaktärerna skulle kunna vara: den girige, den självständiga, den kloke och ’blondinen’, men många fler är tänkbara.
Femtiotalet: docklek, lägenheter, ideal, modernitet, efterkrigstids-/framåtanda, Pippi Långstrump, Anne på Grönkulla, paret Myrdal, kvinnosakskvinnor, frisinnade, gamla stofiler, hemmafruar, moral…
Haren Påll ”… bor fem trappor upp med hiss i Hararnas Byggnadsförenings hus…”, i våningen under bor hans farbror och i lägenheten bredvid bor hönan Clara. Utanför finns en liten skog där man kan promenera – eller skutta, som harar gärna gör. Naturligtvis har haren och även Näcken telefon, dörrarna är försedda med ringklockor och hissen har knappar att trycka på. I havsriket finns högtalare så att havets härskare kan nå ut till sitt folk, och vid mörker tänds neonljusen.
Dockan Kajsa har inga kläder på sig, det har däremot Näcken; han är klädd i storstövlar, tjocktröja och långbyxor, han har stort skägg och långt hår, på huvudet bär han en kungakrona och stället för spira har han en treudd. Näcken är omgiven av fnittrande sjöjungfrur – lite av ett harem, men han kan inte gifta sig med Kajsa, för havets lag säger att Näckar inte får gifta sig med någon som inte har en riktig stjärt.
Hur det nu är med självständighet, utseende och penninghunger så mognar karaktärerna under resans gång och det hela slutar enligt ’traditionen’: det återfunna ögat är extra fint, överdraget med pärlemor, Kajsa får en ny klänning. Ekorren påpekar att det nu har hunnit bli 1954 [!] och i tidningen kan de läsa vad som har hänt medan de var borta. Nalle återvänder till hemmet, nu för att själv anta rollen som vårdare. När Clara läser att kyrktuppen är pensionerad ger hon genast upp sin självständighet och rusar iväg för att hushålla. När Påll kokar soppa ringer Kajsa – hon med pärlemoröga och ny klänning – och säger att hon ska gifta sig med honom – han accepterar.
När jag tänker tillbaka på ovan nämnda favoritböcker så upptäcker jag att karaktärerna inte är det mista udda; även Pricken, Knyttet och morfar Ginko finns överallt och är tidlösa. Vidare uppkommer som vanligt frågan om hur barn uppfattar text- och bildberättelser, hur de påverkas och vad det är vi vuxna, som skapar, köper och läser, egentligen vill förmedla.
Att författaren Gustav Sandgren var född 1904 och har skrivit i många genrer förvånar inte. Kajsa Rutlapp gavs ut första gången 1951 på Rabén & Sjögren.
Birgitta Nordenskjöld (f. 1919) både skrev och illustrerade barnböcker, bland annat några av Astrid Lindgrens, och hennes bilder känns tidstypiska.
|
| |
 |
| |
| Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
|
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel:Halvdan Viking; Hövdingens bägare text: Martin Widmark, illustrationer: Mats Vänhem
förlag: Bonnier Carlsen Förlag (2011)
Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
|
| |
 |
| |
|
| | Vikingatidens lek och allvar |
| |
|
Berättelsen om Halvdan är helgjuten vikingahistoria!
|
| |
|
Författaren Martin Widmark och illustratören Mats Vänehem berättar INTE en förskönande vikingaromantisk historia. Däremot fångar de karaktärer, historia, vikingatida hierarki, och maktbrytning mellan hednisk och kristen tid både realistiskt och spännande. Första delen i serien om vikingapojken Halvdan heter Hövdingens bägare.
Två byar, där den ena representerar den gamla tiden och den andra den nya tiden, ställs mot varandra. I den hedniska Östbyn är hövding Ragnar överhuvud – eller också är det hans fru Frida. I den kristnade Västbyn regerar kung Alarik och drottning Kristina, och de hävdar bestämt att deras by är en stad. Oavsett vad byhärskarna lyfter fram som märkvärdigt eller unikt är de lika goda kålsupare bägge två.
Styrkor och svagheter kan ta sig många uttryck och visa olika ansikten, det är inte alltid den som gapar högst och värst eller är störst och starkast som vinner. Halvdans skaldeförmåga och fru Fridas ord visar sig ibland mer dräpande än Ragnar Drakdödarens svärd; och den kristne kungens elaka spel avslöjas av barnen som är enade trots religiösa motsättningar mellan deras hembyar. I den ambivalenta kämpaleken mellan hövdingarna handlar allt om personlig makt, ära och hämnd, inte om motsättningar mellan hedendom och kristendom.
Rå jargong, blodsspillan, falskhet och hämnd varvas med rättrådighet och vänskap; råstyrka, hedendom, kunskaper om smide, metaller och båtbyggeri möter kristendom, nymodigheter som glas, renlighet och sängar, och falskhet. Tvekampens rättmätige segrare tar slutligen hem sina erövrade ting, de bägge fiendebyarnas barn har funnit varandra och nya äventyr utlovas i kommande böcker. Avslutningsvis skaldar Halvdan:
Öst är öst och väst är väst,
Ärad den som kämpar bäst.
Utan ära, yxa, glas
Slutade hans kalas.
Text- och bildberättelsen om Halvdan erbjuder både en inblick i livsvillkoren i det vikingatida samhället och ett spännande äventyr. Arkeologen Mats Vänehem har tecknat berättelsens karaktärer starkt och dråpligt, miljöerna de befinner sig i är fullmatade med 1000-talets vikingahistoria; klädsel, båtar, hus och gårdar, hövdingahus i genomskärning; återkommande är detaljer som Odens korpar, kors och torshammare, drakslingor och ornament.
Rolig, lärorik och blodig i fyndig kombination, här finns gott om möjligheter att utveckla ett historiskt intresse hos 6-10 åringen.
| | |
 |
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel:Lilla barnkammarboken, julsånger i urval av: Annika Lundeberg, illustrationer: Stina Wirsén, Lena sjöberg, Jan Lööf, Cecilia Torudd, Anna Höglund, Maj Fagerberg, Marit Törnqvist, Christina Alvner, Filippa Widlund
förlag:Bonnier Carlsen Förlag (2011)
Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
|
| |
 |
| |
|
| | Sångbilder |
| |
|
Julsånger!
Man kan tycka att det är i senaste laget att lära sig nya julsånger när julen står för dörren, men eftersom de flesta sångerna i Lilla Barnkammarboken, julsånger är välkända, kan man säga att det är hög tid att repetera och fylla på med de rader man har glömt. En eller annan ny finns kanske tid att ta till sig i julbrådskan trots allt.
Det julmysiga med den här boken är att det är en riktig ’tillsammansbok’ där flera generationers julsånger presenteras, därtill hittar jag några, inte helt okända, från andra länder och på andra språk – gränslös julsångsglädje så att säga.
Det roliga med de traditionella sångerna är att man genom att sjunga dem med och för sina barn för dem vidare, och det roliga med de nya är att barnen kanske kan sjunga dem för de äldre generationerna. Det gemensamma sjungandet hör liksom julen till!
I boken finns både texter och noter. För den som varken kan läsa det ena eller det andra, eller bara vill lyssna när någon annan sjunger, finns en CD med några av visorna. Själv uppskattar jag inte CD:n, sång och musik är mekanisk och framförs i något som jag skulle vilja kalla ’värsta varuhusvarianten’.
Julbilder!
Det bästa har jag naturligtvis sparat till sist: bilderna. Jag sätter faktiskt bilderna i julsångsboken högre än sångerna, som de flesta redan kan utantill; bilderna är både traditionella och unika.
Välkända barnboksillustratörer, som Cecilia Torudd, Jan Lööf, Lena Sjöberg, Stina Wirsén och Maj Fagerberg, har bildsatt de olika vistexterna och på så sätt tolkat och berättat. Många av de traditionella texterna kan vara svåra att förstå, men tack vare illustrationerna får innehållet ett ansikte. Här finns vackra, stämningsfulla, roliga, fyndiga, kluriga, knasiga och julglada bilder.
För mig är Lilla barnkammarboken, julsånger en julbilderbok med sånger i, man måste inte sjunga, man kan sitta och mystitta på bilderna. Bilderna gör denna bok i ännu högre grad till gränslös, det finns mycket att lära, fråga om och förundras över.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel:Jack och den magiska tatueringen, text: Therés Stephansdotter Björk, bild: Andreas Bergqvist
förlag: Kalla Kulor Förlag (2011)
Recensionen finns även publicerad på Barnboksprat
|
| |
 |
| |
|
| | En mjuk hårdrockssaga |
| |
|
Jack och Alice – två vanliga barn av vår tid hämtas hux flux, mitt under en TV-spels-session, av sina idoler till deras värld, Metallien. Att en sagas tyngsta byggstenar är av metall, består av hårdrock och hårdrockare, är unikt i svensk barnlitteratur. Men metallstyckena är väl sammansvetsade av sagor, myter och religiösa traditioner. Karaktärerna i berättelsebygget är av naturmaterial och, med några undantag, goda.
Efter vissa problem med språkkoden i Jack och den magiska tatueringen kom jag så småningom över tröskeln och in i berättelsebygget. Väl inne kände jag igen mig och trivdes riktigt bra. Kanske hade min läsning underlättats om jag först hade läst Jacks Rockiga Resa.
Vännerna Jack och Alice är hemma hos Jacks splittrade men enade hårdrocksfamilj. Den språkliga jargongen speglar musiken, världen och uttrycken omkring hårdrocken, men är samtidigt vänlig och familjär. Barnen spelar TV-spelet Metal Hero och ’spelar rollerna’ med hjälp av varsin plastgitarr. Plötsligt skjuter en blixt ut ur TV:n och idolerna från bandet Dragonhearts kommer in i rummet.
Förflyttningen till en annan värld, landet Metallien, påminner exempelvis om när Peter Pan hämtar syskonen Darling till landet Ingenstans, och ytterligare paralleller skymtar. Tillsammans med Danny Dragonheart och Hank Hardrock får barnen komma till Paradise City, träffa en mängd rockers och få en inblick i deras levene. Men i det ljusa goda rock-paradiset, där tiden står stilla och årstiderna existerar sida vid sida, finns inslag av mörker; en ond professor som har fått tinnitus försöker tysta alla höga toner.
När Metalliens egen tatuerare Daddy, som sägs utföra rocktatueringar med magiska effekter, försvinner i virveln Vortex och hamnar i en mörk grav i Skuggvärlden, tar myter, religiösa anspelningar och sagor över och magin flödar. Även Jack och Alice och deras vägledare Snowy förs in i virveln och till landet ’där vårt innersta mörker bor’. De möts av ondska och strapatser, för att klara sig krävs att de håller ihop, är kloka, kan tolka skriftens ord och använda sina och magins krafter på rätt sätt. De måste rädda tatueraren och sig själva åter till ljuset.
Berättelsen bjuder på fina möten mellan idoler och barn, hjältarna är många och framhäver varandra, det goda och ljusa lyfts fram. Trots inslag av magi, myt, hjältar och sagor så handlar det i slutändan om att tro på sig själv och sin egen kraft. Snowys göteborgska ger la lite extra värme, men kan vara ett hinder för några läsare, liksom vissa slangtermer var för mig.
När jag har kommit till kapitlet som heter ”Fear of the dark” råder inget tvivel längre; kapitelrubrikerna är lika med hårdrockstitlar. Några av figurerna googlar jag på och finner att personerna bakom artistnamnen existerar, liksom banden de spelar i. Vidare upptäcker jag en musikvideo på You Tube och en facebookgrupp. Nyfiket tjuvkikar jag längst bak i boken och finner referenser, influenser, recept och research.
Författaren Therés Stephansdotter Björk bygger sin sagostomme av befintlig musik, vilket påminner mig om den ryska musiksagan Peter och vargen från 1936, även om sagan i det fallet förekom musiken. Att utövandet av olika konstarter inspireras av musik är i sig inget ovanligt men att skriva barnlitteratur med hårdrock som utgångspunkt är ett nytt grepp, dock kanske inte helt tidlöst. (Kan tänkas att den utlovade uppföljaren Jack och Tidvävarens Saga råder bot på detta.)
Som helhet är boken ett stycke helgjuten hårdmetall, där samspelet mellan text, serieinspirerad bild, layout och referenslistor är riktigt ’gött’.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel:Jakten på Jack; Trolldom i Gamla Stan; Vålnader på Vasaskeppet
Text: Martin Olczak, bild:Anna Sandler
förlag: Rabén & Sjögren Rabén & Sjögren (2011)
|
| |
 |
| |
|
| | Vättar, vålnader, och varulvar |
| |
|
Mitt i dagens Stockholm dyker de upp, varelser och väsen ur folktro, saga och sägen. Barnhemspojken Jack får uppleva rejäla överraskningar, faror och utmaningar. Som läsare deltar vi plötsligt i sökandet efter Jacks föräldrar och blir indragna i nattliga äventyr och fasansfulla möten med väsen vi inte trodde på. Som tur är visar det sig att Jack har förmågor som ingen visste om.
Sommarlovet börjar inte som föräldralöse Jack har tänkt sig: hos en okänd elak släkting. På bussterminalen möter moster Betty på motorcykel, och den lycklige Jack får för första gången åka till hennes verkstad i Gamla Stan. Men den överraskningen är bara en futtig början. Snart får han veta mer om sin egen bakgrund, och när hans unika förmåga kommer i dagen förändras allt. Jack är den förste trolldomskunnige sedan 1600 – talet, vilket öppnar möjligheter att med hjälp av gammal kunskap och goda väsen hitta hans bortrövade föräldrar, samtidigt som han blir en fara och fiende för varelser med ont uppsåt.
Äventyrsserien heter Jakten på Jack men det är sannerligen inte bara Jack som jagas, han själv jagar också sitt eget ursprung, samt efter ledtrådar och sina föräldrar – så vem som jagar vem eller vad känns lite oklart när de två första böckerna är lästa.
|
| |
 |
| |
|
Miljöerna som Jack och hans moster Betty rör sig i är hittills inspirerande, och den som inte är hemma i Stockholm får god hjälp av kartan på första uppslaget, bokens bilder och textens miljöbeskrivningar. Valet att använda kulturmiljöer och förlägga huvudäventyren till platser som Gröna Lund, Gamla Stan och Vasamuseet främjar nyfikenhet och fantasi och lockar läsare till egna besök, kanske även till att använda nya sinnen i upptäckandet av andra/egna miljöer.
Man kan säga att berättelsen i text och bild kommunicerar med en mängd andra framställningar där folktrons figurer och magiska ting blandas in i vardagslivet i läsarens samtid, att den för dialogen mellan tid, rum och tradition vidare. Släktskapet med Bo Vilhelm Olsson i Astrid Lindgrens Mio min Mio och med Harry Potter är tydligt, och går man lite längre bakåt i tiden har Jack åtskilliga avlägsna släktingar i såväl sagoserien Bland tomtar och troll och i serien om landet Narnia. Bland ’vuxenlitteraturens dialoger’ kan exempelvis Da Vinci-koden nämnas.
Som genre är denna typ av äventyrsböcker ’lite extra’; blandningen mellan vardag, äventyr, folktro och kulturhistoria tilltalar mig, och kanske kräver ämnet en ständig förnyelse för att nya läsare ska kunna identifiera sig med en huvudperson i sin egen samtid. Trots att Jakten på Jack är välskriven, spännande och aldrig blir det minsta långtråkig känns det inte som om den tillför ’det lilla extra’, kanske beror det på mig som vuxen och att jag redan har läst om så många av Jacks släktingar.
I serien har hittills två av fyra böcker givits ut: Trolldom i Gamla Stan och Vålnader på Vasaskeppet båda är bra och dagsäventyren är avslutade, men de ingår vidare i ett större äventyr som är det huvudsakliga – sökandet efter Jacks föräldrar. Tyvärr framgår det inte förrän på de sista bladen, som man lätt missar, att man bör läsa dem i ordning och att de inte kan sägas vara fristående. Även om de utkommer relativt tätt så är det lite tråkigt att behöva vänta ett par månader på att få läsa fortsättningen – böckerna borde ha varit samlade i en volym.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel:Min kanin Sockan, text och bild: Benjamin Chaud, översättning:Sofia Hahr
förlag: Rabén & Sjögren Rabén & Sjögren (2011)
|
| |
 |
| |
|
| | Relationsdrama med lyckligt slut |
| |
|
Vad gör man när man har växt ifrån sitt husdjur och tycker att det är i vägen för ens egen fortsatta utveckling? Kaninen Sockans husse försöker intala både sig själv och Sockan att de inte har så mycket mer att ge varandra och inte längre har särskilt roligt tillsammans. Pojken har beslutat att friheten i skogen är det allra bästa för en kanin, nu gäller det bara att övertyga, och stå fast vid beslutet…
|
| |
| |
|
När ’ägaren’ presenterar kaninen Sockan uttrycker både bild och text en relation i upplösning. Eftersom det är pojken som berättar är det hans sätt att se på saken som gäller. Kaninen som ett ting som inte rör en min är speglad genom pojkens ögon. Sockan framställs som passiv, obekväm och tråkig, men bakom den negativa beskrivningen lyser kärleken och omsorgen ändå igenom. Berättelsen handlar inte om en okänslig och elak pojke utan om ett barn som känner behov av att ta nästa steg i livet, finna vänner som är mer utvecklande; den gamla slöa kaninen begränsar honom. Så vad gör han; jo, han försöker hitta den bästa och minst smärtsamma lösningen på problemet.
|
| |
 |
| |
|
Pojken har bestämt att det bästa för kaninen är friheten i skogen – en tilltalande lösning, tycks han ha övertygat sig själv om, i alla fall så mycket att de beger sig dit. Han försöker förklara för Sockan hur positivt hans beslut är, och på ett psykologiskt sätt visar han allt det vackra i skogen, men konstaterar att Sockan ’naturligtvis’ varken svarar eller förstår – ändå fortsätter han kommunikationen.
|
| |
 |
| |
|
Bokens generösa höjd möjliggör bildsekvenser där man tydligt kan följa förlopp och rörelse, samtidigt ger den utrymme att förtydliga den stora främmande skogen kontra de små individernas samhörighet. Innan separationen i den finaste skogsgläntan för pojken en inre och yttre kamp där han naturligtvis lägger skulden på kaninen, som framställs som neutral eller oberörd. För säkerhets skull knyter pojken fast kaninen i ett träd med hjälp av en garnända.
Den ångest och det dåliga samvetet som genast angriper pojken förmedlas med hjälp av kanindemoner som omringar honom. Men när han återvänder är Sockan borta; han kan inte förstå hur Sockan har kunnat lämna honom! Den vackra naturen förändras, fylls av oro, fasa och uppbrott. Men sagor ska ju sluta lyckligt: så i ett hus vid skogens slut väntar såväl återförening som ny vänskap och växande mot nya öppna mål…
|
| |
 |
| |
|
I det lilla huset finns en flicka som bestämt sig för att ta hand om övergivna djur och när hon kan kommunicera med Sockan så kan ju pojken också det, kaninen ler; kommunikation handlar om vilja och kreativitet; och boken Min kanin Sockan kan läsas på många sätt. Exempelvis:
Som en gammaldags saga: någon ska ut på uppdrag, den svåra tunga vägen, oväntade problem som lyfter fram hjältens goda egenskaper, återförening, växande och lyckligt slut med öppen fortsättning. Som två sätt att hantera växande: Pojken: självständighet för att kunna utvecklas/ flickan: man växer genom att bemöta andras behov. Eller som två moderna livsyttringar: djurens rätt till omsorg - ’djurrättsaktivisten’ i möte med lyxproblematiken i slit- och slängkulturen, där det egna jaget befinner sig i centrum – men den sista varianten är nog att övertolka handlingen, dessutom är det ingen sann bild, även om det faktiskt är ett problem att barn tröttnar och föräldrar faller för önskningar utan att stötta och delta i ansvarsfrågan.
Det viktiga är att berättelsen slutar i ny vänskap, gemensam glädje, växande och ansvarstagande. Benjamin Chaud berikar sin bildberättelse med en textberättelse som är angelägen, även om omslaget inte ger innehållet rättvisa.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel:Tio vilda hästar, text: Grethe Rottböll, bild: Lisen Adbåge
förlag: Rabén & Sjögren Rabén & Sjögren (2011)
|
| |
 |
| |
|
| | Alla hästar hemma |
| |
|
Tio glada, vilda hästar i lek; de klättrar, hoppar och springer – som alla lekfulla individer gör. För de är verkligen individer, alla är olika. I glädjerus ger sig gänget iväg, men ingen av de hästar som skuttar vidare tycks märka att en efter en försvinner efter vägen. Inte förrän en är ensam kvar…
Innan rim- och räknesagan om de tio hästarna börjar, presenteras de genom hästskoinramade ansiktsporträtt med namn. Och ingen är den andre lik. Omedelbart när bild- och textberättelsen har börjat blir även gängets gemensamma karaktär tydlig: de är kompisar fulla av obetänksamhet, glädje och bus.
Redan i det första uppslaget förmedlas den glada rytmen, dels genom individernas rörelser fångade i trädleken: en hoppar, en klättrar, en hänger, en klänger…, till och med ögonrörelserna överensstämmer med gestaltad rörelse, och dels i den rimmade berättelsen:
Tio vilda hästar
klängde i en ek
En blev kvar bland grenarna
när de andra bytte lek
Nio vilda hästar
stack över stock och sten
En halkade med hoven
och slog sitt lilla ben
I sin lekiver rusar hästarna vidare genom trafiken, mellan husen och ut på landet, utan en tanke på faror och att se sig omkring, och utan att märka att de blir färre och färre. Trots de allvarliga tillbuden som drabbar hästarna finns inget dramatiskt över framställningen, utan mer ett: Hoppsan! Tills insikten når den sista vackra vilda hästen att den är ensam kvar och att den inte längre känner sig lycklig.
Den violetta stjärnprydda Dandy stannar upp, sörjer, tänker, och förstår snart vad det är som måste göras. Med glad och stolt beslutsamhet i blick travar han tillbaka den väg han kom, i röret han kröp igenom sitter Rataplan kvar och fast. Men efter en stunds dragkamp är vännen fri och de två rör sig målmedvetet vidare för att rädda Silver som har fallit i vattnet…
Återvägens glädje är av en annan sort, lyckan att återse, samarbeta och kunna hjälpa varandra. Varje räddningsaktion är ett mål i sig, och många erfarenheter rikare återvänder de till sin ek och en lek i djupare gemenskap.
Utveckling från lek till allvar och målmedvetenhet, och från spontan självupptagenhet till medveten samhörighet.
Den spontana reaktionen: vid första anblicken av boken, som ligger bland en hel del andra på mitt golv, väljer barnbarnet Vilda 2½ Tio vilda hästar (utan att känna till titeln), räcker fram den och sätter sig till rätta. Det är ingen tvekan om att hon uppskattar såväl räkne- och samarbetskoncept som verser, och naturligtvis bilder. Samarbetet mellan Grethe Rottböll och Lisen Adbåge är, å sin sida, suveränt, det skulle inte förvåna mig om boken blir en klassiker.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
| Titel:Sanningar i solen, text: Anna Hellerstedt, förlag: Argasso (2011)
|
| |
 |
| |
|
| | Upplevelser utanför den egna kontrollen bidrar till växandet |
| |
|
Att den största delen av livet ligger framför en är svårt att föreställa sig när man är 15, inte är önskvärd, inte är accepterad för den man är och känner sig värdelös. Om ens föräldrar och pojkvän dessutom har en livsinställning som på olika sätt förnekar människans värde, kan det ligga nära tillhands att inte förstå livets mening.
Människorna omkring bokens huvudperson tycks drivas av egoism. Att ta sitt eget liv gränsar också till egoism, men tanke och handling är två olika saker. Medan hennes närmaste genom sin egoism på sätt och vis blir offer och förlorar en bit av sina liv, släpper hon sakta in det och vinner bit för bit. När hon ett år senare står vid bron som hon tänkte hoppa ifrån ser livet helt annorlunda ut, tänk om hon hade missat det!
Det är en vilsen flicka som är berättelsens jag. När vi först träffar henne har hon blivit utslängd av sin mamma och hänvisad till sin pappa, som egentligen inte heller vill ha henne. Pojkvännen är en främlingsfientlig böghatare som utnyttjar henne och tillfredsställer sina behov, men påstår att han älskar henne. Pappans giftermål med en kvinna från Ghana är, enligt honom själv, bara en affärsuppgörelse. När pappan och hans fru ska åka till Ghana för att han ska bli delägare i svärfaderns guldgruva blir flickan tvungen att följa med, och av rädsla för pojkvännen ljuger hon om resans mål.
Som många i hennes ålder har hon inte hunnit bilda sig någon egen uppfattning men påverkas av omgivningens värderingar, även om hon inte direkt bejakar dem. Gång på gång hamnar hon i kläm mellan andras ageranden och försöker anpassa sig eller slingra sig fram med hjälp av halvsanningar, tystnad och ensamhet, självutplåning, samtidigt som läsaren kan ana ett växande ställningstagande och en groende revolt. Livet präglas av uppgivenhet, sorg, oro, ilska och längtan efter kärlek.
I Afrika blir det varken som hon eller pappan har tänkt sig. Bägge är utelämnade, men inte till varandra, vilket vore det mest naturliga, utan var och en av dem litar till sin egen problemhantering. Flickan hade varken förväntningar eller ambitioner och bestämde sig för att inte prata med någon och inte gå ut från hotellrummet. Pappans förväntning var att återvända hem en guldgruva rikare.
Den värld som möter de bägge är inte hotell och affärsuppgörelser, det de möter är människor som lever under andra villkor, men i övrigt är som människor är mest – olika personligheter. Ytliga upplevelser övergår till djupa relationer när huvudpersonen öppnar sina sinnen och släpper in människorna omkring sig. Men vägen till insikt är kantad av besvikelser, svek, äventyr, glädje och sorg. När flickan konfronteras med de fördomar som tidigare omgivit henne får hon uppleva en kärlek, omtanke och vänskap som hon inte tidigare har mött. Pappan i sin tur får uppleva att den vite mannens affärssinne har en motsvarighet. Begreppen kärlek och sanningar ställs bägge på ända.
Efter att ha läst några sidor i Anna Hellerstedts Sanningar i solen med en uttråkad suck känner jag plötsligt igen mig i jagets vilsenhet och självständighetsbrist, tystnaden och processen när man försöker ta in omvärlden för att förstå vem man är och var i sammanhanget man befinner sig. Den förändring som sker med en individ mitt i tonår och omedveten frigörelseprocess är skildrad inifrån en vanlig tjej, med ett språk som känns realistiskt för berättelsens jag. Att förlaget har placerat boken i serien ”Läsvänligt”, riktad till barn och ungdomar med läs- och skrivsvårigheter/svenska som andraspråk, är egentligen oväsentligt, det är innehållet och samförståndet med läsaren som räknas. En och annan enkel mening på engelska berikar. Läsålder: från 13 år, men egentligen individuellt.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel:Hej rädd, text: Joar Tiberg, bild: Yokoland,
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
| Titel:Kompisen blir arg, text: Moni Nilsson, bild: Per Gustavsson,
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
|
| |
| |
|
Två skilda gestaltningar av starka känslor |
| |
|
Känslan rädd är lite svävande och svårgreppad, liksom förklarande och exemplifierande. Känslan arg utrycks med kraft och dynamik, känns i kropp och själ, och kan knappast misstolkas. De två böckerna kompletterar varandra till både ämnen och uttryck.
|
| |
 |
| |
|
Hej Rädd skildrar möten med olika typer av uttrycket rädd, rädds olika ansikten. Känslan att vara rädd karaktäriseras i olika situationer genom olika figurers upplevelser. Att rädslor kan se så olika ut och ta sig så olika uttryck tänker kanske varken barn eller vuxna på. Situationerna ger en förståelse för innebörden av begreppet och visar att alla är rädda ibland; man får vara rädd, det är naturligt och inte farligt.
Det är ingen berättelse där man kan identifiera sig med en person, det handlar mer om att identifiera sig med känslan. I ett vidare perspektiv ökas även förståelsen för andra människor.
Text och bilder är inte helt lätta att ta till sig, ändå tycker jag om bägge – kanske just därför att jag som vuxen inte omedelbart greppar dem. För mig uttrycker många av rädds ansikten andra känslor, som exempelvis ängslan, förskräckelse, oro, missnöje och ilska – men bakom dessa döljer sig ju ofta rädslor. Kanske ligger uttryckssätten närmare tillhands för ett barn.
Färgsättningen är underbar, ibland går bildkänsla och text rätt in: det varmrödorangea uppslaget med höghusen och det lilla vita rädsloskakande tältet med två ögon inne i mörkret: ”Nån kan vara rädd för varma söndagar. När det blir tyst och öde mellan husen…”. Andra gånger trasslar meningarna till sig och jag sätter frågetecken: ”Nån kanske är rädd för att säga att han är rädd, till pappa, att han ska bli rädd, om jag är rädd…”
Redan vid ett tidigare möte med författaren på ämnet rädsla (Månen blev rädd), reagerade jag på en annorlunda textberättelse som var fascinerande och lite svårtillgänglig – jag skulle vilja testa bägge böckerna på skilda åldrar.
|
| |
 |
| |
|
Kompisen blir arg är betydligt omedelbarare i sitt budskap. Det är lätt att känna igen sig i nallekaraktären Kompisen, händelseförloppet ter sig välbekant, liksom miner och kroppsspråk hos de inblandade.
När Kompisen får följa med Olivia till dagis är han glad, trots att han känner Dockans avund. För att kompensera Dockan tar han med lite glass. Men när de kommer hem är allt fel, Dockan är kompis med Räven, ingen vill leka med Kompisen, de retar honom. Rävens illmariga ögon, Dockans fniss, ingen vill se åt honom.
Ett mörkerfrö gror, den röda ilskan kryper, Kompisen knuffar sin rival och får igen – det gör ont. ”Kompisen blir alldeles varm. Som ett ångande strykjärn och en kokande kastrull. Han vill slå. Han vill spotta. Han vill skrika. – DUMMA ER!” Den gestaltade ilskan hos den goa Kompisen är så kraftfull att ingen kan vara oberörd när argelden brinner i honom.
Som tur är vet Krigargubben hur det känns att vara arg, vilja slåss och ha sönder, och när ingen vill vara med en. Han hjälper Kompisen att hantera känslorna. Kvar efter argheten blir skammen, men Olivia och Krigargubben har erfarenheter och allt slutar gott.
Säkert har de flesta barn upplevt det svåra valet när ett av gosedjuren ska få följa med, och tänkt att de som blir kvar hemma är ledsna. Gosedjur har givetvis lika stort register av känslor som sina vårdare; de kan vara avundsjuka, syndomiga, kramlängtande, ledsna och arga, som vem som helst. Och det är lätt att förstå att den som har ansvar för så många gosedjur som Olivia har, måste kunna förlåta, ha förståelse, kärlek och påhittighet för att hålla frid i skaran. Det handlar om att förstå både sig själv och andra.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
Titel:Kubbes museum , text och bild: Åshild Kanstad Johnsen, svensk text: Suzanne Öhman
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
|
| |
 |
| |
|
| | Tips till den kreative sakletaren och samlaren |
| |
|
När man går på upptäcktsfärd kan man hitta hur mycket som helst, och tänk så mycket kul man kan göra med det man har hittat. Men till slut kan det bli för mycket även för entusiasten, och då gäller det att leta och hitta nya idéer. För den annorlunda barnboksfiguren Kubbe tycks inget vara omöjligt, men ibland kan även en kubbe behöva ha någon som stöttar och ger goda råd.
Huvudpersonen Kubbe har med all säkert fått namn efter sitt utseende, han liknar en träkubbe och bor i ett hus i skogen. Kubbes farmors liknar Kubbe, eller tvärt om, hon är bara lite gråare och mera böjd, hon bor i stan. I mötet mellan stadskultur, skogsmiljö och generationer öppnas många möjligheter – det gäller bara att göra något av dem.
I boken Kubbes museum finns verkligen hur mycket som helst att upptäcka, bilduppslagen myllrar av föremål och figurer, och berättelsen sprudlar av aktivitet.
Tisdag är upptäckardag och Kubbe hittar massor med föremål där han går i skogen: paraplyn, pinnar, stenar, kastruller… och allt tar han med sig hem. Tillslut blir det fullt i alla skåp och lådor, då ringer Kubbe till farmor som påminner honom om museet de var på. Nästa dag sätter Kubbe igång att studera, sortera, etikettera och placera. Så småningom blir det dags att annonsera, och när besökarna kommer får han berätta och presentera.
Men att ha museum hemma är jobbigt i längden, Kubbe tröttnar faktiskt på både saker och besökare. En signal till kloka farmor löser problemet och ger Kubbe idéer till nya mindre krävande projekt, som i sin tur för med sig mera kunskap, olika typer av återvinning och nya kreativa satsningar.
Kubbes energi, självklara självständighet och sköna livsinställning leder tillsammans med farmors utvecklande idéer Kubbe och ’läsaren’ in på ett vidareutvecklande och pedagogiskt spår.
Plottrigheten i bilderna ligger i sakens (bokens) natur, Åshild Kanstad Johnsens text och bild utgör helt klart en annorlunda helhet – jag kan inte förneka att den är inspirerande och ganska charmerande.
|
| |
| |
* |
| |
| |
|
| | |
| Vincents magiska värld av Sören Olsson och Anders Jacobsson, ill. Anna-Karin Garham, Egmont Kärnan (2011);I love You Viktoria Andersson av Maja Hjertzell, ill. Anna Nilsson, Rabén & Sjögren (2011); Jag är jag text och ill. Emma AdBåge, Rabén & Sjögren (2011)
|
| |
|
Ovanliga vanliga barn |
| |
|
Tre individer någonstans i början av sin självständighet, och i kommunikation med sin omgivning. Man kan leva i sin egen magiska värld – som Vincent, vilja vara osynlig bland de andra och nöjd med sitt jag – som Mickan, eller bara önska att få välja sina vänner och ha sina egenheter i fred – som Linn… Tre olika böcker som handlar om att vara sig själv bland andra och bli accepterad för den man är, och om relationer.
|
| |
 |
| |
|
Det är lätt att placera Vincents magiska värld överst på listan (tyvärr har jag missat de andra titlarna i lättläst-serien Galna Gatan). ”Jag är Vincent”, med de orden inleds berättelsen, och läsaren får genom text och bild omedelbar tillgång till Vincents underbara värld utan några invecklade passager.
I ’vår värld’, skulle Vincent placeras i en grupp för barn med särskilda behov. Hans verklighet är annorlunda, han förstår saker på sitt eget speciella och positiva sätt. Tankarna är det inget fel på men språket spelar honom ständiga spratt. Full av glad självtillit möter han oss andra, när han inte är arg förstås – något mittemellan finns inte. Hans glädje, fantasi och en kreativitet smittar och ger en fördjupad förståelse för ett annat sätt att tolka tillvaron. Till Vincents lycka omges han av kloka vuxna och en fin miljö, om så inte vore skulle förmodligen inslagen av ilska och besvikelse ta överhanden. När han på grund av diverse missförstånd, som ofta drabbar ’sådana barn’ inte får vara med på kompisen Lille Puckos kalas bestämmer han sig för att konstruera en ”snällhetskostym” till sin vän.
Vincent, hans tankar, värld och skaparglädje gestaltas suveränt i illustrationerna. Författare och illustratör borde för denna bok, i Pippis, Karlssons och alla de andras anda, nomineras till Astrid Lindgren-priset!
|
| |
 |
| |
|
Inte heller Linn i I love you Viktoria Andersson är som alla andra. Mamman stänger öronen för dotterns vilja att gå egna vägar och försöker istället hjälpa henne till anpassning – och vill naturligtvis väl. Flickor i Linns ålder ska vilja ha många tjejkompisar, tjejfester och mobiltelefon! Linn revolterar.
Som tur är finns det människor som inte är lika fokuserade på att hjälpa andra ’tillrätta’, sådana som är lika egna och självständiga som Linn. Och kanske är de ’egensinniga’ egentligen fler än de ’normala’; bokbussbibliotekarien Viktoria Andersson, Simon som älskar flygplan och den arga pensionären Runa är sådana personer.
Mötet med Viktoria, som trotsar regler och normer, förändrar Linns liv på många sätt: man får säga ifrån, man får agera självständigt och man får välja sina vänner. Att mamman är skeptisk till dotterns nya vän lyser igenom, Linn ljuger å andra sidan ofta om vem hon träffar – för moderns skull. När Viktoria räddar dem från en brand och hittar Linns bortsprungna katt blir hon en förebild och får hjältestatus i fleras ögon.
Boken innehåller många diskussionsämnen för 9-12-åringar – läs den i klassen eller smågrupper, för hemmabruk bör föräldrar ta sig tid att läsa före eller parallellt med sina barn.
|
| |
 |
| |
|
Att ha en förebild och ett behov av att identifiera sig med någon är inte riktigt samma sak. Det bästa är förmodligen att hitta sin identitet innan man skaffar sig en förebild. Mickan i Jag är jag är en av klassens elever och en av familjens medlemmar, hon balanserar mellan att anpassa sig och att vara sig själv.
Mickan är inte intresserad av att märkas, hon vill bara vara sig själv; lättast går det hemma och med bästisen. När det är dags för skolpjäs blir Mickan Blyger, fröken tycker att det passar henne men Mickan protesterar inom sig – hon är inte blyg. Men att vara nöjd med den man är och att acceptera betyder inte alltid tyst negativ anpassning, Mickan hittar strategier eller samförstånd med bästisen för att hantera det hon inte trivs med, utan att göra något väsen av sig – som vissa andra i klassen gör. De försiktiga barnen blir, liksom de utåtagerande, ofta missförstådda; tysta barn frågar sällan, de accepterar, samlar erfarenheter och väntar på att helheten ska uppenbara sig.
Emma AdBåge står för text och illustrationer i god harmoni. Säkerligen känner många igen sig i Mickan, i hennes tystnad, räddhågsenhet, reflektioner, relationer och upplevelser under det första skolåren. Mickans berättelse är enkel och alldaglig med några nära äventyr. Om man är en liten Micka på väg att växa in i en större värld är det fint att få dela hennes erfarenheter.
I förlängningen behöver berättelser dock även handla om att förstå sig själv i världen – ett relations- och samspel där enskilda individer måste ge varandra utrymme, inte bara hitta, kräva och ta sin egen plats.
|
| |
| |
| |
|
| | |
Titel:»Om Du vill lära känna det osynliga…« Anteckningar till Strindbergs sena historiedramatik, Text:Björn Sundberg
Förlag:Artos & Norma bokförlag (2011)
|
| |
 |
| |
|
En praktväv med inslag av Strindberg |
| |
| Vävmetaforen är näst intill oundviklig att applicera på Björn Sundbergs »Om Du vill lära känna det osynliga…« Anteckningar till Strindbergs sena historiedramatik, dessutom används den av både August Strindberg och Sundberg. Varpen består av: Strindbergs tre sista historiska dramer, teaterhändelse/teatersemiotik, intertextualitet, samt av upplevelse- och analystrådar. Vävens inslag är mångskiftande men noga utvalda. Tillsammans bildar trådarna en komplex struktur.
| | |
|
Strindberg som författare respektive person finns givetvis bland inslagen, och färgar varpen, men intar inte huvudrollen. Mest framträder han i vävens början och slut, där han vävs samman med sin samtid och slutligen själv knyter sina drama- och livstrådar vidare in i de större sammanhangen med hjälp av Försynen eller Guds Styrelses Hand.
Arbetet fokuserar på analyser av historiedramerna Siste Riddaren, Riksföreståndaren och Bjälbo-Jarlen (1908), som idag inte räknas till de främsta. Förutsättningarna för och vid verkens tillblivelse och framförande/publicerande är andra viktiga inslag. I sin samtid var pjäserna uppskattade av publiken medan kritikerna var mindre positiva. Det svenska folket kunde sin historia och nationalismen blomstrade – kanske kan man säga att Strindberg trendsurfade en smula. Vid tiden för sin 60-årsdag gjorde författarens kontaktnät att han kunde välja såväl förläggare och teaterdirektörer som skådespelare. I egenskap av f.d. teaterkritiker var hans tränade öga förmodligen aktat av skådespelarna som tog emot hans instruktioner, alternativt fick fria händer i tolkande och agerande.
Att få en inblick i Strindbergs kreativa process, ta del av historiska källor och inspirationslitteratur, få glimtar från arbete med manus till såväl litteratur som skådespel och kika in i dramabygget; hur han tänkte sig växelspelet mellan scengestaltning, skådespeleri och repliker, samt hur han kommunicerade detta till skådespelarna; och att vidare få veta något om hur förutsättningar och omständigheter i tiden såg ut: kontaktvägar, tryckeri- och distributionsprocesser, marknadsföring och kritikernormer, utan att själv behöva utföra forskningsarbetet, ger en helhetsupplevelse som aktiverar många sinnen. Allt måste vävas ihop i sitt sammanhang.
Trots att en del annars osynliga trådar görs synliga och tillgängliga kräver verket sin läsare, för bästa upplevelse och behållning gäller det att läsa såväl löpande text som noter, samt skådespel parallellt med temaanalyser och konfigurationsscheman. Anvisningar om alternativa/mindre omfattande läsningar av verket ges dock inledningsvis.
Innan läsaren/recipienten får ta del av varierade och väl tillgängliga analyser av de tre skådespelen, med framträdande inslag av teatersemiotik, erbjuds en gedigen inskolning; teori, metod och forskningsläge presenteras. Som litteraturvetare njuter jag och läser skådespelen, enligt rekommendationen, både i förväg och delvis parallellt med analys och schemauppställningar (och önskar att jag även var ’teatervetare’). Dramerna finns lättåtkomliga på www.litteraturbanken.se, med textkritisk kommentar av Björn Sundberg.
Det möte mellan varp och inslag jag upplever som praktfullast och som berör mina sinnen påtagligt fokuseras av författaren: Teaterhändelsen. Begreppet och min upplevelse av detta både överglänser och är på ett plan osynlig bärare av samtliga andra trådar. Teaterhändelsen, alla tecken från helhetsintrycket som ska tas emot och tolkas av olika sinnen, blir dock egentligen till först i mötet med sin publik/upplevare, samtidigt som den är sammanvävd med andra tider och sammanhang.
Vävens trådar förs så samman på ett högre plan, inslag av Strindbergs livssyn och övertygelse om Guds styrande hand i den stora helhetens struktur framträder tydligt, och den öppna litterära världsvävens varptrådar löper vidare i väntan på nya inslagstrådar.
|
| |
| |
| |
|
| | |
Titel:Vilmers första tävling, Text: Susanne Bengtsson, Illustrationer: Johan Unenge
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
|
| |
 |
| |
|
Vägen till den första cross-tävlingen |
| |
|
Till crosskörning hör motorljud, grussprut och gärna lervälling, helst ska man ju ha en egen motorcykel och någonstans att köra också! Men det är fler saker som behövs: skyddsutrustning, utbildning och gärna intresserade föräldrar, och helst en egen mekaniker. Till all lycka har Vilmer det som behövs när han får en inbjudan till Knatte-cupen…
| | |
|
Vilmer är en kille på sju år som är bra på många saker, tillexempel fotboll, hundar, problemlösning och att prata med folk. Han är ganska bra på teckning också – även om mamma tror att teckningen på fröken föreställer en rymdgubbe. Men bäst är han nog på att köra cross.
Mycket hinner hända innan han kommer så långt som till sin första tävling. Byxorna är för stora, han har bara slalomglasögon och brorsans gamla stövlar, och den begagnade motorcykeln är inte precis i toppskick. Som tur är finns intresse, kunskaper och erfarenheter i familjen: storebror Walter kan både mecka och köra, pappa har kört cross som ung men blivit tvungen att sluta på grund av skador. Mamma uppmuntrar och berättar om sina intressen och segrar i andra sporter. Vilmer har nyss avlutat sin guldhjälmsutbildning och fått den licens som man måste ha för att få tävla. Det är klart att han önskar sig nya fina grejer som konkurrenten Philip, men Vilmers föräldrar har ont om pengar.
Tillsammans med kompisen Saga, som också ska köra tävlingen, går han ut för att jaga sponsorer; men vem vill sponsra någon som aldrig har tävlat och knappt ens har tränat på banan…
Egentligen blir nog inget som han har förväntat sig. Det första träningspasset blir dramatiskt innan Vilmer ens kommit ut på banan. En döende hund och en arg tant spelar viktiga roller, förändrar och håller på att sätta stopp för karriären innan den ens har startat.
Vilmers positiva attityd och en tredjeplats räddar hans ära och väcker sponsorernas sympati, säkert kommer han att fortsätta att utvecklas till en god tävlingsåkare i seriens kommande delar.
Berättelsens karaktärer är bekantskaper ur ’det verkliga livet’ – även om vi helst skulle vilja slippa en del av dem. Vilmers möten med människor i olika ställningar och åldrar är något jag uppskattar, även om vissa överdrifter är lite störande. Cross kan väl knappast räknas som lagsport; eget ansvar, säkerhetstänkande och skicklighet är avgörande, inte att ha det senaste – vilket väl framgår. Boken kräver att läsaren är lite insatt i ämnet motorcyklar/motorsport/crossåkning men god hjälp ges i faktadelen längst bak.
Johan Unenge är bra på att illustrera motorcyklar och körsituationer, de övriga illustrationerna är mer intetsägande eller kanske snarare lite anonyma. Ett plus ger jag för väl anpassat språk, lagom långa meningar för målgruppen 6-9år, och för textstorleken modell ’något större’.
Glädjande att häst-, fotbolls- och ishockeyböcker har kompletterats med en serie om motorsport som många unga, särskilt på landsbygden, gillar att hålla på med.
|
| |
| |
| |
|
| | |
Titel:Smarta små upptäcker naturen, red.: Birgitta Westin
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
|
| |
 |
| |
|
Kreativ natur |
| |
|
Det finns så mycket att uppleva och upptäcka i naturen – möjligheterna är näst intill oändliga och med alla sinnen öppna är det bara fantasin som sätter gränser. Fin, rolig, inspirerande, lärorik och helhet är termer som passar in på både naturen och på Smarta små upptäcker naturen, i det senare fallet mycket tack vare redaktören Birgitta Westins sammansättning av författares och illustratörers verk.
Smarta små upptäcker naturen är en årstidsindelad allåldersbok som växer med barnet, samtidigt som man hela tiden kan repetera och återupptäcka. Boken är en något otymplig skatt på 130 sidor innehållande en väl avvägd blandning, på olika nivåer, av fakta, lek, pyssel, berättelse, saga och poesi, med omväxlande layout vad gäller bilder och framställning. Större barn kan läsa vissa avsnitt själva, mindre barn kan man titta på bilder tillsammans med och berätta/läsa för, i skola och förskola kan man jobba utifrån olika teman, och som vuxen lär man sig både det ena och det andra – beroende på förkunskaper. Det enda jag saknar är en eller annan sång.
|
| |
 |
| |
|
| | |
|
Läsaren får möta 80-talets klassiker, naturbarnen Maja och Linnéa; kan hämta baskunskaper i Lars Klintings fint berättade djurfakta; har möjlighet att förvandlas till myrstorlek och tillsammans med Mia besöka en myrstack; introduceras i att tänka i återvinnings- och kretsloppsbanor; uppmanas använda olika sinnen i inspirerande naturlekar, och så mycket mer.
Särskilt fascineras av: Birgitta Westins och Julia McLaughlins ”Litet ägg”/”Litet frö” som i text och bild tydligt och lättillgängligt vackert berättar om naturens under: ”Litet ägg blir fladdrig fjäril”, ”Litet ägg blir nyfiken gås” o.s.v. Respektive ”Litet frö blir gul maskros”, ”Litet frö blir stor kastanj”…
Vidare av Emma Adbåges helhetsberättelser; dels i ”Luften vi andas”, där kretslopp och symbios mellan växter, djur/människor, sol, vatten och årstider gestaltas och slutligen konkretiseras enligt tallriksmodellen. Dels av ”Skräpiga, stökiga skogen”/” Skräpiga, stökiga rummet” där bilden genast ger upphov till reaktioner, den korta texten bekräftar att man är på ’rätt’ tankespår och väcker samtidigt nya tankar – det finns däremot inga svar mer än dina egna, och du utsätts inte för några pekpinnar som dömer rätt eller fel. Utvecklingen sker genom dina egna tankar och din egen fantasi på din nivå – lite sokratiskt skulle man kunna säga!
|
| |
 |
| |
|
| | |
|
Samt av det underbara vinterpysslet som presenteras – trots nuvarande årstids blommande syrener väcks en längtan efter att prova att bygga med egna färgade isklossar och att bygga en hemtrevligt inredd snöhydda med dekorerade isfönster i.
Sarah Shepphard har tecknat samtliga årstidsintroduktioner, det återkommande scenariot är på humoristisk nivå, men är samtidigt allvarligt eftersom det i vissa delar knyter ihop vår mänskliga naturs ’onaturliga’ levene med djurens naturliga. Man kan kanske kalla introduktionerna för vägknutar då många av bildernas detaljer dessutom återkommer på ett eller annat sätt i det kommande kapitlet.
Om rymden är en del av naturen, och ’borde’ ingå i denna bok, kan man fråga sig, men kapitlet tillför något till helheten, är intressant och ligger på en bra nivå. Vidare är inslag av miljöarbete inte automatiskt av godo, budskapet att barnen ska rätta till de vuxnas misstag känns inte helt okej; barnen förser sig inte själva med läskburkar eller travvis med papper att teckna på – det är vi vuxna som har ansvaret från allra första början. Ytterligare en petitess är att sidnumrering ibland fattas vilket gör det svårare att referera, samt att författare/illustratörer bara nämns i innehållsförteckningen. Mycket positivt är det däremot med flera olika register som komplement till innehållsförteckningen, inte minst förteckningen av webbadresser.
|
| |
| |
| |
|
| | |
Titel:”Herman Hedning nr 100”, red.: Ulf Granberg
Förlag: Egmont Kärnan (2011)
|
| |
 |
| |
|
Tillvarons helhet i blaskformat |
| |
|
Är det slumpen – eller hänger allt ihop: urkrafter, nutida teknik, naturvetenskap, kultur, mänsklighet och omänsklighet, religion, politik, forntid, samtid och framtid? Är skaparen i och bakom verket av samma väsen och vad kommer att hända sen, en ny skapelseordning kanske? I ”Herman Hedning nr 100” återförs vi till tidningens begynnelse och får följa alla delarna till en större helhet – från skapelse till nutid och nya världars intrång. Är detta återskapande nyskapande eller är det undergången?
Den stora och huvudsakliga frågan är: Vilka krafter är det egentligen som samverkar i ”Herman Hedning”?
Omslagets frontfigur, den pekande Herman med det stora övertygande leendet påkopplat och spikklubban i högsta hugg, samt bakgrunden av de hundra numren av hans tidning, alluderar på Uncle Sam och affischen med budskapet ”America Needs You” med den amerikanska flaggan som bakgrund. När du har antagit utmaningen och accepterat att Herman behöver dig som läsare är det bara att kliva in.
Inledningsvis påpekar Jonas Danell att allt hänger ihop, ett påstående som styrks i så väl inledande som efterföljande serier; den Stora planen tycks genomtänkt av Någon. Att Herman-historia inte kan isoleras från andra dimensioner och verkligheter blir här uppenbart: sammanlagda spår från tidigare nummer aktiverar en återkomst – men lite slump är det väl ändå… eller är det ingenjörskonst?
När de gudomliga krafterna möter naturvetenskaperna och Herman resulterar det i kaos. Det sägs att ur kaos föds ordning, men i det tillståndet finns ingen ju plats för Herman! En slutsats kan bli att detta är ett icketillstånd… hur som helst får vi hoppas att Herman håller fanan högt och motverkar ordning i ytterligare 100 nummer! Några trösterika sanningar finns inbakade i jubileumsnumret: det finns räddning från/i andra världar och magiska plåster i magasinets övriga serier.
Om man talar om krafterna inom och utom HH:s värld så blir det naturligtvis fel, om man nu kan tala om något onaturligt i detta fall, ’Herman finns ju överallt’, både i och utanför jubileumsnumret – således återstår kraftbegreppet: krafterna bakom HH. Jonas Danell är serien HH:s skapare, men är Skaparen i HH hans alter ego? Skaparkrafter har han i alla fall! Huruvida tidningens medskapare ska kallas påvar, ministrar eller smådjävlar är oklart. Klart är däremot att de har ett finger med i smeten och tillför något till helhet och färdig smakrik produkt.
Att andra seriedimensioner räddar serien Herman Hedning från undergången är strålande! Däremot är Hermans gästspel i några av de övriga serierna inte lika övertygande – även om de är skapade till hans ära. De klarar att stå på egna ben, Herman behöver inte ha sitt nylle i dem – däremot kanske de behövs för att hålla Herman under armarna då och då. (Däremot ligger det på helt rätt nivå för oss läsare att få stoppa in vårt nylle i Hermans käftar och på hans villkor få vara delaktiga i seriens värld.)
Ytterligare några frågor måste ställas: Vilken utveckling går Herman till mötes i den nya blandkulturen (mellan serier), kommer han i nästa nummer att liera sig med ”Silikon-Valle” eller kommer han att figurera i ”Avgrunden” och vilka överlevnadschanser har han i så fall? Vilka spår kommer detta att lämna i den fortsatta Herman-historien? Nästa nummer har titeln ” I kärlekens tecken” – oroväckande…
Verkligheten i serievärlden och vår egen dito utanför lever i ett beroendeförhållande: så länge verkligheten existerar finns förutsättningarna för ”Herman Hedning” – om skaparen vill, medskaparna håller samma höga nivå som nu och redaktören orkar!
Men som påpekas i ”Grävlunds gruvliga sagor” gäller det att ha tumme med kritiker.
|
| |
| |
| |
|
| | |
Titlar:Känn igen 25 fiskar, Känn igen 25 blommor
Text och bild: Björn Bergenholtz
Rabén & Sjögren (2011)
|
| |
|
Naturkunskap för små och stora |
| |
|
Att som barn känna igen och kunna namnge några växter och djur ger en speciell känsla av glädje i mötet med naturens värld – man är liksom hemma redan från början. Men även om man har hunnit med att leva en hel massa år, betyder det inte att man kan se skillnad på lake och mal, eller känner till näckrosens sovvanor. Björn Bergenholtz ger med hjälp av goda illustrationer och texter på flera nivåer en bra start och fördjupning, samt visar vägen till fortsatt upptäckarglädje.
De två första böckerna i serien Känn igen 25… har kommit nu under våren, den ena presenterar 25 blommor, den andra 25 fiskar, ytterligare två kommer till hösten.
|
| |
 |
| |
|
| |
De utvalda blommorna hör till våra vanligaste och känns som ’naturliga utgångspunkter när man ska börja botanisera i floran av blommor’. Förutom att många olika släkten av blommor är representerade, kommer exemplen från alla tänkbara naturmiljöer, exempelvis skog, äng, dike och våtmark.
Teckningarna visar oftast både detaljer och hel växt, samt olika stadier och varianter. Den omgivande texten, strategiskt placerad invid nämnd växtdel, ger en första vägledning i hur man bestämmer vilken blomma det rör sig om. Den fördjupande texten berättar lite mer om fakta, karaktäristik, traditioner/kuriosa, livsbetingelser och annat smått och gott.
Extra tilltalande med Känn igen 25 blommor är att den ger en föraning om hur man använder en riktig flora. Själv skulle jag inte kategorisera den som barnbok 3-6år, utan istället kalla den introduktionsbok i den svenska naturens blomsterprakt. Ge er ut på exkursion tillsammans!
|
| |
 |
| |
|
| |
Känn igen 25 fiskar är liksom blomboken lätt att ta till sig vad gäller text och bild. För de flesta av oss är fiskarna till vardags inte lika synliga som blommorna, vilket gör denna bok till allåldersbok för nybörjare i ännu högre grad. Själv har jag lärt mig hur laxfenan ser ut när den sitter på fisken, att den är karaktäristisk för laxsläktet vars individer minsann inte alltid heter lax.
Även om detta är en bok att ta med på fiskeäventyret, känns det lite onödigt att författaren återkommande fokuserar på fiskafänge, och särskilt metande med krok – fiskarna finns faktiskt i vattnet trots att vi inte tar upp dem till ytan, även om det naturligtvis är lättare att känna, se detaljer och jämföra när man har dem uppe i ljuset. Att vidare nämna braxen som en ätbar fisk men inte laken eller siken är lite underligt.
För den som inte vill ge sig ut på fisketur, med eller utan barn, kan boken vara nyttig på andra sätt/leda till nyttigheter: den kan med fördel läsas före besöket i fiskdisken, också där är det berikande med lite egen kunskap!
I båda böckerna återkommer begreppen likheter och olikheter – bägge lika fascinerande till sin natur. Ändå kanske det mest spännande är att två blommor eller fiskar med samma namn kan vara så olika – beroende på det livsutrymme och de förutsättningar de har fått. Likheter och olikheter är kanske något vi till mans borde fundera mera över…
|
| |
| |
| |
|
| | |
Aktuell nordisk barnlitteraturforskning, specialutgåva av Barnboken – tidskrift för barnlitteraturforskning, Nr 1, 2011.
Tillgänglig open access på www.sbi.kb.se/barnboken
|
| |
| |
|
Nordiskt samarbete i forskning om barnlitteratur
|
| |
|
Bidragen till en konferens hållen vid Svenska barnboksinstitutet 2010 resulterade i publikationen Aktuell nordisk barnlitteraturforskning. Sjutton forskare från Sverige, Norge, Finland och Danmark, samt en australiensisk gäst, presenterar lika många perspektiv på hur av dem utvalda barnböcker kan läsas och förstås.
Att barnlitteratur har haft olika funktioner och budskap, framfört berättelser av skiftande slag i olika tider, har vi som varit med ett tag säkert upptäckt genom egen erfarenhet. Är man barnlitteraturforskare, barnbokskritiker, barnbibliotekarie, pedagog eller på annat sätt insatt i genren, har man fördjupat sig eller funderat lite extra omkring vad barnböckerna berättar, mer än en ’saga’ i text och bild.
Ibland kan man undra om antalet olika ’läsningar’ av en bok är oändligt, om man verkligen kan analysera och undersöka ’vad som helst’? Den väsentliga frågan borde snarare vara hur relevant frågeställningen, metoden och det man kommit fram till är – tillför det något? Mitt generella svar för föreliggande specialutgåva av Barnboken är att inget av bidragen känns onödigt eller irrelevant.
Ämnena som avhandlas har stor spännvidd, indelningen i fyra områden ger någon sorts struktur åt det mångfasetterade materialet, men flera av de behandlade ämnena passar egentligen lika bra under ytterligare någon av avdelningarna. Upplägget är i övrigt välstrukturerat, och på såväl läsares som enskilda forskares villkor finns en god möjlighet till möte inom presenterad forskning.
Samtliga artiklar inleds med abstract och nyckelord på engelska, i övrigt tycks varje forskare ha utrymme för sitt eget sätt att lägga fram valt ämne. Att vidare få presentera sin forskning på eget modersmål, svenska, danska, norska respektive engelska, är positivt för både författare och läsare, även om det kan ta en stund att få läsflyt. Nyanser och språkliga begrepp berikar, och det egna landets litteratur kommer bättre till sin rätt, vilket troligen även gäller landets tidigare forskning. Varje text avslutas med en bibliografi.
Men var finns Island – de nordiska sagornas moderkultur? På den frågan ges inget svar, däremot är begreppet ’saga’ inte självklart förknippat med barnlitteratur, och vad det är, är inte heller någon given självklarhet. Det inledande bidraget av Boel Westin tar upp barnlitteraturforskning från 1800-talets slut, problematiserar så väl genreuppdelning som begreppet barnlitteratur. Anna Karlskov Skyggebjerg diskuterar förhållandet mellan fakta-/fackbok och barnlitteratur.
Aspekter på makt, kön och underordning finns naturligtvis representerade men hör inte till de perspektiv jag själv ställer in sökögat på i mina läsningar, men är de uppenbara och sticker i ögonen får de naturligtvis vara en del av helheten i en kommande recension. Min egen bakgrund med kombinationen konst- och litteraturvetenskap samt pedagogik, gör att jag är mer intresserad av forskningen kring helheter som berättas i någon form av samspel mellan text, bild och människa (mottagare/huvudperson). Till min glädje behandlas de tre i flera av bidragen (tre av dem norska), och begreppet ikonotext tillför det jag har saknat.
Agnes-Margrete Bjorvand undersöker kroppar i rörelse; två generationer Pippi-böcker jämförs, och författaren undersöker hur rörelse förmedlas i text och bild, samt hur detta förändras när bilderna får en större plats i berättelsen. Vidare pekar hon på layoutens och perspektivets betydelse för upplevelsen av rörelse, samt hur återkommande detaljer enbart förmedlade i bild har använts av Ingrid [Vang] Nyman.
En oerhört spännande analys av estetiska uttryck, som vidare har delats in i kategorierna det sköna respektive sublima har utförts av Nina Goga. Historiska perspektiv, översättningsproblematik och aspekter på konsumtion och förpackningar är exempel på andra områden som behandlas. Samtliga artiklar är försedda med en länkadress och kan läsas i sin helhet även över internet.
Bokens ämnen kommer att berika mina upplevelser i mitt fortsatta botaniserande i den för närvarande ymnigt rikblommande djungeln av barn- och ungdomsböcker.
|
| |
| |
| |
|
| | |
Titel:Pino på upptäcktsfärd, Pino’s pannkakskalas, Pino’s affär
Text: Eva Pils och Agneta Norelid, bild: Kenneth Andersson
Pinolek förlag (2010)
|
| |
 |  |  |
| |
|
Så mycket mer än tre berättelser |
| |
|
Det är lätt att bli bekant med nallen Pino, han känns nära, och är liksom en förmedlare mellan 'läsaren' och det som berättas i varje bild, och i berättelsen som helhet. Pino blir huvudperson tillsammans med sin läsare/lyssnare/betraktare.
|
| |
|
Texter och bilder är oerhört enkla, berättelserna lika så – precis som det ska vara i övergången mellan pekbok och lite längre berättelser. Ändå skulle jag inte vilja påstå att berättelserna om Pino vänder sig till barn mellan, exempelvis, 2 och 4 år; utan att målgrupp beror på utvecklingsnivå och på vad barnet (och den vuxne läsaren) gör av läsupplevelsen.
Grundberättelsen har många förutsättningar att utvecklas i mötet mellan den lilla nallen och barnet. Att Pinos ansikte visas framifrån eller i profil, utan större variation och med sparsam mimik, gör honom tillgänglig som förmedlare av bildens berättelse i samspel med läsaren.
Det finns en ’inskriven’ pedagogik i bilderna, inte alltid utskriven; man kan helt enkelt inte låta bli att räkna ekollonen och fågelungarna eller att notera förhållandet mellan stor och liten i Pino på upptäcktsfärd. Pinos upptäckarglädje i mötena med skogens insekter och djur, liksom hans självklara sätt att se och hjälpa individerna framgår med, och i, enkelhet i text och bild. Många reflexioner och tillägg lär komma under läsningen, hur omfattande den vidare berättelsen blir beror på barnets erfarenheter. (Att däremot vara så hjälpsam att man klättrar upp och matar de hungriga fågelungarna är inte god pedagogik, men kan ge den vuxne tillfälle att komma med en kommentar.)
I Pino’s pannkakskalas får barnet en enkel lektion i pannkakstillverkning och uppmärksammas på kända ingredienser och handgrepp: först är det bara Pino, och en pannkakslagg, som berättar att han ska göra pannkakor, sedan tillkommer i tur och ordning råvaror och smetens tillagning, vidare sätts allt i ett större sammanhang där ingredienser, redskap och stekning visas samtidigt. Plötsligt dyker en pingvin upp, berättelsen växer: tillbehör, dukning och vänner tillsätts – lite i taget, tills helhet och mål är nådda: alla är mätta och glada.
Pinos affär är som en ’traditionell’ affär, men ändå inte: betalningsmedlen varierar och är, i flera bemärkelser, godtyckliga och artiklarna är unika; ingen av kunderna i Pinos affär går därifrån med en likadan vara som någon annan, och ingen går därifrån tomhänt – har man inte pengar att betala med kan det duga lika bra med en kram! I Pino’s affär lämnas ett rejält utrymme för ytterligare alternativa tänkesätt att utvecklas av de lite äldre barnen, här stimuleras fantasi, leklust och räkning – så att säga – på köpet.
Pinos vänner är karaktärer som återkommer i olika hög grad i de böcker jag har läst – men det är bara tre av tjugoen – och det kommer flera. Att berättelserna om Pino har ett brett användningsområde och mycket att ge är det ingen tvekan om.
Den pedagogiska ansatsen framgår ytterligare av bokomslagets baksida: ekonomiskt stöd till tryckning har lämnats av Specialpedagogiska Skolmyndigheten, vidare berättar ett informationsblad att böckerna kan kompletteras med teckenstöd, vilket kan klistras in på varje sida!
|
| |
| |
| |
|
| | |
Titel:Barndomens skogar Text: Gunilla Halldén
Carlssons (2011)
|
| |
 |
| |
|
Naturens rum, barnnatur och naturbarn |
| |
|
I Gunilla Halldéns bok Barndomens skogar förs vetenskaper och forskning samman med litteratur, livsberättelser och analyser till en helhet. I centrum befinner sig barndomen, romantiken, upplevelser och sinneserfarenheter av skog och natur.
|
| |
| Bland filosofer, forskare och författare i Barndomens skogar möter läsaren Peter Pan, Ronja, Putte och en mängd andra i sagans natur, samt äldre människor i deras minnen och upplevelser av barndomens skogar.
Författaren undersöker och diskuterar relationen mellan barndom och natur utifrån olika perspektiv. Begreppen skog, natur och kultur problematiseras. I vår nordiska kultur har naturromantiken, dess författare, konstnärer och poeter, liksom friluftsrörelser och liknande ’fostrare’, samt deras förespråkare, haft avgörande betydelse för barndomens formande.
Undersökningsmaterialet består bland annat av barnlitteratur och av äldre personers livsberättelser. För att komma närmare relationen mellan vuxnas barndom och skog/natur i informanters berättelser har exempelvis ”platser” varit en utgångspunkt för minnen av lekar och upplevelser. I barnlitteraturen har ’gränsen’ haft betydelse för förvandlingar och upplevelser.
Romantikens roll i det vi kallar barndom är naturlig, en vanlig uppfattning, som i senare forskning kan sägas vara under omprövande, är att före romantiken var barn små vuxna. I romantiken idealiseras både barn och natur; det fantastiska och ursprungliga, de oskyldiga för vilka allt är möjligt, allt kan hända; från skogen eller dess motsvarighet utgår äventyr, här möter man farorna och skönheten, här sker förvandlingarna – här finns den stora vilda friheten, fantasin och leken – kontrasten till trånga bostäder, industrialism, kontroll och urbanitet.
”Skogens” plats i våra liv, oavsett dess konstitution, oavsett om den består av två träd vid huset, den stora mossbelupna stenen, trädgårdens rum, sagoskogen eller storskogen, är befäst i litteratur, konst och minnen. Skogen och naturen som symbol för växande och livscykler är ett ständigt återkommande tema inom konstarterna.
Men det är inte bara nostalgi som behandlas i studien; vår samtids och framtids barn och deras förhållande till natur, och möjlighet att uppleva denna, sätts i relation till gångna tiders. Förändringen ter sig näst intill paradoxal; om barn förr upplevde frihet och vildmark ’i skogen’ innebär besök i skogen för dagens barn ofta kontroll och vuxenövervakade aktiviteter, eller arrangerade kvalitetssäkrade lekplatser med lite grönt. Även om friluftsrörelserna funnits i olika varianter och varit något av ett ideal sedan sent 1800-tal, och små barn inte tilläts ge sig iväg på egen hand ens förr, så tycks tendenserna ändå smått onaturliga. Finns dagens ”skog”, den ’stora vilda friheten’, för de stora barngrupperna i miljonprogrammens bostadsområden, författarens undersökningar pekar i den riktningen.
Berättelserna och analyserna är lätta att ta till sig, de aktiverar de egna minnena – så väl av sagor som av egna reella möten och upplevelser med och i naturen. De forskningsanknutna passagerna är mest av intresse för redan invigda, och frågan är om de egentligen tillför så mycket till denna grupp. Bredden över flera vetenskapsområden liksom den naturliga och överskådliga sammanlänkningen mellan dessa är dock värd att uppmärksamma.
Barndomens skogar är angelägen och aktuell i mötet mellan pedagogik, kultur, samhälle och natur och för de institutioner som på olika nivåer verkar inom dessa områden. Med ämnen som barndom, minnen, upplevelser av natur, lek och litteratur har innehållet dessutom relevans långt utöver vetenskapliga och kunskapsmässiga intressen.
Gunilla Halldén är professor emerita vid Tema Barn, Linköpings universitet.
|
| |
| |
| |
|
| | |
Titel:Leni blir en bebis Text och bild: Emma Adbåge
, Rabén & Sjögren (2011), ålder:3-6 år
|
| |
 |
| |
|
Förvandlingar |
| |
|
Tänk dig att vakna en morgon med den obestämda känslan att något är annorlunda, utan att veta vad. Det är just det som händer Leni. Plötsligt kan hon ingenting. Det är först när pappa säger att hon är som en bebis som hon förstår vad som har hänt. För den som känner igen situationen talar bildernas gestaltade Leni sitt tydliga språk – det finns ingen tvekan, hon har genomgått en förvandling.
|
| |
|
Varje uppslag med alla sina detaljer och mönster är en upplevelse. De olika bildrummen som öppnar sig, utomhus och inomhus, erbjuder mängder av samtalsämnen, reflexioner och inspiration. De milda färgerna bidrar förmodligen till att jag överser med den i min smak övermättade detaljglädjen. Mitt i röran av inredning, leksaker, mat och kläder befinner sig Leni, pappa och lillebror.
Textberättelsen är okomplicerad och entydig. Leni vakar och upptäcker att hon inte kan det hon brukar kunna; hon kan plötsligt varken klä sig, äta eller gå – hon har blivit en bebis! Efter en möjlig första frustration (mest för Leni förstås) känns de beskrivna upplevelserna, och Lenis hantering av dem, enkelt självklara på ett befriande sätt. (Tillskillnad mot hos Kafka.)
Lenis pappa är neutral i sin framtoning och hans typiska vuxenkommentarer känns aningen uppgivna – men det kanske inte är så konstigt, han har ju bara fått ytterligare en bebis att ta hand om. Pappans språkliga uttryck speglas i ansiktsuttrycken – viss om att Lenis tillstånd går över om han inte gör något väsen av det hela. Han spelar med och låter henne, inom vissa gränser, få prova bebisens ’förmåner’.
Gestaltningen, i så väl text, bild och samspel, känns liksom i kroppen – jag kan verkligen uppleva Lenis upplevelser och ageranden. Återvandlingen, att hantera en situation som blivit allt för obekväm, gör hon med bravur. Men det bästa av allt, genom hela boken, är hennes minspel!
Att som lyssnande och bildbetraktande barn känna igen sig i karaktären Leni och det hon uttrycker genom kroppsspråk, inre tankar och utsagor, är säkerligen inte svårt. Troligt är att textberättelsen kommer i andra hand, i första kommer bilderna som pockar på att bli undersökta och kommunicerade omkring: under lyssningsakten vandrar sinnena förmodligen iväg i bildberättelsen…
|
| |
| |
| |
|
| | |
Titel: Hej och tack för ingenting, författare: Måns Gahrton
förlag: Berghs 2010
|
| |
| |
| Mörk realism, saga och äventyr |
| |
| En sextonårig flicka har slängt sin mobil över kanten till ett stup och bestämt sig för att själv hoppa efter, övertygad om att hon är ett onödigt misstag. Det svarta kaoset bor i henne och det svarta molnet återkommer gång på gång. Men det finns en motkraft som återkallar, får henne att stanna upp: rösten och den ständiga närvaron av en liten envis skyddsängel ger ny mening och tänder livsgnistan på nytt. |
| |
 |
| |
| Brevet om det avslutade livet är redan sänt, mobiltelefonen är kastad och beslutet är fattat. Elsa står på kanten till stupet, några stenar rasar. En liten jävla skitunges röst sabbar allting – hon kan inte hoppa när han ser på.
Sigge smög på henne, men han blev rädd och ropade till. Efter det lämnar han henne inte i fred, tänker inte låta henne försöka igen. Nu gäller det att till varje pris hindra avskedsbrevet från att nå fram till hennes ständigt svikande mamma.
Elsas och Sigges växelvisa berättelse för handlingen framåt, berättelserna bär varandra, lyfter varandra – precis som huvudpersonerna, även om det är Sigge som bär den största bördan. Sigge för en ständig kamp för att hålla det svarta molnet borta från Elsa. HAN smiter efter henne ombord på tåget till Stockholm, utan tanke på pengar eller pappa, tänker se till att hon kommer fram och når sina närmaste livsmål. HON inser att hon inte kommer att bli av med honom, men känner ansvar för att han kommer i trygga händer och tar det ansvaret.
Trots att mötet dem emellan är en ren tillfällighet ter förhållandet sig som en syskonrelation; de följs åt på en resa där målen formuleras efter vägen.
På äventyrliga vägar genomkorsar de vuxenvärldens problem. Med hjälp av fantasi, tur, envishet, livsvilja, godhet och list övervinner de tillsammans både ekonomiska och praktiska svårigheter.
Berättelsen är en saga och ett äventyr i klassisk stil; två barn som ger sig ut på en resa, de håller ihop, möter hinder och råkar ut för svårigheter, mötena efter vägen är oftast goda, de söker något och har mål, de två når sina olika mål och finner vad de söker. Trygga familjerelationer och gränslös vänskap.
Berättelsen slutar lyckligt, men den mörka realismen är ständigt närvarande på ett sätt som inte hör till den traditionella sagan. Att en ung människa skulle vilja avsluta sitt liv var förr otänkbart – fick inte tänkas än mindre nämnas; livet sågs som en gåva av Gud och fick inte slösas bort. Skyddsängeln Sigge har en gudomlig uppgift: att förhindra Elsas mörka tankar och hennes möjligheter att avsluta sitt eget liv genom sin blotta närvaro.
Berättelsens mörka inledning upprör mig, den är svår att acceptera – lika svår som tanken att en ung människa tycker sig leva i onödan. Men utan denna mörka och närvarande realism skulle inte sagan och äventyret fylla särskilt stor funktion – de skulle bli onödiga.
|
| |
| |
| |
|
| | |
Titel:Det är en bok, text och bild: Lane Smith, översättare: Suzanne Öhman-Sundén
förlag: Rabén & Sjögren 2011
|
| |
| |
| Bokens begränsningar och suveränitet |
| |
| Mötet mellan åsnan med datorn och apan med boken i Det är en bok, är en berättelse som belyser de bägge mediernas skillnader, samtidigt lyfts två olika karaktärer fram. Åsnans envishet och naiva inskränkthet ställs mot apans sakligt pedagogiska tålamod.
|
| |
 |
| |
|
En bokkult må vara på framväxt hos åsnesläktet, men vilken betydelse kan detta få för människosläktet – vem vänder sig boken egentligen till? Handlar den om kunskaper och insikter, ett återtagande av marknaden, är det bara en kul bok som kan bli kultbok; eller har vi här ett exempel på en typ av nutida folksaga med en tydlig moral?
En tänkbar introduktion för de lite äldre:
På skådeplatsen finns två röda fåtöljer uppställda. I rollerna: apan, åsnan (och musen). Vapen: en bok och en bärbar dator. Kombattanterna befinner sig mittemot varandra med varsitt vapen i händerna. Strax kommer en maktkamp mellan medier att utspela sig och en rafflande dialog att äga rum.
För de yngre:
Jämlik myssamvaro i vardagsrummet övergår till pedagogisk situation. I rollerna: ett barn, en vuxen och en maskot; en modern sysselsättning ställs mot en mer traditionell.
Handling:
Den lilla frågvisa åsnan sitter sysselsatt med sin laptop i knät, mittemot sitter den stora apan och läser en bok. Boken väcker åsnans nyfikenhet och frågorna om dess funktion/nytta i förhållande till datorns dito är många. Men trots allt som framgår om vad datorn ’kan’, tycks boken, på grund av sin enkelhet, ständigt vara överlägsen i denna duell, och apans svar är genomgående okomplicerade: det är en bok och i den vänder man blad.
Åsnans stolthet över datorn, och ivern att visa allt de tillsammans kan åstadkomma, mattas mer och mer, samtidigt som fascinationen över boken, som man bara kan bläddra i, ökar. ”Kan du få huvudpersonerna att slåss?” ”Näpp. Bok.” Kan den texta?” ”Nej” ”Twittra?” ”Nej.” ”Wi-Fi-a?” ”Nej.” […] ”Nej… det är en bok.” Apan kapitulerar för alla frågor och lämnar ifrån sig sitt vapen för granskning. Ytligt sett, på platsen för slaget, har åsnan vunnit men känner inte till reträttplatsen och den gigantiska reserven – apan går till bibblan! Boken är därför den egentliga segraren.
Skaparen Lane Smith presenterar en väl genomtänkt helhet. Så väl bilder som karaktärer är ljuvliga och samspelet med textinnehåll och textlayout är suveränt. Åsnans repliker är blå, apans och musens röda, de tre rollinnehavarna har dessutom varsitt teckensnitt.
Syftet med Detta är en bok kan vara att: lyfta fram bokmediet och dess enkla suveränitet, visa på väsensskillnaden, driva med datanörden, marknadsföra biblioteken, eller att uppmärksamma en yngre generation på att datorn inte är ’allt’. Alternativt är bokens syfte helt enkelt att bara vara så underbart rolig och charmig som den faktiskt är.
Återstående fråga: är detta en barnbok, om inte: vilken är den egentliga målgruppen? Förslag: familje- och/eller presentbok för passionerade anhängare av det ena eller andra mediet.
|
| |
| |
| |
|
| | |
| Realism och fantasi i god balans |
| |
| Fantasi är en del av verkligheten, oftast färgar den och förgyller. I verkligheten möts många kulturer, upplevelser och synsätt som vi människor måste lära oss att hantera. Berättelsen om Vilma handlar om den moderna tillvaron, samtidigt figurerar en parallell värld – vättarnas. Händelser, kulturkrockar och gemensamma bekymmer för samman människokusiner och vättekusiner, möten och samspel ger fler möjligheter och annan problemlösning. |
| |
| |
 |
| |
| Böckernas söta och flickiga omslagsbilder, förstärkta med lysande och glittriga detaljer, tilltalar förmodligen målgruppen 6-9 år. För egen del ser jag fördomsfulla varningslampor blinka, men skenet av ytlighet visar sig bedra. Under ett insmickrande yttre döljer sig en vardag med inslag av fantasi och stänk av magi, mjukt och charmigt tecknad i grått – och målgruppen, med tanke på innehållet, kunde lika gärna vara 9-12 år. Egen läsning blandad med högläsning är en god idé.
Det är just balansgången som fascinerar, den mellan vardag, problem och fantasi – den fantasi som gör att problem går att övervinna, eller åtminstone att leva med!
Trots en splittrad tillvaro är Vilma en trygg, kreativ och självständig tjej. I stan bor hon i höghus med hiss, går i skolan och på fritids, och handlar på stormarknad. När hennes pappa rest på jobb till Japan bor hon i sommarstugan på landet intill faster och hennes familj, går i skola där och handlar i affären. Mamman har ny familj på Nya Zeeland och blir mer och mer främmande. Vilma har stort eget ansvar, och fattar beslut på en grund av ömsesidig tillit mellan henne, fastern och fadern.
I Vilma i vättarnas värld är det dags att åka ifrån faster och kusin på landet och återanpassa sig till stadslivet. Men redan första kvällen hemma upptäcker Vilma att hon inte är ensam, en liten pojke kryper ur hennes ryggsäck, han heter Talle och är vätte från landet.
Vättevett och vättetradition visar sig vara annorlunda än det Vilma är van vid, Talle tar sig friheter och ställer krav, är överlägsen, otrevlig och otacksam, ljuger och stjäl. Anledningen till att han har liftat med Vilma är för att hämta hem sin flickkusin Aspa. Aspa har rymt till stan för att slippa släkten som utnyttjar henne, kräver att hon ska anpassa sig och gifta sig. Vilma och Talle ger sig i väg för att söka upp henne och hamnar i klorna på det av Landvättar illa sedda släktet Hornvättar. När de hittar Aspa så visar det sig att hon har startat en ’humanitär hjälporganisation’ – för svältande stadsfåglar.
Men hur kan en vanlig flicka samverka med en 3 dm vätte i stadens faror och undre värld? Svaret är magi och fågelkommunikation.
Parallellt handlar det om relationen mellan far och dotter, och hur de hjälps åt att hantera hälsovårdsmyndigheternas krav och ge den ’den lilla människan’ livsrum och utrymme för sin verksamhet - att få tillbaka korvgumman i vagnen utanför stormarknaden. Att det lika mycket handlade om att få ordning på stadsfåglarnas försörjning behövde Vilma ju inte berätta för pappa.
Mitt i en fantastisk blandning av saga, äventyr och vardag ryms, om man vill se det, samhällsproblem som utsatthet, främlingsfientlighet, kulturkrockar och miljöproblematik.
| | |
 |
| |
|
Vilma och regnbågsfjädrarna utspelar sig på landet. Stadstjejerna, människan Vilma och vätten Aspa, har varsin kusin på landet. Aspa har tänkt imponera på kusin Talle och släkten på kusinträffen, men ruskiga och spännande äventyr tillsammans med människokusinerna hinner passera innan hon slutligen lyckas. Släkten är girig och vill ha det Aspa bjuder men de flesta sviker när hon är i fara.
Hundgubben och hans kamphundar är läskiga, men de lysande fjädrarna ger hopp. Landsbygden är ingen idyll, här finns varelser av olika sorter som saknar vänligt sinnelag, men goda krafter kommer till hjälp när de behövs som bäst.
Trots att det är den fantasifulla spännande berättelsen som står på de rader man läser, är det även denna gång den parallella handlingen, eller budskapet, som ger styrka och djup: flickornas gemensamma upplevelse av frånvarande mödrar.
Släktskapet med Astrid Lindgrens ensamma-barn-berättelser är närvarande. Vad gäller Maria Sandbergs illustrationer innanför pärmarna väcks minnen av Ivan Arosenius Månritten. En fläkt med associationer till berättelsens helhet kommer från Nils Holgersson och en annan från Tummelisa.
|
| |
| |
| |
|
| | |
Titel:Kokongs långa resa, författare: Maud Mangold, illustrationer: Sassa Buregren
förlag: Kabusa Böcker (2010) boksläpp den 27/1-11
|
| |
 |
Foto: Malin Arnesson |
| |
| När livet förändras |
| |
| Kokongs långa resa börjar i en famn i ett varmt och fjärran land. Varelsen i den färgrika kokongen får uppleva både ensamhet, kyla, mörker och vilsenhet innan tillvaron ljusnar och livsglädjen återvänder. Associationer till Moses i vassen och sagor om bortbytingar i Tomtar och Troll ligger nära till hands, men ämnet är mer aktuellt än så.
|
| |
|
En kvinna bär ett knyte tätt intill sin kropp. Den första bildens färger och gestalter förmedlar värme och närhet, men kvinnans steg är tunga. Hon vandrar längs en öde krokig väg som försvinner i fjärran.
Det färgrika knytet, kokongen, hamnar på en bagagehylla i ett tåg, och snart förstår läsaren att det finns en levande varelse inuti. Alla går av, knytet ligger ensamt kvar. Den stinsen bär hem i natten upplever vilsenhet: ”Den som finns där inne/vet inget om ugglor och granar./Har heller inget minne/ av kottar eller svanar. I det nya landet är färgerna släckta/ och alla pölar is-över-täckta. […]”
Kokongen placeras under julgranen bland de andra paketen, stinsen och hans katt öppnar och välkomnar förvånat lille Kokong. Men den lille trivs inte alls, allt är fel och han bestämmer sig för att rymma, han minns, det här är inte hemma. En dramatisk flykt, tillbaka till stationen. Stinsen kommer efter, lånar ut sin uniformsmössa – som en del av sig själv.
Tillsammans återvänder de hand i hand, bilden är parallell till den första med kvinnan och barnet, men här råder mörker och vägen leder till något som Kokong känner igen – huset där katten väntar i fönstrets varma ljus.
Kokongsvepningen följer med som näring – en del av varelsen och livets begynnelse – men trygghetssymbolen får en annan skepnad och ny betydelse i det nya livet; den virvlar glatt och Kokong har till och med delat med sig en bit av den till katten.
Texter och bilder berättar om upplevelser och känslor, om att plötsligt vara långt borta, främmande, annorlunda och ensam, om att inte förstå och inte känna igen sig. Redan på omslaget förmedlas Kokongs misstänksamhet, rädsla och främlingskap inför omgivningen. Maud Mangolds verser är omväxlande vackert poetiska och småknasigt rimtokiga, i god balans. Sassa Buregren målar en stark berättelse av känslor, upplevelser och stämningar; visst kompletterar text och bild varandra men bildernas berättelse är viktigare i sammanhanget.
Hur mycket minns ett litet barn som ensamt har lämnat sitt land, säkerligen mer än det går att sätta ord på.
|
| |
| |
|
| | |
|
Kristin Lidström är en av Anna-Lisa Thomson-stipendiaterna, delar ur hennes Ordboksepos finns just nu utställda på Uppsala Konstmuseum där även boken finns att köpa.
|
| |
| |
|
Mannen bakom masken – en komplex historia
|
| |
|
Kristin Lidströms litterära konstverk har tre titlar: ett illustrerat Ordboksepos; eller NN:s resa på jakt efter frihet och försoning; En katt bland hermelinerna. Den sammansatta berättelsen är en komplex historia komponerad av olika berättelseformer och fragment.
|
| |
 |
©Kristin Lidström, Ett illustrerat Ordboksepos |
| |
| |
|
Inledningens introduktion ger ledtrådar till olika berättelser/läsningar, den linjära, den kronologiska, den som krumbuktar sig fram och hoppar hit och dit, och den som följer en given struktur. Själv kommer jag på mig med att i mitt första bläddrande tänka i former av kontext: alfabetisk ordning, ordbok, tid, rum, omgivning, konvention o.s.v. I min djupläsning av bild, text och samspel framträder flera parallella berättelser som slutligen smälter samman till en större helhet. Lyckligtvis finns tillägget att läsaren allena kan fylla de avgörande mellanrummen. Linjär eller ej – det beror på vilken av berättelserna, eller de möjliga läsningarna, som avses.
Bilder är inte linjära till sin natur, placeras de i en följd i en bok är följden underordnad bildens samspel med texten, som i detta fall, åtminstone vad gäller en av berättelsenivåerna, finns på motstående sida. Varje uppslag är här en helhet och samtidigt en del i den större berättelsen.
Alfabetsordningen och ordboksstrukturens exemplifierande fraser kan i sig sägas utgöra en separat berättelse – fragment av ett liv, inre tankar och yttre tillvaro. Till varje ordboksfras finns ett bildcollage, och vise versa, och i så gott som varje collage finns textfragment. Ytterligare en berättelse, och nya detaljer, kan läggas till helheten. Kompositionen är magiskt mästerlig.
Efter bokstaven A möter en illustration som ger grunden till min bild av huvudpersonen NN:s rätta ansikte; med fjärran fokus och en blick full av längtan sitter den kostymklädde herren bakom sitt skrivbord. Ljuset i bakgrundens textmassa kommer genom ett galler: fönster, fängelse och/eller bur, konstruktionens fågel tyder tillsammans med NN:s blick på att det finns en frihet – om än i fjärran…
Påståendet att individen är en herre, trots spetsiga öron, nos och morrhår, har sin grund i klädsel och rummets detaljer, vilka vidare placerar helhetens berättelse mellan 1920- och –60-tal.
Att från början ha fått möta NN ensam och ’ansikte mot ansikte’ har stor betydelse eftersom han ofta, och särskilt i sällskap, befinner sig bakom en mask. På bröllopsfotot återfinns han bakom hermelinmasken – men svansen och öronen avslöjar trots allt avvikaren som försöker passa in. Bibeltexten som utgör bakgrund handlar om Adam och Eva. Ordboksfrasen säger: ”’ALLTSAMMANs ÄR LÖGN’, SADE HAN”.
Livslögnen fortsätter, karriären fortgår och NN bär sin mask. Tillvaron är utan harmoni, det yttre är perfekt, det inre är i kaos. Men så blir NN invald i Svenska Akademien – och se, där finns ännu en som bär mask och har en avvikande svans. I den bild som är en parafras på Den döende dandyn vilar NN på en text från Dorian Greys porträtt, omgiven av likar och utan mask; svart på vitt berättar frasen: ”NN ÄR HOMOFIL”. Hustru och karriär, livet pågår men små utflykter kommer oftare in i bilden, och allt oftare lyfts masken av.
Den sammantagna berättelsen slutar i befrielsens tecken: mötet med NNs öppna blick och stolta hållning är direkt, fönstergallret har bleknat och fågeln flyger fritt sin kos.
Kristin Lidströms examensarbete är en genomarbetad berättelse, väl värd att avnjutas flera gånger, och att bevaras till eftervärlden.
|
| |
| |
|
| | |
|
Titel: Sticka till SMÅTTING, författare: Camilla Skorup, Dialogos Förlag (2010)
|
| |
| |
 |
| |
|
Stickat till barn, modeller och mönster från olika kulturtraditioner
|
| |
| Efter en period i skymundan är handarbete i olika former tillbaka, tradition och folklore blandas med nyskapande. Att ägna sig åt stickning innebär att upprätthålla en mycket gammal tradition, och att sticka till barn är kreativt och kul. Camilla Skorup har i Sticka till SMÅTTING tagit fram mönster och beskrivningar till klassiska plagg som presenteras i teman med hjälp av fina miljöbilder.
Camilla Skorup, som bland annat kan skriva textilkonstnär och pedagog på sitt visitkort, presenterar en samling klassiska modeller från olika kulturområden. Förutom stickmönster i barnstorlekar delar hon med sig av sin kunskap om material, tekniker och traditioner.
Under temat ”För sjö och hav” finns mönster till moderna klassiker som tröjor från Guernsey och Bretagne och olika traditionella mössmodeller från när och fjärran. Sockor och vantar i olika modeller, mönstrade koftor och långtröjor ”i folklig stil” utvecklar och fyller på stickkunskapsbanken. Efter avsnittet ”Preppy”, en amerikansk modetrend, och några babyklassiker från femtiotalet, följer tips och förklaringar. Idén med ett eget färgnystan får ett extra plus!
Upplägget, där temabilder och berättelser om tradition och material varvas med beskrivningar och mönsterteckningar, är intressant och lärorikt, dock hade fler bilder på de stickade detaljerna varit mera relevanta än bilder på fiskebåtar. På de fina bilderna där barn bär de stickade plaggen i olika miljöer är det svårt att urskilja exempelvis knappslåar och bakkragar. En detaljbild skulle göra beskrivningen lättare att följa för den som inte är så van – ge ytterligare en förståelse.
Kreativa mönster tecknade och färglagda på rutat papper inspirerar till att själv skapa mönster, tyvärr skymmer färgsättningen rutmönstret så att antal rutor/maskor är svårt att uppfatta. Den fina layouten har skett på bekostnad av beskrivningstydligheten, text och bild kunde ha samverkat mer i beskrivande syfte – utövarna av stickkonsten får stå tillbaka för konstboksbläddrarna.
Bokens teman och modellinriktning placerar den i kategorin kultur och hantverk, de vackra bilderna i kategorin presentbok, bredden i modeller och tekniker tillsammans med de utförliga och välskrivna stickbeskrivningarna gör den till en lärobok.
Dessutom: barn behöver få uppleva en rofyllt hemstickande omgivning och varma vattenavstötande ylleplagg. För den som vill föra sticktraditioner vidare och/eller få en grund och utveckla sin stickning vidare genom att prova olika modeller är detta en köpvärd bok.
|
| |
| |
|
| | |
|
Upptäckter, språk och igenkännande, lite spöksyskonäventyr och så några välkända sånger…
Vilma säger titta och Vilma säger hej då, text: Anna Ribbing, illustrationer: Lisa Gunnarsson, Rabén & Sjögren 2010
För de minsta
|
| |
 |
| |
|
Någon har gömt sig under en prickig filt i ett rum, det är bara en fot som sticker fram. Kan det vara Vilma? Ja visst, men Titta! det finns mycket mer att upptäcka där under: en liten bit i taget och ett efter ett kommer gosedjuren fram. När Vilma ska iväg måste hon säga Hej då! till djuren; samma djur och samma tjej: nya tillägg i bok nummer två är människor och miljöer i hennes närhet.
I ord och bild presenterar Anna Ribbing och Lisa Gunnarsson välbekanta ämnen, lekar och procedurer. Det är viktigt att få ’läsa’ text och bilder om och om igen, känna igen situationer och föremål och dra paralleller. Vilmas glada, pigga och nyfikna uppsyn är härlig: ”Titta tassen.”, ”Hej tigern.”, och så nosen och hennes egen näsa. Svansar har de allihop när de sitter tillsammans på filten, Vilma och alla djuren. Helheter, delar och större helheter. I hallen hemma säger samma Vilma Hej då! till de välbekanta djuren, väl ute säger hon hej då och vinkar till huset och tanten på bussen. Vi läsare får säga Hej då när vi lämnar Vilma på dagis.
Ord upprepas och nya läggs till. Kroppsspråk upprepas, vissa situationer och föremål skiftar andra återkommer. Namngivna ting, djur och människor: du finns – jag finns, vi ser varandra.
|
| |
| |
|
Lilla spöket Laban, stor och duktig, text: Inger Sandberg, bilder: PennFilm Studio, Rabén&Sjögren
Ansvarsfullt uppdrag
|
| |
 |
| |
|
Lilla spöket Laban, välkänd för de flesta, anser sig stor nog att vara barnvakt åt lillasyster Labolina. Föräldrarnas uppmaningar innan de går på spökmöte är få, de är inte oroliga. Laban tar sin uppgift på stort allvar – som sig bör.
Labolina är busig som vanligt, Laban är mån om sin lillasyster: lugna lekar, nyttig mat, rena tänder, inga läskigheter som kan göra Labolina rädd, och inga spökhistorier… Men det är inte den som är liten som är rädd, utan stora duktiga Laban – han är rädd för både spöken och mörker. De två syskonen känner varandra väl och när mamma och pappa kommer hem sover de sött sida vid sida.
Visst är berättelsen och bilderna söta men jag saknar spänsten från originalberättelserna och kreativiteten i Lasse Sandbergs collagebilder. Plastförpackningen kring boken är irriterande och den söta Labanfiguren i plast kan jag skippa – det finns tillräckligt många småprylar som bara följer med, låt oss välja själva!
|
| |
| |
|
Har du sett min lilla katt och andra visor bilder och urval av Kristina Dingman inklusive cd med 13 visor
Klassiska barnvisor
|
| |
 |
| |
|
Att sjunga tycks idag vara mer naturligt för barn än för vuxna, vissa barn har till och med en tendens att sätta melodi till sitt tal. På dagis och i skolan sjungs det en hel del, men hur är det hemma, sjunger man för och med sina barn? En visbok med bilder och cd kanske kan uppmuntra, särskilt när visorna är välkända för de flesta.
Kristina Dingman har valt ut tretton klassiska barnvisor, exempelvis Majas visa, Tomten och Haren och Videvisan. Varje visa är fint illustrerad. I bilden till Blåsippor finns en blåsippsbacke där välklädda barfotabarn plockar blåsippor mellan björkstammarna i det bruna fjolårsgräset, att blåsippor kan vara fridlysta behöver man kanske inte ta hänsyn till när man sjunger. Imse vimse spindel visar det självklara i att möta barnet och lära ut sin spindelrörelse. Bofink, svala och gullviva kan vara nya bekantskaper för många barn – det finns mycket att lära av Kristina Digmans bilder.
Cd:n kan vara njutbar och kul lite då och då, men att sjunga själv tillsammans med barnen är roligare och håller i längden, noter och accord i visboken skulle berika.
|
| |
| |
|
| | |
 |
| |
|
Titel: Alice varannan vecka, författare: Bo R Holmberg, bild och formgivning: Li Söderberg, förlag: Rabén & Sjögren, läsålder 9-12 år
Bonusrelationer
Hjalmar och Alice är inte alls syskon, det är inte Alice och Jimmy heller. Hjalmar och Jimmy har inte ens träffats. Ändå kallar Alice bägge för sina bröder, vilket är ett stort problem för Hjalmar. I Bo R Holmbergs Alice varannan vecka utspelar sig ett relationsdrama där även begreppen relation och drama, var för sig, under berättelsens gång ingår på olika nivåer.
”Varannan vecka” är en ledtråd. Nyckelorden: bonus, si och så, flytta, nära och ändå så långt borta; är berättelsens byggstenar. Redan tidigt förstår läsaren att här finns både en relation och ett problem. De mjuka molnen på första kapiteluppslaget signalerar både mörkt, ljust och mittemellan – och så har vi molnet som är fullt av stjärnor…
I tre år har de känt varandra Hjalmar och Alice, men Jimmy har hon känt i fyra – så tre är en droppe i havet, svarar Alice kort, när de är på väg till det gemensamma semestermålet tillsammans med Alices mamma och Hjalmars pappa. Det är inte alltid Hjalmar har längtat efter hennes närhet, men nu drömmer han dessutom om att få vara något mer än den bror han inte är.
Varannan vecka finns hon på andra sidan den tunna väggen, han kan höra henne andas. Berättelsen växer, fler personer och faktorer tar plats och läsaren får allt större inblick i Hjalmars inre och yttre värld.
Med en fot i spirande förstakärlek och den andra i fiktionen (en blandning av Expedition Robinson, deckare, dataspel, St. Göran och draken och andra legender) löser han i sin föreställningsvärld problem som är nog så verkliga. Han är hjälten och hon är i ständig fara. När, och i vilken grad, hoten är framkallade av hans kärleksoro eller hjältebehov och när de är verkligt närvarande, vet man aldrig riktigt säkert förrän upplösningen nåtts. I vissa fall behöver man läsa fler av de korta kapitlen för att få visshet.
Alice har hunnit lite längre i sin utveckling och visar en tonårsattityd gentemot sin omgivning, vill hålla ett visst avstånd och strävar efter självständighet. Hennes relationsfunderingar har en annan utgångspunkt och andra påverkanskanaler, de är också på en annan nivå än Hjalmars. Kanske är det lika ofta hon som räddar honom?
Alices antydningar om att relationen mellan deras föräldrar är lite ”si och så” oroar Hjalmar, han vill inte leva utan henne och definitivt inte låta Jimmy få en större plats i hennes liv. Som tur är säger Alice att bonus betyder att det är något bra, att hon inte tänker flytta en gång till, och hon blir allt mindre avvisande ju fler upplevelser de delar.
Berättelsen om hur de relativt jämngamla bonussyskonen Hjalmar och Alice hanterar och funderar över relationer, var och en utifrån sina erfarenheter, och hur hon tar emot hans uppvaktning, är ömsint välbalanserad. Varje kapitel inleds med en rubricerande illustration av Li Söderberg, här och var finns ytterligare bilder med tecken och budskap insprängda. Språk, bild och innehåll harmonierar väl.
Ämnet är angeläget. Föräldrars vandring i och ur relationer angår inte bara dem, nya band knyts, och relationer ska utvecklas och växa mellan flera inblandade parter. Förutom att boken är spännande och positiv ger Bo R Holmbergs ’familjemedlemskaraktärer’ en god bild på en bra nivå.
|
| |
| |
| |
|
|
|
| | |
 |
| |
|
Alfons med styrkesäcken Gunilla Bergström text och bild, Rabén&Sjögrens förlag 2010, 4-7år
I Alfons rike
Vem är den där Alfons, vad är det för verklighet han lever i egentligen? Verkligheten är kanske inte så enkel som man kan tro – den kan ha flera dimensioner. Vi läsare är vana vid den vanlige enkle snubben Alfons, men i Alfons med styrkesäcken antar han en ny och högre position – han är nämligen härskare i ett rike och måste hantera rollen.
Omslagsbilden visar en strålande glad Alfons som med en generös gest agerar bakom en stor hemlighetsfullt öppen säck. Bilden, som är full av dynamisk rörelse, visar också en motsatt kraft – alla är inte lika positiva och stora som Alfons. Bildens nerkant är befolkad av små genomskinliga figurer som signalerar missnöje, bekymmer och hunger.
Den store huvudpersonen, hans kroppsspråk och attribut, ger flera associationer: tomte, trollkarl och guddom.
Att Alfons har något stort och fantastiskt att berätta blir tydligt redan på första uppslaget, pappan ser betänksam ut när sonen hävdar att det hänt på riktigt – men Alfons var ju själv med. De två framträder liksom i en bubbla i en svart/vit värld, vilket pekar mot ytterligare dimensioner.
Alfons är kung med eget land, beläget alldeles intill, och när man är kung måste man se till att folk har det bra. Kungen är medveten om att det finns hot och faror – men har sin styrkesäck och känner sig trygg. Han har allt man behöver och sig själv.
Men Alfons är inte ensam i sitt rike. Plötsligt, när han sitter där i godan ro, dyker det upp små figurer i massor (som Egyptens gräshoppor), hungriga och missnöjda. Alfons förmågor att rätt hantera situationer prövas och han visar sig vara både god, rättrådig och full av självtillit.
Vattenundret avlöses av bullundret, Kungen följer sitt folk på en vandring under sju dagar och sju nätter för att nå målet. Han förser folket med allt de behöver och sprider skönhet, musik och glädje. Han framstår som en värdig kung över sitt rike, och syns närmast gudomlig eftersom han inte tycks ha för avsikt att svika eller utnyttja sitt folk, dessutom har han för avsikt att återvända.
Och det är på riktigt – eller… pappa kan i alla fall inte bevisa motsatsen.
Alfons är snart sju år, och man kan tänka sig att de vuxnas verklighet kommer närmare och upptar hans tankar. Världen är full av orättvisor, katastrofer och lidanden. Alfons vet säkert hur det BORDE vara i världen och hur han skulle lösa problemen. Den större verklighetens problem flyttar nära honom och hans ’faktiska’ förmågor när han befinner sig i drömmens rike, där hans själv bestämmer . ”Jag finns väl på natten med. Räknas inte det?” frågar Alfons. Det sägs ju att man bearbetar problem i sömnen, och att undrens tid inte är förbi – kan någon bevisa motsatsen?
Gunilla Bergströms ” Stor-Alfons för de lite större” följer Alfonstraditionen i fråga om tänkvärdheter, realism och fantasi, men den inför nya och fördjupade frågor i vidare större perspektiv. Alfons med styrkesäcken är trots sin aktualitet tidlös, om än med en något postmodernistisk framtoning.
|
| |
| |
| |
|
|
|
| | |
 |
| |
|
Vilken fullträff, Astrakan, författare: Katarina Kieri, illustrationer: Sara Teleman, Rabén & Sjögren 2010
Läsa-själv-bok om relationer och kommunikation
Astrakan sitter i klassrummet och längtar ut. Hennes reaktion när fröken säger att de ska gå ut i solen och spela brännboll medför vissa problem. Hon som aldrig har spelat brännboll måste hålla masken. Det samma gäller Josef som malligt uttalar sig om de olika slagträna. Även fröken hamnar i ett dilemma när hon inte kan hantera de händelser som uppstår.
I Vilken fullträff, Astrakan hänger fortsättningen av lagets brännbollspremiär på Astrakan. Ska hon våga utmana Josef och trotsa de andra – ta det största brännbollsträt och chansa på en fullträff? Astrakan är en impulsiv och självständig tjej som fattar sina egna beslut, samtidigt har hon behov av att både hävda sig och bli accepterad. Josef tog det största och nu står han där och grimaserar…
Pang! Josef faller till marken, blodet rinner, alla samlas runt honom – utom Astrakan, hon är ensam, mycket ensam… Fröken är arg, de andra går hem, Astrakan är orolig både för Josefs skull och för egen del. Ingen pratar med henne. Hon går hem, ensam, tänker, försöker trösta sig med en chokladbit. Polis, sjukhus – hon har grubblat nog och vill inte veta, drar ur telefonjacket. Försöker stänga av tankarna, somnar och bearbetar sina rädslor i drömmen.
När hon vaknar står pappa där, lättnad! Men hon berättar inget, bara antyder att hon inte mår bra – slätar sedan över och bestämmer att pappa ska laga mat och hon själv ska ta en promenad. Skuldkänslor och oro gnager oavbrutet. Ett möte med grannen får en förlösande effekt, hans erfarenheter ger hennes ett annat ansikte, men hon berättar inget. Hon möter Josef, som är i stort sett oskadd, och får dessutom ta emot hans uppskattning – stor lättnad. Men skulden finns kvar och våndan inför nästa dags möte med fröken. Tankar och frågor trängs i huvudet och får stanna där.
Katarina Kieris berättelse är spännande och absolut inte förutsägbar. Frågor lämnas obesvarade. Illustratören Sara Teleman kompletterar bilden av Astrakan genom att teckna kroppsspråk och mimik. Flickans ögon uttrycker mörker, oro, frånvaro, utestängande, lugn, trygghet, ödmjukhet, öppenhet, värme, uppskattning och frimodighet.
Vad ska man sätta i händerna på en nybörjarläsare som ska rustas för det kommande livet? En läsare som ska hantera skolans värld och egna upplevelser; hur hanterar barnet dessa när vi föräldrar inte är närvarande, och hur fungerar vi i skottgluggen mellan barn och skola?
För mig som vuxen handlar boken om relationer och kommunikation. Astrakan är liksom mittemellan sina kompisar: inte räddhågsen och försiktig som Molly och inte kaxig och tuff som Josef, utan självständig, spontan och impulsiv med ett labilt inre. I relationen till fadern är hon en liten kvinna med integritet som talar om var skåpet ska stå, hon är trygg i sin roll. Fröken däremot ser hon upp till och har respekt för – som en auktoritet man måste hålla sig väl med. Den enda raka dialogen sker med grannen som förmedlar: ”Är det match så är det match.” och: ”Hit med tassen, kompis.”.
Relationen till fröken normaliseras tack vare den milt sagt udda upplösningen, men förutsättningen är att Astrakan tar emot ’den utsträckta handen’. Övriga relationer förändras inte.
Varför tar de vuxna inte tag i det som barnet inte förmår – varför pratar de inte med henne, förlöser hennes oro; både pappa och fröken ’vet’ ju att allt inte står rätt till. Mitt vuxna ’ställa-tillrätta-sinne’ säger: fröken har säkert ringt till pappan och diskuterat det skedda, bägge medvetna om Astrakans inåtvändhet. Men jag är ändå inte riktigt nöjd. När man skjuter undan problem behövs någon som fångar dem, håller dem och kastar tillbaka – gör ett nytt lyckat långskott möjligt…
Men nu är detta en läsa-själv-bok och bör beaktas ur barnets perspektiv. Förmodligen är vi många som känner igen oss i Astrakans beteende, det att inte vilja erkänna att något har blivit fel, att skjuta problemet ifrån oss och söka andra vägar än att berätta om det som tynger. Kanske är det vad Kieri vill förmedla: du är inte ensam.
|
| |
| |
| |
|
|
|
| | |
 |
| |
|
Författare: Ingelin Angerborn, titel: Sorgfjäril, omslag Sofia Liljander, utgiven av Rabén & Sjögren 2010, läsarålder: ca 11¬–14 år
Det finns olika sätt att uppfatta och förstå det som sker och det man ser
Allt är rörigt och inget fungerar. Alice måste börja bygga en helt ny tillvaro, långt ifrån det som tidigare var hemma och den vanliga normala vardagen, där allt gick att förklara. En fjäril uppenbarar sig, följer med henne och läsaren kapitel efter kapitel – visar vägen. Hon kallar den Sorgfjäril. Ibland är den av glas, ibland en ’vanlig’ fjäril och så plötsligt…
De som är annorlunda eller öppnar sina sinnen kan se och uppleva sådant som förnuftiga människor inte tror på.
Familjen som nyss har flyttat in i ”kråkslottet” består av Alice och hennes lillebror Emanuel, deras mamma och Peter. Alice är tolv år och verkligen inte glad åt att flytta ifrån sitt vanliga liv. Emanuel är fem och annorlunda. Att vara annorlunda kan innebära så många saker: Emanuel ser saker som andra inte ser, får tankeglapp, är i sin egen värld, försvinner ibland spårlöst, har ett outvecklat tal och en fantastisk förmåga att i teckningar gestalta det han upplever och vill uttrycka.
Alice passar gärna Emanuel, hon är en god psykolog med stort hjärta och tålamod – men trots allt en helt vanlig tolvåring, som både kan tappa orken, bli arg och rädd. Familjerelationerna är goda, man lyssnar på sina barn, tar dem på allvar och försöker lösa problem som uppstår. Men Leo, som Alice längtar så mycket efter, kan hon inte prata om – bara med.
I kommunikationssamhället och dataåldern är man van att alltid få kontakt – på sina egna villkor. När internet kopplar ner gång på gång, webbkamerans bild är konstig och oskarp och mobilen inte vill fungera trots att den nyss är laddad, är det lätt att tappa både tålamodet och kontakten med verkligheten – vad det nu är. Vännen Leo är en sådan som känner på sig saker, redan innan de händer, och har en förmåga att ta kontakt även om Alice inte alltid är beredd.
När klockradion gång på gång projicerar siffrorna 19.29 i taket, fast klockan är något helt annat, glasfigurerna på fönsterbrädan är tjugofyra fast de är tjugotre, och när den märkliga fjärilen plötsligt finns bland ikonerna på dataskärmen, då räcker den förnuftiga familjens alla förklaringar inte till längre. Men en sak blir allt mer tydlig: Alice är inte ensam.
Mamman får ett telefonsamtal om en döende släkting. Alice övertalar henne att åka och lovar att ta väl hand om sin lillebror, för är det något hon har respekt för så är det döden.
Sorgfjäril utspelar sig i vår samtid men ändå utanför tiden, fjärilen är av en sort som övervintrar och dess tydliga skugga är hela tiden närvarande. Berättelsen innehåller en väl avvägd blandning av vardag, närhet, spänning, saknad, sorg, kärlek, öppenhet, mystik och spöken – vad nu det är. Jag vågar påstå att berättelsen har föregångare inom genren – ’systerberättelser’.
Berättelsen handlar i mycket om att öppna sina sinnen för det som är annorlunda – alla människor ser, förstår eller upplever inte saker på samma sätt och har inte samma förmågor. Den egna verkligheten kanske inte är den enda möjliga och tänkbara, och allt kanske inte går att förklara.
Ingelin Angerborn är suverän på att få handlingens alla trådar att naturligt och omärkligt slinka in i berättelsen, både de vardagliga och de ovanliga. Med säker hand tecknar hon en modern familj. Pojken som inte är som ’alla andra’ och flickan som är det. Naturligtvis förekommer det att mor och dotter inte är överens, och att Alice som ska börja sjuan på en främmande ort inte alltid är välbalanserad, men den positiva trygga bilden av familj och vänner är vid sidan av mystiken ryggraden i handlingen.
|
| |
| |
| |
|
|
|
| | |
 |
| |
|
Emil Wern, detektiv; Silverskatten; Riddarnas kamp; Klasskassan, samtliga med text av Anna Jansson och bild av Mimmi Tollerup, utgivna av Rabén & Sjögren 2010
Emil Werns detektivbyrå löser fall på avancerad nivå
När författaren av böckerna om vuxendeckaren Maria Wern, Anna Jansson, låter deckarförmågorna gå i arv till sonen Emil, skapas deckare för barn av hög klass. Tre böcker presenterar varsin välkomponerad historia där ledtrådar, motiv, alibin och bevis följs upp och brott löses – allt med en stor portion medmänsklighet.
Familjen Wern består av detektiven Emil, assistent och lillasyster Linda, samt mamma Maria som är polis. I Emils detektivbyrå finns tekniska förutsättningar för att utreda och lösa de fall som hamnar på hans bord. Men det viktigaste är Emils förmåga att uppfatta samband mellan händelser och personer. Inget undgår hans skarpa sinnen. Emil är en medmänsklig rättskipare med moraliska tendenser som vet att fatta rätt beslut: han iakttar, samlar fakta och utreder alltid färdigt innan någon anklagas.
Många av karaktärerna, med oerhört fyndiga namn, återkommer i de tre böckerna. En viktig roll spelar den filosofiske kompisen och grannen Sokrates. Vi vuxna ser parallellen mellan Sokrates och Martin Becks granne ’stänkaren’ – det enda som skiljer dessa grannar och tänkare är glasets innehåll.
Man kan se denna karaktärsstöld som en billigt knipen poäng men också som ett sätt att använda sig av kända och befintliga roller. För egentligen är det just en roll det handlar om, jämförbar med detektivrollen, om än ovanligt ’personifierad’. I övrigt figurerar människor i olika ålder och samhällsställning på ett naturligt sätt – som i verkligheten.
Platsen för brott och handling är Visby. Miljön bjuder på nära relationer och vardaglighet, men berättelserna innehåller också på en rejäl portion kulturhistoria. I Silverskatten går Emil och Linda till Gotlands Fornsal och kommer i kontakt med personal, runstenar, arkeologiska fynd, skatter och skrönor. Under besöket snappar Emil upp att skatten minskar och hans deckarhjärna går igång… Under utredningen passar Emil på att undervisa sin syster om deckargenrens termer.
I Riddarnas kamp är Medeltidsveckan i Visby huvudskådeplats, Emil förmedlar kunskaper till sina medhjälpare om medeltiden, och vår nutida tolkning av den gestaltas. Men allt går inte som arrangörerna har tänkt sig, någon saboterar. Emil är på plats och snart är spaningen igång.
Skolan blir brottsplats när Emil och hans klasskompisar ska samla pengar till skolresan. Turerna kring insamlingen känns lätt igen. Förhoppningsvis har våra barns vuxna förebilder bättre omdömen och barnen slipper lösa deras problem.
Illustratören Mimmi Tollerup fångar karaktärer, händelser och miljöer på en bra nivå. Relationen mellan handling och verklighet förstärks av inledningens Visbykarta samt de sista uppslagens ordlista och författar-/illustratörspresentationer.
En vuxendeckare måste hålla men är inte alltid solklar i alla led. En barndeckare måste hålla rakt igenom, vara tydlig, spännande, snillrik, realistisk och ha hög igenkänningsfaktor. Förutom att Emil bjuder på ett logiskt tänkande som är lätt att följa, är en stor portion pedagogik inbakad. Slutprodukten är en kreativ väl genomarbetad helhet.
|
| |
| |
| |
|
|
|
| | |
 |
| |
|
Häng med på cykel, text: Grethe Rottböll, bild: Erica Jacobson, redaktör: Birgitta Westin, typografi: Pia Hinnerud, utgiven på Rabén & Sjögrens förlag 2010.
Teori och praktik inför cykelmärket
De flesta barn har en cykel, men hur är det egentligen med kunskaper och säkerhet? Att lära sig cykla handlar inte bara om att kunna trampa, bromsa och hålla balansen, det gäller att veta hur man ska bete sig i trafiken också.
Häng med på cykel är en bok som vänder sig både till barnet som ska ut på premiärcykling i trafiken, och till den vuxne vägledaren. Boken tar upp regler, trafikmärken och cykelsäkerhet, visar trafiksituationer och innehåller ett prov. Men innan det Lilla Cykelmärket, som finns i flera färger längst bak i boken, kan delas ut behöver man kunna vårda sitt fordon – för ja, en cykel är faktiskt ett fordon och inte en leksak.
I ’lärobokens’ bildberättelse får vi hänga med Alim och Vera när de cyklar med sina mammor till en kompis, handlingen begränsas till den cykelmiljö de befinner sig i och de situationer de ställs inför efter vägen. Varje uppslag gestaltar en trafikuppgift med hjälp av bild och olika typer av text. Sammanlagt presenteras nio uppgifter, den svåraste är vänstersvängen, som barnen måste klara innan prov och slutlig märkesutdelning.
Bokens upplägg är en aning rörigt och kräver en lässtrategi; för att kunna förmedla budskapet på bästa och mest pedagogiska sätt kan man som vuxen behöva läsa igenom innehållet innan det delas med barnet.
Första uppslaget bjuder på en uppsättning trafikmärken med benämning och tolkning, lite längre fram visas hur cykel och förare ska vara utrustade, en bra förberedelse inför cykellektionerna som följer. Den ’löpande texten’ består av information, fakta och uppmaningar och är en typisk vuxentext, som barnen givetvis ska ta del av på lämpligt sätt.
Bildspråket och detaljerna i de enskilda bildåtergivna situationerna vänder sig däremot direkt till barnet i cykelåldern. Trots allt som händer i den omgivande miljön går det relativt lätt att följa mammorna och barnen som cyklar, vad de gör och hur de gör. Pilar, streckade hänvisningar och pratbubblor tillför bildinformation även om det är mycket att hålla reda på. (Precis som i verkligheten.)
Till kortfattad och viktig information har man använt sig av signalfärgen röd och taggig omramning som lockar till att läsa tillsammans med bilden – ett bra grepp, den texten blir inneboende i bilden.
Det lite röriga utförandet med mycket information kräver en aktiv läsning och ett samspel mellan barn och vuxen i lässtrategi. Med praktiken i den verkliga trafiken är det precis likadant: trafiken är rörig, mycket händer på en gång och det krävs ett aktivt samspel mellan alla inblandade!
|
| |
| |
| |
|
|
|
| | |
 |
| |
|
Kör din egen helikopter, Rabén & Sjögren (2010), illustrationer: Paul Dronsfield, svensk text: Susanna Hellsing
Träning för blivande helikopterpiloter
Hoppa in i helikoptern, tag plats vid spakarna, dags att lyfta! Nu gäller det att kunna styra och ta emot instruktioner. I barnboken Kör din egen helikopter får den lille piloten själv manövrera sin magnetiska farkost med hjälp av en joystick. Ett spännande uppdrag fullt av äventyr för barn från cirka tre år.
Rotorbladen snurrar för fullt och helikoptern lyfter från helikopterplattan, nu gäller det att hålla tungan rätt i mun och styra med joysticken. Plötsligt får piloten ett uppdrag, en man på ett fartyg ska föras till sjukhus och den som sitter vid spakarna måste kunna följa flyginstruktionen.
Färden går uppåt, under, över, högt och lågt, ner och in och så ut igen – men inte emellan. Det är inte alltid så lätt att få helikoptern att styra dit man blir dirigerad. Om spaken känns för trög, eller motoriken ännu inte riktigt har mognat, är det lika roligt att köra helikoptern manuellt med fingrarna över sidorna.
Varje uppslag har hålformationer, det kan vara grottor, viadukter, moln eller bergtoppar där helikoptern ska placeras för att få en ny utgångspunkt inför nästa instruktion.
Dyk in under regnbågen, på andra sidan kommer uppdraget: landa på däck. Och så upp ibland molnen, in under bron… Ska piloten lyckas föra den skadade mannen till målet?
En glad och spännande stund väntar den äldre läsaren och det yngre barnet, på varje uppslag finns mängder med detaljer att upptäcka och prata om. Boken har en reservhelikopter och är tillräckligt stabil för att träna i på egen hand.
Texten är lättläst med enkla meningar och består av några korta rader per uppslag. För den som kan läsa själv ger den dubbel utmaning. Ett synskadat barn kan känna helikopterns konturer, styra den med fingrarna och försiktigt känna sig fram till det hålrum där helikoptern ska vidare in på nästa uppslag.
Den något trögmanövrerade joysticken gör att den relativt stora boken behöver ett bord eller motsvarande som underlag. Manöverpanelens upphöjda grepp är bra att hålla i när boken vill ge sig iväg på egna styräventyr. Den vänsterhänte piloten kan välja att stabilisera sina och bokens rörelser med högerhanden medan den vänstra hanterar joysticken. Bokpärmens baksida har en bra användarinstruktion – ’körskola’.
Genom text, bild och rörelse övas begrepp, iakttagelseförmåga, koordination, sinnen och fantasi. Kör din egen helikopter är en välkomponerad barnbok med många möjligheter och fina illustrationer. I serien finns även Kör din egen ubåt.
|
| |
| |
| |
|
|
|
| | |
 |
| |
|
Onda ögat. Ika & Ibsen 1, författare: Mikael Engström, illustratör: Helena Willis
6-9 år, Förlag: Rabén & Sjögren
Ett steg in i en större och mer komplicerad tillvaro
Vännerna Ika och Ibsen börjar skolan och nya världar möter. Berättelsens inskrivna frågor är både tidlösa och angelägna: ond/god, stark/svag, vad är evigheten och vad kan det innebära att ”rubba gängse normer”. Onda ögat är första delen i en trilogi och lämpar sig väl för olika typer av läsningar och diskussioner.
Berättelsen kan sägas ha ’klassiska’ sagoingredienser. Upplevelser som handlar om det okända, ondska, skräck och vuxnas obegripliga intentioner får kropp, liksom det nära, goda och trygga.
Den starka och rika vänskapen mellan Ika och Ibsen utgör en röd tråd. Två individer med olika egenskaper och erfarenheter möter och hanterar tillsammans utmaningar som kommer i deras väg. I samspelet med vuxna och andra barn gäller det att komplettera varandra, det är olikheterna som primärt lyfts fram och inte strävan efter likhet.
Presentationerna som inleder berättelsen ramar in den kända tillvaron, utgångspunkten i form av familj och hem. Redan här möter läsaren/lyssnaren två barn med olika förutsättningar och bagage för den fortsatta livsresan. Ikas föräldrar som ständigt är osams om vem det är mest synd om, och hennes egen hantering av sin lillebror Mini-Damp. Ibsens konstiga föräldrar som ger honom ett hemligt uppdrag att ”rubba de gängse normerna” genom att tvinga honom att bära rosa skor, samtidigt som de säger att man måste få välja själv.
Problemlösning på en högre nivå blir det frågan om när de två vännerna lämnas på skolgården av sina föräldrar, ett nytt liv tar sin början och det gäller att stå på egna ben. Hur ska man kunna överleva i en värld full av ondska, mörker, faror och okända företeelser? Hur ska Ibsen kunna försvara sig mot de elaka treorna Jings och Jangs? Hur ska han och Ika kunna hjälpa Hängde Hassan att rädda världen? Är fröken listigare än vad någon kan ana?
Ika: modig och kvicktänkt ledargestalt med mycket fantasi, Ibsen: feg (i alla fall säger han det själv) och med en filosofisk ådra. Det finns olika sorters lösningar på problem – det finns svåra och det finns enkla, vilka som är de bästa eller rätta går inte alltid att svara på.
Djupare existentiella frågor tas upp, exempelvis i uttrycket att ”se upp för det onda ögat”. Ika menar att det gäller att ducka, så att det onda ögat träffar någon annan. Men Ibsen vill inte att någon ska råka illa ut och han kan inte slåss – oavsett vad han intalar sig.
Få vuxna vill erkänna sanningen i Ikas replik, – hon menar att det alltid är någon som råkar illa ut. Det onda ögats magi kvarstår utanför det fattbara: det finns ondska i världen, det hjälper inte att blunda. Vuxnas maningar att barn ska var snälla mot varandra ekar tomt.
En vuxen läsning av boken väcker många tankar. Hur rustar man sina barn för att de ska kunna hantera problem? Lärarrollens komplexitet, faror och mobbing i skolmiljön, relation och samarbete är några av de frågor som tangeras.
Det som händer leder till vuxenreaktioner hos mig som läsare: varför letar fröken inte efter den försvunne eleven, varför finns inga vuxna på skolgården, är det normalt att förutsätta att ettor har mobil, är det juste att kalla sin lillebror för Mini-Damp o.s.v. Inga svar eller förklaringar står skrivna, men i det större sammanhanget ser man de separata händelserna i ett annat perspektiv. Inget ämne ältas utan får återkomma och växa i sitt sammanhang.
Karaktärerna som tecknas i text och bild är mycket bra. Illustrationerna är enkla och uttrycksfulla. Sekvenser av obegripliga ord, som man förstår utan att förstå – precis som trollformler – blir greppbara i sitt sammanhang och med hjälp av bilderna.
Det finns en bredd och tidlöshet inskriven i berättelsen, den handlar inte bara om Ika, Ibsen, skolan och skolgården utan om livet och tillvaron i stort, precis som de ’klassiska’ sagorna.
Onda ögat. Ika & Ibsen1 är en utmärkt högläsningsbok för diskussion så väl i lärarrum och klassrum, som vid köksbord och mellan kompisar. Men det är ingen bok man måste prata om – man kan bara läsa den, helt enkelt, och låta den ta plats i läsminnet. Två delar till att se fram emot.
|
| |
| |
| |
|
|
|
| |
Nell på våren och Nell på sommaren, text och bild: Joanna Rubin Dranger; Tänk om…, text och bild: Lena Sjöberg; Livetboken, text och bild: Pernilla Stalfelt, formgivning: Inger Bodin-Adamsson, samtliga utgivna av Rabén & Sjögren.
Tre böcker för de yngre om liv och relationer
Om nära relationer, naturlig miljö och om livsvillkor i ett större perspektiv handlar tre författares nyutgivna böcker. Tempo, berättarstil och läsartilltal är några av egenskaperna som däremot skiljer böckerna åt.
| | |
 |
| |
|
Böckerna om den lilla flickan Nell, med stora, färgglada och frodiga bilder och texter av Joanna Rubin Dranger, vänder sig till barn 1-3 år och består av en årstidsserie, hittills utgivna är Nell på våren och Nell på sommaren.
Nell är en lustig liten flicka, liksom annorlunda men alldeles vanlig – det är hon föresten inte ensam om, hela hennes stora familj ser faktiskt lite annorlunda ut. Vad nu det kan betyda, OM det har någon betydelse! Allt som Nell gör tillsammans med den brokiga samlingen av familj och vänner är alldeles vanligt.
På varje uppslag finns Nell med sin karaktäristiska mössa, en dubbelkepa med en propeller på varje kepskulle. Ständigt glad, pigg och nyfiken på livet och allt som finns att göra och upptäcka. Det Nell gör är sånt som barn i hennes ålder gör, och ’alltid’ har gjort, sånt som barn oavsett kulturell bakgrund känner igen. Matar fåglar, rullar i gräset, metar, plockar bär, leker o.s.v.
Förutom det upprepade och välkända: flickan, saker och de olika situationerna, presenteras på varje uppslag en ny person. Nell gör aldrig något ensam: om det inte är pappa eller mamma som gör saker tillsammans med sin dotter så är det farmor Kiggeline, farmor Elfride, mormor Myriam, gammelmorfar Tippo eller någon annan av släktingarna eller vännerna.
Likt rollista och innehållsförteckning presenteras de i berättelsen ingående personerna med namn och bild i början av boken. Det som förenar släkt och vänner med olika hudfärg är, med något undantag, den lustigt annorlunda tudelade frisyren/huvudets överdel. Vidare visas separata bilder på Nells vårsaker/sommarsaker som senare återkommer i några av bildscenerna. Att i förväg ha möjlighet att bekanta sig med personer och viktiga saker har flera poänger.
Med barnet i centrum förmedlas relationer och sysselsättningar. Barn som leker på barns villkor, samspel mellan barn och vuxna, anpassade efter de förutsättningar och intressen som ger båda parter utbyte. Det brokiga persongalleriet som en stor familj kan erbjuda tas tillvara på ett fint sätt. En familj bestående av flera ingifta generationer är många barns verklighet och mötet med många människor av olika åldrar är oftast något positivt.
Det kan tyckas lite rörigt med alla personer och annorlunda, men roliga, namn, särskilt med tanke på att de bara förekommer en gång per bok – å andra sidan återkommer personerna i nästa bok och förmodligen även fortsatt i serien om Nell. Dessutom tål böckerna att läsas många gånger.
Att Nell alltid är sysselsatt och får uppmärksamhet är kanske inte alltid positivt men den lycka och trygghet som förmedlas går inte att ta miste på!
|
| |
 |
| |
|
Även i Lena Sjöbergs bok, Tänk om…handlar det om relationen mellan stor och liten. I rytmisk poesi och ljuvliga bilder målar författaren fram berättelser om att kärleksfullt dela med sig av sin erfarenhet och livsglädje till den andre.
En känsla av tillit och stor kärlek möter och växer i de finstämda verserna: ”Tänk om jag var fiskmås och du min lilla trut/Bland sjöbodar och segel, där lekte vi tittut […] Till söndagsmiddag bjöd jag dig på skalbaggsomelett/Och sillpudding med spiggsås till skärgårdsefterätt/Sen kurar vi intill varann i vår fiskmåskoloni/Min unge, du ska alltid vara lycklig, stark och fri”
Grismamman varnar för Nilssons slakteri samtidigt som hon uppmanar den lille att smutsa ner sig mer. Myggan varnar det lilla knottet för ”kletig deg och hårda händer” och säger att de kan ”gömma sig på tapetens mörka ränder”.
I djurens värld handlar det om att lära sin unge att överleva och hitta föda, tiden är kort. I de små berättelserna sätts de olika djurens ungar i centrum och förälderns uppgift är att hinna ge sin unge så mycket livskunskap som möjligt. Berättarjaget ser de olika egenskaperna hos djuren som är tänkvärda att lyfta fram även i våra mänskliga vuxen-barn förhållanden.
Den vuxna i paret tar med sin unge i äventyr, lek, bus och lärdom, visar på livet och dess förutsättningar. Än handlar det om dinosaurier och än om vägglöss, miljön är inte alltid den i vårt tycke ideala, och djuren kanske inte alltid välkomnas av sin omgivning. Förhållandet mellan den som är stor och liten i sin art är däremot alltid det bästa – så som man skulle önska att det alltid fick vara. Visst är det en drömtillvaro som skildras, titlen Tänk om…fungerar som en guide; vi önskar och vill ofta något högre än vi förmår och hinner med, men en liten bit på väg är vi vuxna allt…
Och plötsligt handlar det om oss människor och ombytta roller. Bland människorna är det inte bara de vuxna som har förmåga att ge: ”Tänk om JAG var liten och tänk om DU var stor/ Och vi satt här tillsammans i huset där vi bor/Du hade städat hela kvällen och lagat fiskgratäng/Jag hade spelat tevespel och hoppat i din säng […] Ja, tänk om du var jag och tänk om jag var du/ Du skulle viska i mitt öra: – Det är dags att sova nu…”. Begreppen stor och liten ger här den vuxne en tankeställare.
De mjuka harmoniska bilderna innehåller välvalda detaljer som förstärker versernas budskap. Rousseauinspirerade växter blandas med realistiska inslag – utifrån det beskrivna djurets karaktär och naturliga miljö. De rimmade verserna smakar lent och rytmiskt på tungan. Texterna håller samma klass som de av Lennart Hellsing, Barbro Lindgren och Tove Jansson. Den rekommenderade åldern 3-6 år kan gott sträckas ut ytterligare några år!
|
| |
 |
| |
|
Vad är liv och går det att beskriva?
I Livetboken försöker Pernilla Stalfelt definiera begreppet liv. En tänkbar och tänkvärd innehållsförteckning över vad som kan ingå i Livet fyller bokens alla sidor till bredden. Antal livstrådar tycks oändliga liksom de frågor som kan följa.
En del av det vi kallar livet fångas och ramas in på trettio fullspäckade sidor. Med hjälp av bilder, bokstäver, siffror och symboler lyckas författaren få med många trådar av livet, även om det bara ges en endaste liten trådända i varje ämne att fortsätta nysta i. ”Livet är något stort. Större och mer än man kanske kan förstå.”
Vad kan livet bestå av, hur kan det se ut, var börjar det och hur slutar det, vad kan man göra av det, hur kan det upplevas… kropp, sinnen, tid, respekt, möjligheter och begränsningar. Men det är inte bara människor som har liv. Och hur vet man när man drömmer och vad som är verkligt…
Kanske är det lite väl mycket att fundera över på en gång. De många ämnena och framställningsformerna, ibland flera på samma sida, kan tyckas splittrande och ytliga. Men tänker man noga efter så är det väl så livet ser ut, små fragment då och då – en bit här och en bit där – som tar plats hos oss människor och växer på sig under livets gång.
Tiden går, ”Livet = tid”: en serie med teckningar över människans olika åldrar berikas med en klocka vid varje bild och en pil visar livsvägen till nästa stadium. Människolivet och förutsättningarna förändras, visaren flyttar sig, från födelsen till döden och vad som kan komma där efter. Texten berättar schabloniserat om kroppslig förändring, släktets fortlevnad, och om dryckesvanor. Egentligen är det genialt och fångar en helhet på ett uppslag – faktiskt bättre än ”ålderstrappan”.
Förlagets förslag på läsarålder, 3-6 år, känns missvisande, 5-9 år är mer relevant. Livetboken är en bok att bläddra i och att läsa en bit i taget i, då och då. Tillgängliga vuxna som vid behov kan fånga upp barnens frågor och funderingar, hjälpa till att nysta vidare, är av betydelse. Boken är värdefull som utgångspunkt och komplement även i klassrummet.
|
| |
|
En positiv röd tråd knyter samman de tre titlarna som handlar om livssammanhang, livsvillkor och om samspelet mellan barn och vuxen. Böcker för semester och sommarlov som tål att läsas och tittas i många gånger.
| |
| |
| |
|
|
|
| | Författare: Kaj Falkman, titel: Varför skrattar människan? Kollisioner i hjärnan, Carlssons Bokförlag 2010.
|
| |
|
På spaning i hjärnans vindlingar efter skrattets och humorns gåta
Med början hos de gamla grekerna och sinne för humor visar författaren Kaj Falkman på skrattets och humorns komplexitet, funktion och betydelse. Pussselbitarna består av filosofers och forskares idéer, humorns uttryck i olika medier och dess mottagare; författaren bidrar vidare med analyser och egna erfarenheter. Som helhet framträder bilden först när den läggs samman med den avslutande delen om hjärnforskning.
Varför skrattar människan? Kollisioner i hjärnan är långt ifrån det första som skrivits i ämnet skratt och humor, dess särarter, förmedlare, mottagare, funktion och mening. Kaj Falkman behandlar humorgenrens bredd i kombination med ett flerskiktat teoretiskt grepp, vilket är mindre vanligt. Många av föregångarnas teorier inom så väl humorforskning som hjärnforskning presenteras under framställningens gång. Författarens läsartilltal och berättarstil varierar mellan självbiografiskt berättande, analyser av framställda komiska partier och avancerade utläggningar om funktioner i hjärnan.
Hur fungerar egentligen själva humorprocessen, och hur ser delaktigheten mellan de inblandade parterna ut? Författaren själv måste ha haft roligt när han drog sig till minnes och satte samman filosofiska teorier med humorsekvenser, och egna erfarenheter från så väl barndom som från tiden som diplomat i olika stater.
Charlie Chaplin i stumfilmen Moderna tider, rörelsens automatik blir komisk; Falkman refererar till den franske filosofen Henri Bergson som menar att det som gäller för individens kropp även gäller för samhällets dito. Familjen Simpson i Springfield och karaktärerna i Grönköping tas som exempel. Pusselbitarna fortsätter att passas in: tvärt-om-handlingar och ombytta roller i stumfilmens värld och tingens förvandling i den tecknade filmen: plötsligt ritar den flyende fågeln en dörr i stenen, naturligtvis blir Pluto inte insläppt… Det komiska uppstår när olika referenssystem kolliderar i hjärnan.
Många av humorsekvenserna har Falkman hämtat från filmens värld, detta till skillnad från Michail Bachtin och Hans Lindström som hämtat sina exempel från litteraturen. Filmer av Jacques Tati, karaktärer som Mr Bean och profiler som Povel Ramel passerar revy och analyserna passar som hand i handske in i det stora humorpusslet.
Roliga historier, skämtteckningar m.m. förstärks av förväntningar, författaren påpekar att skrattet är utlösningen men att det inte väcker någon eftertanke. När det gäller karikatyrteckningar eller imitationer är det jämförelsen med den verkliga förebilden som är poängen och utlöser skrattet. Falkman menar att den skickliga imitatören ”…slukar den andre och delar ut denne i små portioner till publiken. Skrattarna deltar i en offermåltid.”
Ironi, satir, kvickheter, ordlekar, fniss… begrepp gås igenom och skämt förklaras liksom skillnaderna mellan HA, HAHA, AHA och AH – upplevelser (efter Arthur Koestler).
Men det är inte alla pusselbitar som enkelt faller på plats: lite problematisk är exempelvis biten med ett av författarens favoritämnen, haikudiktning - som konkret bild och klurighet går den att passa in.
Förmodligen balanserar författaren med sin skrift på vetenskapsgränsen. Kanske skulle den presenterade helheten ha uppfattas annorlunda om hjärnforskningsteorierna hade placerats som utgångspunkt. Ett perspektivbyte hade dock skrämt bort en hel del läsare som nu blir kvar och får njuta av humorpartier, upplevelser, analyser och en ’välberättad historia’ – som läsare upplever jag att en mängd insikter får möta dagens ljus i nya sammanhang.
|
| |
| |
| |
|
|
|
| | Maria Nikolajeva Om hur: jag växte upp under diktaturen, utgiven av Nordstedts förlag 2010.
|
| |
|
Om hur… en professor i barnlitteratur skriver sina memoarer
I sin självbiografi berättar Maria Nikolajeva om sin uppväxt och sin första tid som arbetande och studerande mamma i diktaturens Sovjet. Att vara ensamt barn i en intellektuell familj innebar många privilegier men också obarmhärtigt höga krav; varken familjen eller regimen accepterade någon form av felsteg eller misslyckanden.
I snabb takt guidas läsaren genom en mängd händelser i tid och rum. Början: Släktens rötter tog sig via krokiga plågsamma omvägar, och från olika håll i världen, fram till Moskva. Mitt: Kärnan av berättelsen avhandlar cirka trettio år av författarens liv, platsen är bestämd till det forna Sovjet. Avslut/öppen fortsättning: De fortsatta frukterna och deras spridning i världen.
Postludiet, i form av en saga, pekar även det bakåt i historien (släktskapen med H. C. Andersen, en av författarens tidiga favoriter, känns påtaglig), alluderar vidare på Nikolajevas första tid i Sverige, samt pekar i viss mån framåt mot den fortsatta karriären som professor i barnlitteratur.
Framställningen är inte kronologisk, istället utgår mittpartiets berättarstruktur från upplevelser under rubriker som alla börjar med Om hur. I varje kapitel redogör författaren för en företeelse som i det följande ter sig näst intill overklig för den svenske nutidsläsaren, men som var vardag för sovjetmedborgaren. Vissa företeelser känner vi dock alltför väl igen, om än i förmildrad form.
Nikolajeva berättar sakligt, men med ett humoristiskt anslag och en bitvis ironisk biton om, exempelvis, skolan, boendet, släkten, vännerna, värnplikten och andra plikter, arbetsplatser och resor. Tillsammans med författaren får läsaren stifta bekantskap med så väl kända konstnärer av olika slag som Nobelpristagare och lägerfångar.
Med hjälp av kontakter, mutor, föräldrarnas ställning i de privilegierade konstnärskretsarna och den egna intelligensen, går det att komma långt. Det sjätte sinnet, som talar om för en när man ska tala eller tiga, vilka man ska säga vad till och vilka som är regimens hantlangare, är till god hjälp, liksom en portion naiv tur. Ett litet misstag kan få ödesdigra konsekvenser för hela familjen i all framtid.
Hon berättar också om sådant som förtegs inom familjen, om frågor som inte uttalades och därför förblev obesvarade alldeles för länge. Förhållandet mellan dotter och föräldrar var, precis som förhållandet mellan staten, systemet och medborgarna, långt ifrån idealt; uttrycket schizofrent, som vid ett par tillfällen används, tycks tillämpbart på hela den beskrivna tillvaron.
I kapitel som: ”Om hur man låtsas arbeta”, ”Om hur man köper en soffa”, ”Om hur man älskar sina plastpåsar”, ”Om hur man undviker att föda barn” möts läsaren av mer eller mindre dråpliga framställningar. Inför sin vigsel får författaren veta att äktenskapet är en statlig angelägenhet som måste tas på allvar. Framför allt fick man inte tugga tuggummi under vigseln – om man hade ett tuggummi i munnen som var särskilt värdefullt kunde ett vittne få hålla det under akten.
Samtidigt är episoder och sammanhang fulla av tragik och elände: ett förljuget samhälle med ständig kontroll och ovilja att underlätta i individens vardag. Minimum 4m2 per person och max 9m2; på affärshyllorna fanns inget; på lagret, för dem med kontakter eller systembelöning, fanns allt. Stämpeln ’förskräckligt’ står dock inte att finna, snarare konstaterar Maria Nikolajeva: så här var det, och så hanterade jag det.
En intressant parallell till ryskan Nikolajevas Om hur finner jag i den brittiske författaren och Nobelpristagaren Rudyard Kiplings Just så – historier, där de flesta berättelserubrikerna börjar ”Hur…” (exempelvis: ”Hur kamelen fick sin puckel”). Den förstnämnda berättar realistiskt om människor i ett samhällssystem och dess utveckling, den andra fantasifullt om djurens karaktärer och utveckling, och vänder sig lika mycket till barn som till vuxna.
Som Maria Nikolajeva själv skriver i slutet av berättelsen om sitt liv: ”Jag har skrivit och fått två skönlitterära böcker publicerade, men insåg själv att jag inte var någon stor författare. I valet mellan att vara en medelmåttig författare eller en stor forskare valde jag det senare.” Med hennes vetenskapliga verk: Barnbokens byggklossar och Bilderbokens pusselbitar i färskt och tacksamt minne är jag beredd att hålla med.
Självbiografin Om hur… är oavsett ovanstående oerhört givande och har mycket att tillföra vår kulturella förståelse.
|
| |
| |
| |
|
Bengt O Björklund Jag missade Woodstock, (2009) utgiven i samarbete med Podium Distribution, Liv i Sverige och Galleri Andra Sidan.
|
| |
|
Pusselbitar av en livsresa
I Jag missade Woodstock bjuder Bengt O Björklund läsaren på en mängd fragment som tillsammans ger bilder av hans upplevelser och erfarenheter. Valet att förmedla en bit av sin livsvandring i en modern variant av epik är ett spännande grepp, och förmodligen ingen slump.
I en sorts berättande diktform får läsaren följa berättelsens jag med början i hans blivande mammas vandring ut i världen. Modern och resandet är centrala liksom alla de möten som sker efter vägen mot framtiden.
Ett klassiskt epos kännetecknas av, bland annat, en heroisk hjälte och mytologiska inslag, i Björklunds skrift finns en replik, eller dialog, med detta, vilken inte närmare kommer att utredas här, ett konstaterande är nog.
Som en ständig främling förflyttas den lilla pojken oavbrutet till nya miljöer, möter nya människor och utmaningar. Han är sig själv och hittar sina egna överlevnadsvägar, stärkt eller stukad av tillvaron. Omgivningen målas egentligen inte i färgerna ond eller god, alltid finns en genomskinlig distans mellan berättaren och det konkreta.
När pusselbitarna fogats ihop till en bild av en barndom presenteras fragmenten som leder vidare till en ny del av livet. Här och var faller några filosofiska bitar på plats, fördjupar och sammanfogar.
Att höra till och få en plats kräver synlighet. Efter lek och små äventyr kommer musiken, protesten, tjejerna och gängen in i livet. Ständigt på fel plats vid fel tid, lyckas vägfinnaren ändå alltid hitta kryphål in och ut. Händelsers utveckling driver ynglingen till erfarenheter ingen skulle önska sitt barn, och moderns insatser är ofta närvarande.
Storstadens faror och lockelser samverkar med frihetslängtan; vill inte vara någon annans fånge. I jakten på frihet lockas bytet allt djupare ner i narkotikaträsket tills en dag, i ett annat land, fångad i odjurets käftar, som slår igen. Ingen återvändo finns och inget kryphål i sikte. Tolv år i turkiskt fängelse väntar, det som berättas är tungt men mörker balanseras med ljus och hopp: vänner, kreativitet, indisk mystik, filosofi, religion och litteratur.
Någonstans finns födelse, död och pånyttfödelse närvarande. Efter förflyttningen till ett svenskt fängelse öppnar sig slutligen frihetens snårstig.
Det behövs egentligen inte många ord för att berätta om ett liv, eftersom vi alla har erfarenheter, det viktiga är att hitta rätt ord. Bengt O Björklund lyckas med att sakligt, osentimentalt, vackert djupt och poetiskt förmedla de vitt skilda livsbitar av ljus och mörker som byggt ett människoliv. Inslagen av ’knarkromantik’ kan dock tyckas onödigt skimrande i mörkret, men tiden och situationen mildrar.
De avslutande raderna i ”Mot nya mål” ger hopp om författarens fortsatta kreativitet inom sina olika områden.
|
| |
| Om natten i Chile (bokförlaget Tranan 2009)
Den Chilenske författaren Roberto Bolaño (1953-2003) lockar sin läsare in i en labyrintisk monolog där det bara går att välja en väg – den i berättarens fotspår. Däremot kan romanen läsas på flera nivåer och därigenom bli omfattande.
Den komplexa människan - människan
Bakom titeln Om natten i Chile döljer sig mer än en livsberättelse; den katolske prästen Sebastían Urrutia ligger för döden och bearbetar sitt liv.
Den egentliga berättelsen börjar i två parallella händelser: Sebastían Urrutia Lacroixs prästvigning, och hans ”dop in i den litterära världen”, som kritiker tar han sig namnet H. Ibacache – en helig uppgift och en världslig. Han är även poet. Ytterligare ett tecken som länkar samman heligt och profant är prästkappan, som nämns i sammanhang där han själv förvånas över att han bär den; en omslutande säkerhetsrustning, skyddande och synlig, en inneslutande: sammanbindande av kropp och själ.
Uppdelningen mellan människans två naturer, den kroppsliga och den själsliga, är tydlig; medan den mellan kyrklig och världslig makt är tvetydig. Förutom en himmelsk fader finns en jordisk, litteraturkritikern Farewell som tar den unge litteraturkritikern och poeten under sitt beskydd, vägleder honom och fungerar som biktfader. En annan av Farewells lärjungar är poeten Pablo Neruda – tre pseudonymer.
Huvudpersonen har alltså två parallella levnadsbanor, den tunna gränstråden mellan tycks i viss mening vara tänjbar, kanske handlar det om omedvetenhet, blindhet eller strategi; kanske är det bara mänsklig bekvämlighet och rädsla som gör att han vänder kappan efter vinden.
Återkommande uppenbarar sig ”den åldrande ynglingen” och styr berättelsen; ett alter ego, samvetet, överjaget, vi medmänniskor, eller ett högre andligt väsen som vill rena – kanske allt i ett. Den döende prästen stannar upp och försvarar sig – han söker frid, inte konfrontation.
I mitten av berättelsen dyker två herrar upp, de kan liknas vid konsulter, och huvudpersonen lägger ingen uppenbar skuld på dem – de gör sitt jobb. I det första uppdraget är prästen handplockad: på uppdrag av Ärkestiftet ska han resa i det katolska Europa och studera hur kyrkan bevaras från förfall. Vilket kan tydas på två sätt. Urrutias tolkning koncentreras på det byggnadernas förfall som sker genom duvors avföring, och vidare på det blodiga utrotandet av dessa duvor som sker med hjälp av falkar som församlingarnas präster med skicklig hand hanterar.
Symboliken är kraftfull, duvan, som är en symbol för Helig Ande, blir ett blodigt offer genom falken som utgår från prästens hand – den förlängda armen ser till att avrätta duvan där den kommer över himmelens skyar och närmar sig den heliga byggnaden. Detta anses vara en framgångs- och ärorik bekämpning. Men på en plats sänder de församlade klagorop till skyn: ’deras’ duva symboliserade ett idrottsevenemang; upprördhet hördes även från kommunisterna som såg den vita duvan som en symbol för Picasso.
Nästa uppdrag fordrar stor diskretion och ’vår man’ är omsorgsfullt utvald. Juntans generaler med Pinochet i spetsen ska av prästen undervisas om marxismen, detta för att kunna möta hoten från Chiles fiender.
Författaren María Canales kan ostört hålla salong hela dygnet trots att det råder utegångsförbud. Hennes hus har tre våningar: i den översta, närmast himlen, finns barnen och barnflickan, de besöker ibland mellanvåningen och de intellektuella gästerna. Efter en tid förirrar sig någon ner till den underjordiska våningen där de ser bundna människor, och försiktiga rykten sprids. Berättaren menar att han hållit sig i bakgrunden, besökt huset sällan – knappast pratat med värdinnan, medan han varit förtjust i en av sönerna, med samma namn som han själv. Urrutia slutar helt att besöka huset och drar sig tillbaka, arbetar och läser ’de gamla grekerna’.
Avslöjandena om tortyren, utförd av bland andra den amerikanske husfadern, blir allmänt kända. Många år senare, i en annan tid, besöker prästen huset där kvinnan och barnen lever i misär medan mannen/fadern sitter i amerikanskt fängelse.
Urrutia föreslår María (modern) att anta en pseudonym för att kunna fortsätta skriva, ett förslag hon inte tar emot – hennes namn tycks säga allt…
Ständigt döljer sig underförstådda, kompletterande berättelser mellan raderna. Vidare, fortfarande mellan raderna, är kritiken riktad mot många håll! Detta kan inte en person lastas för…(”den åldrade ynglingen” har tystnat).
Slutligen vill jag uppmärksamma på omslaget, man kan redan här göra flera val av ’läsning’: mot svart bakgrund är stycken med vit text formerade så att de döljer, alternativt framhäver, ett kors på vilket en falk placerats. Även baksidan visar ett kors, här tydligt och ljust men med symboler för liv och död i en salig blandning – murket träd med rötter, en levande duva på väg till sitt bo, och en död, offrad. Vidare: tre ansikten, två dolda i det invikta omslaget: Pablo Nerudas och författarens; kluven på mitten av inviket är Augusto Pinochet.
Andra länders förlag har genom sina omslag valt en helt annan ’marknadsföring’, så vitt jag kan se.
|
| |
| Antonio Tabucchi, Indisk Nocturne
Omslaget pryds av en detalj från en gudoms gyllene ansikte och domineras av ett par betraktande ögon.
Det är berättelsen om en resa i Indien läsaren håller i sina händer, eller snarare två resor: en som företas i dagsljus, i flera bemärkelser, och en som utspelar sig i mörker- även det i flera bemärkelser. Dagsresorna präglas av en realism som förstärkts av en guidebok och en förteckning över platser, den senare har formen av en innehållsförteckning; men vi läsare får egentligen aldrig följa med till platserna.
De nattliga äventyren följer ett spår som än leder framåt och än in på sidospår. Det är i mörkret vi läsare är medresenärer, här finns ingen guidebok att följa, vi är helt utelämnade till ett avgränsat perspektiv, får ibland våra ögon förbundna medan vi förs till en ny plats där vi åter tvingas orientera oss (en viss hjälp kan man dock få via förteckningen i bokens början). De korta episoderna är en utmaning och vårt val är att antingen blint följa och lita på vår guide, som hävdar att han inte tidigare har varit i Indien, eller att gå vilse.
Men vad gör berättaren i Indien? Även här finns två svar – ett för dagsljus: för att bedriva arkivstudier och besöka sevärdheter; ett annat för det mörkare ljuset, där vi tillsammans med vår guide i natten går i en föregångares fotspår, vi söker en man; spårande, sökande, nosande, blir vi som läsare delaktiga i en karavan av sökare – som i ’Följa John’ där ledarens plan inte avslöjas för de efterföljande.
Hela berättelsen har karaktären av en gåta där ledtrådarna under resans gång består av möten med människor, de flesta befinner sig i gränslandet mellan dagens verklighet och nattens dröm, och möten med mer realistiska miljöer. Vidare ställs vi inför en rad filosofiska funderingar och klurigheter, och indisk visdom, eller befinner oss mitt i en blindgång som inte leder någon vart (och jag minns plötsligt de betraktande ögonen på bokens omslag).
Den vi söker är en skugga, vilket kan förklara att han är mycket svår att finna, och att det egentligen aldrig förs upp i ljuset om vi överhuvudtaget finner honom eller någon annan, eller både och – vem följer vi och vem söker vi – först i slutskedets baklängeshistoria sammanfaller skuggan med sin herre?
|
| |
| Åsa Linderborg, Mig äger ingen
Det som kunde ha beskrivits som grått, trist och fattigt, fullt av förtyck och elände, har istället målats i vackra, varma, ljusa och kärleksfulla färger, och former rika på vilja till glädje.
Berättelsen om pappan och dottern, deras relation till varandra, omgivningen och samtiden, är en form av minnescollage som fylls på med nya bitar intill fullbordan. Trots att många av fragmenten är grå i kanten genomlyses de genomgående av trygghet, tillåtet växande och vilja till omsorg.
Krocken mellan kulturer handlar inte om nationella krockar, utan om krockarna inom den egna kulturen, i de egna leden, den egna ideologin; något som ofta verkar vara ett tabubelagt område. Författaren hanterar ämnet med erfarenhet, kunskap och humor.
|
| Tillbaka till startsidan |
|
|
|
