Litteratur |
  |
Titel: Kroppen: med 100 frågor och 70 flikar!
Författare : Heather Alexander Illustratör: Andres Lozano Översättning: Marie Helleday Ekwurtzel, Originaltitel: Human Body Förlag: Ordalaget Bokförlag (2017) Recensionen finns även på: Barnboksprat |
  |
  |
  |
Frågor och svar om kroppen och hur den fungerar |
  |
  |
Alltid lika spännande är det att upptäcka och förstå underverket den egna kroppen! Att allt i en kropp verkligen fungerar, år efter år, generation efter generation, är ett mirakel. Inga uppdateringar behövs, vi är perfekta från början och urmodellen är ’flera hundra tusen år gammal’. Visst, det kan behövas lite justeringar, några hjälpmedel, en eller annan reparation… Kanske har vi en funktionsnedsättning eller två – men tänk så mycket som fungerar ändå.
Utanpå är vi alla unika (med undantag från enäggstvillingar) med släktdrag härifrån och därifrån, det är fantastiskt att det kan finnas så oändligt många utseenden. Men ännu mer fascinerad blir man efter att ha utforskat kroppens inre, att inte bara konstatera ATT det fungerar utan också få en inblick HUR det fungerar. Precis en sådan inblick – i dubbel bemärkelse – får läsaren av boken Kroppen: med 100 frågor och70 flikar! Tydliga och stora illustrationer av kropp, kroppsdelar, organ, system, sinnesupplevelser, funktioner, behov m.m. Runt om varje bildpresentation finns rutor med korta fakta som oftast har en inbakad fråga, eller enbart en frågeställning. Svaret då? Jo, du kliver in i en lucka, pillar upp den med fingret, och får ytterligare bilder och ett riktigt bra svar på frågan, tillfredsställer även den mer vuxna smaken. Det är inte bara barn som är vetgiriga och inte har stenkoll på hur kroppen fungerar. |
  |
Den svenska upplagan har text på svenska |
  |
”HUR FORT FUNGERAR NERVERNA? De är supersnabba. Så fort du har läst den här frågan… …sa hjärnan till nerverna i dina fingrar att lyfta på den här fliken.” Bild på nervtrådar och kopplingar där signalerna överförs. Och innan dess har man fått veta hur signalerna tog sig från kroppen till hjärnan och vad nerver är, där impulserna, eller signalerna, färdas. Uppslaget handlar om hjärnan. Andra uppslag handlar tillexempel om hjärtat och lungorna, sinnena eller matsmältningen.
Barnbarnet på 8 år började genast utforska boken, trots huvudvärk och lätt feber, läste frågorna skrivna med ’stora bokstäver’ och undrade om vi vuxna kunde svara. Även med kunskap är det svårt att ge ett sammanfattat och lättbegripligt svar. Ivrigt pillade hon upp luckan och läste de längre innehållsrikare texterna skrivna med ’små bokstäver’ – pedagogiskt: enkla korta frågor: ”VAD GÖR MINA REVBEN?” kort men utförligt skrivna och illustrerade svar i bild/kroppskontext. Boken är robust av kartongblad och luckorna gedigna, men håller så klart inte för vad som helst. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
  |
  |
Titel: Barnens atlas för att upptäcka världen
Författare : Anita Ganeri Illustratör: Sara Lynn Cramb Översättning: Marie Helleday Ekwurtzel, Originaltitel: Discovery Atlas Förlag: Ordalaget Bokförlag (2017) Recensionen finns även på: Barnboksprat |
  |
  |
  |
Barnens atlas för att upptäcka världen |
  |
  |
Vi tas med på en resa genom världen! |
  |
  |
En ”kartbok” kan vara rysligt torr och tråkig om man inte har några referenser. Men när man vet hur en plats ser ut, har hört vågor klucka och upplevt bergsbestigningar i benen så blir det genast roligare! I Barnens atlas för att upptäcka världen har författarna och illustratörerna gått ytterligare steg i frågan om referenser. Med hjälp av en entusiastisk berättelseanda leds läsaren in på ett spår som ökar förväntningarna: vi ger oss ut på en resa där det känns som om vi har ett uppdrag… |
  |
  |
Varje uppslag bjuder på en mängd intryck och berättar om klimat, djur, natur, geografi, människor, ett lands specialliteter, kännetecken, kultur av olika slag i en god variation. Jag kan tycka att det blir väl många intryck att sortera och allt känns lite ostrukturerat och rörigt, i nästa stund undrar jag hur jag skulle uppleva en världsdel eller ett land om jag reste dit: precis så! Massor med osorterade intryck skulle trängas och vilja hitta sin referensplats i hjärnan! Och om jag skulle fråga någon annan som var med på samma resa om dennes upplevelser skulle förmodligen helt andra saker lyftas fram. |
  |
  |
Tänk vilken underbar resa man skulle kunna göra tillsammans genom denna bok, gamla och unga i olika åldrar och med olika intressen. Några gillar fakta och vill veta hur lång längsta floden är, andra vill veta vad alla huvudstäder heter. Någon får syn på bilderna av läckra maträtter som serveras i just det landet eller lockas av diamanten och upptäcker att det finns diamantgruvor! Och alla lustiga djur vi får syn på, men vad heter de – någon som kan läsa? Sagoslott, vulkaner och målade människor i annorlunda kläder, finns de verkligen på riktigt!? Så ofattbart stor och rik vår värld är – just det Vår värld, där det finns så mycket att upptäcka, kanske finns det någon i gruppen som kommer från något av länderna och kan berätta mer.
Man streckläser inte en atlas, men jag tror att man har glädje och nytta av den på många sätt under lång tid av livet – återkommer gång på gång, man får en förståelse för många dimensioner och kan söka sig vidare utifrån något som väckt extra intresse. Ett smart grepp för att få en hastande läsare att gå tillbaka och upptäcka att man kan upptäcka så mycket mer än det första intrycket, är frågesporten och bildletningsutmaningen på sista uppslaget, en mycket bra idé som kunde ha innehållit många fler frågor av olika svårighetsgrad. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
  |
  |
Titel: Morrison räddar en kattunge
Författare : Sanna Juhlin Illustratör: Mimmi Tollerup Förlag: Ordalaget Bokförlag (2017) Recensionen finns även på: Barnboksprat |
  |
  |
  |
Familjedrama |
  |
  |
Morrison räddar en kattunge visar sig snart vara mer än berättelsen om en älskad, bortskämd, fet och lat familjekatt. En historia som lätt kan föras över till vår mänskliga samtid nystas upp: begreppen djuriskt och humant blir intressanta liksom den existentiella frågan om vad som gör livet värt att leva.
Morrison, den självupptagna katten med hjärta, humor och karaktär, är tillsammans med sin människofamilj tillbaka i härligt illustrerade uppslagslånga kapitel. |
  |
  |
Familjekatten Morrison har blivit så lat och fet att barnen Moa och Ture bestämmer sig för att han behöver röra på sig för att magra. De planerar för Morrisons träning, bygger en hinderbana och släpar ut sin katt i koppel, men han vägrar att hoppa. Ända tills en ostbelöning i ett snöre lockar och retar till anfall. Man kan tycka att barnens beteende är djuriskt – eller i alla fall omänskligt och kränkande – men de är ju bara barn i en familj som har matat upp och skämt bort sin katt.
Osten ger bara glädje för stunden. Efter träningen återgår Morrison till sitt lata liv, drömmer om goda ostar och fet grädde som livets enda glädjeämnen. Egentligen är livet ganska innehållslöst, meningslöst och ensamt trots att han har det så bra. En del retstickor kan ju dessutom göra livet tungt – familjehamstern Kungen retar honom för att han är tjock och det är ju inte så kul, Morrison går i sin tur ut och retas med grannes fastkedjade gamla hund – barnsligt men mänskligt. Men inte ens retas får han göra i lugn och ro – nä, då ska han badas och borstas, inte underligt att han blir sur och tappar sin självständighet. Allt detta, kommer det att visa sig, är inte ett kattliv utan ett välfärdsproblem, för plötsligt händer något som förändrar allt. |
  |
  |
  |
  |
En främmande kattunge dyker upp från ingenstans, har gått vilse och tappat bort sin mamma. De hinner nätt och jämt börja bygga på sin relation förrän ungen förs bort av en hök för att genast tappas i ett högt träd… Och Morrison som inte klättrar, han klättrar osjälviskt – det finns ju ingen annan. Och så har han fått en kattunge på halsen, blir kallad pappa och tar själv på sig att lära ungen allt han kan.
Att vara beredd på att offra livet för någon en gång är en god sak men att göra det två gånger samma dag höjer till hjältestatus. Ett riktigt drama utspelar sig i text och bild: i godan ro sitter de sida vid sida på staketet, den stora ska just lära den lilla att reta hunden när den lilla plötsligt upptäcks befinna sig på fel sida av staketet. Som skjuten ur en kanon kastar sig Morrison mot dödsfienden som övermannar honom. Fienden visar sig snart vara en sann humanist, han hyser nämligen en hemlös liten flyktingfamilj – trots att de inte talar samma språk och inte är av samma ras. I hundkojan bor nämligen kattungens mamma och kattungen själv, men eftersom Morrison redan har adopterat ungen så flyttar mor och barn från det tillfälliga boendet till Morrisons familj där de välkomnas varmt. För Morrison har livet fått en mening, och han delar gärna med sig av mat, utrymme och familjekärlek. Och vem vet, kanske får han en ny vän på andra sidan staketet. Morrison räddar en kattunge är en berättelse som kan förstås på många sätt, detta är bara ett! |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
  |
  |
Titel: : Miffy cyklar och Miffy i skolan Författare och illustratör: Dick Bruna Förlag: Ordalaget Bokförlag (2017) Recensionen finns även på: Barnboksprat |
  |
  |
  |
Drömmen om att cykla |
  |
  |
Att kunna cykla är något alldeles speciellt: det ger en känsla av att växa, en upplevelse av frihet – man lämnar marken och liksom flyger fram! Många av oss har nog minnen av när vi lärde oss, hur det hela började och hur det plötsligt bara fungerade och den vingliga framfarten blev allt stadigare – tills det blev dags att bromsa, eller blev en nerförsbacke… |
  |
  |
  |
I Dick Brunas Miffy cyklar utstrålar kaninen Miffy dröm och längtan där hon sitter med huvudet i tassarna. När hon blir stor, då ska hon cykla! Hon föreställer sig cykelturen, först runt huset där hon bor, sen ut bland blommorna på ängen – det går hur enkelt som helst. Förbi sjön, genom skogen med alla träden går turen, och uppför en backe. Miffy har ett mål: huset på kullen där mostern bor.
Tänk att kunna ta sig dit man vill för egen maskin, när man vill, knacka och hälsa på någon på sina egna villkor – vara så stor och självständig – och hemåt när man själv bestämmer… Nåja, kanske innan det blir mörkt. Svisch ner för backen. Ja, visst ja: man kan ramla – så inte för fort, utan lugnt tillbaka. Fast först måste Miffy bli stor, men hon vill så gärna cykla… Och så är hon tillbaka i dröm och längtan – från boken sista bild återvänder man oundvikligt till den första. Ännu en ljuvlig bok om Miffy! Dessutom har det kommit ytterligare en: Miffy i skolan – väl okomplicerad för sex-sjuåringen, men kanske helt rätt just därför. Kanske kan ett skolbarn läsa den alldeles själv för ett yngre syskon som undrar vad skolan är. |
  |
  |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
  |
  |
Titel: : Nordiska gudar Nedtecknare och illustratör: Johan Egerkrans Formgivning: Cecilia Danneker Engström Förlag: B. Wahlstöms (2016) Recensionen finns även på: Barnboksprat |
  |
  |
  |
Praktverk: den nordiska gudahistorien |
  |
  |
Ett nordiskt mytarv förs vidare. Sakligt, historiskt, kärvt, dramatiskt och berättande presenteras karaktärer och myter ur den nordiska gudasagan; ja, hela världens skapelse, uppgång, fall och återuppståndelse ryms i Johan Egerkrans väl genomarbetade praktverk. |
  |
Läsaren får följa med från allra första början, tidernas början då inget fanns till mer än eld, is och intet. Och så det stora bottenlösa gapet: Ginnungagap. I det gapet tar allt sin början i och med urjätten Ymer. Sedan dyker de upp den ena figuren efter den andra: jättar, monster, gudar och människor, och världsalltet började ta form och delade sig i nio världar med olika karaktär, som i sin tur kom att rymma olika väsen med olika egenskaper. Gudar, jättar, troll, dvärgar, drakar, hästar, fåglar, träd, ormar… och man vet inte alltid vem som är vad för ibland när de ska uträtta något tar de sig en annan skepnad för att nästla sig in i en av de andra världarna eller komma åt en gemål som inte tillhör de lovliga – och gifter sig och skiljer sig gör de, kors och tvärs, så avkomman är långt ifrån ’renrasig’. Diser, alfer och nornor har olika egenskaper och uppgifter, liksom en mängd andra väsen. |
Blandningen av onda och goda väsen är som alltid, liksom krig, kärlek och list för att nå de egna syftena. Historierna hakar i varandra och bygger samman, vilket inte är så underligt eftersom alla har släkt och familj lite här och var och gör gemensam sak än med den ena och än med den andra. Liv och död, ljus och mörker, himmel och underjord går hand i hand. Och så dör den godaste, vackraste och fridsammaste guden Balder, förrädaren Loke ser till att han hamnar i dödsriket och blir kvar där, vilket är början till slutet, katastrof och ondska – jordens undergång Ragnarök närmar sig. Men den nya värdens födelse är bara några krig och vintrar borta, ja, och så Fimbulvintern förstås, den tre år eviga vintern av snö och is när alla människor dör – inte att förglömma. |
Hela verket andas nationalromantik, design, typsnitt och illustrationer för en dialog med bland andra John Bauer och jugend, men referenserna till vår tids mytillustrationer är lika närvarande. Balansen mellan skissade detaljer – som Odens hand, ansikte och utlyfta öga; objekt som framhävs med färg och ornamentik – som Tors hammare; hela miljöbilder – som gudar och väsen i natur och med attribut, och slutligen små ’träsnitt’ ur Olaus Magnus Historia, är oerhört väl avvägd. Den historiskt konstvetenskapliga dialogen upprepar sig vad gäller texterna, även om de får kallas sammanlänkande i religions- och litteraturvetenskapligt historisk mening. Historiska källor, som Snorre, varvas med citat ur Havamal, Völuspa och nutida forskning. Karaktärer beskrivs och händelser återberättas och byggs samman till en helhet. |
Upplägget är välstrukturerat och lättöverskådligt, varje presentation och berättelse bygger vidare. Säkert har de flesta av oss hört talas om Asar och Vaner och flera av karaktärerna – som Tor, Oden, Freja och Idun, människorna Ask och Embla, hästen Sleipner, Midgårdsormen, Ygdrasil och Mimers brunn – här sätts de alla in i sitt sammanhang. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
  |
  |
Titel: : Godnatt allihop och Mamma borta Text och bild: Chris Haughton, svensk text: Gunilla Halkjaer Olofsson Förlag: Lilla Piratförlaget (2016) Recensionen finns även på: Barnboksprat |
  |
  |
  |
Drömska nattfärger och sömniga djur |
  |
  |
Solen är på väg ner, det magiska skymningsljuset färgar naturen. Alla skogens djur böjar bli sömniga: de sträcker på sig, suckar och gäspar: ”AH… GÄSP” – ett efter ett; ögonlocken sjunker allt längre ner, rörelserna stannar av och kropparna sjunker allt närmare marken… |
  |
Nej stopp där, det stämmer inte – inte riktigt alla. På kvällspromenaden möter vi plötsligt ett par pigga öppna ögon, inte ett dugg trötta – nej då inte alls! Det är Lilla björn, han vill leka, och ger sig iväg för att hitta någon mer som är leksugen: |
  |
  |
  |
’”ska vi leka?” frågar Lilla björn ”vi är för trötta”, säger mössen’. Lilla björn går vidare till kompis efter kompis, men får samma svar överallt – det är ingen som orkar leka. Tillslut blir Lilla björn också trött och hemburen av sin mamma. På hemvägen går de förbi alla de andra djurbarnen som sover och snarkar med sina familjer. Lilla björn säger godnatt till dem alla – ett efter ett: ”rådjuren sover… zzzZZZ …ZZZzzz god natt rådjur”… Natthimlens stjärnor gnistrar och månen lyser när Lilla björn har tagit plats i sin mammas famn: ”godnatt allihop”.
Chris Haughton har skapat en riktig godnattsaga: upprepningar för varje nytt moment och varje nytt djur, både text-, färg- och bilduttryck för läsare och lyssnare in i sömnhypnos. Alla är såå trötta, särskilt de vuxna. Men så har vi det där lilla ’pigga barnet’, som inte riktigt har hunnit varva ner – bara lugn, det dröjer bara några sidor nu… Godnatt allihop ! |
  |
  |
  |
Samme författares Mamma borta, utgiven 2013 som traditionell bok, har kommit ut i behändigt pekboksformat/kartong, till skillnad mot Godnatt allihop, som är i generöst sitta-i-knät format. Mamma borta har tidigare recenserats på både Barnboksprat och Formom så bara en kort presentation följer.
Lilla ugglan sitter högst uppe i tallens topp och sover tillsammans med sin mamma… men, ”Åh nej!” han tippar över kanten och faller rätt ut i luften och studsar ner på marken. Alla skogens djur tittar förskräckta fram, ekorren är snabbast och vill genast hjälpa till. Lilla ugglan vill ha hjälp att hitta sin mamma – men hur ser mamman ut, undrar ekorren. Lilla ugglan beskriver och ekorren letar entusiastiskt, föreslår det ena djuret efter det andra, efter ugglans nya beskrivningar. Det är en spännande bok som påminner den vuxne om att allt är relativt och beroende på de egna referenserna. Tillslut ger ugglan och ekorren nästan upp: visst har grodan stora ögon – men ’”Nä, pep Lilla ugglan. ”Det där är INTE min mamma. Mamma borta!”’ Men grodan vet att det inte bara är ungen som letar efter sin mamma utan att mamman också, så klart, letar efter sin unge. Alla är glada och mamma uggla bjuder på kakkalas uppe i talltoppen. Men oj, oj nu har Lilla ugglan somnat igen och hjälp så nära kanten han är… Lite kuriosa från förlaget: Mamma borta är Chris Haughtons första bilderbok, den kom till när författaren arbetade med Fairtrade i Korea och Mexiko. Boken har översatts till ett tjugotal språk och tilldelats en rad litterära priser. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
  |
  |
Titel: : Väck inte tigern! och Hej Glada björn! Text och bild: Carles Ballesteros, svensk text: Ulrika Junker Miranda/ Johanna Jeansson Förlag: Ordalaget förlag (2017) Recensionen finns även på: Barnboksprat |
  |
  |
Fascinerande möten ansikte mot ansikte |
  |
  |
Två pekbokspärlor som väcker sinnen, ger oväntade upplevelser och bjuder på spänning! Att som vuxen inte kunna motstå impulsen att öppna boken, förundras och läsa högt för sig själv – med inslag av dramatik – är lite speciellt. |
  |
  |
På omslaget möter vi en tiger, den sover. Uppmaningen i titeln: Väck inte tigern! Skärper genast sinnena, man är liksom beredd! Beredd på att öppna försiktigt, att smyga… men nej! ”Å nej, du väckte tigern!” Hur gick det till? Jo när man bläddrar försiktigt så ändras tigens ansikte, med persienneffekt, så att djurets ögon öppnas! Det hjälper inte hur försiktig du är – och ändå kan man inte låta bli att vara försiktig när man öppnar ett nytt uppslag för att se förändringen i djuransiktet, från sovande till vaken – djur efter djur vaknar, du väcker dem alla! Men som tur är behöver du inte få dåligt samvete, för på omslagets motsatta sida finns alltid en liten apa som är din medvandrare i djungeln, du är inte ensam. Apan är den som uppmanar dig att inte väcka, att smyga, att snabbt vända blad, samtidigt som den apar sig. När alla djuren har vaknat, gissa vem som har somnat. (Det är inte du eller din lilla medläsare, för denne vill höra och göra en gång till!) |
  |
  |
  |
Hej Glada björn! bygger på samma idé: bläddrandet och persienneffekterna. Men här handlar det om ansiktsuttrycken, glad, ledsen, orolig, arg, gråtande… ”Hur ska vi göra Glada björn glad igen?” Vår lilla följeslagare i denna bok är en påhittig liten mus som med en massa olika trix försöker få den lilla björnen glad. Men som i verkliga livet finns det en gräns när bara en sak hjälper för att få Glada björn glad igen: Mamma! Den hisnande spänningseffekten saknas i denna bok, här finns istället förståelsen för ansiktsuttryck, vad de står för och upplevelsen hur de förändras. Och så den lilla muskompisens försök att trösta sin vän. |
  |
  |
  |
Två små böcker i robust läsvänligt format som, bland annat, främjar bläddrandet, aktiverar empati och nyfikenhet och ger förståelse för orsakssammanhang. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
  |
  |
Titel: Miffy spökar och Miffy i lekparken Text och bild: Dick Bruna, svensk text: Margot Henrikson Förlag: Ordalaget förlag (2016) Recensionen finns även på: Barnboksprat |
  |
  |
  |
  |
  |
  |
Miffy upplever grundläggande trygghet i olika situationer |
  |
Miffy är en liten kaninfigur som likt ett barn behöver få behov som tid, trygga relationer och uppmärksamhet tillgodosedda. Som vuxen läsare får man en fin påminnelse om hur det fungerar och hur enkelt det är. Som barn tror och hoppas jag att man njuter av det, förhoppningsvis, självklara och enkla – även om man kan förstå att verkligheten inte alltid är på bara egna villkor.
I Miffy spökar handlar det om roller och relationer. Mamma ställer genast upp när Miffy vill vara spöke, hon fixar ett lakan och klipper hål. Miffy får vara med och uppleva sin förvandling från kanin till spöke, hur det känns där inne under lakanet. När vännerna kommer får hon veta hur det känns att ha rollen som skrämmande spöke, när de andra springer – och låtsas vara rädda, trots att båda parter vet att det är en lek. Men när farmor plötsligt dyker upp och delar lekens villkor vill Miffy bli Miffy igen. Det är kul att byta roll en stund, men viktigt att få återvända till sig själv och veta att man är välkommen som den man är – ungefär som borta bra men hemma bäst! I Miffy i lekparken åker hela familjen till en tom lekpark. Miffy får leka på sina villkor, ta den tid hon vill utan konkurens av andra barn och föräldrarnas andra måsten. Miffy springer före, tryggt förvissad att de andra kommer efter, hon får hoppa så länge hon vill och föräldrarna tittar på. Hon får visa sina färdigheter i lekredskapen och får all uppmärksamhet. Pappan bjuder på en upplevelse av sin tyngd i förhållande till barnets – en ny erfarenhet som kan bli utgångspunkt för vidare funderingar – det räcker. Sedan fikar hela familjen; Miffy har lekt färdigt, fått röra på sig, fått uppmärksamhet och ny näring, klart hon somnar när de åker hem! |
  |
  |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
  |
  |
Titel: Morrison och hamsterjakten Text: Sanna Juhlin, illustrationer: Mimmi Tollerup Förlag: Ordalaget förlag (2016) |
  |
  |
  |
  |
  |
  |
En katt värd att älska |
  |
  |
Morrison är en uttrycksfull katt med sinne för familjeliv, han är full av känslor och utrustad med en sällsynt skön humor – en riktig personlighet med andra ord!
Självklart vill katten Morrison vara i centrum – han är ju den viktigaste familjemedlemmen, husets kung, uppassad av alla. På första uppsalaget har han tagit plats på verandan med huvudet på en blå kudde med gula kronor, mitt i vägen för alla passerande – och hos familjen Kredda tycks ständig aktivitet råda, både utomhus och inomhus. Men så händer det något som förändrar allt. En ny familjemedlem dyker upp, en liten hamster som tar allas uppmärksamhet – och eländet får namnet Kungen. Morrison blir såå förnärmad! Arg för att de glömmer ge honom mat, sur för att han inte får den uppmärksamhet han är van vid, skitförbannad för att han inte får vara med när de andra leker med den nya; och så den njutningsfulla hämndminen när han hittat ett sätt att förtrycka, retas och skrämma den lilla i sin bur. Morrison har hittat en riktigt bra plats för att iaktta Kungen och kommentera allt han gör: på buren, liggande på mage. Ganska snart bestämmer sig katten för att ändå acceptera hamstern och börjar berätta roliga historier, han skrattar själv så buren välter och Kungen lyckas rymma. Självklart blir han anklagad för att ha ätit upp det lilla djuret – han, Morrison, skulle han äta upp en familjemedlem – hur kunde de tro något sådant om honom!? Han blir utkörd medan de andra letar och sätter snart igång att leta med egen tass och nos. Nu blir det riktigt spännande och tokroligt, efter förvecklingar och faror, humor, omtanke och kärlek lyckas hjälten Morrison föra hem sin lilla vän Kungen, som själv lyckats överleva hos fienden genom att berätta roliga historier – som i Tusen och en natt. |
  |
Gång på gång slås man som läsare och bildbetraktare – här finns mycket att upptäcka – av att denna katt lika gärna hade kunnat vara ett äldre syskon; själv känner jag flera barn som plötsligt blivit keliga, krävande, påhittiga, charmiga och luriga katter som stryker omkring och jamar, vill ha mat i skål och skyller alla misstag på sin kattighet ;)
Sammarbetet mellan författare och illustratör är suveränt, bilderna gestaltar och lyfter fram kattens personlighet utifrån textens beskrivningar och berättelse. Minspelet är svårslaget redan på omslaget. Detta är verkligen en bok för höglänsning som hela familjen kan njuta av, och kanske kan vi få tillbaka traditionen att berätta roliga historier i olika sammanhang, här får man en introduktion att bygga vidare på i genren. Hoppas Morrison håller stilen till nästa gång vi råkas! |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
  |
  |
Titel: Hemliga trean och blåbärsmysteriet Text: Sanna Juhlin, illustrationer: Johanna Kristiansson Förlag: Ordalaget förlag (2016) |
  |
  |
  |
  |
  |
  |
Lysande barndeckare |
  |
  |
När detektiver löser mysterier och klarar upp brott stöter de på olika människoöden, ibland kan ledtrådar nystas vidare och lösa större problem. Detektiver måste ha alla sinnen öppna, vara neutrala, ha empati, vara psykologer, analysera, ställa de rätta frågorna, skaffa hållbara bevis, ligga steget före, göra upp med sina egna fördomar och vara ärliga. Är de ett team måste de ta tillvara varandras förmågor. Alla dessa egenskaper karaktäriserar deckarna i Hemliga trean. Pusselbitarna i deckargåtan blir fler och fler och fogas på plats i en lagom takt; upplösningen när trion löst sitt första mysterium, Blåbärmysteriet, blir över förväntan.
Tvillingarna Fanny och Felix är sugna på att bli deckare, men hur gör man och hur länge måste de vänta? De frågar sin unge farbror Charlie som redan är en god bit på väg och har både skådespelartalanger och deckarkunskaper – åtminstone tror han det – kanske är han bättre på att sy. Fanny och Felix är hos farbror Charlie efter skolan, redan tidigt i handlingen får läsaren bekanta sig med dessa tre personligheter och deras olika förmågor; Felix försiktig och eftertänksam, Fanny kvick och rakt på. Under handlingens gång förstår man hur de kompletterar varandra och medvetet eller omedvetet ger sig själva och varandra möjligheter att utveckas. Den humana attityden är genomgående, ett naturligt urval från det mänskliga samhället presenteras utan att göra ett extra nummer av olikheter i människors villkor och natur – de bara ingår i berättelsen. Där det finns människor finns det fördomar men dessa pareras skickligt och bli till sin motsats. Karaktärerna är hanterbart många och pusslas in i handlingen allt eftersom, förutom huvudpersonerna finns fyra porträtterade personer: den sura regelstyrda och perfekta tanten; den generösa ideellt arbetande unga kvinnan, som är bra på att fixa bilar; hemmamamman med många barn och annan kulturell bakgrund; den hemlöse gubben som försöker hitta en sovplats. En mobbande skolkamrat och hans ensamstående omogna pappa finns däremot inte i porträttgalleriet men ingår i berättelsen. De tre deckarämnena hinner knappt börja sin karriär innan mysteriet är ett faktum: blåbären som skulle bli till sylt åt de hemlösa är spårlöst försvunna och tjuven måste finnas i huset. Alla är misstänkta och alla har motiv, nu gäller det att gå systematiskt till väga och inte anklaga någon eller döma någon på förhand. De misstänkta konfronteras en och en i möten och situationer – det gäller att ställa rätt sorts frågor till de olika personerna. Charlies utklädnings- och skådespelartalanger är inte till någon större nytta, Fannys snabba rättframhet är till hjälp i vissa lägen, medan Felix blyghet, iakttagelseförmåga och eftertänksamhet löser gåtan. Alla misstänkta kallas samman i ett rum, i bästa Agata Christie-stil, där Felix modigt förhör, presenterar ledtrådar och lösning. Berättelsen monteras ner bit efter bit som den byggdes upp – kvar finns ändå en helhet, en verklig och bestående där människor har mötts och återupptäckt varandra. Kanske finns en skarp iakttagare bland läsarna som redan innan mysteriets lösning noterar bilddetaljen där text och bild motsäger varandra, och ger en ledtråd till lösningen. I texten finns andra ledtrådar som läsaren kan fundera och spekulera omkring, och som sätter igång den egna slutledningsförmågan – precis som det ska vara i deckare! Vardagsmiljön, det nära, igenkännbara, enkla och spännande – det som skulle kunna hända var som helt och vem som helst – fångar och engagerar. Relationerna, ett samhälle där vuxna och barn möts, samarbetar och tar varandra på allvar, ingår i nya sammanhang utanför skolans värld, är en annan viktig poäng, liksom att lögner är helt onödiga. En riktigt god deckare i flera bemärkelser, jag ser fram mot Hemliga treans fortsatta mysterier. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
  |
  |
Titel: Vildas vilda ben Text: Petra Sandberg Holstensson, illustrationer: Emmalill Frank Förlag: Idus förlag (2016) |
Recensionen finns även på: Barnboksprat |
  |
  |
  |
  |
  |
  |
Vildas vilda ben |
  |
  |
Vilda går sitt första år i skolan, hon är sex år. När skoldagen närmar sig sitt slut är det svårt att hålla koncentrationen på topp och kroppen i styr. Kanske är det så hela dagen! Den sista stunden när de sitter på gröna mattan och lyssnar på saga så går det bara inte längre, hela kroppen vill liksom explodera, alla sinnena sätter igång associationskedjor, tankarna ger sig iväg på äventyr och tusen frågor väcks.
Vilda har popcornspopp i benen och tankarna snurrar runt i huvudet. Hur mycket hon är tycker om skolan och att lära sig saker så är det svårt att både sitta still och vara tyst - särskilt på en gång! Men snart ska hon till fritids och där kan hon klättra och leka. |
  |
Berättelsen sker ur jag-perspektiv och läsaren får genom text och illustrationer följa Vildas tankar och kropp där på gröna mattan. Upptäckten att hon själv är som ett popcorn sätter fart på lusten att prutta, hoppa och dansa, och leder tankarna till vad andras ben vill. Medvetenheten om den egna personens roll i förhållande till de andra barnen i gruppen och den egna kroppsuppfattningen är några av följdtankarna. Tillslut poppar hon – vecklar ut alla sina tentakler – och alla vänder sina blickar mot henne. Kanske är det alltid så.
Den viktigaste erfarenheten formulerar Vilda i en dialog med fröken när de andra barnen har gått: visst älskar hon att gå i skolan, men lär sig saker det gör hon när hon rör på sig; så har det varit i hela hennes liv – om hon hoppar när fröken pratar blir det mer plats i hjärnan. Jag är helt övertygad om att hon har rätt! Författaren och illustratören har tillsammans fångat det sprudlande barnet och dess känslor, hur det är när man bara inte kan behärska sig, när hela kroppen är i rörelse och hjärnan full av egen aktivitet. Igenkänningsfaktorn är säkert hög hos många. Förutom de två första uppslagen är rytmen och läsvänligheten för en 1-3 klassare utmärkt. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
  |
  |
Titel: Papper och stygn Text: Monica Langwe Förlag: Hemslöjdens förlag (2016) |
  |
  |
Foto: Thomas Harrysson |
  |
Inspirationsbok om att arbeta i material som papper och tråd – konsthantverk med anor
Det är skillnad på pappersarbete och pappersarbeten… |
  |
  |
Den som läser boken Papper och stygn från pärm till pärm inser att skillnaden är som natt och dag. Att boken är utgiven på Hemslöjdens förlag ger ytterligare en ledtråd, liksom författaren Monica Langwes inledningsord om fördelarna med materialet papper. Innehållet i den tjusiga boken handlar om ett annorlunda skapande med papper och tråd och om görandets nöje och njutning.
När man bläddrar lite i boken frestas man att genast sätta igång med skapandet – publikation, upplägg, bilder och modeller inspirerar, ungefär som i en välgjord kokbok. Men det lockande är lite vilseledande, och man inser snart att det kan löna sig att gå djupare in i innehållet innan man skrider till verket – inte för att det är svårt och krångligt utan för att de flesta inte är insatta i hantverket, materialet och terminologin. Ett tips är att börja bakifrån där en samling olika papperskvaliteter möter blädderfingrarna: aha, det är detta det handlar om, nyfikenheten väcks ytterligare. Sedan kommer man till ordlistan och förstår att grunderna är ett konsthantverk med anor. Sedan är det dags att börja från början, med förordet och författares presentation och intentioner, där fascinationen för det förgängliga och tillgängliga materialet framgår. Under rubriken ”Material” kompletteras papper och tråd med framför allt klister, lim och sybehör – inga konstigheter alltså. |
  |
Papper och stygn; Bok med orientalisk häftning, foto: Thomas Harrysson |
  |
En historik om papper bjuds, nyttig för förståelsen av materialets egenskaper och möjligheter, tillverkningsprocesser och olika kvaliteter presenteras – papperskunskap med andra ord. Kapitlet om grundläggande tekniker föregår det om verktyg, vilket är den enda missen. Innan själva projekten presenteras finns ett uppslag som heter ”Inspiration”, vilket låter läsaren ana vidden och möjligheterna, och visar på författarens blick för ämnet papper och stygn! Monica Langwes inspirationskällor och bakgrund, blir genom frågan om läsarens egna tänkbara inspirationskällor både till utmaning, vägledning och ögonöppnare vad gäller fantasi och användningsområden. Försättsbladets upplysning att modellerna inte får utnyttjas i förvärvssyfte blir nästan onödig; det här är ingen instruktionsbok utan en inspirationsbok där man kan förvärva grundläggande kunskaper i och om pappersarbete som är släkt med bokbindning, origami och scrap-book tillverkning.
Nu är det dags för ”Projekt”! Upplägg: varje nytt projekt/modell/inspirationsobjekt presenteras med listor på material och verktyg som behövs, en utförlig men lättfattlig arbetsbeskrivning med text och illustrationer ges. Det första projektet handlar om att göra en enarkshäftning – kanske blir det en egen anteckningsbok dekorerad med något ut sybehörslådan som går att sy fast på pärmen – så oerhört enkelt och läckert. Modellen är grunden till det fortsatta bokskapandet och bokbindandet. För varje projekt upprepas tillvägagångssätt, verktygs- och materiallista, man behöver inte bläddra för att leta. På de följande sidorna visas flerarkshäftningar, många pärmidéer och låsförslag, olika trädningar och sömmar för att hålla ihop inlagan med eller utan bokrygg. Men det är inte bara böcker som görs av papper, här finns exempel på kassetter och askar av många slag, prylkartor, fönster- och dragspelsalbum, ficketuier, vikarbeten, tygklädda askar och pärmar, man kan också lära sig hur man enkelt färgar papper och hur man gör sitt eget klister. |
  |
Papper och stygn; Prylkarta, foto: Thomas Harrysson |
  |
Modellerna inspirerar, men det är grunderna i konsthantverket som öppnar mångfalden av möjligheter. Beskrivningar och bilder sätter igång fantasin; genom att läsa och göra får du möjlighet att utveckla ditt eget skapande och dina egna modeller. Idéerna väcks/står inskrivna mellan raderna. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel: Barnens djuratlas Text: Barbara Taylor, illustrationer: Katrin Wiehle och Martin Sanders Översättning: Ulrika Junker Förlag: Ordalaget Bokförlag (2016) Recensionen finns även på: Barnboksprat |
  |
  |
  |
  |
  |
  |
Ambitiöst om världens djur |
  |
  |
Har du hört talas om en kalong eller en tröglori? Visste du att det finns en flod i Amazonas som heter Madeira, att tomatgrodan bor på Madagaskar, att Nordeuropas snabbaste landdjur, fältharen, kan springa 72 km/tim, att ögruppen Belarerna hör till Spanien, vad som kännetecknar en stäpp… ? I Barnens djuratlas finns massor att upptäcka och lära sig! |
  |
  |
Boken som är ett helt litet undervisningspaket heter Barnens djuratlas, titeln fungerar nästan som innehållsdeklaration – men bara nästan för jag vågar påstå att här finns nya kunskaper att hämta för alla åldrar. Det jag uppskattar mest är att allt sätts i ett sammanhang och att man får en helhet ’på köpet’: kort sagt är det en atlas där man får grundläggande kart-, klimat- och geografikunskaper, samtidigt som man har möjlighet att upptäcka mängder av nya djurarter och underarter och får en inblick i mer eller mindre av deras levnadsvillkor.
På varje uppslag presenteras en region på vår planet, världsdelar eller delar av dem, med en karta, där förutom mängder av djur även länder, ett urval av vattendrag och berg är utsatta, och där olika naturtyper/biomer har olika färger. Förutom en kort huvudtext med varierande information om djur, klimat och natur finns på varje uppslag en faktaruta som dels placerar kartbilden på jordklotet och dels berättar några utvalda djurfakta, som exempelvis: snabbaste, tyngsta, längsta, djur med längst horn... Vidare görs nedslag på någon plats på kartan där djurlivet eller platsens förutsättningar presenteras närmare i text och bild. En kompass visar riktningen och ett koordinatsystem gör det möjligt att berätta för någon annan om var man har upptäckt något spännande. |
I en bokficka finns dessutom fördjupningsmaterial som aktiverar och uppmuntrar upptäckarlusten – man minns ju mycket mer om man är delaktig: en djurspanarguide, där man svarar på frågor och skriver i var djuren finns i atlasen, mängder med djurklistermärken som ska placeras ut, en världskarta och några vykort. En riktig familjeaktivitet, kanske på sportlovet, eller ett undervisningsmaterial för en mindre grupp. En introduktion ger vägledning om hur man använder atlasen och materialet.
Här finns som sagt mycket att upptäcka och lära sig, den vetgirige har alla möjligheter, och upplägget är ambitiöst och pedagogiskt. Jag skulle önskat att inledningens ”nycklar” till biomerna, ungefär vad som kännetecknar olika mark- och klimatförhållanden, och den som visar karttecken, hade varit en separat liten del fäst i ett snöre i bokryggen – så man kunde tagit den med på sin resa mellan uppslagen. Huvudtexten är kanske lite onödigt vuxen i tilltalet, textbearbetningen/översättningen kunde ha varit mer lättillgänglig med tanke på den primära målgruppen men det uppvägs av så mycket annat. Mer problematiskt för den svenska målgruppen är att faktatexten för Gotland och Karlsöarna av misstag har placerats i Storbritannien – men det handlar bara om en felplacerad röd ring, den kan man i pedagogisk anda rita om själv! |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel: Min första bok om Elsa Beskow Text och idé: Susanne Hamilton & Caroline Karlström Förlag: Bokförlaget Langenskiöld (2015) Recensionen finns även på: Barnboksprat |
  |
  |
  |
  |
  |
  |
Pedagogik i Elsa Beskows anda |
  |
  |
Min första bok om Elsa Beskow – en ny pekbok för barn och vuxna tillsammans i serien Kreativa barn, denna gång i samarbete med Nationalmuseum.
Varför jag kallar den pekbok för barn och vuxna – jo, för det första aktiverar den sinnena hos flera generationer samtidigt, för det andra kan man inte ens som vuxen låta bli att peka i den och för det tredje har den de karaktäristiska blädder- och hållbarhetsegenskaperna som kännetecknar en sådan. Även om man inte kan sin Elsa Beskow och hennes bildvärld utantill så känner de flesta igen karaktärerna från visor som Mors lilla Olle eller Sov du lilla Vide ung – även om det bara är i sin egen fantasi man har skapat sig en bild. Det är egentligen inte sagorna eller sångerna som förmedlas i denna bok, mer än indirekt, texterna är istället frågeställningar omkring bildspråket, bildberättelsen och mottagande personer. Inledningsvis vänder sig texten till den vuxne omkring ämnet barn och bilder, eget och andras skapande, samt några fakta om Elsa Beskow. Tilltalet till den vuxne fortsätter i viss mening: man kan välja att läsa tyst, högt eller att berätta; men snart närmar sig tilltalet barnet, liksom lockar in det i bildens värld. Frågeställningar leder till upptäckande av motiv och bildberättelse, involverar barn och vuxna i samspel, uppmuntrar till fortsatt utforskande och egna små utflykter med bilden som utgångpunkt. Små människofigurer i den stora skogen, bland skogens djur, små detaljer lockar till nya kunskaper om naturen, väcker fantasin och relaterar till barnet självt: ”Sov du lilla vide; Varför sover flickan i trädet? Hur känns det att sova i ett träd tror du? varför vill man ibland inte gå och lägga sig alls?” Säkert gör text och bild mottagaren nyfiken på ursprungsberättelserna – läsfrämjande, lockar till sång – många bilder illustrerar de mest kända barnvisorna, ställer kreativa frågor – fantasifrämjande. Beroende på hur man läser, berättar, pekar, associerar… kan boken vända sig till olika och blandade åldrar. Gulliga bilder kan ha större djup och bearbetningsförmåga än man kan tänka sig. Lite läskigt kan det bli också: trollet tittar fram bakom stenen och räcker ut tungan, de små tomtebobarnen flyr för livet, snubblar i mossan och tappar sina blåbär. |
  |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel: Världen på vinden Text: Lotta Olsson, bild: Benjamin Chaud Förlag: Rabén & Sjögren (2015) Recensionen finns även på: Barnboksprat |
  |
  |
  |
  |
Kapitelbilderbok - tips i sista minuten |
  |
  |
Världen på vinden är en korsning mellan kapitelbok och bilderbok, men framför allt är det en filosofisk högläsningsbok. Högläsning passar ju alldeles utmärkt nu i juletider, kanske blir ni många som samlas kring denna till formatet stora bok när det mörknar ute!
Handlingen utspelar sig på en vind, men framför allt handlar det om övergivna och bortglömda leksaksfigurer som lever sitt eget liv i en egen värld, och relationen mellan så väl saker som världar. De är ett tajt gäng av udda karaktärer där framförallt berättarjaget Tella funderar över sin tillvaro i tid och rum. De existentiella frågorna återkommer både i Tellas egen tankevärld och i dialogen med de andra. Laborerandet med tids- och rumsperspektiv leder till filosofiska frågor, identitetssökande, liv, död och åldrande; handlar om världen utanför och om det finns flera världar. Samtidigt har figurerna långtråkigt, inget nytt händer, rädslor och inskränktheter blir allt tydligare. De lever verkligen i en liten instängd värld, en näst intill meningslös tillvaro – ett skrämmande men i mänsklig aspekt ofrånkomligt perspektiv:
”Så sorgligt allting kändes. |
Som tur är hittar de en verklig äkta råtta som dött och som de kan begrava, i samma veva hittar de nya okända spår och möter nytt liv: det finns hopp! Den nya figuren leder dem till sin och andras världar genom en lång och mörk tunnel där ljuset finns i andra änden. Kanske är det paradiset de kommer till kanske räcker det med att de placeras i ett större sammanhang: ljus, människor, välden där ute och bakelser! Men bakom dem rasar deras gamla värld samman, huset med deras vind rivs, kanske är det domedagen! |
Filosofiska frågor och abstrakta resonemang kräver någon läsare/lyssnare med livserfarenhet: att någon har förmåga och vilja att diskutera kring stora frågor – själva har figurerna knappast några minnen eller relationer till den större verkligheten så de är inte till stor hjälp – inte förrän Effelanten kommer och befriar dem – nästan som en frälsare förlöser han dem, löser dem från instängdhetens bojor, öppnar en större, ljusare och rikare tillvaro. Fajter får till och med träffa sin tvillingbror!
Under läsningen tänker jag på Alice i Underlandet och på Sofies värld, det finns paralleller inte bara i handlingen utan även i frågan om målgrupp. MEN, till denna lite tunga text kommer bilderna, de är många och tydliga, växlar mellan perspektiv, gör textberättelsen mer begriplig, ger resonemang och tankar ett ansikte – så att säga. Boklayouten passar utmärkt för högläsning för en mindre grupp: stora och många bilder, tvåspaltig text och tillräckligt stor stil för att man ska kunna läsa även i svagare ljussatt miljö. Texten flyter på men livsfilosofiska inslag och ovanliga begrepp kräver tålamod och acceptans för många avbrott. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titlar: Vero hit & dit, En annan Abbe Text: Katarina Kieri, bild: Helena Lunding Hultqvist Förlag: Lilla Piratförlaget (2014, 2015) Recensionen finns även på: Barnboksprat |
  |
  |
  |
  |
Vero, Abbe och Markus |
  |
  |
Tre barn med olika personligheter, villkor och förutsättningar i livet lyfts fram i serien om Vero, Abbe och Markus. De utvecklas både för sig och tillsammans under berättelsens gång, och får stå i strålkastarljuset en i taget. Hittills har Vero och Abbe belysts lite extra. Tre vanliga barn som många kan känna igen sig i. Det realistiska anslaget där barnen växer in i större sammanhang, möter vuxenvärlden och skapar relationer är välbalanserat. Berättelserna handlar om vardagens liv och problem, de är verklighetsspännande, kreativa och varma. |
  |
En annan Abbe är den andra boken i serien om klasskamraterna och vännerna Markus, Vero och Abbe. Även om den är fristående läser man med fördel första boken Vero hit & dit (2014) först, där läsaren genom Markus upplevelser får möta Vero, som kommer ny till klassen. Vi får i den följa Markus och Veros första trevande vänskap som omsorgsfullt utvecklas i små steg, med inkliv och inhopp av den spontane jokern Abbe. I den nyutkomna boken har karaktärerna blivit lite äldre och erfarnare, deras äventyr och upplevelser utvecklas och fördjupas ännu ett steg, men nu befinner sig Abbe, hans person och problem, i centrum för berättelsen – som fortfarande sker genom Markus upplevelser och utifrån hans normer.
Barnen har olika förutsättningar i livet och är tre olika personligheter. Markus familj består av en pappa som hävdar ordning och reda, är lite konservativ till sin person men ibland försöker vara rolig. Pappans person balanseras av mamman, det är svårt att få något grepp om henne, hon ligger mest i sängen och Markus tar hänsyn; läsaren får dra sina egna slutsatser, vilket har en stor poäng. Markus verkar vara en stabil familjepojke men är samtidigt väldigt osäker och känslig, han har inte så mycket koll på den stora världen utanför familjen och skolan. Familjen bor i ett lite finare område. Vero däremot är en stark och sjävständig tjej, van att klara sig själv och att flytta, hon har koll på det mesta och vet sådant som Markus aldrig ens har tänkt på – hur mycket saker kostar till exempel. Veros mamma dog när hon var liten, hennes pappa ger henne mycket ansvar och relationen mellan dem är stark, de bor på den mindre fina delen av gatan. Och så har vi Abbe, rastlös, han som kommer och går lite som det passar, dyker upp som gubben i lådan och kan hantera situationer vare sig han är välkommen eller inte – han har en förmåga att charma och nästla sig in och är anpassningsbar som en kameleont. Det visar sig att han också har en mamma som ligger i sängen, men hon sover, så han får klara sig själv – när han inte får goda råd av den tillfälligt besökande pappan. Den nyinflyttade körledaren Anja blir deras gemensamma vuxna vän, eftersom de alla inledningsvis håller föräldrarna utanför sitt umgänge. Anja är en annan sorts vuxen och nyckelperson i händelseutveckling och problemlösning i bägge böckerna. |
  |
I Vero hit & dit byggs relationer och barnen får förståelse för olikheter – allas liv ser inte ut som deras eget. De första stegen mot självständighet från föräldrar tas och de tar egna gemensamma initiativ. Relationen mellan Markus och Vero fördjupas, och när Vero avslöjar att hon måste flytta håller tillvaron på att rasa samman för dem. Med inspiration och hjälp från Anja blir de gatumusikanter och samlar in pengar för att Veros pappa ska kunna köpa en moppe i stället för att hon ska behöva flytta. Abbe har kontakter och finns ständigt tillhands – han lyckas till och med charma Markus pappa, och de vuxna knyts samman på barnens villkor.
I En annan Abbe vidgas verkligheten, livet blir mer komplicerat, spännande och farligt. Abbe har kontakter med ett gäng stora killar, är deras springpojke och vill vara till lags. Ena stunden är han med Vero och Markus och bygger koja, nästa stund är han med de stora, förstör, ljuger och är inblandad i stölder. Han har verkligen ett ben i varje läger. Cykelstölderna drabbar både klasskamrater och vännen Anja, det blir svårt för Abbe men han gör sitt bästa för att ställa saker till rätta. På kuppen drar han in sina vänner i farligheter och själv har han problem hemma. Även denna gång kan de kreativa vännerna få Anjas hjälp och föräldrarna knyts närmare samman. |
  |
I en intervju med Författaren Katarina Kieri berättar hon att hon skriver psykologiskt och realistiskt, och bygger sina karaktärer inifrån, inspiration kommer från hennes eget liv och personer som söker sin egen väg.
Varje kapitel bygger berättelsen vidare, händelse läggs till händelse och inget är förutsägbart. Böckerna är fängslande och precis lagom spännande för en 9-11-åring, meningarna är korta och innehållsrika, kapitlen har lockande rubriker och böckerna ett perfekt format. De underbara bilderna är finstämda i färg och formgivning, de tre barnens personligheter framträder verkligen. Läslust helt enkelt! Fungerar även utmärkt som högläsningsböcker hemma eller i skolan där de säkert föder samtal. Nu ser jag bara fram emot Markus egen bok, Katarina Kieri har avslöjat att den kommer. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel: Mallan; Den tråkigaste dagen Text: Jonas Lindén, bild: Mia Nilsson Förlag: Rabén & Sjögren (2015) Recensionen finns även på: Barnboksprat |
  |
  |
  |
  |
Regnvardag med snigelinslag |
  |
  |
Tre-till-sex-år, hör till det första jag tänker när jag har läst de första sidorna i Mallan - Den tråkigaste dagen. Text och bild är så på pricken igenkännerliga! Resonemang, aktivitet, intressen, dialog och förlopp följer mönstret. Kanske skildrar handlingen barns sommar-hemma-vardag allt för väl. |
  |
Regn, sommar, tråkigt, ingen att leka med. Mallans pappa, som diskar, kommer dragande med det klassiska: ”Men det är nyttigt att ha tråkigt ibland”. Mallan refererar till ordet ”nyttigt” – ”som kikärter, eller?” Sen håller hon för öronen för hon vill inte höra en massa dumheter. Lillebror håller också för öronen, medan han babblar på. I Mallans rum ligger lillebrors rymdskepp, som hon provsvischar och kraschar in i väggen. Pappa säger oreflekterat att hon ska plocka upp på rummet, sedan tycker han att hon kan ta på sig och gå ut. Mallan protesterar vagt, hon har inte någon att leka med, måste hon ha galonisar – regnmössan tänker hon i alla fall inte ha, kapuschongen är okej – och så får hon bara vara på gården, säger pappa. Precis som i verkligheten.
Klassiska regngöromål gås igenom, som att välta ut vattenansamlingar och hoppa i vattenpölar. En boll ligger i vägen och måste sparkas på, in i busken med omogna vinbär hamnar den. Men det är inga inaktiva tråksignaler hon sänder; det är stamp i vattenklampen och svung i sparken – dessutom ser hon glad ut! Mallan låter inte heller bollen ligga kvar bland buskarna och går vidare – nej, hon kryper efter, rakt in bland det våta och jordiga. Själv känner jag doften av svarta vinbärsblad, känner det blöta runt hela kroppen – trots regnkläderna – och hur den blöta lerjorden känns mot handflatorna… Men Mallan backar inte, på ett blad framför näsan sitter en snigel (snäcka), med antenner och allt, och en till, och en till; deras olikheter framgår i text och bild. Och där sitter Olov från dagis, han som gillar krigslekar. Trots sina olika intressen och personligheter förenas de i snigel-fascinationen, den ena samlande, vårdande och med försiktighet, den andre mer mordisk, tävlingsinriktad och med häftiga rörelser. De väljer ut varsin snigel och namnger dem, en löp- och hinderbana byggs – men även sniglar är självständiga individer, de har ingen lust att tävla. Barnens lek och dialog fortsätter, de har roligt, först med sniglarna sedan bara tillsammans i fantasi och rörelse – tills Olovs storebror säger att han ska komma in. |
Det hela kan tyckas allt för alldagligt och vardagsnära för oss vuxna, men när jag tänker efter så gör barn dessa saker gång på gång, år efter år och generation efter generation. I åldern tre-till-sex lyssnar man dessutom gärna på samma saga många gånger. Repetition hör till livet och igenkänning är viktig för tryggheten. Det här är en fin och trygg bok utan stora överraskningar – sådana böcker behövs ibland! |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel: Den lilla hemligheten Text och bild: Yara Bamieh Översättning: Elisabet Risberg Förlag: Bokverket (2015) Originalets titel: al-Sirr al-saghir, utgiven i Palestina på Tamerinstitutet i Ramallah Recensionen finns även på: Barnboksprat |
  |
  |
  |
  |
Ett hemligt uppdrag |
  |
  |
En liten flicka vandrar genom dagen och alla dess möten med stängd mun. Vad är det som inte stämmer? Små flickor brukar inte leva sina dagar utan prata, sjunga, låta, svara, ropa, skratta och göra miner – men de kan vara väldigt målmedvetna när det gäller att bevara hemligheter! Som bild- och textläsare har vi redan i första mötet förstått att flickan bär på en hemlighet. Vem är det hon skyddar?
Inledningsvis, innan själva berättelsen ens har presenterats, förmedlar den lilla flickan ett budskap som alla förstår: genom sitt fönster hon ber hon oss att inte avslöja… Den lilla hemligheten. I parken leker barnen och de vuxna pratar; att luften är fylld av ljud som prat, rop och tjoande framgår så tydligt av munnar på vid gavel och tillhörande kroppsspråk. Bara en sitter still och tyst med stängd mun. Ingen frågar, men lite konstigt är det. Hela dagen omges flickan av människor i alla åldrar och muntlig kommunikation, hon lyssnar på musik, fylls med tankar, upplever känslor och tar emot sinnesintryck. Men hon öppnar inte munnen. Själv tycks hon inte tycka att hon är ett dugg konstig eller annorlunda med sin stängda mun, för henne är det bara en sak som är viktig – det enda hon tänker på är att bevara sin hemlighet och inte låta den komma ut. Så koncentrerad, så målmedveten. |
  |
När hon äntligen kommer hem har hon bråttom in genom dörren och fram till bordet där skålen står. Utanför fönstret hänger katterna som tycks ha följt henne hela dagen och dykt upp här och var efter vägen, de ser snopna ut när hon äntligen öppnar munnen… Men jag har ju lovat att inte berätta hennes hemlighet!
Däremot kan jag berätta om helhetens dramaturgiska effekt. Först vill jag nämna bildspråket med och omkring flickan och hennes stängda mun i relation till dagens upplevelser i olika situationer och miljöer, i samspel med andra levande varelser – människor och katter. Vidare är layoutens berättelse suverän, exempelvis upplägget på ett uppslag där flickans rörelse genom dagen uttrycks genom flera bilder i och efter varandra, som en animation, och där stora tankar och upplevelser uttrycks i bild – dels kan hon inte öppna munnen för att själv tala, dels går det helt enkelt inte att sätta ord på allt. |
  |
Bildsekvenser återkommer i flera varianter, på ett uppslag uppmärksammas relationen mellan flickans person och vår reaktion och förståelse – tre bilder på flickans ansikte i tre aningen olika positioner förstärkta av tre olika bakgrundsfärger med text i samma färg – berättelsen där vi ingår förs framåt. ”Själv förstår hon inte alls varför alla tycker att hon är så konstig.” ”Kanske är hon helt enkelt van vid det.” ”Kanske tycker hon att det är helt normalt att hålla munnen stängd,…” På ett av de sista uppslagen förstår man att nu börjar det bli riktigt bråttom: inte ett ord, däremot fyra bilder som bildar en serie, varje bild är, i flera bemärkelser, ett steg närmare dramats upplösning. Dessutom: bokstäver i rörelse, meningar formade kring bilder, ord och meningar lyfts fram i avvikande färg. |
  |
För sin hemlighets skull går den målmedvetna flickan miste om sådant som barnen omkring henne kan göra, säkert gör det inget – det finns flera dagar! Hemlighetsmakeriet förstärks av omslaget där flickan sitter i ett träd och river bladen ur boken och sprider dem i vinden, ändå tycks katterna få tag på ett av bladen (omslagets baksida). Många frågor förblir obesvarade och slutet är början på något nytt – kanske en ny hemlighet… en spännande och ovanlig bok som triggar fantasi och tanke, bildrikedom, stor text, korta innehållstäta meningar lämnar utrymme för eget tänkande – intressant att använda på många nivåer och i olika grupper! |
  |
  |
Fakta
Barnbokskaparen Yara Bamieh är en av dem som bjudits in av Internationella biblioteket att delta på Bok & Bibliotek 2015 under rubriken: ”Arabisk barn- och ungdomslitteratur i dagens Mellanöstern”. Hon bor i Ramallah är arkitekt och tecknare, Den lilla hemligheten är hennes första egna bok. Översättaren Elisabet Risberg är bibliotekarie och ansvarig för den arabiska litteraturen på Internationella Biblioteket i Stockholm. Hon har besökt Israel och Västbanken, följt utvecklingen på den arabiska barnboksmarknaden och träffat palestinska författare på Tamerinstitutet i Ramallah, vilket utnämndes till ALMA-pristagare 2009. I en intervju för Sveriges Radio Studio Ett våren 2015 berättar hon att det bara finns fyra barnböcker översatta från arabiska till svenska men att väldigt många av våra svenska barnböcker finns översatta till arabiska. Hon berättar också om när hon första gången läste Yara Bamiehs Den lilla hemligheten, som handlar om en liten flicka som inte säger ett enda ord, inte öppnar munnen, att hon förutsatte att flickan bar på ett trauma. Och visst finns det barnböcker som handlar om ockupationen, soldater och fängslade föräldrar, säger hon, men framför allt vill hon lyfta fram att barnen i den moderna etablerade arabiska litteraturen är som ’våra’ barn. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel: Doris drar Text och bild: Pija Lindenbaum Förlag: Lilla Piratförlaget (2015) Recensionen finns även på: Barnboksprat |
  |
  |
  |
  |
Jag mot de andra, eller: rätten att vara sig själv och bli respekterad |
  |
  |
Ett klassiskt drama utspelar sig. Igenkänningsfaktorn är hög – förhoppningsvis har ingen missat hur detta känns! Det lilla jaget är på tvärs med hela omvärlden, eller är det så att alla faktiskt är orättvisa och emot henne? Doris är en ljuvlig blandning av en vanlig människa, Stålmannen, Delila och ett penntroll.
En jag-berättelse, upplevelserna och berättelsen kommer inifrån Doris, hennes ålder är egentligen oväsentlig – jag vill påstå att det bor en liten Doris i oss alla. Tanklöst, orättvist eller bara slentrian från de vuxnas sida… Doris markerar tydligt, under protest lyder hon de vuxna, anpassar sig för att åtminstone få igenom delar av sin vilja. Gång på gång får hon backa. Inuti kokar hon men sköter sin del av avtalet snyggt. När det är klart drar Doris, rymmer till sin egen värld men det räcker inte – det håller inte i längden att fly. Doris accepterar inte att bli osynliggjord, hon kräver upprättelse! Doris vill fortsätta leken och bygga färdigt i sandlådan. En äldre bonusbror cyklar irriterande runt på hennes cykel. Mamman ropar att hon måste komma på en gång. Kalaskläderna som Doris med viss glädje valt ut duger inte enligt mamman. Pojken som cyklat får också strössla tårtan fast det var Doris belöning för att hon valde klänning istället för sjömanskläder… Nu har hon fått nog, och så är det föresten inget riktigt kalas, enligt hennes egen norm, eftersom ingen har paket – hon stannar i bilen.
”Sen vill jag ändå ha tårta. Så jag går in. |
  |
Tänk dig själv! Och mamman har minsann inte klänning. Men Doris anpassar sig utåt sett, och till hemkomsten har hon sparat längtan, lust och skaparglädje: här ska byggas! Men där ligger hennes cykel som Egon hade, och nu säger mamma att HON ska ställa upp den. Den glada flickan vissnar och förvandlas, liksom byter skepnad – både medvetet och av den inre ilskan. Nu rymmer hon och de ska få se att hon inte tänker komma tillbaka!
Ingen märker att hon är missnöjd – eller i alla fall är det (demonstrativt) ingen som vill bry sig om det trots att bildens atmosfär utstrålar elektricitet eller hot om detonation – den arga lilla flickan är helt ignorerad. Hon tar på sjömanskostymen, packar ryggsäcken. Håret börjar resa sig och är ostyrigt – de inre känslorna behöver komma ut. Under flykten till en annan verklighet, där Doris är accepterad för den hon är, får bestämma själv och där människor lyssnar på henne, växer sig håret långt, vilt och vackert. Men ganska snart råkar hon på motgångar och upptäcker att inget är förändrat i världen, den är fortfarande mot henne. Men kraften i håret består och den inre styrkan tar över – nästa fas, hon börjar bli till freds med sig själv och kan tänka klart: de saknar henne nog, bäst att gå hem. Men ingen tycks ha saknat henne, ingen gråter eller letar, de spelar spel och låtsas som om inget har hänt. Då ryter hon till med all kraft och det nu röda håret tycks anfalla de förskrämda, hela hennes väsen vrålar: se mig, ta mig på allvar! Först då reds alla missförhållanden upp och det långa håret lägger sig i fina rullar. |
  |
Som snusförnuftig vuxen tänker jag inledningsvis som de vuxna: äh, låt henne vara, hon är i trotsåldern, sekunden efter tänker jag: respekt! Som vuxen ska du ha respekt för den lilla människan, inte ignorera henne och slentrianmässigt säga vad som faller dig in utan att tänka dig för.
Fast ibland vill vi människor helt enkelt inte ha uppmärksamhet utan bara vara ifred med vårt och oss själva och vara motvals tills vi är färdiga med det. |
  |
  |
(Motvals föresten, vem avgör vad som är mot och med – i vals gäller det mest att vara överens så man inte trampar varandra på tårna, kanske är det därför brudvalsen är så viktig, och att paret dansar den ensamma och alla tittar på hur samspelet fungerar. Men valsreglerna är satta av någon annan liksom dansnormen, ofta utan hänsyn till sammanhanget. Individuella- och friare pardanser där man uppmärksammar varandra och tar hänsyn ger bättre flyt i den samordnade rörelsen.) |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel: Vår systers sagokista Text: Maya Abu-Alhayyat, bild:Lubna Taha Översättning: Elisabet Risberg Förlag: Bokverket (2015) Recensionen finns även på: Barnboksprat |
  |
  |
  |
  |
Att se med andra ögon |
  |
  |
Manal kan inte se, men i mörkret är det hon som berättar sagorna som syskonen längtar efter; hon besitter en unik förmåga och har statusen sagoberättare. Men plötsligt förändras allt, syskonens värld rasar samman, sagorna vill inte infinna sig. Manal har stängt alla sinnen, bilderna berättar att hon är innesluten i sorg och texten talar om rädslor för världen utanför. Vem ska leda henne vidare när hon har förlorat sagokäpp, roll, självförtroende och fotfäste – förlorat sig själv i tillvaron? Och hur ska syskonen klara sig?
Fem syskon i ett utrymme som mest består av sängkläder, och en tänd lampa: alla leker, läser och spelar spel, en ligger nerbäddad. Alla gränser tycks flytande: täcket är ett hav som är en bok, där ett barn simmar flygande omkring på ytan, en ligger under en stol och läser i havsboken med nedslagna ögon, och en ligger med huvudet på kudden och kör bil med stängda ögon i boken, på vattnet i bädden… Syskonen har roligt och tycker inte om när det är läggdags, för då kommer deras mamma in och släcker lampan, så är det varje kväll. Men samvaron i sängutrymmet fortsätter även om leksakerna är lagda åt sidan – alla samlas istället kring den blundande flickan som har huvudet på kudden och vars händer håller i en polkagrisrandig käpp. Manal kan inte se, men alla syskonen tittar förväntansfullt på henne, hon ska berätta en saga. Så kommer en mamma in i bilden, hennes ansikte är rart men bestämt: sova var det! Givetvis finner vi efter en stund åter syskonen samlade: på bilden syns fyra små ansikten i Manals famn, nära hennes hjärta, små händer håller i den magiska sagokäppen som efter två slag levererar de allra vackraste sagor. Eller, egentligen kommer sagorna från Manals huvud, som är som en skattkista full med sagor. |
  |
Men så händer något. På nästa sida sitter Manal under sängen, hopkrupen, som om hon utestänger allt – hela hennes väsen vittnar om sorg och onåbarhet. Hur mycket de seende syskonen än försöker släpper hon varken in eller ut något. Dagarna går, hon gråter, säger till slut att käppen har gått sönder och att hon inte vågar gå ut; hon är rädd, rädd för att ramla, rädd för de andra barnen. |
  |
Vad som egentligen har hänt framgår inte, något har gått sönder – det kan ju vara så mycket som gör att vi människor tappar modet, självförtroendet, livsglädjen, fotfästet och tilliten – något man har hört, upplevt eller bara förstått. Det viktiga är att någon eller något som är större vägleder och hjälper oss vidare: att växa, till en ny insikt, ny nivå, nytt hopp eller att hitta balansen i tillvaron. Här är det mamman som står för den funktionen, stabiliserande och trygg, den som har erfarenhet att leda vidare, vilket ju är den vuxnes roll i en familj men kanske någon annans i ett annat sammanhang.
Mamman tar med Manal på en gungtur i natten utanför, bland stjärnorna, där lyfter hon sin dotter till nästa nivå och följer själv med på vägen dit, hon säger: ”Det är dina sagor som är förtrollade, Manal. Inte din käpp! Dina ögon ser det som ingen annan ser och därför är dina sagor inte som andra sagor. Kom, så går vi tillsammans ut i världen och samlar nya!” Tillsammans ger de sig alla iväg; de seende syskonen leker medan Manal med alla sina sinnen samlar intryck som hon sparar i sin magiska kista. Den kvällen väljer Ahmed en saga om en flygande cykel med sex sadlar, för mamman ska också med, på bilden är det hon som håller i styret, resan går rakt upp mot himlen – de flyger! |
  |
Centralt i berättelsen är dels tryggheten i familjen, den vuxnes roll och syskonens sammanhållning, där till och med berättelsen framförs i vi-form (hur vanligt är det bland svenska författare), och dels sagans betydelse och dess magiska helande kraft. Som läsare tänker jag på den blinda flickans roll i familjen, det hon som individ och del i familjen tillför, och på hur ett defekt sinne kompenseras av de andra – delar och helheter. Det finns mycket att reflektera över vad gäller relationen mellan blinda och seende och vad olika förmågor kan tillföra, bara tanken på ett annat sätt att tolka/se på världen fascinerar – och ordet sinneserfarenheter. Jag tänker också på vad olika kulturers erfarenheter tillför världen – helheten. Och på Tusen och en natt, att berätta sagor för att överleva.
I Vår systers sagokista är Manal huvudpersonen kring vilket allt kretsar. Mest betydelse har den som kan föra de andra till fantasins dimension, kan leda dem bort från mörker och verklighet till de magiska sagornas värld. Att hennes ögon inte ser det som finns i ’verkligheten utanför’ är centralt, liksom det alla hennes andra sinnen tillför – från dem utgår sagorna. Ibland har jag tänkt att fantasin hör till sinnena, kanske är den till och med en sorts sammanfattning av sinnena och bland de viktigaste mänskliga egenskaperna… vårda och värna fantasin, den kan röra sig över alla gränser! Fin bok att läsa tillsammans, stora bokstäver och korta meningar bidrar även till läsa-själv-vänlighet i denna viktiga bok skriven av ingenjören Maya Abu-Alhayyat, född i Libanon, och vackert illustrerad av Lubna Taha, verksam vid Qattan Foundation i Ramallah. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel: Lilla Söket Laban Text och bild: Inger och Lasse Sandberg Förlag: Rabén & Sjögren (2015) (AWE/Gebers 1965) Recensionen finns även på Barnboksprat |
  |
  |
  |
  |
Spökjubileum |
  |
  |
Spöken – finns de, och i så fall: har de någon ålder? Originalpersonerna har ju gått ur tiden, spökena borde alltså vara utanför tideräkningen och tidlösa. Precis så är det med det lilla spöket Laban, han föddes – eller snarare kom till – för femtio år sedan och är fortfarande liten, alltså finns han! Som alla spöken fyller han en funktion, dessutom har han och hans familj nu spelat en stor roll i flera generationers liv. Han är liksom Lilla-Spöket-Laban med mer än halva svenska folket… |
  |
I denna första bok om spöket Laban ges i inledningen tidsperspektivet ”för över hundra år sedan” – sedan Inger och Lasse Sandberg presenterade spökfamiljen i slottet Gomorronsols källare första gången har det gått ytterligare femtio år. ”För över hundra år sedan var det vanligt att kungar hade prinsar, prinsessor och slott… , …var det mycket vanligt att människor var vidskepliga.” Troligen skulle man inte börja en berättelse så i vår tid eftersom vi knappast kan förneka att kungar ofta bor i slott och att deras barn ännu kallas prinsar och prinsessor, och nog tror jag att de flesta håller med mig om att många människor i dag är minst lika vidskepliga som förr… (Däremot är dvärgar, tomtar och troll i skog och mark inte så vanliga nuförtiden.)
Spöken är däremot lika levande som alltid – visst ja, de är ju odödliga! |
  |
  |
Redan i vaggan tränas den lilla spökbebisen av sin pappa, han får lyssna till kedjerassel och hemska spökstön. Förväntningarna på Laban är stora: han ska ta över spökrollen och bli minst lika bra på att skrämmas som sin pappa. Givetvis vill föräldrar prägla sina barn och givetvis går barn sina egna vägar – även om en del så småningom går i de vuxnas fotspår (som tur är, för Laban, lämnar spöken inga fotspår). Lilla Laban grejar hellre i köket med sin mamma, som tar hans uppväxt med ro till skillnad från pappan, vars bekymmersrynkor inte går att ta miste på. Men allt har sin tid även i spökenas värld, när Laban har upptäckt och lärt sig det mesta i sin närmiljö tillsammans med mamman – som att kärna smör, torka hårt bröd och mala kaffe – som man gjorde för hundra år sedan, med renässans i vår tid, är det dags för nästa fas i livet.
Det är dags att följa med pappa spöke i hans uppdrag att skrämma slottets innevånare, göra spökpraktik. Karriären börjar inget vidare, Laban tycker att det är kusligt – och kommer på: han har ju glömt sin ficklampa. Inte blir det bättre när han ska prova att rassla med kedjor som är för tunga och fastnar i hans ficka som är full med saker, eller när han ska gnissla med tänder som han just har tappat. Han är helt enkelt inte mogen. När Laban blir avslöjad av drottningens kammarjungfru sviker pappa spöke – eller gör det enda rätta – han gör sig osynlig och glider iväg. Laban blir väl omhändertagen av alla som bor i slottet, och han vill mycket heller leka med sin nyfunna kompis Lillprins Bus än att vara spöke. Så klart hälsar han på sin mamma och pappa då och då. |
  |
  |
Men visst är det bekymmersamt för spöksläktets fortlevande att återväxten är hotad, jag kan förstå pappans oro men också dela mammans lugn, att det ordnar sig.
Berättelsen handlar om rädsla och om att få vara den man är. Laban är rädd för spöken, rädsla är viktig, den går inte att trolla bort eller bortse från, den finns och är verklig. Men om spöken inte är skrämmande fyller Laban som spökgestalt ingen funktion. Lilla-Spöket-Laban är också viktig just för den han är, vore han som sin pappa eller mamma så var det ju inget märkvärdigt med honom – de är ju som folk är mest (eller ja, spöken då). Laban är viktig för alla som har svårt att identifiera sig med andra förebilder än sina egna, för alla som bara vill vara som de själva är, utan att bry sig om att de borde vara på något annat sätt, för alla som vill vara accepterade av sin omgivning för den de är, och sist men inte minst: en förebild för alla spökrädda barn – någon att tänka på och ha i sitt bildminne när rädslan för spöken, nattmörker och skrämmande ljud kryper i närheten och vill tränga sig på. Om man bortser från smådetaljer, som bara vuxna märker, så blir nog lilla Laban aldrig omodern, han får fortsätta att vara aktuell och tidlös ännu en tid. Collagetekniken och karaktärernas ansiktsuttryck bidrar till att denna första Lilla-Spöket-Laban-bok utan problem kan fortsätta vara en överlevare. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel:Bildriket; En konstbok för unga Text: Rosie Dickins Översättning: Ulrika Junker Miranda Förlag: Ordalaget Bokförlag (2015) Recensionen finns även på Barnboksprat |
  |
  |
  |
  |
En historisk guide genom bildkonsten |
  |
  |
I "Bildriket; En konstbok för unga" erbjuds närgångna möten med några av världens mest kända bildkonstverk, och deras skapare, genom tiderna. Mona-Lisas leende granskas, Monets näckrosor synas och Jackson Pollocks teknik presenteras; vi får exempelvis läsa historien bakom van Goghs avskurna öra och att Michelangelo tillbringade fyra år i en ställning 20 meter över golvet. Men framför allt blir läsaren uppmärksammad på fantastiska målningar och vägledd i att uppleva konst! |
  |
  |
  |
  |
Kanske kan man kalla boken en introduktion: att titta på bilderna innebär att man får en inblick i konstens värld, att läsa parallellt med tittandet utvecklar seendet i ett fortsatt bildupplevande.
I princip är upplägget ett uppslag per konstnär och verk: en stor bild på hela konstverket och en löpande text med infogade detaljbilder/förstoringar. Ytterligare detaljer och reflektioner finns tillagda i marginalerna i annat teckensnitt och med hänvisande konstfulla pilar, ungefär som anteckningar. Vissa bilder är i utvikbart dubbelformat. |
  |
  |
Bildbetraktare och läsare vägleds i konstupplevelsen, först översiktligt beskrivande, sedan sätts motivet in i ett sammanhang av något slag. Vi uppmärksammas på olika typer av historisk bakgrund, konstuttryck och konstnär i tid och rum eller berättelsen bakom motivet; på konstnärens intentioner, tekniker och måleritekniska effekter, på hemlighetsfulla detaljer som man inte skulle lägga märke till om ingen berättade om dem. Ett konstanalytiskt tänkande väcks: vad föreställer motivet – om det nu är ett föreställande verk och inte ett abstrakt mönster eller arrangemang - vad berättar bilden, hur är den uppbyggd och komponerad, vilken teknik och vilket material har konstnären använt? Hur fångas en betraktare med hjälp av ljus och skuggor, penseldrag i olika tjocklek, lek med speglar, former och linjer, och symboler vi känner igen? Kan man avbilda något som inte finns, har storleken någon betydelse, hur påverkas vi av olika färger? De outtalade och uttalade frågorna kan bli många, och vägledning i förståelse, seende och bildupplevande ges. |
  |
  |
Med några undantag är det den västerländska konsthistorien från 1400-talet och fram till 1970-talet som får plats, men att urvalet representerar olika typer av färger, material och flera grafiska tekniker väger hjälpligt upp balansen – någonstans måste man ju börja! Ibland börjar man som ung och ibland som gammal – det är aldrig försent, titelns målgrupp ”unga” tycker jag vilseleder och förminskar innehållet i denna storartade bok. Hos min 90-åriga mamma vaknade vilande konstupplevelser, hon njöt i fulla drag och säkert upptäckte hon flera för henne tidigare okända detaljer. En grundläggande konstguide för alla åldrar som väcker nyfikenhet på bilder, att se, analysera och tolka, eller som fortsatt inspiration och träning i att uppleva och uppmärksamma detaljer. Vem vet: kanske väcker bokens innehåll ett konstkritiskt tänkande. Jämför Warhols Marylin med da Vincis Mona Lisa, hur Dalí och Michelangelo har målat in sig själva i sina verk, eller undersöka hur förhållandet mellan par och deras hem gestaltas i olika tider och kulturer. |
  |
  |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel:Bröder i solen Text: Anna Hellerstedt Förlag: Visto förlag (2015) Recensionen finns även på Barnboksprat |
  |
  |
  |
  |
Bröder i solen, så lättläst och så spännande! |
  |
  |
Adam är kär i den ovetande Eve och har en mamma som ställer krav på skolresultat och har regler. För att slippa bemöta kompisarnas tråkningar att han inte hänger med på deras upptåg – fejkade eller verkliga, tummar han ofta på sanningen både i skolan och hemma. Tillslut når Adam en punkt där han inget har att förlora, klivet ut i världen är stort och inget blir sig likt igen… |
  |
  |
Den söta och beundrade Eve är Adams bandomsvän – men han låtsas inför kompisarna att hon är något mer; för henne låsas han att han är intresserad av hästar – liksom hon; i skolan låtsas han kunna och vara intresserad; hemma låtsas han inte om att han vet att några i omgivningen inte ser honom som en del av familjen. Att passa in hör inte till det lättaste! Adam balanserar, utstår förnedring och nederlag - och vågar ett galet språng. Han lyckas lura dem alla men hamnar själv i ett riktigt ruskigt drama när han istället för att hälsa på sin mormor i Spanien – som han har sagt, tar sig till Nicaragua för att söka upp sin pappa. Lyckligtvis hittar Adam sin pappa efter ett skräckdygn som tillfångatagen, men framför allt möter han en ny kultur och får ännu en familj där medlemmarna lever under helt andra villkor än han själv är van vid.
Handlingen kryllar av korrekta ingredienser som: ett hästtjejsperspektiv, en frånvarande far med hjältestatus från en annan kultur, en familj där han inte har en naturlig plats – är en outsider, en funnen bror med funktionshinder, ett gäng med skräckinjagande förtryckta problemkillar, en utnyttjad ung kvinna och en orolig mamma. Delarna kan lätt stämplas som patetiska men kombinationen är verkligt lyckad! Varför inte en klassuppsättning av Anna Hellerstedts Bröder i solen till årskurs 7-9, med olika typer av diskussioner och uppföljningar? |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel:
Fixa; steg för steg Baka; steg för steg Odla; steg för steg Text: Clara Lidström och Annakarin Nyberg Illustrationer: Katy Kimbell och Li Söderberg Förlag: Rabén&Sjögren (2014, 2015) |
  |
  |
  |
  |
Kan själv |
  |
  |
Baka, fixa och odla är något de flesta barn uppskattar – och tänker vi noga efter så kanske vi gillar det lite till mans, oavsett ålder och kön. Det svåraste kan vara att få inspirationen att vakna; det första fröet att gro, ett fortsatt intresse växa sig stort och blomstra; få nya kreativa uppslag till sin skaparlust; eller att tillåta goda intressen att jäsa sig riktigt stora. Serien ”Steg för steg” är en bra början, här presenteras inspirerande tips, vad du behöver och hur du gör – och lite annat. |
  |
  |
Boken Baka (2014) bjuder självklart på lockande bakverk av olika slag men också på hallonfluff och cheesecake. Pedagogiskt upplägg: tecknade bilder på ingredienser och text med måttangivelser, foto på den färdiga frestelsen och sedan tillvägagångssättet – så gör du steg för steg, text och illustration. Så långt är allt smaskens! |
  |
Men budskapet i efterordet till de vuxna rimmar inte riktigt med bakinstruktionerna, trots att intentionen är god. Det talas om självständighet och att lära sig nya saker – bra, men salta då inte recepten med ”låt en vuxen hjälpa dig”. Instruktionerna är då och då lite tillkrånglade men illustrationerna vägleder – kan man ta till sig instruktionerna så kan man säkert sätta på både ugnen och elvispen. Den ofta onödiga uppmaningen är ett underkännande till både barnen och den vuxne. Själv skulle jag föreslå att den vuxne läser igenom och visar barnen momenten, tränar innan bakningen släpps fri, men det allra roligaste är kanske att göra tillsammans några gånger… Och en sak till: om man tog bort ordet ”vuxen” skulle många fler människor i olika åldrar och kategorier kunna glädjas åt boken!
Även boken Fixa (2014) vänder sig till barn och har samma pedagogiska upplägg. Jag tänker bort det lilla ordet ”vuxen”, som då och då smyger sig in, och ser inspiration för hela familjen; gammelmormor fixar en urläcker väggklocka, pappa delar en gammal T-shirt med tonårsdottern med resultatet tuffa skosnören och oemotståndlig axelremspåse! Tjusiga sorteringsburkar att ge bort eller ha själv, och klassiska men oemotståndliga burkstyltor inte att förglömma. För de flesta åldrar men mycket kan-själv för barn utan vuxna. |
  |
Den senaste i raden är Odla (2015), bra fakta och instruktioner – behöver man lära sig läsa och utföra – ur den här myllan kommer säkerligen många ’småplantor’ att odlas fram och de kommer att växa så det knakar, och bre ut sig: många barns groende intresse kommer att börja här! Mycket matnyttigt, fina krukor till ätbara lättodlade växter, göra/odla egen fågelmat till vinterfåglarna, groddar utan jord och bönor till lek, odla, torka, ta tillvara, upptäck ogräset – och det roligaste av allt: ta reda på vad haren har ätit genom att sätta pluttarna… här har författarna riktigt blommat ut och växt till sig (men har några ogräs kvar att rensa)! |
  |
Idéerna och illustrationerna är utmärkta. Böckerna vänder sig till många åldrar, om läsarna nu inte störs av det lilla ordet… Själv är jag nyfiken på vad som kommer härnäst! |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel:Modingarna och alfabetet Text: Annelie Salminen Illustrationer: Ida Rosén Branzell Förlag: ASförlag (2014) Recensionen finns även på Barnboksprat |
  |
  |
  |
Modingarna och alfabetet |
  |
  |
Modingarna är ett gäng udda figurer som framför bokstäverna i alfabetisk ordning. Men berättelsen och konceptet är så mycket mer. Förutom att ’paketet’ är en genomtänkt pedagogisk helhet innehållande, bland annat, en ABC-bok, en cd-skiva med sång och musik, beskrivna rörelser och utskrivbara målarbilder, finns här ett perspektiv befriat från tillkrånglade tankar – att alla individer och bokstäver är unika finns inskrivet utan snack. |
  |
Visserligen framhålls att detta är ”[e]n normmedveten alfabetsramsa med rörelser till som stärker självkänsla och övar motorik, stavelser, rim och ömsesidighet”– det fina är att inget av detta märks utan bara är, i positiv bemärkelse!
En samling bokstäver, fyra i taget – med ett undantag: u, v, w, x, y; v och w låter lika men prova att skriva vvv så får du se, att de är olika de me’ (inte fyller samma funktion). Stora och små bokstäver – visserligen uppdelade i stora på ena sidan och små på den andra, men någon ordning måste det ju vara i ett system. Det mysiga är att de inte presenteras en och en utan som ett gäng olika som ingår i ett system. |
  |
Vart annat uppslag visar bokstäverna mot en enfärgad bakgrund med några enkla upprepade former i annan färgton och inget mer, formerna kunde jag vara utan eftersom jag inte kan se att de tillför något, tydliga bokstäver räcker. |
  |
Vart annat uppslag innehåller den allra ljuvligaste bild som tänkas kan, full av fantasi, glädje, lekfullhet och rörelse – precis som det ska vara när man lär sig alfabetet. De korta textraderna är rimmade och rytmiska, även om man inte visste att det fanns musik till så känns det i kroppen – det är som en framförd rörelse- och musiksaga. Förutom alfabetsbokstäverna som uppslaget handlar om, är även några ord skrivna i annan stil och form; snart-sexåringen som kan alla bokstäver gav sig automatiskt på dem och tog flera som ordbilder. Fyra åringen njöt av detaljerna och uttryckte sig kärleksfullt om de roliga, goa och vänliga figurerna, och kände igen sin egen bokstav. Sång och musik fastnar direkt ;) |
  |
Text och bild är kroppslig och full av känslor, individerna framhäver sig själva men inkluderar alltid andra i ord och/eller bildspråk: jag/ vi/ du/alla. ”EFGH Peka på min tå/ Till himlen kan vi NÅ!” Avslutningsvis ställer de sig alla i kö, glider liksom fram och vinkar adjö.
Av material från AS-förlag framgår att affisch och förskole-/ skolpaket kan beställas; det känns som en given grej för alla förskolor. Under året kommer även en app och i nästa upplaga av boken kommer cd-n även att innehålla en musikvideo på teckenspråk, själv såg/lyssnade jag på videon där ett gäng individer i olika konstellationer framför ljud- och rörelseberättelsen: ”ABCD Huvudet på sned/Vill du vara med?” |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel:Min första gästbok: för tips & råd i livet Text och formgivning: Thyra Brandt Förlag: Ordalaget (2015) Recensionen finns även på Barnboksprat |
  |
  |
  |
Dåtid, nutid, eller framtid… |
  |
En högst personlig gästbok för både gäster och barn. |
  |
  |
När man är barn består en stor del av de omgivande människorna av sådana som är äldre än man själv - som släktingar och föräldrarnas vänner. Genom att låta dessa skriva i barnets gästbok skapar man relationer och tidsdokument – och säkert har man roligt både när det skrivs/ritas och många gånger i framtiden (det finns en risk att man också förfasar sig).
Inledning: så här ser världen och tillvaron ut som barnet föds in i - de omgivande förutsättningarna. Vidare: det här vill de vuxna förmedla och berätta. På en vertikal tidslinje som täcker 140 år markeras en tid och något berättas – det kan vara något som, med författarens ord eller bild, utspelade sig eller är relaterat till 1910 eller en dröm/vision om något som kommer att ske år 2045… till texten ritar man sitt självporträtt. På motstående sida finns rader med några vägledande förtryckta ord; hur den skrivande associerar och tänker, den tid de lever i och dess relation till barnet kommer att forma de tips och råd som barnet får med sig in framtiden. ”Våga”…, ”Lär dig”…, ”En bok värd att läsa”… - är några av utmaningarna. Gäst nummer 1 och 2 är barnets VIP-gäster – det är föräldrarna som får ordet. De berättar om sitt barn och i samma stund delar de med sig av sig själva; det de vid skrivtillfället vill förmedla om/till barnet. Relationen – du, jag och livet: hur livet började, vad du tycker om, vad de vill lära dig o.s.v. Sen får gäster komma till tals och dela med sig av sig själva och sin livsvisdom i förhållande till barnet. Möjligheterna till fritt berättande och tipsande, men med någon vägledning, tilltalar mig mycket – om inte gästerna osäkert tjuvkikar allt för mycket på vad föregående gäst har skrivit kan livsviseboken utgöra ett kreativt inslag för ’framtiden’. Frågorna/de påbörjade textraderna som vänder sig till föräldrarna skiljer sig inte så mycket från de övriga gästernas, kanske skulle boken ha vunnit på att ha större variation: 34 personer som tipsar om böcker kan visserligen ge en bra bredd men jag hade föredragit några fler rader att uttrycka sig på, exempelvis i frågan om vad lycka är, framför mängden och likheten i vissa typer av frågor. Självporträtten, de djupare frågorna och tidsdokumentationen är nytänkande höjdare som skiljer denna gästbok från mera stereotypa ”Mitt barn”- ifyllningsböcker som bara vänder sig till föräldrar och barn. Inga gulliga bilder av en duktig konstnär utan medförfattarnas bilder av sig själva. En jämförelse är egentligen fel – den ena kompletterar den andra. Jag gillar verkligen Thyra Brandts idé men är inte helt estetiskt överens med textlayouten på omslaget – däremot trivs jag med dess mjuka vaddering. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel:Miffy går på museum,Miffy reser jorden runt ochMiffy i djurparken Text och bild: Dick Bruna Svensk text: Margot Henrikson/Mattias Henrikson Förlag: Ordalaget (2007, 2006, 2014) |
  |
  |
  |
Miffy vidgar barnens vyer |
  |
Första gången jag kom i kontakt med barnboksskaparen Dick Bruna var på ett modernt konstmuseum i Holland på -90–talet, bland designföremål och fantastiska målningar utmärkte sig de enkla, nästan minimalistiska, teckningarna och berättelserna som har vägrat att låta sig suddas ut ur mitt minne. De pedagogiska berättelserna om den lilla kaninen har med åren hunnit bli många! |
  |
  |
Mamma kanin vill gå på museum och undrar om någon vill följa med. Pappa kanin tror att Miffy är för liten. Givetvis protesterar Miffy och familjen går i väg. Trots promenerandet framåt är den samlade familjens huvuden och blickar vända mot betraktaren, som för att visa att något ska uppmärksammas och de vill ha kontakt med oss – ha oss med. Samtidigt är kaninansiktena lite frågande och nollställda, de vet inte riktigt vad som väntar. |
  |
  |
Ett konstverk gör Miffy glad; ett annat kan hon påverka med sin egen blåskraft; en stenskulptur gör henne ledsen – en björn ska vara mjuk o len; abstrakt konst får frågorna att snurra och Miffy att lägga huvudet på sned (och jag associerar till Piet Mondrian); och så igenkännandet/identifikationen i den egna arten – fast blå, och kaninsiluetter – likadana öron som mina! Sinnen och känslor – upplevelser, intryck och utveckling – som det ska vara på ett museum! |
  |
  |
Den samlade familjen går hem, utan att minerna har förändrats, det de har upplevt behöver få lite tid, men: ”Miffy har börjat/så smått att fundera./Tänk om jag själv/skulle måla mera?”
I mitt eget museiminne fanns en avogt inställd tonårskille med, som efter besöket var både glad och inspirerad – museer kan väcka nyfikenhet och intresse oavsett ålder och förkunskaper! Det är lätt att ta till sig och hänga med i Miffys upplevelser, inget bäst-före-datum finns. |
  |
  |
  |
Miffy i djurparken är i kraftig kartong och formad efter Miffys öron och huvud. Samma Miffy i röd klänning är nu på upptäcktsfärd i djurparken, hon är glad och öppen för intryck: hur djur ser ut och hur de lever – noterar än det ena och än det andra, inga märkvärdigheter, bara upptäckarglädje. Kraftfulla färger och rena konturer – enkelt och charmigt för de mindre barnen. |
  |
  |
  |
I Miffy reser jorden runt tar den lilla kaninen steget ut i den stora världen. Enkelheten i de charmiga teckningarna och karaktärerna är de samma, liksom kartongutförandet och de rena kraftfulla färgerna. Men nu blir det klurigare, två böcker i en… hur ska nu detta läsas? En liten bok utskuren i mitten och en stor omgivande som bägge kan bläddras separat; sidor med olika bakgrundsfärger – kanske ska de överensstämma, djur i den lilla boken – men också i den stora… |
  |
  |
Här krävs nyfikenhet att undersöka materialet närmare, att förstå att man får leta någon annanstans än på ’självklara nästa sida’ för att upptäcka sammanhang och samband, lite förkunskaper, slutledningsförmåga och tålamod (men det räcker långt med att kunna färgerna). Ledtrådarna till var Miffy befinner sig är många och berättar om länder, djur, natur och kultur, blir till en liten frågelek som kan varieras beroende på ålder och mognad. Känns också som en användbar bok i mindre grupper av barn med olika typer av svårigheter. |
  |
  |
Att återknyta bekantskapen med Dick Bruna och Miffy var ingen dum idé, de kreativa inslagen (och uppslagen) i utgivningen är många: här finns böcker med titthål, flikar, rim, pyssel… dessutom presenteras en mängd innehållsmässigt lovande titlar. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel:Hur man blir en sten; och andra sånger från svinskogen , Text: Martina Lowden, illustrationer: Klara Kristalova Förlag/utgivare: Wanås Konst/Stiftelsen Wanås Utställningar (2014) |
  |
  |
  |
Livet på ljusets baksida |
  |
Din skugga har tröttnat på sitt platta tråkiga liv, vill ut på äventyr och ta dig med – det är din tur att följa. Idén med rollbytet är spännande och utmanande; en annan värld öppnar sig – en skuggvärld, en alternativ verklighet. Martina Lowdens rimmade verser och Klara Kristalovas bilder tar läsare, lyssnare och betraktare till en naturmiljö bortom den vi vanligen upplever med våra sinnen. I en vackert stillsam mörk saga presenteras svinskogens varelser, väsen och dessas möjligheter. |
  |
  |
  |
  |
En alternativ naturupplevelse målas upp av författare och konstnär: med skuggan som ledsagare på vandringen genom Wanås skog och park får vi möta en annan sida av skönhet och vacker natur, det som i olika bemärkelser lever i skuggan uppmärksammas.
En viktig fråga uppstår genast: vad är vackert, vad är skönhet? Jag tänker att man definierar begreppet skönhet med hjälp av ljusets premisser – det är i ljuset det vackra och sköna framträder: färger, lätthet, form, detaljer, spel och reflexer. I samma stund kommer skuggorna och mörkret in – de är förutsättningarna för att man ska uppfatta, kunna kontrastera. Ljuset får oss att reflektera över de nödvändiga motpolerna. De sköna konsterna och estetiken definierades redan av ’de gamla grekerna’, men mörkrets krafter har ständig närvaro i verklighet, natur, sagor och myter. Fascinationen för ljusets motpol vill inte släppa sitt grepp om människan. Svart, skugga, mystik och ruskigheter kan också bli/vara vackert – om det framställs med den intentionen, eller om man själv har förmågan att uppfatta det så. |
  |
Skaparna av Hur man blir en sten; och andra sånger från svinskogen öppnar sinnen, väcker nyfikenhet och medvetandegör: titta på ett annat sätt från ett annat håll, känn, upplev, använd fantasin. Leta där du trodde att inget fanns - och plötsligt hittar du den, den hiskeligt vackra insekten vars vinge är mönstrad som en skrattande dödskalle, eller blir anfallen av ett sumpfly som kommer från ingenstans och vill kyssa dina läppar, suga ur din kraft. Om du följer skuggan och tillsammans med den befinner dig på baksidan, kan du faktiskt förstå vitsen med att vara en sten, se tillvaron med andra ögon – och lyssnar du tillräckligt noga kan du lära dig att själv bli sten. Skymningens insekter, månskuggans flickväsen och mörkrets fåglar är varelser av blandat slag - en del människa, en del djur, en del natur… |
  |
Efter omslagets och de inledande bildernas stilla ryggradskrypande mörker ter sig mötet med den uppdykande bildsköna slamprinsessan, tillsammans med dammens beskrivna djur-/insektsliv och blomsterprakt, som en visualiserad ljuvlig dröm full av kvällens mystik:
”[…]Kvällsmatdags på varje ros.
Nu säger paddorna god natt |
  |
Sött och näpet är emot skuggans natur; en vokabulär som stinksyska, dimrök, slem, fnöskticka, styngfluga och friskulptur ackompanjeras av råa skratt. Upptäcktsfärden i skuggans följe fortsätter förbi slott, genom skog och park: ”Där är maskrosen. Var är masken? Krälar i parken och äter av marken…”. Vildapelbarnet, en kartig slyngla, och skisserna som visar uppbyggnaden av hennes natur, har fått/tagit sig ett rejält utrymme; hon flyr sina rötter och låter sig inte tuktas.
Tillvarons och människans mörka sida bejakas, får finnas och utvecklas inom berättelsens ram. Säkert känner många igen sig i vildapelbarnets gestalt, önskade att de då och då kunde förvandla sig till en sten i en stenmur eller få byta kropp med en fågel i trädets topp. Vem skulle inte vilja byta skepnad eller genomgå en förvandling lite då och då, bli en skugga? När sinnena har vant sig vid den andra sidans förhållanden, liv och natur framträder en annan nivå av skönhet – lite gotisk, skräckromantisk. Här finns dessutom gott om spår av gamla sagor och dess illustrationer: H.C. Andersens Skuggan, Ivar Arosenius Kattresan/Lillans ABC, verk av Elsa Beskow och Tove Jansson, och en mängd andra – både före och efter i tid. Mitt första intryck av det mörka som något för målgruppen skrämmande genomgick snabbt en förvandling, men jag vill hävda att boken inte bara är för barn utan för alla åldrar beroende på i vilken fas av livet man befinner sig. Jag tänker på barnbarnen, fem och tre: de plockar stenar som de målar ansikten på, mysryser av mörka läskigheter och krypande insekter, ser figurer och filurer som gömmer sig där ingen annan ser; minns lysande ögon, mimik och berättelseton när de förmedlar det mörka och dolda i egenskapade sagor och bilder. Balansen mellan det lockande och det skrämmande är i en ständig rörelse – kanske som ett förhållande mellan dissonans och konsonans. Förutsättningen för skugga är ljus; efter sina äventyr återvänder skuggan och barnet hem, och alla vet vi vem som är vem. |
  |
  |
Några fakta: Wanås består av slott, konsthall, skulpturpark, ekologiskt jordbruk, ekologiskt lunchkafé museibutik och deli, det ligger i Östra Göinge kommun i nordöstra Skåne.
Nordiska och internationella konstnärer bjuds in för att skapa konst i Parken. Wanås Konst producerar, presenterar och förmedlar internationell samtidskonst med inriktning på platsspecifika skulpturer och installationer sedan 1987, i dag finns mer än 50 permanenta verk. Man samarbetar med utvalda konstnärer och författare i barnboksexperiment; med utgångspunkt i konst och park skapas berättelser och varje år deltar över 5000 barn i den pedagogiska verksamheten baserad på konsten. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel:Lilla stora Boubo och Vad är ett barn? , Text och illustrationer: Beatrice Alemagna, översättning: Ida Andersen Förlag: Mirando bok(2014) Recensionen finns även på Barnboksprat |
  |
  |
  |
Stora tankar för (ganska) små barn, och för vuxna |
  |
I mitt knä ligger två böcker; en liten bok om "Lilla stora Boubo" som är liten men stor, och en stor bok om barn som är ganska små men på väg mot det stora livet: "Vad är ett barn?" Bägge är skapade av Beatrice Alemagna och helt underbara. Två böcker som i mycket skiljer sig ifrån varandra men ändå inte vill skiljas från varandra – de är som lillebror och storasyster: vill gärna vara alldeles självständiga men ändå höra ihop! Men den lilla måste få komma först… |
  |
  |
  |
  |
Lilla stora Boubo handlar om en björnpojke i sina bästa år – precis i den åldern när man är som störst, inte är bebis längre utan har tagit det stora steget att upptäcka sina egna förmågor och sin egen storhet som individ. Man behärskar sin kropp – är helt övertygad – har identitet och självbild, och kan bestämma en massa saker själv; är helt enkelt självmedveten och självsäker. |
  |
  |
  |
  |
Boubo står på huvudet bland kuddar och leksaker – ja, i alla fall nästan, han tar i alla fall sats. Och han kan redan cykla – på en gigantisk cykel med stödhjul, och gå baklänges (nästan) utan att ramla. Det är hur lätt som helst att se att han är stor – han har ju både stora ögon och en stor näsa och han beter sig minsann inte som ett småbarn längre. På alla sätt lyckas han övertyga alla – men mest sig själv. |
  |
  |
  |
  |
Boubo har en mamma också, för henne ÄR han störst – trots den uppenbara skillnaden i storlek när hon efter dagens slut tar den lilla handen i sin stora och leder honom till en ömsint nattning. |
  |
  |
  |
  |
I Vad är ett barn? har individen, egentligen både barn och förälder, nått till nästa steg i sin mognad – börjar se och uppleva omvärlden och människorna som befolkar den i förhållande till sig själv. Men här finns två perspektiv: barnets – vilket ännu inte har upplevt förvandlingsprocessens fortsättning men ser sin omgivning, och den vuxne läsarens – som har vuxenblivandet bakom sig, kan minnas och se tillbaka, och se barnet med den vuxnes ögon, hur barn är. |
  |
  |
  |
  |
”Ett barn är en liten människa. Barnet är bara litet ett tag, sedan blir det stort. Det växer utan att märka det själv. Sakta, sakta och tyst blir kroppen längre. Ett barn är inte ett barn för alltid. En vacker dag förändras det.” Barnets stora frågor ställs mot de vuxnas minnen och insikter, framtid ställs mot erfarenheter och tillbakablickar, blir påminnelse till den vuxne; de utgör inga motpoler utan berikar varandra. Det finns så många olika sorters barn och så många olika sorters vuxna. |
  |
  |
  |
  |
På något konstigt sätt tycker jag mig känna bildernas barn och vuxna, deras uttrycksfulla anskiten är liksom välbekanta. I flera bemärkelser är boken ett collage av porträtt som karaktäriserar i text och bild. Men det handlar inte bara om barnet, utan i lika hög grad om den vuxne och relationen mellan dem, och om relationen mellan vad som anses karaktärisera barn respektive vuxen. Gränser suddas ut, barn förstoras och de(t) vuxna förminskas – de liksom jämställs som individer med olikheter, individer under utveckling. Vissa strävar efter att bli vuxna, andra kan inte förstå vad det är för bra med det.
Det stora formatet understryker de porträtterade individernas existens. Uppslagens färglagda begynnelsebokstäver är dominerande och den övriga texten riktigt stor – liksom erkänner och uppmuntrar barnen som medläsare. Precis som Lilla stora Boubo, slutar Vad är ett barn? med tryggheten i att få vara liten ännu en tid, fridfullt nerbäddat i en säng med ljus, värme, närhet och ögon som ser. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel: Nu leker vi den fula ankungen , Text: Barbro Lindgren, bild: Eva Lindström Förlag: Rabén & Sjögren (2014) Recensionen finns även på Barnboksprat |
  |
  |
  |
Klassiskt drama och rollek för självbekräftelse |
  |
” – Vi kan väl leka den fula ankungen.” ”– Jaa. I så fall är jag ankungen.” ”– Nej det ska jag vara, du kan vara mamman.” De flesta i vårt land och våra grannländer känner till H C Andersens berättelse om den ratade fula ankungen som visade sig vara, och växte upp till, en vacker och beundrad svan. Och hur ofta blir inte barn och vuxna indragna i lekar med uppmaning att vara en för alla parter känd karaktär. Dialogen är så typisk för lek och rollbesättande – någon tar ett initiativ och fortsättningen bygger på mer eller mindre uttalade överenskommelser och på över/underordning. Barbro Lindgrens och Eva Lindströms Nu leker vi den fula ankungen bjuder på en spännande dubbelhet mellan den klassiska sagans budskap och rollekens ordning. |
  |
  |
  |
  |
Från det inledande uppslaget tittar en mycket söt grå fågelunge, med fötter kavat pekande rätt ut, lite blygt upp från stranden och dess underifrånperspektiv. Om de lekande är fågelungar eller människobarn är inte särskilt viktigt, för leker gör alla uppväxande släkten.
I den här lekberättelsen finns två roller som ska besättas, mammans och ungens, men de två i lekdialogen vill båda vara den fula ankungen. Den ena tycker inte att mamman är fin, medan den andra hävdar att hon visst är fin, och att hon har massor av barn. Argument som fin/ful och många/en är återkommande i text och bild. I så väl den klassiska berättelsen som i denna nya variant handlar det dessutom om att känna glädje/stolthet, finna samhörighet och i slutändan bli sedd och accepterad för den man är. Båda varianterna slåss mot fördommar mot den som är annorlunda och tar upp ämnet mobbing. I den klassiska sagan ligger en betoning på underordning ’du ska inte tro att du är något om du inte följer normen eller inte har någon att identifiera dig med’ och efterföljande upprättelse. Men budskapet att inte bli högmodig av att vara beundrad var i den tiden kanske ännu viktigare. I vår tid handlar det dessutom om grupptillhörighet och om att ta för sig i olika familjekonstellationer; och ingen vill ju vara ful och underkänd, särskilt inte i bildmedier – tänk på Idol och skönhetstävlingar för barn. Rollspel, val av förebilder och identifikationsproblematik är andra närvarande ingredienser i våra barns vardag, liksom retoriken att förmå andra att ta roller man inte själv vill ha. |
  |
  |
  |
  |
Så varför vill lekens bägge aktörer vara den lilla fula som det är synd om? Vilken roll har egentligen mamman? Vad är det som händer i leken och vilken funktion fyller den? Lindgrens och Lindströms uppsättning handlar, förutom om den alltid lika aktuella grundproblematiken, om en spänning mellan över- och underordning som i förlängningen visar behovet av bekräftelse och upprättelse från flera håll – både i sagan och i leken. I naturens ordning slås den svage ut, samtidigt är det välkänt hur gökungen tar för sig i förhållande till boets naturliga ungar. Gökungen speglar vår tids resonemang att ta för sig och sätta sig själv i första rummet för att överleva. Det gör inte den fula ankungen, den backar och flyr, underordnar sig tills den har växt till sig och märker att den har en tillhörighet och är då ödmjuk i sin storhet – en svunnen tids ideal.
När rollerna i leken ska besättas propsar initiativtagaren på att få vara den fula och tar också på sig den överordnade rollen som regissör. I dialogen påminner ungen gång på gång om att den är ful: ”Ja, och varje dag gråter jag för att jag är så ful.” I rollen söker den uppmärksamhet för sin fulhet och underordning, men i leken framgår överordningen: ”Det är jag som ska säga det!”, som om den vill kunna regissera sin offerroll för att nå målet av bekräftelse. Ankmamman däremot söker efter regi, hur hon ska agera i leken – jo, hon ska förstärka ’syndomkänslorna’, gråta över det förlorade barnet och glädjas vid återkomsten – se och bekräfta, förstärka dess självbild. Mamman har ingen självständig roll, hon är styrd av mängden och mobben och har fullt sjå med de andra barnen. |
  |
  |
  |
  |
I bildberättelsen framträder spelet mellan den fula individen och mängden. Mamman och de många syskonen, lika men i flera färger, i samlad och enad trupp. De andra sjöfåglarna – där ingen är den andra lik – först som en skränande mobb med arga ögon och smått elaka näbbar, sedan på avstånd med nyfikna ögon och häpna näbbar, och så runt om i full beundran, och slutligen som efterhängsna fans. Medan den fula hela tiden är ensam och i fokus – hur åsidosatt den än är. Även ungens kroppspråk är suveränt: omedvetenhet, blyghet, underordning, utsatthet – och så förvåningen, upprättelsen, att se sig själv med andras ögon, mod att träda fram och hävda - upplevelse av lycka att bli sedd och återvända som mammans allra finaste. Den förändrade självbilden lyser, ännu försiktigt, som en gloria.
Lekens regissör vet väl att opinionen ska vända när förvandlingen sker, allt finns att vinna och inget att förlora – ju kraftigare poängterad fulhet inledningsvis desto mer älskad, accepterad och upprättad i slutscenen. Mamman och alla andra är förlorarna, betydelselösa bihang som inte får ut något av det hela för egen del – jo, de får någon att beundra, en liten regissör! |
  |
  |
  |
  |
Ändå är idén strålande; lek, argument, att sätta sig in i någon annans roll/få välja en annan roll, bekräftelse, och kanske bearbetning, lyfts fram i det gemensamma igenkännandet. Och alla kan inte vara den vackra, goda och kloka varje gång – då skulle spänningen gå förlorad och så ser inte världen ut – men förhoppningsvis sker med jämna mellanrum ombytta roller. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel: Skrivet i vinden...
Text och omslagsbild: Björn Sundberg Förlag: Nomen förlag |
  |
  |
  |
Skrivet i vind och på strand |
  |
Med skarpt verktyg tecknar professorn i litteraturvetenskap Björn Sundberg vidare. I föreliggande volym presenteras en mängd författarskap och verk ur fortsatta och nya vinklar, färger och aspekter. Som litteraturvetare upplever jag glatt igenkännande och uppfräschande repetition – men framför allt utveckling med finess. Som avslutning serveras känslig poesi som ger mersmak. |
  |
  |
Avstampet hos de gamla grekerna för läsaren genom ett stycke av antiken. De behandlade texterna känns bekanta, inte desto mindre intressanta – det undersökta området får analysandarna att vakna på nytt; dessutom är ämnet alltid aktuellt. Under rubriken Aischylos; det mannaförgörande kriget, diskuterar artikelförfattaren nämligen hjältar och segrar kontra krigets fasor och följder, för landet och dess befolkning; om de destruktiva krafter som väcks i krig, om uppdrag, vedergällning och offrandet av de egna; hybris kontra sofrosyne. Artikeln avslutas med ”… den tidlösa frågan …: hur ska vi förbli människor, även då kriget hotar att bränna allt till aska.”
En abrupt landning sker när jag kommer till nästa författare i ordningen – jag borde ha läst innehållsförteckningen; Brunner, 1980. Väckt ur en slentrianmässigt förmodad kronologisk läsning, baserad på det första inlägget, inser jag raskt att detta inte är en traditionell lärobok i litteraturhistoria. Texterna benämns av författaren som fragment och reflexionerna är nya – låt inte de gamla grekerna föra dig på villospår; dock tycks upplägget vara alfabetetisk ordning... Men systemtänkandet spräcks ännu en gång – tänkt nytt, fastna inte i strukturen! Mellan Verdi och Watt kommer Kleberg; ryskt avantgarde. Upplägget skakar om och skärper sinnena, aspekterna som tas upp öppnar oväntade vägar, ändå finns där länkar mellan många av texterna. I Brunner; dikten som sköld väljer Sundberg nämligen att fortsätta lyfta fram tillvarons kontraster och det mänskliga lidandet, nu ur diktningen om långvården och döendets kroppar, kontra sköterskornas solande unga kroppar ute i ledighetens sommargräs. Vidare lockas läsaren, via ett av Brunners omslag, åter till antiken och myterreferenser. ”Ernst Brunners dikter visar oss konstens förmåga att skapa distans till en plågsam verklighet, men de lär oss också att den befrielsen är blott momentan.” I fragmentet som följer behandlas målaren Peter Dahls memoarsvit och konstens uttryck, vilket får åtminstone mig att hoppa tillbaka och referera till det tidigare inläggets diskuterade omslag: en detalj ur Caravaggios Medusa. Läsaren får helt enkelt följa med i abrovinker, vågor och oförutsägbara skutt, och berikas efter vägen med nya influenser och infallsvinklar; men med någon litteraturvetenskaplig kännedom är det aldrig svårt att hänga med. Guiden berättar fängslande och i finstämt flöde, är van att vänta in och återföra eftersläntrare. Hos flera av de presenterade författarna tillkommer nytt på gammalt – en bitvis traditionell läsning berikas på ett tidigt stadium med nya tankegångar. Vidare är ett antal författare näst intill okända för mig, samtidigt som många av de traditionella finns med; särskilt de som författaren intresserat sig extra för under sin forskargärning, som Frostensson, Lugn, Norén, Söderberg och Strindberg. Under rubriken Söderberg; översättare inspirerad, lyfts exempelvis författarens översättargärning fram, och kopplingar mellan de översatta verken och Söderbergs egna görs. I bokens andra del återfinns en samling dikter under titeln: Skrivet på stranden. Björn Sundbergs mjuka poesi bjuder på hav och relationer – stilla, vackert, stormigt; leder upplevaren genom realism, drömmar och besvikelser och presenterar oss för de konstfilosofiska storheter vi möter. Bakom oss i sanden lämnar spåren märken men ingår snart i tidens samlade avtryck av obestämd art, eller försvinner när de raderas av en ny våg. Verkets två titlar Skrivet i vinden och Skrivet på stranden: är det inte meningen att det nertecknade ska stå kvar som befäst för alltid, som eviga sanningar? Nej, snarare tvärt om: upplevelser av texter och författarskap och dessas betydelser varierar beroende på vem som läser, hur, när och varför. Läs, upplev och ta emot, en del lever vidare och växer, annat suddas ut med tiden. Kvar blir, som på omslaget, materialfragment, kanske pergament och metallnät, som överlappar varandra, släpper igenom och framhäver varandras väsen och textur, genomlysta. Begreppet palimpsest framträder i mitt minne. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel: Mattias och hans ryggsäck med dinosaurier, fyra spiralbundna häften med olika äventyr,
Text och bild: Mats Carlstén Kontakt: Affär´n, Norsgatan 18, 79330 Leksand, tel: 0247-805 15 |
  |
  |
  |
Dinosaurier som en länk mellan barnets världar |
  |
Dinosaurier tycks fascinera många åldrar, kanske särskilt efter filmen Jurassic Park, bilderböcker med fakta om dinosaurier är alltid vällästa. Många gånger har jag förvånats över att barn, och kanske särskilt pojkar, har lärt sig namnen på olika dinosaurier och mängder av fakta om dem, specialiserat sig och näst intill blivit experter. Barngrupper och grundskoleklasser gör besök på naturhistoriska museer, och kanske triggar de stora skeletten fantasin just för att de levande djuren inte har upplevts av någon nu levande människa; utseende och egenskaper bygger på forskarnas pusselbitar och berättelserna om de stora djuren blir lite av myter. När man får fantisera vidare kan de till och med bli små och söta – och någons bästa vänner. (Och fråga vilken fröken som helst: hur vanlig är inte förekomsten av dinosaurier i just ryggsäckar…) |
  |
  |
Mats Carlsténs underbart tecknade berättelser handlar om Mattias som får en låda med dinosaurier av sin morfar. I den inledande berättelsen tar han emot och namnger sina nya vänner efter att först ha tänkt på hur de ser ut, och sedan tagit med dem i sin ryggsäck till biblioteket för att lära sig mer. Först får djuren ett personligt egennamn sedan ett utifrån sin färg och slutligen namn av sin art eller släkte – en systematisering i förnamn, utseende och släktnamn: ”Jag kan kalla dig Gusley, den Lila Stegosaurus”. |
  |
  |
Självklart måste individer ha namn – annars kan man ju inte ropa på dem eller fråga efter dem. Dinosauriernas hemvist blir i Mattias ryggsäck, därifrån gör de ibland små utflykter men återvänder alltid till tryggheten, relationen mellan pojken och hans djur stärks. Men så glömmer han ryggsäcken på tåget, och hur ska han kunna bevisa på hittegodsavdelningen att det är hans dinosaurier? Jo, när han ropar på dem kommer de! (Självklart är de levande för honom.) |
  |
  |
I del 2 ska Mattias böja skolan, även här handlar det om trygghet och att skapa relationer i en ny främmande värld. Visserligen ska hans vänner Carlos och Hannah också börja skolan men det är ändå dinosaurierna i ryggsäcken som ger honom styrka när han ska gå iväg. I skolan finns det barn som känner sig mer osäkra än Mattias – dinosaurierna blir en hjälp att övervinna kommunikationssvårigheter, dessutom älskar fröken dinosaurier, tur att de följde med! |
  |
  |
Efter de mer vardagsnära berättelserna följer två delar med äventyr; nu är det dags för Mattias att få en inblick i Dinosauriernas Dal – från sin egen trygga, till deras främmande värld – och här visar det sig att morfar har en större roll än man först kunnat ana. Mattias har tappat bort sin keps, som han har fått av morfar. Några av dinosaurierna hjälper honom att leta, och man ser hur deras ögon- och kroppsrörelser deltar på Mattias villkor, blir hans förlängda sinnen, och förstår vidare att andra har rollen som vilseförande retstickor – allt detta för att locka till nästa steg i utvecklingen, att våga ta klivet in i ryggsäcken som leder vidare in i Dinosauriernas Dal. En magisk värld öppnar sig där vännerna, som har vuxit betryggande i storlek och ansvar, tar täten. |
  |
  |
Samarbetet mellan pojken och hans dinosaurier förstärks ytterligare i den fjärde delen där Mattias i sin morfars hus hittar ännu en dinosaurie som tidigare har hört till ’hans gäng’. Den nyfunna är argsint, de andra är rädda för honom och varnar Mattias. Den vilda argsinta Ankylosaurusen smiter in i Mattias ryggsäck, och här kommer ett berättarjag in i bilden som menar att de andra i Dalen måste räddas – Mattias och berättaren har en gemensam mission, ett livsviktigt uppdrag. Läsaren och Mattias får veta bakgrunden: Ankylosaurusen blev utanför gänget när de lekte i barndomen eftersom han plötsligt blev arg och galen. Efter att de med gemensamma krafter och uppfinningar försökt stoppa honom, utan att lyckas, får Mattias syn på en sten mellan bestens tår och plötsligt förändras allt – men först, innan de kan leka vidare och utvecklas tillsammans, måste den återfunna vännen ha ett namn och morfadern involveras i händelsernas utveckling…
Berättelserna handlar om betydelsen av relationer och trygghet när man ska ta nästa steg i livet. Morfaderns och dinosauriernas roll i pojkens utveckling och liv framgår klart i de fyra delarna. Tilliten mellan pojken och hans dinosaurier är ömsesidig, liksom den mellan honom och morfadern. Mattias har en stark förankring i ’sin egen värld och verklighet’, dinosaurierna han får av morfar, som han delar hemligheten med, hjälper honom vidare till mera självständiga äventyr. Först följer dinosarna honom sedan får han följa dem; de samarbetar, växer tillsammans och utvecklas steg för steg. Man kan tänka att tryggheten inte borde sitta i prylar, men Mattias dinosaurier är inte prylar, de är länken mellan världar och generationer. I persongalleriet skall en retsam storebror utan fantasifullt barnasinne nämnas; relationerna mellan de två bröderna är suveränt gestaltad och lite extra krydda tillsätts när… Hoppsan, där fick storebror en tallrik mjölk med frukostflingor över sig – man underkänner och kränker inte Mattias person och värld ostraffat! |
  |
  |
Tecknaren och författaren målar upp en för ett barn självklar verklighet där favoritdjuren har en given plats, utifrån dem växer fantasin, tryggheten och relationerna - tillsammans delar de allt. Berättelserna har ett pedagogiskt upplägg och författaren har förmågan att leva sig in i dialogen mellan djuren och barnet, den är lika naturlig som den mellan de vuxna och barnet, eller mera. |
  |
  |
Mats Carlstén är specialiserad på områden som ex. vis. dinosaurier och tecknade superhjältar, han skriver helst på engelska - vilket kan förklara att en del språkligheter inte alltid ser ut som vi är vana vid. Häftena är producerade och utgivna av författaren i samarbete med Affär´n, som är en del i daglig verksamhet/LSS inom omsorgen för utvecklingsstörda i Leksands kommun. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel: Freja Dahl som älskade att dansa , Text och bild: Birgitta Sif Förlag: Grafito (2014) |
  |
  |
  |
En finstämd berättelse om en liten flicka som älskade att dansa… |
  |
Inom allt för många barn (människor) finns en svårgreppbar spärr, hur den kommer på plats är inte så lätt att veta, och inte hur man kommer åt att lirka upp den heller. Utifrån är den osynlig men kan kanske anas när den sätter spår i levernet och påverkar en harmonisk utveckling. Att kunna uttrycka sin innersta längtan, sina behov och drömmar – det som är du – är viktigt för att vara lycklig. |
  |
Freja Dahl som älskade att dansa |
  |
Freja Dahl, sådan som hon är, presenteras dels på bokens framsida och dels i det första textuppslaget; däremellan får läsaren en form av inledning: en flock med lustiga fåglar kommer målmedvetet flygande och en hare är på väg i fullt språng, de har ett mål, något de inte vill missa. Fåglarna bänkar sig på en gren med uppmärksamheten riktad mot… en liten flicka med tunna flätor, som med nöjd blick noterar deras ankomst. Dags för uppslag med öppningsscen: i start- och uppvisningspose befinner hon sig i förgrunden till en grön park full av djur och människor, djuren iakttar och är beredda, människorna är upptagna av sitt. Så kan föreställningen, och berättelsen, börja.
Stopp där, sakta i backarna! Riktigt så enkelt var det inte, vägen till offentligheten är krokig och full av begränsningar. Av berättelsen förstår vi genast att livet för Freja faktiskt inte är någon dans på rosor: i skolan ska man sitta still! Men i Freja Dahl bor dansen; rytmen och rörelsen finns i hela hennes väsen – så hur ska hon kunna stänga den inne, låta bli att uttrycka den? Sin livsglädje. |
  |
  |
Med små kroppsuttryck lever hon obemärkt ut sin längtan, tappar koncentrationen på lektionen. När hon är ensam låter hon dansen blomma ut, får hjälp av vinden, fåglarna är hennes tillskyndande åskådare – i den folktomma parken. Men så fort parken befolkas stillnar hon i otålig väntan. Människors förmodade blickar hämmar henne, gör henne blyg, och till slut glömmer hon hur man dansar. Man kan ana en depression. |
  |
  |
Men fåglarna ger inte upp – de minns och vägleder henne: i parken sitter en ensam liten flicka som frimodigt delar med sig av sin sång. Frejas kropp och sinnen minns sin längtan. Fåglarna och vinden väntar och glädjen syns åter i Frejas ögon, hon återfår sin lust och minns sin passion – ut i naturen i sprudlande dans, vinden tar emot henne och fåglarna vill gärna se henne dansa. |
  |
  |
Viljan att visa och dela med sig av dansen, som den lilla flickan har delat med sig av sin sång, utvecklas långsamt och växer sig åter stark. Freja övar och frågar fåglarna om hon får visa, så smått börjar hon sin uppvisning och lockar med sig djur och en gammal tant i sin dans. Den lilla flickan med sången vill vara med och spärren har släppt: föreställningen kan äntligen börja, alla som vill får vara med – de andra får titta på, om de vill! |
  |
  |
När hon övervunnit blyghet och hämningar blir många av de möjliga åskådarna aktörer, meddansare, de lockas med när hon bejakar sitt förtryckta och gömda inneboende uttryckssätt – dansrörelserna.
Medvetenheten om omvärldens kritiska blickar verkar komma över oss i olika åldrar och sammanhang, för vuxna är självkritik inte fel men hos barn tenderar den att bli ett oövervinnerligt överjag av Jantekaraktär. Hur kan vi i vuxenvärlden undvika att hämma barns kreativa utveckling och undanröja låsningar, hur kan vi hjälpa till att underlätta när dörrar har slagit igen, och hur kan vi öppna de osynliga spärrarna som vi inte vet om? I Birgitta Sifs texter och bilder läggs ingen skuld på vuxenvärldens agerande, problematiken och utvecklingsprocessen får ha sin tid, naturen sin gång, här bejakas den fria livsglädjen utan att förskönas. Att utvecklas i fritt skapande är en inre process och beroende av yttre förutsättningar och möjligheter – en tillåtande omgivning. Förebilderna behöver inte vara filmstjärnor, publiken behöver inte utgöras av applåderande fans. Boken har kortfattad men fyllig text, fina och innehållsrika bilder; även om fem- och ett halvt-åringen som jag läste för tyckte att det hände lite för lite, är jag övertygad om att det förmedlade så småningom finner sin plats; inför nästa gång jag läser boken för henne har jag några frågor i beredskap – av ”Hur känns det…?” – karaktär. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel: Hur gick det sen? : boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My , Text och bild: Tove Jansson Förlag: Rabén & Sjögren (2014) Recensionen finns även på Barnboksprat |
  |
  | ||||||||||||||||||||
  | ||||||||||||||||||||
Hur det gick sedan – det vet vi nu! | ||||||||||||||||||||
  | ||||||||||||||||||||
I dag, den 9 augusti 2014, skulle Tove Jansson ha fyllt 100 år. Hennes berättelser i text och bild lever kraftfullt vidare, för att inte tala om vissa av karaktärerna! Oändliga tycks varianterna på Mumintrollet, Snorkfröken, Stinky, lilla My och de andra från böckerna om ’muminvärlden’ vara; även om de har vidareutvecklats av adoptivföräldrar är släktskapet uppenbart. Vad man än tycker om att Tove Janssons karaktärer har blivit en hel industri kan man inte förneka att de håller i längden. Man kan ju undra om författaren hade uppskattat en disktrasa prydd med Stinky… (Nåjo, om den var av god kvalitet, kan det tänkas.)  |   |
När jag håller Hur gick det sen? : boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My i mina händer, 62 år efter den gavs ut första gången, inser jag hur innovativ Tove Jansson var! Som liten tänkte jag naturligtvis inte på det, knappast när jag läste den för mina barn på – 80-talet heller – då var det helheten i berättelseuttrycket, och att förmedla detta, som fascinerade mig mest. När jag nu läser den för barnbarnen har jag tillräckligt många böcker i ryggen för att inse hur före sin tid och tidlös Tove var, när hon aktiverade sina ’läsare’ till fortsatt nyfikenhet, nyansering/berättelseteknik, medskapande, problemlösning, positivt tänkande o.s.v. |
För er som ännu inte upptäckt denna hennes skapelse ska jag berätta; ni andra får hänga med genom äventyren med de egna erfarenheterna i ressällskap. Vi hoppar rakt in i den inledande (ram-) berättelsen: I en mörk skog är Mumintrollet på väg hem med sin mjölkkanna. Överallt i skogen följs han av små figurer och herrelösa ögon, träden står tätt och suckar. Man förstår att det lilla trollet ser fram emot att komma hem till den väntande mamman, och man kan se att han är vaksam och knatar på så fort han kan – klockan är fem och det skymmer på. Som textläsare läser man: ”VAD TROR DU ATT DET HÄNDE SEN?” Som blidläsare följer man den gula vägen framåt – den är oändlig, försvinner i fjärran… men just där händer det något, den mörka skogen blir ljusblå och vit, och lyfter du blicken bara lite så nås du av den varmaste sol – är det solnedgången som skymtar?   |   |
Kanske har du upptäckt de små små detaljerna: en liten vit utbuktning bakom trädstammen och en randkontur där uppe i solen. När du vänder blad öppnas för ett nytt sätt att se på världen, den befinner sig i ett nytt ljus. Tillsammans med Mumintrollet har du hamnat i den blå och vita skogen, bland blommorna, ni har lämnat den mörka bakom er, vägen fortsätter mot solen och en märklig knopp; framför dig har du ljuset, bakom finns mörkret. Det vita bakom stammen nyss var Mumins nos, men vad är formen som avtecknas mot solen? Och här vill jag avslöja hemligheten för alla oinvigda: det är inte enbart ditt minne av förra uppslaget som berättar om vandringen: det är sidornas snillrikt klippta hål, som gör att man tycker sig se in i framtiden och ha den lämnade tillvaron i färskt minne. | Vem kan undvika att bli nyfiken på och spekulera om hur det gick sedan? Mumintrollet har i alla fall bytt uppsyn och hans ben nuddar inte längre marken – han tycker sig se målet: huset där hans mamma bor. För att ytterligare illusterera trollets glädje förändras den rimmade texten, skrivstilen övergår i förvånade, men igenkännande, utropande versaler, och ordet för karaktären mamma uttrycks med mjukt snirkliga bokstäver. Innan han ger sig upp för sluttningen tar han ”ett skutt bland blommorna”; vilket i texten gestaltas med att orden ”ett skutt” formar just detta – ett ord upp, och ett ner. Nu gäller det för läsaren att läsa ’mamman’ och ’skuttet’! Men vad händer sen?   |   |
Oj, här klev vi visst mitt in i ett äventyr: där vägen slutade – i solen, klev vi på andra sidan ut genom en stilig port och ner för en trappa. En helt annan värld öppnar sig, skogen och hemmets lugna vrå har försvunnit och Mumin har klivit vid sidan av den utstakade vägen på egna äventyr. Han är inte längre ett litet troll utan en tröstare – en blivande hjälte? På en burk utan botten sitter nämligen Mymlan och gråter för att lilla syster My har försvunnit. Runt om dem pågår en mängd händelser – mänsklig aktivitet– som sorg, tjuveri och ballongäventyr, utförd av diverse bifigurer. Som bildläsare lockas man ofokuserat lite hit och dit innan man återförs av den gripande texten och dess innehåll. Äventyret regiseras nu, likt en lek, av ’den försvunna’, som med listig uppsyn kikar fram bakom burken som systern och trollet kryper igenom. My gäckar oss och leder osynligt expeditionen, några uppslag senare agerar hon befriare när hon klipper upp dammsugaren, vars tratt vi blivit insugna i; innan dess får vi tillsammans med sökarna möta diverse figurer/karaktärer, som Gafsan och Hemulen, vilka förstärks genom textdesignens dramaturgi och miljöerna de befinner sig i. Efter äventyret med dammsugaren ingår även My i fortsättningen av dramat på väg mot målet. Filifjonkan hamnar underst när gänget hoppar genom fönstret, blir platt och flyr. Läsaren uppmanas att rita en bild av henne när hon har lugnat sig – efter att hon i vild panik sprungit rakt igenom nästa bild! Och sen? | Jo, dramatiken fortsätter. Blixt och dunder! In i Hattifnattarnas hus och ut igen; efter en snabb genomfart – nu elekrifierade, eftersom varelserna är just elektriska – fartar våra vänner vidare, eller i alla fall två av dem. Den tredje, lilla My, står kvar utanför ingången, alltså på förra sidan, för att återfinnas förflyttad som genom trolleri till nästa sida. Givetvis slutar berättelsen lyckligt, berättelsen knyts ihop – de kommer alla fram till Mamma och Muminhuset. Mjölken har blivit sur, men vad gör väl det mamman har ju saft!   |   |
Så här efteråt kan vi konstatera att rollistan innehåller två huvudpersoner: Mumintrollet och lilla My. berättelsen utgår från Mumintrollet och hans vandring hemåt med mjölken som mamman har skickat honom att hämta, uppdraget. Men My har också ett uppdrag, eller snarare en mission, hon iscensätter fortsättningen, väcker fantasin, lockar ut på äventyrligheter: med hjälp av sin gråtande syster ’lockbetet’, som väcker Mumins känslor, vidgar hon trollets trygga värld och introducerar honom för typer och figurer, faror och äventyr; kanske vill hon påskynda frigörelseprocessen från modern - för att sedan återbörda honom i mammans trygghet. Är My Toves alterego - eller ett av dem, som vill visa läsaren livets möjligheter och dela med sig av sina egna? Hur som helst så har hon nu introducerat en mängd nya figurer och karaktärer både för oss och för Mumintrollet. Under författarens liv kom nya karaktärer till men de gamla hängde med och gör så än i dag – vissa håller sig dock mer i skymundan, i kulisserna.
| De presenterade karaktärerna stannar, trots framtida utveckling, dock kvar i boken: ”… nu stannar vi i boken, ty – vi är förstora !!! sa lilla My.”.   |   | *  |   | |
  |
Titel: Vem ska trösta knyttet?, Text och bild: Tove Jansson Förlag: Rabén & Sjögren (2014) Recensionen finns även på Barnboksprat |
  |
  |
  |
Vem är knyttet? |
  |
Tove Jansson 100-års jubilerar, flera av hennes böcker finns som nyutgåvor. Berättelsen Vem ska trösta knyttet? har följt mig sedan jag var liten. Bilderna har etsat sig fast i mitt medvetande i omgångar, olika starkt i olika tider av mitt liv beroende på hur jag har relaterat till dem. Innehållet i textberättelsen har alltid varit en helhet som jag intuitivt har förstått – det ligger i dess natur. |
  |
  |
Den uttalade frågan i titeln kvarstår – Vem ska? och plötsligt uppstår en följdfråga Vem är? Listigt vägleds läsaren/lyssnaren av textens upprepade men varierade fråga och i de påståenden som följer. Visst förstår man som vuxen ganska snart att knyttet ger sig ut på sin livsvandring och hanterar svårigheter efter vägen – på väg mot mötet med någon att dela livet med. Tove Janssons tecknade figurer är underbara och odödliga; snusmumriken, my, filifjonkorna… och visst förstår man textens budskap – men i helheten finns det växmån. Bild och text handlar, bland annat, om att våga ta steget, om viljan att bli sedd, höra till och vara behövd, om glädje och livets mening. Om det lilla knyttet som bor ensam i ett mörkt krypin, är tyngd av sin rädsla och sin kappsäck, nedtryckt av sin hatt, instängd och begränsad i rum och skor…
Men kanske ska vi börja från början innan vi går vidare. |
  |
  |
I mörker, rädsla och ensamhet kurar knyttet, tänder alla lampor han har och lyssnar skrämd på nattens ljud. Den sugande virvelrörelsen utgår från knyttets stora rädda ögon, det cirkulerande mörkret som lamporna lyser upp återvänder till den hopkrupna gestalten, på helspänn, med den brinnande tändstickan i handen. Så bottenlöst. Då bryts det kompakta av den mjuka rösten – man hinner precis ta emot signalerna på rädsla, ensamhet och mörker, så lyfts man av den säkra trösten att det känns så här hemskt bara för att det är natt och för att man inte har någon vän. |
  |
  |
På nästa uppslag tillåts man överblicka tillvaron – knyttet är inte isolerad, det finns ett utanför – visserligen finns där allt han är rädd för; läsaren får en bild av det beskrivna: här går hemulerna med tunga steg, här lyser lamporna hos de andra skrämda krypen som tröstas av varann. Månbelysningens bleka färgskala förändras i nästa uppslag till den tunga, tjocka grå morgondimmans. Berättelsetonen skiftar från ensamhetsynkligheten till stegrande dramatik, mod och beslutsamhet; knyttet lämnar allt! Vart är han på väg, varför och till vad?
Han går och går, bilderna fylls med gestalter av alla de slag, alla är tillsammans i uppsluppen färgsprakande glädje – alla utom knyttet som står utanför, omgiven av mörker, bärande på sin tunga väska och med trånga skor – instängd och fången i sig själv, isolerad. I ett parallelluppslag sitter det allvarstyngda knyttet på sin stora väska mellan stora svarta stenar medan ”…en mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik…”. Mumriken är fri, vandrar på ängen utan tungt bagage och trånga skor. ”Men vem ska trösta knyttet och förklara att en sång är bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång.” |
  |
  |
Knyttet har nu på allvar fått upp ögonen för sin omgivning, på avstånd betraktar han nästa uppslags nöjesfält och alla som har kul tillsammans. Men ingen ser honom och hans utanförskap: ” Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är: stig in och säg godafton så att de SER att du är här!”
Knyttet går vidare, han har nu påverkats ytterligare – hans sinnen öppnas succesivt, glädje och skönhet tar plats. Det tunga och trånga lämnar honom och befinner sig på avstånd. Men ännu återstår en del att bearbeta och upptäcka. Så hittar han en flaskpost – någon annan behöver hans tröst, och då släpper alla hämningar! I sin vidare vandring räds han varken möten eller mörker. Den mest skrämmande av mörkrets makter, den förskräckliga isande kalla mårran, besegrar han. Och där sitter HON, skruttet, den utvalda… |
  |
  |
Kärleken färgar hela deras tillvaro, men ännu ett steg återstår – att sätta ord på uppleveler och känslor. Här räcker knyttets förmågor inte till längre utan läsaren/lyssnaren ombeds hjälpa till att formulera ett brev… (i detta uppslags text har jag alltid kommit av mig en aning, tappat rytmen). Blev det svårt även för oss? Kanske kom det lite plötsligt – men förmodligen har vi redan formulerat en stor del av svaren – kanske inte högt men genom de retoriska frågorna och svaren har vi troligen kommit en bra bit på väg.
Utan att vara medvetna om det har vi säkerligen utifrån vår egen nivå redan gjort det som frågas om inledningsvis. Vem ska trösta knyttet? – jo vi, med hjälp av berättelsen och dess vägledningar. Och nu märker jag att varken knyttet, skruttet eller de andra är egennamn – de är karaktärer, karaktärerna är vi. I dagarna cirkulerar en karaktärstest på facebook: vem är du av Tove Janssons karaktärer? Trots att berättelsen fyller samma funktion i växande och insikt som många andra sagor känns den extra genomarbetad, in i minsta detalj, bild, text, tanke, frågor och svar, uttryck, rim, rytm och teckensnitt. För mig är den störst när den läses högt av en vuxen för ett barn, i mötet mellan litteratur och människa kan mycket ske som inte går att sätta ord på. Vem ska trösta knyttet? är utgiven 1960, då var jag två år och min pappa fick den av sin syster. Han läste den för mig och senare för sina barnbarn, jag har läst den för mina barn och barnbarn Hans berättarröst finns fortfarande inom mig och alldeles säkert var boken i sin helhet lika viktig för honom som den har varit för mig i över femtio år. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel: Magiska djungeln, Text och bild: Hanna Olausson Förlag: Ordalaget förlag (2014) Recensionen finns även på Barnboksprat |
  |
  |
  |
Prickiga zebror bor inte i djungeln … |
  |
Det var en gång en prickig zebra… Neeej, det är väl inte sant, zebror är väl inte prickiga! Fast kanske kan de vara det ändå – på skoj, i den Magiska djungeln; i alla fall en liten stund tills vi med gemensamt kunnande avslöjar sanningen. Men i den Magiska djungeln är vänskapen faktisk viktigare än utseendet - hur man egentligen ser ut kanske inte har så stor betydelse så länge alla kan ha kul tillsammans! |
  |
  |
  |
  |
Först introducerar berättaren den prickiga zebran som lever längst inne i djungeln. Innan vi har hunnit vänja oss vid tanken, alternativt protestera, vänder vi på bladet och möts av ett massivt, tjockt och brett Neeeeeej! och dementin att zebror är randiga. På uppslagets motsatta sida gör den randiga zebran en levnadsglad kroppsrörelse som berättar att detta är skoj och en sorts lek som vi ingår i tillsammans! Vi är me’ – eller hur?
På de kommande uppslagen träffar zebran olika djur som vid första mötet inte alls ser ut som vi är vana eller beter sig som de borde; för att på nästa sida presenteras som de ser ut/är: ”Zebran träffade en ullig noshörning …”. ”Neeeeeej! Noshörningar har inte ull, de har TJOCK HUD! Den randiga zebran och den tjockhudade noshörningen blev vänner.” Med nya eller bekräftade kunskaper får läsaren göra nya bekantskaper tillsammans med zebran. |
  |
  |
Magiska djungeln är en medryckande glad bok som lockar till uttrycksvariation i läsningen – bokstäverna/texten interagerar i form, storlek och uttryck med bilderna, våra sinneserfarenheter och textinnehåll/ordens betydelse. Den ulliga noshörningen presenteras med ulliga bokstäver, och att verklighetens lejon är gula och faktiskt jättefarliga, förstärks genom stegrande, delvis taggiga (även syftande på utseendet av manen kring lejonhanens huvud) och kraftfulla bokstäver. För att uttrycka hur zebran i verkligheten blir rädd och springer, startar orden ”springer iväg” från ’raden’ – tar sats, och lyfter snabbt uppåt i ett språng för att plana ut i luften, rörelsen fortsätter i bilden i zebrans bakben som lättat från marken, kroppens språng landar i huvud och framben. Och zebran sprang ifrån lejonet till sina nya vänner i djungeln. |
  |
  |
Kanske kan man säga att berättelsen har två parallella världar, en fantasivärld som på lek utmanar i sina påståenden och en mer verklig där allt läggs till rätta. I de flesta bilder avsedda för barn gullifieras djur: karaktärsdrag, färg, form och proportioner är mer eller mindre förvanskade, men ändå vet barnen vilket djur som åsyftas – tillräckligt många igenkänningstecken har bevarats eller lyfts fram. I Magiska djungeln finns utrymme att reflektera lite extra över förhållandet mellan fantasi och verklighet – även om de mer verklighetsnära figurerna fortfarande är söta barnbilder och stiliserade.
De söta djuren skojar glatt med oss eller spelar uppenbart förbryllade. En skojglad vänskapsbok med härliga bilder där lässköna texter uppmuntrar till levande nyansering; det blir kul att ’läsa’ tillsammans – barnet lär sig säkert snabbt att medagera i ord och uttryckssätt, och när en ny kommer till de övriga gänget används uppräkning och upprepning – i bokens slut är alla vänner samlade. Men det har dykt upp en joker, som leder tillbaka till leken: … bläckfisk – i djungeln!? Jaa, det här är en Magisk djungel, där får vem som helst bo – så länge man är en bra kompis, vill säga! |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titlar: Borttappad och Sommarregler, Text och bild: Shaun Tan, översättning: Ulla Roseen Förlag: Kabusa Böcker (2012, 2013) Recensionen finns även på Barnboksprat |
  |
  |
  |
I Shaun Tans fantastiska världar kan allt hända |
  |
2011-års ALMA-pristagare Shaun Tan är åter affischnamn, under sommaren är han aktuell på flera museer runt om i Sverige. Den australiensiske konstnären och författaren skapar allåldersböcker som var och en må ta till sig efter sin förmåga, nivåerna är många men gränslösa. Monster och människor möts – de är individer i samma samhälle och mer eller mindre unika; men gång på gång händer det oväntade! I myllret av meningsbärande detaljer fortsätter berättelsebygget med referenser ur så väl konsthistorien som natur- och samhällsvetenskaperna. |
  |
  |
  |
  |
Jag-berättaren i boken Borttappad vet att läsaren förväntar sig en historia, vi får följa med honom och återuppleva den gången då han hittade den borttappade saken och höra hans berättelse om hur det gick till och vad som hände. Huvudpersonerna – berättelsens enda individer skulle jag vilja påstå – är pojken som jobbar på sin kapsylsamling och saken han hittar på stranden. |
  |
  |
Stranden och staden befolkas av människomassor men inte en enda lägger märke till den gigantiska röda saken med sina många tentakler och spännande detaljer. Trots att pojken leker tillsammans med den hela dagen är det ingen som frågar efter den – alltså är den borttappad och måste tas om hand. Vandringen tillsammans med de bägge genom stadens ’samhällsmaskineri’ är ett äventyr i sig, här finns fenomen, mekanismer och konstruktioner av alla de slag; kugghjuls- och rörkonstruktioner/formationer infogade i arkitektur, och ritningar, tabeller, stämplar och annonser i bakgrundscollaget – man skulle kunna tala om ingenjörskonst och samhällskritik men får absolut inte glömma fantasin och den röda tråden. |
  |
  |
Pojken i berättelsen inser att varelsen/saken inte passar in i samhället, inte blir sedd för den den är, eller sedd över huvud taget, han försöker hjälpa den att ’komma till rätta’. Till slut kommer de till en paradisliknande värld full av märkliga saker som inte liknar något annat, om saken egentligen hör hemma där är ovisst men den ger i alla fall ifrån sig gillande ljud. De ’tekniska detaljerna’ att fördjupa sig i känns oändliga; aspekterna utanförskap, att vara annorlunda och omsorg kan även de förstås på olika vis. Rekommenderas över generationsgränser, såväl saken, som pojken är lätta att identifiera sig med! |
  |
  |
Om man har möjlighet att besöka något av museerna kan man se den Oscars-belönade animerade kortfilmen The Lost Thing som är en fantastisk filmatisering av boken Borttappad. Visas gör dessutom Shaun Tans originalteckningar, skisser och målningar. På Bror Hjorths Hus i Uppsala lämnar den gigantiska saken sin bakgrund på väggen och sticker dessutom ut sina slingriga tentakler – men hotfull är den inte! |
  |
  |
I boken Sommarregler får vi veta vad vi ALDRIG eller ALLTID ska göra under sommaren och vad som händer om vi bryter de reglerna. Berättarjagets egna erfarenheter: ” Detta är vad jag lärde mig i somras”! Personer: en stor och en liten – kanske bröder/bästa vänner. Gestaltning: mer eller mindre dramatiska ögonblicksscener. Texter: stilla uppmaningar avslutade med punkt. Reglerna och bildberättelserna är fristående men det finns ett framåtskridande i handlingen och ett lyckligt slut – de två klarade sommaren – kanske tack vare den sista regeln: ”Missa aldrig sommarens sista dag.” Som läsare av bild och text ser vi helheten i varje bildberättelse, förstår orsakssammanhanget och tidsaspekten i ’om du gör detta så händer detta’ – vad som händer om man bryter mot regeln. I handlingen är ofta en eller båda killarna omedvetna om konsekvenserna av sitt handlande, konsekvensen framträder i bakgrunden eller isolerad på annat sätt – de klarar sig ju alltid. |
  |
  |
Man kan också lyfta fram att personerna själva är isolerade, i ett främre skikt eller skyddade i ett ljus – som sagt, poängen är att de når slutmålet och överlever sommarens utmaningar och faror. Alla regler och bildberättelser är inte lätta att förstå – särskilt inte för de yngsta, men de lockar och fascinerar, vilket var uppenbart vid mitt besök på museet. |
  |
  |
Några av de mer begripliga reglerna för de yngre är: ”Trampa aldrig på en snigel.” Bakgrundens tornado kan kanske tolkas som ’för då går världen under’ (tar man bort en art i skapelsen så vet man inte vad som kan inträffa). Eller den näst sista: ”Se alltid till att hitta vägen hem.” där barnen omges av en surrealistisk och dystopisk van Gogh-referens men är trygga i sig själva och vissheten att de är på väg hem tillsammans. |
  |
  |
De mer absurda, som: ”Lämna aldrig en röd strumpa på klädstrecket.” kräver en annan typ av logik men bilden talar: först ser vi den gigantiska kaninen som orimligt kan få plats där den är mellan två plank i en bakgårdsarkitektur, framför planket/muren sitter två skrämda barn hopkurade, men de kan orimligen se kaninen, i stället tittar de på fågeln – en typisk olyckskorp som också befinner sig i solen på bakgården… men vad är det kaninens rosa öga ser – jo, en mikroskopisk röd strumpa som sitter på ett klädstreck!
Bilder att titta på tillsammans, texter att klura över! Tan har skapat flera böcker, varav flera representeras i bild och bokexemplar på utställningen. Håll utkik, utställningen visas i Uppsala, Västerås och Halmstad under vår/sommar, sommar/höst respektive höst/vinter. |
  |
  |
Min recension av konstutställningen finns på På Konsten.net |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel: Den lilla Sjöjungfrun, text: H.C. Andersen illustrationer: Charlotte Gastaut, översättning och bearbetning:Suzanne Öhman förlag: Rabén & Sjögren (2014) Recensionen finns även på Barnboksprat |
  |
  |
  |
Den lilla Sjöjungfrun |
  |
Framför mig ligger en bok som är förföriskt vacker, så lockande i sin framtoning att mitt skönhetssinne inte kunde motstå den. När jag öppnade och bläddrade förfördes jag ytterligare av sjöjungfruns ljuva varelse, silverglans och glitter, de fantastiska färgerna, formerna och mönstren. Inledningsvis förträngde jag att ursprungssagan inte vänder sig till de yngsta. Den estetiska ytan leder så småningom till det djupare, delvis etiska, innehållet – det fördjupade som finns under ytan. |
  |
  |
H.C. Andersen skrev inte sagor för små barn; jag kan inte skylla på honom för att ’sagan’ i föreliggande version är oförfalskad – inte tillrättalagd för de yngsta. Möjligen kan jag erkänna mig förd på villovägar av Disney; efter film och tv-serier vet varenda unge vem ”Lilla Sjöjungfrun” är. Även om jag själv bara har sett fragment av varianterna i vår tids tecknade filmproduktion tycks det uppenbart att Disney vänder sig till en ung publik medan upphovsmannen vänder sig till en betydligt äldre. Även om miljöer och karaktärer är de samma, liksom huvudsaklig handlingslinje, så vill jag påstå att andemeningen i Disney-produkterna skiljer sig från den ursprungliga tanken.
Först en överblick av handlingen: Den lilla Sjöjungfrun är den yngsta av sex systrar som bor i ett palats på havets botten tillsammans med sin far och farmor. Vid femton års ålder tillåts varelserna att sätta näsan över ytan och besöka världen ovanför, de olika individerna/systrarna upplever och uppskattar helt olika saker. Eftersom ’vår’ jungfru är yngst får hon höra de andras berättelser innan det är dags för hennes egen uppstigning. Hon frågar alla som har erfarenheter för att få veta mer – och hon längtar! När dagen kommer får hon syn på ett vackert skepp där en vacker ung prins har fest. Men så kommer stormen och skeppet bryts sönder. Sjöjungfrun räddar prinsen men gömmer sig sedan, han blir funnen av en ung kvinna. Efter sitt besök i ’den andra världen’ återvänder Sjöjungfrun ofta dit men det centrala är prinsen och längtan efter att få vara hos honom. För att nå sina mål är hon beredd att göra stora uppoffringar… Dels ville hon se mer av prinsen, dels ville hon veta mer om människornas värld och om människolivet. Hon får kännedom om hur skillnaden vid livets slut mellan sjöjungfru och människa ser ut: en sjöjungfru blir trehundra år och försvinner sedan som skum på havsytan medan en människa lever kort men har en odödlig själ. Hon vill vinna prinsens kärlek OCH få en odödlig själ. Frågan är vilken läsning som poängteras i olika generationers och mediers versioner, var ligger tyngdpunkten i förmedlandet: kärlekssaga, livsproblematik eller de små sjöjungfrurnas undervattensliv och äventyr. För bokens lilla sjöjungfru visar sig vägen till målen under en längre sträcka vara gemensam: i den undre världen går hon till sjöhäxan som lovar att göra ’den lilla’ till människa åtminstone till det yttre, men det kommer att innebära stora lidanden som kroppsförändringar och stympning – hon får exempelvis betala med sin röst och tunga. Hon säljer sin sjöjungfruidentitet till en ond makt för att få två ben och en själ. För att komma vidare i kärlek tillkommer en samling villkor och regler. Kommen till önskat land går det inte riktigt som hon har tänkt sig och hon ställs, med bistånd från systrar som vill rädda henne, inför frestelsen att döda sin kära. Men nu var det ju inte enbart ägandet av prinsen som var målet, kärleken och den odödliga själen vägde tyngre och förde henne till himmelska höjder. |
Vad är en sjöjungfru? Ett väsen som enligt tradition och myt med hjälp av ett bländande vackert yttre och skönsång ska locka sjömännen till sig i havet, med vilseförande och männens död som följd. Allt detta bröt ’vår lilla jungfru’ mot – hon ville bli människa. Vad handlar Den lilla Sjöjungfrun egentligen om? Vem är hon, vad vill hon uppnå? Sagan kan läsas på många sätt och en mängd frågeställningar kan aktualiseras med hjälp av handlingen, exempelvis: Integrering, kulturkrockar; genusproblematik/traditionella roller; kroppsfixering; frestelser, religion, etik, traditioner; historia; att vara någon annan än den man är/byta identitet; vad är kärlek, uppoffringar/martyrskap; band till familj och släkt/den egna individen…
Textmässigt ligger den nyutgivna bok jag har framför mig mycket nära en längre variant från 1980-talet, som jag jämförde med eftersom jag tyvärr inte har tillgång till originalet. Den aktuella är dock komprimerad – inte lika utbroderad och detaljrik som den mer ursprungliga texten – delar av H.C. Andersens målande text ersätts här av Charlotte Gastauts fantastiska bilder – en kompromiss som enbart är till fördel. Jag skulle starkt rekommendera just denna utgåva till lärare med elever från 11 år och uppåt, de vackra bilderna och berättelsens möjligheter som diskussions-/uppsatsunderlag gör den lockande och viktig för en bred målgrupp. En vacker bok med en klassisk berättelse där bilderna lockar yngre barn än ’sagan’ är skriven för. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel: Mitzi på maskerad, text: Mårten Sandén, illustrationer: Åsa Arnehed förlag: Rabén & Sjögren (2014) Recensionen finns även på Barnboksprat |
  |
  |
  |
Ett vilset barn i de vuxnas värld – om roller och förväntningar |
  |
Mitzi vill att allt ska vara som vanligt – så att hon känner igen sig. Mitzi vill vara den hon är – och kan inte fatta varför hon ska låtsas vara någon annan! Hon vill räkna matte i lugn och ro – inte bli störd av förändringar som hon inte förstår. |
  |
  |
I skolan är det snart jullov och istället för matte tycker fröken att de kan rita – Mitzi vill räkna matte, som de brukar göra på mattetimmarna. Strax innan har fröken, efter att först ha byggt upp det kommande med dramatik, släppt bomben; först satt alla andäktigt tysta, efter tillkännagivandet utlöstes det allmänna jublet – ’som förväntat’ och på beställning.
Men vilken var då informationen som gavs och vilket var budskapet? ”Nästa torsdag, alltså…” (…) ”Då ska vi inte ha några lektioner alls. Då blir det…” (…) ”Maskeradbal!” (…) ”För hela årskurs ett!” Mitzi är nollställd, och inte blir det bättre när ytterligare information delas ut i skriftligt format. Förvirrad, och utanför gemenskapen av alla som är lyckliga och redan har läst lappen, kämpar hon sig igenom de långa och obegripliga orden utan att bli särskilt mycket klokare. Runt om henne surrar luften av röster som talar om ’vad de ska vara’. Mitzi förstår inte. När hon kommer hem glömmer hon lappen i ryggsäcken. Pappa hittar lappen och skrider lyckligt till verket: Mitzi ’ska vara’ punkare! Tålmodigt men fortfarande lika oförstående låter hon honom hållas, tills mamma kommer hem och tar över. Mammans fantasi vet inga gränser – och nu har offret åtminstone förstått att det handlar om att klä ut sig – och det till varje pris – och så får mamma hållas tills hon ger upp och överlämnar uppdraget till en teaterkostymör, som även hon får se sig besegrad av en oförstående liten flicka. |
Farfar ger henne en nyckel till mysteriet, men Mitzi lyckas inte låsa upp, hur hon än försöker; hon förstår inte varför hon ska vara någon annan än sig själv och hur hon ska kunna bli det! Farfars egen idol, Charlie Chaplin, som Mitzi är väl förtrogen med, accepteras och förvandlingen sätter igång. Men figuren som Mitzi möter i spegeln når inte in till hennes eget innersta – trots att farfar hjälper henne att träna och förklarar hur hon ska gå in i en roll.
När Mitzi möter spårvagnskonduktören, som hon själv ser upp till, i andra kläder och annan miljö än hon är van att se honom i, överväldigas hon av en stor och oförklarlig sorg. Först här, i det konkreta som berör henne, kan Mitzi ta till sig vad det handlar om att gå in i en roll med hjälp av en förklädnad. Mitzi på maskerad är en viktig bok! Alltför många vuxna förutsätter att alla barn har samma typ av förståelse, tycker att samma saker självklart är roliga. Lärare och föräldrar glömmer att förklara och förankra – och kolla upp att alla har tagit till sig budkapet, vad det hela går ut på. På flera sätt framgår att Mitzi inte är ’som alla andra’ – men hon är som många andra – fler än ’vi’ räknar med. Själv både känner jag och har träffat människor i olika åldrar som har blivit utsatta för samma behandling som Mitzi (i bland har begreppet bokstavsbarn viskats omkring dem). Egentligen kanske det inte handlar om barnen, utan om de vuxna som inte möter det barn som faktiskt står framför dem. Mitzi har inte så lätt för att läsa och ta till sig det skrivna; mammans rika fantasi är blad det värsta hon vet; hon tycker inte om kalas och hon gillar inte att rita. Däremot förstår hon att det inte är någon idé att ge pappa en färgglad tröja när han bara använder svart – det är nämligen logiskt. Flickan vill ha struktur i tillvaron, inte överraskningar; matte är hennes starka ämne; hon vill ha lugn och ro och uppskattar strategispelet schack. Hon vill och behöver förstå, är inte sorten som bara accepterar och sväljer det som serveras. En bra och charmig högläsningsbok vars titel och utsida inte riktigt motsvarar bokens innehåll - jag tror att Mitzi skulle tycka att ytan var just ytlig. Säkert är det många fler som känner igen sig än vi anar, och det finns många Mitzi som väntar på att ’förlösas’! Mårten Sandén har även skrivit Mitzi i mitten som finns recenserad på Barnboksprat. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel: Vina Vinas vän, text: Jujja Wieslander, illustrationer: Lotta Geffenblad förlag: Rabén & Sjögren (2014) Recensionen finns även på Barnboksprat |
  |
  |
  |
Vårkänslor och vänskap |
  |
Vina Vina är våren på spåren och finner en vän. På knoppen har han en mössa som får mig att associera till en vårknopp, på kroppen en värmande poncho av sydamerikanskt snitt; de röda stövlarna gör spår i vinterns sista snö och mellan fläckarna syns spår av vår. Och spår av tassar… |
  |
  |
Vina Vina har gått ur sin husvagn och lämnat dörren öppen så att vårvindarna kan blåsa in. Det blåser i träden, pojken ställer sig i trädposition och tar emot vinden med sin kropp. Han har en pinne i handen – säkert är det samma ’magiska pinne’ som i den tidigare utgivna Vina Vinas vargpinne – den som kan användas till allt. Stark, glad och välkomnande ser han ut att vara – bjuder liksom in läsaren i sin värld – men lite kämpigt är det att stå som ett träd i vinden.
Hur kan en läsare som inte läser bokstäverna vara så säker på att det är vår? Blåsa i de kala träden kan det väl göra även när det är höst och vinter!? Å, det är hur tydligt som helst – se bara på ljuset i de lila och grå stammarna, den smältande snöns grå kanter mot den bruna jorden runt träden, gummistövlarna och den gulspräckliga knoppen på huvudet. För att inte tala om vårtecken som vintergäck och snödroppar, och de karaktäristiska fåglarna som berättar om att vintern håller på att släppa taget: domherrarna. Blommorna återkommer på varje sida och domherrarna här och var – säkert frågar den lille iakttagaren efter namnen, om nu den vuxne har missat att vara iakttagare och berätta… |
Uppenbart är att Vina Vina har fått vårkänslor, sprittande glad möter han våren på naturens villkor. I den smältande snön kan man göra spår och upptäcka skillnaden mellan fotspår och pinnspår… Men i vårkänslor spirar längtan efter vänskap och pojken längtar efter en vän – inte för att det direkt märks i bildberättelsen men det står skrivet. Och så – mitt i spår- och vårupptäckarglädjen dyker det upp ännu ett spår: tassar med klor! Varg! Och vid ett träd har vargen stannat och kissat – det är gult i snön! Han spanar, följer spåren, finner och testar; jo då, när han kastar pinnen och ropar: ”Ta pinnen då!”, hoppar vargen genast fram och springer sin väg med det hämtade bytet i munnen, men återvänder i egenskap av vän när Vina Vina visslar. Tillsammans upptäcker de våren och på glädjen att ha en vän, vare sig den är varg eller hund, går inte att ta miste – någon att dela upplevelser och glädje med. Lek på lika villkor förmedlas – möjligen lite mer på djurets. |
Pojken är i fokus, upplevelserna utgår från honom med ett direkt tilltal till berättelsemottagaren, även om Vina Vina inte är medveten om att han har en betraktare, utan är i sin egen värld. Mimik, rörelser, samklangen med årstidens, naturens och djurets förutsättningar, förmedlas genom texthandlingens enkelhet och bildernas komplexitet. I slutscenerna är de blöta och trötta, torkar sig tillsammans och delar sängvärme, på bordet syns rester av gemensam måltid – en heldag med andra ord – som avslutas med replikväxlingen: ”Nu är du min Varg, säger Vina Vina.” ”Voff, svarar Varg”. Från att ha varit en varg har Vina Vinas vän blivit Varg.
Många sagor och karaktärer passerar revy medan jag läser, exempelvis: Nalle Puh och Tesslan, det ensamma Knyttet som lämnar sina rum med dörrarna öppna, Snusmumriken, Ronjas vårskrik, Rödluvan, Putte i blåbärsskogen… – och så verklighetens lilla pojke som precis är i just denna upptäckar- och upplevartid i livet; barnbarnet Jack som fyller tre år denna vår har nu någon att dela sina upplevelser, omsorger, senaste erfarenheter och nya kunskaper med: Vina Vina! |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel: Granaporna, text: Annalena Hedman, illustrationer: Emma Göthner förlag: Rabén & Sjögren (2014) Recensionen finns även på Barnboksprat |
  |
  |
  |
Glädje kan hjälpa en medmänniska att bli granapa :-) |
  |
Trollet och Dennis leker rymdlekar ute, men när de får syn på trädroten som formar en liten koja byter leken plötsligt inriktning, och ett inredningsprojekt tar vid. Men vilka är de små bosättarna och var kommer de ifrån? Med hjälp av fantasi, kreativitet och forskning/vilja att veta mera, får barnen med både sina föräldrar och andra vuxna i sitt i engagemang för de små figurerna. |
  |
  |
Dennis och Trollet inreder under trädroten; de bygger små sängar av pinnar och förser dem med madrasser av skumgummi och tyg, men vem ska bo i kojan och ligga i sängarna? Barnen gör små figurer av grankvistar, kottar och snören men tycker att de blev så fula att de gräver ner dem när de går hem och äter. När de kommer tillbaka är sängarna upptagna av barriga, små sovande filurer.
De små påstår att barnen är monster och hävdar med pipiga röster att de själva är människor, som behöver sova mycket. Utan att fråga de små bestämmer sig barnen för att leka med dem – om de nu ändå om de ska bo där så kan de vara som våra dockor, som vi hade bestämt vår lek från början. Men man kan inte hantera små människor hur som helst, då protesterar de – och inte kan man ge dem vad som helst att ära heller; små runda och salta saker ska det vara säger lilla Yngve, som är störst. Medan barnen hämtar oliver smiter katten ut. Det faktum att de små människorna blir rädda och inte minns, får barnen att försöka förstå och ta reda på mera om vad de egentligen är för några. Att de små människorna dessutom tillägger att de kommer att minnas om de blir glada sätter igång ytterligare aktiviteter. Genom att beskriva, visa och teckna söker de svar hos föräldrar, som trots goda försök inte kan svara. Via internet får de kontakt med en expert på Naturhistoriska museet som efter beskrivningen kan berätta att de små är granapor, och hänvisar till biblioteket. Men i boken står inget om hur man gör granapor glada, Trollet och Dennis måste helt enkelt prova sig fram, och utgår från det de själva tycker är roligt. Hur barnen än anstränger sig blir granaporna inte tillräckligt glada för att minnas var de bor, men så av en tillfällighet råkar de hitta barnens grandockor… Berättelsens uppbyggnad sätter igång fantasi, kreativitet och aktivitet på ett pedagogiskt sätt: vilken metod ska man använda för att ta reda på mer, och hur ska man tillämpa sina vunna teoretiska kunskaper - överföra dem till praktisk problemlösning, och slutligen nå målet; granaporna vill hem igen, men var bor de, och hur ska barnen få dem att bli så glada att de minns var de bor? Dessutom uppmuntras till konkret skapande och utomhuslek, tips på material som finns tillhands för de flesta. Om man är glad minns man bättre. Om man hjälper andra blir man glad. Om andra människor i olika positioner, åldrar och storlekar engagerar sig når man lättare sina mål. Annalena Hedman och Emma Göthner har gjort ett bra arbete och granaporna är jättesöta, dock: Granaporna är klassificerad som en ”Läsa själv” – bok; till innehåll och idé har jag inget att invända men meningarna är ofta långa, innehåller långa ord och har då och då en knepig uppbyggnad, vilket gör att det inte är en lättläst bok för nybörjaren.
|
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel: Min björnfarfar, text: Alex Cousseau, illustrationer: Nathalie Choux, översättning: Suzanne Öhman förlag: Rabén & Sjögren (2014) Recensionen finns även på Barnboksprat |
  |
  |
  |
Sorgbearbetning |
  |
En liten flicka har mist sin farfar, hon saknar honom och han finns nära i hennes tankar; hon tänker sig in i att han fortfarande lever och finns där hos henne – han har blivit en björn och sitter framför brasan i väntan på våren, som de tillsammans väntar på men som aldrig tycks komma. Vi får följa med på deras vandring i sökandet efter våren och vad den står för. |
  |
  |
Saknaden efter farfadern bor kvar i den lilla flickan, som med hjälp av förståelse byggd på egna samlade erfarenheter bearbetar sin sorg på sitt egna sätt. Nyckelordet är övervintra: ”Mamma säger att de döda övervintrar mycket, mycket längre än alla levande. Det gör inget, vi väntar.” Nyckelordet innefattar väntan, vila, längtan, hopp, värme och nytt liv. Kunskapen om att björnar och en del andra djur går i ide, att efter vintern kommer vår, att växtligheten vilar under vintern och att frön gror och växer när värmen återkommer, finns, eller växer fram, hos det lilla berättarjaget.
Jagberättelsen börjar lite begreppsligt tveksamt, kanske är det en översättningsfråga: ” I morse när jag vaknade önskade jag att min farfar fortfarande levde. Han hade blivit en björn. Vi hade inväntat våren tillsammans…” Ja, visst önskade hon det, men fortsättningen bygger på att hon föreställer sig i fantasin/tänker sig in i att han fortfarande lever, men i björnskepnad, och det blir, liksom sökandet efter våren och dess väsen, utgångspunkten för den fortsatta sorgebearbetningen. (Egentligen har de alltså inte inväntat våren framför brasan.) Björnfarfar har ”övervintrat” framför brasan men vedträna börjar ta slut och björnfarfar är lite otålig. Han vill inte sitta hemma och vänta på att våren ska komma utan ger sig ut medan det fortfarande är natt och full vinter. Flickan hinner precis få med sig ficklampan när hon följer med honom i hans sökande efter våren. Här finns mycket symbolik invävd; från mörker mot ljus, från vila till växande, från död till liv; björnen står för något som är stort, tryggt och starkt – det är som om den lilla flickan säger: ”Tillsammans kan vi allt”. Björnfarfar lyssnar på de andra djuren – tar emot deras vägledning och gräver gångar i jorden under snön, flickan lyser hans väg i nattens mörker och i underjordens rike, där såväl djur som växter övervintrar. Men de blir trötta – både farfar, flickan och lampan, kraften och ljuslågan sinar, björnfarfar uppmanar flickan att gå upp mot ljuset och hem till värmen; själv sover han vidare under jorden – övervintrar i väntan, och det är som det ska. För flickan är det naturligt att återvända hem, nu ensam och fortfarande i vintervandring. Men på vägen hem möter hon tö och kommer till sin väntande mamma, vars omsorg, värme, tröst och hopp leder henne vidare till vår, fortsatt liv/uppståndelse och växande. Allt har sin tid. Vandringen gör hon ensam, tillsammans med sin björnfarfar. Hemma finns en mamma som ger vägledning i ord och handling: släpper iväg, och tar emot när vandringen är färdig. Det är en fin och stilla berättelse som jaget bjuder sin läsare på. Det som börjar med sorg och kyla i vintern avslutas med liv, hopp och växande om våren. Livscykel, kretslopp och en naturreligiös blandning som kan utvecklas och/eller renodlas; i berättelsen finns öppenheten att fylla på, fundera vidare – utveckla efter behov, tradition och tro. Det finns olika sätt att uttrycka livets slut och fortsättning – och kanske behöver det ena sättet inte utesluta det andra. Ämnet behöver få flera ansikten/gestalter, behöver behandlas på olika sätt och från olika utgångspunkter – här den lilla flickans egen. Allt som händer förmedlar trygghet och trosvisshet. Förutom den inledande begreppstveksamheten är formuleringarna välvalda och mjuka, meningarna korta och kärnfulla och berättaridén utmärkt. Illustrationerna harmonierar med det berättade, betonar känslor och upplevelser, särskilt förmedlade genom kroppspråk och mimik. |
  |
  |
* |
  |
  |
  |
Titel: Salmarigatan, författare: Christer Björk förlag: Vulkan (2013) |
  |
  |
  |
Salmarigatan i Brostena |
  |
Tid och plats, en samling människor och en mängd relationer; relationer som sträcker sina tentakler högt, lågt, nära och fjärran. Alla platser bär historia. Somliga platser har stolta och urgamla traditioner, andra bär mörka minnen vidare till kommande generationer; vilket som är vad beror på vem som berättar och hur, varför, och i vilket sammanhang och tid berättelsen framförs. Det som befinner sig i centrum för en plats levnadshistoria kan exempelvis vara en händelse, en person eller en byggnad – eller alla tre – men med tiden kan berättelsen förändras åtskilligt, utvecklas, ta sig andra vägar och få sin centralfigur eller betydelse utbytt. Outgrundliga äro Herrens vägar. |
  |
  |
Hur byggen utvecklas i sin hållbarhet beror på grunden, om nu byggmästare och byggstenar kan vara överens om vad i grunden består, men hur stabil grunden än är från början, så beror resultatet på det fortsatta byggandet, på konstruktionens hållbarhet och på beskaffenheten av det ingående materialet. Det bygge jag syftar på är främst det medvetna samhälls- och livsbygget i olika tider. Övriga krafter som styr är inte så lätta att kontrollera…
Titeln Salmarigatan medför att en utgångspunkt i läsandet är just platsen, huvudpersoner i berättelsen är egentligen alla förekommande och även de kan ses som utgångpunkter; men boken handlar om något mycket större: relationer som går utanför namngivna personer och en enskild bygds historia. Kyrkan, i olika bemärkelser, är central: berättelsen handlar i ett vidare perspektiv om människor och deras tros- och livsfrågor, kyrkan i olika tider och vad den står för – förändringen som har skett och sker, samt om traderade berättelser och deras betydelse. Brostena är en stad med anor från tiden före reformationen, den traderade berättelsen om Salmarigatan är splittrad och osäker men bärs upp av byggnadsrester från medeltiden och snart framgår det att och staden har en blodig historia. Den historiska delen av berättelsen byggs samman med en mängd människoöden i vår samtid liksom de historiska kyrkostriderna byggs samman med vår tids. Relationer och byggen rasar bildlikt eller bokstavligt samman och nya byggs upp på grunder som delvis tycks vila på det gamla men ändå blir nya och fulla av hopp. Balansen är bräcklig och kan i vissa stycken synas motsägelsefull. Att byggstenarna i denna berättelse är många blir snart uppenbart, liksom att en saknas – nämligen slutstenen. Vidare framgår med all tydlighet att flera av byggstenarna är ostadiga, skeva eller rent av opålitliga och inte håller för att bygga vidare på – det kan gälla samhälle, kyrka eller äktenskap. Författaren Christer Björk skissar porträtt av personer och fyller dem långsamt med färg, som läsare förstår man att han har mött många. Personerna presenteras var för sig som individer och förs sedan samman i grupperingar och gemensamma sammanhang, så som det är och händer i en småstad med omgivning; gamla och unga, landsbygdsbor och stadsbor, människor från olika samhällsnivåer och tider, med olika bakgrund, behov, förväntningar och drömmar – i en välvald blandning. Då och då kan läsaren förnimma den allvetande berättarrösten eller en regissör som drar lite i trådarna; få en känsla av att vara på teater där en presentation av rollfigurerna avlöses av scenväxlingar där rollinnehavarna intar scenen, kompletterat med en förtydligande, förstärkande eller förklarande röst – eller en texttavla som i stumfilmen. Berättarspråket är vackert och rikt men till det något teatrala uttrycket kan problemet med det frekventa antalet skiljetecken föras, för den skönlitteräre läsaren hämmar de textflödet och kan förvirra en aning. En bra redaktör hade kunnat säkra berättelsekonstruktionen och finpolera handlingens välvalda byggstenar till en ännu högre nivå – må så ske i nästa bok! I själva berättelsebygget finner jag dock inga större brister, möjligen någon liten icke genomgående spricka här och var och en eller annan perforering som långtifrån hotar stabilitet och gedigenhet. Berättelsebyggets avslutning menar jag är öppen, kanske kan den ses som en tolkningsfråga angående vad det är som egentligen rasar samman och vad det är som består, vem/vad som segrar är däremot uppenbart – i alla fall för vissa av oss läsare… |
  |
  |
* |
  |
  |
  | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Titel:: Riddare och drakar, text: Christina Björk, illustrationer: Eva Eriksson, förlag: Rabén & Sjögren (2013)
|