Övriga reportage

Utställningen Ohana – fin blomma/Artminers Botaniska trädgården i Uppsala t.o.m 14/9 -14

Det offentliga trädgårdsrummet som utställningsrum

…eller trädgården som konstnärlig upplevelse, eller samspelet mellan tre olika naturer…

En botanisk trädgård är ett stycke konstgjord natur där växter och miljöer har sats samman i ett pedagogiskt och vetenskapligt syfte och för allmänhetens rekreation och ögonfröjd… Området kräver arbete, omsorg och kunskap för att upprätthållas, bevaras renodlat levande och utvecklas. Traditionen sträcker sig långt bakåt i tiden – Uppsala har Sveriges äldsta botaniska trädgård. Men nu har främmande, tidigare okända, arter nästlat sig in – kommer de att bära frukt och utvecklas eller behandlas som ogräs?
Ohana – fin blomma/Artminers En samling svenska konstnärer har planterat in artefakter bland trädgårdsmästarnas odlingsskapelser; enligt den kortfattade informationen gestaltas gruppens japanska erfarenheter i installationerna, som integrerats med växtligheten. Gränserna mellan arrangerade/konstgjorda - odlingar, installationer utställda på konst-jord och det naturliga, är här i trädgården hårfina – om de ens finns. Vilka föreställningar om natur odlar vi? Vem/vilka är trädgårdens mästare och skapare?
På en informationstavla innanför trädgårdens grindar fann jag några korta meningar om konsten och en bild som troligen föreställde en av installationerna. Bilden bar jag med mig på näthinnan, tänkte att den symboliserar konstnärsgruppens namn, Artminers: försilvrade spadhandtag på skaft i bildfokus, och redskapets fortsättning – själva spadbladen – halvt nedstuckna i jorden, som i eget arbete eller under arbetarnas vila. Jag sökte aktivt verket men fann det inte. Kanske var det ett budskap, att inte särskilja de olika ’arterna’ utförda av olika skapares hand – en gräv där du står-uppmaning. (Innan det var dags att starta vandringen hade jag funderat över strategin; skulle jag aktivt söka den felande länken eller bara fridfullt strosa och låta mötena tala för sig själva? Svaret kan tyckas självklart om man är ny i trädgården – men visst hade jag ögonen på skaft!)
Ett konstgjort stenlandskap breder ut sig, gigantiska stenblock varvas med uppställda småstenar i rader, däremellan skyltar med artnamn på latin och svenska, den arrangerade växtligheten har nätt och jämt orkat upp. Det hela är mäktigt och berör, särskilt med tanke på att jag söker det konstgjorda och finner detta något onaturligt – märkliga motsättningar vaknar.
En aktiv besökare kan knappast undvika att gå i gräset och på kullarna mellan planteringarna – det känns ovant och nästan förbjudet, men här kan jag inte se att man ens ska försöka motstå frestelsen. Den pedagogiskt arrangerade formen av ett träd, med stenkross som grenar och rabatter i bladformerna, är ett sammansatt arkitektoniskt, växande och utvecklande konststycke.
Mina tankar är rotade och fastväxta i trädgårdens pedagogik, och sinnena är helt oförberedda när en chockrosa tingest plötsligt dyker upp i synfältet. Det går inte att ta miste på dess natur och jag försöker artbestämma verket redan på avstånd. Utan att förstå varför, associerar jag till en grön trädgårdspump i en stor trätunna; trots att det jag ser uppenbarligen är väldigt rosa, och dess yttre skikt består av ett skyddande flor av tyll – något odlat ska skyddas, alternativt stängas inne. En växande flickdröm?
När jag har närmat mig ytterligare ser jag de ljuslockiga barbie-dockorna som är fastlindade/bundna vid något som liknar en rosa trädstam – eller som knoppar av videung eller körsbärsblom på bar kvist; vackert, skört, kortvarigt. Skyddade odlade eller instängda vilda som inte får utvecklas… Under det rosa trädet ligger ljuslockiga huvuden, överblommade, överflödiga eller av mänskligkraft skilda från sin livsstam, avbrutna i sitt fortsatta växande… För mitt inre ser jag en sekatör. Groteskt. Begreppet Totempåle infinner sig – och sedan faschinationen över alla tankar som Kajsa Haglund väckt med verket Barbieflora pulchenima.
Med sinnen på helspänn får jag syn på något som rör sig i ögonvrån. Något försvinner men finns kvar – som om kamouflerat; efter min förra upptäckt känns konstnärlig installation inte relevant – upplevelsen är alldeles för naturnära. En hare bland trädgårdsmästarnas planteringar! Fiende eller gäst?
Vid åsynen av de målade träskivorna vet jag inte riktigt hur jag ska tänka – samband eller slump? Vad förmedlar bilderna, jag söker vägledning runt hörnet och i en låda: svaren är kompost och bild för kretslopp, pedagogik och lärarstudenter. Installation, funktion och/eller pedagogik, är texten ”Skolträdgården” en förklarande term eller en verkstitel?
De målade stennyckelpigorna i sin iglooformade videbur, är de pedagogiska leksaker, en installation eller demonstration av växtsätt? Frågorna fortsätter att vara ständigt närvarande. Detalj efter detalj, idé efter idé; det naturliga fångas upp i det konstgjorda/installationerna som i sin tur knyter an till det anlagda – som ett kretslopp av olika skapelser och naturer: människans, naturens egen och den odlade kombinationen. Det hela blir mer och mer komplext, eller också är det tillfälligheter och de konstnärliga inslagen som sätter igång hela tankeprocessen.
Former, formationer, gestaltningars uttryck och materialens möjligheter harmonierar och länkas samman i tankekedjor och associationer. Under ett träd finns Johan Fremlings uppenbart mekaniskt sammansatta burflätverk av plast, Suffugia incerta, ”osäker tillflykt”, som lika gärna hade kunnat vara naturens eget verk, fast då av träfiber och naturligt sammanväxta av egen kraft.
Andra burkonstruktioner dyker plötsligt upp, dess onaturlighet uppenbaras först när de placeras i miljöer där de inte förväntas. Hoppas att haren inte är en anpassad stadshare som tror att konstruktionen garanterar trygghet och mat. Inslaget känns som trädgårdens mest motsägelsefulla – men kanske ändå inte, gränsen är vid närmare eftertanke lika hårfin som i flera av de andra artefakterna. Crepusculum cacalorum signerat Peter Johansson/Barbro Westling är gedigna byggen.
Trädgårdens vattenväxter instängslade bakom flätade gärdesgårdar och växthus utan glas hör till upplevelser som lätt ses med andra ögon tack vare Artminers installationer.
Konceptet i Uppsalas botaniska trädgårdar är spännande, gratis och tillgängligt. Det offentliga trädgårdsrummet har redan i år varit värd för flera inslag av ’annan’ natur: performancefestivalen Friktioner har lämnat tänkvärda spår av märklig art, Kulturernas karneval har blomstrat och barns alster har fladdrat fritt i träden, och under sommaren kommer olika evenemang att äga rum. Vid de tillfällen jag har gästat områdena (som är flera) har jag mött en blandning människor av sällan skådat slag som besökt trädgårdarna av mycket olika anledningar. De många ’arterna’ som samsas och möts på platsen gör att nya intressen gror, ger förutsättning för plantor att växa och inympningar att bära frukt. Om det under Friktioner av Dominic Lipp planterade hornet Phallus spiralis kommer att bära frukt får framtiden utvisa.
Som besökare blir jag med mina reflektioner delaktig i den sammansatta skapelsen, och en del av den, genom att bara vandra i den, men den finns där även när jag går ut genom grindarna och mörkret faller: blommorna fortsätter att blomma och vissna, vinden blåser i den rosa tyllen, gräset växer in och övermannar de flätade plastburarna, utan att bryta ner dem, och haren hoppar och äter utanför min kontroll och makt… Gränserna mellan konst, plantering, skadedjur och seriösa skyltar är inte alltid helt oproblematisk – besökaren får helt enkelt använda sitt sunda förnuft. Men hur är det med Henny Linn Kjellbergs Musca infernalis – har de ätit upp smultronen, eller är inte bladen vad jag tror att de är…
Riktigt var det japanska influenserna finns kan jag inte komma på, och troligen har jag, trots flera rundor i trädgården, bara funnit fyra säkra förekomster av konst-art. Det finns en vits med att låta besökaren uppleva och upptäcka på naturlig väg utan vägledning – man finner sällan alla arter som påstås finnas inom ett område, men kanske bör det ändå finnas en flora som talar om vad som finns att söka.

Virtuella museer/utställningar

Berikar ett besök på ett virtuellt museum upplevelsen när man sedan besöker museet i verkligheten, kan ett besök på skärmen till nöds ersätta ett verkligt besök eller kan det i vissa fall till och med vara att föredra? Vilka fördelar/nackdelar har navigeringstekniken? Tillför det virtuella besöket något eller är det enbart en tidstjuv…

Att besöka museum/utställning på nätet eller via digitalskärm på plats har sin fördelar men givetvis även sina begränsningar. Jag bekantade mig med det Augsburgska konstskåpet på Museum Gustavianum i Uppsala på en skärm i museet, och vid samma tillfälle även konkret/i verkligheten, och senare från min dator hemma. Skoklosters slott, som jag vid ett flertal tillfällen har besökt tidigare, närmade jag mig på ett nytt sätt genom panoramaprojektet Google Art från min dator hemma. Även om det tog väl mycket tid att upptäcka teknikens funktioner och ’dysfunktioner’ så menar jag ändå att min virtuella upplevelse var ett komplement, den gav möjligheter till fördjupning och detaljstudier som jag uppskattar.
Det Augsburgska konstskåpet upplevde jag virtuellt på plats: lyssnade, tittade, läste och klickade framför en stor skärm från en relativt undanskymd plats bakom en monter. Tipset att först ta på sig hörlurarna och med hjälp av en vid sittbänken placerad kula med tillhörande knappar navigera till valet ”Guidad tur” på skärmen, var gott. Guidningen visade sig dock inte vara av traditionell museiart utan en guidning i navigeringsteknik och i dataprogrammets funktioner. Med möjlighet till utsikt över salen, där den centrala montern innehåller själva skåpet och de omgivande montrarna föremål från det samma, guidade/navigerade jag mig sedan vidare genom förstasidans menyer och funktionerna i och omkring bilden av själva skåpet.
Min upptäcktsfärd på skärmen ledde till förmedlande genom olika typer av medier: exempelvis en bakgrundsberättelse i ljud, text och bild om en tid då samlandet var en viktig källa till kunskap om människans skapande, vetenskapen och naturens skapelse: 1600-talet. Gustaf II Adolf tas emot som befriare i staden Augsburg och som gåva får han ta emot det fantastiska skåpet, som dock inte hinner nå Sverige före kungens död. Skåpet donerades 1694 till Uppsala universitet av Karl XI och placerades på Gustavianum som då var universitetets huvudbyggnad. Under en annan rubrik finns information om vad ett konstskåp är (ett universalmuseum i miniatyr – hela världen i miniatyr), dess tillverkning och utformning: skåpet kunde utnyttjas till allt från att betrakta Guds skapelse till att sköta den personliga hygienen, benämningen konstskåp innebär att det är utfört med särskild skicklighet. Samlingen som visas i/genom skåpet är indelad i artificialia (skapade av människan) och naturalia (skapade av naturen), syftet är att vara undervisande: reflektera över tillvaro och sammanhang, samt att roa och häpna. Referenslitteratur anges under flera av rubrikerna.
Så kommer jag till utforskandet av möbeln, utsmyckningarna och föremålen. Med hjälp av knappar och kula kan jag rotera skåpet på skärmen, zooma in och ut. Skåpets fyra sidor har olika teman som gestaltas genom exempelvis målade bilder ur gamla testamentet, ädelstenar eller intarsia. Den klickbara texten ”mer om denna vy” berättar om tema, tolkning, sidans inredning, de föremål som funnits där m.m. Varje skåpsida kan granskas närmare: genom att föra muspekaren finner man att ljusare partier uppstår och en liten hand kommer upp, man klickar och kommer vidare till nästa nivå. I vissa fall kan man ana ringar med blotta ögat annars kan man söka av med musen/kulan och kraftigare markerade ringar och områden med text uppenbarar sig, ytterligare klick på markerat område leder till en specificering, där i vissa fall ett större antal detaljbilder kan granskas närmare, vidare presenteras kort information om föremål, placering och material. En karta över salens montrar går att aktivera och besökaren kan lokalisera var det sedda befinner sig i verkligheten.
Då och då blir man vilseförd i funktionerna och den pekande handen leder till en länk i en bakomliggande vy, men ändå gäller det att söka sig fram och chansa, för rätt som det är kommer man in i något litet ’lönnfack’ som inte hade blivit upptäckt om man inte hade ’känt sig fram med pekhanden’. Nu tror jag inte att dessa upptäckter är menade att vara dolda och de är inte lönnfack i verklig mening. Utforskaren får helt enkelt vara lite klåfingrig och känna sig fram för att få ut allt tänkbart av det magiska skåpet.
Under rubriken och funktionen ”Hitta föremål” kan man göra sökningar utifrån olika kategorier och bekanta sig närmare med ett relativt stort antal av skåpets bilder och många av de, ursprungligen ca 1000, föremål som skåpet har inrymt; som vetenskapliga instrument, toalett- och apoteksartiklar, torkad krokodil, bordsur, klaviaturinstrument, spel, glasögon, möbler och snäckor.
Att allt som såg ut att vara länkar inte var det vägdes upp av att det gick att finna dolda överraskningar, den virtuella utställningen av skåpet är dock inte lika komplex som skåpet självt. Även om det är en större upplevelse att ’med sina egna ögon’ i montrarna kunna ta på många av föremålen och det fantastiska skåpets detaljer, måste jag säga att det virtuella besöket berikade och fördjupade mitt intresse. Glädjande var också upptäckten att jag kunde ladda hem samma program om det virtuella skåpet på min dator hemma och fortsätta utforskandet.
Den virtuella presentationen av skåpet är skapad av företaget Oddville och tilldelades 2009 priset Årets internet, idag – fem år senare i apparnas pek-era – kanske funktionerna inte tycks fullt så märkvärdiga, medan det fantastiska skåpet fortfarande är lika fantastiskt. Konstruktören och köpmannen i Augsburg kallade skåpet världens 8:e underverk; exemplaret på Gustavianum är dessutom det mest intakta av, vill jag minnas, de sex han lät tillverka.
*
Till 1600-talets samlare hörde också Carl Gustaf Wrangel på Skokloster. Efter besöket i det ’mikroskåpiska’ universalmuseet känner jag mig redo att anta den virtuella utmaningen att gå i närkamp med och inta det slott han lät uppföra! Även på Google Art projektets sajt finns en historisk bakgrund, på engelska, som förtjänar att läsas innan man som nätbesökare klampar vidare in i salongen. Vill man först bekanta sig med ett urval av slottets konst, varav många porträtt, så kan man göra det och få en fingervisning om hur närgången man kan få lov att vara.
Vid sidan om historiken och salongen, på skärmen, finns en rad tavlor och en pil för att fortsätta bläddrandet – lika bra att redan nu möta några av slottets övriga invånare. Funktionen Compare ger möjlighet att jämföra två verk: jag placerar två utvalda porträtt bredvid varandra genom att klicka på det ena, och blir då uppmanad att hämta, dra och släppa det jag vill jämföra med. Två herrar ska nu ställas mot varandra och granskas i sömmarna; jag för muspekaren över den ene och får upp liten dubblettbild där jag kan välja att förstora eller förminska ’originalet’ och där jag i en ljusare ruta kan förstora upp detaljer. Jag väljer att studera knappdetaljer hos Gustav II Adolf och jämföra dem med Dürers knäppningsdetaljer i Portrait of a man.
Dags att möta den orangea mannen i salongen… Han befinner sig i en svart cirkel på en obestämd nivå – som i en annan dimension – kanske motsvarar han grön gubbe; jag går in i hans värld med ett klick och befinner mig plötsligt i den stora salongen. I en rad under bilden finns en mängd konstverk som man kan klicka på, min blick – eller snarare kamerans öga, letar då reda den del av rummet som verket befinner sig i och synlig del av utvalt verk. Det tar sin tid för kameran att söka och fokusera – ändå måste jag hjälpa till med det lilla navigeringsverktyget som finns i rumsdetaljbildens vänstra hörn: kompass, plus och minus och olika siffernivåer som är vanlig i kartbilder på nätet, för att få hela tavlan och dess position bland de andra. I en liten ruta kan jag läsa vad målningen föreställer och vem konstnären är, och om jag klickar kommer jag till det separata verket och kan förminska, förstora och jämföra igen.
Men nu är jag nyfiken på att utforska nya funktioner: fyra vinklar finns på plats i den valda vyn, kanske är de pilar – jag för muspekaren över, ett ljust område uppenbaras och jag klickar på måfå i den ljuscirkeln – men det skulle jag inte ha gjort… plötsligt befinner jag mig i en korridor – hur kommer jag nu tillbaka? Datorns backknapp slängde ut mig och jag blev tvungen att åter konfrontera den orangea figuren och finna vägen in. Åter till platsen jag nyss lämnade blundar jag för det ljusa området och ger mig på en av pilarna/vinklarna, blir utslängd i samma korridor och väljer snabbt en annan av pilarna/vinklarna – ah, perspektiv på rummet jag befinner mig i, korridoren ligger bara utanför en av rummets dörröppningar! Nu går jag dit frivilligt genom att klicka på vinkeln som pekar ditåt. Nu vill jag verkligen se lite mer av slottet!
Samma riktning en gång till, och jag kommer ett stycke vidare. Men vad står det egentligen skrivet på väggen? Jag orienterar blicken dit med navigeringsinstrumentet i vänsterhörnet och zoomar med pluset, näej – kan inte riktigt läsa, provar att lägga ’handen’ på och flytta lite på bilden – så där ja, så kan man också göra!
Nu hinner jag kika på några möbeldetaljer i stället, gäller bara att hitta en bra vinkel med hjälp av bildens ljusare parti – som nu kommer till användning.

Nu börjar jag bli riktigt bra på det här, med hjälp av en liten valruta ovanför översiktsplanen, där det står Level, hoppar jag upp till översta våningen för att se vad som döljer sig där… Till all lycka hamnade jag i vapenkammaren, det var i och för sig dit jag ville men förflyttningen skedde inte rakt upp i tornets våning fyra utan till en annan plats på våningen – aha, det verkar som man bara kan besöka planets gråmarkerade rum… Dags att Zooma sig ut och fortsätta vandringen. Att med hjälp av Googels panoramafunktion gå på upptäcktsfärd i slottet visar sig vara ett riktigt äventyr och det är lätt att gå vilse bland de fyra våningarnas 77 rum. Jag har stannat alldeles för länge i ett hörn av ett rum och tittat på några få detaljer, ändå har jag avstått från att titta på sprickorna i putsen, tapetens mönster och möblernas detaljer. Jag får nog vidga vyerna lite till förmån för en översikt av situationen – var är jag egentligen? Ja, visst ja, framför min dator hemma – och titta där: bredvid rumsbilden finns en översiktsbild av våningsplanet där jag nyss ’befann mig’ – kanske ljuskäglan belyser: allt ljus på mig, och när jag för muspekaren över våningsfiguren lyses partier upp; rundeln som markerar tornet lyser och jag klickar mig dit – smidigt och snabbt, slippa gå steg för steg. Att här finns mycket att undersöka är uppenbart! Google Art på Skoklosters slott är alldeles nytt och har många funktioner – klart att det tar tid att komma på hur det fungerar, och att använda funktionerna om man ska ta sig igenom varenda detalj, kanske ska man efter den första faschinationen fundera över sitt mål med det virtuella besöket. Framför allt ska man besöka Skokloster och dess miljöer i verkligheten – upplevelserna går inte att jämföra; att besöka slottets ’nätupplaga’ berikar det reella besöket, inte tvärt om! Miljö och sammanhang, att själv gå runt, känna dofter, möta andra besökare/betraktare… ja, att insupa helheten med sina sinnen går inte att ersätta – det virtuella berikar däremot.

Länk till Museum Gustavianum Länk tillGoogle Art Skokloster

Medicinhistoriska museet och Psykiatrihistoriska museet i Uppsala

En historia av ljus och mörker

De två uppsalamuseerna Medicinhistoriska och Psykiatrihistoriska har samarbetat länge, den officiella sammanslagningen skedde däremot den 3 mars i år. Platsen är Ulleråkers hospitals administrationsbyggnad från 1890-talet. Redan i entrén får jag en inblick i områdenas utställningspotential vilken vida överstiger det förväntade. – Mycket återstår att göra, konstaterar antikvarie Urban Josefsson som gärna visar och berättar om utställningsupplägg, fakta, kuriosa, historik och mycket mer.

Att det bakom läkarvetenskapens praktik finns, och alltid har funnits, forskning på olika nivåer är knappast okänt. Men hur gestaltar man berättelsen om utvecklingen på ett sätt som är både konkret för allmänheten och givande för medicinstudenter? Hur belyser man utvecklingens mörka och ljusa sidor utan att överlägset förmedla: se så förskräckligt det var förr och så långt vi har kommit inom helande av kropp och själ i vår tid.

På museet visas så väl basutställningar som tillfälliga utställningar; redan i entrén finns en monter där föremål och litteratur med anknytning till aktuell medicinhistorisk stipendiat kan beskådas. Mötet med sköterska och vaktmästare, ett stort belamrat skrivbord, ett inglasat skelett och en ikon med skyddshelgon väcker en känsla av allvar och förmedlar en breddad upplevelse av läkarpraktik. Vyn in mot den stora utställningssalen på nedre botten, som utgör Medicinhistoriska museet, ger en försmak av allt som står att upptäcka. Väl inne breder ett upplägg av avdelningsvis indelade montrar och miljöer ut sig. Montrarna visar sig i stor utsträckning innehålla samlingar av instrument från olika tider och är återkommande för varje område: ortopedi, öron-näsa-hals, hörsel och balans, ögon, obstetrik, gynekologi, kirurgi… Oftast ligger mängder av likartade föremål uppradade.

Ögats och synens stora betydelse är påtaglig – funktion, hjälpmedel, undersökning och operation. Ett inslag med signalflaggor, lyktor och material för färgsinnestestning av järnvägspersonal ger ett lite annorlunda perspektiv på ämnet syn och öga, liksom text- och bildberättelsen om den heliga Lucia, de synskadades skyddshelgon.

Ett annat stort område är relaterat till havandeskap. En av montrarna rymmer olika typer av förlossningstänger, en annan skräckinjagande instrument för att rädda livet på modern på fostrets bekostnad eller vise versa. Dopklänningen för sjukhusdop är säkerligen välanvänd. Den portabla lustgastuben lär behövas och känns förtroendeingivande; något som i vår tid inte gäller 1800-talets medicine professor i sammanhanget; i klädd tidstypisk ’uniform’, privatkläder/frack, liknar han mest Greve Dracula.

Ett lätt illamående och minnet av en obehaglig stark lukt – kanske eter, kommer krypande när jag ser den lilla trästolen med tillhörande plåtho vid avdelningen ”öron-näsa-hals”. Operationsstolen för barn, som användes vid skrapning bakom näsan, är visserligen från 1910/-20 men påminner mycket om den jag placerades i i mitten av –60-talet. Märkligt att vissa upplevelser lämnar så starka spår i flera sinnen; lyckligtvis minns jag även specialkosten av vaniljglass och nyponsoppa som följde på ingreppet.

Än mer dramatiskt blir det troligen för många besökare vid mötet med den centralt placerade operationsmiljön, befolkad av sköterskor och kirurger i aktiva positioner kring operationsbord från olika tider. Här visas även teknisk apparatur som respiratorer och kuvöser samt narkos- och röntgenapparaternas historia. Mikroskopens och pacemakerns historia hör liksom folkmedicin och sjuksköterskeutbildningens historia till de många ämnen som är förlagda till sidorummen.

Ett av sidorummen innehåller apotek; forskning och tillverkning av läkemedel har, kan jag tycka, fått en förvånansvärt blygsam plats i sammanhanget. Men påminner mig om att detta är ett historiskt museum och att smärtlindring och läkning i mindre utsträckning handlade om kemiska preparat än om sprit, droger och örter av mera naturligt slag. Rummet innehåller dock utrustning för framställning av ’mer moderna’ läkemedel.

Den tillfälliga utställningen utgör i flera bemärkelser en egen enhet men är en del av helheten; det 50-års jubilerande Folke Bernadottehemmet uppmärksammas. På plats vid ingångens blågula band finns tidstypiskt klädd personal för att välkomna sin målgrupp: barn och deras föräldrar. Att som oinvigd snabbt fånga och precisera verksamheten vid FBH är inte helt lätt, men man förstår att utvecklingen har viss betydelse för hur verksamheten inom området ’funktionsnedsättningar’ hos barn och unga, liksom benämningarna, har sett ut under olika tider; utredningar, rehabilitering och hjälpmedel. Helt klart är dock att denna lilla innehållsrika utställning i varje framställd enhet andas framtidstro, glädje, hopp och vilja, i större utsträckning än i någon annan del av museerna.

Inslaget av sjukvårdsdräkter/uniformer på poserande dockor utgör en stor och viktig del som berättar en egen historia om identitet, stolthet, ideal och funktion. Bilder i form av fotografier på patienter, miljöer, situationer och personal samt målade porträtt av framstående personer inom forskning och läkekonst saknas inte heller, dessutom finns här en hel del mera konstnärliga uttryck med anknytning till museernas områden. Givetvis finns det även texter, men mängden material som bjuds och antalet tänkbara berättelser som gestaltas gör att texterna, som med ett undantag är kortfattade, kommer i andra hand – vill man sätta sig in i något särskilt område får man anlita museipersonalen eller självständigt läsa på utifrån egna intresseområden – kanske har biblioteksrummet något att erbjuda. En skärmutställning med långa textberättelser återfinns i ett sidorum med illa åtgången celldörr; de ofta mycket mörka sidorna av psykiatrins historia behandlas, vilket länkar vidare till husets övervåning: Psykiatrihistoriska museet. Jag tänker att berättelsen om människorna och deras villkor är ett svårare kapitel i historien än läkarvetenskapens utveckling och framsteg – där de ljusa sidorna i form av bättre mediciner och apparater överväger; de som har behandlats promenerar ut ur synbilden. På ovanvåningen dröjer sig många människoöden kvar och förmedlandet ter sig helt annorlunda. I trapphuset möter jag ingen välkomnande sköterska och inget ljusinsläpp, däremot en monter med intagningsjournal för kvinnor, ’porslinet’ är märkt UH och till stora delar av metall, här finns också en hoppfull kristlig text – på Upsala Hospital blev man ofta kvar länge, för vård, behandling eller förvaring.

Augusta Strömberg, föddes på 1860-talet, var institutionaliserad från 33 års ålder och resten av sitt liv. I ett rum hänger tavlor som hon har målat, motivens berättelser är starka och har ett släktskap med exempelvis Frida Kahlos och Lena Cronqvists konstuttryck. Flera konstnärer har vistats på hospitalet och lämnat konst till eftervärlden, Gustaf Fröding är en av dem.

Arbete/terapi var en del av tillvaron på hospitalet, behandlingar en annan; tillsammans med måltider och vila präglar de utställningsvåningen. Av matsedlarna att döma var tilldelningen av födoämnen rikligt tilltagen, och porslinet var lika robust som möblemanget. Ett skomakeri finns inrymt i ett av rummen men får där samsas med exempel på tillverkning av andra slag, som finsnickeri och textilt hantverk. En gasbindevävstol med trådar i mängder fascinerar. Badbehandling där patienten hölls på plats av ett i karet förankrat skynke, med enbart hål för huvudet, under många timmar, får föras till de mer otrevliga experimenten. Miljöer fyllda med föremål, bilder och utlagda texter av olika slag lämnar öppningar för många möjliga teman och berättelser. I en korridor finns modeller över sjukhus och sjukhusområden, en skärmutställning av äldre variant samt mängder med tillsynes osorterat material i sidorum och vrår. På så väl över- som undervåning är tillgången på ting allt för god, men här på övervåningen blir uttrycket ”mycket återstår” än mer påtagligt. Materialet känns mer eller mindre oöverblickbart och när jag känner mig mätt på intryck så funderar jag: blir allt detta någonsin färdigt… Men å andra sidan ger materialet här uppe oändligt många möjligheter för framtida teman. Hur man upplever de bägge museerna, det utställda och gestaltade – alla dessa tusentals pusselbitar, beror på besökarens intressen, förkunskaper, egna erfarenheter och olika typer av förmedlande genom litteratur och film i högre grad än på många andra museer. Inom ett par år tror jag att personalen fullt ut har lyckas tillgodose en breddad skara besökare på ett varierat och berikande sätt.

ALMA-pristagaren Kitty Crowther berättar

Före utdelningen av årets Astrid Lindgren-pris får de församlade lyssna till en intervju med 2010 års ALMA-pristagare Kitty Crowther, som är aktuell som illustratör av den nyutkomna Tomten är vaken med återfunnen text av Astrid Lindgren. Medan Yukiko Duke ställer frågorna och lyfter fram illustratörens berättelse och aktuella karaktärer äter vi andra ostkaka och dricker portvin.

Vänligheten och samtalet flödar bland de köande, ostkakebordet hägrar, dukat med finaste porslin och silver på vit duk med kandelabrar; här finns grädde, hallonsylt, kaffe och portvin – och så ostkaka förstås. Ann Sköld Nilsson, förlagschef på Rabén & Sjögren, hälsar välkommen till prisutdelningen, den 46:e i ordningen i förlagets 70-åriga historia, av vilka Astrid Lindgrens böcker har givits ut i 67. I väntan på prisutdelningen presenterar hon en av de få som har illustrerat Lindgrens böcker, den belgiska illustratören Kitty Crowther som fick ALMA-priset, till Astrid Lindgrens minne, 2010.

Kitty Crowther berättar om hur hon jobbade med illustrationerna till Astrid Lindgrens text i den nyutgivna Tomten är vaken. Själv har hon erfarenheter av både engelskt och svenskt julfirande och minns särskilt julduken med ”The Tomten”, det är just den ’lilla’ tomten hon är uppvuxen med, och den karaktären som hon har jobbat för att finna. "Det tog lång tid innan han blev levande för mig", säger hon, "man måste tro på den". Hon visar skisser på hur hon sökte sig fram till den levande karaktären och berättar hur hon tänkte sig in i och upplevde hans gående in och ut till djuren på gården, och hur hon jobbade med att förmedla den nära omsorgsrelationen mellan tomten och djuren. Astrid Lindgrens mjuka, vackra, repetitiva språk som gestaltas i följandet av tomtens vandring in och ut inspirerade. Crowther lyfter fram Tomten är vaken som just julberättelse; det handlar ju inte om jultomten som ger presenter utan om omsorgen och tiden som ges av tomten utan att någon ser det. Ett äkta möte mellan Crowther och tomten krävdes för att väcka honom till liv, det kom när hon tecknade tomtens möte med hunden: "Man måste kunna tro på det man inte kan se, allt lever egentligen genom bilden, men hela bilden kan man aldrig få". Säger hon som tror på sagoväsen. Under tiden hon berättar visar hon bilder på hur karaktärerna och miljöerna växer fram i skiss efter skiss. Det är inte bara tomten som ska finna sitt väsen och sin rätta kropp, djuren – just i deras möten med tomten – måste bli de rätta, och så den gamla gården och skogen. Kitty Crowther dröjer kvar vid snön och vinterljuset: "Det var nästa stora bit", säger hon och fortsätter: "snön, en ny värld, himmel; försök att förstå ljuset, det gröna/nordiska". Den viktiga månen. Och så plötsligt har hon fört skogen in i ett av husets sovrum, det där gårdens vuxna bor. Max i Till vildingarnas land av Maurice Sendak – och ja, hon erkänner att hon är ett fan och har inspirerats.

Textens ursprungliga illustrationer då, de av Harald Wiberg, har de inspirerat, frågar Yukiko Duke. Men Crowther svarar att hon knappast vågat titta på dem, av rädsla att bli för påverkad – förutom den gröna himlen, lägger hon till. Efteråt, när hon signerar en bok till mig med en tecknad katt och sitt namn, frågar jag henne om hon känner till John Bauer. Hon lyser upp och bekräftar förtjust: "Åh, jag älskar honom!" En lång stund samtalar vi om Bauers karaktärer, skogar och ljus.

Tomten är vaken finns recenserad med ett urval av bilder här på Formom under fliken ”Litteratur” samt på Barnboksprat: www.barnboksprat.se

Kulturhuset - återkomsten

Det finns kulturhus och kulturhus; och så finns de i bestämd form, Kulturhuset, men med varierat innehåll – delvis föränderligt. Säkerligen gäller det sistnämnda de flesta kulturhus, medan den bestämda formen oftast uttalas av ortens egen befolkning. Kulturhuset i Rättvik lockar och bjuder in besökare från när och fjärran till bibliotek, museum, konstutställning och eget vävande.

När jag var yngre fanns det ett rejält sockenbibliotek i Rättvik, man kunde läsa tidningar, lyssna på musik och givetvis låna böcker. I samma hus fanns biografen, och jag vill minnas att det även fanns en scen som användes för olika ändamål, i källaren fanns en ungdomsgård. Lite längre bort, i en vinkel av samma gata, fanns Kyrkskolan med Naturmuseet i källaren. Sedan byggdes Kulturhuset. Då hade jag flyttat från orten.

Stina Wollter Återkomsten akryl på MDF

En affisch med målningen Återkomsten av Stina Wollter fick mig att återvända och uppleva det Kulturhuset bjöd på – jag är imponerad! Det stora utrymmet där entréer möts och husets olika salar och aktiviteter sammanlänkas påminner om ett torg. Vid mitt besök visas en retrospektiv utställning av kopparstickaren och konstnären Olle Hanspers grafik.

I korsningen mellan biblioteket och musik-/hörsalen pågår utförsäljning av övertaliga biblioteksböcker. I hörnet Konsthallen/Naturmuseet står en vävstol med uppsatt väv omgiven av tjocka rullar färdigvävd trasmatta och korgar med mattrasor i nystform. I kommunens skolor, i hemslöjdsstugan på torget och på Kulturhuset finns det mattvävar uppsatta, trasorna kommer hemifrån och bortifrån, och de som väver dem samman är ortsbor i alla åldrar och främlingar från när och fjärran – alla som vill får väva in sitt bidrag, och man behöver inte vara anonym. Skolornas bidrag är märkta, och i gästboken har vävarna möjlighet att berätta om sin del av väven, datum och namn. Idén är suverän, ett kulturarv förs vidare, människors arbete vävs samman. Men vilket vidare öde har initiativtagarna Eva-Lott Långberg och Mats Eskils tänkt sig för de planerade 562 metrarna? Ing-Marie Andersson, en av de sakkunniga vävassistenterna’, berättar: – Den 6 juni rullades mattan ut på Långbryggan, då var den 366 meter. Det är många som åker långt för att få väva in sina egna specialgrejer, en vävde en leopard med svans som hängde utanför, med tydlig instruktion om att svansen inte fick klippas av. Varje ny varp som sätts upp är på ca 17 meter. Ännu ett antal meter återstår således innan mattan når ända fram till bryggans slut. Under tiden förvaras rullarna här i kulturhuset.

Kreativitsflödet i de olika rummen varierar; här i utrymmet ’mittemellan’ kan andra skapande aktiviteter eller en julmarknad pågå, man kan också välja att titta på ett bildspel. I musiksalen står en flygel och väntar; i väntan på musiker och musikverk kan en besökare avnjuta konstverk av Rättvikskonstnären Verner Molin, där Siljansbygdens mytologiska väsen Mörksuggan ofta dyker upp i någon form.

Den stora konstsalen intill gästas vid mitt besök av grafikstipendiaten Stina Wollter från Uppsala; det är vackert, det är starkt! En tyst skapande dystopi kommunicerar en dynamik av hopp och förtvivlan. Det finns en ljus livskraft, en vilja att lyftas över allt, till en annan eller egen värld, till en dimension över katastrofer och undergång, det ljusa är inom räckhåll och innehåller vilja att växa och utvecklas. Dimensionerna är många, de kan finnas i rummet mellan betraktare och verk, i bildplanets vertikala ovanpå/under eller i verkets djup.

Stina Wollter Där

In & utsikt (2012): betraktaren ser betraktare i bilden, ett barn som blickar ut genom ett genomskinligt fönster mot en dimension utanför, bortom/i framtiden, medan ett annat barn möter det förgånga vid sidan om, i form av diffusa ansikten i bildens rum. Barnen som tillsammans i Vi väva (2012) väver partier samman uppåt i en upprättstående (livs-)väv (och jag tänker på skolbarnen som deltagit i vävandet av bryggmattan). Barnet (2012) som i sitt växande från dockan och kudden sträcker sig efter den kunskapens bok som finns längst uppe i bokhyllan.

Stina Wollter Vi väva (2012)

Tydligheten i målningar delade mellan en övre och en undre värld påminner om uppståndelseikoners dödsrike och uppståndne; mörker och hopplöshetens krälande, och så den som lyfter och frälser till liv, hopp och ljus. Strävan uppåt, längtan mot en högre dimension.

Stina Wollter Växtnäring (2012)

Och så Återkomsten, där kvinnan återvänder, naken, blottad, utan materiella ägodelar och med nedåtböjt huvud, hon möter ett flammande ljus – det kan vara en bedövande vacker solnedgång som tar emot henne eller ett förintande eldhav som ödelägger allt hopp: det hon möter är så starkt, så vackert, eller så katastrofalt; det tudelade gestaltande som på olika sätt präglar Stinas Wollters utställning – och den berör! Kultur möter natur. Steget in på Naturmuseet innebär ett kliv från skapandets tecken till en vandring i skapelsensens spår – för den skull inte mindre dramatisk. Museet visar Rättvik och dess omgivning från födelsen för cirka 370 miljoner år sedan, då en meteorit slog ned och Siljansringen bildades, till idag. Vidare guidas besökaren i den geologiska och biologiska utveckling som följde: ”Siljanssiluren - en botanisk lustgård”; bergarter, fossiler, orkidéer – traktens djur och naturliv.

På väggarna gestaltas födelse och utveckling, på golvet finns en tidslinje, montrar visar fossiler och insekter, dioramor innehåller djur och natur. För mig som återkommare är utställningarna i två våningar, där den andra våningen bland annat innehåller insekter, spillning och dokumentation, på sitt sätt nya och intresseväckande – om än inte särskilt märkvärdiga med moderna museimått mätt. Vid sidan om utställningsgestaltningen och i de mörkare vrårna visar material och verktyg att något är under utveckling. Kulturassistenten Lotta Lindbeck berättar att museet är välbesökt: – Det kommer många skolklasser hit, och vi har en fransk klass som kommer varje år. Just nu är museet under ombyggnad – efter tjugo år! En utgångspunkt man har på museet är att få ut folk i naturen, att vara guide till naturområden, växt- och djurliv.

Rättviks Kulturhus, där natur och kultur möts. Vid min nästa återkomst kommer museet att ha en ny skepnad och den utställda konsten kommer att vara en annan, men jag ser fram emot att beträda mattan utrullad på sin plats, Rättviks Långbrygga, och varför inte fortsätta ombord på Gustaf Wasa för en tur på Siljan i den nedåtgående solens sken.

Utställningarna pågår till den 22 resp.24 augusti

I Linnés trädgård på spaning efter Spår av liv

I midsommartid, då allt är möjligt, gav jag mig av till Linnés Hammarby för att söka efter Spår av liv. Det visade sig vara ett av de svårare uppdragen jag har gett mig ut på. Visst sjöng fåglarna i de susande träden, och visst växte det så att det knakade. I och utanför huvudbyggnaden pågick guidning av utländska turister och i museibutiken möttes jag av hjälpsamma värdar, som givetvis hade svarat på var Torbjörn Alströms utställning Spår av liv fanns– om jag hade frågat.

Jag bestämmer mig för ett förutsättningslöst sökande. Huvudbyggnad, flyglar och gårdsplanen, med den närmast liggande trädgårdsanläggningen, ligger på en höjd med utsikt över odlingslanskapet. Grusade vägar löper mellan gräsmattor med blomsterrabatter och odlingar; där vägar korsas och öppna ytor ger flera valmöjligheter finns vägvisande pilar som berättar vart valet leder. När jag har passerat framför huvudbyggnaden och in bakom dess högra flygel övergår vägarna i stigar.

Jag befinner mig i en skir och vacker skog där allt tycks grönt, marken täcks av ormbunkar och ovanför mitt huvud susar täta lövkronor. Blå akleja och en skymt av den blå himlen utgör blickfång i grönskan. Fåglarna sjunger. Små skyltar på marken här och var presenterar växter och träd vid namn. Givetvis är allt omkring mig levande men ändå finner jag ej Spår av liv. Stigen leder mig ut ur skogen och till Upplandsträdgården, en barockanläggning som skapades på 1880-talet för att visa vilka prydnadsväxter som odlades i uppländska trädgårdar på 1700-talet. I en liten berså står en ensam bänk, men inga spår av liv – förutom en grupp som guidas i bakgrunden.

En öppen dörr för mig in i den högra flygelbyggnaden och till den tillfälliga utställningen Naturens skönhet. Eva Nordbloms blomsterakvareller pryder väggarna, vissa växter är försedda med sin latinska benämning samt beskrivande text i Linnés anda. I ett par av rummen visas torkade växter på burk avsedda för växtfärgning samt garner i härvor i allsköns färger hämtade från växtriket. Sensuellt, harmoniskt och anpassat till tid och rum – men trots anda inget spår av liv.

Utanför trippar och vippar sädesärlan på nyklippt gräsmatta. Dofter och kvitter gör luften levande. Nu anar jag något och styr mina steg bakom knuten, en vägvisare har blivit synlig: Linnéstig. Och så ett vägskäl vid en öppen gräsyta med en bänk. På den öppna ytan figurerar plötsligt en ”Dansande Alv” mot staket och grönska – när landade den, och har den ens landat?

Jag närmar mig försiktigt för att få uppleva den fortsatta dansen; tänker brons, men upptäcker att konstnären som skapat varelsen använt lättare och i sammanhanget mer levande material: skinn och pergament med metall endast som stöd och kontur. Alvens lätta rörelser fortsätter att, för en stund, förundra. Väsendet tar liksom sats, böjer sig bakåt med böjda knän och vingarna utspända; dansar mot solen, månen och regnet – i naturen. Visar mig dock inte vägen. Vägskälets vägvisare ger valet Kulturstig eller Kyrkstig, jag funderar en stund över vad uppdelningen kan innebära, men den första känns mest relevant. Vacker natur; ett elstängsel stoppar min vandring; hästar som betar i vacker hage – man kan passera i en abrovink. Jag vänder och förmodar mig vara på fel spår – levande hästar till trots. Väljer Kyrkstigen och tycker mig skymta något stort och för naturen främmande! I lönnen hänger ett gigantiskt svartnat äpple, hotfullt som en bomb! Men bland aklejorna på marken dansar en liten fot i skinn. En större fot sträcker sig på tå och hela skogsbacken på Kyrkstigen fylls, så här dagen före midsommar, plötsligt av dans och spår av närvaro och av liv!

Fåglarna sjunger, fötterna dansar. De avhuggna fötterna i torkat, ’balsamerat’, skinn dansar – det är lite av en danse macabre som utspelar sig inför mina ögon längs Kyrkstigens stigning mot högre höjder. Kommen högre i backen möts jag av ansikten – masker på trädens stammar. Mimiken uttrycker något sakralt och det vilar något fromt över anletsdragen; och visst sjunger de ”Sjungande träden” genom maskerna gjorda i trä.

Högst upp på bergets topp möter inte en kyrka – utan Linnés naturaliemuseum. Hur detta faktum ska tolkas lämnar jag öppet, men får förmoda att man måste vandra ännu en bit för att nå till helgedomen. Själv vänder jag neråt längs stigen, ackompanjerad av sjungande träd och dansande fötter förnimande närvaron från Spår av liv.

Utställningen pågår till den 23 september

Jonas Anderson – en minernas mästare

Första gången jag lade märke till Jonas illustrationer var när jag skulle recensera en bok under temat ”Lättlästa böcker”. På en julmarknad mötte jag illustratören i egen hög person och fick vidare upp ögonen för hans varierade utbud. Men det var först vid besöket i hans ateljé som jag – åtminstone till en del – insåg vidden av hans produktion och lätt gapande höjde på ögonbrynen för en minernas mästare.

Efter ett tryck på klockan för ”Jonas Bok & Bild” blir mötet ansikte mot ansikte med Jonas Anderson och hans karaktärer i Uppsala-ateljén ett faktum. Mötet mellan hans mångskiftande uttryck, i olika bemärkelser och skepnader, och mina intryck, resulterar i en givande och böljande dialog – eller kanske trialog, där karaktärerna utgör en egen, tredje och på annat sätt talande, part. Men fler och fler har en tendens att bli inblandade – eller blanda sig i. Men stopp nu, en sak i taget – låt oss ta det hela från början: Redan som liten fångades Jonas, eller snarare hans intresse, av klassiska monster som Frankenstein, Mumien och Dracula; och lite duktig på att rita var han faktiskt i lågstadiet. – På mellanstadiet kom jag av mig, men när det var dags för gymnasiet valde jag sam med estetiskt tillval. Eftersom jag alltid har gillat att läsa tänkte jag bli bibliotekarie eller kanske journalist men tecknandet tog över allt mer. Sedan följde konstutbildningar i Falkenberg och Göteborg, olika tekniker och material prövades, den grafiska utbildningen genomfördes före datorns intåg på området. Självklart använder sig Jonas i dag av datorns möjligheter i vissa moment men tecknar gör han med blyerts och sedan utvecklas karaktärer, detaljer och miljöer vidare med bland annat pensel och flytande tusch. Ljusbordet är centralt. På väggar och hyllor trängs skisser att distansera sig från eller att ta ställning till.

– Digitalbräda, att rita på skärmen, känns nästan som att jobba på det gamla sättet, säger Jonas och berättar vidare om arbetsprocess, samarbetspartners, produktion och karaktärer. På ljusbordet ligger skisser och layoutsidor till ytterligare en bok i ”Lättläst” serien om Erik, som ges ut av Nypon förlag, Torsten Bengtsson skriver texterna och Jonas har frihet att färdigställa samspelet mellan text och bild – han skissar direkt på textsidan och skickar till förlaget för godkännande. De korta textradernas berättelse ska kompletteras av bildernas berättelse, kroppsspråk och mimik hos karaktärerna är av yttersta vikt. Ingen behöver egentligen läsa sig till hur Erik känner sig – det syns, och man känner det i sin egen kropp med hjälp av egna erfarenheter. I Erik blir rädd möter jag också prov på Jonas monsteruttryck för första gången.

Oftast kommer texten först: ”Vi har fått in ett manus som kan passa dig”, och graden av samarbete mellan förlag, författare och illustratör varierar. – Mitt första uppdrag fick jag på stående fot på en bokmässa; jag skulle köpa en bok och nämnde att jag var illustratör. Även kontakten för nästa jobb skedde på en bokmässa och för ett mindre förlag; när Jonas däremot bokade möte med ett större förlags redaktionschef gick det sämre. Kreativa marknadsföringsidéer gav så ett monsterjobb: – Jag hade gjort vykort som giveaways – typ gamla filmisar men med klassiska filmmonster som Frankenstein och Dracula, som jag lade upp på bordet, förlaget nappade på exempelbilderna och ville att jag skulle jobba med en egen text till just de bilderna. Jag tog kontakt med en filmvetare och gjorde research – texten växte fram med bilderna som utgångspunkt. Resultatet Monster på vita duken (Eriksson & Lindgren, 2003) presenterar de personligt tolkade och avbildade monstren tillsammans med korta dramatiserade berättelser samt faktarutor om film, skådespelare, författare och samtid. Jonas Anderson bevisar att han behärskar att uttrycka sig i helheten bild, text och layout – och för en bred åldersgrupp i ett gemensamt intresse. Monsterminer och häxuppsyner grinar mig rakt i ansiktet när jag läser seriehäftet Vera En riktig häxa, och här får man även en glimt av det Jonas säger att han vill jobba mera med; kluriga pysselsidor, givetvis med inblandning av magi och monsterinsikt. Karaktären Vera, hon som köper trollstav på eBay och söker trollformler på internet, finns som egen bok, även den i lättlästformat, textberättelsen är i bägge fallen författad av Mårten Melin. Inblandningen i Uppsalas kulturliv gör Jonas till något av en uppsala-profil. Dels finns hans figurer och kreativa idéer representerade på några av stadens museer/deras hemsidor och dels figurerar hans karaktärer i seriesammanhang med anknytning till stadens kulturliv. Plötsligt handlar vårt samtal mest om serier, ett annat av Jonas stora intressen. Anna & Blomsterkungen består av 47 seriestrippar, ursprungligen gjorda i samband med Linnéjubileet, texten är skriven av Anders Björkelid, vän sedan gymnasietiden. Resultatet av samarbete och ämne ligger på en ’akademisk nivå’ av realism/skröna, student- och vuxenhumor mot uppsalahistorisk bakgrund. Och karaktärernas miner och minkommunikation är karaktäristiska för Jonas – om man nu kan uttrycka sig så. – Man vet hur bra det kan bli – du kan göra allt i en serie som du kan göra i andra medier, säger han som har deltagit i seriemässan Uppsala Comix som SerieZonen arrangerade. I samarbete med dem gav Jonas och Daniel Tholin ut serien 1000 ögon: Tupilak första gången på Kulturnatten i Uppsala 2010, 2011 kom uppföljaren och cliffhangern förutsätter en fortsättning… I alla böcker och serier som jag har sett där Jonas har varit inblandad lämnar han personliga avtryck, han berättar på olika sätt om sig själv och sitt arbete i ord och skiss, visst är det lite extra marknadsföring över greppet men det väcker också nyfikenhet hos den som själv är sugen på att illustrera. Vykort, klistermärken, att åka runt och berätta i skolor och delta i mässor är andra sätt att marknadsföra det han gör. Under maj har Jonas penna varit inblandad i fem nyutgivna böcker – kanske är det en magisk monsterpenna han har – eller också är han helt enkelt bara kreativt begåvad och målmedveten…

Onsdagsklubben: en smakfull blandning av fika och livsglädje

Varannan onsdag träffas de i Järlåsa IF:s lokal. På affischerna står det: Vi fikar, gympar och har trevligt tillsammans. Nyfiken på kombinationen fika och gympa ringer jag upp kontaktpersonen Marianne Andersson och frågar om jag får komma och hälsa på. – Ja, visst, du är välkommen, svarar en glad röst.

Den trivsamma lokalen är full med folk, ett trettiotal äldre damer och herrar sitter bänkade vid långbord med kaffekoppar och rejäla smörgåsar. Några gymnastikkläder ser jag inte till, även om de församlade har ångan uppe. Innan jag slår mig ner, för att få min nyfikenhet stillad, frågar jag om platsen är ledig, min bordsgranne nickar uppmuntrande:

– Man sitter på sin vanliga plats, det bara blir så, skrattar hon, och jag förstår att gänget som samlats inte är här för första gången. Onsdagsklubben, eller Träffpunkt Järlåsa, har funnits i tio år. Man frågar efter dem som inte är närvarande, säkert har jag lånat en plats där någon brukar sitta. Samvaron börjar med information om aktiviteter för dem över 65. Marianne Andersson berättar att just denna onsdag blev det ingen gymnastik eftersom man väntade besök från hörselombuden, som sedan lämnade återbud. – Nu får ni prata hur mycket ni vill, säger Marianne, som i samverkan med Röda Korset ordnar träffar med de äldre här och var väster om Uppsala. Som pensionerad föreståndare för Hagundagården och Dalbyhemmet, och efter 49 års tjänst inom äldreomsorgen, vet hon att samtalet är en lika viktig del i god samvaro som de andra ingredienserna som bjuds. Rummet fylls åter med sorl och skratt. Ingegerd Karlsson berättar om gräddfabriken i Järlåsa och Ellen Ersson att hon återfunnit en vän genom Upplands Nyheter. Snett emot mig sitter Gösta Hanning 97, han brukar vara med på gympan: – Jag brukar åtminstone sparka lite, det kan jag, säger han och stämmer med klar röst upp en småfräck visa på ämnet. – Han är tusenkonstnär, han har gjort vår handikapramp säger någon. – Man behöver inte förstå allting, säger Gösta och sjunger: ”Lyssna till ditt unga hjärta…”, och under mötets gång höjer han och Yngve Rundqvist stämningen ytterligare då och då med roliga historier, deklamationer och visor. Snart ska det visa sig att sång och musik har en viktig plats i sammanhanget. Men först får jag veta hur det brukar vara, även om ordningsföljden kan variera: kaffe, information, gymnastik (som alla är med på) och underhållning. Vissa onsdagar spelar Mac Olsson dragspel och då kan det bli dans och hålligång, andra gånger är det keyboardisten Martin Åkerlund eller dragspelaren Bengt Jansson som underhåller och ackompanjerar. Ibland får klubben besök av tillfälliga gäster som arbetsterapeuter, sjukgymnaster eller apoteket. Dagens gäster är fem damer ur cittraspelande Runsträngarna. Alice från Järlåsa fick sitt vackra och välljudande instrument för 35 år sedan, och gruppen, som bor i samhällena omkring, träffas minst en gång i veckan för att träna. – Vi sjunger och spelar på äldreboenden, i kyrkor och på sammankomster – var som helst där någon vill lyssna, säger Alice.

Vi tystnar, för alla vill lyssna när fina röster sjunger visor av olika slag till det lite sorgmodigt vackra strängljudet. Men den som vill får sjunga med, och refränger är det många som kan. – Ska inte vi vara med och låta lite, säger någon. Först blir det lite ackompanjerad spontan allsång: ”Hälsa dem där hemma…” sen delas texter ut. Värmen och glädjen stiger ytterligare, alla reser sig och nu bli det lite gympa trots allt: ”Huvud axlar knä och tå…”, som avslutning tar vi varandras händer och sjunger: ”Glöm inte bort dina vänner”.

Glädje och vänskap saknades då inte, och nu vet jag vad Onsdagsklubben i Järlåsa gör: de fikar, gympar och har trevligt tillsammans!

På besök i Järlåsa skola, där värdegrunden genomsyrade dagen

Det är fredag, rast och solsken. Höstterminen i Järlåsa skola är inne på sin tredje dag. Efter rasten ska de 104 eleverna och deras lärare samlas i gymnastiksalen för en gemensam lektion i ämnet Värdegrund. Sedan fortsätter skoldagen som vanligt. Sommarlovet är slut och nya utmaningar väntar. Rastaktiviteterna pågår för fullt på skolgården, grupper av barn gör saker tillsammans på olika ställen. Ett gäng femmor står runt rutor med bokstäver som har målats på asfalten, några hoppar och andra säger ord: – Akademi, akademin, akademica; tall, tallkotte, tallträd; det låter som en gissningstävling. Leken kräver sin förklaring:

– Tangentbordet heter den, man ska gissa vilket ord det blir, den som gissar rätt får hitta på nästa ord, om två gissar rätt samtidigt hittar de på ord tillsammans och hoppar på varannan bokstav, berättar Robin. Det gäller att kunna och vara överens om stavningen. – Men vi går ju i femman, då ska man vara bra på det, säger Robin självklart. De nya klätterkuberna strax intill står orörda, men Olle Stolpe som är en av dagens rastvakter säger att de annars är populära.

– Det är en skolgård med många möjligheter, det är suveränt med skogen och fotbollsplanen, säger Olle, och berättar om fritids fredagsutflykter och grillning i skogen. Skolgårdar och raster innebär fri lek, ansvar, samspel och möten utanför klassrummet, alla viktiga inslag i både skoldag och skoltid. – Får jag vara med, frågar en flicka som kommer sent till Tangentbordet. – Det får du fråga dem, säger någon och pekar. Femmorna verkar ha hittat formen: kommer man sent frågar man dem som startat leken, och följer man den ordningen tycks resten inte vara något problem. En signal ljuder, det är dags för värdegrundslektion i gymnastiksalen. – Vi är tre grupper som ska spela rollspel, berättar Eli stolt. Men innan det är dags att sätta sig framför scenen/fotbollsmålet finns utrymme att titta på skärmar med teckningar och ta del av punkterna. • Vi visar respekt och är trevliga mot varandra, ingen ska känna sig utanför • Vi använder ett vårdat språk • Vi är rädda om skolans och varandras saker • Vi gör vårt bästa och arbetar i lugn och ro

I korta rollspel gestaltar aktörerna från 5-6:an tydligt och med inlevelse punkternas innebörd genom att spela upp situationer som alla kan känna igen sig i – sådant som kan hända på raster och i klassrum. Spännande och välspelat. Klasserna skingras. Att få följa med fröken Varpu och ettorna känns fint: när alla är på plats i korridoren tassar var och en till sin stol, lektionen som inleds med ämnet Almanackan kan börja. Det är Emmas tur att läsa och berätta: det är fredagen den 19 augusti, Måns och Magnus har namnsdag. Utifrån den enkla informationen utvecklas mängder av ny kunskap på lagom nivå innan det är dags att aktivera motorik och kreativitet: klippa, klistra, skriva, rita; registret till den egna pärmen är under tillverkning.

Dags för lunch. Varannan till höger, varannan till vänster om serveringsvagnen – praktiskt och lärorikt. Eva och Pernilla har lagat fin mat med spännande tillbehör, man behöver inte ta av allt. Kyckling, ris och någon grönsak kan alla ta, men ananas och feferoni hör till det utbud som väl får räknas till det utmärkta kökets extrafiness!

Ettornas första skolvecka summeras i klassrummet efter lunchen, på lite olika sätt utrycker var och en hur bra allt har varit – trots spetsade öron kan jag knappast urskilja något som varit mindre bra. En saga och en sång och tack för idag!

Kreativitet och hantverk

Ljud och design tog plats på Ångström

För tredje året i rad anordnade nätforumet HiFiForum.nu i lördags en DIY-mässa på Ångströmlaboratoriet i Uppsala. En samling entusiaster som i vanliga fall kommunicerar omkring sitt intresse via nätet, möttes i verkligheten och demonstrerade sina byggen för varandra, och andra HiFi intresserade.

Det är märkligt tyst i byggnaden, men i takt med att dörrar öppnas och stängs strömmar ljud ut för att åter stängas in. För hur skulle man kunna urskilja och analysera ljudskillnader om alla utställda musikanläggningar skulle ljuda i gemensam rymd? I de enskilda rummen demonstreras främst högtalare och förstärkare, man lyssnar, diskuterar och frågar. Utställarna kan sina saker, de har själva konstruerat och byggt en stor del av dem. DIY står nämligen för Do It Yourself.

I vanliga fall utbyter forumets cirka 5000 medlemmar erfarenheter på nätet under pseudonymer – intresset att konstruera och bygga ljudanläggningar är gemensamt, annars är det få som känner varandra och som fysiska personer möts de möjligen på mässorna. Forumet ägs och drivs av Pac som berättar att allt arbete kring forum och mässor är ideellt. Och tack vare mässans samordnare Andréns studier på Ångström får man låna lokalerna. I ett utrymme mellan rummen demonstrerar Pix mätinstrument. Rörtestaren, som heter Rat Tubetester, är alldeles tyst. En förstärkares rör, det som vanligtvis i ’moderna’ anläggningar motsvaras av transistorer, blir succesivt sämre och ett mätinstrument som mäter rörens kondition är användbart.

Det snackas komponenter, kretskort, kondensatorer, element och lödningar, en del konstruerar och bygger från grunden andra tar hjälp av ritningar och byggsatser. Som relativt oinsatt är det mesta mer okänt än grekiska. Min okunskap är det ingen som frågar efter, jag blir mycket väl omhändertagen av utställarna som gärna förklarar, berättar, visar och demonstrerar. Besökarna får gärna ta med egen musik, det är ju först när man känner igen musiken som det riktigt går att jämföra de olika anläggningarna.

Bland de utställda objekten dominerar högtalarbyggena. Form, konstruktion och kapacitet varierar stort. Till de pampigaste, rent ljudmässigt, hör Tobbes Buckingham, byggda efter modellen som användes vid studioinspelningarna av -70 och -80¬–tals pop/rock i England. Formmässigt fascinerar PetterPerssons Moraklockor: lådorna som på framsidan ger en association av Clockwork Orange-kantighet och bakifrån ser ut som kurviga moraklockor.

Designmässigt inspirerar Nikwals högtalarbygge allra mest. Diskanten Tagliatelle, konstruktionen hämtad från en artikel i tidningen High fidelity, fångar blick och hjärna: högtalarelementet består av remsor med aluminiumfolie, mellan remsorna sitter rader med magneter och längst ner har knippen med gummisnoddar fästs i krokar… De kompletterande baslådorna av egen konstruktion är lättare att förstå sig på: – Det började med att Rusta hade rea på köksbänkar, berättar Nikwal om lådorna byggda av stavlimmade bänkskivor; elementen är en 10" SEAS bas med aluminiumkon, och i en integrerad separat låda längst upp sitter ett Jordan jx92s element. –Men egentligen är det elektroniken som är min grej, avslutar Nikwal.

I ett annat rum möter jag Bibl från Uppsala och TomasJ från Rimbo som har gjort en ’saminstallation’; högtalarna har Bibl byggt, försteg och slutsteg är byggda och designade av TomasJ. Den sammantagna anläggningen har både hög ljud- och designfaktor.

– Man får skriva på forumet vilka grejer man tänker ha med till mässan och fråga om någon kan komplettera, men det optimala är naturligtvis att alla komponenterna är konstruerade för samspel, säger TomasJ, som har planer på egna högtalare till nästa gång.

Ateljébesök hos Gudrun Westerlund

Distanserad närhet och sinnlig mystik präglar konstnären Gudrun Westerlunds skildringar av vattenlandskap, människonatur och formspråk. Målningarna andas solitär fridfull och vilsam tystnad – kanske är de uttryck i norrländskhet. Själv utstrålar konstnären entusiasm och värme.

Konstnären och mottagaren av Uppsala läns kulturstipendium 2010, Gudrun Westerlund, tar emot i sin ateljé i Hågaby utanför Uppsala. Tidigare i år har hon redan hunnit med att ställa ut i Saint Peter, Minnesota, och att besöka dottern i Kenya. Full av entusiasm berättar hon om projektplaner och kommande utställningar. Ännu är en stor del av målningarna kvar i USA, för närvarande utställda på ett mindre galleri än Gustavus Adolphus Collage, där den ursprungliga utställningen ägde rum. – Men de kommer hem i maj, jag behöver få hem de flesta – annars har jag inte tillräckligt att visa i höst, säger Gudrun. Det är främst nyfikenheten på höstutställningen som har fört mig till ateljén, en möjlighet till förhandstitt på pågående produktion – att ta tempen på inspiration och teman. Svaret på min fråga om vad hon har på gång just nu blir därför lite överraskande. – Jag håller på att planera en lerskulpturfestival tillsammans med en annan konstnär, tanken är att använda lera som ändå ska upp ur den närbelägna lerjorden: Ett ekobyggprojekt som ska avslutas med en lerhusmässa i slutet av september. Vi tänkte bjuda in åtta konstnärer till en workshop och presentera det som har skapats på mässdagarna. Sedan kanske vi kan fortsätta på andra ställen i länet där det ska grävas och byggas. Den uppländska leran är inspirerande men ett kapitel för sig. Ändå hör projektet liksom till bilden av Gudrun – jord- och vattennära kreativitet. En lustig pensel fångar uppmärksamheten: ett brett penselhuvud med många småpenslar – en ådringspensel, säger Gudrun och berättar att hon är penselsamlare. Just denna är ett arv efter fadern som sysslade med möbelrenovering, även det intresset har gått i arv. De japanska penslarna har säkerligen inköpts vid något av besöken i landet, som i sin tur har inspirerat måleriperioder.

Frågan om motiv och teman återkommer. En överblick av ateljén, inklusive utställningskatalogen från USA, svarar: vattenmiljöer, människor och fiskar. Vatten som är varmt, kallt eller fruset. Människor i vatten: stilla flytande, meditativt upprättstående eller sittande, fridfullt sjunkande, i isvakar; vatten med fiskar, hus, träd, en stol – allt gestaltat i en stilla framtoning och med ett sorts nära avstånd. Många av vattenbilderna är kvar på utställningen Connected with Water.

Inspirationen, var kommer den ifrån? Gudrun berättar om barndom och somrar när hon badade, fiskade och lade nät i Hornavan. Svartvita foton plockas fram, bilder med fiskeminnen tillsammans med morfar, badbilder. När familjen flyttat till Hedemora fortsatte hon att tillbringa somrarna hos morfar i Arjeplog. Ett nytt motiv kommer in i bilden: kjolar. – Jag blev inspirerad av bilderna på tredje våningen, säger Gudrun Westerlund och syftar på universitetets konststudiesamling på Uppsala konstmuseum, där hon jobbar som guide. Och för att få rätt blänk och studera veck har hon lånat en blänkande balklänning i blått sidenmaterial.

Två ’damer’ i genomskinliga långa kjolar pryder ett av verken: varsin fallande, synligt skvalande, stråle lämnar deras kroppar - vilket resulterar i pölar och stänk. Bilden saknar motsvarighet i konststudiesamlingen – så vitt jag minns. Däremot finns en koppling till bildtemat med kåtliknande veckade tält, eller är det paraplyer, i vatten.

Jag frågar om verkens titlar. – Jag ger de flesta en titel, det är lite tråkigt utan, men jag kommer inte alltid på något bra, då får det bli något lite tråkigt. Ibland byter jag titel. En som inspirerat Gudrun till både målningar och titlar är poeten Birgitta Lillpers, exempelvis: ”Skörheten så stor” och ”Nu väntar vi”. Målningarna är oftast utförda i äggoljetempera på duk och många har ett avlångt format. – Jag är lite svag för det, säger Gudrun och berättar att abstrakta målningar ibland har fått signatur både upptill och nertill. Några bilder med avvikande motiv och färgsättning står mot väggen, målade efter resan till Kenya. – Det känns inte som det är jag, vattenbilderna är mer rätt.

På väg ut ur ateljén får konstnären syn på bilden Det gröna tältet. – Den skulle jag nog kunna ha med på utställningen i höst, säger hon avslutningsvis.

Tillbaka till startsidan