Reportage/recensioner

Konst och museer

A Mauve Bird with Yellow Teeth Red Feathers Green Feet and a Rose Belly. Part: Yellow i Botaniska trädgården The Yellow Who Wants Tamar Ettun på Uppsala konstmuseum 12 maj – 21 augusti 2016

Tamar Ettun, ursprungligen från Israel, baserad i New York, inbjuden av Iaspis som Artist in Residence i Stockholm under maj – juli, aktuell hela sommaren i Uppsala med utställningen The Yellow Who Wants. I samband med vernissagen under Revolve Performance Art Days framfördes performanceverket A Mauve Bird with Yellow Teeth Red Feathers Green Feet and a Rose Belly. Part: Yellow i Botaniska trädgården tillsammans med dansgruppen The Moving Company. Konstnärens minnesfragment från uppväxten i Jerusalem har kodats i färger och årstider. Blå fas har passerat, nu är gul: åtrå, eros, passion. Platsen för en gul performance kunde inte ha varit bättre: Botaniska trädgården nedanför Uppsala slott/konstmuseum bjuder på sol, vår, grönska, vind och vatten. Gula gestalter samlas, inledningsvis driver de tillsammas ett rundband framåt. Genom sina dräkter har de olika typer av begränsningar av sinnen och rörelsefrihet: ett par sitter ihop i dräkternas gigantiskt långa ärmar och måste samagera; några har näsa och mun täckta; en har den ständigt nynnande munnen tilltäppt av en blomma, armarna inneslutna i dräkten och är dömd att ta sig fram sittande på en stol på minimala hjul; en är instängd i ett torn av plastföremål, en bär boxhandskar, tredubbla högklackade skor och tar sig fram på knä… Och så släpps de stora färggranna luftsäckarna loss, att erövras, förlora, tämjas och föras samman. En hel livskamp utspelar sig; trots begränsningar är livsviljan enorm, drivs vidare av begär, kärlek och längtan. Trots att några agerar solitärt, andra i par, är de i flera meningar samstämmiga; de är alla sökande kvinnor med begär, på väg mot ett mål.

Föreställningen lämnar spår, både på grusgångar och i tankebanor, vi betraktare vandrar samtalande vidare på upptäcktsfärd längs Tamar Ettuns livsväg, nu i form av en utställning på museet. Själv vandrade hon åtskilliga gånger mellan Jerusalem och Tel Aviv, utförde samma ritualer varje gång och samlade saker. De kroppsliga uttrycken fortsätter i utställningen, rörelsen och gestaltandet är närvarande i skulpturer, videoverk och installationer. Kroppens uttryck kan inte frikopplas från sinnenas upplevelser som vidare uttrycks i arbeten utförda av den skapande handen, som blir till kroppens relation till tingen – som också de har kropp, är taktila och känns märkligt mänskliga. Besökaren kan gå in i en fläktuppblåst luftsäck, se video från den blå performancen, på video följa Tamars vandring mellan städerna, och se hur det känns att öppna en burk sardiner mellan läpparna – sinneserfarenheter talar. Skulpturerna är konstruerade av ting från vardagen – som baljor, hinkar och skurhandskar – sammansatta till något helt nytt med ny betydelse, vad jag förstår har hon i någon bemärkelse funnit allt på sin livsvandring – allt är sammansatt av erfarenheter. Själv känner jag mig som Alice i Underlandet där jag kryssar mellan flygande gestalter, halva magiska ägg och märkliga skulpturpersonligheter.

Hand with Red Facric on a Basket, 2015, fotograf/källa: Matt Grubb

*

Like a Rolling Stone Eva Björkman på Galleri 1 i Uppsala 2-17 april

När en sten är satt i rullning vet man inte vad som kan hända! På en liten yta lyckas Eva Björkman göra en stor utställning. Skulptur, installation och måleri – fyra verk som tillförs ytterligare en dimension av inspirerade musik på temat sten.

Sten: hårt, urgammalt, evigt, materia, tungt, dött, ligger på marken. Men begrepp innehåller också sina motsatser. I det lilla galleriet kommer alla verk nära, som upplevare är man omgiven av dem; i rörelse, fallande, stilla tätt samman – rinnande och nästan mjuka, knutna, tunga och hårda - ihåliga, små vita formade av människohand lätta som luft – stilla regnande från ett transperant ovan, nedfallna; i rummet omgiven av musik, ord, puls… Sensuellt, formbart och föränderligt. Sinneserfarenheterna sätts i rörelse – både vad gäller urmaterialet och de utställda objekten/målningarna; symboler och gestaltande. Någonstans i utställningsuttrycket finns performanceartisten Eva Björkman närvarande – allt är en helhet. I titelverket Rolling Stones (akryl på duk, 2016), rullar grönaktiga stenbumlingar och småsten nerför den oavslutade duken, som ett rinnande vattenfall in i tygrullen, oändligt, evigt – sten och vatten. Framför ligger Stones 1# på plywood: tunga, knutna, på avstånd från varandra och ihåligt ljudande; konstruerade och skapade i vitt stengods och svartlera med verktyg och hand – inte riktigt o-naturligt, men nästan…, eller tvärt om. Hårt knutna nävar eller sammanbitna ansikten. I akrylmålningen Stones 2# ligger gråvita stenar tätt samman, som i ett bo, hårda men mjuka, och rinnande – gråtande, smältande, blödande. Och så installationen upphängd framför fönstret Moln/Cloud 1# (vitt stengods m.m.) så motsägelsefull och mångfasetterad, avslutad i högen av stendroppar eller stenflingor på golvet. Små stenar, formade för hand, en och en, uppknutna i nylonlinor i sitt moln, än belysta i ljuset av de andra verken och av lampor inifrån, än belysta, och med skuggsidor, utifrån, i ljuset av världen utanför. I realiteten går fallandet för stenar uppifrån fort, här svävar de som inte har fallit mittemellan himmel och jord. För skaparen är formandet av ’individerna’ och knytandet ett evighetsgöra.

fotograf: Eva Björkman

Utställningen med stentema handlar om människor: mänskliga behov och begär, att vara utsatt, inte passa in, ständigt vara på väg… hur livet plötsligt kan förändras, byta skepnad – men det är inte förrän jag läser Bob Dylans låttext och lyssnar på musiken till den som denna dimension blir riktigt uppenbar. Allra bäst vore om titellåten och kanske ytterligare någon av låtarna från verket Spotify STONE # 1 fick ljuda på en högre volym.

*

A lot Joachim Carlsson på Uppsala konstmuseum 19 mars – 8 maj 2016

Utställningstiteln A lot pekar på olika valmöjligheter i betydelse och tolkning – alla lika giltiga: mycket, en parkeringsplats, en lott. Att konceptet har flera ingångar och utvägar upptäcker man snart. Former och välkända symboler som pilar, streck, bokstäver, vinklar och cirklar frikopplade från traditionella sammanhang sätter igång tankar och associationer i olika riktningar.

Mina huvudspår: trafik, ett urbant system av information, allvar; ska man följa regler och konventioner eller bryta mot dem och eventuellt skapa/orsaka kaos? Eller en lekplats, en spelplan; använd fantasin, prova dig fram, testa möjligheter, utforska konsekvenser, det finns en utväg. Som besökare måste du vara medveten om hur du går, åtminstone om du ska följa verkförteckningen: ”Rum 1; Från vänster medsols från dörren, omväxlande: ’Plats, byta plats’, ’Spot(s)’...”; den precisa angivelsen tillsammans med titlar och flertydighet kan tolkas som en del av Joachim Carlssons idé. Mängden av verk och information leder åt olika håll och erbjuder flera möjligheter. Själv följde jag varken pilar eller förteckning utan gick jag lite som jag tyckte.

Plats, byta plats, fotograf: Jean-Baptiste Béranger

I mängder av verk hänvisas vi av pilar än hit, än dit – maktgrepp eller lekfullhet. Joachim Carlsson utmanar vårt regel- och ordningssinne, tvångssyndromet att gå dit pilen pekar, stå i rutan, hålla sig innanför strecket, följa angivelser, mängdens auktoritet. Första rummet, mina referenser: normen, hur man parkerar bilen, svart asfalt, vita linjer – svart/vitt, det finns fel och rätt och inget mittemellan, man rattar tills man står rätt! Omväxlande med blaffor i regnbågens olika färger: oljefläckar, spottloskor, glasshaveri, fågelskit – vad som helst, men fel! Och så de tvingande pilarna/vinklarna: sväng nu, annars går det åt skogen! Mittskulptur: vinkel och streck, på höjden: VI. Jokern: en tilläggstavla med den obegränsade angivelsen 0 – som uppmanar till eget tänkande, öppnar för det egna valet.

< / > , fotograf: Jean-Baptiste Béranger

Samtidigt med det tvingande, allvarliga, finns leken och det obstinata: vad händer om man inte följer reglerna, pilarna, linjerna, bringar oordning i systemet, inte väljer väg? Dubbelparkerar, partiellt överlappar, kastar om bokstäverna, flyttar spelbrickan till den tomma platsen bredvid? I de tre utställningsrummen är symbolerna tagna ur sina traditionella sammanhang, målningarna begränsade till papperet, serien av verk de ingår i, rummet och slutligen utställningen (visserligen med referenser till andra konstverk och världen utanför). Finns det bara en väg in i utställningen, en början och ett slut – eller är det vilseledande information? Tre vita, neutrala rum: i rum 3 finns en tunnelvägg med två svarta luckor och målningen In that corner, men låt dig inte luras, i rum 2 finns ett fönster – men är det en öppning till frihet utan försök till styrning… knappast! Konsten ger möjligheter! Välj själv, gå din egen väg!

Directions, fotograf: Jean-Baptiste Béranger

Vid ett Artist Talk 31 mars släpps en omfattande katalog med texter av Anders Olofsson, Erik Hjertström Lappalainen och Daniel Werkmäster.

*

Om jag var där Augustín Ortiz Herrera

Om jag var där är en audiovisuell totalinstallation och en platsspecifik utställning. Verket med samma namn består av två videoprojektioner och en intervju, tre lager som löper osynkroniserade och därför ständigt förändras. Installationens första lager handlar om olika miljöer i Uppsala och stadsrummets förvandling. I det andra filmlagret har konstnären filmat en grupp skådespelare från Uppsala som i rummet ser den första filmen, och utan instruktioner förhåller sig till den i kroppspråk och agerande. Det tredje lagret består av en intervju där skådespelarna får berätta om sina upplevelser av de två filmerna: miljöerna och det egna agerandet framför dessa.

Fotograf: Augustín Ortiz Herrera

Stadsrummets snabba förvandling med rivningar, förtätningar och förändringar är knappast unikt för Uppsala, fenomenet, eller processen, väcker frågor som är aktuella i många städer. Den spanske konstnären Augustín Ortiz Herrera har upplevt överexploateringen i sitt hemland och bestämde sig för att undersöka förvandlingarna i sin nya hemstad Uppsala lite närmare, säkert ser han på staden med andra ögon än unga infödda uppsalabor. De 60 porträtterade platserna är knappast något för turistbroschyrerna, de är exempelvis parkeringar, kontaineruppställningsplatser, industribyggnader, byggarbetsplatser, åkrar och cykelställ. Platser som plötsligt kan vara borta eller helt förändrade nästa gång du passerar. Skådespelarna är unga, de är inte insatta i konstnärens tankegångar utan får göra vad de vill mellan kameran och stadsmiljöerna som projiceras direkt på råväggen i Köttinspektionens stora rum. Rummet i staden, människan i rummet, människan i staden, aktörerna ser sig själv med miljöerna som bakgrund och reflekterar kring dessa tillsammans med egna reaktioner och agerande. Det blir till ett flerskiktigt experiment: igenkänningsfaktorn, minnen; hur förhåller man sig till en känd miljö sedd med andras ögon och projicerad i ett annat sammanhang; hur reagerar och agerar man som skådespelare utan manus och regi?

Fotograf: Augustín Ortiz Herrera

Visst känner både utställningsbesökande stadsbor och aktörer igen många av miljöerna, kanske har de någon relation till dem, men oftast är det ställen de passerar och har sett många gånger utan att varken reflektera eller notera små förändringar. Påtagligt är det ödsliga uttrycket som förmedlas i platsporträtten. Skådespelarna placerar sig själva och sina kroppar i bilden men vet inte riktigt vad de ska göra, de sitter och står, då och då utbrister de i någon lekfull sysselsättning tillsammans eller enskilt. I intervjun reflekterar de över sig själva i relation till platsen, sådant som de kunde tänka sig att göra framför bilden, men inte i verkligheten, fula och fina platser, hur andra ser på staden, men framför allt samtalar de omkring relationen mellan agerande och bakgrundsbilder, och mellan separationen av kropp och röst i varsitt lager. Frågan är om aktörerna någonsin närmar sig konstnärens intentioner med verket. När de tre lagren löper på vart och ett i sin takt sker ständigt nya möten inför betraktaren, som blir ytterligare en part. Själv fascineras jag av de självfokuserade skådespelarna för vilka den egna rollen och personen blir huvudsaken. Representerar de gemene man, är vi så oreflekterade i relation till de omgivande miljöerna? Konstnärens frågeställningar och utgångspunkter finns tysta kvar i ett eget skikt dit aktörerna aldrig når, och förmedlar att innevånarna inte funderar över förändringarna som sker med deras stad: förtätningen som tar bort solljus, grönska och fritt spelrum för olika individer. De personifierar acceptansen och tar ingen ställning inför framtiden, minns bara bakåt. Kanske handlar verket om den processen; den ständiga förvandlingen och människans relation till den, den rullar på, osynkroniserat, ständigt föränderliga möten – men hur länge, och vad är egentligen ett hållbart samhälle? Det finns så många inskrivna frågor, som: vem är staden till för, vilka bestämmer och styr utvecklingen, hur ser fortsättningen ut – och varför?

Fotograf: Augustín Ortiz Herrera

Utställningens andra videoinstallation Köttinspektionen handlar om husets historia, dess funktion och förändring – från köttinspektion till kulturarena, samt platsens gentrifieringsprocess – från ytterområde till fin stadsdel. Kropp, hud, kött, puls, hjärta, känsla, yta, närhet, detaljer, inuti, utanför – även här finns flera nivåer i tid, rum och relationer.

Augustín Ortiz Herreras idé att jobba med olika lager öppnar många möjligheter till vidare och fördjupade dimensioner och reflektioner.

*

SU-EN, Ebba Bohlin och Pieter Aertsen Uppsala konstmuseum 29 oktober – 29 november 2015

Utställningen och programserien Earthly Powers handlar om jordiska makter, naturlagar, kropp, kött, primitivitet, glupskhet, begär och lust. På en högre nivå tillkommer nyfikenhet, relationer mellan inre och yttre, tanke och handling, högt och lågt, djur och människa, kropp och själ. Den handlar också om att uttrycka och att uppleva. Tillsammans med konkret kroppslighet känns begreppet karneval och dess innebörd centralt.

Tre konstnärer har satts samman, deras verk för dialog med varandra på ett suveränt sätt i en stark och utmanande utställning. Rent kronologiskt borde utgångspunkten vara den holländske konstnären Pieter Aertsen och oljemålningen Slaktarboden från 1551, den har också sin ordinarie plats på museet och hör till Uppsala universitets samlingar. Men naturlagar som gravitation, äta eller ätas, födelse, död och kretslopp är å andra sidan eviga. Koreografen och dansaren SU-EN är pionjär inom butohkonsten i Sverige och arbetar bland annat med videokonst och performance. I videoverket Voracious – glupskhetens kropp (videoloop, 2015), samarbetar hon med Rickard Sporrong, video- och datorkonstnär. Konceptkonstnären Ebba Bohlin representeras av tre verk med performance framförd av dansaren Sindri Runudde: Transgression (videoloop, framförd på konstnärshuset 2014), A tendency to move toward a center of attractive force (videoloop, framförd på Finska kulturinstitutet 2013/-14) och den på vernissagen uruppförda och platsspecifika performancen Alouette (med anledning av Vesaliusjubiléet i Uppsala, video 2015).

Licens: Creative Commons erkännande, Fotograf/Källa: Uppsala universitets konstsamlingar

Pieter Aertsens målning är ändå en sorts nyckel genom vilken man lättare får tillträdet till de övriga verken, och en större helhet öppnas; konstrasterna och dualismerna blir så tydliga, förutsätter varandra: liv och död, kropp och själ, det jordiska och det himmelska – finns inte de fyra elementen till och med närvarande? I Slaktarboden glor det avhuggna oxhuvudets döda öga på oss; flådda, uppfläkta och urtagna kroppar gapar mot oss, tömda på liv. De frånstyckade grisfötterna kan inte trampa runt i leran längre, tarmarna har redan blivit till korvar och istret har redan stelnat. Tupparna ligger på rygg med fötterna i vädret färdiga att plockas och fiskarnas nackar är redan knäckta. I bakgrunden frossar ett glatt gäng och allt är tillsalu. Scenen skulle vara enbart grotesk om den inte balanserades av mannen som hämtar vatten, kanske livets vatten – åtminstone nödvändigt för liv – och den ännu närvarande heliga familjen; visserligen på flykt bort men centralt placerade, liksom både i och bortanför det jordiska nuet, givande de behövande allmosor för fortsatt jordiskt liv. I ett avlägset hörn av den fyrkantiga världen, utanför fönstret, finns kyrkan: en del av dess makt finns på jorden en annan hör till det himmelska riket. Målningen är suveränt ljusexponerad och placerad i nivå så att köttfärgerna framträder nära betraktarens ögon, och är den stora salens enda verk. I motivet finns karnevalen ’inskriven’, motpolerna som gör livets helhet, som inkluderar högt och lågt, det groteska, jordiskt och förgängligt, och det himmelska hoppfulla: liv, död och uppståndelse. Två salar bort visas Transgression, Aertsens målning lyser tydligt trots avstånd, och för en uppenbar dialog med väggens rosa sidentarmar. Skärmen längre in i rummet visar något perverterat, men som ändå har förankring i det mänskliga; det är nyfiket, fantasifullt och sökande. Anspelningar på graviditet, födande och relationsskapande, religion, och en, liksom ut- och invänd, kropp, präglar det jag upplever; samtidigt som det sakligt och konkret är något annat, och närmast naturalistiskt till sitt uttryck. Transgression – en gräns passeras/gränsöverskridande. En man med gravidmage som han smeker och upplever – ger sin kärlek till. Så börjar den omsorgsfulla framfödelseakten, ur naveln dras något hudfärgat, som efter en bit släpps med en duns mot golvet, dras fram längd för längd. En tarm läggs ut på golvet, mannen betraktar sin ’avkomma’ stående med kroppen i brygga, en för människan onaturlig ställning, och vandrande likt en främmande insekt. Signaler av acceptans och skapande av nära relation, för att åter inlemma inälvan som en del av sin kropp, nu utanpå: med början som gloria och avslutning som turban, tillbedjan. Låter skapelsen falla och lämnar den, kanske med insikten att den inte för livet vidare.

Licens: Creative Commons erkännande, Fotograf/Källa: Jean-Baptiste Béranger

Dialogen av meningslöshet utan hopp om fortsatt liv, och kroppen som materia ställd under naturlagarna fortsätter i A tendency to move toward a center of attractive force. Konsten att falla steg för steg nerför en trappa, gång på gång, två olika utgångspunker förenade i en slutstation. Jag tänker på Sisyfos. Det finns en hopplöshet och viljelöshet i det lealösa fallandet som fascinerar så till den milda grad att man kan betrakta fallandets rörelser gång på gång. En anings rullande, huvud och lemmar landar med ljudligt stumma dunsar på nästa steg, livet går utför, inget kan förändras, kroppen dras neråt – naturlagen heter gravitation, och kroppen dras mot jordens medelpunkt. Respektlösheten mot den gudomliga skapelsen och motsägelserna lever vidare i verket Alouette, den franska barnvisan där lärkan plockas kroppsdel för kroppsdel, fjädrar, näbb och ben rycks av och ögonen avlägsnas. Med sin kropp gestaltar den fantastiska aktören hur lärkan kämpar och den lilla fågelkroppen reagerar. Naturlag: starkast överlever! Kretsloppet i Earthly Powers avslutas och föds på nytt i Voracious – glupskhetens kropp, varifrån uttrycket/ordet senare lämnas åter till Aertsen; dialogen fortsätter och andligheten återvänder. Videoverket Voracious handlar om instinkter och drivkrafter. Vad skiljer människan från djuret, det primitiva är svårt att skilja från det djuriska, de kroppsliga behoven är de samma. Hunger, glupskhet, njutning, begär – det är lätt att hamna i närheten av dödssynderna, men här handlar det om överlevnadsinstinkt och nyfiken livsglädje. En människa (åter)föds långsamt i en hög av förruttnelse, angripna äppelmassor eroderar när kroppen långsamt vaknar där under. Hungerljuden lämnar hennes mun, från djupet av kroppen genom strupen, hon samordnar sina rörelser och hittar kroppen. I en ny scen sätter hon sig upp, ren, pånyttfödd, omgiven av renhet med en yttre cirkel av ruttna äpplen. I bakgrunden bökar en gris, kvinnan börjar snörvla och smacka medan grisen är nyfiket stilla. Snart är de jämställt bökande, på alla fyra. Ett stilla nynnande, tillbedjan och vördnad till frukten och livet får en plats, och någonstans i processen lämnar grisen skådeplatsen. Det ruttna kramas till mos och ett svullande, smackande, mekaniskt tuggande vidtar – hon måste få smaka. Vidare, med alla sinnen: grisande, kletande, smetande, vältrande, geggande det ruttna mot kroppen, öser det över sig – hon får aldrig nog… Är det äpplet som startade arvssynden som ständigt finns med i pånyttfödelsen, vad är en människa och vad skiljer henne från djuret? Kan det vara, exempelvis, den fria viljan, hoppet, kärleken, fantasin, förmågan att förena tanke och handling och att skapa?

Licens: Creative Commons erkännande, Fotograf/Källa: Gunnar H Stening

Närvaron av kropp och naturalism; kroppsligheten är mäktig! För en extra kraftfull upplevelse kan man passa på att besöka dansföreställningen Voracious som visas på Dansens hus i Stockholm 10-12 november, eller någon av de performances som ges på Uppsala konstmuseum under utställningstiden.   Konstnärsgruppen HAKA, Ånghammaren i Österbybruk 25 juli – 30 augusti     Ett av vallonbruken, en industrilokal där stångjärn smiddes med hjälp av ångkraft fram till 1943; stort, tungt, fyllt av enformighet, ljud och rörelse. Utställningen kontrasterar och upplevelser av upplyst dunkel, stillhet och spröda ljud blir påtaglig. Fem konstnärers verk i olika tekniker och medier förhåller sig på skiftande sätt till plats och omgivande miljö.       Verket Cities in Change(2015), av Katarina Sundkvist Zohari, består av en samling skulpturer i stengods. En grupp hus-kroppar i olika stadier, kanske är de växande, kanske har luften gått ur – eller också är det en bygd som pulserar, i ständig förändring. Två hus-kroppar skiljer sig från de andra: en liknar mer en kroppshydda, en sammansmält helhet i vila oberoende av de övriga, två kroppar i en – som en skulptur av Madonnan och barnet; den andra majestätisk, självklar ”Jag är vad jag är skapt och konstruerat till – ett hus!” Bruksbygdens uppgång och fall, storhetstider och förändringar, nytt samhällsbygge på någon annans villkor… Och så konstnärens byster i stengods, som jag senast såg på Teatergalleriet i Uppsala, Det icke sagda (2014) – märkligt hur verk kan berätta så vitt skilda saker beroende på var de placeras. Här har de separerats från varandra, stående på kanten av varsitt långsmalt podium, som två murar, och en avgrund finns mellan dem, avståndet förstärks av en bred nött svart ’gata’ i golvet, kapad i bägge ändar. Varje försök till kommunikation är hopplös, hur mycket känslospröten och viljan än försöker har de två ingen förutsättning att nå varandra. Varje försök att kommunicera i en ånghammare är lönlöst.         Helena Laukkanens blyertsporträtt Still Motion (blyerts på mdf, 2015) visas mot bakgrunden av en tegelvägg med spår av förändring och aktivitet under långa tider. 24 bilder, lika många som stillbilderna i en sekunds film, porträtt av konstnären Helena Laukkanens far med ett långt arbetsliv i ett hälsingländskt brukssamhälle bakom sig. Placeringen är suverän, verket gripande vackert och talande i sin tysthet och stillhet. Samma konstnär står för den kluriga skulpturen Studie (blyerts på mdf 2015), ett självporträtt av konstnären i en rörelse ’upp och ned på alla fyra’: två- och tredimensionell och i rörelseförlopp samtidigt.     Agneta Forslund visar oljemålningar av där motiven liksom flyter ut över vita dukar som avgränsar rörelsen från väggarnas skiftande bakgrundsmaterial: förändringens tid, något är pågående, en rörelse sker – men begränsas inom verket (som visserligen är utan ram). Målningen Ovan vägnät (2014) lyser upp lokalen och ger hopp.     En installation av Anna-Karin Brus består av utsnitt ur naturen, trädgrupperingar, berg och stenar, en tjärn och ett upphissat moln, allt i målad keramik. Jag ser det märkliga landskapet ovanifrån – som i höjd med molnet, vilket avger en tydlig skugga över delar av naturmiljön. Samtidigt kan jag tänka mig själv gående mellan träd och förbi berg förundrad, men samtidigt reflekterande: det är något overkligt eller främmande över det hela, något jag inte förstår. Avstånden mellan naturens verk är stora, de är konstruerat isolerade och tycks livlösa. Någonstans i rymden ljuder Let It Ring, som är en ljudskulptur, vackert och drömskt, lockande – och jag tänker på skogens väsen som vill lura till fara. Röster som ekar i rummet gör helheten svårfångad och kopplingen till Martin Luther Kings I Have a Dream blir liksom godtycklig.     Den stora kontrasten – som nästan ger rysningar – står Natasha Dahnberg för: mot en mörk hög ärrad vägg, med spår av smidesaktivitet, stabilt bruksbygge och hårt sparkade fotbollar visar hon en serie på längden av hårflätor (fotoprint på dibond 1/10, 2015). Titlar, inflätade symboler – exempelvis växter, flätans tjocklek och färg berättar om kvinnoliv som i ’ålderstrappan’: Knopp, Vigsel I, Vigsel II, Min soldat…, så vackert, rent, enkelt och sakligt. På samma tema visas till spröd musik, en bit in i lokalen, videon På ett hår (2014/15). Den dominerande videon Herbarium (2014/15) har ett tema som tangerar och kontrasterar, musiken klingar vidare och en vacker rosaröd pion placeras av handskbeklädda händer mot en vit bakgrund. En tregenerationers familj grupperar sig framför duken och en äldre kvinna talar lyriskt om att pressa växter; under de dryga sex minuter som videon rullar och familjen tittar förväntansfullt glesnar kvinnans kommentarer allt mer, för att tystna helt. På duken nålas den vackra pionen upp; stjälken slitsas omsorgsfullt på längden; när skalpellen kommer till den kompakta blomman uppstår vissa problem; några kronblad hamnar lösa bredvid; den vackert mörkrosa färgen flyter långsamt ut – dränerar blomman på färg och liv men den består vackert vissen, död.     Hur utställningen hade gestaltat sig med naturligt insläpp av ljus från mörklagda fönster, hade varit spännande att få veta men ljussättning har givetvis sina poänger – dock: Fin utställning i vacker bruksmiljö som erbjuder många sevärdheter.     *       German Contemporary på Å-huset och Galleri 1 i Uppsala 6 juni till 5 juli Uppsala Konstmuseum 25 april – 24 maj     Ett femtonårigt tysk-svenskt samarbete mellan Kunststation Kleinsassen och Uppsala Konstnärsklubb har resulterat i internationella kontakter mellan konstnärer med utbyte av samtida konst och kultur som följd. Tioårsjubiléet firades med att utvalda svenska konstnärers verk ställdes ut i Tyska Fulda i utställningen Konst från Sverige, i German Contemporary visar nu sju utvalda tyska konstnärer sina verk i Uppsala.   Första intrycket ger en känsla av splittring, inte enbart för att två lokaler tagits i anspråk för relativt få verk, utan för att allt bara känns så olika, så osammanhängande – ’alla’ konstuttryck och tekniker finns representerade. Eller är det just detta som kännetecknar tysk samtidskonst; kan den sammanfattas i dessa drygt tjugotalet verk bestående av installationer, foto av performance, skulpturer, oljemålningar, verk i blandtekniker, etsningar, smidesobjekt…? Dags att skaka av sig det ytliga intrycket och återvända till utgångspunkten i det stora huset för en djupdykning. Bernd Baldus The White Sheep (etsning) signalerar genast till mig. Ett vitt får befinner sig ensam i ett upplevt ljus, det tittar på mig, omgiven av en ring med betande ointresserade svarta får som mer eller mindre vänder det vita ryggen. Är de ointresserade av sin vita artfrände, vaktar de honom, är han mobbad, betar de en gräns runt? Jag uppfattar allt tvärt om: den vita är utvald, vakad över och högaktad av de svarta som ödmjukt betar omkring den ljusomstrålade oskyldiga. Hur hade jag uppfattat det om den svarta hade stått i mitten omgiven av de vita? Tre handkolorerade etsningar på den motsatta väggen: Mach-Bitte-Bitte-Blues (Pleace, Pleace Do Blues), Decition Blues och Truthahn Blues (Turkey Blues) hör även de till höjdarna liksom porträttet i torrnål av Bob Dylan: Robert Allen Zimmerman (populary known as Bob Dylan).   Foto: konstnären   Mia Hochrein har ställt ut i Uppsala tidigare, hennes fotograferade performance finns i bägge husen – men faktiskt så gör det inget, bilderna fastnar på näthinnan och är lätta att bära med sig: på Galleri 1 har hon inventerat sin mammas garderob och iklätt sig ett torn av hattar respektive stickade fuskollar och pannband, anskiktet är dolt av hår och textilt material – inga känslor visas mer än att hon i hattarna bär huvudet högt – någon form av bearbetning av passerad tid eller saknad person. På Å-huset sticker hon upp huvudet ur en lampskärm, kanske från sjuttiotalet, men ansiktet döljs av en virkad spetsduk och huvudet är krönt av en klase bär från en trädkrona – en brud utan möjlighet att nå vidare, tyngd av tradition och släktträd (Lampenschim). Och så den virkade grytlappen som visar sitt broderade leende och tittar med sina knappögon – kökets domän. En vilja att ge en tid och en kultur ett ansikte men dölja sitt eget.   Foto: Simona Grünhage   Dr Ulrich Barnickel jobbar i järn, smider, svetsar och emaljerar. Två masker med olika ansiktsuttryck visas: Shrek (Scare) och Staunend (Amazed), bägge tycks sammasatta av diverse restmaterial och ställer frågan: Vilka är vi, var kommer vi ifrån och vad betyder det att vara människa. Materialinriktad med existentiell ton är också konstnärskollegan och professorn i skulptur Mitko Sabev Ivanovs verk, även om hans skulpturer inger en högre upplevelse av kroppslighet. Skulpturer och deras skuggor, små skulpturer i brons är placerade i relation till de identiska i större skala utförda i det betydligt mindre ädla materialet stengods – men den bedrägligt metalliskt glaserade ytan lurar betraktaren. Samme konstnär har placerat en installation av små souvenirartade vattenpipor i folkloristisk dekorerad keramik i ett fönster. Relationen mellan konst och konsthantverk och materials ädelhet väcker tankar liksom relationen mellan skapare och hantverkare.   Foto: konstnären   En installation bestående av lerkrukor, en fint formad planka och en primitiv hängmatta av pinnar och snöre återstår, liksom en samling fina porträtt i olja av barn och familj, samt ett par målningar med arkitektoniskt spännande former i ljuvliga färger. Alexander Zyziks Home IV/II ger en utopisk känsla som ger assosiationer till egyptiska kungaboningar, eller åtmistonde till förgylld medelhavsarkitektur med touch av makt.   Foto: konstnären   Det samlade intrycket av utställningen dröjer något men infinner sig, det handlar om mänskligheten: mänsklighetens ansikte, synen på grundförutsättningarna, basbehoven, det egna jaget, familjen, relationer, känslor, värderingar, tid, traditioner och drömmar. Hur hade det motsvarande svenska gestaltats?     *       Lukas Göthman och Roger Metto Uppsala Konstmuseum 25 april – 24 maj     The Great Runaway; tillsammans och enskilt ger sig de bägge konstnärerna Lukas Göthman, från Stockholm, och Roger Metto, från Kiruna, i väg på äventyr i tid och rum – men framför allt tar de sin tillflykt till en mäktigt storslagen natur och suggestiva effekter. I verken får vi som betraktare då och då möta såväl upplevare och inkräktare som ursprungsbefolkning. I gemensamma verk befruktar bild- och textuttrycken varandra och ger ytterligare dimension, förutom djup och vidvinkel i de enskilda konstnärskapen.   Bergsvidderna tar andan ur mig, storslagna vyer med himlar som dallrar av hetta – Rocky Mountains – eller lågar av norrsken – Lapplandsporten. Motiven är nära besläktade, uråldriga berg och orörd natur – eller som ett av de gemensamma motiven i mindre format (färgpenna och tusch på papper) förmedlar genom Göthmans penna: ”When I was young I was a thousand years old”. Göthmans texter möter Mettos bilder, eller tvärt om, de leker med varandra, tokar sig, utbyter allvarliga resonemang, motsäger varandra, berikar varandra – så där som vänner gör, oavsett ålder. Motiven i de mindre bilderna är indianer och cowboys eller andra karaktärer från pojk- och äventyrsböcker västvärldsgenerationer bakåt i tiden.   Foto: Per Myrehed   Den ena upplevelsen länkar vidare till nästa och för tillbaka till naturen. En känsla av oändlighet uppstår i mötet med konstnärernas verk. Det kan handla om meningar och konversationsfragment som ätit sig in i Göthmans minne, och sedan har fått täcka stora dukar med monotont malande upprepningar som böljar sig fram. Från hans solar sprider sig strålarna, ingår och övergår i naturens mönster och symboler för människans närvaro. En ständig rörelse finns närvarande och så störtar jag – ner i en djup ravin eller ett skummande hav, nerför ett brusande vattenfall och sugs upp i ett eldhav, mjukt buren mot den bleka himlakroppen (från sviten Journey, 2012, olja på duk).   Lukas Göthman, foto: Martin Sundström   I Mettos värld har symbolerna och dess sammansättning en stor betydelse. I flera verk har konstnären satt samman rätlinjiga former vilka han fyllt med symboler och mönster, som ett lapptäcke eller system av kartor, där olika intresseområden presenteras, som naturtyper, förekommande träd- och bergarter och ursprungsbefolkning. Den sammansatta berättelsen i triptyken Centerpiece (olja 2008), där ’alla delar’ tycks mötas, får en naturlig fortsättning i mängder av hans övriga utställda verk. En av de ingående delarna i lapptäcket är ’jeansbakfickan’, i nämnt mittstycke figurerar den x3 som en sorts landskapsvapen, på motstående vägg tycks en större variant skildra landskapens natur samlade i hans bakficka. Väggarna i en av museets salar fylls av vidvinkelperspektiv över bergsvyer i olja, expressivt färgsatta och då och då befolkade med vandrare och tält. I ett mindre utrymme tillkommer ett teleskopperspektiv : genom en gång, kanske ut från en grotta, når vi via plankor, krypande, friheten i naturen – en pånyttfödelse. Mitt bildminne kopplar genast till Tove Janssons Hur gick det sen?, där läsaren färdas genom sidornas hålrum, Filifjonkans dammsugarslang och andra farligheter, för att slutligen komma hem till den väntande Muminmamman.   Roger Metto,Cherry Darling foto: Stewen Quigley   I en storskalig triptyk, där målningarna borde ha hängt betydligt tätare samman, sker mötet mellan olika naturer fullt ut, som en grande finale. Lukas Göthmans bulliga bokstäver och texter tar mig till sjuttiotalets hippie och flower power: ”Looking for the only right way”, ”I wish this night would last forever” och “Give me your self fall in to my sad dream”; medan Roger Mettos bergslandskap tar mig till Lappland eller låter mig landa på platser längs bergskedjan där Klippiga Bergen ingår. Bergen är blå/grå, röda respektive svarta; flod möter älv och kust; kaktus möter fjällbjörk, ljung och nattliv; het sol möter midnattssol, norrsken och neon.   Foto: Stewen Quigley     *       Mervi Junkkonen på Köttinspektionen 25 april till 3 maj Henny Linn Kjellberg på Galleri 1 25 april till 10 maj     I utställningarna Good Intentions på Köttinspektionen och Solo/Duo på Galleri 1 presenteras få men starka verk – inte en mängd som passerar framför ögonen utan 4 + 3 verk som fastnar på näthinnan och stannar kvar i ett pågående upplevande. Vilsenhet, främlingskap, att förlora sig själv, tappa överblicken över tillvaron, ensamhet och utsatthet… förenar på olika sätt Junkkonens videoverk med Kjellbergs keramiska verk.   De fyra videoinstallationerna i Good Intentions är filmaren Mervi Junkkonens första soloutställning, och en konstnärlig reflektion över arbetet med dokumentären After Life – Four Stories of Torture (2011), om flyktingar som blivit torterade i sina ursprungsländer. Asylsökande och traumatiserade människor berättar gång på gång om det de har varit med om för myndigheter, vårdgivare och media, totalt utlämnade i andras händer. Som dokumentärfilmare, regissör och klippare har Junkkonen både ansvar och makt, men inte kunskaper att hjälpa– står maktlös inför sitt offer. Men avsikterna var goda. En vit säng i ett vitt rum, avtrycket av ett huvud har lämnats på kudden och vid fotändan ligger täcket, avsparkat. Allt är kliniskt vitt och rent; behov som ett bord att lägga personliga ting på, en sänglampa, en mjuk matta när man stiger upp är tillgodosedda, och intill sängen finns attribut för en god vård: medicin. Spår av pizza, öl och cigaretter hör liksom den uppslagna boken till de verkliga livsuppehållarna. Kroppen befinner sig i en dimension för sig. På en i sängen infälld skärm, finns människan, personen, individen – ensam med sina tankar, sin kamp mot smärtan, minnen och allt som plågar – kroppen är utan vila, i ständig rörelse. Ingen terapeutisk hjälp erbjuds. I am like the Niagara Falls, I am going down. But I could have been saved before.   Foto: konstnären   I verket ”Good Intentions” stoppas ett par rena vita händer ner i en bunke med blod; tvättar sina händer rena i offrets blod. Omsorgsfullt tvagande, som inför ett ingrepp eller handgrepp där man som utövare måste vara fullkomligt ren: neddoppande tvående händerna om varandra, ösande och översköljande, om och om igen som en tvångsmässig ritual. Erfarenheter av blod väcker lukt-, smak- och känselsinnen; ljummet, tjockt och lätt äckligt, ändå finns det något oskuldsfullt nästan vackert över det hela – kanske är det de, trots allt, goda avsikterna.   Foto: konstnären   Sanctuary, drygt fem minuters vila erbjuds, på det enda stället en asylboende får vara ifred – toaletten, en fristad. På duschkabinens golv projiceras två fötter i vattenbrynet på en sandstrand, små vågor sköljer över fötterna och under dem rör sig sanden. Livgivande vatten, fridfullhet, feel good-känsla, egenterapi, massage – att få sina fötter tvättade, som motpol till att tvätta sina händer i offrets blod; tar bort tyngd, ger hopp och ny kraft. Innan den avslutande videon Open Heart Purgatory, skärselden; hjärtoperationen – ingreppet som startar om och om igen; skalpellen sticker hål, öppnar: väller ut, fläker upp, blottar; syr igen. Öppnar såret och börjar om. Att tvingas öppna sitt hjärta gång på gång på gång för främlingar som inte förstår och inte tror på det man berättar – och få det slarvigt hopsytt mellan gångerna: så totalt utlämnad. Tyngden i budskapet är oerhörd, och utställningen borde turnera på myndigheter och inrättningar i många länder – men förmågan att ta till sig är inte självklar, man har ju, som sagt, goda avsikter med det man gör. Köttinspektionens lokal förstärker utställningsupplevelserna.   Foto: konstnären     Galleri 1 bjuder på en i sammanhanget betydligt lättsammare tillställning som ändå har ett allvarligt innehåll, trots sin lekfulla framtoning. Labyrint, megafoner och pussel är det som möter i det lilla utställningsrummet. Att keramik är skört blir som en motsägelse – om pusslet går i bitar, vad händer då? Om megafonerna spricker – hur låter det? Och om labyrintens väggar rämnar är utmaningen ingen match längre! Människor är också sköra, liksom relationer och livet – ändå kan människor, relationer och liv vara så starka…     Gränser, avgränsningar, ensamhet och tillsammans. En megafon talar för sig själv, tillsammans bildar de en symfoni, det är en ljudinstallation som möter från en av väggarna. I larmet från gatan och utställningsbesökarna är det svårt att höra de svaga ljuden, men de bildar en helhet. Pusselbitarna är placerade på olika avstånd från varandra, någon har funnit sin närmaste partner. Några har en eller två avslutade raka gränser, ingen kontakt är möjlig, andra är oavslutade öppna åt alla håll – i väntan på en partner, någon att höra samman med, någon som passar in. Men blir det någonsin en riktig helhet; ett helt pussel vad är det mer än ett tillfälligt mål, innan det åter plockas sönder. Det svåra livspusslet, målet och vägen dit, de ständiga fragmenten som tillsammans ska leda dig vidare. Labyrinten: Du står här…; hur ska du få en överblick från din utgångspunkt i nedre hörnet, hur ska du komma vidare när du väl gått in, vilken väg ska du välja – det finns kanske bara en utväg, även om det med betraktarens överblick ser ut att finnas mängder. Du går vilse i labyrinten, förlorar dig själv, är ensam med dig själv, instängd, rädd, maktlös, ställs inför val men famlar vidare i blindo, provar alla tänkbara vägar ut – men vet inte var du kommer ut, till vilken värld, vilken tillvaro, vilken sanning – om du kommer ut levande. Trappan som leder vidare till en minimal övervåning utan fortsatt utställning, förstärker ytterligare verket och vilsenheten.       Båda utställningarna följs upp och utvecklas av olika programpunkter under utställningsperioden, Solo/Duo med musikaliska soloframträdanden och Good Intentions med filmvisning, diskussion och performance.     *       Taus Makhacheva (In)sidenotes Uppsala konstmuseum 6/12 – 25/1     Som besökare i utställningen (In)sidenotes befinner jag mig mitt i Taus Makhachevas Dagestan. Det är hon som genom videoverk, föremål och broderier berättar, men upplevelserna är mina liksom referenserna. Nyss gick jag upp för den branta snöiga backen till Uppsala slott, befann mig på borggården och fortsatte in genom den höga dörren till konstmuseet. Nu är jag i Dagestan.   Egentligen är jag inte framme riktigt än, även om ljudmassan är nästan påträngande nära; efter vägen stannar jag framför konstnärens videopresentation av sig själv och några av de verk som visades vid en utställning i London. Konstnären är uppväxt i Dagestan, verksam i Moskva och utbildad i Storbritannien, vid Royal Collage of Art - fått konstreferenser; hur skulle jag annars kunna se på landet utifrån, menar hon där hon befinner sig som en liten prick vandrande ofattbart högt upp på en hiskeligt hög och brant bergsformation – en skala vi inte kan se oss själva i.   Taus Makhacheva, "Walk", stillbild ur video, 2010, foto: konstnären   Några få steg tar mig till skådeplatsen där jag som betraktare plötsligt befinner mig mitt i; med utblickar och inblickar i olika skeenden och parallella berättelser som på olika vis för dialog med varandra. Till vänster en journalfilm i svartvitt om hjälten, världens starkaste man, segraren, OS-medaljören i brottning från Dagestan, som berättar och visar sekvenser ur sin karriär, visar sina högresta, glänsande pokaler. Beundrad av sin publik kring arenan; själv beundrande sina hjältar – de olympiska gudarna, förebilderna, den manliga världen. Mitt emot en tudelad videoprojektion, även här en arena och en publik delvis bestående av de kämpandes ägare. Det som visas är scener från en hundkamp där hundarnas uppfödare, tränare och ägare hetsar dem mot varandra. På parkeringen diskuterar de sina djur och deras bedrifter. Förutom att hundarna inte i egna ord berättar om sina framgångar är parallellerna slående. Men det finns ett syfte med kampen och träningen – meningen är att hundarna ska tränas att skydda sin fårflock. Det ena handlar om överlevnad det andra om vårt behov av hjältar, och om de styrandes nytta av att folket har underhållning och förebilder, och om att skola in nästa generation. (Verken: Let me be a part of a Narrative) Från min betraktarposition ser jag i ögonvrån tvärs igenom flera rum, i fjärran: en fårflock högt uppe i bergen, en främmande utklädd gestalt som närmar sig flocken – försöker smälta in, assimileras, utan att riktigt lyckas. Rakt fram in i nästa rum kan jag samtidigt se ett annat videoverk. Först på avstånd: en ruinstad inbyggd i ett högt berg, mängder av byggnadskroppar med öppningar och passager där en svartklädd gestalt utför långsamma nästan kontemplativa rörelser. Jag sitter kvar men tekniken för mig närmare mannen som på smala avsatser koncentrerat byter position – genomför en uppvisning både för sig själv och oss, en sorts dans. Perspektivet förändras och den svarta pricken befinner sig på ett högt berg bland andra höga berg i en vid vy. Rörelserna är den stridande mannens, han som försvarar den ’ointagliga’ bergstaden. Åter får vi närma oss mannen, nu i närbild i ett kargt grönt landskap och med rörelserna av en jordbrukande man – hyllningen till kroppsarbetet på kolchosen.   "Gamsutl", stillbild ur video, 2012, foto: konstnären   Utan att vara riktigt säker misstänker jag att något pågår bakom min rygg, i ett inre rum. Dolt från den manliga världen av kamp där utanför, fjärran från berget med den svartklädde mannen och hans rörelser. (Men ointagligheten och fångenskapen i olika typer av traditioner för dem samman.) En vit, nästan genomskinlig gestalt snurrar runt på ett mönsterlagt golv: det är ett huvud utan tydliga ansiktsdrag sammansatt med en gigantisk krinolinartad kjol. Även här förändras perspektivet, men i en annan mening, och det som framträder. En festlokal med (omväxlande) draperingar, dukade bord, odukade bord, honörsbord med speglar, utrullade mattor, upplyst kupol, instängande perspektivfönster. Den dansande anonyma bruden med prinsessklänning övergår i en nästan bländande gestalt med muslimskt täckande vit klädnad, och från mänsklig skepnad till kokong; blir till genomskinligt ljus vid fönstret; smälter ner tillsammans med en medgestalt under honörsbordet; gömmer sig, blir osynlig och dyker upp i kulissen mellan stolsraderna och vid sidan om den utrullade mattan. Inga gäster kommer, ensamheten och instängdheten förändras inte i det vita tillståndet oavsett klädesplaggets form.   "A Space of Celebration", stillbild ur video, 2009, foto: konstnären   Åter i männens värld av ljud, samvaro och kamp. Plötsligt dyker en ung kvinna i svart upp bland männen som diskuterar den blodiga hundkampen: någon hobby måste man ju ha, säger hon och berättar om sin kunskap om hundarnas kynnen. Ständigt pågående handlingar som interagerar med varandra beroende på när man tittar, åt viket håll och med vilka referenser. Förflyttning, inte längre mitt i, mer av betraktare – i rummet bortanför, som en främmande åskådare. Rummet signalerar: främmande, precis som den utklädde för fåren i flocken. Föremålen i rummet har liksom inga levande referenser även om jag känner igen dem – objekten smakar och luktar helt enkelt inte rätt. Samlingen med broderade skägg och mustascher tillhörande historiska män; perfekt formade näsor i möten och på rad; de rostiga kyrilliska bokstäverna med kulhål; museiföremålen i sitt konstruerade sammanhang. Vykortssamlingen som exotiserar ett folk och deras leverne för ’de andra’ har sin parallell i den bild av dalfolk som förmedlades kring förra sekelskiftet. Det som löser upp och befriar är bilderna på konstnärens ansiktsmålning från olika kulturer som hon senare tvättar bort, färger och mönster blandas och lämnar för en tid spår på huden.   "Delinking", fotografiserie, dokumentation av performance, 2011. Courtesy The Artist and Laura Bulian Galleri, källa: konstnären   Den lilla filmytan som avslutar eller börjar utställningsupplevelsen är verket Super Taus; kvinnan i heltäckande muslimsk dräkt kliver ur sin bil på den smala bergsvägen, i vägen som hinder för hennes framfart ligger en kolossal sten som en samling män försöker flytta, hon rullar den åt sidan och fortsätter vägen fram – som hon tänkt sig. Referenserna är flera. Jag skulle kunna gå igenom utställningen ännu en gång – nu med nya perspektiv.       *       Thomson-stipendiater Uppsala konstmuseum 6/12 – 25/1     Olika typer av storleksförhållanden och dimensioner ställs mot varandra och samverkar; en både enskilt och sammantaget mycket spännande utställning av fyra nyutexaminerade konstnärers arbeten och presentationer. Stipendierna från Stiftelsen Anna-Lisa Thomson Till Minne har i år tilldelats Idun Baltzersen och Anna Ihle från Konstfack, samt Ida Persson och Madelaine Sillfors från Konsthögskolan i Umeå.     De konstnärliga uttrycken teckning, måleri, träsnitt, skulptur, objekt, arkitektur och text bär varandra, smälts samman till en sorts formuleringskonst som förmedlar. Att betrakta verken utan programförklaring blir ett annat möte, även det angenämt men med mindre djup. Det som förenar årets stipendiater, förutom att de under några dagar har ’hängt ihop’, är att samtliga bjuder på djupa tankar – koncept, filosofi, manifest – en berättelse omkring sitt skapande. Men upplevelsen av gemensamma drag, tendenser, slutar inte vid tanken och dess formulering – alla gestaltar de någon form av rörelse mellan stort och litet, en vandring mellan högt och lågt, över- och underordning. Nyckelbegrepp som att förhålla sig och storskalighet känns användbara.   Madelaine Sillfors   Att bygga (ut)ställning i/på två våningar är ett spännande grepp. Madelaine Sillfors lilla teckning Hus på Höga befinner sig på en museivåning och hennes motsvarande arkitekturverk, ett högbygge av målade träreglar i olika färger, befinner sig på en annan. Färgerna har stor betydelse för konstnären och ibland fasta betydelser. Hennes filosofi ”går ut på att undersöka om något kan vara på två platser samtidigt”, ”olika fysiska uttryck för samma tanke” men samma verk, uttryckt på olika sätt. Konkret rumsligt bygge som inte lämnar så märkvärdiga spår, abstrakt svårgreppad tanke som blir kvar.   Ida Persson   Även i Ida Perssons akrylmålningar finns drag av arkitektur. I serien 3:1-7 är verken stora, 260x160, och påfallande monokroma: exempelvis en ilsken och varm rödorangerosa, en kall spenatstuvningsgrön och en varm kontamineringsgul. Färgerna är liksom magiska i nyanser som gränsar till känslomässig motsats: läskig, illamåenderädsla, tilltalande, folklore, varm trygghet, vackra, sjukt skrämmande. Alla har de en ton av grått, och så har de skuggor och svarta perspektivkanter. Motiven är geometriska former med skuggor, som om belyst snett ovanifrån sett i underifrånperspektiv. Allt är tunt inrutat, som i ett mattehäfte – men linjerna är tunna och lite tveksamma. Cirklar/knappar på rad, som punkter i ett viktigt dokument, myndighetsknappar, ett rakt led; eller en enstaka högst upp, mitt i med fallande och ökande skugga – anslaget med stor spik, med betoning: punkt, eller enda knappen där ingen mer behövs, eller läraren, chefen, diktatorn… Är vi trygga, känner oss väl tillmods när vi är många på rad, där någon vakar över oss, där vi inte står direkt i ljuset – utan ljuset fokuserar någon annan, är det skönt att få vara liten i förhållande till det stora… eller? Ida ”är ute efter den dubbla känslan” hon ”får av maktrelationer … som normer, övervakning, institutioner, lärare, föräldrar” och lyckas väl.   Idun Baltzersen   Idun Baltzersen jobbar omkring unga kvinnors identiteter, hur samhället formar dem. Utgångspunkten är hjältinnor och martyrer gestaltade av manliga mästare i konsthistorien. Egna smygtagna fotografier och bilder ur modemagasin projiceras på mastodonta sammansatta plywoodskivor, färgläggs i svart och utveckas till träsnitt med hjälp av stämjärn. Vanliga tonårstjejer blir huvudpersoner i sina egna narrativer; personerna och deras berättelser huggs i trä, deras storlek höjer dem till skyarna, de reser sig som giganter framför betraktarna. Konstnären förstorar de som ständigt blir förminskade – och ofta förminskar sig själva – ger dem plats i rummet. Verk och motiv är inte kopior i upplagor, tryck på papper, de är sig själva och unika, skapade med kraft och skicklighet. Två tjejer vänder sig från betraktaren mot varandra, fokuserade på något vi andra inte har insyn i; en dörr bakom vilken vi inte vet vad som döljer sig;delar en upplevelse som inte uppenbarar sig för oss. Jag ber Idun ställa sig framför sina verk; hon ställer sig vid sidan om det ena, vänd mot mig, storlekskontrasterna blir så uppenbara, trots att det är hon som borde vara huvudperson är det tonåringarna i bilden som dominerar. Det andra verket ställer hon sig mitt framför – faktiskt framför dörren som de två tonåringarna väntar på ska öppnas, de tar ingen notis om konstnären, skaparen, trots yttre likheter. Nu är det de tonåriga tjejernas tur att hyllas, deras identiteter, värld och villkor som ska lyftas fram – vare sig de vill det eller inte. Anna Ihles installation Idle Hands har fått eget rum, kanske är detta en särart, ingen synlig människa finns bland de ingående delarna – de är däremot inskrivna i verket. En kraftfull hyvelbänk hänger upp-och-ner från linor i taket – upplyft; snarade, bundna, förankrade, som sänken för att arbetsredskapet inte ska stiga till väders och bli det man ärar – mer än det äras bör, hänger ängladelarna som befinner sig närmare marken, det som ska synliggöras – det pågående arbetet. Att arbeta med att hugga och skulptera i trä var ett hårt arbete som Anna inte tidigare ägnat sig åt. Hennes arbete är en sorts motsägelsefull hyllning till den protestantiska arbetsmoralen och den historiska personen Hauge som predikade denna (och fängslades eftersom han inte var utbildad): arbete ger nytta och mening i livet, det är inte till för njutning. Arbetssättet handlar om att göra research och att forska med kropp och sinnen samtidigt. Under studietiden lärde sig konstnären att väva i Indien där hon undersökte arbetsmoral och personliga förhållningssätt hos arbetare och säkerhet i den Indiska textilindustrin, för att sedan gå till sig själv och sin egen bakgrund och den protestantiska arbetsmoralen: att hugga i trä kommer inte att bli roligt utan arbetsamt, näst intill en plåga som jag underkastar mig.   Anna Ihle   Min egen filosofiska fundering går till spånorna på golvet, de som blivit kvar efter änglaskapandet – vad uppstår ur dem? Hur dessa fyra konstnärskap utveckas är värt att följa!       *       Fem unga män från norr ägnar sig åt Duodji Upplandsmuseet t.o.m. 18 Januari     De utgör en handfull av ett växande antal – kan man säga att de ingår i en rörelse, ett skrå, att de har valt en livsstil eller att de har ett yrke? Nej inte ens det sammantagna tycks räcka till, vad jag förstår så är Duodji så mycket mer än det översatta ordet Slöjd – men som benämning på hantverket duger det. Först när begreppet Árbi läggs till börjar helheten långsamt växa fram.     Nils-Johan Labba: Hornkniv   Den till formatet lilla vandringsutställningen Árbi; Traditionell kunskap i modern tid har turnerat runt i Sverige och Norge sedan våren -14, just nu befinner den sig i på Upplandsmuseet i Uppsala och avslutas i Jokkmokk den 6:e mars. Fem unga konsthantverkare från norr presenterar sig själva och några av sina alster; både turnerandet som sådant och utställningsinnehållet ingår i den samiska livsstilen. Deras berättelser utgör pusselbitar, och mönstret som växer fram avslöjar något om storheten och substansen i begreppet Duodji, det är både konkret och abstrakt, har kropp, själ och ande – det går liksom inte att ta på trots att det handlar om människor som skapar av naturens material.   Gruppen består av konsthantverkarna: Nils-Johan Labba, Per-Stefan Idivuoma, Nils-Petter Svonni , Mattias Harr och Fredrik Prost. Foto: Michael Renström   Det finns så många detaljer att lägga märke till och ta till vara; mycket av det som berättas är individuellt och personligt, ändå har de fem så mycket gemensamt. Jag börjar med att möta deras ansikten på roll-up affischer – vill möta skaparna bakom verken (montrarna med föremålen står mycket riktigt också framför). Det är stillsamma möten, fridfulla och öppna. Porträtten tillåter mig att betrakta ansikten och klädsel – alla har de samedräkt men ingen ’tröja’ är den andra lik. Färg och skärning varierar, dekorationerna runt halsen skiljer sig åt; tenntrådsbroderier, banddetaljer, spännen, tyglager i kläde, kantdekorationer. Genom bildspelet intill får ansiktet röst, texter visas och produkter läggs till. Namn och härkomst är viktiga och intressanta i och för sig, fem individer med varsin berättelse, de är alla barn av sin plats och tradition – men helheten och bakgrundens jojk binder samman och står över. En uppställning ord ur det samiska språket tillför viktiga delar; slöjd, tradition och modern – det handlar om att sammanföra arv, miljö/natur och sig själv som nutida individ i det man skapar för framtida bruk; att ingå något större, bli del i en ständigt pågående rörelse.   Nils-Petter Svonni: Saltflaska   Nu återstår objekten – material, arbete, form, funktion – skönheten. Montrarnas visade föremål, slöjdalstren, är en symbios mellan tradition och nyskapande, skaparna kallar dem bruksföremål. Materialen finns i slöjdarnas närhet – naturen, men är tillgängliga enbart genom deras erfarenheter; kunskap och kännedom: om djur, natur och tradition, och det material dessa ger. Renarnas horn, hud och skinn; trädens vrilar; metallens egenskaper – och hur de fungerar tillsammans.   Slöjd av Per-Stefan Idivourna, foto: Michael Renström   Att ta från naturen är ingen självklarhet; givande och tagande sker och omges av en sorts kontemplation – tanke, tacksamhet, vördnad och ödmjukhet. Ett personligt möte. Skövling och slöseri är otänkbart, naturens resurser äger en helighet – man ber naturen om vägledning och lov. Det handlar om att bruka och att förvalta ett arv och en tradition, formge funktionella föremål. Knivar för olika ändamål, stora och små, i stål med skaft och slidor av horn, trä, läder, skinn och metall – med graverade dekorationer enligt traditioner eller nya impulser; kosor av trävrilar och horn med dekorationer; hornvävskedar med metalldetaljer och graverade mönster; askar och förvaringskärl av trä med funktionella detaljer i horn och dekorationer av metall och mönster; smycken för prydnad och skönhet… inte sällan är föremålen signerade med bomärken, som i sin tur berättar om arv och tradition.   Fredrik Prost: Helhornskniv       *       LG Lundberg: Minne och mer Bror Hjorths Hus 11 okt – till 23 nov     Utställningstiteln säger mig ingenting, jag närmar mig ’som ett tomt vitt papper’ för att ta emot en förväntad konstupplevelse. Bakom min rygg finns Bror Hjorths ateljé och rummen med hans verk i olika material och former; kaskader av färgglad naivism, eller kanske snarare folklorism, myller av skulpturer och figurer. Rummens interiörer bildar en sorts bakgrund för det ännu tomma arket med signaturen LG Lundberg. Hjorths ateljé visar sig kontrasteras av Lundbergs, och mötet mellan ateljéerna skapar en magnifik upplevelse.     Minne (Diptyk), 2012-2013, foto: Bror Hjorths Hus   I museets utställningsrum befinner jag mig i Lundbergs ateljé. De målningar som först möter ögat är de fotorealistiska Minne (diptyk) 2012-13, vilkas motiv är ett stadigt staffli med en tom duk. Min upplevelse innehåller givetvis mer än dessa avbildade ting, men i samma stund fångas jag av bakgrunden – väggen som målningarna hänger på och de mellan tak och vägg placerade svagt ljusinsläppande fönstren, och förundras: målningarnas vinklar och linjer harmonierar med rummets interiör, linjeharmonin känns musikaliskt klockren. Den fortsatta upplevelsen kommer att präglas av växelspelet mellan rum och verk; stativ och rektangulära dukar med tillhörande skuggor under ljusinsläpp och fönsterbjälkar med sina skuggor. Några av fönstren är partiellt skuggade i form av en mjuk böj i nedre hörnet. Stativens tomma dukar har likaså en partiell skuggning – som av en konstnärs höjda arm, redo, precis ögonblicket innan skapandet påbörjas. Vid en närmare analys visar sig dukarna inte vara utan spår; den ena något mer gulnad än den andra påminner de om belysta filmdukar där handlingen ännu inte har börjat – lite repiga, skrapade, nötta, med antydan av veck och fläckar. Dukarna är inte ’tomma vita papper’ utan har erfarenheter och upplevelser, dock står de i väntan på att fyllas. I lokalens kortände, under ett lägre och påtagligt bjälkförsett tak med riktad belysning men utan fönster, visas Ateljén Grevgatan 54 (2011), denna gång en ateljé med mer detaljerad interiör. Två stafflier, mellan dem en rullvagn med material, arbetsarmaturen är inställd men släckt, de två dukarna tomma – skapandeakten har ännu inte börjat, men det öppna fönstrets ljus belyser den ena duken och snart, kommer något att hända. Ateljémålningarna präglas av linjer, vinklar, ljusförhållanden, svartvit-gråskala och ännu inte påbörjade arbeten.   Själv,(2011) foto: Bror Hjorths Hus   Återstår: vägen till ateljén och konstnärens ankomst, mötet – ansikte mot ansikte, och blicken, fokuserad, koncentrerad – i skapandets stund, eller i mötet med betraktaren… Mina ateljéfönster (2011), hänger lite undanskymt på en liten väggyta men med fönsterutsikt mot museets entré och Hjorths ateljé. Målningens motiv är ett trapphus där trappa, vägg och ledstång strävar uppåt i en krök, genom trapphusets lite ålderdomligt välvda träfönsterbåge möter utsikten mot två moderna rektangulära stålbågade takfönster. Krökta linjer möter raka vinklar, inomhus möter utomhus, och konstnärernas ateljéfönster figurerar i nivåerna bakom varandra, genom ytterligare två fönsternivåer – som möten och förlängningar utanför språkets räckvidd. På väggen mittemot befinner sig konstnären i egen hög person – är det oss han betraktar över sina stålbågade glasögon, tittar upp på så att pannan rynkas – eller är det ett pågående arbetes nästa penseldrag som begrundas i Själv, (2011). Pannans fåror och linjer är mjuka precis som form och linjer i trapphuset. Trappformer, mjuka rörelser, fåror och mjukt bruntonade färgskalor fyller de återstående dukarna. För att uppleva exempelvis Trappan, (2011) måste man röra sig i rummet – närma sig, backa, gå åt sidan. Jag erfar utsiktsvyer som förändras beroende på var jag står: berg, klippor, hav, horisonter, sjöar, vidder, slingrande floder, sluttningar, slätter, trappsteg och bergsterasser, drypande och i rörelse. Mjuka, suggestivt måleriska former som ögat kan uppfatta olika, möter de räta linjerna som avbildar i svartvitt.   Epilog,(2011) foto: Bror Hjorths Hus   Arkitektoniskt är den lilla utställningen fulländad och helhetsgestaltningen utomordentlig – något som jag senare förstår är ett av konstnärens signum.     *       XV:e Grafiktriennalen Uppsala konstmuseum - 2 november     Grafikens ansikten synes vara oändligt många – man brukar säga att det bara är fantasin som sätter gränser, i detta fall är det snarare tekniken. Det mest fascinerande är kanske kombinationen fantasi och teknik, och att ingen gräns är synlig så långt ögat kan nå. Två hela våningar, rum efter rum, är fyllda av grafiska konstuttryck i alla de material, färger, format och modeller som tänkas kan – nåja, nästan i alla fall…     I samarbete med Uppsala Konstmuseum genomför Grafiska Sällskapet den femtonde grafiktriennalen; av de 412 ansökningar som inkom valde juryn ut 117 konstnärer, vilket resulterade i 315 utställda verk. Att hänga konst med den bredd och variation som detta innebär måste ses som en stor utmaning och konstart i sig; att hitta balansen mellan de mikroskopiska och de mastodonta verken, mellan färger och svart/vitt, mellan plana ytor och installationer…; att fortsätta balansera genom rum efter rum i två våningar, utan att jag som betraktare tappar koncentrationen och faller av utmattning, är en prestation. Mitt urval får bli betydligt mindre än juryns, några av verken som just då uppfyllde mina sinnen lite extra – nästa gång jag besöker utställningen är det troligen andra jag stannar lite längre inför.     I det första rummet på bottenvåningen blir jag stående redan vid första väggen, mötet mellan mig och Silvia Weisers triptyk Mötet (träsnitt/linoleumsnitt) är liksom omedelbart, och jag vill bara stå kvar och finna min väg in i kommunikationen. Min upplevelse handlar just om viljan att kommunicera med de tre verken, 300x100x200: i det första sker mötet, koncentrerat till den röda kvadraten av kvadrater, som ett öppet och sårbart hjärta mot ett bakomvarande flöde av svart och rött, omgivet av skurna rutor och ränder. I mittdelen förändras upplevelsen, det centralt röda bleknar och överflödas, kommunikationen bryts, jag når inte fram genom det svarta bruset. När motivet i den tredje bilden har klarnat och renodlat sin struktur: röd kvadrat av kvadrater mot svart bakgrund av kvadrater, når vi inte längre varandra, avståndet har blivit för stort – detta trots att jag noterar det tunna röda rutmönstret på det svarta – känner att det välordnade någonstans blöder och längtar. Då får jag syn på den osynliga linjen som löper till lokalens motsatta sida och förstår att kommunikationen fortsättningsvis riktar sig till ett av Christina Wassbergs verk i motsvarande storlek, och beger mig dit. Men det är inte fri passage: på en pulpet ligger Idun Baltzersens två bokkonstverk (serigrafi) uppslagna, de vita bomullshandskarna uppmanar till användning. Jag tar på dem och bläddrar försiktigt i de gigantiska böckerna där långt ifrån varje sida är uppbygglig. Ändå skulle man kunna välja ett uppslag för varje dag, att filosofiskt begrunda eller välja efter dagsform; den ena heter Passivitetens historie, Artist´s book, den andra Karter, steder, Artist´s book. Omgående lockas jag på avvägar av Emmy Dijkstras My paper dress (papperslitografi), klänningsmodellerna i mönster- och tillskärningspapper har en avgjort feminin form, medan de tryckta motiven bland annat berättar om den maskulina stereotypen i två versioner. Särskilt klädsamma var de som använda plagg under vernissagen. Efter några steg blir jag fast framför en samling frimärksstora torrnålsetsningar/etsningar, små mästerverk utförda av Birgitta Andersson och Eva Mossing-Larsen – här, och på några fler ställen, skulle ett förstoringsglas behöva hänga.     Ett motiv som fängslar är Olof Sandahls två träsnitt Handrörelse och Tecken där två sammanfogade händer, handled mot handled – avkapade och sammansatta till en enhet, framställs; dels som mängd på rad och dels som två par som korsar varandra. Bildens berättelse smärtar, händerna är inte bara separerade från resten av kroppen och individen, de har också gjorts obrukbara genom att dess fingrar är sammanbundna; hindrade från att uttrycka sig och kommunicera, verka, skapa, känna, forma – den mänskliga förmågan amputerad, satt ur bruk. Att tysta någon med munkavle tycks jämförelsevis lindrigt.     Installationen Översvämning är svår att gå förbi. De fyra konstnärerna Kristina Anselm, Helena Mellin, Eva Sandberg och Ulla Wennberg har skapat en skogsmiljö i tre våningar. Ett skogsrum omgivet av stammar, där en ljuskälla, omgiven av svarta fåglar, låter remsor av regn eller sol strila ner över ett med grodtallrikar dukat bord, som kan vara en våtmark eller damm eftersom där simmar andfåglar. I den understa nivån simmar en ensam ordand på en begränsad spegeltjärn. Representationen av människan, dess verksamhet och samhälle finns i skapelsens utkanter, på fåglarnas fjäderdräkt och skivans undersida – som ett sekundärt inslag i naturen. Svartvita mönster, objekt, material och form bygger verket till en sammansatt mångfald, utifrån vilken en oändlig mängd berättelser skulle kunna växa. Mänsklighetens och individens ansikte och kroppslighet i olika gestaltningar återkommer i många verk; om Berit Jonsviks torrnålsgravyrer Fukushima, Hiroshima och Nagasaki, med tidsangivelse och i varsin katastroffärg, kan sägas befinna sig i ena änden av skalan så finns Göran Boardy i den andra: två självporträtt uppbyggda av självporträtt (4225 självporträtt – om att hinna i fatt sig själv, giclée), det ena i vintermiljö, det andra i sommarmiljö.     Den plana hängningen med pappersklämmor i metall tilltalar mig mycket i sammanhanget, i vissa fall ger det signalen att något färskt och nyproducerat stolt visas upp, i andra finns en koppling till ’anslaget – notera/vikitgt!’ Ellisif Hals och Susanne Skeides grafikgrotta Åpent Kammer (projekt, collage/skulptur), däremot, hänger i en snörkonstruktion, genomlyst i en fönsternisch som ett svävande nätbo byggt av fibrer och strukturer – lätt, vackert och skört: man skulle vilja röra men vågar inte. Något man däremot kan våga röra är vattenspegeln i Jöran Östermans mästerligt märkliga trompe l'œil verk Nattens Bibliotek (digital bearbetning och tryck, 300x300). Ett litet svart rum med lysande stora och ålderdomliga litterära verk, man vill sträcka sig fram och ta ut ett – men nej, det är liksom inte möjligt, ännu mer förvirrande är att de tycks spegla sig i sig själva… Någonstans anar jag att det mörknar och märker hur våningen läggs i mörker. Bara Nattens Bibliotek ger sken av att bevaras i sitt märkliga ljus. En museiguide låser dörr efter dörr omkring mig, det är stängningsdags.     – Du får röra vid vattnet, säger hon. Jag, som inte ens har hunnit greppa var eller hur verket är tredimensionellt, gör ringar på vattnet framför bokverken innan jag går. (Grafikens tekniker, renodlade och i olika blandningar, är för många svårgreppbara och oöverskådliga, på utställningens andra våning visas en video med ett urval av tekniker. )     *       Krystallia Sakellariou på Köttinspektionen Uppsala 19 – 28 september     Jag var en gång en sömngångare; titeln för tankarna på flera spår: sagor och myter, passerad tid och en nutida tillvaro i uppväckt tillstånd. Kanske förs besökaren på villospår i den stora skogen bland alla träden och i den stora verkligheten – men vad är dröm, vad är minnen, vad är saga och vad är verklighet; är de inte sammanvävda i den stora livsväven?     Bakom ett svart skynke kommer besökaren in i ett mörkt rum fyllt av lysande projektorer. Det tar en stund att ställa om och att mentalt förflytta sig från staden och dagens ljus till det avgränsade utrymmet i mörker – vi befinner oss nu i skogen. Furors höga stammar reser sig längs väggarna och på pelarna där projektorerna står, det gäller att gå varsamt fram, och skogen är full av besökare i alla åldrar. Centralt, mitt i skogen, finns lägerelden där myterna berättas och förs vidare: ”Det var en gång…” Figurerna kring elden är små, den ena är en svart katt, den andra är en räv-varg och den tredje tycks vara ett lejon. Intill dem ligger ting, kanske länkar till och från lägereldsstadiet: ett dragspel, en bok och ett par glasögon – lagda åt sidan, de egna berättelserna och samvaron kring elden gäller – återvändande eller utgångspunkt.   foto: Krystallia Sakellariou   På en bildskärm rullas berättelsen upp, den om älgen, skogens konung, som spelade dragspel, solade och badade vid bäcken; djurens konung lejonet som tar över instrumentet och i ensamhet spelar de vackraste låtar med ylande höjt anlete mot stammarnas höjder. En förläst välklädd varg/räv gör entré på skogens scen med glasögon och nosen i en bok (listig ulv i fårakläder?), men dragspelstoner lockar, kärlek börjar spira… senare: lejonet övergivet, ensamt vid elden. Plötsligt dyker en svart katt i röda hängselbyxor upp, kråmar sig och tar över hela scenen… Vem är nu denne katt? Genast tänker jag på den svarta katten i Bulgakovs Mästaren och Margarita, den som dyker upp vid de mest märkliga tillfällen, som från ingenstans – en djävul i olika förklädnader. Sedan tänker jag på Mästerkatten i stövlar, den listiga mjölnarkatten som tog över hela riket och gifte sig med prinsessan (om jag inte minns fel). Kattens roll att dyka upp och ta över föreställningen, jokern, därtill olycksbådande kolsvart. Jag söker ljuset. I nästa rum anar jag en gyllene sagoskog – eller är jag förd bakom ljuset? Bäst att titta närmare – vad döljer sig, finns här myter som ska avslöjas...   foto: Krystallia Sakellariou   Från taket hänger små kikare, titthål där bilder berättar om en gemytlig samvaro mellan barn och barn, barn och vuxna - kanske delas här berättelser och myter i skimmer från sagoskogen; minnen och drömmar. Men den gyllene trädfonden är belyst av strålkastarljus och de blommande träden är skapade av papper. Så dyker den plötsligt upp igen i flera av kikarna, som har vissa kalejdoskopiska egenskaper, den utklädda katten, som har nästlat sig in bland människorna - förföriskt söt i sin dress. På väggen intill sagoskogen sitter en rad uppslagna böcker; eftersom ett uppslag ur Rödluvan och vargen genast fångar min blick tänker jag att det är sagor, och lockas dit. Men textsidorna, skrivna på olika språk, är hålslagna; någon har slagit hål i/ och på myten, och de tillvaratagna bokstäverna bildar, i flera bemärkelser, nya meningar på/av den motstående sidan; ’sagovärlden’ är avslöjad som bedräglig.   foto: Krystallia Sakellariou   Från den mörka skogen i rummet intill hörs ett vemodigt dragspel och skuggan från en ståtlig älgkrona syns bland skogens projicerade stammar - det är konstnären själv, i en performance, som har iklätt sig rollen som mytbärare och lockar oss talrika besökare åter till lägerelden.   foto: Krystallia Sakellariou       *       Gallerivandring 6/9-14     Uppsala den första lördagen i september. Teckning, måleri, skulptur, foto, animation och tovning – ett urval av stadens gallerier och ett museum uppvisade rik variation på tekniker. Ett drag av mystik, en vilja att fly bort – in i dimman, tillbaka till naturen eller till en annan dimension, och ett avståndstagande från vår ytliga hektiska vardag, förenar det utställda; bildar en längtan.     Lena Junell Opgenoorth på Galleri Kaleido förmedlar i sin utställning Felt Nature en naturnära stämningskänsla; man befinner sig mjukt insvept tillsammans med väsen och mystik. Teknikerna är olika typer av tovning; materialen är ull, silke och organza. De intovade dimslöjorna drar skimrande över skog och berg och kanske svävar där några älvor – vem vet, ytterligare en dimension, mer konkret, tillförs genom den torra grenen framför. Förutom bilderna visar konstnären tovade skulpturer som ger mytiska associationer; kanske kan skulpturerna sammanfattas i ’organiska moss- och lavbelupna skogsväsen och dess boplatser’ – stubbar och gömmor för tänkare och troll, organliknande objekt på intovade grenar och gigantiska ullpuppor i olika tovningstekniker på torkad gren – kanske kläcks de som skogstomtar närmare jul! Pågår till den 14/9.       På Galleri D 12 visar Ira Löfman fotografier tryckta på fine art akvarellpapper. Stadssiluetter insvepta i dimma, trolska urskogar, knivskarpa naturdetaljer. Fotografens känsla för kontraster har finess: stolta byggnader och kända miljöer i dimma, naturens under framlyfta i ljus. November i en allé kantad av lövlösa träd och en grön häckmur; en tillsynes oändlig vandring ligger framför, målet synes osynligt. (Den invigde och den bildade vet dock att där framme, i slutet av tunneln bortom den vita fläcken, ligger universitetsbiblioteket och Uppsala slott – hur nu detta förhållande ska tolkas.) Urskogen är inte fjärran, den brer villigt ut sig och välkomnar till studier. Tyst poetisk stillhet, där man kan uppleva sig höra löven susa, känna höstens doft och dimmornas fukt. Pågår till den 28/9.       En roddbåt väntar på att föra vidare bort från den sargade verkligheten. Målningen är utförd av Gudrun Westerlund som finns bland kulturstipendiaterna som ställer ut på Offkonsten c/o Teatergalleriet. Fångar min blick gör även Det icke sagda, Katarina Sundkvist Zoharis två skulpterade byster, face to face, men istället för ansiksdrag kryllar tentakler, som spenar; de två tycks kommunicera, agitera, vilja närma sig men samtidigt hålla varandra på avstånd. Trots vilja når de aldrig fram; och jag tänker på alla möten där man ska komma överens, komma fram till beslut och nå samförstånd – men når vi någonsin varandra, på riktigt? Pågår till den 6/10.       Delar av träskulpturer tornar upp sig, en ’avfallshög’ med rester av tidigare produktion bildar ett nytt verk: hästar i språng, avhuggna lemmar, djurhuvuden, människor med uppsträckta armar beredda att kasta sig ner från tornet. Det finns en helvetesskildring över Mats Nybergs hög av motorsågsskulpterade kryllande samling på Galleri 1. Själv säger han att skapandet med motorsåg ska avslutas och animationen ta vid; nya delar som bildar helhet: under utställningens gång har golv och bänkar fyllts med krokiliknande skisser – knappast av folk på gatan utanför, snarare inifrån hans eget huvud. Figurerna ska ingå i animerade filmer där hans egna målningar ska bilda bakgrund, flera skärmar i lokalen visar spännande exempel – lite psykedeliskt ser det ut när en vild och galen dans framförs mot rörlig bakgrund. Utställningen är avslutad men jag ser hoppfullt fram emot de kommande!       I Silja Wagers akrylmålningar på Galleri Upsala öppnar sig bakgrunderna. Från förgrunderna leds betraktaren in i ett bortom; uppför trappor, bakom stolar, bortom människor, in genom fönster och öppningar, bortom regnmoln – vidare. Här finns tomhet och längtan men också ett andetag av mystik som väcker nyfikenhet: vad som väntar är ovisst, får skapas i betraktarens eget inre. En öppnad dimension som ger förutsättningar. Pågår till 11/9.       Teckningsstipendiaten Emelie Sandström på Bror Hjorths Hus förflyttar sig i utställningen Förnimmelsens portar hela vägen; från här och nu, viktlöst genom osynliga lager, till den bortersta dimensionen. Konkret för att nå det abstrakta. Genom meditation försätter hon sig i ett transliknande tillstånd och når från sitt innersta ända bort. I sina teckningar uttrycker hon upplevelser. Bilderna för tankarna till hypnos, att dras in i en djup mönsterrörelse, genom ett ögas iris rakt in i den djupa mystiken, tillbaka till tidernas begynnelse. Världsrymdens urkrafter manar och demoniserar, urformer och symboler framträder och förhäxar men det livsbejakande segrar. En nolla, symbol eller siffra, vars kontur har markerats med en människas unika mönster – fingeravtrycket, hör till en av mina favoriter liksom snäckformen, livmodern med äggstockar och solägget… Tilläggas ska att verken, förutom något enstaka, inte har några titlar och mina symboltolkningar är hämtade från mitt inre. Visst leder tankarna till Hilma af Klint och till symbolism, själv citerar Emelie Sandström William Blake. Det är en spännande ingång i skapandet som presenteras, frågan är om konstnärskapet kommer att fördjupas ytterligare i samma riktning, tillvägagångssättet för att nå det inre som resulterar i uttryck kan synas omständigt och ohållbart i längden. I utställningen visar konstnären även andra inneboende krafter: flera av hennes teckningar visas i trämontrar med svarvade ben. Några av montrarna påminner om altare med ytterligare skulpterade eller svarvade detaljer, exempelvis något som skulle kunna vara ’eldhållare’ och ett rökelsekar. Själv tror jag att teckningsstipendiaten kommer att utvecklas vidare åt nytt håll med nya uttryckssätt. Pågår till 5/10         *       Christian Partos   Uppsala konstmuseum 18 juni – 14 september     Det naturvetenskapliga och det filosofiska, tro och vetande; i Christian Partos konstnärskap sammanstrålar vetenskaper, sinnliga uttryck, tekniska konstruktioner, det existentiella och allusioner på kristen tro. Ämnen som kropp, evighet och ande belyses i verk som skapats med hjälp av en snillrikt gemomtänkt teknik; allt går i vartannat: vatten, liv, tid och ljus.   E.L.O foto: Stewen Quigley   Från inledning till verk; det är inte enbart talesättet ’att skrida till verket’ som gör sig påmint i denna utställning på Uppsala konstmuseum, dock det första, och i sin bokstavliga mening. Försiktigt, nästan andaktfullt, närmar jag mig glödlamporna i verket E.L.O. Som långsamt sänks ner i olika takt och med olika ljusintensitet - som ett stilla regn, belyst till att återkasta ljus. När glödlamporna fallit som droppar mot marken stiger de upp som lysande stjärnor mot skyn, en ensam, eller många tillsammans. Någon slocknar efter vägen. (I rummet ackompanjeras verket av ett annat, som jag är medveten om, även om det i betraktandes nu befinner sig bakom min rygg: skylten med den lysande texten/verket DU DÖR FÖR FORT. ) Framför mig är ljusspelet meditativt, fyller gränslöst rum och tidlös oändlig tid – evighet; ständigt pågående rörelse. Ljusrörelsen gestaltar, fortplantar sig i vågor och mönster, slump eller cykliskt är svårt att greppa; födelse, liv och död, uppstigande och fall – liv som slocknar för att sedan åter tändas. Så uppstår ett himlavalv, en himlasfär växlar till en jordasfär – blir till ett kosmos som jag mentalt befinner mig i - fast kroppsligt på avstånd. Vart ska man fortsätta härifrån? Abrupt landar jag på marken i en profilfräst modell av staden Kristianstad, i Irrbloss irrar jag omkring, sökande scannar jag av miljön i eller med hjälp av ett irrande ljusbloss i halvmörker – kanske är jag ljuset eller i ljuset, men jag kan välja, det finns två. Vilken väg jag ska följa är inte givet, inget av verkets tillgängliga ljus är att lita på, plötsligt slocknar det eller sticker i väg till en avlägsen plats, som tanken, som mänskligheten. Jag känner mig vilseförd i den urbana miljön, inte hemma där. Inga referenser. Är det avsiktligt – ett tecken att vandraren ska söka på annat håll? I verket Bok finner jag däremot gott om referenser; det ur det litterära verket utskurna kraniet, sammanfogat (-fattat) av en skruvtving - symboliken är riklig. Jag är även bekant med rummets övriga rekvisita där kopplingarna till verkstad, laboratorium och mekanik är påtagliga, men där huvudrollen innehas av läkarvetenskapen och biologin i kontrast till filosofin och skapelsen. Över allt detta står tidens gång, den vi inte kan påverka, den som fanns före oss. Den sinnrika skapelsen ’hjärtat’ är central i rummet, verket Hjärta är placerat i ett hörn. Som inledning berättar verket om organets funktion, vetenskapens utveckling och teknikens under – det konstgjorda som ersättare, att kunna reparera, lyfta ut, leva utanför sitt sammanhang – kroppen. Under sin glaskupa pumpar den konstgjorda muskeln på konstgjord väg, förutan det naturliga kretsloppet med vener och artärer. Ögat luras tro att funktionen uppehålls genom en smal slang som ser ut att tillföra nytt blod ner i en tratt som fortsätter in i hjärtats kammare, slangens blodliknande restsubstans ser smutsigt begagnad ut, ska det symbolisera hanteringen med\av organ? Medan jag funderar över min tolkning avslutas ett dramas första akt – hjärtat slutar pumpa. Blir stilla, liksom vissnar. Hela rummet tycks satt i förändring, jag håller andan, väntar, är det slut nu? Har jag bevittnat slutet? Men så anar jag rörelsefunktion, återupplivning på denna konstgjorda väg, under kupan. Tveksamma rörelser börjar pulsera och rummet fylls åter av liv. Det är först då jag blir varse tiden. Dimensionen tiden i dimensionen rummet. Ett rytmiskt ljud som en blandning mellan dunkande och tickande, som en moraklockas hjärta. Ljudet och tiden hade varit närvarande redan innan, utan att jag hade märkt det – så självklart, så hade hjärtat gått ur tiden och tiden hade stannat, förändrat rummet. Dramats akt två börjar och nu är jag medvetandegjord. Och livet återvände.   Hjärta foto: Stewen Quigley   I Epifania sammanfattas stora delar av den kristna symboliken. Epifania betyder uppenbarelse; östkristna händelsetraditioner som ingår är Guds uppenbarelse för människorna, Kristi födelses fest och Kristi dop i floden Jordan. En dopfunt: ett glasbord där en kant av koppar hindrar det från ovan oregelbundet droppande vattnet, omgivet av ljus, att rinna ut på golvet och gå till spillo. I verket finns livets vatten; droppen i havet, vars verkningar sprider sig som ringar på vattnet; vattnet som är livgivande och renande. Under glasbordet fortplantas ringarnas skugga när droppen nått ytan och förenar sig med vattnet, sätter det i rörelse. Ringformen övergår i skuggrörelsen under bordet till en korsform, även den är i rörelse, som i rörelsen där korset tecknas på kroppen under dopakten. Ingen mer droppe faller, rörelsen utplanas och utplånas, ytan blir återigen stilla, Gud vet hur länge! När jag minst anar det kommer nästa droppe - oändligheten gestaltas och ingen droppe i min tid kommer att få ’bägaren att rinna över’ i dopfunten där vattnet ur vilken den nya rena människan föds finns.   Epifania foto: Stewen Quigley       Aquagrafen på väggen bryter i någon mening, även här finns flöde som inte avstannar, rörelse – men det konstruerade objektet får mig att associera till sjukhus och laboratorium, blodtillförsel blandad med luft - överlevnad, livsuppehållande – eller bara ett experiment? I det innersta, bakom mörka draperier, visas verket M.O.M. femtusen spegelbitar sammansatta till en bild av konstnärens mamma. Först ter hon sig ganska grå, men ju längre jag betraktar henne desto mer framträder dragen. Konturerna och ansiktet får ett svagt skimmer, jag tittar länge, försöker lära känna, uppfatta förändringar som sker under mitt möte med henne - eller är det vårt möte? När jag gör en ansats att lämna henne förändras ansiktet, blir ljusomstrålat och alldeles klart - och jag förstår att ’utstrålningen beror på i vilket förhållande till, hur nära, man står henne’. Parallellerna till ikoner med en i metall inramad madonna är slående, liksom förändringen som beror på förhållandet.     En snabb visit i Uppsala domkyrka, där några av Partos verk finns i utställningen Himlen kan vänta, var dock mest förvirrande; korsbefruktningen mellan kyrkobyggnad, museum, konstutställning, utsmyckning, gravmonument och heligt rum komplicerade i frågan om orientering och koncentration. Förmodligen behöver den utställningen en egen 'ingång' – sammansättningen av heligt och profant kräver i det sammanhanget en egen bakgrund.     *       Ikebana And Contemporary plantart   Orangeriet, Botaniska trädgården i Uppsala 14 juni till 14 september     Utställningens platsspecifika installationer förenar japansk samtidskonst, med material och inspiration från naturen, och den traditionella konstformen Ikebana, skulpturala arrangemang av levande växter. Att utställningen visas i Thunbergs orangeri i Linnés botaniska trädgård ger extra tyngd och en naturlig fortsättning i trädgårdarna utanför.   Med växtriket som utgångspunkt i skapandet, och känslan för kompositioner i harmoni mellan naturens under och människors sinneserfarenheter, växer det nya och det traditionella hos de japanska konstnärerna samman till en tidlös helhet. Inneboende i det skapade/växtskapelsen finns människo- och naturliv. I flera betydelser är det växtmiljöer som gestaltas, att de har byggts upp och arrangerats av människohand är uppenbart – det handlar mer om konstverk än om naturstudier. Betraktaren fångas till vila i upplevelserna; material, färg, form, tanke – gestaltning. Kontemplativt. Trädgårdschefen Naoaki Donuma har skapat verket Finding peace and happiness in a silent symphony. Landskapet är sammansatt med känslig hand; den rådande balansen mellan svensk skogsnatur med mossa, blåsippsblad, multnande grenar – självklar för oss – och japansk trädgårdskonst, med stilla vattenporl genom bamburör ner i huggen stenbrunn, mjukt upplyst av en japansk lykta och kantad av blommande azalea, skuggad av bambu och annan växtlighet, placerad på naturstenar vid en konstfull grusläggning, tar upp och sätter samman sinnebilden två kulturers fridfullhet.       Ikebanainstallationen Deification av Katsuhito Kurata visar att konstformen förutom arrangerade blommor och gröna växter även består av exempelvis grenar och rötter och att det är ett rumsligt arrangemang som ingår i ett större sammanhang, principen av mikro- och makrokosmos, där människan har en giv en plats. Det sammansatta uttrycket präglar varje enskild installation; samtidigt som jag som besökare isoleras tillsammans med det enskilda verket är jag medveten om helheten – det som finns omkring mig, placeringen i rummet, rummet i byggnaden och byggnaden i trädgården. Den vidare utvidgningen i tid, rum och tanke; i betraktarens egna associationer som genereras av växter, kombinationer och formationer.       Med samtidskonstnären Ohya Ricas installation Load Nothingless to Fill Your Emptiness förs jag iväg på äventyr till en annan tid, jag finner fören av ett vrak som har strandat; formad av torra murkna grenar som konstfullt har tätats av sediment till rätt stadium av förfall – vad mina erfarenheter tolkar som antydningar till tofter, spant, årklykor, rorkult och mast förstärker min upplevelse. Havet omkring den grundstötta är ett blomsterhav av torkade blommor, och i skrovresterna är botten fylld av torkade rosor, blåklint, brudslöja och hortensia. Mina minnen vandrar vidare till berättelsen om ett brudpars tragiska båtfärd mellan Roslagens öar. Männikor som försvann i havet utan att bära frukt; blommor som torkade, samman med spillror av hantverkets arbete och tanke. Hiroki Ohara är 5:te generationens mästare i Ikebana, även om det huvudsakliga materialets härkomst känns fjärran från svenska marker uttrycker den arrangerade skapelsen The Root ett stycke livsmetafor: det levande och grönskande i den klättrande murgrönan döljer den grånade döda stammen som upprätthåller den ståtliga kronan som tycks blomstra utan liv, livsträdet stagas upp av rep, kanske tvinnade av dess egna fiber. De kraftfulla rötterna stoltserar väl synliga – men abrupt avhuggna. Om fetbladsväxterna är tärande blomster eller hör till naturens kretslopp är lika mycket tolkningsfråga som mitt påstående att detta är ett livsträd. Men troligen vittnar verket om livets förgänglighet – oavsett tid och rum.       Last Moment of Flowers är livsbejakande. Junichi Kakizakis komposition liknar ett tvillingbo som flätats av en magisk fågel som vill skydda sin blomstrande avkomma från inkräktare. Installationen hör till mina favoriter; de hopflätade grenarna, som tillsammans har form som av två kvinnobröst, öppnar sig i två grottor ur vilka blomster av olika arter spirar i olika livsstadier: fröställning, knopp, grönskande, blomning, frukt och vissnande. Bakifrån är innehållet väl dolt och skyddat.   Utställningen övervakas av performancebilder. Hade performancekonstnären Takaya Teradas modeller stått kvar hade huvudenas kröning av blommor och grönt förvandlats, först till vissnad fägring sedan till rutten kompost. De självklara associationerna går till stilleben, Giuseppe Arcimboldos Vertemnus, porträtt och till skulpturbyster. Medan dessa är varaktiga till sin natur är performanceartens natur mer som livet självt. Mina fria associationer går till blommande badmössor; det mänskliga huvudet som växtmiljö; hur man bär upp en plantering och om naturens möjlighet att slå rot och leva vidare – finns det vatten och näring att tillgå, kan något gro där ingen jordmån finns i människans levnad och i en arrangerad miljö – hela frågeställningen är djupt filosofisk, jag tänker på Voltaires Candide och uttrycket att odla sin trädgård.   Trädgårdschefens stycke anlagda natur och Ikebana konstnärernas traditioner och skolor känns trots konstfullhet i gestaltning alltför tillrättalagd och arrangerad, även om det senare är en självkultiveringskonst som handlar om kontemplativ process för sinne och ande under själva skapandet. Samtidskonstnärerna upplever jag som mer spännande, som fria i sitt skapande, även om de säkerligen i sin utgångspunkt förhåller sig till de förra. Det är de olika bakgrunderna, utmaningarna i samverkan där två olika konstarter möts, som är det riktigt spännande – särskilt med tanke på den för utställningen valda platsen. Utställningen i orangeriet har marknadsförts rikligt vilket inte är fallet med utställningen Ohana – fin blomma, där sju svenska konstnärer, Artminers, har placerat ut installationer i den nyare delen av Botaniska trädgården. Förutom att konstnärerna Kajsa Haglund och Elisabeth Yanagisawa Avén är curatorer för Ikebana finns deras egna installationer i utställningen Ohana. Kopplingen mellan konstverkens påstådda japanska influenser och de japanska verken i orangeriet kräver däremot småvilda associationer och fri fantasi – en härlig utmaning för besökaren alltså. För mig känns det naturligt att besöka båda dessa utställningar i samband med att man upplever trädgårdarna och växthuset – en komplex helhetsupplevelse! Utställningen finns recenserad här på Formom under rubriken "Övriga reportage".     *       Valentina Dogo – en av utställarna på Galleri Upsala     Medlemmar från Uppsala konstnärsförening deltog i en samlingsutställning på Galleri Upsala7/6 – 12/6. På vernissagen myllrade det av sorlande människor i möte med väggarnas konst och med varandra. Själv mötte jag utställningsdebuterande Valentina Dogo, som också är ny i föreningen, och kikade lite närmare på hennes tre akrylmålningar.         Valentina kom som 11-åring till Sverige och Uppsala från Bosnien-Hercegovina. Efter fristående kurser vid Karlstad universitet utbildade hon sig till interaktionsdesigner vid Malmö högskola. I samband med en kurs i konstkommunikation åkte Valentina som utbytesstudent till Japan där kurser i kalligrafi och japansk keramik fanns med på schemat. Att tala japanska lär man sig knappast på ett halvår, men att uttrycka sig konstnärligt förenar och utvecklar. Keramiken är något Valentina vill jobba vidare med, annars är torrkrita en favoritteknik liksom utställningens akrylmåleri. Hennes motiv hänger tätt samman; de berättar alla om liv, växande/blomstrande och om skiftning - i någon mening. Färgerna är kraftfulla och mättade. En anledning till att jag upplever samtliga som växande handlar om perspektivet - det växer och utvidgar sig både utifrån betraktaren och i själva motivet; i Poppy meadow vidgar blomsterängen/-havet av vallmo, prästkragar, blåklint och gräs ut sig uppåt, och vidare bortåt mot oändligheten, kanske möter där himlen havet - det känns så - och dygnets skifte anas. Framtiden känns vidöppen, vacker och fridfull. I In the sunset växer träden som från gemensamma rötter, rotskott, vidare på sina självständiga stammar och utbrister i de klaraste hösttoner, trots att det känns som om de är mitt i sin blomstrings vår. Färgrikedomen innehåller aning av mognare mörkare toner där den fyller dukens övre utrymme - liksom lovar en fortsättning av möjligt obegränsat växande, särskilt eftersom ingen ram begränsar! Livets och tidens skiftningar.   In the sunset Valentina Dogo   Och så den tredje, Lady in red, som berör allra mest - den unga kvinnan som intar naturen; samtidigt som hon växer upp från ingenstans, som ett ljusfenomen, så finns hon bara där– plötsligt, hel och hållen (eller har hon alltid funnits där?). Det är hennes väsendes rörelse som växer, dansar fram som en glödande älva omgiven av ljus och blomstrande grönska. Man sugs med in i den suggestiva bilden. Även om vägen är kantad av visst mörker och det finns en distans: dimensionen framför betraktaren, målningens förgrund, har målningstekniska ytdetaljer som håller på ett visst avstånd, kvinnan är inte riktigt nåbar - kanske är hon ett fenomen, eller en dröm – kanske vill hon inte att vi ska nå henne, störa i stunden av mötet med skapelsen och den fortsatta vägen.   Lady in red Valentina Dogo   Målningarnas placering, på en framtagen tegelvägg i lokalen, känns lite dubbel – det så levande, växande och färgrika mot gammalt och dött material skapat av människohand, kontrast på ont eller gott? Kanske skulle färgerna framträda renare mot en vit vägg, och kanske skulle en yta utan avbrytande skarvar och stenar i formationer ytterligare lyfta fram Valentina Dogos motiv – svårt att säga. Flera av de representerade konstnärerna och teknikerna på utställningen intresserar mig – exempelvis Ingrid Orlowskis digitala fotomontage. Orlowskis Mo(ve)ment kontrasterar Dogos verk, de förmedlar i olika grad splittring, stress och disharmoni; är liksom framförda i staccato, en fragmenterad rörelse, delvis framåt delvis i flera riktningar samtidigt. Den splittrade nutidsmänniskans tillvaro – ständigt på väg; men vart?   Ingrid Orlowski           *       Shaun Tan Bror Hjorths Hus, Uppsala t.o.m. 1 juni     I ALMA-pristagaren Shaun Tans surrealistiska, paradoxala och komplexa värld kan allt hända! Ödesmättade socialrealistiska/dystopiska uttryck blandas med hoppfullt självklar fantasi. Den australiensiske konstnären låter oss möta unika monster, mänskliga individer och stereotyper i urbana miljöer, här och var med med referenser från konsthistorien och i dialog med storheter som van Gogh, Picasso, Hieronymus Bosch, Dali, Miro och de Chirico. Berättarmedierna är målningar och teckningar i en utställning, animerad film och allålderslitteratur – eller snarare allålderspictur i bokformat.     Givetvis är Shaun Tan sig själv och hans bilder unika men de parafraserar bitvis på en mängd välkända målningar, detta i bakgrunds- eller detaljuttryck och/eller bildberättelser uppbyggda som collage. De postmodernistiska dragen gör i en mening bilderna och dess berättelser ställda utanför tiden, samtidigt som de ofta innehåller civilisationskritik.     Ur Ankomsten Källa: Shaun Tan   Bland konstnärens skapelser utmärker sig bilderböckerna Sommarregler och Borttappad, där han står för både text och bild, och den rena bildberättelsen Ankomsten; originalmålningar, -teckningar och -skisser visas i utställningen. Visas gör också den animerade kortfilmen The Lost Thing, filmatisering av boken Borttappad, som belönades med en Oscar. Ingången i Shaun Tans världar – för de är flera – påbörjas enklast i det tecknade självporträttet Portrait of the Artist as a Young Man där han målmedvetet med röddroppande pensel och färgrik palett i högsta beredskap, går i spetsen som härförare för ett monstergalleri. Paraden har en parallell i målningen ”Kom aldrig försent till en parad” (Sommarregler) där en pojke i röd keps och med röd flagga fokuserande på sin klocka går i spetsen, medan en annan pojke jobbar med sitt i flera bemärkelser ofärdiga monster; under tiden har ’tåget gått’. En annan ’regel’ presenteras från ett skuggigt utifrånperspektiv, som från ett fönster, in på en bakgård i förmiddagssol, motivet är iögonfallande, jag stirrar rätt in i en gigantisk eldröd kanins fuxiarosa öga! Vaddå gigantisk – jo, i jämförelse med arkitekturen, det möjliga utrymmet, och inte minst de små barnen som i rädsla kryper ihop på hitsidan av planket, men de ser inte kaninen – så vad tittar de egentligen på – jo, ’olyckskorpen’, som befinner sig på bakgården. Jag läser verkets titel ”Lämna aldrig en röd strumpa på klädstrecket” och får syn på den mikroskopiska strupman som hänger på klädstrecket… Orsak och verkan. Som betraktare kan du se hela sammanhanget, det kan inte den som är huvudperson i dramat som sker i samma stund som regeln bryts, den symboliska olycksfågeln tycks däremot ha koll. Och för allt i värden ”Trampa aldrig på en snigel”… !     Ur Sommarregler Källa: Shaun Tan   Efter att ha överlevt sommaren med hjärtat i halsgropen, tar jag ett djupt andetag innan jag går in i nästa värld. Mot en bakgrund av dokument och element från natur- och samhällsvetenskapernas verklighet (formler, tabeller, uträkningar, kalkyler, ritningar, föreskrifter, kurvor, stämplar, biljetter, reklam, samhällsinformation…) byggs i Borttappad ett collage som toppas av en sammanhängande berättelse. Det mänskliga jaget berättar för oss om den gången då han arbetade på sin kapsylsamling och hittade den borttappade saken. Förutom bakgrunden kryllar bilderna av meningsbärande detaljer, som rörkonstruktioner, arkitektur, maskinella och mänskliga mekanismer. Huvudpersonerna är saken och ynglingen som hittar honom, ynglingen försöker kategorisera/artbestämma och hjälpa den upphittade att finna sin rätta plats i tillvaron. Eftersom jaget är nyfiken på vem och vad saken är och var den hör hemma medför fortsättningen en sökande livsvandring genom stadsmiljöer och bland mänskliga företeelser – en mängd civilisationskritiska frågor ställs indirekt – men som i all stor konst uteblir svaren.     Ur Borttappad Källa: Shaun Tan   I utställningen etiketteras alla verk av en knapp med en förstorad kapsyl med titel och data, som en anspelning på ynglingens materiella samlande. Från utställningsväggen sticker en förstorad platsmålad variant av den gigantiska saken ut sina fyllda bententakler; kommer visuellt närmare i ett framförliggande och utstickande läge men befinner sig ändå fast i sin bakgrundsmiljö, snarare än att skrämmande närma sig besökaren. Och faktiskt präglar det verkens huvudkaraktärer, att de på olika sätt befinner sig i en särställning; i en dimension närmare betraktaren, framträdande – ovanpå, isolerade, i ett ljusfält… – kanske handlar det om en individ- eller identitetsmarkering. Tentaklers slingriga krumbukter och de framträdande huvudkaraktärerna blir än mer påtagliga i filmen. Böckerna finns närvarande i rummet men det är målningar, skisser, teckningar och animerad film som spelar huvudrollen, med undantag för Ankomsten där utställningsurvalet av skisser och teckningar fick en helt annan tyngd och betydligt större mening av att åtminstone översiktligt bläddra i den fantastiska bildromanen; tankar om och förståelse för utanförskap föds och utveckas. Shaun Tan gör inte barnböcker utan skapar allåldersverk, något som den stora skaran besökare för dagen bevisar; den präglas nämligen av åldringar, ungdomar och barnfamiljer – den kanske vanligaste kategorin är underrepresenterad. Under sommar/höst kommer utställningen att visas på Västerås konstmuseum och under höst/vinter på Hallands konstmuseum.     Under "Litteraturrec." i startmenyn kan du läsa min recension av Sommarregler och Borttappad     *       Action in Art! Köttinspektionen, Uppsala t.o.m. 11 maj     I det nystartade kulturhuset Köttinspektionen i Uppsala curerar konstnärsgruppen Haka inlägg i samtida debatt på olika nivåer. Aktivistisk konst från Ryssland: Lucine Djanyan (Pussy Riot), Aleksei Knedlyakovsky (konstgruppen Vojna) och Viktoria Lomasko (undergroundrörelsen Feministisk penna, Moskva) samsas med en ännu opublicerad serie av tecknaren Liv Strömquist och en konstfilm av Minna Souniemi. Internationellt och i god balans men kontrasten mellan ämnenas allvar är stor och ger inte de senare rättvisa.     Lusine Djanyan & Alexei Knedlyakovsky   De ryska konstnärerna och deras politiska konst är utställningen Action in Art! s huvudattraktion och höjdpunkt. ytterligare tyngd får verken av att vernissagedagen var 1 maj. Den politiska situationen i Ryssland med protester, demonstrationer, förtryck, maktfullkomlighet och slitningar mellan olika grupper och regioner möter oss dagligen i media. Två installationer av Lusine Djanyan (medlem i Pussi Riot) och Aleksei Knedlyakovsky (medlem i konstgruppen Vojna) gestaltar politiska demonstrationer. Betraktare/deltagare: försiktigt började jag som betraktare med att på avstånd överblicka verket White Circle (2012); ett avgränsat område med målade husfasader i knähöjd breder ut sig, framför husen befinner sig mängder av pappdockor med plakat och banderoller – protesttexter om korruption, HBQT-frågor, fängslandet av Pussy Riot-aktivisterna, mot kyrka och stadsmakt. Efter att ha läst engelska översättningar på huskrönen känner jag mig mer delaktig och vågar mig in i demonstrationernas mitt för att närma mig människorna bakom plakaten. Helt vanliga människor. Mitt ovanifrånperspektiv gör mig till en kroppsligt osårbar jätte där jag vandrar fram mellan grupperna av aktivister. Jag möter dem inte på jämbördig nivå, ansikte mot ansikte, men beundrar deras mod. Utgångspunkt i gestaltningen är fotografier och mediaklipp från olika demonstrationer sammansatta till ett helhetsuttryck. ”Putin måste avrättas!” I Ryssland censurerades verket som helhet, många av dockorna plockades bort.     White Circle Lusine Djanyan & Alexei Knedlyakovsky   Den andra installationen av demonstrerande människor/pappfigurer är placerad på en lastpall på cementgolvet. I bakgrunden finns en bild från verkligheten – Pussi Riot-medlemmarnas fängelse med utplacerade pappfigurer framför. Givetvis blev de mänskliga demonstranterna bortkörda, konstnärerna ersatte då dessa med figurer/avbildningar av papp och annat tillgängligt material: ”Det är konst – inte demonstration”; tycka vad man vill, men förbud leder till kreativitet och uppfinningsrikedom – starkt! På väggar av gul korrugerad plåt, grått trämaterial och betong, och med kvarlämnade ledningar och sladdar, hänger Viktoria Lomanskos (Feministisk penna) teckningar från domstolsprocesserna mot Pussy Riot och demonstranterna som protesterade. Texterna berättar om anklagelser, orättvis behandling, de anklagades svar och försvar – exempelvis ett citat från den ryske poeten Mandelstam: ”All right then, I apologize,/ But I haven’t changed a bit deep down inside.”     Fångarna från 6 maj Victoria Lomasko   Verken ger betraktaren en inblick, ett annat perspektiv än media; konstnärernas berättelser är självupplevda, de var där, deltog eller var i nära möte med händelserna.     Efter detta kan besökaren fortsätta till de, för många, mer bagatellartade livsproblemen, i lokalen som i ett annat liv var köttinspektionen på Uppsalas kreatursmarknad. Kroppsfixering, kropp och kroppsdetaljer – kvinnliga, blottade. Minna Suoniemis konstfilm Miss Kong är en replik till filmen King Kong och är på många sätt riktigt bra. Filmen visar kroppsrörelse. Sektioner av en hopprepshoppande kropp iförd bikini med mönster av amerikanska flaggan; fötter och underben, lår med fladdrande hudrörelse, mage som guppar och böljar, bröst som hoppar instängt, hals med rinnande svett och så slutligen ansiktet. Kanske är hon inte King Kongs drömkvinna, men är heller inte alls så tråkig eller intetsägande som här ovan kan tyckas: hon är fascinerande på ett annat sätt i sin kroppsliga kamp. Liv Strömquist står för en fyndig, vass och rolig avslutning, hennes affischer, en ännu opublicerad serie, berättar det kvinnliga könsorganets omvända kulturhistoria; med början i vår tids fixering och skönhetsideal med plastkirurgiska ingrepp, fortsätter historien bakåt i tiden: förminskande, osynliggörande, minimaliserande… för att avslutas i den översvällande, upplyfta, framburna, heliga symbolen, fruktbarhetskulten. Från vagina till vulva, från konstruktion till kult, eller tvärt om beroende på tidsperspektiv.     Liv Strömquist     Filmvisning 10 maj kl 17.00 Pussy vs Putin     *       Parastou Forouhar, Khaled Hafez, Sigalit Landau, Raeda Saadeh Uppsala konstmuseum till 8 juni     The Art of Life; Between tradition and change in the Middle East Fyra konstnärer från Mellanöstern förmedlar uttryck för kultur, hierarki, konflikt, förtryck och tortyr, men betraktarens reaktion är inte omedelbar – att ta till sig underliggande mönster och symbolikens bredd genom lager av berättelser tar sin tid. Livet har många ansikten och det är inte hållbart att blunda; att förhålla sig till historia, religion, tradition, rötter och samtid är nödvändigt. Det konstnärliga uttrycket är ett sätt att hantera upplevelser, sprida och föra berättelsen vidare.     Parastou Forouhar, The Time of Butterflies, detalj från installation Foto: Parastou Forouhar   Under och efter min vandring i utställningsrummen återvänder mina associationer envist till Tusen och en natt och till begreppet palimpsest. Kanske ska man börja i den israeliska olivskörden och Sigalit Landaus videoverk A Tree Standing och MASIK. Den förmedlade bilden är konkret och full av symbolik. Olivträd kan bli mycket gamla, flera tusen år, och är oerhört betydelse- och värdefulla. De tillhör en urgammal kultur och dess kvistar symboliserar fred. Jag tänker liv, och att olivträdets rötter symboliserar kulturens rötter. Den moderna skördemetoden, som visas i verken, utförs av en skakmaskin och främmande ditsmugglade arbetare som omilt slår på trädets grenar med långa käppar; istället för vördnad och varsam hantering av kärleksfulla vårdares händer utsätts olivträden för rena misshandeln, från rötter till krona och skörd skakas de i sina grundvalar. Människorna som utför arbetet utövar våld mot trädet, inte för att plåga det; det handlar om lönsamhet och egen överlevnad – dessutom tillhör rötterna ett annat folk. De arabiska arbetarna själva finns knappt med i hierarkin, står utanför, under, räknas inte: när de är färdiga för dagen utsätts deras kläder för samma våldsamma och opersonliga behandling – i videoprojektionen Window sker ett effektivt borttvättande av alla spår av bärande individ och gärning. Oväsendet kring verken är påtagligt, i den stekande solen lyser friden med sin frånvaro. Sigalit Landau, Window, Stillbild ur video. Foto: Sigalit Landau   En kulturs uppenbara över- och underordning lyfts fram i Khaled Hafez målningar (blandteknik, collage): figurer, tecken och symboler visar hjältar, gudom, ideal, makt och styrka. Ytan är tilltalande, lockande vacker. Framställningen i verket Dakar Running har sin grund i den fornegyptiska kulturen, men lagren av tecken och bildelement sträcker sig till vår samtid och dess problematik. Högt över sina undersåtar tronar en ensam Farao iförd Batmanmask, under honom springer en rad stiliserade kvinnor med antydan till olika masker, i bakgrunden (lycko)symboler från fornkultur och nutida makt tecknade sida vid sida. Samme konstnär presenterar The Video Diaries; som ett collage, sida vid sida, ansikte för ansikte visas parallellt korta sekvenser av filmer från olika sociala media från den 18 dagar långa egyptiska revolutionen 2011. Konfliktens ansikten: protest, sorg, förtvivlan, död, hopp, kamp, seger, enhet, fiendskap, vinnare och förlorare - beroende på vilken sida man tillhör. Khaled Hafez, Dakar Running ,mixed media. Foto: Gallery Naimah Schütter   De många lagren av konflikt, tecken, berättelser, över/underordning och konstruerade gränser i tid och rum fortsätter – här finns inget som är enkeltsidigt eller bara har en dimension, inget svart eller vitt. Raeda Saadeh är själv huvudperson i sina fotografier, kanske personifierar hon någon slags dualism där hon på olika sätt ingår i flera system och dimensioner av fångenskap och möjligheter/frihet samtidigt. I Angel har hon som drottninglik barfotaängel fastnat i muren mellan Israel och Palestina, men istället för att i skräckslagen panik försöka flaxa loss, tycks hon ta situationen som en utmaning att söka en lösning eller att i tillit vänta på ett gudomligt ingripande. Raeda Saadeh, Angel ,fotografi, Foto: Raeda Saadeh   I det vackra döljer sig så mycket smärta. De mest komplexa verken står Parastou Forouhar för. I hennes verk framträder lidande och tortyr dolt i vackra mönster och i symboler för hopp och frihet; sammansmälta med tradition och kulturuttryck synliggörs det dolda förtrycket och dess mekanismer – som en fruktansvärd hemlighet som uppenbaras för den som vill och vågar se djupare in bakom det första ytliga intrycket. En besökare tittade som hastigast in på ballongerna och fjärilarna i installationerna I Surrender och Time for Butterflies och utbrast ”Å så vackert”. Det underliggande budskapet av sorg, död och tortyr hann inte fram. Vid mitt eget första intryck av Forouhars bild- och mönstervärld vandrar associationerna till det flerdimensionella i ramberättelsen Tusen och en natt, flickan som tvingas berätta sagor för att få behålla sitt liv. I det följande rummet visar samma konstnär två serier av digitala teckningar där våld och förtryck gömmer sig i mönster som sprider ut sig och tar överhanden - uttrycken snirklar sig in i varandra och lurar lätt ögat; den ena serien har fått den kryptiska titeln Thousandandoneday. På en piedestal ligger fyra små söta ”flip books” om man använder dem ’rätt’ visar de tortyrsekvenser, verket heter Thousandandone Day. Hur kommer spåren av nästa lager att se ut och hur kommer den 1002 berättelsen att lyda?     Utställningen ingår i Fredsåret 2014 i Uppsala.     *       Klara Kristalova Bror Hjorths Hus 8/2 – 23/3     En tyst och magisk värld som växer och vidgas; varje individ som befolkar upplevelsen tycks innesluten i sig själv, samtidigt som de är av dubbel natur – en del människa och en del (mänsklig) natur, och i kommunikation. Klara Kristalovas verk för en ljudlös dialog, den pågår både inom de enskilda verken, mellan målningar och skulpturer och i en vidare tradition. Ett drag av folksaga och människor i växande sveper stilla omkring och för djupare in i nära möten och konfrontation.     Bakom den stora skogen står den lilla, 2008 Foto: Bror Hjorths Hus   Efter att ha tagit steget in i Klara Kristalovas värld drar jag efter andan, insuper atmosfären och känner att jag förminskas något – och detta i dubbel bemärkelse. Det finns många dubbelsidigheter i den här världen. De stora glaserade keramiska skulpturerna är inte placerade på piedestal utan står stadigt på trälådor, är inte uppradade på podium i salong utan står glest som träd i en lagom gallrad skog. Som nära bakgrund i det vidare perspektivet hänger målningarna. Helhetsintrycket av människa, djur och natur i interaktion är primärt. Så går jag i närkamp med gestalterna, vars kroppspråk och utstrålning inte går att stå emot - trots att de flesta inte med blicken inbjuder till kontakt, utan snarare avskärmar sig. Jag är nykomling i deras värld och går runt och hälsar på individerna en efter en. Ugglekvinnan (Fjäderdräkt, 2013) poserar självupptaget välkomnande, åtminstone vill hon visa upp sig och bli sedd i all sin glans med de rätta blänkande detaljerna; till kroppsformer och hållning är hon en mogen kvinna men fjäderdräkten har mist sin glans, ytan är rå, glåmig och tummad. Kanske är det hon som bjuder in i sin dubbla roll av symbol för klokhet från djurvärlden och kvinnlig livserfarenhet. Fjäderdräkt, 2013, foto: Bror Hjorths Hus   De stora skulpturerna med den blanka ytan är barn, möjligen med ett undantag av Lilla Viol (2014) som är en gränsvarelse – kanske tonåring: en bortvänd sittande mänsklig kropp med svarta kronblad på huvudets plats. Materialet är glaserat porslin – hård yta, skör inuti. Gestalten tycks föra en tyst dialog med kvinnan i målningen Rosfeber (2012), de är vidare i bildmässig dialog då rosrodnanden angripit ansiktets centralaste kommunikativa delar, och inramningen genom kvinnans mörka hår och pälskrage motsvarar violansiktets kronblad. Det egna mötet ansikte mot ansikte med Lilla Viol är inte vad man förväntar sig – om man inte tagit signalen av den något avvisande hopkrupna ryggen, det är ingen ljuv och söt liten blomma. Hon är svart i ansiktet, ögonen är snett uppdragna vilket ger ett illasinnat uttryck som den giftiga tungan förstärker.   När man höjer blicken kan den falla på den stående flickan med det lilla huvudet och de stora fötterna. Men vad är det som händer mellan huvud och fötter? En kropp som har vuxit ur sig själv, en liten kropp med rosa klänning och små händer och under en stor kropp med röd klänning och stora händer. Och på andra sidan om violen en blek, förstelnad, pojke i kortbyxor, ur hans ögon växer förgrenade kvistar. Barns växande; det inre och det yttre, den märkliga upplevelsen av förändring, skörhet och styrka; upproret. Temat finns närvarande på olika sätt i skulpturerna; extra starkt i flickan med de två ansiktena i skulpturen Dubbelnatur (2013) där även kroppens fram- och baksida med sitt kroppspråk visar två av människans olika sidor – den utåtriktade och den inåtvända. Myggpojken Utan utsikter (2012) är ett naturbarn som inte förmår eller försöker dölja sina avsikter, men enligt titeln lyckas han inget vidare i sina bedrifter – de vassa skorna, den spetsiga näsan och ryggens tydliga vingar förråder den sköne ynglingen.   Dialogen leder vidare till fabler, väsen, folksagor och Elsa Beskow: exempelvis Struwwelpeter, Nils Holgersson och Blomsterfesten i täppan som på olika sätt handlar om (att sätta ett ansikte på) människors växande och människa/natur; ’ner till tidiga rötter och ut i framtida grenverk’. Motiven i väggarnas bilder, oftast akvarell och tusch på papper, gestaltar i högre grad den vuxna kvinnans naturer - som det sköna man vill framhäva och det djuriska som inte går att dölja, det inre och det yttre, självuppfattning och vilja att dölja sig bakom något, ikläda sig en annan natur – spännande uttryck i dialog med Fjäderdräkt. I vissa fall är akvarellerna förstärkande repliker till skulpturerna – eller vise versa, i vissa fall besläktade varianter. Utställningens verk representerar Klara Kristalova ’just nu’, konstnären är samtidigt aktuell med en utställning i New York och senare under våren i Prag.     *       Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler Norrtälje konsthall 25/1 – 2/3 2014     Klockors ljud påkallar uppmärksamhet och förmedlar budskap. Verket Closing bell (video och objekt, 2013) är centralt i utställningen och präglar så påtagligt besökarens ingång och utgång; väcker och skärper sinnena, ljuder i olika styrka: ensamt klagande, våldsamt alarmerande, stilla klämtande och i ljuvt samspel – samlar ihop upplevelser och intryck. Att även utställningen har fått namnet Closing Bell, som också är ringningsceremonin som avslutar börshandeln på olika platser i världen, öppnar för föränderliga tolkningar.       Klocksamlingen är stilig och vacker, berättar så mycket om vad klockor har använts- och kan användas- till, videon ovanför visar klockorna underifrån i rörelse, och i luften ljuder resultatet av rörelsen – av enstaka eller många. Kanske kan man likna dem vid röster, men klockans funktion och symbolik är så rik att den egentligen är nog i sig. Varningsklockor kan varna för fara och katastrof, klämta för öde och domedag; men de kan också vara sammankallande, ringa samman för glädje, hopp och gemenskap: nyårsklockor, bröllopsklockor, vällingklockor, eller vara vägledande för att finna någon som är saknad: koskällor och bjällror som förmedlar budskapet ’här är jag’. Efter ingången sker en delning, inringningssignalen uppenbarar underteman. Besökaren kan välja att gå åt det ljusa hållet eller det mörka. Men symbolerna ljus och mörker ger ingen garanti, bara ett första intryck, som senare visar sig vara bedrägligt – men det är senare, när klockorna klämtar för sammanfattning. Jag vänder instinktivt blickarna mot det ljusa rummet som tycks luftigt färgat av rödrosa inslag – ’ett flickrum’. Men dras mot den mörkare avdelningen som efter ett dunklets- avslutas av ett, innersta, mörkrets- rum. Inifrån mörkret förnimmer jag filmflimrande, motorers dånande, brus, ljud av skjutvapen, monotona röster och befallningar, mänskliga röster i rädsla och försvar, ackompanjerade av stilla sång. (Jag tänker inte manligt, men som motpol så här långt är kategoriseringen användbar – förlåt.)     Inne i dunklet finner jag vatten, eld och ande, och företeelsers motpoler eller tvåsidigheter, dubbla naturer… tolkningsfrågor. Om ingångsverket skärpte sinnena så väcktes min kritiska vaksamhet här i det dunkla förrummet. I en monter visas föremål som påminner om eldens onda och goda sidor. Strax ovan visas en video där ett huvud roterar, kroppslöst, utan förankring, utan fötter på jorden, svävande i det blå – eller grå, ställer någon/något på huvudet. Förvirringen tycks total, snurrigt är vad det är, men jag känner igen anletsdragen: Karl Marx – tanke utan ande…, ändå svävar hans ande där, utan möjlighet att hinna få något perspektiv. (Spectre, 2012) Videon Vi ber så hemskt mycket om ursäkt (Ghayath Almadhoun och Sara Murillo Cortes, 2011) fångar min uppmärksamhet under lång tid, den kräver uthållighet men är värd det – den kräver eftertanke. Anonyma händer hackar en lök som läggs i vatten. En stylus doppas och nedtecknar ett osynligt budskap vilket anslås, likt teser, uppspikade på en vägg. Den synliga skribenten plockar sedan ner arken och låter texten framträda över ljuslågor, genom eld, synliggör bokstav för bokstav, ord för ord, mening för mening. En sorts fragmentiserad skuldbekännelse framträder, helheten blir aldrig uppenbar men budskapet tycks tydligt… eller? En Vi- och De- problematik där skuldbegreppet är centralt. Vem står i skuld till vem, vem är anklagad och vem är det som ska be om förlåtelse för vad? De ”vi” som tar på sig skuld blir i mitt perspektiv både till de och dem, men mellan raderna – bara synligt för dem som ’ser’, står det att vi, de andra, är de anklagade och skyldiga. Ett vi och ett de – som egentligen är ett de och ett vi; det är vi, de icke skrivande, som avkrävs en skuldbekännelse, men ”vi”, de skrivande, som bekänner – så vem bekänner du dig till/ identifierar du dig med? Vare sig jag hör till vi eller de/dem är jag anklagad, av mig själv eller någon annan – verkets dubbelhet är genial, men säg den händelse mellan två parter där bara en är skyldig – den som är utan skuld kaste den första stenen. (Tur att det finns förlåtelse!)     Mörkret längst in är fyllt av konflikter, blodiga möten mellan olika grupper; krig/försvar, civilt/militärt – skyldiga, oskyldiga? Utsmugglad film från aktionen Ship to Gaza och stilla sjungande, nu dödade, soldater ur FARC-guerillan – eld, vatten och skuld. Jag lämnar Dror Feiler och beger mig i hopp om ljusning in i Gunilla Sköld Feilers ’rosa flickrum’. Jag bestämmer mig för att spara det uppenbart vackra i rummets mitt till senare och koncentrerar mig på väggarnas små akvareller och teckningar, det rosa helhetsintrycket får genast mörka inslag av svärta, skugga, ensamhet och avgrunder. I det ramade videoverket Dansa min docka (2012) snurrar en ensam uppskruvad balettdansös till modernistiska toner, vacker på ytan – perfekt, mekaniskt upprepar figuren samma, samma… Intill finns ännu ett videoverk, en boklig berättelse instängd i en monter, varenda detalj är värd att notera, Trompe ľ oeil (2014) – lura ögat, konstnärens minne av en tv-inspelning från den ny svenska skolan; hur hon låtsades sy, koncentrerat inför kameran, utan att ha någon tråd – en kejsarsaga i modern tid, vars betydelse ännu inte är fullt analyserad.     Serien Isola (målningar i rött tusch, 2013) visar sig vara öar, isolerade var för sig, men tillsammans många - på ytan. Rummet, vars ljusa yta och rosa toner lockade, döljer – eller snarare uppenbarar, en katastrof, under ytan. I mitten av rummet finns en ö av rosa-/rödmarmorerade svarvade/skulpterade kroppar, stympade bärare av ljus: lampfötter i marmor. Installationen heter Lampedusa, som ön där lyxfartyget gick på grund och kantrade. Plötsligt känns det tomt och ödsligt, en ensam klocka klämtar, på avstånd hörs en svag stilla sång om längtan och en kulspruta. Ändå är det inte bilden och upplevelsen av en värld utan hopp som förmedlas – människornas röster tystnar inte, klockorna fortsätter att ringa, elden fortsätter att brinna och genom ljusets låga synliggörs det osynliga – men klarar vi människor att reda ut detta? Det ensamma klämtandet övergår i klockspel.     *       Barthélémy Toguo Uppsala konstmuseum 25/1 – 2/3 2014       – Döden är en del av livet, säger den fransk-kamerunske konstnären Barthélémy Toguo, vars utställning är lika mångskiftande som livet självt. Även om smärtan och kroppen i mina ögon har en central roll i det gestaltade handlar de utställda verken om livet, dess beståndsdelar och om relationer.     Barthélémy Toguo framför Torture in Guantanamo, performance 2006   Videon i utställningens mellanrum känns som en bra utgångspunkt (förutom några tekniska problem i utställningspresentationen). Den handlar om byggprojektet där Toguos eget kulturcentrum i Kamerun växer fram, men det är inte främst projektet som sådant jag syftar på, även om det i sig är viktigt, utan det pågående livet, allt som sker på och i anslutning till bygget – helheten: människors vardag och villkor. En upplevelse att vara mitt ibland dem men ändå fjärran – känna lukten av slaktblod, uppleva dammet, bli blöt som barnen, vilja rätta till verktygshanteringen, känna sig smittad av sången, arbetsglädjen och stoltheten. Den kristna, globala, begravningsceremonin med Hosianna avlöses av lokalt förankrade fester och riter med trummor, och jag tänker på karnevalens beståndsdelar och funktion, en association som följer mig genom min utställningsvandring – karnevalens motpoler som livet och helheten måste bestå av. Afropolitan; afrikanska rötter, afrikansk kultur – lokal tradition – och global rörelse och rörlighet; resor, möten, upplevelser. Uttrycksmedierna är många; foto, video, performance/text/bild, akvarell, tusch och applikationer, vykort, objekt/installation och tryck berättar om iakttagelseförmåga, vilja till förändring, vilja att se och uttrycka delar, helheter och relationer. I ett flertal verk agerar Barthélémy Togou afropolitan i flera bemärkelser. Jag undrar över den återkommande klöversymbolen – är det en variant på vår fyrklöver/lycka? – Playing cards; you know, game – it’s a part of life, just like pain and love, svarar Barthélémy på min fråga. När jag ser motiven som helheter och inte fokuserar på de centrala motiven i Virginia Tech, Shooting/Hanging (2007-2008) och Darfour Bitter Destiny/ Order and Disorder (2007-2009) blir det uppenbart. De politiska inslagen begränsas inte till motiv ur det samtida nyhetsflödet, de är invävda i helheten: fabeldjuren, vapnen och de avhuggna kroppdelarna fulla av spikar i den 20 meter långa akvarellen Dynastie (2013) – symboler för makt från kungariket Benin 1440-1897, som för tankarna till antika friser och Bayeux tapeten, möter konstnärens egna erfarenheter från slutet av 1990-talet. Olika myndighetspersoners maktmissbruk gestaltas i fotografier, texter och dokument – här handlar det om konstnärens problem att passera gränser mellan länder och om mänskliga rättigheter. I vissa fall blir han illa behandlad, misstänkliggjord och provocerad; i andra är det han som provocerar – vilket är en konstnärs uppgift.     Barthélémy Toguo, Transit 5, 1997, Düsseldorf airport, Germany. Galerie Lelong. Foto: Fabrice Gibert   Mera gränslöst och oförargligt är det pågående projektet Head Above Water (2006 -), där konstnärens vilja att påverka och nå ut fylls på med berättelser om drömmar och hopp, nerskrivna på vykort av människor i olika konfliktdrabbade länder och återsända till Toguos adress i Paris. Det är människorna, kropparna, kroppsdelarna, människors uttryck och handlande; det förskräckliga som gör ont, det vackra och naturliga; uttryck för gränser som hindrar, människor som utarmar, åderlåter och förtrycker; akvareller, utan förskissade begränsningar, där livs- och kroppsinnehåll flödar, skiljs åt, växer samman i kretslopp med naturen. Många av konstnärens berättelser är fasansfullt framställda men ändå så vackra – som de rödflytande akvarellerna i serien Judith och Holofernes, det återkommande avhuggna huvudet.     Barthélémy Toguo, Judith Facing Holophern VII, akvarell på papper, 2010. Galerie Lelong. Foto: Fabrice Gibert   Utställningen är stark, skiftande och flödande av liv som pulserar och rinner ut – förspills. Avhuggna lemmar, svarthet och mörker, kärlek till människan, afrikanska konstuttryck med lokal tradition och global problematik – ibland smått synisk som i bilderna på den svarta kroppens lemmar knappt urskiljbara från högen av prima eller sekunda ved, som en handelsvara, som utarmade naturresurser av mänsklig/naturlig natur, krönta med (frakt-) stämplar som Fragile, Poids Net, Poids Brut. Termen stigmatiserring, i både sociologisk och religiös bemärkelse, lurar i mitt bakhuvud.     *       ”Stipendiater 2013” och ”3 finländska stipendiater” Uppsala konstmuseum 7/12 – 19/1     Stiftelsen Anna-Lisa Thomson Till Minne delar varje år ut ett stipendium till kvinnliga konstnärer under utbildning, förutom en summa pengar ingår en grupputställning på Uppsala konstmuseum. I år har fyra konstnärer från avgångsklasser vid svenska konsthögskolor erhållit stipendier. Som finskt förvaltningsområde ska Uppsala bland annat lyfta fram och synliggöra den (sverige)finska kulturen, konstmuseet har med anledning av detta delat ut stipendier till tre avgångsstudenter vid finländska konsthögskolor.     Gunilla Gunnarsson delar ut stipendier 2013   Storskaliga dynamiskt-måleriska uttryck blandas med biografiskt religiösa möten, tecknad tonårstillvaro, konstruerad natur i varierande medier, och fotografimediets skildrande av olika typer av samtidsproblematik – sju stipendiater tillika konstnärer presenteras. En påtaglig upplevelse är förmedlandet av en mörk samtidsbild; kritiken varvas med längtan efter förgången eller förlorad tid snarare än ett hopp inför framtiden. Tiden och existensen tycks vara gemensamma faktorer. Trots ljud är utställningen märkligt tyst – nästan inåtvänd, implosionerna är fler än explosionerna, många av verken påkallar uppmärksamhet, ropar, skriker och vrålar men gör det i en märklig tysthet – som i ett hopplöshetens vacuum. Konkret hörs en kopiators monotona malande och klickande: den står i en mörk skog, i ett inramat videoverk, och matar ut kopior av stjärnhimlen – tillsynes utan mål och mening, rätt ut i skogens ingenting-mörker försvinner de en efter en. Konstnären Stina Persson, Konsthögskolan Umeå, visar även olika typer av konstruerad sten. Plötsligt hörs en kraftfull explosion från rummet bredvid: på en gigantisk skärm visas videoverket This LAND is My Land av Maiken Stene, Konsthögskolan i Malmö – kulissen exploderar, en del far iväg i naturen en annan faller men det mesta blir kvar och tystnad följer. Kulissen av ett islandskap står i ett grustag bland sorterade högar av sten, spåren av mänsklig framfart är såväl konkreta som indirekta. Konstnären representeras även av väggmålningar med ett storskaligt expressionistiskt uttryck, där ett svepande myller av dramatiska figurer ger associationer till såväl Picassos la Guernica som Hans Arnolds skräcksurrealism. Undergångskaoset av döende fågelmänniska, trädrötter, skallar och berg lämnar bestående bilder på näthinnan – kraftfullt!     Maiken Stene Skype me Heal me 2012   Med känslig hand och sensuellt estetisk blick för Fredrika Anderson, Konsthögskolan Valand, betraktaren in i en annan tid och dimension. Tid och rum är amerikanskt sextiotal, ämnet är religiositet, skapande, tro och hopp; utgångspunkten i måleriet är nunna och konstnär. Anderson visar också händers gester genom konsthistorien, gjutna i paraffin och stearin förmedlar verken flera nivåer av symbolik. Uttrycken är starka och närvarande men gestaltar saknad, eller tomhet, efter en tid av skapandeglädje i kombination med tro på människan, på framtiden och på en högre makt – att budskap, skapande och skapelse kan göra skillnad. Ett spännande och varmt grepp i utställningen.     Fredrika Anderson Corita i spegeln   Att teckna tonårstiden i en människas liv är att gestalta ett utsnitt ur tiden som aldrig återvänder, samtidigt är det en tid som alla måste genomlida. Mimiken och kroppshållningen hos Hanna Gustavssons, Konstfack, figurer vittnar om ett dagligt lidande, stunder av flykt och nattlig befrielse. Serieromanen Nattbarn berättar mer, men att läsa albumet på plats känns inte riktigt relevant. Bokmediet finns även hos den finländska konstnären Maija Savolainen, i verket har hon bland annat sammanställt diagram, fotografier och beräkningar till en bok, ett faschierande arbete där besökaren kan följa hennes ansträngningar att stanna eller fånga tiden med hjälp av rörelse; ingående faktorer är ljus, tid och rum. Med kameran i högsta hugg går resan från norr mot söder, att sätta sig in i experimentet/den vetenskapliga studien känns övermäktigt – hur spännande det än är. De tre bildresultaten skapade av slumpen och ett mekaniskt fel resulterade i verket N 45°54’ – N 29°42’–Standing Still in Motion; till mig förmedlas ett tidens mörker, framkallat av experimentet, med spår av ljus och avlövad växtlighet. Sorg och tomhet präglar såväl Karina-Sirkku Kurz fotograferade gestaltningar av ätstörningar som Enges tredimensionella skulpturer, bestående av objekt och digitalt tryck. Den förstnämndas verk berör, gör ont, är starka – ändå tysta och inåtvända när de borde vråla! Den andres visar visserligen flera dimensioner, tvådimensionell bild i samspel med verkliga objekt, men väcker inget hopp, ger ingen glädje – men det gjorde å andra sidan kanske inte Andy Warhols Brilloboxar heller…     Ur serien Shifting foto: Karina-Sirkku Kurz   Att som stipendiat få ställa ut sina verk på ett konstmuseum under den mörkaste årstidens ledigheter borde ge goda möjligheter att som ung konstnär få sin konst uppmärksammad. Vilka av konstnärerna vi kommer att få se mera av får framtiden utvisa.   Helena Blomqvist på Bror Hjorths Hus -24 november: ”Inside Stories”     Vad är verklighet, vems är den och var kommer den ifrån – består den kanske av flera nivåer, dimensioner och aspekter som lager på lager lagts på varandra, där det inte gå att reda ut om det vi ser och upplever kommer från den fantastiska verkligheten eller den verkliga fantasin. Inom verket finns en verklighet, vilken i ett större perspektiv är förankrad i verkligheten utanför.     Helena Blomqvist-Insomniac 2013   Fantasin bygger, mer eller mindre, på verkligheten. Helena Blomqvists fotografier berättar om en egen sammansatt och noggrant uppbyggd verklighet. Utan förberedelser befinner jag mig framför den glasdörr som leder till den del av Bror Hjorths Hus som visar tillfälliga utställningar. I ögonvrån anar jag ett svart draperi, men det är inget som egentligen tar min uppmärksamhet. Nollställd hamnar jag innanför glasdörren i ett dödens väntrum. Blicken faller på bild efter bild på en gammal kvinna som ligger på rygg bakom sin rollator, under fyra årstider ligger hon där bland träd som skiftar skepnad och kullar som byter dräkt, sedd enbart av naturens djur och oss utifrånbetraktare. Tillsammans befinner vi (kvinnan och jag) oss i ett tillstånd någonstans mittemellan olika riken, men ändå på varsin sida. Kanske är vi bägge inslingrade i en drömrik törnrosasömn, i väntan på något, på nästa nivå. När jag tittar bakom min egen rygg upptäcker jag fången i sin cell, ett randigt väsen i längtan omgivet av kaniner; blicken är riktad ut genom den gallerförsedda gluggen, ut i natten. Men perspektivet tycks omvänt, ljuset utgår från individen och riktas vidgat ut i mörkret utanför. Vägledd av min egen rörelse i rummet upplever jag riktningen i rummets sista bild, där individ och skogens djur i frihet under natthimlens jagande moln sitter på en kulle under ett träd; en vandring genom fångenskap, död och befrielse. Vid passagen genom draperiet skiftar vi värld och lämnar ”The Dark Planet” (2003 - 2006) bakom oss. Tillträdet till konstnärens rike har öppnats, Helena Blomqvist och hennes skapelse presenteras. En ny tid är kommen och vi befinner oss i en annan verklighet; inte okänd men drömlik och suggestivt stor: ”Slumberland” (2013). Hela utrymmet andas av förundran, kanske kliver jag som betraktare in i den lille pojkens skepnad – han som i bilderna tycks befinna sig i en okänd verklighet som han ändå verkar bekant med. Atmosfären är drömsk, men hus, gator och naturmiljöer utgör inga verklighetsfrämmande inslag i sig. Det är förhållandena i storlek och relationer som är det märkliga – de mellan pojken och miljön han befinner sig i; först liten i förundran och nyfikenhet, sedan – på mindre än ett ögonblick – stor och självklar i förhållandet till det han möter; tillit till en gigantisk sagoödla. Sviten är full av berättelser som vi känner igen, från film, serier och vår vanliga verklighet – den utanför.   Helena Blomqvist - Le Grand Voyage   Och så fortsätter konstnären in i nästa verklighet, berättar med sina stora fotobilder ännu en sammansatt historia av magiska stämningar, figurer så främmande och så bekanta i gestaltningar av välkända ämnen och problematik – som ett filmavsnitt per bild. Bildberättelsen i ”The Last Golden Frog” (2008) är lite av en dystopi vars kulisser och skådespelare befinner sig på gränsen till surrealistisk science fiction; berättelsen behandlar områden och förmedlar upplevelser som främlingskap och den sista överlevande varelsen i ’sin egen’ verklighet. Det är vackert, rörande, obehagligt och starkt.     Lyckligtvis behöver besökaren inte lämna utställningen med minnet av den sista gyllene grodan i en uttorkad damm på näthinnan, utan kan återuppleva den drömska tillvaron tillsammans med den lille pojken, innan återtåget genom dödens väntrum återför till den större verkligheten utanför utställningens svarta draperier och museets väggar.     *       Patrick Nilsson på Uppsala konstmuseum – 1 december ”Vissa dagar känns det mesta ganska meningslöst. Ibland känns det precis tvärtom.”     Vid en första anblick, en positiv livsinställning och de färdigformulerade referenser som minnesbanken associerar till, ter sig Patrick Nilssons konstnärliga uttryck inte uppseendeväckande; snarare smyger sig ett igenkännandets grå, eller beige, långsamt närmare… men, det är ju svart/vitt, nej… men, det stämmer liksom inte, det är upp och ner – liksom omvänt, perverterat.     Patrick Nilsson, The overflowing black, torrpastell, kol och blyerts på papper Foto: Nils Agdler   I sviten ”You Don’t Have to be a Weather Girl to See Where the Wind is Blowing” (torrpastell, kol och blyerts, 2006-2013) är bilderna indelade i tre skikt: himmel med gråsvarta moln, mellanskikt bestående av byggnadslänga i beigeblacka färgtoner och ett nedre skikt befolkat av tecknade figurer i aktion; människor i samspel framför institution eller bostäder. Men så fastnar blicken på figurerna. Jag blir tvungen att omvärdera mitt första intryck och skifta fokus, finner det svårt att ta till mig och omdefiniera det jag faktiskt ser, det som faktiskt utspelar sig, och att hitta formuleringar. Människorna befinner sig i ruskiga våldssituationer – inte i lek och vardag som mina erfarenheter intuitivt bestämde sig för att uppfatta. På samma sätt är det med ”Paved Paradise” (2011), byggnaden som svävar upp-och-ner med trottoar och gata i det övre skiktet och himlen nedanför – jag har svårt att acceptera det jag ser, känner att mitt huvud vill dra sig åt sidan för att vända på synintrycket. Och visst är väl titeln motsägelsefull? Problematiken tycks genomgående i utställningen; yttre och/eller inre konflikter formuleras, i olika bemärkelse, i text och bild – det skrivna språkets uttryck innehar nämligen en stor roll i Patrick Nilssons utställning. Vill vi se och förstå eller avskärmar vi oss, döljer, försöker övertyga oss själva om något som inte är sant – hur mycket kan man manipulera sig själv och andra? I teckningssviten ”Sensmoral or Death” (2001) utspelar sig en inre dialog, nedskriven på papper; förstärkt med pilar och inringade ord, mörkad genom överkladdade rader och överklistrade stycken utgår resonemanget från det korta påståendet: ” Det skulle vara kul att åka till Auschwitz”. Hur man än uttrycker sig, ursäktar och omformulerar blir det fel, hur många överstrykningar och pilar man än gör så blir det inte bättre – man kan inte besvärja sig och frigöra sig genom att byta ord eller dra streck över. Dels är de uttryckta tankarna enligt överenskommelse inte accepterade och dels förändras inte sanningen av formuleringskonsten. Med våra erfarenheter förstår vi vad ”Patrick” vill uttrycka och hans dilemma, men kan vi hjälpa honom till rätta utan att själva trassla in oss? Är problemet svartvitt eller får vi nöja oss med att gömma oss i det grå?     Patrick Nilsson, Svart och vitt Uppsala konstmuseums foto   Installationen ”Svart och vitt”(1996) fyller nästan hela golvet i ett av utställningsrummen, den består av massonitbrickor som står lutade mot varandra, för att hålla helheten/konstruktionen uppe, ena sidan är svart den andra vit. Säkert bildar brickorna ett slags mönster i någon mening men ter sig mest som en labyrint utan framkomliga vägar, återigen: lurad och förvirrad. Men om man skulle vända på någon bricka här och var, luta en svart bricka mot en vit, eller en vit mot en svart… vad skulle hända då, skulle något förändras, eller skulle allt falla samman och bilda en grå massa? En hel vägg med svarta stiliserade siluettporträtt i cirklar, större solitära i ram eller många mindre uppradade inom ramens gränser. Genast refererar jag till förra sekelskiftet, romantik och välkända profiler som Selma Lagerlöf, Elsa Beskow och Carl Larsson, en annan minnesbild som dyker upp är en siluett av ett indianhuvud med utstickande fjäder. Aha, det är attributen som fångar blicken, inte egentligen människorna; skulle kunna vara en pensel, hatt med hårnålar och stålpenna – vackert, ja, jo – men meningen och sammanhanget då? Givetvis är det inte som jag först uppfattade det, och det borde jag ha lärt mig vid det här laget: i varje siluetts skalle finns ett föremål instucket, ett föremål som har orsakat tillståndet döden; som en yxa, en kofot, en osthyvel, en borrmaskin eller en penna. Det är inga söta porträtt utan ett fortsatt frosseri i våld.     Patrick Nilsson, gouach på papper foto: Patrick Nilsson   Två poler – pol och motpol; förvirrat irrande mellan svart och vitt, rätt och fel, ont och gott, ljus och mörker, himmel och jord, upp och ner, våldsverkare eller offer, liv eller död, jaga eller jagas, vill/vill inte, paradis/helvete. Det som uttrycks och det som inte uttrycks. Och så det beige, eller grå – och med vilka konsekvenser? Hur man än virrar mellan polerna, tolkar och omtolkar, försöker försköna, se något annat än det uppenbara, så tvingas man som betraktare till reflektion att förhålla sig till det man faktiskt ser – det meningslösa våldet. Att förvara tända ljus i en hermetiskt sluten låda (”Ljuslåda, 1994) kan bara sluta på ett sätt; man kan betrakta livslågan och ljuset så länge syret räcker sedan återstår mörkret, döden. Medan den egna rörelsen mellan svart och vitt pågår kan man vila och dra sig tillbaka i det grå tillståndet, gömma sig bakom eller smälta samman med de beigea väggarna – när balansen är som bäst väger parterna lika och tar ut varandra, blir grå, men det förändrar inget. Verkar det hopplöst? Utställningen är inte grå, den tvingar besökaren att öppna ögonen, våga se och möta – reflektera, omvärdera och söka det segrande ljuset som inte står att finna i utställningen.   Kent Wahlbeck på Mollbrinks i Uppsala 28 september till 12 oktober     Starka färger och figurativa uttryck karaktäriserar Kent Wahlbecks konstverk. Leken med färg och form är utförd i olika tekniker och material. I hans måleri möts betraktaren av masker med stelnade ansiktsuttryck som förgrund till en mer levande gestaltad bakgrund – kanske befinner de sig på samma plan – någonstans finns dock ett mentalt mellanrum; en tanke, ett sammanhang en identitet…     Målningarnas masker är i en mening uttryckslösa, inga blickar möter, även om vissa har ögon: halvslutna, tomt stelnade, inåtvända, kalla; hos andra är ögonhålorna tomma. Läpparna är fylliga, slutna och oftast röda, intet-sägande eller smått gäckande syniska. Maskens funktion är att dölja, hålla på avstånd. Inga människor syns befinna sig bakom. Oftast handlar det om en gruppering av masker i färgställningar och mönster som binder samman. Vilken grupp av människor vill/känner behov av att ikläda sig och ställa sig bakom de olika maskgrupperna; grupptillhörighet? Mellan masker och bakgrund finns ett osynligt utrymme. Bakgrundsmiljöerna sprudlar och berättar, ger samhörighet mellan maskuttryck och miljö, ibland med draghjälp av verkens titel. Vissa verk andas mystik, andra naturromantik, exotism, psykedeliska mönster och former eller festlig realism.   Jag drömmer...   Mest spännande är de målningar som innehåller kombinationer av tekniker, som måleri, collage och silkscreen, exempelvis den suggestiva ”Jag drömmer…” i handkolorerad silkscreen. Konstnären inskränker sig inte till enbart masker på duk, även solitära ansiktsuttryck ’huggna i sten’ – åtminstone betong, masker slagna i plåt och ansiktsformer gjutna i järn ingår i utställningen. Annat som visas är brons-, corten- och järnskulpturer, bland annat förlagan till en av Wahlbecks isskulpturer – en spännande material- och storlekskonstrast. Nämnas i sammanhanget bör cortenskulpturen i fönstret "Figur med vingar".   Besök, foto: Mollbrinks konst   Vidare förekommer hela kroppar i så väl metallskulpturer som måleri. "Susanna badar" (olja på duk) utgör ett lite annorlunda men positivt inslag. I ”Besök” (olja på duk) är maskerna för stadens solariebleka nattungdomar i bildens fokus, bakgrunden utgörs av upplysta höghus och feststämning i en öde stad, en trappa leder till eller från, vid dess fot befinner sig urdjur vilka utgör utställningens mest livfulla väsen.Det mest gåtfulla inslaget är oljemålningen ”Målarrock och Musa” där en konstnär tycks betrakta sitt verk; jag tänker Dandy och funderar över ”Dorian Greys porträtt”, konstnärens ansikte är präglat av utställningens masker, samma uttryckslösa lojhet… vem är konstnären bakom masken, om det nu är en mask, varför vill han inte visa sitt ansikte – eller är hela utställningen hans ansikte, det han för närvarande vill visa besökarna?   Målarrock och Musa, foto: Mollbrinks konst       *       Becoming, Sissi Westerberg på Uppsala Konstmuseum 7 september – 13 oktober     Sissi Westerberg och hennes trenchcoatförsedda kvinnokaraktär rör sig med smått provocerande undertoner av feminism, naturalism, primitivism och uppkäftig säkerhet i gränslandet mellan natur och kultur. Ständiga krockar eller symbios – när man har betraktat verken en stund är det som om dessa två motpoler inte riktigt går att skilja åt.     Jag tänker på Dragos, Fantomen i trikåer, som ibland klär sig trenchcoat, som en vanlig man, och beger sig in till civilisationen för att bringa ordning och rättvisa. Mannen, som i vanliga fall bor i djungeln och lever med de ’primitiva’ folken, står för den goda normen i samhället – natur v/s kultur, och de bägge i balanserat samspel. Jag behöver inte säga mer, ni förstår. Sissi Westerbergs karaktär står för både motpol och parallell: hon utgår från kulturcivilisationen, vänder sig provocerande mot den och återgår till naturen; exponerar istället för att dölja – ibland under ’täckmanteln’ som trenchcoatförsedd, högklackad kvinna. Innehar hon samtidens hjälteroll? I verket Becoming (2011) befinner sig trenchcoatkvinnan i djungelliknande miljö; sittande på marken med särade ben föder hon i symbios med omgivande natur ett grönt ornament, en krusidull – ett mellanting mellan natur och kultur. Verket består av ett fotografi och en skulptur av det naturlikt skapade.   Sissi Westerberg, Becoming, fotografi och objekt. Foto: Sissi Westerberg   I angränsande rum finns Becoming II (2011), finrumskultur med rötter i naturen – i dubbel bemärkelse. Rokokosoffan (Return) kan inte intas, även om den ter sig aldrig så inbjudande – den upptas nämligen av ett gigantiskt kön av kvinnlig natur som knappast lämnar någon plats; möbel och kroppsdel i ett, klädd i blankrosa jacquard. Intill står ett i möbelhänseende matchande bord vars ena ben fortsätter i en rot.   Sissi Westerberg, Return, skulptur. Foto: Sissi Westerberg   Upplevelsen av den exponerade soffblomningen och träbordets rot i naturen utsätts för en brutal associationskrock och får en motpol i videoverket At the end of the day: trenchcoatkvinnan befinner sig framför en kyrka (på en kyrkogård), i den perfekta rabatten växer en fri blomma som vågar höja sig över mängden – en särart som sticker ut. Den civiliserade kvinnan i nämnd kulturmiljö kan inte tåla detta beteende utan slår brutalt ner blomman med sin handväska så att den mosas och likvideras – jämnas med marken. Ljuden berättar om människa, natur och kultur. Kvinnokaraktärens roll är i övrigt mer åt det naturalistiska och primitivistiska hållet; kroppsutsöndringar, lustar och drifter – hon drivs av längtan och behov att återgå till naturen, och av en vilja att provocera och likt huldran gäcka den normgivande kulturen. I A house of one's own, finns ännu en litterär och (fin-)kulturell anspelning – med hjältestatus – men av annan sort än min inledande. Verket som består av video, fotografi och objekt fyller ett helt rum där doften av nygnaget trä och ljudet av smackande gnagande utgör aktiva ingredienser. Kvinnokaraktären återgår till naturen men förhåller sig till civilisationen och dess kultur – eller är det en kvinnlig instinkt och frigörande process att med egna krafter och tänderna som enda verktyg timra sig ett eget hus av det material naturen bjuder. På huk sitter den nakna naturvarelsen Kvinnan och gnager förutsättningarna för stockarnas infogande i varandra; hon skapar ett högt och smalt livsutrymme för sin kropp men resulterar det sammantagna i befrielse, isolering, trygghet eller instängdhet? Eller måste hon ta ytterligare ett steg och utplåna sin kvinnliga identitet för att känna sig pånyttfödd och befriad?   Sissi Westerberg, A house of one’s own, stillbild ur video   Den mänskliga kroppen i videon I am open II (2011), silikon och människa, har andetag, hjärtslag och navel men saknar identifierande delar; där huvudet ’ska’ sitta finns ett organ eller snarare en organism – verket kontrasterar ornamentskulpturen i verket Becoming. Utställningen är sammansatt av starka verk – inget känns onödigt; mötet mellan människokroppen, kulturen och naturen tar sig uttryck som är spännande, vågade och kluriga, dessutom behärskar konstnären alla de material hon har jobbat med.     *       Ulla Viotti Tegel – Trädgård Orangeriet, Linneanum, Botaniska trädgården, Uppsala t.o.m. 15 september     Mellan kaktuslandskap och slott finner besökaren Ulla Viottis tegelträdgård, en vandring däri erbjuder många vilopauser för referenser och associationer i tid och rum; upplevelserna under den i meter korta vandringen är så väl konkreta som abstrakta och handlar i flera meningar om att ’odla sin trädgård’. Välarrangerade uttryck och formelement ligger i barockträdgårdens natur.     Uppsalas botaniska trädgård var fram till 1778 Uppsala slottsträdgård och ritades av arkitekten Carl Hårleman på 1750-talet. Den tidigare botaniska trädgården låg vid Fyrisån, anlades av Olof Rudbeck och togs sedan över av Carl von Linné 1741. Gustav III donerade slottsträdgården och pengar till att uppföra Linneanum, byggnaden i vilken orangeriet, där installationen visas, ligger.     Att vandra i den botaniska trädgården med all dess rikedom, möta orangeriets pampiga tempelgavel, ha medvetenheten om utsikten mot slottet bakom sig, gå vidare in genom de gigantiskt stora sidoportarna – befinna sig inomhus, sätta fötterna steg för steg på det strukturrikt skrovliga tegelgolvet och möta rummet – eller snarare salen, i all sin majestätiska storhet, är en upplevelse i sig.     Konstnären Ulla Viotti har i Tegel – Trädgård anlagt en utomhusupplevelse inomhus. Med utgångspunkt i anspelningar på barockträdgårdens ordnade former i mittgången, kan man från entrén överblicka en allé mellan björkstammar, placerade mellan de höga fönstren ut mot trädgården utanför, och väggvepor med motiv av hennes arkitektoniska tegelskapelser, uppförda på andra platser, mot väggen mittemot. En situation av vägval uppstår; åt ena hållet leder den förlängda vägen, längs centrallinjen, utanför rummet och genom trädgården upp mot slottet, vilket framträder som en diffust avlägsen verklighet genom den åldriga strukturen i det stora fönstrets glas. Åt andra hållet leder vägen till ett upphöjt etage där en kaktussamling finns att beskåda under glasad het himmel. Lockad av barocktoner väljer jag att gå mot slottsutsikten utan att ännu fördjupa mig i den konstnärsgestaltade omgivningen. Vägvalet visade sig vara fruktbärande: musiken kom från en film där Viotti berättade om sin platsspecifika komposition, sin egen konstnärliga livsvandring och om utställningens olika objekt/element – en helhetsberättelse väl värd att ha med sig i vandringen genom den skapade ’tegelträdgården’. Keramikern och konstnären, som under perioder vistats och verkat i Israel och klippstaden Petra, har intagit den historiska platsen Uppsala botaniska trädgård, och ger där sin hyllning till botanikerna Carl von Linné och Elias Fries – så ser utställningens förutsättningar ut.     En samling monumentala byggnadsverk på fotovepor kantar den stenlagda vägen – en känsla av Mellanöstern på ena sidan och svensk björkskog, där ljuset från fönstren spelar in, på den andra – i mitten konkret uppbyggd tegelarkitektur i form av murar, pelare, pilastrar, torn- och ruinanspelningar (uttorkade) vattenfåror, brunnar/källor och trädgårdsanläggningar i gräs och tegel. Det historiska och botaniska arvet hugget i sten, bokligt och bildligt – med tyngd – bundet, och placerat på platsen.   Bokaltare   För att nå kaktussamlingen på höjden i slutet av vandringen måste man tränga igenom en smal passage i en mur – som en gräns till en annan verklighet. Det är tillåtet att återvända, åter passera murens öppning och göra vandringen åt motsatt håll – som en annan historia. Med erfarenheter från den förra riktningen i bagaget öppnar sig nu vyn mot slottet och trädgårdsanläggningen med vetenskapsmännen och deras efterlämnade verk, samt referenser till landskap och symboliska element.     Den uppmurade S:t Eriks källa och pelaren av spetsade böcker författade av filosofer och andra storheter, likt ett Babels torn, med upplevelsen av muren och kaktusarna bakom ryggen, öppnar utsikten för den alternativa vandringen – återtåget. Uppradade i höga bokhyllor efter väggen står Linnés och Fries litterära verk i svartbränd lera med författare och titel på rygg och framsida, framför fötterna ligger inrutat gräs och arkitektonikska formationer som anspelar på det historiska Uppsala – barockmusiken ljuder åter och slottet skymtar…   Bokpelare   Ser man de utställda objekten/installationen som en fristående utställning i ett vackert rum blir man förmodligen lite besviken, den kan tyckas väl tunn och tillrättalagd – till och med lite fantasilös (som en barockträdgård). Tegel – Trädgård bör ses som en helhet med Uppsala slott och den botaniska trädgården i bakgrunden, botanikerna Linné och Fries som närvarande storheter och ledsagare, och med konstnärens egen berättelse i minnet.     *       Form, design, politiska ambitioner och egna reflexioner     Design: Vicke Lindstrand; Glas keramik, textil och skulptur på Uppsala konstmuseum t.o.m. 13/10 Svenska formrebeller; Svensk design under 1960- och 70-tal på Upplandsmuseet t.o.m. 10/11       Internationellt är Vicke Lindstrand (1904-1983) mest känd som glaskonstnär, för uppsalaborna troligen mest för sin keramik; hans produktion var dock betydligt bredare och mer omfattande än så. Uttryckt i keramik, glas, textil, trä, skulptur och måleri ger utställningen DESIGN: Vicke Lindstrand verkligen prov på konstnärens mångsidighet.   fotograf:Bo Gyllander   Vid utställningens invigning berättade Uppsalas kulturdirektör Sten Bernhardsson om politiska ambitioner, uppdrag och satsningar inom områden som konst och formgivning; om det nutida uppdraget till museer/institutioner att samla, vårda, tillgängliggöra och att lyfta fram det lokala, samt om nationella politiska projekt tidigt under det förra seklet. Ellen Keys Skönhet för alla (1899) och Gregor Paulssons Vackrare vardagsvara (1919), den senare utgiven av Svenska Slöjdföreningen i samband med Svenska mässan i Göteborg, är bägge intressanta i sammanhanget. Projekt och begrepp som ”vackrare vardagsvara” syftade till att motverka kopiering av utländska produkter som visades på stora mässor under andra halvan av 1800-talet: i vår svenska industri skulle utbildade konstnärer anställas för att verka för att vardagsföremål av god kvalitet och design blev tillgängliga för alla, samt för att främja vårt eget, hantverk och produktion. Om god smak/konst och politisk styrning av denna kan mycket invändas, men att dåtida koncept, eller snarare produkter, fick god framgång på stora mässor och utställningar, så väl internationellt som här hemma, är välkänt, liksom svensk/nordisk design i största allmänhet. Vicke Lindstrand, som tidigare hade jobbat på Orrefors, fick uppdraget att vara konstnärlig ledare på bland andra Upsala-Ekeby och vid Kosta glasbruk – tre stora internationellt kända svenska industrier som tillverkade såväl bruks- som konstföremål. Han designade vidare stora textilier i samarbete med Elsa Gullberg och har efterlämnat skulpturer i olika material, bland annat en 12 tons glasskulptur placerad i Växjö. Men helst ville han måla. Utställningens första rum präglas av den förgyllda järnskulpturen Matador från 1960-talet, den strålande rörelseaktionen i ljuset från det förhängda fönstret presenterar och representerar. Den första väggens bohusländska motiv tar mig med storm: målningar med måsar, tärnor och bränningar ljuder och rör sig: brusar, slår, skränar och flaxar. Framför mina fötter, på ett podium av glas, sträcker en skulpterad simhoppare i trä just ut sig i fulländad form. Aktiviteten i det utställda antar vidare ett lite mer filosofiskt uttryck, mer av rörelse i vila, i målningarna av fiskare och båtar samt i träskulpturerna Sittande- och Liggande modell (60-tal); men kreativitet, rörelse och form vilar inte.   fotograf:Bo Gyllander   Som besökare slås jag av mångfalden i uttryck och av den musikaliska, dansanta, rörelseglädjen – allt tycks röra sig oavsett hur många ton det väger; klättra uppåt, våga sig framåt, bölja i formerna, komma från ingestans, växa fram, böja sig, krypa ihop, svepa om, sträva på höjd och djup, slingra, ingå, omsluta, mimspela, samspela, haka i varandra, och i kroppsrörelser av arbete och dans. Trots sin stora spännvidd vad gäller tillkomsttid, motiv och material förmedlar samtliga verk en skön, oftast glad, harmoni. Att det utställda representerar egna verk som konstnären har samlat att omges av i sitt hem spelar säkerligen en stor roll för mina upplevelser. I hans hem fanns även en flygel, på musikens betydelse i form, rörelse och motiv går inte att ta miste. I den första stora salen varvas skulpturer och måleri från en period på drygt trettio år, de målade motiven har stor spännvidd. Skulpturerna är utförda i järn, glas och trä. Två studier i olja av glasblåsare i arbete leder till nästa sal.   fotograf:Bo Gyllander   Glas och form! Grace - former av mjuk, skir skönhet och vila blandas med kantig tung brutalism i aktion. Fotografier av konstnären i samarbete med medarbetare inom industrin och i ensam konstnärsutövning visas som förhöjd bakgrund till glasborden med föremål längs rummets ena vägg. Objekten som har placerats på de olika glasborden med tillhörande glasmontrar är delvis komponerade med tematisk känsla – enligt mina sinnens upplevelse, konkret är havstemat uttryckt i ett av dem.   fotograf:Bo Gyllander   Föremål för nytta och njutning i form och funktion är de hur som helst, även om jag inte kan påstå att jag finner samtliga direkt vackra. Fascinerande, men kanske inte särskilt användbara, är de trekantiga prismaskulpturerna med för ögat inneboende figurer av olika slag, de ljusbrutna vinkeleffekterna ger spännande upplevelser av motiven.   fotograf:Bo Gyllander   Föremålen på glasborden mittemot består av en serie tunga glasfat ackompanjerade av formfulländade skulpturer i trä och glas, väggen bakom visar en rad färgstarka målningar: Commedia del Arte, sex verk från 1930–40-tal utförda i blandteknik. En ljuvlig komposition av harmoni och kontraster präglar rummet. Linjerna av människors rörelse och akrobatik i föremålen vid fönstret följer med in till det sista rummet där blicken fångas in av en stor väggmålning från Upsala-Ekebys matsal, 1942. Det är en nästintill biblisk livsidyll av människor i harmoni och rörelse; gamla och unga i samarbete, i vardag, fritid och helg, i minsta detalj är skeendet pågående och i rörelse som en Perpetuum Mobile.   fotograf:Bo Gyllander   Rörelsen fortsätter i tygdesignen, tydligast i det stora trycket med dansande och musicerande människor: det centralt dansande paret omges av balettdansöser, saxofonspelare, flamencoaktion; dans, lek och spel – och så Adam, Eva och ormen – en riktig balansakt! Även den mer bruksartade tygdesignen bjuder på lekfulla, växande och klättrande mönster från stad och natur. Vicke Lindstrands keramik – som jag tidigare har sett och uppskattar, hamnar för min del lite i skymundan, trots att den har gott om utrymme och är storskalig. Keramiken har ett drag av exotism och är helt klart av det unika slaget – även här är former och rörelser påtagliga.   fotograf:Bo Gyllander   Efter denna utställning känner även de flesta uppsalabor till att Vicke Lindstrand hade fler strängar på sin lyra än lera. Visst är föremålen från Ekeby-tiden ’bra’ men det är ändå främst glasföremålen – och kanske just kombinationen skönhet och nytta – som stannar i mitt bildminne. Någon nyttoaspekt på måleriet ska jag inte fördjupa mig i, bara konstatera att många av bilderna kommer att stanna innanför näthinnan och att jag blev glad av dem – det räcker. Tycka vad man vill om politisk styrning av god smak, och viljan att gradera och värdera i ’bra och dåligt’; kulturdirektören uppmuntrar inte den senare värderingen men uppmanar ändå till konsumtion av god konst… hur går detta ihop? Han preciserar sin uppfattning av kvalitet i sammanhanget: Hur mycket ett konstverk berör samt hur länge den känslan sitter kvar. Det köper jag! Utställningen är producerad i samarbete med Grödinge Antik & Design. Texten i utställningskatalogen är skriven av Dr Mark Jones, Australien, gästforskare vid Uppsala universitet. Närvarande vid vernissagen var även Per Berg (f.1925), författare till Vicke Lindstrand 100 år och ordförande i Vicke Lindstrand-stiftelsen, tidigare även ledamot i Svenska Slöjdföreningen – han var mycket nöjd med utställningen.     Temat form och design är tongivande på flera av Uppsalas museer: DESIGN: Vicke Lindstrand ingår tillsammans med Upplandsmuseets utställning SVENSKA FORMREBELLER under det gemensamma designtemat Formulerat II inom vilket en serie föreläsningar kommer att erbjudas under hösten.     Utställningen Svenska formrebeller på Upplandsmuseet upplever jag som färgstark och innovativ, både som utställning och i fråga om innehåll. Utställningen presenterar formgivare och designgrupper som bröt med det etablerade, och de produkter dessa lanserade i sin samtid, som ett helhetssammanhang. Tyngdpunkten i utställningen ligger på möbler, textilier och hjälpmedel, glasdesignen knyter samman. Presentationerna av de bägge utställningarna ligger i linje med den tid de speglar: fokus på individen och allkonstnären – den ensamme hjälten, kontra gruppsamarbetet – tillsammans är vi starka.     Ambitionen att förse det svenska folket med svensktillverkat av god form och design fortsatte, begrepp som praktiskt och flexibelt var viktiga, dock kom initiativen från delvis andra politiska grupper än de direkt styrande. Lena Larsson, bland annat formgivare och inredningsarkitekt och inblandad i bostadsutredningen 1940, anordnade bocirklar i Svenska Slöjdföreningens regi och lanserade Triva-serien, monteringsbara möbler i platta paket på NK. Så långt kan man förmodligen hävda ett obrutet led i förhållande till föregångarna Paulsson och Key, men ganska snart infinner sig ett inslag av protest, provokation och revolt, dock med syftet att hålla svensk design och produktion levande. 1960- och 70-talen bjöd på både ’slit och släng’, miljötänk, ergonomi, demokrati och jämnställdhet. Tidens färgstarka formgivare och designgrupper var oftast röda till sin partifärg och ville göra revolt mot det som varit, de ville förändra människors vardag med sin färgstarka, praktiska och flexibla design – tillgänglig för alla oberoende av ekonomi. Likheterna med de tidigare ambitionerna är slående men något måste ha hänt häremellan: kriget och tiden närmast efter, med allt den förde med sig. Dock var den etablerade industrin inte lika pigg på att ta in de mest rebelliska idéerna, initiativen kom från ’fel’ håll, och grupperna fick ta tillverkningen i egna händer. Utställningarna på Upplandsmuseet och Uppsala konstmuseum har en gemensam nämnare i Svenska Slöjdföreningen, vilka var arrangörer av utställningen H55 (Helsingborg 1955) en direkt uppföljare av Stockholmsutställningen 1930, där funktionalismen förankrades i de breda lagren.   Ur serien Joker   Enkelt, funktionellt och flexibelt. Allrum, platta paket med monterbara möbler, plast och papper, slit och släng – bort med tungt hushållsarbete. Lena Larsson blir redaktör för Allt i hemmet och lanserar –60-talets innovativa inredningsförslag, exempelvis ’tonårsboden’. Popåldern är kommen och den nya lekfulla designen slår snart ut i full blom och vill tillfredsställa en mer avslappnad livsstil.     Den 8-kantiga storsängen P-sängen visas på bild, själv hade jag inte hört talas om den, men en uppblåsbar fåtölj hade jag – en sådan finns också på utställningen. Och vem idag levande har inte sett Stephan Gips fyrkantigt stabila barnmatstol Robust med de stora kulorna… Av utställningstexten framgår att ”han stack ut näsan i -70-talets smakdebatt”. Tidningen Vi spelade en stor roll för lanseringen av de nya statusbefriade produkterna. 1967 kom byggmöblerna Joker på KF, skapade av Börge Lindau och Bo Lindekrantz, serien bestod av träskivor som sattes ihop med gummisnoddar och kunde kombineras på olika sätt. Jan Dranger och Johan Huldts Innovator kom -68, billigt och enkelt: stålrörsmöbler med tvättbara dynor, stolar och förvaringsmöbler i wellpapp – ”resurssnålt och miljömedvetet” – IKEA beställde och priserna pressades. Exempelvis skapade och marknadsförde duon exportsuccén Innovator i gult och blått.     Förutom åtskilliga mönster- och färgrika tyger designade Carl Johan De Geer visas några exempel på gruppen Mah-Jongs fantastiska klädkollektion: stickade mjukisdressar i starka färger och utmanande design. Trikåplaggen var tänkta som unisexkostymer för det frigjorda (vänster-) folket; gruppens formgivare kämpade för den svenska tekoindustrin, hållbar utveckling och vackra funktionella basplagg för den moderna människan, men var mot slit-släng och mode. Även 10-gruppen slogs för den svenska textilindustrin, engagerade Borås Wäfveri och öppnade egen butik med den nygamla målsättningen: ”Vackrare vardagsvara för alla”. De flesta i gruppen var utbildade konstnärer.   Ergonomidesigns 'lågcykel', 10-gruppens tygdesign   Återstår: Formgivarna i Ergonomidesign som i samarbete med Styrelsen för Teknisk Utveckling (STU) tog fram modeller och prototyper med extra omtanke och solitaritet, för att förenkla vardagen för människor med särskilda behov, som äthjälpmedel för dem som har svårt att greppa. Och så fordonen – utställningens mest oväntade inslag (men på intet sätt ovanligt på Upplandsmuseet): exempelvis Permobilen, design Per Uddén.     I utställningen visas också skivomslag, kortfilmen Mormor, Hitler och jag där konstnären m.m. Carl Johan De Geer berättar om sin bakgrund och sina värderingar. Erik Höglunds, formgivare vid Boda glasbruk, färgade bruksglas – ett brott mot 50-talets glaskonst, knyter ytterligare samman formrebellernas alster med mannen som fick uppdraget att vara konstnärlig ledare på några av Sveriges största internationellt kända industrier.     Trender och idéer kommer och går, det som ur olika aspekter var tänkt för alla har blivit dyrt och eftertraktat eller ohållbart och värdelöst. Det som ansågs flexibelt och praktiskt då är inte klimatsmart eller fairtrade idag. Begreppen som används som lockbete eller slagträ i politisk retorik skiftar, men praktisk och nytänkande design med världsrykte och för alla kan vi gott påstå att ”vi” fortfarande har (jag vill varken nämna varumärke eller blanda in politik). Om skönheten ligger i betraktarens öga så kanske form och funktion upplevs i högre grad av resten av kroppen – vad gäller hållbar utveckling i olika mening. Utställningsbalansen får betyget: utmärkt!   Design: Carl Johan De Geer   Att två museer i dessa åtstramningstider samarbetar runt ett tema är ’bra’, särskilt om de som dessa två har gott om andra utställningar att erbjuda. På min önskelista står en engelsk text till Formrebeller – med detta kanske inte ingår i museets uppdrag, eller också finns det om man kommer sig för med att fråga!   Gunnel Wåhlstrand på Uppsala Konstmuseum Elva verk, sex nya, ”tusch på papper” och en dokumentärfilm. Utställningen är producerad i samarbete med Nordiska Akvarellmuseet. Det låter aningen tunt, men känner man till Gunnel Wåhlstrand så växer motiven – eller snarare en verklighet – fram; långsamt, minutiöst, full av upplevelse och reflektion. Man behöver inte känna personerna på familjealbumets bilder, inte heller miljöerna, uppförstorade med hjälp av penna och pensel – det är genom konstnärens blick och återgivning man som betraktare får tillträde utifrån egna sinneserfarenheter.     Resultatet av Gunnel Wåhlstrands målningsarbeten, med utgångspunkt från uppförstorade fotografier, blir till ett mellanting mellan fotografi och verklighet. Verkens storlek ökar upplevelsen av att själv kunna delta, befinna sig i en miljö eller ett sammahang, möta människor, känna dofter och ytor. Och höra tystnad. Förmodligen är det just tystnaden som gör betraktandet till en sådan komplex upplevelse.   Hällkaret, (2012-2013), tusch på papper, fotograf/källa:Jean-Baptiste Beranger   Det första verk som möter mig är målningen Hällkaret, bilden kommer mot mig och jag möter den; går på avstånd, byter vinkel, går nära, lämnar och sugs tillbaka. I förgrunden klippor och näckrosor i ett stilla men förunderligt starkt solljus, jag känner solen och den mjuka värmen i stenen – trots att den himmel som syns i bilden är grå av flockade regntunga moln och klipporna syns grå, hårda och karga på avstånd. Några steg bakåt tycks bildens helhet grå, nästan dunkel, när jag åter närmar mig antar målningen en skala av blågrå toner, ännu ett steg så skiktar sig bilden i nära ljus och värme och fjärran mörker, outgrundlighet. Närhet och avstånd ger olika upplevelser. Likadant är det med motivens tillsynes lättillgängliga, eller idylliska, yta: Anna-Lena, porträttet visar en mild, ung och vacker kvinna med harmoniska anletsdrag och en perfekt ordnad frisyr, men blicken är ofokuserad i fjärran eller inåtvänd i onåbara tankar. I stugan framträden en idyllisk inomhusmiljö som andas sommarsöndag, välstädat, fridfullt, hemvävt, brödkorg på bordet och blommande gloxinior i fönstret vars innanfönster har avlägsnats – inget är nött, allt helt, rent, i harmoni, mild färgskala och välmålat vitt. Men tystnaden och tomheten talar ett tydligt språk, något fattas – och utanför fönstret kommer den lövrika buskens grå bladverk oroande nära.   I stugan, (2012-2013), tusch på papper, 186x130cm, fotograf/källa:Jean-Baptiste Beranger   De tre ovan nämnda målningarna är utförda 2012-2013. I Den sista ön (2012) är bilden befolkad, två personer uppfattas som centrala och i blickfånget men är ändå diffusa och otillgängliga, koncentrerade på seglarna i viken eller på något mera fjärran. I hörnet närmast betraktaren kan ytterligare en betraktare anas, ett steg närmare den idylliska sommarbilden – men kanske ändå i en annan dimension. Trots uppenbar rörelse av vind i hår, gräs, segel och vatten har penseln framkallat stumhet och tystnad, allt befinner sig i en vag mjuk oskärpa utom de hårda stenarna i vänster framkant – framför den runda form som kan vara ett bakhuvud.   Den sista ön, (2012-2013), tusch på papper, 186x130cm, fotograf/källa:Jean-Baptiste Beranger   Tore (2007) och ID (2011) är knivskarpa porträtt, det ena av en pojke det andra av en ung man, alerta, nyfikna, välartade och på ytan perfekta. Mannen på ID-kortet har ett pojkaktigt varmt leende och glimten i ögat, men också en blick av tankedjup som vittnar om mognad. I dokumentärfilmen I det vita rummet berättar Gunnel Wåhlstrand om bearbetnings- och arbetsprocess, om fadern som valde att lämna livet i unga år trots god utbildning och framtid, om farfadern som valde att lämna sin familj. Vidare om ambitionen att genom måleriet komma nära fadern, se till att bilden av honom behålls skarp och inte bleknar, komma in i rummen och dela tillvaron från sin egen utgångspunkt; samtidigt som hon försöker närma sig mannen bakom kameran, se hans bild av det fångade motivet. Det är kontrasten mellan det dunkla, det skarpt återgivna och det tomma, där någon saknas, som berättar, liksom urvalet av bilder; varje bild har flera dimensioner – det som leder vidare till nästa kan vara en skarp detalj eller ett diffust hörn. Konstnären har dessutom förmågan att måla in och förmedla tystnad, längtan, saknad och distans samtidigt med närhet. Flera dagar efter besöket kan jag fortfarande plocka fram utställningens bilder ur mitt minne, precis som om det vore mina personliga minnesblider eller fotografier. Kraften i det förmedlade uttrycket bor kvar i mig, stärker bilder och fotografier från mitt eget minnesalbum som blivit bleka av den hektiska tillvaro som råder kring oss som lever i en annan tid. Men hur är det med ljudet och dofterna, finns de kvar? Jag minns ett fotografi där min mormor står på ett blåsigt berg med syrener i bakgrunden; jag hittar inte doften av syrenerna, som jag vet att jag upplevde när bilden togs, däremot kan jag genom minnet av fotografiet som vuxen, känna min mormors vilsenhet i saknaden efter min morfar, som just gått bort. Då var jag sju år – den upplevelsen formuleras nu när jag reflekterar.     Utsällningen pågår t.o.m. 1 september     *       Stina Wirsén på Bror Hjorths Hus i Uppsala t.o.m. 2 juni         På Bror Hjorths Hus kan de konstnärliga uttrycken just nu upplevas på en annan nivå. Man skulle kunna säga att nivån är lägre – vilket är ett korrekt men missvisande uttryck; för enkelhetens skull säger jag att nivån är anpassad till dem som är kortare i växten, de små. I detta finns inget nedlåtande – snarare är det upplyftande; men som i alla uttryck handlar det om en tolkningsfråga, om hur man väljer att vilja förstå.     Stina Wirsén är känd för sina illustrationer, både i dagstidnings- och barnbokssammanhang. Som konst- och litteraturvetare med speciell inriktning på barn- och bilderböcker är jag fokuserad på den genren, och missar tyvärr att det i ett angränsande rum på museet visas mode- och porträttillustrationer av Wirsén. I den stora utställningssalen visas originalillustrationer till olika barnböcker, vissa av dem har text av Stina Wirsén, andra av hennes mamma Carin Wirsén och ytterligare några av Ulf Stark. Exempel på titlar är: Små flickor och stora, Jag, En skär och många små brokiga, Sockerbullen på Kruskakullen och Vem. Flera av de i vanliga fall vita väggarna har målats med mönster-, färg- eller formspråk som i några av fallen hotar att ta fokus från bildframställningarna, men som trots allt harmonierar med de hängda brokigt berättande bilderna. För det är bilderna som utställningen handlar om, även om böckerna, där bilder samspelar med text, finns i en liten bokhylla i en mysig läshörna. Varje bild är en egen berättelse, ett gestaltat scenario – aktivt!       Wirséns karaktärer är unika och självständiga men förekommer nästan uteslutande i någon form av sammanhang med andra figurer. En vars storhet tidigare har undgått mig är den ’lilla flickan’ och hennes oerhört starkt tecknade personlighet; dynamiken i berättelsen Små flickor och stora (2004) är kraftfull. Av bilderna utläser jag en liten flicka som är full av kreativ längtan efter skönhet och estetiska uttryck – som vackra kläder, dans och konst. Flickans kropps- och ansiktsuttryck när hon dansar i sin vackra känning, och den oerhörda inre ilskan och besvikelsen av att hela tiden få sin aktivitet och sina val stoppade av den praktiska och förnumstiga mamman, är tydligt och skickligt framtecknade. Flickan är färgstark och i fokus, det är hennes berättelse, mamman finns bara representerad av två tunt tecknade händer som styr och ’ställer till rätta’. Och jag kommer att tänka på Tove Janssons berättelse Det osynliga barnet, där teckningen av barnet upphör att vara fullständig när barnet känner sig osynliggjort.       Mötet med den lilla nya människan i bildberättelsen Jag (2012) är fascinerande; väggen är rosa, som överskrift visas begreppet ”Jag” samt en konturmålad identitetssymbol i form av ett babyansikte och två händer i svart direkt på väggen. Bildberättelsen börjar med den begränsade konturen av precis det område, med antydan till öppning, på kvinnokroppen som visar skillnaden; skillnaden mellan ögonblicket där inget syns och, i nästa teckning, där den rundade ovandelen av ett litet barns huvud blir synligt. En veckad linje som utvecklas av ytterligare en, förankrad men ändå självständig, välvd linje. I nästa bild dinglar den lilla nya individen i en tråd och mottas av händer och närhet, därefter upptäcks världen; först en paradisträdgård, därefter sker mötet med tigern… ”En poetisk bilddikt om att bli till”.       Många av bilderna är fulla av debattämnen på litens nivå: minidramer med existentiellt innehåll som handlar om relationer och vardagsproblem. Barnet är centralt men förhållandet mellan barn och vuxen, barnet som del i en familj eller ett kompisgäng, är de vanligaste motiven. Karaktären Liten Skär i sitt gäng av ”många små brokiga” är helt ljuvlig, lite som Lilla My; ingen individ i gänget är den andra lik, poängen är att figurerna är som barn är mest – olika, men de får ändå samvaron och leken att fungera!       I bokserien med titeln Vem är figurerna dels mänskliga djur och dels snarast krumelurfigurer – som Nalle och Nallegrisen, den senare har en pappa som är nalle och en mamma som är gris. I Vem är var? Får vi följa med hem till barnens olika familjer och möta en mångfald av vuxna med olika beteenden, förhållningssätt till ungar och tillvaro, och i olika konstellationer.       Stina Wirsén är suverän på att lyfta fram specifika karaktärer genom ’enkla’ konturfigurer. Men det är långt ifrån alltid gestalterna ser ut som människobarn; samtidigt är de ändå det eftersom situationer, som alla kan känna igen, och problematik framställs på vår mänskliga nivå. Vill man själv vara delaktig i det framberättade kan man tillfälligt kliva in i handlingen: i bageriet Sockerbullen finns alla möjliga bakverk uppbullade och kassaapparaten står redo – det är bara att gå in i verksamheten! Det är en brokig skara individer som framträder och berättar om liv, lek och tillvaro på Bror Hjorths Hus, den mest omdiskuterade saknas men finns inskriven i sin frånvaro.     *       Olof Hellström 20 april - till 2 juni, Uppsala konstmuseum     Utan titel, 1940-tal, foto: Bo Gyllander     En besökare i Uppsala kan knappast undgå skapelser av Olof Hellström, skulptör och målare född 1923. Med offentlig konst och kyrklig utsmyckning under många decennier, flera målningar är utförda så sent som 2003, har han satt sina spår i staden – och det är inga små verk han har utfört.     Hans konst finns där människor är samlade och i rörelse, hans skapelser är av den karaktären att de kommer att bestå under lång tid framöver. På torg, i bostadskvarter och gallerior, utanför och i kyrkor finns hans livsverk att beskåda. De handlar om människor och individer, vårt förhållande till varandra, vår tro och vår jord; existentiellt och i en kristen humanistisk tradition. Det är kroppar och kroppsligt; musik, ljus och rörelse; sårbarhet, hopp, uppgivenhet, växande, kamp, strävan, samhörighet; förankrat i det jordiska, sträcker sig med öppenhet mot himlen. Hela nedervåningen på Uppsala konstmuseum upptas av modeller i olika storlekar, skulpturer i fullstorlek, målningar, fotografier och en film där Olof Hellström bland annat berättar och visar sin ateljé. Redan när jag träder in i den första salen känner jag att det finns något här som berör mig starkt, utan att kunna sätta fingret på vad, kan jag konstatera att detta är en mäktig utställning. Kanske är det alla gestalterna; de mänskliga, de gudomliga och alla korsbefruktningar – i olika bemärkelser. I den stora dubbelsalen finns det gott om kristen symbolik.     Utan titel, Moder jord och Gestalt, foto: Bo Gyllander     Moder jord (1999) är ett verk som på många sätt sammanfattar konstnärens uttryck: mot en duk målad i jordfärger befinner sig en skulptur i koppar, den föreställer en kvinnokropp med väl tilltagen livmoder i vars utrymme jag i tanken placerar ett foster. Kvinnans kropp tycks svävande, på väg uppåt, hennes huvud är ett jordklot med länder, lite böjt – kanske av bekymmer för jordens befolkning, kanske för att det snart kommer att nå skapelseverkets yttersta gräns. Skulpturen Gestalt, koppar 1960-tal, vid sidan om den förra, placerad mot ett fönster är en märklig korsning mellan människa, insekt, musikinstrument, uppåtsträvande byggnad och stege – kroppslig, arkitektonisk, konkret och abstrakt; en bestämd yttre gräns men med öppningar i kroppens mitt. Det öppna inre, blottat, uppslitet eller mottagligt, är något som återkommer; ibland som hålrum ibland med uppstadgande detaljer – eller välfyllt, havande.     I korsets mitt, foto: Bo Gyllander     Målningen I korsets mitt (1967) bär det starkaste kristna budskapet; gestalten på korset, det finns en rörelse och en död – en tudeladhet som är ett, ögonblicket då kampen upphör. Kristi två naturer Gud och människa, en ljusgenomskinlig gestalt full av kraft sträcker sig uppåt, men vid korsets mitt och neråt mot jorden är gestalten blåröd och brun, törnebesatt, nedtyngd – uppgivit andan. Mitt i: det nedfallna huvudet, om jag skulle böja mitt där jag står skulle våra huvuden mötas. Ljusbärare, klockstaplar, krucifix, maktuttryck, utarmning och naturkatastrofer; frihetsberövande och tecken på hopp för mänskligheten. Rörelser av tung bedrövelse mot marken balandas med ljus lätthet som lyfter uppåt, ackompanjerad av musik. Alla dessa kroppar som det myllrar av på utställningen. I nästa rum slås jag av en upplevelse av en ’tillvarons pantomimteater’; mitt på golvet möter en samling aktörer som frusits i sina rörelser. Stämingen i rummet känns ödesmättad, gestalter av flytande stelnad metall strävar fram eller sliter uppgivet upp sina bukar – i vanmakt eller för att ta emot, en är med foten fjättrad vid en vägg/skärm medan resten av kroppen gör uppror och signalerar frihet. Hela tiden ett budskap av både-och – som en möjlighet. Och så Befrielsen, modellen till den fantastiska skulpturen placerad på Martin Luther Kings plan i Uppsala: de två händerna knutna kring de två stängerna av instängdhet; bänder upp, kraft att dra isär, har öppnat upp, aktiv kamp för frihet. Men skulpturens form och uttryck kan även föras till korsets tecken.     Skulpturer i brons och koppar, foto: Bo Gyllander     Modellen Samspel i brons (1987) tycks även den sammanfatta Olof Hellströms konstnärliga uttryck: en mänsklig massa i strävan uppåt i en halvcirkelform, ett universum; jag ser en gyllene harpform där människorna bildar strängar och är i en ständig rörelse; den ena tolkningen kan tyckas mörk medan den andra andas ljuvligt av ljus och lätthet. På ett bord står skisser och modeller från konstnärens ateljé och jag tänker på Emils snickarbod och alla trägubbarna – det är en underbar samling! Men jag är mätt, det var väl mäktigt – men samtidigt mycket spännande att få uppleva en samlad livsproduktion av stora mått. Ändå är det långtifrån allt som tilltalar mig, exempelvis upplever jag några av konstnärens storverk från åttiotalet tråkiga och betonggrå; men när formspråk och aktuella teman från olika årtionden möter nya generationer berättar de ständigt något nytt utifrån den nya tidens problematik och som sagt: de lär bli kvar i stadsrummet under lång tid.     *       Utställningen visas på Bror Hjorths Hus i Uppsala t.o.m. 14 april         Ulla Fries, skulptur och grafik     Jag guidas genom utställningen av Filosofen, som i sina olika skepnader lyckas gestalta Ulla Fries konstnärliga områden: naturens under, vetenskap, filosofi och fantasi. Som skulptur och grafiskt blad befinner sig Filosofen mittemellan; mänsklig, organisk och zoologisk, den står centralt i utställningen och visar vägen med utsträckt vinge, löv, eller mantel. Med skarp och vaksam uppsyn blickar gestalten från piedestaler och väggar, visar sin mästares grafiska och skulpturala värld.     De verkliga motiven blir nästan overkliga i sin närgångna, kliniska detaljrikedom, medan fantasin blir så verklig att den berör de innersta känslorna. Larver, flugor, tång, torra löv – små detaljer i den stora naturen fångas med små streck, ofattbart små bygger de tillsammans växtdelar och insekter, i sig anspråkslösa, ibland nästan tråkiga, men imponerande i tekniskt skicklighet; ofta blottade utan miljö i svart-vitt på ett vitt ark. Där grafiken uttrycker en artobjektens viktlöshet fångar bronsskulpturerna en tung kroppslighet.     Filosofen I Ulla Fries     Skulpturen Filosofen I (2005) har skoförsedda fötter och står stadigt med värdig hållning. Bakhuvudet är beklätt – eller kanske bepansrat – med en obestämd blandning av päls/fjäder/fjäll/reptilhud. I den utsträckta manteln eller frackärmen är namn som Augustinus, Montaigne och Sokrates synliga. Skepnaden pekar på samband i ett större sammanhang, men är ett dubbelt väsen – likt en Greve Dracula, som pekar vidare mot sin krackelerade namne. Filosofen II (2005-2010) är nästa stadium, kanske det sista; sprucken och läderartad, grånad och mera ödmjuk i sitt uttryck, och har likheter med ett visset löv i nerbrytningsfas. Man anar en förvandling mellan Filosofens olika skepnader eller stadier – kanske representerar han utvecklingen. Artens ursprung tycks återfinnas i den grafiska varianten: Filosofen (2000) – en hårig flyghund som med sina klor svårligen greppar fotfästet i upprättstående ställning på två ben. Gesten från den utsträckta vingen är välkomnande, men blicken är opålitlig och den strategiskt placerade tumklon är inte att leka med. I ytterligare en bronsvariant har vingarna avvisande och bestämt svepts runt kroppen – puppa eller svepning.     Rockaägg Ulla Fries     Rockaägget finns i brons och som grafiskt blad, även det har blivit lite av ett signum för konstnären, lätt att ta för fantasifoster men är noggrant utfört med utgångspunkt i naturligt tillstånd, liksom insekterna i brons. Utvecklingen från den detaljerade ensamma kotten (1990) till snabeldjuren (1997) har föregångare i Blåtunga (1988) och Ungen (1977), mästerligt detaljrika byggen av ytstruktur och täthet och i en märklig levande blandning av arter mellan djur- och växtrike i grafiskt utförande. En detaljerad och verklig blandning från djurriket Fågel, fisk och mittemellan (2001) öppnar för fortsatt fantastiska kombinationer och snillrika sammansättningar. Ulla Fries värld har ett släktskap med Karl-Axel Pehrsons, den senare erbjuder, enligt mina erfarenheter, mer fantasifulla skapelser i större utsträckning och i vidare sammanhang.     Snabeldjur Ulla Fries     I några av Fries motiv visas figurer i miljö, och i samtliga spelar ansiktsuttrycken en avgörande roll. Kanske kan man säga att bladet med de många apansiktena bland stammar och flikiga palmblad, Apor (1985), är en pendang till den helt fantastiska Trasan (2004) där pyttesmå unika uttrycksfulla ansikten berättar sina livs historier från disktrasans skrymslen och veck.     Trasan (beskuren), Ulla Fries     Så finns här ett verk som stör harmonin: Frottéhandduken – skulpturren retar mig en lång stund i hela sitt onaturliga väsen, ett, i och för sig vackert, fritt svävande kvinnohuvud om vilken en ljusblå handduk är lindad; nytvättat hår, makeuppen är lagd. Något får mig att tänka på Marat. Men så kommer jag på det – detta verk sammanfattar i sin underfundighet hela utställningen, knyter ihop den på samma sätt som Filosofen öppnade den. Mötet, det fristående, detaljerna; men en skulptural kroppslighet utan kropp, struktur utanför naturens ordning. Det identitetslösa, stela, frottéinsvepta huvudet i dialog med de små uttrycksfulla ansiktena i den smutsgrå disktrasans patentstickade veck. Trialogen med mig som betraktare… Ulla Fries är ritmästare vid Uppsala universitet. Den fina utställningskatalogen innehåller så gott som samtliga utställda verk samt essäer av flera författare.     *       Sven-Åke Larsson, målningar och poesi Utställningen visas på Uppsala Handkraft, Sysslomansgatan, till den 3 april     Livets villkor Sven-Åke Larsson     Relationer som berör     Det finns en strävan, en längtan och en smärta i de kraftfulla målningarna, men framför allt finns där hopp. Angränsande partier av fält i starka färger, utan bestämda gränser, utgör grund till betydelsebärande detaljer och framhävda enheter. Som betraktare känner jag mig delaktig i ett skeende – inte minst tack vare verkens titlar och poetiska undertexter.     Konstnären Sven-Åke Larsson jobbar med palettkniv och pensel, därtill kommer orden; en upplevelse av olika uttryck och rörelser i flera riktningar möter mig och tar mig med – berör. Allt handlar om relationer; mellan mina erfarenheter och verken, mellan texten och bilden och mellan figurer eller detaljer i målningarna. Närheten mellan konstverken och mig i den lilla lokalen ger ytterligare en dimension – jag känner mig innesluten i en sorts utstrålande orange värme, samtidigt hålls jag på distans av det kalla blå; som om närheten till lägerelden drar och ett stort mörkblått universum håller mig på avstånd.     Ett liv II och Att finna sin väg Sven-Åke Larsson     I flera av målningarna befinner sig detaljer eller figurer på avstånd från varandra men de tycks alltid ha en relation; något förmedlas som ger en bestämd känsla av att de separerade företeelserna har en avgörande betydelse för varandra. Min blick fångar in punkter i målningen, ofta två, röda, och diagonalt placerade i utkanterna i varsitt hörn, ibland tillsammans men med ytterligare en punkt på avstånd, ibland med någon form av hinder emellan. Eller bilden där strandbollen ligger i ena hörnet och den sammanhållna byn i det andra med ett hav av avstånd i olika färgfält däremellan. För mig är punkterna vi människor, eller vår utgångspunkt och vårt mål, och detaljerna representerar mänskliga företeelser och levene; avstånd, närhet, vilja, sammanhang – relationer, och så allt det som finns emellan som vi har att hantera för att nå varandra. Verkens titlar fyller på mina upplevelser: Livets villkor, Se mig medan tiden går, Nya möten, På väg. Och poesin: Strävan ”Vi söker lyckan, ständigt. Stanna i din vardag, där finner du lyckan, korta ögonblick”, Närhet ”Jag anade en möjlighet, vi anade en gemensam historia”.     Närhet och Strävan Sven-Åke Larsson     *       Gustaf Broms videoverk och installation visas på Uppsala Konstmuseum t.o.m. 31 mars     Foto: Bo Gyllander     The Tree     Som ett skåp öppnar sig naturen; ett naturscenario bestående av tre ytor, likt en triptyk. Scenen befolkas av mänskliga individer i aktion. Men är det den naturliga naturen – skapelsen och dess kretslopp, eller människans natur – den konstruerat verksamma, som släpps ut ur det öppnade skåpet och kommer besökaren till mötes? Berättelsen som förmedlas är kombinationen, frågan är hur vi tar emot upplevelsen. Centralt finns trädet; livets träd, det urgamla, kring vilket allt kretsar.     Den tredelade filmduken fyller ett helt rum på bredden och höjden. Det är mörkt i rummet, den kraftfulla naturscenen dominerar som en upplyst verklighet, åskådarna är många – tysta och stilla, vi befinner oss på behörigt avstånd från det som utspelar sig, åtminstone rent kroppsligt. Själv inträder jag i ’handlingen’ när löven har fallit från den stora björken i gläntan, centralt i verkets mitt. I sidoscenerna, senhöstens skogsbryn, agerar svartklädda identitetlösa mänskliga gestalter i sitt anletes svett, frenetiskt och monotont, som i en kamp mot naturens gång. Men naturen låter sig inte påverkas, vintern kommer, mörkret och snön faller – trots att löven har hängts tillbaka på träden av mänsklig hand och konstgjorda blommor har planterats ut i den höstkalla jorden. Människan vs. naturen. Trädet står kvar, orubbligt. Livets träd, med rötter som sträcker sig djupt och vida omkring. Jag tänker på världsträdet Yggdrasil och andra mytologiska eller heliga träd. I trädet befinner sig genom i stort sett hela videoloopen två svarta gestalter, som evigt vakande korpar – men av mänsklig art, jag tänker på Hugin och Munin; till och från har de sällskap av andra svarta – hängda, klättrande eller stilla. Ytterligare en karaktär är närvarande under i stort sett hela ’föreställningen’: den i bakgrunden bedjande vars rörelse aldrig stillnar. De religiösa och filosofiska inslagen tycks framställda som mer bestående än de mänskligt tillfälliga yttringarna. Snösmältning vidtar, naturens vårljud anas och stegrar, naturen i gryning väcks till liv och mänskliga gestalter uppväcks ur jorden, uppstår och blir verksamma – puls och aktivitet. Börjar städa undan vintern, elda fjolårets löv – trots att naturen parallellt tydligt visar sin egen kapacitet. Människor offrar, attribut som svärd, spadar och yxor tillkommer för att påverka och påskynda liv och natur. Ur marken grävs det begravda upp. Fårens bräkande övergår i syntetiskt missljud. Ryttare driver fram sina hästar och liemannen verkar för att påskynda så väl trädets som människors livsöden. Men nya människor uppstår ur bakgrundens kärr och trädet består. Under sommarhalvåret eskalerar intensiteten och vid sidan om tradition och mytologi gör makten, vetenskapen och kunskapen intrång: bokstavsbyggande och bokstaplande övergår i raserade intentioner och bokbål. Skrivande, packande, musicerande, Tv-tittande, separerade malplacerade kroppsdelar – naturen tycks inte längre kunna erbjuda något av värde för människorna; skapelsens krona alienerar sig allt mer i en allt snabbare takt. Beväpnade vakter dyker plötsligt upp som från ingenstans, men snart stormar en defilerande armé fram mot oss betraktare, i en till synes aldrig sinande rörelse. Det mänskliga förfallet sammanfaller med höstens ankomst, människan vänder åter sina sinnen mot naturen i konstgjorda försök att smycka, städa, skapa och väcka liv som inte finns, frammana naturens ande med hjälp av mänsklig påverkan. De mytologiska inslagen är många liksom traditionell och samtida mänsklig aktivitet, men naturen dominerar och den cykliska rörelsen rubbas inte, årstider, nedbrytande, jord, vila, uppväckande, nytt liv, i fullaste grönska, sprudlande; för att åter hamna i nedbrytningsfasen: av jord är du kommen och jord ska du åter varda. I det kraftfulla konstuttrycket som visas har sekvenserna dock en tendens att vara alltför utdragna, videoloopen kunde ha kortats ner från 59 minuter till 30-40. Tyvärr missade jag under vernissagedagen konstnären Gustaf Broms performance i rummet intill, resterna kvarstår likt en installation bestående av konkret symbolik, lika delar natur och kultur: en hög med vissna löv/blad, en med utrivna blad ur en bok, en avsågad död gren smyckad med bokblad och på väggen uppklistrade rader av höstdöda blad i form av en kvadrat, ett kranium, nedtecknade meningar om vilsenhet, en resväska och ett spegelglas krossat av skor. Vi människor är en del av skapelsen och som besökare en del av det framställda, berättade.     Foto: Bo Gyllander     *       Pressat – tradition och innovation i tryckta bilder visas på Uppsala konstmuseum t.o.m. 14 april     Axel Fridell, Självporträtt, 1940, torrnålsgravyr. Foto: Bo Gyllander     Grafikutställning på Uppsala konstmuseum     Vad har Guillaume Corneille, Enrico Baj, Ulla Fries, Niki de Saint Phalle, Maya Eizin Öijer, Axel Fridell, Pontus Raud, Georges Braque, Christian Due och Anna Livia Löwendahl-Atomic gemensamt? Svaret är att de tillsammans med en mängd andra framstående konstnärer finns representerade i Uppsala konstmuseums stora grafiksamling. I utställningen ”Pressat – tradition och innovation i tryckta bilder” visas 74 grafiska verk från 1600-talet och framåt från när och fjärran, dessa svarar tillsammans med presenterade tekniker på frågan vad grafik är och belyser dess utveckling.     Ett museum har flera uppdrag, ett är det pedagogiska, vilket Uppsala konstmuseum verkligen har lyckas genomföra i utställningen som är indelad i fyra avdelningar. De olika tryckmetoderna visas bland annat i korta filmer på små bildskärmar med ljudberättelser i hörlurar. Vidare har modern teknik som QR-koder använts parallellt med mer traditionella medier, som inlästa och tryckta texter, för att ge bredd och tillgänglighet för olika målgrupper. För den som ytterligare vill fördjupa sig i de olika tryckmetoderna högtryck, djuptryck, plantryck och genomtryck, finns kataloger och litteratur framlagd. Själv skulle jag kunna tillbringa en hel dag här. Men även om det är fascinerande och lärorikt att studera tekniker och sätta sig in i hantverksskickligheten bakom verken är det ändå de färdiga bilderna som griper tag och ger sinnesrysningar. Kanske inte alla, men så ovanligt många; urvalet och representanterna är valda med balans och omsorg! Många temagrupperingar skulle vidare kunna göras med denna mångfald av verk: Den första bilden som intar mina sinnen är Friedensreich Hundertwassers Good Morning City, Bleeding Town (1969-1970), serigrafi, där bladet är tryckt i 10.000 ex, alla individuella. På bladets vänstra sida visas små färgrutor som berättar vilka färger som har använts. Surrealistiska skyskrapor sträcker sig som en grupp individer mot skyn; självständiga, men som grupp liksom bekräftande och stöttande varandra och belysta av auraomgärdade moln; två varmt orangegula och ett rosaskimrande. Att hela grupperingen tycks svävande och byggnaderna beroende av varandra, kan vidare bero på den ytliga eller obefintliga förankringen i ett tunt underlag, kanske är det verklighetsförankringen som visar sig så vag. En utväxtformation av glittrande stoft visar strävan och anknytning till en annan dimension, liksom husens mångfärgade och i flera fall metallicglittrande rutor – verklighetens flykt in i de vackra sagornas eller hallucinationernas värld.     Friedensreich Hundertwasser , Good Morning City, Bleeding town, bladet ingår i intervallet ”senapsgula moln och ärtgröna torn”. Foto: Bo Gyllander     I den surrealistiska upplevelsen infogar jag även exempelvis Hans Tichas Schlagersängerin (1979), serigrafi, och Enrico Bajs Baj chez Picasso I (1969), färgetsning, akvatint. Tillsammans med Baj befinner sig Niki de Saint Phalles My love where shall we meet again, serigrafi, övervägande i det politiska gränslandet. Mångfaldigande av bild och budskap hör givetvis samman med den grafiska tekniken och att kunna sprida politiska uttryck. De svenska konstnärerna Carl Johan De Geer, Lars Hillersberg, Olof Sandahl och Petter Hellsings bilder sprider mer okonstlat uttalade politiska och samhällskritiska budskap. Realism i porträtt och miljö är ett annat tema, med många representanter från olika tider: exempelvis Axel Fridell, Anna Livia Löwendahl-Atomic och Pierre Bonnard. Av de religiösa trycken utmärker sig inlånet Veronikas svetteduk från 1649, där en sammanhängande kopparstickslinje bär fram bilden av Kristi ansikte. Effektfulla material att trycka på eller använda sig av utmärker sig, själv är jag extra förtjust i Maya Eizins silkscreen på sidensatäng, Urban Sjöbergs betongetsning och Pontus Rauds karborundumtryck. Att hitta en orsak att avstå från att uppleva denna rika utställning är förmodligen svårt – här finns mycket att upptäcka och många ingångar i konst(ut)tryckens värld.     *       "Tension on the border, density in the air", skulpturer av glas, tejp m.m. 9 februari - 3 mars, Kaleidos galleri, Uppsala         Mafune Gonjo på Kaleido     Glas har krossats, koppar har ritsats, tejp har dragits ut, stammar har brutits, spikar har drivits genom glas – men ljuden finns bara kvar som minnen – sinneserfarenheter. Att den japanska konstnären Mafune Gonjo kommer från ett område drabbat av jordbävning och tsunami speglas i hennes verk.     Skärvor, lager, linjer, fragment; delar sammanfogade till helheter, nyskapat uppbyggt ur frånvaro och söndring. En harmonisk och hel skönhetsupplevelse har uppstått ur spår och rester av kaos och tragedi. Konstuttrycken är en balansakt på gränsen mellan det ljuvliga och katastrofen, och sänder signaler som är fulla av motsägelser. Uppbyggnadsmaterialen är glas, plast och tejp; metall för att fästa och länka samman, kopparplåt som medium för grafiska linjers överföring. En hel, plan, ren och blank yta erbjuder möjligheter, men ger som obearbetad inga nya erfarenheter. Först när linjer, konturer och kanter framträder i materialet blir det betydelsefullt – man kan tro att det är det transperanta som blicken dras till och upplever som något vackert; men utan de trasade kanternas obehagligt vassa linjer skulle upplevelsen inte vara möjlig – inget skulle ha hänt, materialet skulle vara intetsägande som ett oskrivet blad. Kanterna, konturerna och brotten lämnar skuggor, bryter ljus, väcker erfarenheter av ljud, skärsår, varmt blod, varlig hantering och stilla rörelse. De grafiska linjerna fyller samma funktion, bryter ytans tomhet, det vikta eller uppdelade ger dimensioner och berättar något. Spänningen i materialet är mångfacetterat i sin betydelse, Mafune Gonjos verk motsägelsefulla i sina skepnader. Avsaknaden av värme, kropp eller organiska material framträder– de har funnits och avtrycket eller tomrummet finns kvar men är på gränsen att saknas. De finns som ett bakgrunds- eller istället-för -uttryck. Av stammarna och grenarna återstår bara tejpformerna, varav den ursprungliga materians brottytor och tejpmaterialets lager av kanter ger verket ”Shadows of void” spänning och ljuseffekter.         ”I reach out my hand”; hand och underarm i gjutet glas, tumme och pekfinger håller en lång taggtråd i en försiktig gest av att lyfta undan ett hinder, eller att sträcka sig mot och klamra sig fast vid livet och uttrycket av materiell mänsklighet. Den lösa kroppsdelens mjuka vackra linjer i kallt, hårt, matt genomskinligt glas. Vidare: motsägelsen i ”Assemblage of small destructions”, där de krossade glasets skärvor för att bilda något helt har spikats fast, på en svart bakgrund som ytterligare framhäver den krossade karaktären, bitarnas trasade linjer får ytterligare skuggdimensioner av ljussättningen mot den vita väggen.         Allra tydligast framträder begreppen skörhet och motsägelser i ”Contradiction in daily life”. Vassa och taggiga glasbitar sammanfogade till en klänning av kort klassisk modell med bara axlar – allt är sårbart och inget kan döljas – hängd på en galge i en tråd från taket. Formen är fylld av avsaknad efter livfull varm kropp. Skapelsen glittrar och rör sig stilla i ett spel mellan transparens, ljus och skugga som är fulländat, så vackert; ger associationer till en hängande kristallkrona, svagt klirrande i rörelsen och vinden efteråt, det som är kvar efter att ljuden har tystnat. Allt är stilla, inget hörs, inget blod. Skuggan på väggen bakom; svartmönstrad stilla hängande kropp, galgen och tråden från taket är framträdande. Skörheten i livet, i det mänskliga och i materialet.         Konstnären Mafune Gonjo flyttade till Sverige 2008 och tog sin masterexamen på linjen för keramik och glas på Konstfack 2010. Jordbävningen och tsunamin i hennes hemtrakter ägde rum 2011. Kaleido är ett hantverkskooperativ som även har galleriverksamhet och årligen delar ut ett stipendium för unga konsthantverkare och formgivare.     *       Recur Andreas Eriksson på Bror Hjorths Hus, utställningen pågår till den 3 mars         Konstnärliga processer     Det är fridfullt, stilla – nästan meditativt, rummets utsträckning gör det lätt att fånga helheten; ljusinsläpp utifrån, belysta verk och skuggor, upplevelser av kontraster. Taktila uttryck, målande rörelse, och det som blev kvar. Konstnärliga processer. Inga titlar är utsatta – upplevelsen är fri, men förmedlar ett omvänt uttryckssätt.     Gipsrelieferna Recur, vita upphöjda formationer; skapade genom en process där lösningsmedel har påförts frigolit med olika grad av nerfrätning och hålrum som följd, därefter fyllda med gips. Det uppstådda avtrycket, en struktur kommen ur det till intet gjorda.       De svartgrå akvarellerna, som orena rester av alla färger som har blandats, färgpigmenten som blev kvar när vattnet torkat, har Andreas Eriksson placerat mellan de vita relieferna, i stark men ändå vilsam kontrast. Plana, men långtifrån utan dimensioner. Om relieferna har lite av det vita språket hos moln, snö- eller månlandskap över sig, så finns naturen: skogens stammar, gläntor, skuggor och dunkel; vyer med jord, berg och åker; dygnets tider och skiftande väder, i akvarellerna. I några finns spår av bestämd eller mer oblandad färg; ett fält med ton av ockra, ett barrgrönt stråk, och så några röda drag som en uppmuntran till det rödmålade museet när natten har lagt det i mörker.       Nio akvareller placerade som en ruta indelad i fält; en mångfasetterad utsikt genom rutorna i ett fönster; penselstreck, vattnet som har dunstat, pigmenten som blev kvar – eller vyer mot landskap.       Utställningens två jokrar: En död avgjuten svart fågel på piedestal Content is a Glimpse; ensam i sitt hörn har den sällskap av två egna skuggor, en lyser skarp från den belysta väggen bakom, och en befinner sig och smälter in mot en trädstam utanför fönstret. Död och gjuten i metall, upphöjd på piedestal med två ljuslevande skuggor. Och så fotografiet av en trädstam på andra sidan rummet där en människas platta skugga avtecknar sig mot stammens struktur.       De pigmenttorra akvarellerna tycks blöta. Så många processer finns kvar, lagrade i verkens minnen; torkar, fräter, fyller, värmer, gjuter, växer, flyter, bryts ner, når en gräns – ett tillstånd – skugga, död, det nerfrätta blir det som upphöjs och uttrycker; motsatser och avsaknad ger ett levande uttryck. Struktur och rörelse. Allt är stilla, rörelsen från handen som höll i den målande penseln finns kvar i verken. Något har försvunnit och något har blivit kvar. Det är så abstrakt och så konkret. En värld öppnar sig här inne i harmoni med huset och omgivningen där utanför. Årstiden; det grå ljuset utanför, knölig isig snö, brun- och vitblöta åkrar och nakna kallfuktiga stammar, spelar och harmonierar med Erikssons utställda verk, liksom kontrast och samhörighet med den hjorthska konsten. Det är första gången som Andreas Eriksson ställer ut på Bror Hjorths hus; Recur – återkomma, upprepa – jag tar det som ett löfte! De konstnärliga uttrycken och hängningen är en mästares! Urvalet har Andreas Eriksson gjort för Bror Hjorths Hus och han står själv för hängningen.     *       Vi kunde vara dimman Gudrun Westerlund & Per Sångberg på Edsviks konsthall t.o.m. 10/2     Mystik och en sorts samverkan mellan alienerande närvaro och distans förenar de bägge konstnärerna Gudrun Westerlunds och Per Sångbergs motivvärld; människans förhållande till naturen, eller det naturliga, är en annan sammanfogande länk.     I Per Sångbergs oljemålningar är naturen överordnad, de mänskliga dragen förmår inte bryta igenom; ansiktsformer som ytliga konturer utan innehåll. De många gånger detaljerat återgivna djuren, ofta fåglar, kröner eller har annan framstående ställning i förhållande till människan och dess produkter. I den omgivande naturen finns djupet och det oändliga svaret, de mänskliga gestalterna erbjuder inga blickar att möta i samförstånd eller att ställa till svars. En dystopisk mystik vilar över motivlandskapen och dess väsen.     Per Sångberg End of the road     Dock finns ett undantag, en ansats till motpol, i verket Peace of mind not easy to find där den mänskliga gestalten med buddhistisk framtoning befinner sig i en dimension framför naturen; en kanske mytologisk falk intar en gråtonad sidoposition, framstår som attribut.     Per Sångberg Peace of mind not easy to find     Bland Gudrun Westerlunds målningar i äggoljetempera finns en motsvarande figur gestaltad, denna befinner sig i en dimension ovan; ovan vattnet, framför himlens ljus – i en avskärmad position i en vattenförankrad husformation, i ett nirvana där knäna tangerar atmosfären utanför. Titeln är Boplats och boplatsen är förankrad i fiskens form i havet – ett attribut för vattnets mystik.     Gudrun Westerlund Boplats     Figuren i kontemplation, utstrålande inre frid och i symbios med vattnet, är en ingång i Westerlunds konst, uttrycken är i olika nyanser vanligt förekommande i motiven. Till skillnad från Sångbergs ansikten, där avsaknaden av uttryck genom ’själens spegel’ är påtaglig, präglar ögonens uttryck, öppna eller slutna, och blickarnas art Westerlunds individer och deras förhållande till sig själva och de omgivande elementen.     Gudrun Westerlund Pimpla     Inåtvända blickar hos individer med stark personlighet i symbios med omgivande natur, som i Vinterandedräkt eller Pimpla; eller med vilsna fjärmade blickar och placerade ovanför eller vid sidan av konstruerade och onaturliga objekt – som i sviten Kraftverk där individerna även har intagit tydliga, men tyst fridfullt, avståndstagande positioner.     Gudrun Westerlund Kraftverk I     Det vilar en anda av (inre) mystik över utställningen, som om ruvade varje enskilt verk på hemligheter som vi inte till varje pris ska försöka avslöja utan nöja oss med att de finns där, bevarade. Möten i motsatser; det meditativt, fridfullt avskärmade – nära men fjärran, yttre och inre; symbios; distansen mellan den/det naturliga och den/det materiella. Människan är en komplicerad varelse. Att komma från den vackert solbelysta snökalla omgivningen runt Edsviks konsthall in i de generösa utställningslokalerna och möta denna konst är att komma in i en annan dimension av vinterfärgskala, en stämning av närvaro, distans, mystik och poesi. Inte påstridig eller provocerande, snarare lämnar motiven livsfilosofiska spår.     *       Ratrace; Stig Sjölund på Konsthuset i Uppsala t.o.m. 27/1     Stig Sjölund     Detta är ingen konstutställning…     Det är åtta år sedan Stig Sjölund senast hade en separatutställning, nu utmanar han besökarna i utställningen Ratrace. Se men inte röra! Konstnär och arrangör avsäger sig alla skadeanspråk.     Konstnären framhåller att detta inte är någon konstutställning, dock en utställning; utställda objekt är strategiskt placerade på golv och vägghyllor i olika höjd. Godis och leksaker på barnhöjd, attribut för vuxnas lust, samt attraktiva och exklusiva objekt för andra begär, i vuxenhöjd – föremål som tilltalar olika kategorier av besökare: vill ha, röra, prova, undersöka, smaka, använda! Provocerande: frestande, men förbjudet att röra – ja, riktigt farligt! Besökaren ”välkomnas” med att skriva på ett avtal: entrén sker på egen risk – här gäller det att hålla ordning på sina barn och de egna fingrarna i styr! Och visst är det på allvar – även om någon besökare påstår att råttfällorna inte är laddade, tro dem inte, de har faktiskt fel: varenda hylla är minerad med flera laddade råttfällor! Sjölund visar hur skickligt han har balanserat för perfekt avvägning: den exklusiva Ray Ban-bågens ena ljusskygga glas vilar på plastfällans platå och trumpinnen mot trumsarg och fälla…         Utställningen består av utmanande exponerade frestelser, men allt – till och med balansen mellan billig råttfälla och exklusiva ting – känns dubbeltydigt. Vid konstnärens presentation väger allvaret över: ämnet är skadegörelse på utställd konst, något som han själv har erfarenhet av; ska det behöva vara så att konsten inte ska kunna visas utan skyddsåtgärder utan att bli saboterad!? Särskilt kritisk är Sjölund mot de föräldrar som inte kan överföra förståelsen för aktsamhet om annans egendom till sina barn. Vernissagebesökarna ställer genast frågor och diskussionen är i full gång; är det verkligen så illa…         Besökarna betraktar närgånget föremålen, så närgånget som de förmodligen inte skulle göra om inte hotet hade funnits där: balansen mellan attraktion, spänning och hot. En skicklig balansakt där konstnären vill attrahera och sätta gränsen, betraktaren vill stilla sin nyfikenhet men får inte röra. Balans och gränser har alltid två sidor, och en dubbelhet; konstnär och betraktare – mötet i verket. Är besökarna råttorna som ska lockas samtidigt som vi är potentiella skadedjur? Är det en uppmaning till uppvigling – att trotsa normer och förbud – vågar du utmana ödet, passera gränsen, spela Råttfällan? Självklart får man inte förstöra, men var går gränsen mellan kreativitet och sabotage? Det handlar om gränser och balans; får konstnärer vara hur provocerande som helst!         Utställningen kräver diskussion på flera plan för att bli bra, ytterligare samtal i ämnet kommer att ske mellan Stig Sjölund och Ann-Sofi Noring, vice museichef Moderna museet, onsdag 16 januari kl 18.00     *       Gusten Widerbäck - Uppsalaslättens stora uttolkare Uppsala Konstmuseum 8 dec till den 3 feb 2013.     Gusten Widerbäck, Motiv från Upplandsslätten , olja på duk. Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala. Foto: Lennart Engström     Himlaljus över slätt och stad     Man skulle kunna karaktärisera Gusten Widerbäck (1879 – 1970) som en lokal konstnär. I stort sett alla de utställda verken har anknytning till Uppsala eller dess närmaste omgivning. Utställningen visas på Uppsala slott, som för övrigt är ett av konstnärens vanligast förekommande motiv.     I den stora utställningssalen hänger stadsmiljöer och dito siluetter samt motiv från landsbygden utanför staden. Siluetterna från olika väderstreck är välkända och i sig inte särskilt uppseendeväckande: kyrkorna och slottet, den omgivande bebyggelsens konturer, och så slätten. Om man dröjer sig kvar tillsammans med Widerbäck och närmare utforskar den uppländska landsbygden möter man gårdar som en gång har funnits, och kanske till vissa delar ännu finns kvar – om de inte numera ingår i den utflytande staden. Årstiderna varierar, men oftast är träden nakna. Väl inne i staden dominerar fortfarande kyrka och slott ur olika vinklar; men vi ger oss ut på stadsvandring gata upp och gata ner, tar oss in på bakgårdar, beser välkända och bortglömda hus och miljöer. En sorts guidad historisk visning som fortsätter i slottets lilla utställningssal. Här får vi möta samtida avporträtterade Uppsalakonstnärer, samtidigt som utförandeteknikerna breddas – från stora oljemålningar till akvareller, teckningar, tusch och blandtekniker av betydligt mindre format. Några av verken utmärker sig särskilt, förutom den mäktiga oljemålningen Motiv från Upplandsslätten, är jag särskilt förtjust i de bägge reklambilderna Reklam för herrmode och den fantastiska, blekt lysande akvarellen Landskap med måne. På vår stadsvandring befinner vi oss nu mitt på Stora torget, Carolinabacken med dess avslutning i Carolina Rediviva ståtar i promenadriktningen, torget är vitt av snö, de stiliga centrumbyggnaderna inramar miljön och den blå spårvagnen är redo för avfärd. Det är då han plötsligt står framför oss, den välekiperade mannen. Säkert kom han just ut från stadens mest ansedda herrekipering, han känner sig tillfreds med sitt yttre och har nyss börjat avnjuta sin eftermiddagscigarr. Den andra reklammålningen är lika kraftfull, 165 x 120 cm, men här framträder sport- och friluftstypen i ansedd vintermiljö. Gusten Wideräck tycks ha haft en förkärlek för vintern, kanske är det ljuset – det vita som förstärker och ger ljus åt andra färger – kanske var han inte förtjust i att måla blad och blomster utan föredrog de nakna träden under den årstid då snön närvarar. Den nyutgivna boken Gusten Widerbäck – Uppsalas och slättens målare av Helena Harnesk och Christer Hansson ger kanske svar. Den tidens humor, även den med Uppsalaanknytning, saknas inte heller i utställningen: 10 brevkort till Upsala Studentkårs karneval från 1910 tål att studeras! Många städer har (haft) lokala konstnärer – de har mycket att berätta om sin samtids konstuttryck och om sitt sätt att med hjälp av det egna uttrycket fånga staden och stadslivet, och naturligtvis de historiska miljöerna. Det speciella med Widerbäck är de svarta konturerna, som i och för sig många samtida använde sig av men kanske inte i samband med Uppsalamotiv, och de varierande och levande himlaljusen. Slätterna må vara sig lika, kyrkan och slottet oföränderliga, men himlarna lever i ständig förvandling – ingen himmel är den andra lik!     *       Bridges II, Uppsala Konstmuseum och Bror Hjorths Hus i Uppsala t.o.m. 14 okt     Kaos och ordning, gemensamt verk     Bromöten när och var sker mötena, om de sker, och vart leder de?     På en bro vandrar eller färdas människor från en plats till en annan. Rörelsen sker över något, korsar något samtidigt som den binder samman, överbrygger. På en bro sker möten, rörelsen sker sällan i enbart en riktning. För den skull är det inte säkert att mötena är djupa, har ett innehåll eller innebär fortsatt kontakt – de kan lika gärna vara ytligt artiga, eller ske utan en blick men med sinnesmedvetande; kan en betraktare avgöra mötets karaktär?     Utställningen Bridges II visas på Uppsala Konstmuseum och på Bror Hjorths Hus i Uppsala. De två lokalerna ligger på trivsamt gångavstånd från varandra, på vägen mellan kan en besökare av bägge möta någon som just går den motsatta vägen, full av upplevelser och tankar om det nyss upplevda och förväntningar på det väntande. Kanske noterar vi varandra när vi möts, kanske känner vi igen varandra och utbyter intryck, kanske undviker vi varandra – med eller utan avsikt.     He Libin, Shadow II, performance och installation     Konstnärer från två världsdelar möts, först i Kina sedan i Sverige, bygger broar mellan två kulturer; konsten förenar, överbrygger språkliga barriärer. För mig berättar de kinesiska konstnärerna och deras konstuttryck om den kinesiska samtidskonsten, kampen, viljan att nå ut och vidare; de vill berätta, få oss att se och förstå att det är svårt att nå fram, att vara fri – men de vill! De flesta når inte ända fram, inte än. De kommer inte riktigt över bron utan kämpar fortfarande framåt; sitter fast i sin skugga, som He Libin som i sin performance och installation Shadow II lyckas slita sig loss men sedan stannar, alternativt sugs upp av betraktarmassan. Eller som i Lei Yans verk The Lost Bird vars fåglar kämpar för att orientera sig i det nya, förblindas, flyger vilse, kolliderar och faller ner utmattade och döda. Eller som i Man Build Bridge, Bridge Hold People, där Guo Peng visar fotografier av upprepade detaljer som smyckar och kröner en syboliskt viktig kinesisk bro; fotonas placering kan tolkas som att intentioner och förebilder glesnar, symbolerna för hopp och framtid blir färre och färre och det blir allt osäkrare att färdas efter vägvisare – men om man går/läser från andra hållet ökar å andra sidan symbolerna i antal och inger styrka/övertygelse om den rätta vägen/riktningen.     He Libin, Shadow II, performance och installation     De svenska konstnärerna tycks – å andra sidan – ha lätt för att ta sig över bron, beredda att möta sina kollegor på andra sidan och föra dem över, ge draghjälp. De tolkar åt sina ’artfränder’ och visar vägen, söker samförstånd. De visar i sina konstuttryck i utställningen att de vill mötas och förstå, och nog har förstått en hel del. Kanske lite psykologiserande: ” men vi kan förstå hur ni känner det, det känns bättre och lättare när ni blir friare i konsten...” Johan Fremling gestaltar dynamik och rörelse i och mellan kroppar, spänning, kontaktsökande och vilja till samhörighet, avstånd och broar – rörelsen, vandringen inom och mellan celler och kroppar i olika mening; först i sina kolteckningar, vidare i sina skulpturer. Att betrakta de orangea figurernas vandringsrörelse i verket Withinyouwithoutyou är lika fascinerande som att vara åskådare invid en tätt trafikerad myrstig full av individer och händelser. Kanske kan den ses som en replik på Terrakottaarmén men med hänsyftning till buddhistiska munkar som själva väljer riktning. Viljan att förstå kommunikationssvårigheten och viljan att överbrygga den framgår i Kajsa Haglunds verk där punktskriften är ett starkt inslag, liksom kommunikationen mellan kropp och själ och uttrycken för det mänskliga i objekt och torso bakom svårforcerade hinder. Sanne Sihm visar i Mellan Dig och mig ett fridfullt, inifrån upplysta, ansikte – öppnar det, utlämnar för möte; Cheng Liangchuns Face strax intill är inte öppet för ett möte, är sig självt nog. Två verk som möts och fortsätter leva är Su Yabis Mood och Sanne Sihms Mötet, de inger hopp för fortsatt kommunikation och brobyggande! Sanne Sihm, Mötet, Su Yabi, Mood     Det gemensamma verket Kaos och ordning är starkt; som jordklotets två halvor, två halvor av något helt, det berättar om hur de ena uppfattar de andra som en motpol. Samtidigt förmedlar det gemensamma en solupplevelse – den uppgående eller den nedgående, på något underligt vis tycks halvorna vilja spegla sig, men samtidigt ta sig ett annat uttryck. En tvåsamhet som vill helhet – viljan att mötas, närheten och acceptansen för olikheter finns här och sprider ljus! I utställningsperiodens program presenteras fina möjligheter till möten och vidgad förståelse.     *       1+1 Life & Love, Museum Gustavianum, Uppsala     Västra Balkans museer i samarbete på Museum Gustavianum     Kulturarv och framtid – liv och kärlek över gränser     Sex länder och elva museer i samarbete efter kriget på Balkan. 2006 samlades museichefer, antikvarier och pedagoger från museer i Bosnien-Hercegovina, Serbien, Montenegro, Kosovo, Albanien och Makedonien på Museum Gustavianum i Uppsala, den svenska stiftelsen Kulturarv utan Gränser bildade det regionala museinätverket Balkan museum Network. Delar av elva utställningar har sammanfogats i vandringsutställningen 1+1 Life & Love som visas på Gustavianum fram till den 4/11.     Foto: Balkan Museum Network     ”Det här är inte en utställning, det är så mycket mer…” Ungefär så inledde generalsekreterare Margareta Husén sitt invigningstal vid öppnandet av 1+1 Life & Love. Efter splittring, krig, systematisk förstörelsen av kulturarv och nationsbyggande grundades Kulturarv utan Gränser, ett flerårigt demokratiskt projekt startade – en försonings- och fredsprocess att bygga vidare på. Att utställningen är producerad av Balkans unga generation framgår tydligt av gestaltningen; några av temana uttrycks via olika media, andra visar på annat sätt flera dimensioner under gemensamt tema. Flera av de grupperade vita skärmarna är fint genombrutna och låter ljuset sippra in och belysa budskapet. Intrycket av samspel mellan de olika temanas uttryck och den variation dessa erbjuder känns påtagligt. Den lilla utställningen bjuder på upplevelser av kärleksfull hågkomst, känslosamma minnen, passion, gemenskap, skapande och skapelse. Berättelsen om Liv och Kärlek är uttryckt genom konst, poesi, musik, skulptur, målningar, bildspel, film, texter, foto, ljus, slöjd och hantverk i hårda och mjuka material. 1+1… är 2, två är fler än en, inte enskilda utan tillsammans, och början på något mer; 11 museer tillsammans på väg mot framtiden.     Foto: Balkan Museum Network     Det första temat som fångar mina sinnen är ”Journeys” ”Which path will you take?” En vit skärm där genombrutna blommor släpper in ljus och luft välkomnar in i det delvis öppna utrymmet, och genast fångas min blick in av stora mobila enögda tvåvingar. Jag tänker svalor. Vingarnas små mosaikbitar i olikfärgat glas blixtrar till, och tillsammans med rörelsen där de hänger i sina osynliga trådar ger de ett intryck av att vara blixtsnabba och fridfullt seglande samtidigt. Ovanifrån släpps ljuset in genom runda hål och som bakgrund skiftar ett ljudsatt bildspel vyer: träd, moln, fåglar på flykt och i vila. Ett av fotografierna intill visar ett ensamt par, de går tätt tillsammans mitt på en väg, framför dem delar sig vägen. Det andra visar en oändlig karavan människor i samlad vandring på en smal och brant väg, människorna är målmedvetet på väg ifrån något – men kanske lika målmedvetet mot något annat. Flykt och frihet. Andra teman är: ”Passion”, ”Earth”, ”Hand-made”, ”Together” och ”Love-songs”. Det gemensamma språket engelska förenklar kommunikationen och mötet mellan länder, men de flesta texter i utställningen finns även på svenska.De inplastade häftena med bilder och texter är säkerligen en guide på utställningsresan – tyvärr kan jag inte läsa de finstilta bildtexterna. Vidare är utställningsmontern med avsändaren Slaviska språk, Uppsala universitet, under konstruktion; vid invigningstillfället innehöll den enbart en samling, ytligt sett lite trist, litteratur. Men precis som påpekades vid invigningen så är bygget inte riktigt färdigt – vilket man skulle kunna säga ligger lite i konceptets natur. Kommunikation och tidsramar har inte riktigt fungerat, men det kommer, var så säker – att bygga upp tillsammans tar tid! Men visst är det en utställning som visas, en riktigt fin liten en. Dessutom döljer sig flera berättelser i det framställda; av informationsmaterial tillgängligt i utställningen framgår att kulturarvsnätverket, tillsammans med olika finansiärer, bygger annat är utställningar. I nära lokalt samarbete restaureras exempelvis byggnader som är viktiga för kulturens fortlevande, vidare jobbar man med att bygga upp ett tänkande omkring upplevelse och tillgänglighet för människor som tidigare inte har haft självklart tillträde till det som museerna förmedlar. (www.bmuseums.net/)     *       Gudrun Westerlund, Hösten 2012, Galleri Strömbom     På vandring och äventyr i ödsligheten     Regnet övergår från tätt duggande till riktigt regn. På gatan utanför står det fullt med bilar. Den smala dörren känns trång och i den lilla lokalen är det fullt med folk som pratar och vimlar. Gudrun Westerlunds tavlor är stilla, de lämnar inga ljud ifrån sig, där finns bara en människa och där råder inget väder, möjligen grått, men man sugs in i målningarna och befinner sig plötsligt påväg – någonstans i en stillastående rörelse. Motiven erbjuder en annan verklighet, surrealistisk saga – eller är det en livsvandring?     De nio verken på Galleri Strömbom skulle kunna vara en berättelse om en stillastående vandring – en mental rörelse; den kan vara böljande eller stigande, det kan vara en rörelse inåt i bildplanet eller från en okänd plats där sinnena befinner sig till ett okänt mål. Men allt är samtidigt stillastående – som ett fruset ögonblick som samtidigt förmår sluka den som vågar ge sig in eller upp. En ödslighet präglar Gudrun Westerlunds verk, miljön i dem tycks steril men betraktaren kan befolka den med sina sinnen, minnen och tankar. Om man lämnar stadens larm och liv bakom sig kan man vandra in i tomheten där allt står stilla. En kvinnogestalt knegar uppför en oändlig gigantisk trappa, vandringen och trappan fyller hela gestaltens tillvaro, är både skrämmande och tryggt målmedveten. Här finns utställningens enda människa avbildad. Resten av vandringen får du som betraktare göra alldeles ensam – kanske har kvinnan gått före…     Trappan, äggoljetempera     Bland motiven finns många trappor, en del för tankarna till trappor, andra är trappor. Det hela skulle kunna börja i verket Överväxt som en glömd: en trappa, som om född ur ett rött ljus mitt i en grå ödslighet, väcker uppmärksamhet: här är vägen. I verket intill återkommer det röda tillsammans med en grå ros What’s in a name….. – det är trappan som förvandlas liksom betraktarens position i förhållande till motivets uppbyggnad. Rosformen blir som en köttätande växt, den böljar och suger in i en virvel. Utställningens nr 3 är den ovan nämnda Trappan, och den oändliga vandringen börjar. När jag har nått det fjärde verket har jag hamnat i ett Kraftverk, en vit ansiktsmask ligger under belysning eller strålning: är detta ett drama, en tragedi – eller ett offeraltare med livgivande ljus, som ger kraft?     Kraftverk, äggoljetempera     Rosformen återvänder och lockar till hemlighetsfulla trappor och byggnader, oftast är det kalla färger med ett stänk av värme, och allt är stilla, overkligt stilla – men så glimmar guldet till och en längtans- och nyfikenhetskänsla för vidare. Kanske hamnar jag som vandrare till slut i en pyramid, i en sarkofag eller i underjorden, eller också fortsätter jag uppför trappan till ett okänt ovan i målningen Dödens ö. Eller nerför trappan i detaljen Flyter förbi av samma motiv, där trappan speglas i havet och kan leda ner i djupet. Att komma till Rimopakte är kanske bra, där finns ett hus, det är diffust men det finns i nivåer av omgivning, kanske är det mål för en livsvandring.     Dödens ö, äggoljetempera     Ute är det blötare och gråare än någonsin och det är lätt att vilja vända tillbaka in till motivens värld, för att prova en annan vandringsväg. Men jag kan återvända, utställningen är öppen fram till den 23 september.     Gudrun invid målningen Rimopakte, äggoljetempera         *       Drömvärldar, Lena Cronqvist och Roj Friberg tolkar August Strindbergs dramer Ett drömspel respektive Spöksonaten, utställningen visas på Uppsala Konstmuseum till den 27/5 30 stenlitografier, 16 i färg och 14 i svartvitt, av Lena Cronqvist, 1989, samt 15 färglitografier av Roj Fribergs från 1993 visas, samtliga från museets egna samlingar.     foto: Bo Gyllander     Vad är ljus och vad är mörker     Lockad av ljuset i det stora utställningsrummet noterar jag i ögonvrån på väg dit ett rum av mörker. Under hela min vistelse i det ljusa rummet känner jag dragningen och längtan efter att få komma till det mörkare.     Utställningen Drömvärldar är av flera orsaker svår att motstå; August Strindberg med sin mångsidiga produktion är en av mina favoritkulturskapare och jag ser fram emot att möta konstnärernas tolkningar av dramerna Ett drömspel och Spöksonaten, dessutom är jag nyfiken på utställningen som helhet. I det stora ljusa rummet hänger Lena Cronqvists litografier till Ett drömspel. Som vägledning finns en välreflekterad text av kulturreportern och författaren Lena Köster, denna behandlar så väl konstnären och hennes konst som August Strindbergs drama. Vidare kan man medan man betraktar verken i rummet välja att lyssna på en inläsning av Clare Wikholm, konstnärens urval av text ur dramat, eller att själv läsa texturvalet till bilderna. Liksom Köster har jag lite svårt för Cronqvists flickor. De känns platta och utan dimensioner. Fenomenet präglar även utställningens verk, vilket känns som en motpol till drama- och scenuttryck. Givetvis präglar hennes eget konstnärskap gestaltningen av dramat, men jag upplever bilderna vara närmare illustration än tolkning. Men det är inte riktigt så enkelt som det ovan kan tyckas och det ligger i styckets natur, vilket Cronqvist väl har fångat. Dock finns några verk som höjer sig över mängden, exempelvis den inledande av Indras dotter och bilderna av diktaren (som i konstnärens bilder är Strindberg själv); och visst finns i Cronqvists konstuttryck ett sorts släktskap, eller harmoni, med Strindbergs författarskap – så helt fel är det inte. Ändå finns det något suggestivt över utställningshelheten i rummet och det tillsynes enkla uttrycket. Rummets vithet, känslan som förmedlas av dröm blandad med verklighet - den limegröna randen en bit från golvet kan vara avgörande för upplevelsen. Rummet som andas mörker återstår att upptäcka. Det är något med stämningen; mystiken, musiken och dramatiken, som gör att jag dras till rummet där Roj Fribergs gestaltning av Strindbergs Spöksonaten visas. De tolkade scenerna inramade i svarta ramar är hängda på nougatfärgade väggar. Centralt i rummet visas en projektion av Arnold Böcklins målning Dödens ö; inramningen med vinröda sammetsgardiner ger ett rum i rummet, där bilder av rum i sin tur befinner sig, vidare ger projektionsuttrycket dels en vision och dels ytterligare en dimension. Beethovens musikstycke Spöksonaten fyller och mättar stämningen i rummet. Böcklins tavla har en viktig roll i Strindbergs drama. Direktör Hummel regisserar alla, drar i trådarna och håller alla i sitt maktgrepp. Men allt är en förljugen och ohederlig fasad; det som börjat med ett husras slutar med att hela den förfallna tillvaron hos en sammanslutning av människor raseras, fasader rämnar, ’skeletten i garderoben’ avslöjas, den sköna fröken förflyttas till en annan, högre, dimension, och bara hjälten, den oskyldige studenten, bevaras ren… (Min sammanställning och tolkning.) ”Ingen är den han synes vara”, som Strindberg sade. Roj Fribergs inramade ’scener’ är magnifika, persongalleriet består av blekvita gestalter klädda i svart eller vitt, i vissa bilder nästan genomskinliga innanför konturerna. När sanningen har hunnit i fatt dem och det är dags att göra sorti bakom dödsskärmen antar deras huvuden formen av djuriska/djurlika kranier. Som Lena Köster så träffande skriver i sin utomordentliga text: ”Är det inte ett dinosauriekranium man skymtar?” Huset där handlingen utspelar sig beskrivs i manuskriptet till Spöksonaten, skriven 1907, både exteriört och interiört. Friberg har uttryckt stämningen bland människorna, ödeläggelsen och spöklikheten, såväl internt som externt, allt i dubbel bemärkelse, samt fångat den borgerliga våningens hela tunga atmosfär. Salong: murriga mönstrade tapeter, tunga gardiner, förgylld rokoko, klädda stolar och tavlor hängda på höjden. Varje bild innehåller i sig flera dimensioner eller flera rum, samt gestalter av olika skepnad och grad av substans. En stängd dörr i fokus i tredje rummet, där även en människa tycks befinna sig, och på väg dit svarta ansamlingar av flygande substans. I andra bilder öppna dörrar; garderobsdörren där papegojan/mumien befinner sig med en hand förankrad i karmen i rummet utanför. Väggen där de alla är uppställda inför en domare eller regissör, och där de blir stående kvar, nu med uppsträckta händer, tills deras huvuden blivit till kranier. Ångest. Och så dödsskärmen som inväntar nästa. Huset utifrån, utanpå; enbart en fasad, solnedgången brinner i de tomma rutorna bakom vilka gestalter skymta; och så det som rasar. Motpolen i interiören i Hyacintrummet, där den sköna fröken befinner sig och dit den unge studenten längtar; fönster att se in och ut genom, blommorna med de vackra färgerna och den ljuvliga doften; förföriska, giftiga. Vad är ljus och vad är mörker. Spöksonaten – ett sorts reningsbad; allt avslöjas och raseras, de oskyldiga skonas. Ett drömspel: det i uttrycket ljusa som jag upplever innehålla så mycket mörker. Men vid närmare eftertanke: Indras dotter kom från ljuset, himmelen, ner till jorden för att se hur människorna hade det, hon mötte diktaren – bägge av en högre dimension, därtill alla de andra, vanliga, människorna – som det är synd om. I Spöksonaten finns motsvarande gestalter; upplevelsen av ljus respektive mörker finns förmodligen snarare i uttrycket än i handlingen. Att ett år som detta kunna visa upp två samlingar av bildtolkningar av Strindbergdramer är en god sak i sig, att vidare tillföra en helhetsgestaltning med ljud, texter och rumsdimensioner förhöjer upplevelsen; de två rummens berättelser kompletterar och kontrasterar varandra – speglar lite av August Strindbergs egen mångsidighet.     *       Henrik Allert Gestaltning i lera; utställningen på Bror Hjorths Hus i Uppsala pågår till den 4 mars Permanent utställning i konstnärens ateljé   Kretslopp (1990-tal)     Ett skapande som spirar ur jorden och sträcker sig mot himlen     Henrik Allert gestaltar människors och djurs väsen huvudsakligen i lera. Uttrycken tycks växa ur materialet, som i sin tur tycks bli levande genom konstnärens händer; han ger leran liv och ett ansikte som även innefattar kropp och död. Konstuttrycket förmedlar både evighet och tidlöshet, det innehåller frid och kamp, djur och människa, liv och död – varje verk har minst ’två ansikten’. Utställningen på Bror Hjorths Hus innehåller många objekt och mängder av uttryck. Människan och hästen är centrala, både som separata och som samverkande natur; uttrycken visar liv, död och dynamik – allt i ett. I maskerna finns sorgmod och styrka, finstämd skönhet, stillhet, skörhet och kraftfullhet; andra skulpturer förmedlar exempelvis framrusande livsglädje eller vrålande smärta. Många av tillvarons komplexa ansikten kommer utställningsbesökaren som till mötes. Det vilar en sorts mystik i lerskulpturerna, den bor där och utstrålar, upplevelsen förstärks ytterligare av de (mång-)dubbla uttryck som gestaltas. Många av objekten har anletsdrag och egenskaper från flera olika varelser, såsom man/häst, man/tjur, människa/fågel, land-/havs-, luftvarelser; och så mänskliga ansikten i olika uttrycksvariationer, konstellationer och vinklar – tidlösa på det eviga materialet, som kan söndersmulas för att åter med hjälp av vatten uppbyggas. Skrivet i sand (2000-tal), som tecken i sand – fast på lertavlor.         Allt utgår från naturen. Materialets egenskaper sammansmälter med de mänskliga och djurlika; sprickorna, söndringen, uppbyggandet; lerklutt på lerklutt som bygger kropp och muskelkraft eller naturens naturliga nedbrytande av kroppars material, ur, eller genom, vilket något annat växer. Skulpturen Blå ryttare (1990-tal) ger vid första anblick en upplevelse av tävlan, strävan – framåt, uppåt – och kamp, där även lekfull glädje springer fram ur så väl materialets som gestalternas samlade rörelse. Hästarnas sträckta halsar, människornas frammanande överkroppar. Men skulpturen har även en baksida, där sker en sorts sammansmältnad av material, djur och människa bakifrån; abrupt men tydligt avslutas verket med människornas bakdelar, övergången mellan häst och människa ter sig diffus. Dock: bakom de frammanande hästarna står männen, likt giganter vars muskler och lemmar tydligt framgår. En variant av de allertska kentaurerna.         Hästmannen (1990-tal) hör till utställningens fåtal bronsskulpturer. Stillsam. Huvudet är mjukt tillbakahållet och nästan blygt, den milda färgen och de framåtspetsade öronen har en undergiven framtoning. Upptill är huvudet spräckt, som om något därur nyss är fött eller uppstiget. Gråtaren (1980-tal) – den ’rena’ människans natur, väl förankrad i sitt underlag – inte minst genom tårarna som obemärkt färglösa eller färgade har färgat och ingjutits i materialet som förankrar huvudet/människan – men vad är underlaget, är det luft, is eller vatten, eller symboliserar det i sin genomskinlighet jorden, som tar emot det vi sår? En outtömlig smärta flödar ur sinnesintagen och den spruckna ytan, trots försöket att stoppa utflödet eller slippa höra det egna vrålet är den inre tomheten uppenbar.         Antik, mytologi och dubbelväsnade varelser bor i många av de utställda verken, som Seraf, Väktare och Hjälmfågel (samtliga 1980-tal). En dragning åt mystik möter i Natten (1980-tal), dess väsens komplexitet innehåller nattens vila och vaksamhet, drag av varelser, ansikten och egenskaper - samtidigt är den grå stenen diffus och smälter in.     Seraf     Människor, djur och natur, var för sig och i samspel. Allt har en rörelse, i vissa verk är den inneboende, i andra är den på väg ut och i ytterligare andra tycks den vara på väg i det omgivande jordiska, eller i den himmelska atmosfären. Dubbla väsen, motpoler och många ansikten, ytterligare förstärks detta i maskerna på utomhusväggen; här hänger I lövskog, Urtid och Utvald (samtliga 2000-tal), keramiska uttryck mot den röda träväggen i en eftermiddagssol som gnistrar i snön och kastar långa skuggor.         Mängden små objekt kan möjligen ta kraft från den sammantagna utställningens storhet.     *       Konstutställning Åhuset, Walmstedtska gården Uppsala till och med 29/1     (In- och ut-)Tryck i collografi     Då-Nu, Sonja Tolander, collografi     När KVV Sörmland gästar Åhuset i Uppsala är besöket i hög grad färgat av tryck. Flera av gruppens medlemmar arbetar i tekniken collografi, vilket i sig ger utställningen ett sammanhållet språk. Förutom uttrycksgemenskap i teknik förenar en upplevelse av mystik; något inre, ett fjärran, okänt, förgånget eller drömskt tillstånd bor i många av motiven. Målningar, verk i blandteknik och gravyrer ger utställningen balans.     Färg och motiv, lager på lager där bildspråket tycks besläktat, eller åtminstone associativt förgrenat, förenar verken i utställningen. Möjligen utgör Peter Dewoons målningar en alltför stor kontrast i detta sammanhang – eller också tillför de något genom att abrupt bryta mystikkänslan. I galleriets huvudsakligen två utställningsrum samspelar främmande fåglar, från olika aspekter på fjärran kultur, med mäskliga siluetter och rörelser, symboler, mönster, växter och arkitektoniska formationer. En bildberättelse, kanske en saga, skulle med lätthet kunna springa ur ett samlat antal av de utställda verken. Sonja Tolanders collografi Då-Nu hör till de första och starkare uttrycken jag möter. Siluetter av ansikten i profil, gröna mot orange/vit bakgrund med inbyggda mönsterstrukturer. Tre ansikten, olika framträdande med varierande bakgrund. Två av profilerna vända i olika riktningar. Titeln Då-Nu anger bara två bestämningar, vilket av de tre ansiktena är ’det tredje’ och vad berättar det, är detta det sanna jaget? Den frusna trädgården och Någonstans inom oss av Agneta Åhl för spåret av inre upplevelse vidare, mystiska eller kanske mytiska fågeluppenbarelser leder betraktaren i stilla begrundan – inåtvänd skönhet respektive ’på utåtriktade smågalna upptäcktsfärder’.     Den frusna trädgården, Agneta Åhl, collografi (2011)     Fåglar och symboler från fjärran tid och kultur, avskärmade i en glasförsedd låda, uppenbarar sig i Lizzie Engströms Forntid 1. I sitt bildspråk andas verket Egypten och är utfört på handgjort papper. Det arkitektoniska inslaget i min upplevelse återfinns i några av Inga Bergs motiv, där formen ger mig associationer till boningar; hus och hyddor. Mest fantasitilltalande är collografin Lerhug. Hyddornas strykjärnsform och himlaspelets mönstrade bakgrund tillhör en annan verklighet – går det över huvud taget att bo där? Till minne av knyter samman. Två gestalter, kanske utförande en rit, ett frambärande. Sammanhanget är högtidligt, atmosfären kring figurerna är fylld av rörelse och befolkad av väsen, allt inneslutet i ett sammanhang bortom vårt här och nu. Konstnär är Agneta Åhl, och liksom hennes verk ovan är detta utfört 2011 i collografi. Men egentligen både börjar och slutar den berättelse jag har gett mig in på i Katarina Divanders gravyr Nostalgi, med konturerna av ett barn; där kroppspråket kan visa längtan, förhoppning, hopp eller fruset ögonblick, och där målet för barnets uttryck finns dimensionen längre bort: skeppet i två versioner, ett tydligt och ett diffust, kanske befinner sig det senare i dimma eller i ett fjärran minne.     Nostalgi, Katarina Divander, gravyr     *       Natasha Dahnbergs utställning Min soldat visas på Uppsala Konstmuseum till och med den 22 januari Utställningen Min soldat porträtterar genom målningar och videoinstallationer (i samarbete med regissören Mervi Junkkonen) soldater från Sverige och Ryssland som är på väg att delta i Afghanistankonflikten, eller har deltagit i den. Vidare visar den porträtt i olja av en mor som har mist sin son, samt två självporträtt av konstnären Natasha Dahnberg. Konstnären är själv uppvuxen i Ryssland och har erfarenheter av generationen som skickades/frivilligt gav sig av till krigshärden. Dahnberg problematiserar i utställningen drivkrafter och ställningstaganden hos soldater på väg ut i krig.     The Internal Conflict, olja på duk (2011), foto: Pär Fredin     Porträtt     Via medierna måleri, ljud och film/bild porträtterar konstnären soldater som har tjänstgjort i Afghanistan, eller är på väg att göra det. Det finns ett före och ett efter. I en videoinstallation förs en fiktiv dialog, i utställningshelheten förs repliker in av andra berörda personer; och samtalet fortsätter i och utanför utställningsrummet – ämnet ’om att delta i krig’ engagerar. Tanketrådar om porträtt, förmedlande och kommunikation leder vidare. Utställningen på Uppsala Konstmuseum är en helhetsupplevelse där delarna så här i efterhand känns svåra att separera, men naturligtvis mötte jag som besökare verken ett efter ett innan jag sammanställde mina intryck. Tillsammans utgör oljemålningar av personer, filmade personers berättade ord, tankar och upplevelser, alternativt konstnärens kommentarer, både ett samlat och flera separata porträtt. Kanske kan man hävda att det sammantagna är ett porträtt av ett krigets ansikte, även om verkligheten är så oändligt mycket mer mångfasetterad. Krig är alltid krig och lika obegripligt/ogripbart oavsett vem man är och i vilken tid man lever. Som utställningsbesökare får man möta soldater från två nationer och från två olika tider som tjänstgjort i ’samma krig’, ryska soldater på 1980-talet och svenska soldater på 2010-talet. De svenska soldaterna får vi tydligt möta i två faser: före och efter. Förutsättningar, bakgrund och förberedelser skiljer sig mycket åt mellan de ryska och de svenska soldaterna, liksom uppdrag och krigsfas, ändå möts de i sina berättelser – så väl att konstnär och regissör har kunnat klippa ihop en fiktiv dialog dem emellan; tankar och reflexioner, resonemang och ställningstaganden, relationer till familjen de lämnar o.s.v. Att familj och medmänniskor blir inblandade i soldaternas ställningstaganden tydliggörs på ett starkt sätt. Dels genom den moder som porträtteras; hon som i målningen Dåliga nyheter får ett skriftligt besked framfört av en (olycks-) korp och i Pietà porträtteras med det avidentifierade porträttet av sin son i knät; mötet med moderns ansikte och kroppshållning berättar utan ord. Dels genom självporträtten av konstnären, uppvuxen i Ryssland i en generation som påverkades av kriget i Afghanistan. The Internal Conflict består av två självporträtt – kanske före och efter beslut. Det ena porträttet visar en ung öppen kvinna i arbetsblus och huvudkläde, i blicken bor sorgsen uppriktighet, sårbarhet och oskuld, men samtidigt finns öppenheten till tro och tillit, blicken tycks ofokuserad på yttre skeenden, kanske i kontemplation, vänd svagt uppåt, samtidigt visar den en öppenhet mot betraktaren och den omgivande verkligheten. Pixeleringen i porträttets överkant tycks läcka, den kommunicerar med individen men döljer inte dess identitet, snarare förstärker, identifikationen har en kontakt där ovan. Det andra porträttet visar konstnären iklädd militär grön skjorta, med nedslagna ögon, som tyngd av grubblerier och sitt eget beslut, ovillig att möta betraktarens blick fokuserar hon istället på det pixelerade området för avidentifikation. När jag följer de namngivna svenska soldaterna, personerna, hör deras resonemang och tankar, ser dem berätta, före och efter sin insats, tycker jag mig få en bit av en bild av personen. Den bilden bär jag med mig till rummet där soldaterna är avporträtterade i olja, men där jag på grund av avidentifieringen inte möter deras ansikten, och stoppar in den person jag har mött genom övriga medier i pixeleringens ställe. Vad är ett porträtt? En avmålning räcker inte för att porträttera en människa, det krävs så mycket mer. Med hjälp av dagens teknik kan vi få en mer omfattande bild av en person, och ändå räcker det inte till eftersom vi är så mycket mer och hela tiden förändras. Vad är en krigshjälte? Är det härföraren eller kungen vi möter i de gamla oljemålningarna kompletterade med en historia skriven av segrarna? Dialogen och kommunikationen omkring frågeställningarna att delta (i andras) krig lär fortgå och fortsätta i och utanför utställningsrummet…     Christer ISAF FS-20, olja på duk (2011), foto: Pär Fredin     *       Utställningen Garva lagom visas på Upplandsmuseet till och med den 26 februari 2012, utställningen är producerad i samarbete mellan länshemslöjdskonsulenterna i Uppsala, Gävleborg och Dalarna. Till Hälsinglands museum kommer utställningen hösten 2012 och i januari 2013 visas den i Leksands kulturhus.         Skinn och läder – kreativitet, bearbetning och historia     Utställningen berättar om den urgamla traditionen att ta tillvara och använda skinn och läder, om vår tids bearbetning och nytänkande i design, och om olika användningsområden. Den handlar också om naturmaterialets olika kvaliteter och mycket mer. Kort och gott: materialkunskap.     Skinn är vackert, användbart, slitstarkt, tåligt, naturligt, återvinningsbart, varmt, vattenavvisande, tätt… att tillvarata och vårda skinn är att hushålla med naturens resurser – behöver man säga så mycket mer? Jo, en viktig sak måste tilläggas: det krävs kunskaper av dem som hanterar materialet. Samarbetet mellan de olika länens hemslöjdskonsulenter har resulterat i en mångfasetterad utställning: historia och lokala traditioner, berednings- och tillverkningsprocesser förr och nu, färdiga produkter – trend, tradition, nytta och skönhet, vidare förevisas olika fårskinnskvaliteter. I Dalarna finns traditionen av skinn och pälshantering närmast i Malung, i Uppland är det lätt att tänka på Distingsmarknaden där mängder av skinn bytte ägare. Det finns många sorters skinn, från olika djur och av olika kvaliteter, vanligast i vår del av världen är väl skinn från tamboskap. Lite mer skeptiska blir vi nog, åtminstone i dagens Sverige, när det handlar om orm och ekorre, synsätt som skiljer sig mellan tider och kulturer; onödig flärd och utrotning eller ta tillvara och använda material som annars skulle förfaras. Att på olika sätt få sin utkomst av skinn och läder, inte minst inom småskaliga områden som hantverk och hemslöjd, var och är troligen vanligast på landsbygden. Användning och försäljning kanske i högre grad kan räknas som tätortsföreteelse. Produkter, verktyg, olika typer av skinn och läder, bilder och film   En historia berättas genom utställningen, den handlar om materialet, hur det bör hanteras för bästa hållbarhet och om vad det kan användas till. Historia och nutid. Berättelser i text och bild kompletterar föremål och produkter. Två filmstationer finns i utställningsrummet, den ena visar moment i den moderna beredningen, de är många och lite svårgreppade. På den andra filmduken visas, utan text och ljud, hur den äldre hanteringen kunde se ut. Besökaren får en bild. På flera ställen hänger hudar och skinn av olika storlekar och kvaliteter; så man ser hur stora, små eller ulliga de är/var innan de blev till färdiga produkter och efter att de genomgått beredning. Trots kunskap och insikter är det det kreativa i sköna och nyttiga ting som ögat faller för. Varma, traditionella och vackra fårskinnsjackor till sockendräker, hättor och muddar i modern design men med traditionellt ursprung, möbler, väskor, mattor, seldon, dräktskor och näbbstövlar, skinnställ i getskinn från Malung, knivslidor och skaft, skålar i ormskinn – det är lätt att bli inspirerad till eget hantverkande och man blir påmind om att leta i gamla gömmor och smörja upp, har skinnet blivit sprött kanske delar av det går att använda till accessoarer.     *       Maria Miesenberger på Bror Hjorths Hus i Uppsala 26/11 – 22/1 -12     En halv ängel patinerad brons2002/2009, foto: Marcus Hansen     Närvaro, frånvaro     Skulpturen av det lilla barnet (En halv ängel) möter delvis besökaren med sitt kroppsspråk, men är i själva verket fokuserad på något helt annat – eller inte alls. Tillgänglig och otillgänglig till sitt väsen, samtidigt. Väggarnas fotografier visar miljöer, diffusa, men tydliga för den som äger minnen, personer som är närvarande men frånvarande – ersatta av svart. Besökarens associationer är i fokus.     Konkret kropp och abstrakt skugga, siluett eller frånvaro, kompletterar varandra i närvaro på utställningen som Maria Miesenberger har hängt på Bror Hjorths Hus i Uppsala. Frånvaron av vanliga ansiktsuttryck, eller snarare avsaknaden av fokuserade blickar, gör besökaren själv, porträttgestalternas miljö och skulpturernas agerande till en mötesplats av minnen och upplevelser. Associationer och sinnen tar den plats som de uteblivna ansiktsuttrycken lämnar. Fotografierna i serien Sverige visar miljöer, ögonblick och händelser, som åtminstone jag har lätt att associera till. En promenad i snön, barn och vuxna tillsammans; högtidsdag för en person omgiven av blomsteruppsättningar; en sammankomst i trädgårdsmöblerna en sommardag; ett barns begrundan framför julkrubban… Jag möter dem alla med ett barns ögon eftersom fotografierna tycks mig vara från den tid jag själv var barn och skulle kunna vara hämtade ur min familjs album. Personerna på bilderna är inte igenkännbara, är svarta siluetter eller skuggor, kan lätt i minnet bytas ut mot sådana jag minns. Frånvaro som jag fyller med min närvaro. I fotoserien Self-portrait är konstnären själv närvarande men möter inte betraktaren med sin blick eller sitt ansikte, hon blottar sin strupe och blickar upp mot himmelen. Vi möts men hon liksom ber mig att se med egna ögon och inte med hennes – hon ser på något annat, precis som ängeln. Det är inte många steg från väggarnas distanserade gestalter till golvets konkreta kroppar. Skulpturerna som ingår i Hide & Seek känns som en installation i rummet, livsrummet, de är där tillsammans med besökarna men fullt upptagna av sin lek, eller sitt allvar. De blanka aluminiumkropparna är i naturlig halvvuxen storlek, så närvarande med sina taktila mönster, som hjärnvindlingar, som fingeravtryck, enskilda personligheter.     Hide & Seek (standing) aluminium, 2004 foto: Marcus Hansen     De är mitt i levande rörelse, koncentrerade och vaksamma, så tydliga, samtidigt som de önskar vara osedda och mönstret på deras kroppar kan associeras med kamouflage: två kryper smygande längs golvet mot den tredje som håller sina händer nära sitt ansikte som för att inte se de andra, i väntan. Inte se, inte bli sedd – om de inte var så synligt blanka och taktila skulle man som besökare kunna snubbla över dem, men ingen av den har ett ansikte som noterar dig.     Hide & Seek aluminium, 2004 foto: Marcus Hansen     Så, i rummets bortre del, öppnar färg och form nya sinnen, kontrasterna och motsägelserna tar sig nya uttryck. Som i akvarier befinner sig textila objekt, en tanketråd går till organ, en annan till livet under vatten: mångarmade bläckfiskar, pärlbestyckade musslor och snäckor. De vackra Quintuplets tingestarna är utförda av strumpbyxor, skumgummi och pärlor. Väggarnas konst får mig att tänka på folklore, kurbits och folkdräktsdetaljer i kläde, men i färger som inte är växtfärger. Vid en närmare konfrontation med de stora verken upptäcker jag att de är gjorda av syntetiska ’vassa trasor’ (för skonsam skurning) sammanfogade med silkestråd.     Framed Scouringpad (large blue) skurlappar, silkestråd, 2005 foto: Marcus Hansen     Hårt och mjukt, abstrakt och konkret, närvaro och frånvaro, taktil struktur och suddiga minnen, färg svartvitt och glänsande … För min del avslutas utställningen med mobilen Brain Choir, en kör av hjärnor; skumgummi inklätt i skärt hårnät prytt med glittrande pärlor, skyddade eller glorifierade med schamponeringsringar. I utförande och material för kompositionen på många sätt tankarna till sextiotalet, och sänder åtminstone mig budskapet: var glad, men tänk inte så rysligt mycket – snurra långsamt med i livet, vet ja! Eller också har jag äntligen, som Maria M, höjt blicken mot det himmelska. Utgången ur rummet möter ingången: mobilen hänger framför En halv ängel.     *       The Legacy of J. A. Comenius. Traditions and Challenges of the Czech Culture and Education to Europe – ny permanent utställning som har pågått sedan 2009. Pedagogiska museet, Johan Amos Comenius i Prag , address: Valdštejnská 20, Praha 1 - Malá Strana, öppettider: tisdag-söndag 10.00–12.30, 13.00–17.00.     Pedagogiska museet, Johan Amos Comenius, i Prag, Valdštejnská 20     Pedagogisk historia i tiden     Pedagogiska museet i Prag bjuder på utbildningshistoria, pedagogik och kultur med Johan Amos Comenius i centrum. Utställningsbygget består av alfabet, språk bilder och miljöer, samt den makt som styr kunskapens grund och syfte: hur, vad och varför. Välbekanta punkter dyker tidigt upp och landar i nutida skolpolitiskt europeiskt samarbete – ett nätverk över gränser med rötter hos Comenius.     Välkommen till museet     Regionens utbildningshistoria börjar redan på 800-talet med bröderna Cyril och Methodius, greker med slavisk dialekt, som för sin mission i Moravien (östra Tjeckien) utformade det glagolitiska alfabetet och introducerade kyrkslaviskan. Bland deras övriga meriter kan nämnas att de undervisade i filosofi och att Methodius översatte bibeln till slaviska språk. Bröderna blev senare utnämnda till Europas skyddshelgon. Men kristnandet från öst fick snart konkurrens från väst och språket latin; och historiken fortsätter genom århundradena med tyngdpunkt på språk, alfabet och undervisning styrda av olika kyrkliga och politiska maktcentra.     Den kyrkliga och världsliga makten växer sida vid sida     Klostren förde utbildnings- och kulturtraditioner vidare, klosterskolor utvecklades till institutioner för en bredare allmänhet och nätverken av kloster knöt ihop Tjeckien med andra europeiska länder. Under senmedeltiden grundades Prags stadsbibliotek och universitetsbibliotek. Prags universitet grundades 1348 av Charles (Karel) IV, kung och romersk kejsare. Det skrivna språkets utveckling visas, alfabeten avlöser varandra och när andra än de intellektuella ska nås blir nationella språk allt viktigare. De medeltida manuskripten dekorerades med illustrerande ornament, och det didaktiska i att komplettera texten med illustrationer poängteras i sammanhanget. Undervisning skedde i kristendom, utbildning för liv och framtida arbete, kunskap om bön, bibel, klassiska antika ämnen och latin, men med nationalspråket som bas.         För de lägre nivåerna är förmedlandet fokuserat på instruktion och lyssnande. På universitetet, som även har en social funktion, handlar det om dialektik, kritiskt tänkande och att skärpa sina åsikter; fri diskussion och att försvara sina teser utmynnar i disputation. Förutsättningarna för den fortsatta utvecklingen är härmed givna; ambitionen att sprida kunskap för livet till en bred allmänhet samt att erbjuda en högre utbildningsnivå. I princip handlar det om text, bild, undervisningsmetodik samt nätverket vidare till andra länder. De styrande i utbildningssystemet inte att förglömma. Tröskeln till den moderna pedagogiken finns mellan 15- och 1600-talet, storheter från olika länder i Europa, som Erasmus, Rabelais, Montaigne, Vives och More når toppen av pedagogisk humanism: faktabaserad undervisning, modersmål, empirisk observation av tingens natur och arbetande aktivitet. Spåren av J.A. Comenius (1592-1670) börjar i ett blått rum som inger en känsla av vänlig fridfullhet, och här möter välbekanta punkter. Didactica magna; Grundprinciper i lärande utvecklade av J.A. Comenius: Efter att utbildningen har startats i hemmen ska skolan ta vid; undervisningen ska ske i stor grupp; båda könen ska undervisas oavsett ras och social position; alla ska ha den högsta utbildningen; livslångt lärande. • Skolan ska erbjuda utbildning för livet • Tillgänglig för alla oavsett klass och kön • Undervisningen ska ske på modersmål • En god bedömningsförmåga ska utvecklas • Grunden ska vara observationer av natur och liv • Instruktionsordning: från det kända till det okända, från konkret till abstrakt • Visuallitet och kombination teori och praktik • Fysisk träning är viktig för god inlärning     Comenius i sin skrivkammare, han författade cirka 250 skrifter     Comenius kom till Sverige år 1641, träffade Axel Oxenstierna, Louis De Geer, René Descartes, Johannes Matthiae och drottning Kristina, och fick i uppgift att skriva läroböcker för den svenska skolan.     Intill bildkolumnen visas en kort bildtext och huvudordet i olika stilar på folkspråk, latin, tyska och franska. Orbis Sensualium Pictus (Världen i bilder) uppslagsbok för barn av J.A. Comenius publicerad 1658 var den första läroboken för barn försedd med bilder. Bilderna intill visar hur det kunde se ut i en by- respektive i en stadsskola.     Nätverksbyggandet fortsätter på universitetsnivå, studieort utomlands valdes utifrån den egna religionen. I övrigt gjordes under skiftet 16-/1700-tal utbildningsresor för att vidga de erfarenheter man hade fått i hem och skola. 1707 beställde kejsaren en grundläggande teknisk utbildning av 12 personer från olika samhällsklasser. Skolplanscher från olika perioder finns på flera platser i utställningen och visar förändringar i undervisningen. De första, utanför Comeniusrummet, visar exempelvis kröningar, historiska slag, krigsredskap och kyrkoarkitektur. 1865-års planscher visar djur i miljö och ’djurprodukter’, stad, landsbygd, hemmet och dess redskap, arbetsplatser, historia, språk och stavning.       Enstaka möbler och interiörer uppbyggda av bilder, möbler och föremål från olika tider     Efter 1800-talets positivt pedagogiska klassrumsmiljö kommer man som besökare in i 1900-talet. Här förmedlas tiden då demokratin sattes ur spel och allt självstyrande i skolsystemet försvann.     Att maktsystemen som ska hyllas avlöser varandra syns tydligt i tidens skolplanscher.     Kommunismens kontroll av utbildningen gick ut på att instruera eleverna till goda kommunister. Böckernas bilder och budskap förändrades och skoluniformen bestod bland annat av den röda halsduken och bältet. Efter Sammetsrevolutionen 1989 öppnades gränserna för nya nätverk, bredd i undervisningen och högre utbildning. Tjeckiska skolor har öppnat för utbyte av studenter från andra länder och ingår vidare i Leonardo da Vinci National Agencys Programmet för livslångt lärande (2007-2013) vilket innebär internationella samarbeten av olika slag och på olika utbildningsnivåer. Cirkeln är sluten och öppen för fortsatta pedagogiska landvinningar.         Museets labyrint av rum gör att man lätt går vilse i tiden, för att i ett angränsande rum föras åter till en tid man redan har hunnit passera. Att alla texter är tvåspråkiga och illustrerade/medierade med hjälp av bilder eller föremål ligger i sakens natur. Avslutningsvis kan besökaren sitta ner i skolbänksraden och prova på att skriva eller rita med gåspenna.     *     Utställningen Sweetest Thing av Johan Thurfjell visas på Uppsala Konstmuseum till och med 20/11, utställningskatalogen släpps i början av november.     Johan Thurfjell "Trackings" (2010), olja på MDF, 20x13 cm (x4) Fotograf Petter Karlberg, courtesy Galerie Nordenhake och konstnären     Dimensioner     Johan Thurfjells berättelse blir olika beroende på vilken väg man vandrar genom utställningen. Oavsett vägval: en vandring mellan här och nu och då där och då. Blick och erfarenheter kan söka sig vidare mellan kulisser och minnesbilder, eller är det eviga myter; det som är utplånat, i fragment eller skugga förblir dolt men är samtidigt öppet för upplevaren att själv fylla i. Man kan börja i myterna, eller arketyperna, och följa spåren; vildmark, det stora och främmande, spår, sökande, pionjäranda, äventyr – berättelserna och de framkallade bilderna förs vidare och håller en annan dimension levande. Eller också kan man börja i barndomen, i rummet där barn- och vuxenperspektiv konfronteras eller möts. Bron i mellanrummet förenar, är vägen, men kollapsen är ett faktum, när inträffade detta faktum? Det fasansfulla ögonblicket för haren kan vara avgörande. Det finns en distans, någon sorts väg som ska vandras; bara vid ett tillfälle är du där, ryggande för det direkta mötet. Annars är det ’där borta’ det händer, har hänt – mycket ligger framför betraktaren men ändå bakom. Tids- och rumsdimension. Scener och kulisser, rekvisita, ett drama, livets teater? En förhistoria finns i Legend Meets Science (2011) snömannens fotspår, kranierna, vetenskapsmännen. Att myterna förts vidare bekräftas i den motsatta väggens Testimony (2010), där vykorten och den fortsatta berättelsen om upplevelser av märkliga varelser daterats till nutid. Nyckeln finns i verket Prolog (2011): via en upplevelse av svart-vit-färg seriefiktion och äventyr, utskuren till mångdimensionalitet genom lager av kulisser, når ögat något distanserat, exempelvis verkligheten i bostadsområdet. En annan typ av distanserad verklighet finns i kulissverken som ställts upp på scenen. Som vuxen besökare blickar man ner på bordet där scener ur Stage II (2011) utspelar sig, bakgrunden har färgats grön eller rosa. De realistiska scenerna/minnesbilderna känns, trots sin tredimensionalitet, ändå fjärran och öde; skolan, ”Jarva Mans Hut”, ”The Industrial Site”, medan den stora apan i djungelfiktionen är nära och konkret. Mytens berättelse är mer levande än de ’verkliga’ minnena. Vandringsvägen fortsätter över bron, Collapse (2009), som är en fantastisk och vacker konstruktion. När knäcktes den vid sin svagaste konstruktionspunkt? Före, efter eller under passagen över? Var det vid vandringens början eller slut? Var det på väg från rummet med myterna, eller på återvägen – till de eviga myterna? De tomma porträttramarna ger inget svar. Förändringsögonblicket, fångad i strålkastarens ljus: fly eller stanna i det obarmhärtiga mötet öga mot öga. Den skräckslagna varelsen vädjar samtidigt med blicken: åt vilket håll ska jag fly? Myter och minnen eller insikten att min tillvaros dimensioner har förändrats? Men kommer jag över bron? Var du än börjar i berättelsen/utställningen tvingas du inse att det finns upplevelser dit du inte kan återvända, som du ohjälpligt har passerat; lyckligtvis kan kreativitet förflytta berg! När man är liten gör man världen stor med hjälp av berättelser och fantasi, när man blir vuxen förminskar man fantasins och mytens betydelse; det är verkligheten som gäller, den är stor nog(?)     *   Utställningen Uppsalakemisterna visas på Museum Gustavianum i Uppsala och pågår året ut. Museets huvudmän: Gustavianum är ett universitetsmuseum där universitets konstsamlingar och myntkabinettet ingår. Utställningsansvariga: Johan Lundberg och Urban Josefsson, grafisk utformning: Jonas Andersson, utställningen är ett samarbete mellan museet och kemiska sektionen & Konstsamlingarna vid Uppsala universitet. Bakgrund: 2011 har av Förenta Nationerna utsetts till Kemins år under mottot ” Kemi – vårt liv vår framtid”. Det är hundra år sedan Marie Curie fick nobelpriset i kemi.     Kemins konst     Tyget Atomics, nytryckt av Ljungbergs textil     I utställningen Uppsalakemisterna presenterar Museum Gustavianum Uppsalas nobelpristagare i kemi och deras bidrag till forskningen. Här ryms både historia, samtid och framtid. Vidare får besökaren, bland annat, genom porträttkonsten och dess utveckling möta kemiprofessorer som verkat vid universitetet sedan 1750, och följa kemins utveckling som vetenskap.Det är två spår som presenteras.   Elof Wallqvist (1797-1857) professor i fysiologisk och medicinsk kemi, oljemålning, tidstypiska kläder och Vasa orden       Per Theodor Cleve professor i kemi 1874-1905. Dottern har målat porträttet i expressionistiskt snabba penseldrag, fri rumsbildning     Det är en unik kombination som visas i trapphus och ett mindre rum på museets andra våning. Mötet med kemisterna och deras gärningar äger nämligen rum i både kemins och konstvetenskapens namn. De två tillsynes vitt skilda vetenskaperna knyts, förutom i porträtten, samman av färgkemi och yngre besökares tecknade och fotograferade upplevelser av ämne och laboratorieexperiment. Central i utställningen är nobelpristagaren The Svedberg (professor i fysikalisk kemi 1912-1949 och 11-barnsfar) och hans gärning. Två av hans bidrag till vetenskapens framsteg visas, och förklaringarna kring de komplicerade upptäckterna, liksom till övrigt utställt material, känns fullt möjliga att ta till sig. Ultracentrifugen som utvecklades av honom på 1930-talet visas på storbild på väggen, i centrifugen fanns en rotor som uppenbarligen hade lätt för att explodera: en hel och en exploderad visas i den stora rundmontern.   Rotorer och Silverbibeln i faksimilutgåva, två av Svedbergs ’verk’ i den stora rundmontern     I centrifugen separerades lösningar i beståndsdelar, proverna placerades i en behållare i rotorn vars kraft i den första varianten var 100 000 ggr större än tyngdkraften. 24 rotorer tillverkades, 10 exploderade, påfrestningarna var stora men efter förbättringar nåddes en centrifugalkraft som var 400 000 ggr starkare än tyngdkraften. Studierna av finfördelade partiklar gav Svedberg nobelpriset 1926.   The Svedberg vid sin ultracentrifug, bildvepa     En annan av Uppsalamuseernas mastodontobjekt dyker oväntat upp i samma monter: Silverbibeln – men det är en faksimilutgåva från 1927. The Svedberg var förutom av kemi och konst även intresserad av fotografi och utvecklade tekniken att fotografera handskrifter. Ytterligare konstspår kommer in i bilden: The Svedberg designade ett draperi med figurer från atomfysikens värld till institutionen, Atomics, tyget har tryckts upp på nytt och fått ge ansikte åt utställningens affischer. Svedberg utförde ännu en textil komposition, mönstret Genetics där figurerna/symbolerna visar bananflugans DNA. Porträttet av Svedberg är expressionistiskt målat i kraftfulla färger och i levande laboratoriemiljö av Isaac Grünewald. Vidare lyfts han fram av Bror Hjorths stora trärelief Pan spelar, även om han där kanske inte innehar huvudrollen? Skärmarna med barnens ’kemikonst’ har den fyndiga överskriften ”The art lab”.   Bror Hjorths trärelief Pan spelar     Mittemellan kemi- och konstspåren tycks de stora och personliga konstverken befinna sig: The Svedbergs tygtryck och Bror Hjorths gigantiska trärelief Pan spelar där The Svedberg har fått sitta modell för den lockande Pan med horn och flöjt sittande i in natura i Uppsalamiljö, även det verket är, något skämtsamt, ett möte mellan kemi, biologi och humaniora. Jag vill påstå att en mångsidig och färgstark man har tagit plats och fått en rättmätig position i utställningsgestaltningen, där givetvis andra professorer i kemi utmärker sig med sina upptäckter, inte minst Svedbergs efterföljare: nobelpristagaren och professorn i biokemi Arne Tiselius.   Tiselius i aktion, fotovepa, intill visas porträttet. Möblerna kommer från gamla Kemikum, vissa av dem är ännu i bruk. I rundmontern Elekroforescellen som Tiselius utvecklade     Även om labbutrustning, apparaturer och instrument naturligtvis har funktionalitet som huvudsyfte kan föremålen upplevas som rena konstverk!   Ur montern: föremål från olika kemiska institutioner, laboratorieglas     Utställningsmedieringen Kemispåret består i stort sett av: skärmar med teckningar och fotografier av experimenterande barn i labbmiljö; rumsfasta vägg/golvmontrar innehållande instrument, apparatur, föremål och kemiska ämnen från förra århundradet och från olika kemiska institutioner, samt de två stora runda montrarna helt i glas. Konstspåret: porträtt av olika slag, till dessa finns separata, korta och varierande texter om personerna och deras gärningar. Till varje porträtt hör en text med konstvetenskaplig inriktning om avbildning/porträttmåleri och dess traditioner i olika tider, stilepoker och vad detta inneburit för porträttkonsten samt om kläd- och attributskoder under olika tider. Övriga utställningstexter består av faktatäta texter med integrerade bilder om naturens pigment och syntetiska pigment, och om hur man med hjälp av tekniska instrument/apparatur och kemisk analys kan analysera gamla målningar för att exempelvis avslöja förfalskningar och bestämma ålder och färgsammansättning.   Miniatyrlabb; undervisningsmodell av ett apotekslaboratorium     Här finns inga möjligheter till sinnesupplevelser förutom synintryck, inget att lukta eller ta på, ingen att lyssna på – kanske beror det på att produkter och apparater inom kemins område varken är ofarliga, billiga eller okomplicerade. Dock finns ett program där aktiviteter i samband med kemins år erbjuds av museet, företag och institutioner i samarbete. http://www.gustavianum.uu.se/node205 Men: Det är en liten utställning som innehåller mycket; den lilla utställningen förmedlar storheter. Samarbetet över vetenskapsgränserna är ett bra grepp som kan locka både den mindre kemikunnige och den mindre konstintresserade till nytt intresse – kanske leder den oväntade upplevelsen till korsbefruktning och nya upptäckter på både kemisk och naturlig väg…     *     Utställningen Naturligtvis – Karl Axel Pehrson visas på Bror Hjorths Hus i Uppsala till och med den 4 september.     Naturens under   Vägen från konkretistisk konst till de naturens under Karl Axel Pehrson senare i livet skapade, tycks i hans fall varken snårig, onaturlig eller lång. Formerna, fantasin och lekfullheten synes närvarande från början – före skapandet av naturen är formen och strukturen. När man som betraktare närmar sig den Pehrsonska naturen fångas man ohjälpligt in av förföriska växter och djur.   Åsnekyckling och Torngurkor, foto: Bror Hjorths Hus pressbild     Det är inte svårt att komma in i Karl Axel Pehrsons naturvärld, växter och djur som möter i förgrunden, drar blicken till sig och sedan sugs man vidare in. Plötsligt befinner man sig bara där i någon av dimensionerna; vandrande bland ständigt nyfödda okända arter, simmande över vatten och kravlande vidare i diffusa skogar och berg i ett fjärran som inte tycks ha något slut. Befinner man sig i en fantasins drömvärld eller i urtiden? En oändlig vandring där något ständigt växer upp framför fötter och ögon har börjat; ny, okänd – eller också har arten funnits i evigheter; medan bakgrunden är stilla och oföränderligt i vila. Regntid Attoitto (-88, akryl): En paradisö tycks nyss ha fötts, stigit upp och kluvit forsen, de mest fantastiska blommor av orkidétyp gror och liksom kläcks inför betraktarens blick. Den Svarta buskdraken (akryl) tittar med snälla, vida, avvaktande och främmande ögon på den som vill möta dess blick, samtidigt håller den sig fast med stadiga grepp om den tunna blomstjälk som böjer sig för djurets lätta tyngd. I fjärran rör sig himlens oväder vidare, fruset i sin rörelse. Utan svårighet skulle Sniff eller Klippdassen kunna kommunicera med buskdraken – de skulle utan att blinka byta blickar i samförstånd. Grigelpaddan (-78, akryl) skulle jag däremot inte närma mig frivilligt, även naturens färger gör att jag håller mig på avvaktande avstånd – de känns obestämbart främmande för min natur.   Grigelpadda, foto: Bror Hjorths Hus pressbild     Den surrealistiska skapelsen tar sig kraftfullast uttryck när den är utförd i akryl, färgen är som gjord för att färgsätta Karl Axel Pehrsons värld medan de knivskarpa detaljerna tycks mer framträdande i akvareller och grafiska blad. Utställningen innehåller även en väggvinkel av konstnärens tidigare, icke föreställande, konst. Tack vare den välgjorda hängningen kan dessa verk betraktas mot en bakgrund av de senare, föreställande, verken – den organiska ansatsen i formerna hos de konkretistiska bilderna kan följas till naturens värld. Pehrsons berömda skalbaggar, med naturtrogna latinska benämningar med tillägget Pehrs, finner utställningsbesökaren i utdragbara lådor på grafiska blad under glas, naturligtvis finns förstoringsglas på plats! Vidare finns skulpturer, bland annat visas prototypen till Guldbaggen, samt några av konstnärens finurliga spel att förundras över. Verkligt eller overkligt, naturligt eller onaturligt; sanningshalten i de naturens under som Karl Axel Pehrson bjuder i sina verk verifieras av ’skolplanchen’, affischens utformning garanterar att arterna Prot och Blånosgabil är överensstämmande med verkligheten – ty det var väl inte fantasi som skolplanscherna förmedlade? Å andra sidan är liljorna (av okänd art) i min egen trädgård onaturligt och overkligt vackra.   6-tåig Prot och Blånosgabil, foto: Bror Hjorths Hus pressbild (ej affisch)           Utställningen Idéer för det vävande folket visas på Upplandsmuseet t.o.m. den 25/4     Verk och verklighet som inspirerar till eget skapande   Upplandsmuseet presenterar vävda alster och två böcker med vävsedlar och bilder av alstren. Vilket som tillkommit först, väven eller boken, förtäljer inte historien – någon skriven berättelse omkring utställningen finns nämligen inte på plats. Det gör däremot vävarna som får tala för sig själva, och böckerna som visar hur vävare ska gå tillväga för att åstadkomma dessa varierade och fina resultat. Väggar, golvpodier och fönster i två av rummen på akademikvarnens andra våning är prydda av en mängd olika typer av vävar, utanför, som en levande bakgrund, forsar Fyrisåns vårflod fram. Både miljö och vävar inspirerar. Att utställningen är producerad av vävböckernas författare Kerstin Lovallius och Mariana Eriksson i samarbete med länshemslöjdskonsulenten Annkristin Hult och Upplandsmuseet, framgår, vad jag kan se, ingenstans – men det är naturligtvis inspirationen, vävarna och hur man framställer dessa som är det intressanta.       Det första intrycket handlar om modeller, färg och variation. Vävalstren är inte traditionella, och jag tänker att varje väv är ett unikt konsthantverk; men samtidigt möjliga att utföra för den med lite högre kunskaper i uppsättning, vävning och montering. Här visas produkter som i och för sig ofta förknippas med vävning, bland annat sjalar, mattor, möbeldynor, klädtyger, kuddar, väskor, dukar, handdukar, gardiner och vepor. Därtill kommer lite mer udda vävprodukter i form av armband, skål, lampskärm och papperskorg. Men det är valet av tekniker och idérikedom i modeller, design och utförande som gör utställningen.       Tekniken corduroy är spännande och återkommer i olika tappningar i flera av objekten, exempelvis bildar den öglor på en kudde och ryaliknande lugg i en matta. Även tekniken moorman var en ny bekantskap och mitt intresse för den förstärktes genom mattans utförande, där invävda fotspår framträdde på ett ljuvligt provokativt sätt. Till de mest imponerande tingen hörde skålen med bladmotiv vävd i damast.       Jag ser utställningen i termer av inspiration, nytänkande och samtid; man kan skapa så mycket med hjälp av olika vävtekniker som knappast ens andas allmoge. Även om flera av teknikerna, som myggtjäll, dukagång och krabbasnår är traditionella, har de använts i modeller som passar mer modernt trendig inredning och smak. Den positiva upplevelsen förstärks när jag upptäcker att alla vävarna har sin motsvarighet i någon av de två böckerna – den som har kunskaper och vävstol kan köpa material och sätta igång. Det är inte ofta man får se vävböckernas fotograferade produkter i verkligheten, känslan av att kunna ta på, se detaljer och material och uppleva tredimensionaliteten, tillför mycket till den egna skaparlusten. Trots att de konkreta vävda objekten representerar kreativiteten, saknar jag väverskornas ’berättelser’, de hade tillfört ytterligare en dimension. Ett eller annat förstoringsglas hade inte heller suttit i vägen. Gemensamt för böckerna är att de innehåller vävsedlar/-notor, monteringsanvisningar och bilder. Väv som vi (2011) ger dessutom lite historik och fakta kring teknik, modell och material. Speciellt för Väv/Weave (2008) är tvåspråkigheten, råd, användningsområden, effekter och teknikers speciella egenskaper, uppsättningstips och efterbehandling.       Krassimir Kolev och Kent Wahlbeck ställer ut på Mollbrinks Konst i Uppsala t.o.m. 9 april     Mänsklighetens många ansikten   Det är inte första gången verk av Krassimir Kolev och Kent Wahlbeck berikar varandra. Den lyckade fusionen blir återigen uppenbar i galleriets blandning av konstnärernas gestaltande av mänsklighetens olika sidor. En dialog mellan olika gränsområden äger rum, men det går lika bra att ta emot eller möta ett uttryck i taget.   Wahlbeck: Figurativt, mystik bakom tomma färgglada masker, smått ”alienerande”, geometri och färg, psykedeliska miljöer och organiskt livfulla gestalter. Kolev: Kropp, själ, hudnära. Skönhet. Wahlbeck: Solitärer i grupp; maskerna kommunicerar inte sinsemellan men samspelar i sin miljö, mot sin bakgrund. Kolev: Relationer; någon äras, tid möter tid, rum möter rum, förhållandet mellan jaget och dess spegelbild eller självbild. Olika dimensioner av möten. Wahlbeck: Organiska uttryck nästlar sig in bland det mänskligt kroppsliga och sinnliga – växer fast och förenas med jorden och naturen därifrån de har sitt ursprung, medan kraften från det mänskliga separeras och lyfts ovanför. Kolev: Å ena sidan utlämnad, å den andra stolt, öppen och nyfiken – eller bara i fridfull vila. Wahlbeck: Maskerna; det är ytan i det yttersta skiktet som talar – så konstlad att den lägger sig som en mask ovanpå sig själv och befinner sig på så vis mellan sig själv och betraktaren. Kolev: Inåt, mot sitt eget inre och bakåt i tiden. Mötet med betraktaren sker genom ännu ett medium; någon annans kropp, en spegel eller någon annans ögon.   Självporträtt, Krassimir Kolev     Kommunikation? Innanför dörren möter ett självporträtt av Krassimir Kolev; konstnärens blick, tillsammans med händernas mätande gester, tycks pröva besökaren som ett motiv för sin konst – komplext och finurligt! I utställningen i övrigt behöver man som betraktare inte känna sig betraktad – åtminstone inte öppet, vad som pågår bakom maskernas tomma ögonhålor eller på andra sidan de bortvända ansiktena är naturligtvis svårt att uttala sig om. Kolevs människor möter jag någon annanstans, och på deras villkor. I de olika ’spegelsviterna’ visar de sig sådana som de är, möten mellan tid, kultur och tradition äger rum; det som speglas är konstnärens bakgrund i korsvägen mellan öst och väst. De avklädda kvinnorna möter sig själva, möter sin bakgrund och speglar sig mot och i den, betraktas av de förflutnas blickar med sin nuvarande miljö som bakgrund i förhållande till den gamla tiden – vad förgrunden i betraktarens tid och rum innehåller framgår naturligtvis inte.   The Balkan Mirror I, Krassimir Kolev     Flickan som möter sig själv i spegeln fascinerar både sig själv och sin betraktare, osökt tänker man på Alice, Snövit och barn som lekt med tankar omkring sin spegelbild, och på vuxna som reflekterat över sin självbild. En liknande upplevelse möter i natursviten: nyfikenheten att pröva jagets förhållande till naturen med påföljande upptäckt att den bär och att människa och natur hör samman. Möten med egen och omgivande natur.   Anonym och Som i en spegel, Krassimir Kolev     Gester, händer, fötter och andra kroppsdelar är så oerhört konkreta och nära. Kolevs skulpturer däremot, känns vilsna i sammanhanget och kommer inte till sin rätt. Kontrastspelet mellan det nära men samtidigt bort- och inåtvända hos Kolev, och de öppna solitära färgglada maskerna i plåt mot plexiglas som döljer allt eller inte innehåller något, samt det varmt guldskimrande nära mötet mellan två människor skapade av Wahlbeck, är suveränt.       Kjell Engmans glasskulpturer visas på Mollbrinks Konst i Uppsala till och med den 19 mars     Förkroppsligade besjälningar   Ett galleri av gestalter och väsen möter, rummen är befolkade av stillastående rörelse. I utställningen finns en stillhet och en mystik som gör att man som besökare känner sig högtidlig, nästintill andäktig i närmande och möte med varje glasskulptur; det är inte ett ting man möter utan en besjälad kroppslighet av glas.   Glasskulptören och musikern Kjell Engman bjuder med sin utställning in till en miljö där magiska möten väntar. Människorna, musiken och förfriskningarna är centrala, men det är inuti instrumentens och människornas kroppar och gestalter som de verkliga mötena sker.   Min Fiol, glas     Ett drag av teater och drama sveper fram; vrider glasfiolen, krackelerar dess guldyta, blottar dess själ och får glasstråkens ’tagel’ att brista. Fiolkroppens inre är besjälat av rytm och liv, en mörk gestalt i färgglada kläder mot en bakgrund av klaviaturer har sin boning där i. Samma rörelse som vrider utställningens instrument formar mans- och kvinnoskulpturernas poser, kryper vidare in i även deras kroppar, fyller dem med uttryck. Belyst inifrån tillförs det hårda glasmaterialet ytterligare liv, vilket bidrar till den ogripbara motsägelse som präglar objekt och helhet. Inre och yttre utstrålning blir uppenbar genom verkens olika detaljer. Inuti den opersonliga elgitarrens kalla glaskropp befinner sig ett varmt ansikte fullt av karaktär, vem är underordnad vem? Primadonna, lady eller fången i sitt väsen; skillnaden sitter inte i grundfiguren utan i utstrålning och attributens placering. Även i mansfigurerna, exempelvis: Man in trenchcoat, och Burden on my shoulders, handlar framtoningen om färgsättning, inre signaler, någon poseringsdetalj och en fågels placering i förhållande till den mänskliga gestalten.   Man in trenchcoat, glas     Ledsagad av Engmans egenkomponerade elektroniska musik vid trappans fot finner jag ytterligare instrument i glas, gitarrer och fioler exponeras i fokuserat ljus som lyfter fram så väl instrument som självlysande till- eller frånkopplad elektrifiering och egen inneboende livskraft. Musiken för mina associationer till natur och fåglar, och de något magiska motsägelserna ökas ytterligare: I det innersta rummet i den undre världens mörker (bankvalvet i galleriets källare) lever teaterbaren sitt eget liv, ända tills besökaren kommer och tar emot de uttryck de olika småborden bjuder på. I sex olika bordsstilleben pågår barlivet, utan mänsklig inblandning: vinet hälls upp, ett glas välts och dess innehåll rinner ut, dilleriets symboler synliggör sig själva, och frihetens fågel befinner sig, tillsammans med ett förföriskt lockande innehåll, i var och varannan flaska. Besökarens möten med bordsscenarierna fullbordar verken, som är kroppsliga men helt i glas. På en upphöjd piedestal befinner sig den gigantiska skålen med lysande orangea nyttiga apelsiner – onåbara. Skålens målade budskap är lika motsägelsefullt: inramade av krackelerat guld och instängda bakom taggtråd befinner sig gymnaster lekande med sina bollar i en ständig rörelse runt, runt den stora skålen. Gymnasternas mönster, som påminner om grekisk vasmålningskonst, går igen i dekoren av de flaskor som med sitt belysta pärlande/olikfärgade innehåll är placerade på lokalens väggfasta hyllor – det är mig så lockande att be om ett glas.       Möten i konsten   Tre relativt nyinköpta verk har inspirerat till valet av tre teman i utställningen Spår och tendenser som visas på Uppsala Konstmuseum fram till 3/3 -11. Under välvalda underrubriker inom temana Abstraktion, Porträtt och Landskap kommunicerar verk ur samlingarna med varandra.   Foto: Bo Gyllander Anneé Olofsson All ends have a start c-print, 2008     Mitt första möte med utställningens konst sker bland porträtten, mötet innehåller scener Ur det mänskliga dramat. Efter att ha läst väggtexten intill Anneé Olofssons verk utgår jag från dessa i de fortsatta mötena med det gestaltade; med början i All ends have a start (2008) och We are not the ones we used to be (1997) berättar verken om relationer. Relationen mellan konstnären och hennes far; bilden, som ’fallit ner från museiväggen’, föreställer konstnären iförd svart paljettklänning, verkets skadade hörn och väggens kraftfulla spik ingår alla i relationsdramat på flera nivåer. Den mänskliga relationens dramatiska fortsättning skildras i bilden intill, där konstnären själv har fallit till golvet intill sitt konstverk – stukad, kantstött, utan trygg och stadig förankring. Kommunikationen fortsätter, studsar än hit och än dit, som ett eko avdelningens övriga verk emellan; relationer mellan människor eller kroppsdelar – möten och relationer mellan verk och betraktare. Landskapen blir nästa anhalt i utställningsvandringen, underrubriken är Föreställningar om ett landskap (landskapsbilden då och nu), relationer och möten följer med. Två av verken är inköpta under det gångna året: Fredrik Helanders Studenternas idrottsplats (2010) och Agneta Forslunds Samband (2010). Idrottsplatsen avbildad i nutid möter berättelsen om slaget som en gång stod där, och vidare betraktarens upplevelser av idrottsplatsen eller dess motsvarighet. Forslunds Samband är spännande motsägelsefull, en fjällnatur med formationer liksom svävande i olika lager. Diskussionen mellan verken i temat är saklig men flyter en aning trögt. Som betraktare står jag så tillslut inför det tema där utställningen egentligen började: Abstraktion, med underrubriken Betraktaren och betraktelsen. I salen, och temats fortsättning in i nästa, råder dynamik; konfrontationerna laddar luften, det är spännande möten mellan harmoni, disharmoni och länkande associationer – abstrakta och modernistiska uttryck i en pågående rörelse utan början och slut. Sida vid sida återfinns Sonia Delaunays och Axel Liebers verk, samhörigheten finns inte i tid, form eller material; det är färg, innehåll och passning som gör dem till ett par som nästan ger rysningar. Formleken mellan harmoni och disharmoni flyter fram i länkar genom rumshalvan.   Foto: Bo Gyllander Sonia Delaunay Utan titel 1970-tal     Gruppen av gymnasister som samlats gör att jag inte kommer åt att läsa väggtexten med utställningens inledning, men påminner om att museets uppdrag, förutom att visa samlingarna, är att nå ut till olika grupper. Bladet med utställningstext och verksförteckning lämnar däremot mest frågetecken, och jag undrar om dess syfte enbart är att berätta om samlingarna och uppdraget. Jag väljer att ta emot den konst och utställning som möter mig, och trots fascinationen för det abstrakta återvänder jag till porträtten och platsen framför Peter Dahls I fint sällskap (1981). Jag söker det centrala, vem är sällskapets medelpunkt? Bilden består av två människogrupperingar som av kropparnas placeringar att döma ser ut att kommunicera inbördes. Men flera fokus är möjliga beroende på om motivet handlar om klädkod, kroppsspråk eller utseende: den ’främmande fågeln’ med snedställda ögon, nedslagen blick och heltäckande klädsel har i någon mån allas uppmärksamhet. De två utmanade klädda med ryggarna mot varandra delar de två grupperna och synes stå för avsaknad av kommunikation, deras centrala placering och riktade uppmärksamhet kanske trots allt pekar på något helt annat. Och så tycker jag mig finna den centrala punkten för all form av kommunikation i motivet: glaset i den främmandes hand och flaskan i servitrisens hand.         Textila konstverk berättar sagor och förmedlar bilder av myter Broströms Kafé Uppsala 15/1 – 3/2   Ett referat: Framför ögonen utspelas scener, växlar som akterna i en pjäs och fortskrider som handlingen i en berättelse. Inga Lindéns textila collage och målningar gestaltar flera dimensioner av berättande. Bildscenerna och berättelsen börjar med färden på floden Styx och ilandsättandet bland Hades rosor. Den gigantiska rosenhäcken är mörk, snårig och full av törnen. En smutsig vimpel visar att någon mer har fört en kamp på platsen.       Väl ute ur rosensnåret framträder riddaren/hjälten som i en vision, krönt av kunglig makt, men spåren av blod och brända fält visar ytterligare en vinkel – sedd i ett underifrånperspektiv. En stad skymtar, drottningens ande vakar över stad och fjärran landskap. I förgrunden visas klotter, blod, svärta och fångenskap – drottningens ljus lyser över scenen men kronan inger inte glorians hopp. I kulissen finns dock fågelns och grönskans budskap, vilket återfinns i nästa akt: den djupa skogen, mystiken, smäckra älvväsen som sträcker sig mot ljuset.       Skräckscenerna kommer plötsligt runt hörnet, spindeln och… , eller är det bara rekvisita? Teaterscenen, ridå, drama, dynamik. Dramatiken ökar: kraftig explosion, svart regn, rinnande blod, slottet i fjärran – ska riddaren hinna, eller är det bara en hägring? Brusten kommunikation, drömmen om hjälten var stark, lämnar spår – en mörk siluett som etsar sig fast, självlysande försvinner i fjärran. Hjälten befinner sig två dimensioner bort, mellan de strålande konturerna och betraktaren finns svarta moln som sluter sig kring den flyende drömmen, eller är det ridå och kulisser.       Och så den sista bilden – eller är det den första – Olof Palme; hjälte, myt, huvudperson eller joker? Ingas Lindéns textilcollage bygger genom sina lager och detaljer en tredimensionalitet som påminner om en teaterscen; gestaltade myter och figurer från myt och saga framträder. Roller och manuskript tycks dessutom klassiska, odödliga och oberoende av tiden – alternativt ha sina motsvarigheter i vår tid och vårt samhälle. Vilken berättelse man som betraktare tycker sig uppleva beror kanske på var man börjar, om man nu över huvud taget ser på de utställda konstverken som en linjär berättelse.         Intryck av konstnärliga uttryck på Uppsala konstmuseum   Stipendiater 2010, Stiftelsen Anna-Lisa Thompson till Minne till och med 23/1 -11 Uppländsk salong 2010 till och med 23/1 -11 Mångfalden av konstnärer, material och tekniker imponerar. Några av verken gör kraftfulla spår som troligen någonstans i hjärnans vindlingar kommer att bli bestående och utgöra framtida referenser.   Fantastiska krinolinskapelser, plaggskulpturer, fångar min blick – så mångdimensionella i sin framtoning. Såhär på avstånd ser de ut att vara av format tidningspapper, vilket vid ett närmande visar sig vara helt fel. Materialet är textil, däremot handlar det mycket riktigt om media och mediering, men i form av TV-rutors bilder och TV-tidningars budskap i mångfald och upprepning, samt om ett stort antal händer; overksamma respektive aktiva. En bit av det inrutat mänskliga fångat i kvinnlig dräkt.   ©Johanna Friedman, Recreation, plaggskulptur, 2010     Helheten i verket handlar enligt konstnären Johanna Friedman om planering och kaos, och har sin utgångspunkt i Le Corbusiers princip om stadsplanering, vilket känns lite långsökt då krinolinerna stod bra på egna ben. Trots att jag uppskattade delarna missade konstnären och jag mötet i det sammantagna verket, vidare medierat genom videoverket PowerPoint, dessutom stal det senare sinnen och fokus från rummets övriga konstuttryck. Med rörliga bilder från det föregående verket i ögonvrån och berättelsen om kaos och ordning ljudande i mina öron, försöker jag koncentrera mig på Kristin Lidströms illustrerade Ordboksepos. Text och bild i samspel – uttrycket hör i dubbel bemärkelse till mina favoriter. Karaktär och struktur pekar linjärt följdriktigt, med tanke på alfabetisk bokstavsordning och känslan av klassisk uppbyggnad, mot en ordbok. Eposet och illustrationerna i Katt bland hermeliner framför var och en och tillsammans en mängd berättelser, rikt sammansatta av så många nivåer att min koncentration långt ifrån räckte till att överblicka dessa där och då. Illustrationerna, de maskerade djuriskt mänskliga varelserna och deras tillvaro, är suveräna – den samspelande berättelsen känns, sagt med en lätt rysning, suggestivt lekfull.   ©Kristin Lidström, Ett illustrerat Ordboksepos     De två övriga stipendiaterna, Elisabeth Frieberg och Maria Nordin, är på inget sätt mindre nämnvärda i sina uttryck men kommer lite i skymundan. Utöver de två dimensionerna djup och yta, som framträder med omedelbarhet, syns de övriga hamna i skugga och bli mer svåråtkomliga i sammanhanget och det begränsade rummet. Uppländsk salong 2010 bjuder på mängd och rik variation; textila varianter, siluett, linoleum, collage, keramik, plexiglas och blandade tekniker, möter betraktarens blick vid sidan om de lite mer ’traditionella’. Själv blir jag denna gång extra tilltalad av ytors strukturer. Med närhet till fönstret och den snökalla borggården stannar jag inför Barbro Anderssons bilder av viddernas snö och is, där spåren av liv utgörs av enstaka stygn som vägledning; en fyr, ett röse, en isränna… I Birgitta Nordström Wiklunds keramiska collage, eller pussel, upplever jag svindlande rörelse och djup. Det känns som om mönstret i den rökbrända keramiken har en magisk levande kraft som drar mig in i verkets hemliga gång eller rum. Farligt nära att försvinna in vänder jag mig hastigt mot den motsatta väggen för att genast fångas av andra strukturer. Taktilt, ledande och vilseledande: collage i vitt veckat silkespapper med detaljer i tunt vitt garn. Sinnena för ljud, ljus, och känsel aktiveras trots att skapelserna befinner sig bakom glas. Pappersvikningars tvingande riktningar och former överensstämmer inte med garnet, riktningsanvisningen i rörelsen slutar Oavslutat i ett tomt vitt intet men stannar ändå inte. Ann-Charlotte Nordströms verk är oerhört spännande. Dessvärre kan inte detsamma sägas om Berit Sahlströms gobelängvävar, tros att de är mästerverk som föreställer storheter.       Små finesser avslutar   Galleri Villavägen sju avslutar med grupper av miniatyrer, utförda av konstnärer som har ställt ut på galleriet under åren som gått. Utställningen sju miniscules vittnar om den bredd som bjudits besökarna i de trivsamma lokalerna, och om galleristen Anna Jonsons känsla för urval av konst och konstnärer, ofta uppländska.     Trots mångfalden av konstnärliga uttryck är utställningen överskådlig och lätt att ta till sig, något som har varit kännetecknande för de utställningar jag har haft möjlighet att besöka. Grupperade i tema/serie och teknik visas respektive konstnärs verk på utrymmen som gör dem rättvisa. Fönsterbänkarna pryds hemtrevligt av rosa och lila dalahästar i trä, på piedestaler tronar keramikobjekt och en installation. I övrigt är det väggar mellan fönster och dörrar som utgör bakgrund till motiv utförda i en mängd olika tekniker på ytor av ca 15 cm²/verk. Särskilda spår i mitt minne just i dag lämnar Lars Holms akvareller Spår, och ljuset och djupet i och mellan trädstammarna i Nordic light, utförda i blandteknik av Jin Jiang.       De tunna konturerna i Anna Jonsons kopparetsningar gestaltar på ett suveränt sätt massivt kroppsliga Modeller, några av de sex studierna har fått en accent, ett sidotillägg av en formdetalj i färg. Vidare: akvarellserien Amaryllis målad av Karin Danielsson, mästerligt vacker, och så levande i sitt utförande att man kan undra om de slår ut under besöket.       Ändå är det Mats Nybergs fem trägubbar i verket Gubbe som tilltalar mig mest, de är varken tysta eller stilla, ändå sitter de med varsin spik på väggen, alla i samma ställning, och utan händer eller fötter. De är både levande och döda – helt enkelt genomgående ’både och’. De ser alla ut att samtidigt vara i rörelsen hopp, samtidigt som de inger känslan hopp. I samma stund utsträckta i en rörelse där de inte kan försvara sig, ”hands up”, eller uppspikade döda. De är samtidigt i en segerrörelse eller har just passerat mållinjen. Eller sträcker på sig som nyss uppstigna, alternativt reser sig som nyss uppståndna. Givit upp eller segrat, svaret finns i betraktarens ögon…       Hade jag besökt utställningen en annan dag hade kanske några av de andra små finesserna talat starkare till mig, men tyvärr inföll sista utställningsdagen den 12/12. Ändå har jag en förhoppning om att konsten kan fortsätta leva i någon form på Villavägen 7 i Uppsala.             Genom Ordet till Bilden   Elisabet Hermodsson ställer ut i Åhuset, Walmstedtska gården, Uppsala till och med 19/12   Ord och bild i symbios, formade av och för varandra, förstärkande varandra. Elisabet Hermodsson använder många uttryck för sitt förmedlande: hon formger, tecknar, textar, diktar, tonsätter och målar. Språket i det utställda är lika intensivt och komplext nu som på sextiotalet, men det innehåller färre bokstäver och ger mera utrymme för ’den andre’ – uttryckens mottagare.     I det första rummet är det insikten om Elisabet Hermodssons mångfald av uttryck som imponerar. Engagemangets form, upprördheten mot världens ondska och orättvisor, nedtecknat, i dubbel bemärkelse, i form av ord och bilder. Texten tätt intill, på, i och igenom bilden. Det mänskliga vävs samman med det andliga, det omänskliga framträder tydligt. Sextiotalets proteströrelser färgar många av de detaljrika teckningarna i blyerts och kol. Genom Ordet till Bilden, valet av utställningsnamn blir mer uppenbart i det andra rummet. Ändå måste jag, innan jag går vidare, fråga mig vad som kom först: vad är ett ord utan bild? För att kunna ta emot det begrepp bokstäverna formulerar i ljud eller skrift är en referens nödvändig, en sinnenas föreställning – någon form av bild och/eller struktur. Oavsett: konstnären förmedlar uttryck som ger intryck.   talar i varandra     I det andra rummet möts besökaren av Fjodor Dostojevskijs värld (för mig kommer författaren i flera meningar i första rummet, i en mening eftersom hans litterära verk i mycket även berättar om det första rummets ämnen). För att kunna ta emot Hermodssons karaktärer och gestaltningar underlättar det att ha läst Dostojevskijs Idioten, Bröderna Karamazov och Brott och straff.   Zosima Aljosis och Till Bröd. Karamazov     Hermodsson har rätt, det går inte att möta författarens miljöer och karaktärer utan ordet, men samtidigt måste du ha referenser av en mängd sorter för att kunna tillgodogöra dig orden som gör det möjligt att mötas i och fängslas vid de suveräna tolkningarna, eller gestaltningarna, som Elisabeth Hermodson har tecknat under 2010, 83 år gammal.   hallå         Två flödande scenerier   Två typer av frosseri presenteras på två pågående utställningar i Uppsala. Bror Hjorths Hus visar till och med den 16/1 utställningen Rött, där Ola Billgren har färgat bakomliggande scener helt i rött. Teatergalleriet bjuder, fram till 8/1, in till Kolbeinn Karlssons surrealistiska, groteska serievärld, där scener vidare konkretiseras i besökarens möte med frossarnas bord, dessutom befolkas rummet via filmmediet av gestaltande maskerade aktörer.     Om man i utställningen Rött kan tala om färgfrossa och ett konstens uttryck i motpoler och dimensioner, kan man i utställningen Kerubfesten tala om människans två motpoler: frosseri/ groteskeri och vår avsmak mot detta. Kolbeinn Karlsson är själv berättare i den animerade filmen som bygger på seriealbumet Trollkungen: Att sova och drömma om mat. Besökaren får följa med till ”Den magiska sagoskogen” där ’Jaget’ har fallit i sömn och drömmer. Sömnhypnotiskt och poetiskt förs vi in i den animerade världen: ”Svarta floden flyter långsamt fram som tjock sirap, där är jag nu, jag har inte vaknat…”       Den skäggiga huvudpersonen flyter med vattnet och hamnar så mitt i ett festfrosseri, grisigt och flödande, ett människolikt offer serveras på fat, likt Johannes eller ett grishuvud på julbordet. Det drömmande tillståndet fortsätter, bestigen av Kungen med den hiskeliga blå tungan rids han till månen…       Frosseriscenen får sin fortsättning i ett hörn av gallerilokalen, det överfyllda bordet med sitt offer är uppdukat. Runt bordet finns psykedeliska masker, lådor med näbbar och ögon. I taket hänger ögon och glor. Du kan inte gömma dig, inte komma undan, inte släppa ner ridån. Via filmen som rullar på väggen intill intar maskförsedda gestalter rummet, bordet och födan under påträngande, halvimbecilla, djuriskt småäckliga former. Ska du falla för frestelsen och delta i gästabudet, eller vakna ur drömmen och ta dig från skådeplatsen? (Och hur ser verkligheten i så fall ut utanför?)       Mina associationer går till Francoise Rabelais och hans jätte Gargantua. Vidare: medeltidens karneval, festen innan fastan inföll, där masker och dräkter dolde identiteten och en tillfälligt upp- och nervänd tillvaro med groteskeri och förnedring tilläts flöda; uttrycket för det låga som nödvändig motpol till kyrkans makt och höghet. Vilket uttryck tar sig dagens motpoler, jag är övertygad om att vi har ett visst behov.   Ola Billgrens konst för mig till en; att komma in på Bror Hjorths Hus känns som en varm god dröm, inte påträngande och hotande utan diffust skymtande bakom ridåer av rött. Utställningslokalen är idealisk, mångfalden av rödhet tycks sträcka sig så långt ögat når, men kan ändå greppas, verken bor i rummet och är stilla.       Märkligt nog är den röda färgen enbart positiv, kanske beror det på den vita kylan ute. Även om det röda skulle symbolisera blod finns inget farligt eller ångestfyllt. Den röda ilskan finner jag inte, och inga spår av blå kyla. Inte heller möts jag av kamp, då turbulensen och rörelsen saknas. I stället andas helheten en sorts fridfullhet. En avvikare finns i målningen Capri II: en viss oro har färgats in, kanske är det natten som är i antågande. Men skenet kan bedra, bakom den röda ytan finns en annan dimension, där döljer sig bakomliggande motiv utförda i fotorealistiskt måleri.       Mitt första möte, bakom en genomskinlig ridå av rött, sker med en något otillgänglig kvinna på ett museum (Museum 1993), för mig blir detta verk ingången till de övriga. Väl synligt bakom röda skyar skymtar Kvinnohuvud (gammal stil), målat 1998, en ljuv dröm i rosenrött. En inblick i mer eller mindre hemliga rum följer (Badrumsinteriör I), vidare: steget in bakom ridån till utsiktens rum eller instängdhetens och tankens.       Några av bilderna är detaljerade, andra mer diffust svårtolkade, medan rödheten som draperar dem oftast är utförd i ett par drag eller svep; ridån dras för, släpps ner, dallrar lätt, eller veckar sig. De två konstnärernas uttryck kan tyckas som motpoler i sig; det ena synes öppet, det andra dolt, men lika gärna kan det förhålla sig på motsatt vis – att det till synes dolda är det som är tydligast och mest framträdande. I det ena uttrycket förekommer masker i det andra finner jag ridåer – kan de båda utställningarna samsas och ingå i Livets teater?           Galleri Villavägen sju, Ingvil Stille, Förundran… målningar 2008-2010, pågår t.o.m. 31/10   Kontraster och dimensioner   En upplevelse av innanför eller utanför, beroende på var i bilden man fokuserar, präglar Ingvil Stilles verk på Galleri Villavägen sju. Färgkontraster och formkontraster får i några av verken en extra dimension genom opala raster. Geometriska former och breda eller smala linjer möter materials naturliga former, och naturliga och motsägelsefulla avgränsningar. Idéer är återkommande liksom det anade temat utanför och innanför. Den mest unika är målad på plywood, materialets ådringar har styrt färgens motivfält i slump, sökande och fantasi. I målningen Elementa upplever jag en soluppgång ur vattnet, men blicken flyttar sig och plötsligt vet jag inte om jag ser motivet på avstånd genom ett ljusgaller. Beroende på var man fokuserar går det att uppleva sitt eget varande på ena eller andra sidan om gallret. Konstnären är närvarande och visar mig ytterligare en betraktelsevinkel: plötsligt har de breda vertikala linjerna i valt blickfång blivit ett opalt raster/rutnät som gör soluppgången ännu mer avlägsen. Den sammantagna effekten av ett flertal dimensioner återkommer i åtskilliga av målningarna. Nästa kategori består (även den) av rektanglar, vinklar och färgkontraster. Det varma ljuset innanför ’fönstret’ och mörkret utanför, betraktarens vinkel i förhållande till det varma innanför kan upplevas som att titta upp till ett snett ovanför.       Akrylmålningarna på olika bakgrunder är bra, till och med innovativa, men tänder ingen bestående låga; det lilla extra som jag söker på en utställning har jag ännu inte hittat. På väg mot dörröppningen, och ett glas apelsinvatten, hänger den: Reunion, en kvadrat och en rektangel, om jag minns rätt, sammanfogade av ett band med flexibelt veck emellan. Motsägelserna i formspråk, material och titel tillsammans med färgerna är starka. Jag upplever två himlakroppar utsågade ur evigheten eller kosmos, kanske är de inte riktigt färdigskapade, de har ännu inte fått/eller nåtts av ljuset, men det antyds, de har heller inte fått sin färdiga form, men den antyds. Kanske är bandet navelsträngen. Kanske har jag missförstått det hela. Förundran… har slutligen väckts.         Designkultur och kulturdesign på Upplandsmuseet På flera plan sker ett möte mellan kultur och design i två av Upplandsmuseets utställningar. Högst upp i museet visas I teaterns garderober, och i en smal korridor en våning nedanför får besökaren möta Vanja Brunzell, kläddesigner. Fantastiska skapelser lyfts fram i ljuset och tar plats på museiscenen tack vare designers, kostymskapare och utställningsmakare. Designern och textilkonstnären Vanja Brunzell är idag 82 år. Efter utbildning på Konstfack följde arbeten som kostymtecknare, bland annat vid Uppsala Stadsteater. I den egna ateljén intill Upplandsmuseet skapades senare såväl textila utsmyckningar som kläder för vardag, fest och uppvisning. Andra platser för produktion och försäljning har varit Österbybruk och Stockholm. I maj slog hon igen ateljén i Österbybruk efter 40 års verksamhet. Ofta är kläderna skapade med inspiration från svensk och nordisk historia, vidare har i kompositionerna tillsatts en famn skönhet och en näve fantasi, smaksatt med sinnesstänk av myt och saga. De konstnärliga upplevelserna (plaggen)bär titlar som Sköldmön, Tors silverhammare, Lovisa Ulrikas bibliotek och Unionsklänning.       Att tolka och gestalta historiska händelser och fornnordiska sagor i kläddesign är (en) konst som Vanja Brunzell tycks vara ett med. Bland de utställda skapelserna kan man även finna en humoristisk sida: en rosa brudklänning i sidenduchesse har en stor samling tygrosor placerade på stussen, plagget bär titeln Rosenhäcken. Trendinspiration återfinns i Rymdextra, en festklänning för rymdfärder.       Ett mer tidlöst plagg är Smedsskjortan, förebilden för den långvariga produktionen härstammar från Österbybruk. Vanja Brunzells klädskapande har tilltalat många kvinnor under lång tid, men uppseendeväckande design och kraftfulla färger har förmodligen både fascinerat och avskräckt. Att möta de fantastiska skapelserna på museum och därtill få del av berättelsen kring plagg och skapare är en kulturupplevelse. Förutom de utställda plaggen visas fotografier av kläder och av designern själv, många är tagna av hennes make Frans-Olof Brunzell (d 2001).       I teaterns garderober är ett samarbete mellan Uppsala Stadsteater och Upplandsmuseet, där museet står för utställningsformgivning och texter, teatern för kostymer och arrangemang. Teaterns kostymateljé har valt att visa kläder från 25 betydelsefulla föreställningar. Förutom de färdiga produkterna ingår ett bildspel innehållande ateljébilder, provningar, skisser och inspiration, samt texter som berättar om klädhistorik och pjäser där dräkterna har figurerat.       Kostymateljén är central i teatersammanhang, här samarbetar bland annat kostymtecknare, tillskärare, skräddare, sömmerskor och patinerare med skådespelare, påkläderskor, scenograf och regissör. Skådespelaren måste bli ett med sin kostym. – ’Saxen i tyget’ brukar vara 6-7 veckor innan premiär, kostymerna ska vara klara två veckor före, säger Laine Löfström som är chef för kostymateljén. Men innan man har kommit så långt behövs idéer och skisser, och material ska anskaffas: finns det något i garderoben som kan ändras, kan man handla på loppis, ska något beställas, måste det nyproduceras eller går det bra med halvfabrikat, saris verkar vara ett populärt utgångsmaterial … – Det är mycket hantverk, särskilt om något ska patineras – nytillverkat ska se gammalt ut, berättar Karin Victor, som tillsammans med sina kolleger berättar om arbetet i ateljén inför utställningspremiären. Att ensam träda in i ’teaterns garderob’ är som att komma in i en magisk värld där man med en känsla av litenhet andäktigt rör sig mellan upphöjda grupperingar av fantastiska dräkter. Dämpat ljus, pianomusik av Rachmaninov, bildspelet på väggen – du är ensam men ändå inte ensam. Rummet är fullt av upplysta aktörer utan ansikte, i rörelser som har stannat. Kläderna ger identitet. Då och då fylls salongen av statister som liksom jag rör sig runt, förundras och uppfylls av dräkter, gestaltning och varje grupperings berättelse. Karaktärer lyfts fram med hjälp av kläder: i pjäsen Blåmärken användes pepitarutiga dräkter för att visa på en nervös karaktär – rörligt och pixlat. I Soundtrack of our life har en kavaj täckts med fyrkantiga små spegelbitar – som på en discokula – den huvudlösa gestalten vrider sig långsamt runt i spotlightljus bredvid klassiskt historiska dräkter i montrar. Tänk att spela en roll där du kväll efter kväll för en blixtrande och reflekterande tillvaro, det måste vara en tung upplevelse. Publiken, å sin sida, speglar sig själv och bländas.       John och Wendy ur pjäsen Peter Pan svävar målinriktat stillastående förbi. Han mot svart bakgrund hon mot vit. Wendys dräkt är som lätt solkad sockervadd med en touch av tid och realism: den praktiska acrylkoftan, med rader av ekorrar och stjärnformer i åttiotalets rosa, brunt och lila, visar att den svävande sagofiguren/sockervadden finner luften kylig. Johns brittiskhet, skepparkavaj och knäbyxor med lucka, karaktäriseras vidare genom armbågsskyddet och det gröna lagbandet – lagspelare och ensamspelare… Tagen från En midsommarnattsdröm (2010) möter Pucks underkropp i ensamt grönt majestät på trappkrönet, varifrån den även tar farväl.               Nordiskt och amerikanskt på Nordiska Akvarellmuseet   Skärhamn på Tjörn bjuder på fisk, båtar, vatten, klippor, röda sjöbodar och vita hus – och så massor av människor och kommers. Nordiska Akvarellmuseet och dess två utställningar Andrew Wyeth och Plats och minne ingår och har en plats i miljön, det kan handla om likheter, olikheter, motsatser eller följder. Museet firar tio år och har utsetts till Årets museum av Svenska ICOM och Riksförbundet Sveriges Museer.       Museiarkitekturen fångar upp drag och färg från sjöbodarna, fönstren tillåter vattnet att leka och spegla sig. Man kan gå runt byggnaden på bryggor, se fiskebåtar och bergknallar nära och mot horisonten. På hamnens motsatta sida klättar de vita husen och den skrattande kyrkan hamnar i blickpunkten. De nordiska konstnärerna väcker starkast nyfikenhet, verken är hämtade ur museets samlingar och har satts samman under temat Plats och minne. Det är en väl sammansatt utställning. Mitt starkaste och bäst bevarade intryck är hur olika de nordiska ländernas konstnärer målar och hur olika deras motiv och färgspråk är. Stereotypa uppfattningar om att människor från olika länder har olika kynnen befästs, det är underbart och lite skrämmande. Vemod, mörka kraftfulla färger och kantiga figurer möter exempelvis flacka, öppna gråljusa landskap och glatt färgsprakande uttryck för människa, stad, text och bild. Museets ovanvåning erbjuder en ’brygga’ med utsikt över utställningssal och utanförmiljö, ytterligare några nordiska verk och en film som visar bakgrunden till nästa utställning. Filmen om Andrew Wyeths motivvärld fängslar, berättelsen handlar om en familj på den amerikanska landsbygden med starka band till livet på sjön. Syskonen Alvaro och Christina Olson är centralgestalter liksom huset där de bor. Konstnären har följt den förlamade Christina och hennes bror i deras liv på gården under trettio år. Målningen Christina’s World (1948) får besökaren enbart möta i filmen: en vacker mörk kvinna i lång röd klänning släpar sig över ett gult sädesfält mot det stora vita huset, den lama och envisa Christina är på väg hemåt. Målningen utstrålar ljus, skönhet, lugn och kraft. Utställningens bilder utstrålar realistisk saklighet, trots de många besökarna är stillheten i salarna påtagligt närvarande. Christinas värld, den lilla världen som ändå är så stor, har målats fram med omsorg och präglas av små, nära detaljer och alldagliga ting, husets alla vrår i olika ljus och en eller annan människa. Färgskalan har oftast en ton av färgrik gråbeige tristess över sig och bidrar till det fridsamma långsamma beskådandet. Visst är det speciellt att berätta om trettio år av liv på en och samma plats, och variationerna på åldrande hus, gård och ting tycks näst intill outtömliga. Det jag saknar i bildberättelsen är personporträtten, de är allt för få i förhållande till vad filmens budskap utlovar. Men när Andrew Wyeth avbildar syskonen i miljö gör han det rysligt bra (med filmens karaktäristik av personerna i minne).       Museum Gustavianum – en byggnad med historia       Inte nog med att detta är Uppsala universitets äldsta bevarade byggnad, här inryms även unika historiska föremål, många hämtade från tid och kultur långt före universitetets drygt 500-åriga historia. Museets samlingar är stora och rika, för att göra utställningarna rättvisa rekommenderas gott om tid eller flera besök.     Utställningen Valsgärde. Vendeltid – Vikingatid är en av Museum Gustavianums fasta utställningar. De mest kända båtgravfälten är Valsgärde och Vendel i Uppland, kända båtgravar i andra länder är Oseberg i Norge och Sutton Hoo i England.   Gravar berättar En man begravdes i en båt för 1400 år sedan, nu i efterhand benämns tiden Järnålder och perioden Vendeltid. Mälardalens båtgravar berättar bland annat om hur man rustade sina döda för den fortsatta färden. I Museum Gustavianums fasta utställning Valsgärde. Vendeltid – Vikingatid visas föremål från gravfältet Valsgärde utanför Uppsala. 1926 upptäcktes det unika gravfältet i Valsgärde vid Fyrisån 7 km norr om Uppsala, man fann oplundrade båtgravar. Museets bild från den arkeologiska undersökningen visar männen med spadarna, den är i svartvitt och avslutar berättelsen om gravskick, status och rika, vackra, väl genomtänkta gravgåvor som grävts ner på platsen under sammanlagt sjuhundra år. Förutom båtgravar fann man spår av brandgravar, kammargravar och kistgravar, av cirka 80 funna var 15 båtgravar. En rekonstruktion av ”båtgrav 7” visar gravgåvorna och hur de placerats runt mannen i båten. Golvets centrala glasmonter visar en rekonstruktion av fyndets rester i fullskala. Båtarna var klinkbyggda i ek och mellan 8 och 14 m långa. Placeringen av människa, djur och föremål i och framför båten följer ett traditionsburet mönster: båten är packad som för en resa. Montrarna runt golvets båtgravsrekonstruktion är uppdelade i kategorier och visar föremål som den döde antogs behöva på resan och vid framkomsten till ’andra sidan’. Hästarna och husdjuren hade en viktig plats och stor betydelse, bland annat handlade det om nytta, sällskap och status. Här finns utsirade metallbleck med slingor och djurornamentik som har suttit som dekorationer på hästarnas huvudlag, men också mer praktiska attiraljer som betsel, broddar, stigbyglar och ryktskrapor. Köksutrustningen var naturligtvis viktig på en lång resa – det visste alla sjöfarande folk. För att kunna tillaga medsända köttdjur rustades den resande, storman av något slag, med stekspett, köttgafflar, grytor och stekpannor. Inte heller nöjen behövde försakas, vackra spelpjäser och tärningar skickades med på färden. Båtgravarna tillhörde samhällets elit och i Valsgärdefallet fanns i gravarna enbart män. I montern med temat ”mannen, vikingatid” återfinns spjutspetsar, huggknivar, pilar och svärd; men även flärd finns representerad (eller kallas det i detta fall status): bältesspännen. Många vapen var vackert smyckade med förgyllningar och granater. Vikingatidens båtgravar hade färre men mer funktionella föremål med dekorationer i silver jämfört med den tidigare Vendeltidens förgyllda. Hjälmen från 600-talet är näst intill en ikon och är nära besläktad med den samtida från Sutton Hoo. Brandgravarna i Valsgärde berättar en del om kvinnorna, här finns få eller inga gravgåvor men däremot vackra föremål som spännen, pärlor, kärl, kammar, spelbrickor och så naturligtvis bucklorna. Även tidens handels- och kulturkontakter har lämnat spår på gravfältet, en del av verksamheten kallas visserligen plundring eller gåvor. Handelsplatserna runt Mälaren var många, inhemska varor som päls, vax, honung och järn byttes mot importvaror som glas, olika metaller, kryddor, tyger och färger. I några av båtgravarna har man funnit vågar, vikter och mynt, att vågen hade stor betydelse för handeln känns tydligt: ett specialdesignat etui att lägga den i och så en läderpung för att förvara hela ’kittet’. En förhoppning är att även senare generationer finner pusselbitar till historien att tolka, och att vi i vår tid inte har plundrat eller museifierat allt.       En annan av museets salar innehåller universitetets samlingar från Grekland, Rom, Egypten och Nubien. Denna utställning innehåller förmodligen museets äldsta, av människor skapade, föremål. Uppsala universitet är det enda lärosäte i Sverige där man kan läsa Egyptologi, och sedan 1600-talet har man haft Egyptiska fornsaker i sin samling. Dåvarande kronprinsessan Victoria vistades i Egypten på grund av dålig hälsa, och lät under 1880-talet utföra utgrävningar. Till institutionen för Egyptologi donerade hon, bland mycket annat, den mumie som nu finns till beskådan på museet. Både mumien och den kista denna låg i visas. Kistan tillhörde prästinnan och isissångerskan Tau-her, ca 950 f.Kr, att någon annan än denna prästinna skulle ligga i kistan ifrågasattes inte. 1999 undersöktes kvarlevorna på Akademiska sjukhuset; vid datortomografin som utfördes visade det sig att mumien var en flera hundra år yngre man. De mumiekistor som finns utställda är rikt dekorerade med symboler, har målad och skulpterad kropp, och består av ytter- och innerkistor – som en rysk docka. Kistan påminner även, i så väl form och utförande som i tanke, om en Moraklocka; ett kroppsfodral innehållande en kroppshydda där hjärtat, som rymmer själen, som enda organ har lämnats kvar, och där ett oskatt ansikte är viktigt. Egyptierna mumifierade även vissa djur: katter, babianer, krokodiler, falkar och ibisfåglar, vilka ansågs kunna förmedla budskap till gudarna. Djuren återkommer ofta bland de symboler som pryder de från kulturen utställda föremålen. Det är lätt att fascineras av montrarnas mycket gamla föremål. Från Det äldsta Nubien, 3500 – 2900 f.Kr och beläget mellan Nilen och Röda havet, visas exempelvis sminkredskap, smycken, lerkärl med dekor och en figurin i lera. Från 1000 f.Kr visas en samling av ushebtifigurer (svarare), dessa representerar den döde och är tjänare; de skulle svara i den dödes namn när denne kallades till arbete i dödsriket. Att vandra runt bland lerkärl, smycken, figuriner, textilier, mumier och skarabéer ger dels en påminnelse om allt det som finns under marknivå och dels om de storartade kulturer som föregått vår. Gravskövling och utgrävning kan många gånger tyckas osmaklig och svårhanterlig, särskilt när grävandet har utförs av ’rika människor från en annan kultur’. Genom olika gravkulturer och -seder får vi trots allt en inblick i kulturens vagga; ny vetenskap tillför kunskap och förståelse för mänskligheten som de flesta inte vill vara utan. Förutom Medelhavshistoria berättar museets samlingar och utställningar om forntida svensk historia och vetenskapshistoria. Vidare levandegörs olika tiders vetenskap och forskning både genom fasta och tillfälliga utställningar.     Virtual Adventure   Expedition Korallrevet   Innan jag har hunnit få någon riktig överblick sugs jag liksom in under vattenytan. Den nyfikna blåsfisken har redan registrerat vår närvaro. Blåsfiskar är sociala; de följer efter en, och har koll när maten är på gång, säger Tony som har dykt upp vid sidan om oss framför akvarierna. Men när fisken blir riktigt rädd så blåser den upp sig, och den är giftig – så det gäller att rensa ordentligt innan man äter, fortsätter han. Tony berättar om hajbäbisarna som är uppfödda i ett av akvarierna. Nu är de tre och mäter ca 20cm. Bambuhajen växer sedan 20-30cm/år och blir som vuxen ungefär 70cm. Mittemot deras nuvarande hemvist är en ny, betydligt större, under byggnad. En förtrollande blå skiftning i ögonvrån förflyttar mig till nästa akvarium. Stora blå och gula kejsarfiskar rör sig fridfullt fram och åter, det är som om fiskarna vore upplysta inifrån, skiftningarna i den blå färgen, precis som färgskiftningarna hos de övriga fiskarna, beror bland annat på omgivningen, fiskens ålder och sinnesstämning. Och bakom stenarna lurar leopardmurenan, ett monster vars storlek är svår att ana.       Akvariet med de färgrika korallerna fascinerar, renat vatten och en konstant vattenbalans är förutsättningen för koralldjurens klara färger. Korallerna består av kalk: korallpolyperna sitter i kolonier där varje polyp är en individ, ett djur med mun i mitten. Mellan färgrika koraller glider kirurgfiskar fram, de har minst en ’kniv’ på varje sida om stjärten, vissa kan dra in sina knivar, andra inte. Dörrklockan pinglar och vi är inte längre ensamma om vår kunnige guide, den relativt enkla lokalen fylls efterhand på av barn och föräldrar ur olika generationer. Strömming verkar höra till favoritmaten för akvariernas fiskar, medan Tony visar de nyanlända att ’hajmaten’ försvinner i ett nafs, berättar han om fiskarnas luktsinne. I avdelningen som finns bakom akvarierna erbjuds man som besökare en stund av egen aktivitet eller mättande av egen hunger. Här finns experiment för alla åldrar, fakta om varelserna i undervattensvärlden, vatten- och hopplek för de yngre och fika för de sugna. Längst in i lokalen förflyttas man ’djupt ner i undervattnets mörker’: det är här man får följa med på dykäventyr – det är bara att ta plats i den gula u-båtens innandöme och vänta. Det blir snart tydligt att innehållet i de tre stora akvarierna är nog för att få en stark upplevelse inför korallrevsfilmerna. En kille i femårs-åldern kommer in och frågar om han ska starta filmen åt mig… När den kloke och kunnige lille krabaten levt sig in i undervattensvärlden en stund förändras frågorna - vattnet och fiskarna har plötsligt blivit verkliga och belägna utanför rummet (ubåten) vi sitter i; illusionen har lyckats. Tre kameror har filmat korallrevsdyket, de tre skärmarna är placerade som farkostens fönster, ett framåt och två åt sidorna. I det ena ’fönstret’ ser jag dykaren i undervattensmiljön som vidare fortsätter att omge mig i de övriga, där fiskar och koraller passerar. Paret Tony och Katarina (hon förskollärare), driver Virtual Adventure och dyker på sin fritid, filmen från korallrevet i Röda Havet spelades in under en av dykresorna. Det är ett trivsamt ställe för alla åldrar att besöka, på glädje och engagemang hos ägare och besökare går inte att ta miste. Frågan är om detta är ett museum, ett äventyr, en biograf, ett akvarium, ett experimentlaboratorium, ett lekrum eller ett Kafé… Svaret är varken enkelt eller viktigt, detta är kort och gott en upplevelse.     Evolutionsmuseet   ”Följ spåren! Välkommen till Evolutionsmuseet Zoologi!”   Uppmaningen står skriven på de trappsteg som leder besökaren till utställningssalarna. Spåren är av två slag: djurspår i form av klövar och tassar, och tankespår från Darwin. Trapphusets miniutställning heter Thinking Darwin och består av montrar där citat ur On the Origin of Species (Om arternas uppkomst) konkret har kompletterats med ett naturuttryck och ett konstuttryck. Det handlar om teorier och principer; urval, överlevnad, utveckling och systematik. Museets fasta zoologiska utställning är uppdelad i Utländska djur, Nordiska djur, Arktiska djur och stora skelett. Djurspåren leder till utställningssalarna: Det här är museet för den som vill se ”all världens djur”! Ett oändligt landskap bestående av glasmontrar breder ut sig, därtill på höjden i två våningar. Uppstoppade djur är placerade på glashyllor i glasmontrar. Associationer till museifunktionen samlande och utbildningssyftet studiesamling, ligger nära till hands. Här finns inga förskönande bakgrunder, inga ljud- eller ljuseffekter, enbart en lapp med djurets namn på latin, och oftast även på svenska. Det är vackert, dött och fascinerande i sin nakna saklighet. Många av de uppstoppade djuren är daterade med ett avlägset århundrade, samlingen sträcker sig långt bakåt i tiden med början på 1600-talet.       Bland hyllornas utländska djur hittar jag en mängd favoriter och många roliga namn. Sjusovaren (Myoxus glis) och trädgårdssovaren, ursprungsland Schweiz, huserar i samma skåp som stort musöra från Kroatien. Den sistnämnda med två små ungar ’fastsugna’ under vingars beskydd och tätt intill kroppen. De underbart söta spökdjuren och Thomas’flygekorre är andra favoriter. Nya bekantskaper som fängslade var fläckkuskusen från Nya Guinea och den malajiska pälsfladdraren. Alla arter har inte begåvats med lika charmiga namn, exempelvis: pungdjävul och mörkrets demoner.       Djurens prakt och storlek är en del av den funktionella designen och hör till det yttre. Rosenstarens raggarfrisyr och den fantastiska kamouglagefjäderdräkten hos den ’tumstora’ diamantpanterfågeln handlar om överlevnad och urval. Giraffantilopen har dock oroväckande smala ben, paret i montern liknar anorektiska tonåringar.       Men det är inte bara den yttre konstruktionen som finns till beskådan: skelett av varierande storlekar, från de allra spädaste till elefantstorlek, är både vackra och fascinerande. Vidare visas inre organ i svårsmälta dimensioner som kons magar och dromedarens innanmäte, samt, bland annat, olika djurs hjärnor. Darwins tankespår följs av okänd anledning upp med hjälp av en yttre form: hans skäggiga anlete i halvprofil möter, i utvalda montrar, museibesökaren med tankegångar omkring exempelvis naturligt och sexuellt urval.       Monterlandskapet avbryts plötsligt av en ’upplyst korridor’ för det mänskliga inslaget i sammanhanget: aspekter på vetenskap och samlande genom tiderna gestaltas med hjälp av fakta och frågeställningar, olika miljöer och föremål berättar. Här finns exempelvis Linnés rum, föremål ur Augsburgska skåpets naturaliesamling, mer om Darwins evolutionsteori, och vidare i kedjan vår samtids bidrag: DNA. Den tillfälliga utställningen har fått namnet Om naturens ordning.       En smal trappa leder upp till montrarnas andravåningsetage, här visas, bland annat, de ryggradslösa djuren. Den omotiverade, men kreativa, utplaceringen av en cembalo förbryllar. Föremålet är av annan, främmande, art, och utgör ett brott mot systematiken där det inplanterats bland vätskefyllda glas innehållande blötdjur, ödlor och ormar. Kanske representerar det en utrotningshotad art, som inte kommer att överleva i konkurrensen. (Vid gynnsamma omständigheter skulle musikaliska stycken av olika arter, och avarter, framgångsrikt kunna framföras i denna miljö.)     Universitetshuset och Myntkabinettet   Universitetshuset i Uppsala – en aktiv historia med museala inslag       På avstånd syns den mäktiga fasaden mjukt inramad av omgivande park; tillsammans med statyerna av Erik Gustaf Geijer och hans ’tanke’, gestaltad av en kvinnofigur, visar universitetet sitt ansikte ner mot staden. Innanför de stora portarna fortsätter komplexitet och storhet, så som det anstår ett universitet med anor. Innanför den yttre porten finns en dator med pekskärm, besökaren kan här orientera sig i huset, dess historia och nutid, genom att peka på skärmens flikar och rutor. Det är lätt att bli stående en stund, men informationen känns alldeles lagom för att ge en god överblick. Väl inne möter en oanad rymd som knappast låter sig intas i en synbredd. Här gäller det att vrida på huvudet och böja nacken, helheten får man lägga ihop i efterhand. Ljuskupolerna i taket och golvets mosaik i all ära, men det är trappan som defilerar framför nästa port, och fortsätter upp i ett övre galleri, som utgör blickfånget. Platsen kallas förhall och den så centrala porten utgör begreppets nyckel, här bakom döljer sig nämligen universitetets Aula. Före intåget kan man begrunda Tomas Thorilds tänkespråk: ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större”. Aulans prakt känns som en överraskning efter de nyss lästa, torrt förnuftiga och tillrättavisande orden. Trapporna i förhallen pryds och lyses upp av kandelaberlika lyktstolpar, man kan nästan känna hur den långa klänningens släp frasar vid det fortsatta uppåtskridandet, upp mot gallerivåningens balustrader…       Men byggnaden representerar minsann inte bara fest, här finns lärosalar med plats för föreläsare och många studenter, och plötsligt väller de ut och fyller den gigantiska takrymden med förstorade ljud.       Fem fakulteter har varsitt rum i vilka porträttövervakade möten hålls. En bråkdel av universitetets stora porträttsamling har nämligen sin naturliga plats i de olika fakulteternas rum. Utanför rummen i gallerivåningen ståtar andra storheter: antika skulpturer, exempelvis Venus från Milo och Zeus, eller om det är Poseidon, ger miljön ytterligare karaktär.       Den pampiga byggnaden ritades av Herman Teodor Holmgren och invigdes 1887 – and is still going strong.   Universitetets myntkabinett   På baksidan av universitetsbyggnaden, intill ’scenabsiden’, döljer sig entrén till Myntkabinettet. Jag får vänta en stund medan Securitasväktaren larmar av och låser upp tillsammans med antikvarien. Här förvaras unika och ovärderliga värderepresentanter som mynt och medaljer, från så väl myntpräglingens begynnelse och världens alla hörn som universitetets jubileumsmedaljer – allt i ett urval. Begreppen ”att vara värd sin vikt i guld”, ”medaljens baksida” och kanske även ”slå mynt av” har aldrig känts så aktuella som här inne. Bakom några av montrarnas glas glimmar rader av små tunna mynt i guld, silver, koppar och andra metaller. Bakom andra glas finns de tunga argumenten för ett samhälles ekonomiska system, exempelvis gigantiska dalermynt i koppar samt tryckta och handskrivna banksedlar, världens första. Inbytet/krediten i Sveriges riksbank ledde till 1600-talets bankkris, antalet förvarade mynt motsvarade långtifrån antalet utgivna sedlar.       Medaljerna är generellt mer unika, större och mindre användbara än mynten – präglingstekniken förenar, besökaren får en inblick i hur denna har gått till i olika tider. Det är nu som frågan om myntens och medaljernas fram och baksida aktualiseras, museet visar nämligen bara den ena. Problemet löses enklast genom ett besök på myntkabinettets hemsida, som förutom att visa de bägge sidorna ger möjligheten att söka i hela samlingen, få ta del av de latinska översättningarna, m.m. Även motiven förenar i viss mån mynt och medaljer, de är många gånger små konstverk som vittnar om sina utgivares ambitioner, ideal och förhoppningar genom valspråk och symboler. Avbildade betydelsefulla, vid utgivandet levande eller döda, män och kvinnor, ofta i profil, attribut eller symboler för deras gärningar, tro och ideal är tillsammans med betydelsefulla byggnader vanliga motiv.       Alla representerar de, bland annat, ett värde, en epok, en regent, ett land och ett system. Värde kan mätas på olika sätt, som: en insats för landet eller för vetenskapen, ett överenskommet guldpris, ett lands tillgångar och bytesmöjligheter eller ett samhällssystems trovärdighet. Miljön ger museet ett extra värde, här finns bland annat möbler från Drottning Lovisa Ulrikas myntkabinett, exempelvis ett specialtillverkat skåp för myntsamlingar tillverkat 1750.       Ett virtuellt museum är ett bra komplement men kan inte ersätta känslan och miljön i det äkta museet, lika lite som en informerande text kan ersätta en levande, kunnig och engagerad guide. Efter att ha strövat omkring i de små museilokalerna på egen hand, men med vakten inom synhåll, bad jag antikvarien om den guidning som han menade ingick i besöket. Myntens och medaljernas berättelser rymdes inte inom den tid som stod till vårt förfogande och tillslut måste vakten be oss att avsluta – som tur är finns museet kvar.     Upplandsmuseet, Akademikvarnen   Möten med tid och rum   Utanför museet brusar ån, det har den gjort långt innan kvarnen byggdes. Inne möter spår av traktens mänskliga kultur från olika tider. Utgångspunkten är alltid du själv och din egen tid.       Det mänskliga livet symboliseras av livshjulet; födelse, ungdom, åldrande och död är ständigt närvarande, oavsett vem man är och i vilken tid man lever. Utställningen Tiden i rummet, berättar om människor i Uppland under 5000 år. I förrummet bor födelse, förutsättningar och visdom, här presenteras tre röda trådar: världen, trakten och hushållet. Med livshjulet som ledsagarsymbol påbörjas nystandet av trådarna och vandringen längs vägarna i det stora och mörka blå – pelarsalen med stjärnhimlen. Rummets början och tidens början sammanfaller, men ett vägval är ändå möjligt. Besökaren kan välja stort, mittemellan eller litet tidsrum – eller att pendla mellan. Den högra vägen löper längs en tidslinje, en form av orientering in i ett större sammanhang, relationen mellan tid och världshändelser presenteras. Minnesmärken och årtal har placerats och markerats efter vägen, exempelvis: 8.500f.Kr – jordbrukets vagga, de första städerna i Mesopotamien, Romarrikets fall år 500, slaget vid Hastings år 1066, som det skildras på Bayeauxtapeten.       På den vänstra vägen i vandringsriktning mot vår egen tid möter, med cirka tusen års mellanrum, uttryck för ’den uppländska samhällsutvecklingen’ från 3.500 f.Kr. till 1000-talet e.Kr. Föremål och text gestaltar tillsammans det som präglar tidens kultur och utveckling, det växande samhällets problematik: människans och föremålens utveckling ingår i större sammanhang där makt, religion och långväga förbindelser kom att spela en allt viktigare roll. Redskapen, vapnen, smyckena och uttrycken för kult och tro, som hittats på olika platser i Uppland, behöver inte visas i mängder för att tydliggöra. Humoristiska men tänkvärda väggmålningar, utformade som serieteckningar med pratbubblor, ger varje period ett perspektiv med utgångspunkt i vår egen tid. De avdelande pelarna ger intryck av att bära upp rummet, tidsrummet. I rummets början och tidernas begynnelse tycks pelarna mörka och helgjutet kompakta, men när dess tid närmar sig visar de en öppning fylld av upplysning. Med sitt rika innehåll är de även bärande i utställningen. I scenerna som öppnar sig framförs en multimedierad berättelse om det nära livet. Upplev; lyssna, känn, titta och kika, …och nästan, smaka. I hörlurarna berättar gårdens nyckelperson om tillvarons villkor och vedermödor. Livsvillkor för familj och släkt, mat och boende gestaltas – förutsättningarna för överlevnad representeras av vapen, redskap och hushållets kärl. Landskapets förutsättningar för att livnära sig visas. Smakfullt upplagda menyer från olika tider ’serveras’. Utveckling och effektivitet ger överskott av produktion och utrymme för flärd. Liv och död: i det förändrade gravskicket kan mycket utläsas. Tidslinjen, det stora tidsrummet, möter de mindre berättelserna om samhälle och familj; de olika vägarnas spår av människor, villkor och liv strålar samman i 1000-talet. Vid mötespunkten, vägarnas avslut, möter en monter med ett skelett. Ingångens livshjul gör sig påmint.   Livshjulet rullar vidare i den uppländska kulturhistorien I museets fasta och tillfälliga utställningar kan besökaren fortsätta att möta, och vandra i, spåren av människor som levt i Uppland under senare tider. I utställningen Vårt Uppsala gestaltas utvecklingen från medeltid till folkhemstid. Fyrisån är centralt belägen i berättelsen och i staden; Aros viktiga hamn blir till staden Uppsalas mittlinje. Modellen av Uppsala Domkyrka är strategiskt och centralt placerad, storleksmässigt dominerar dock det timrade bostället med grisen utanför; men det starka ljuset från legenden om den Helige Erik och hans källa, är tecknet som ger balans mellan makt och folk.       Ingången till ’medeltiden’ sker genom en tullport; handeln och den bördiga jorden var en av förutsättningarna för det nya samhällsskicket i den uppväxande staden. Maktbalansen mellan kungen och kyrkan fick så småningom universitetet som tredje part och vågmästare. Handeln ägde rum på ömse sidor om ån – den västra sägs ha haft fler privilegier. Kartor visar var byggnader och platser var belägna i förhållande till den nutida staden, blinkande lampor kopplar samman platser, byggnader, händelser och funna föremål. Från makt till stormakt: 1600-talets Uppsala var en universitets-, ärkebiskops- och kröningsstad som skulle moderniseras, en ny stadsplan var av vikt – det revs, flyttades och byggdes upp, gator drogs om och broar kom till. Stadens namnkommitté namngav kvarter och gator. Den stora stadsbrandens lågor slickar sedan i sig det mesta. Elden passerar Gustavianum och sveper förbi portar av trä och järn. Med den brinnande staden i bakgrunden är det lätt att känna sig vilsen när 1700-talet öppnar sig på allvar.       En Linnéansk blomsterträdgård, blomstrande hantverk och det borgerliga hushållets uppbyggnad bjuder på flera berättelsevägar. Livsödena i berättelsen är alla i viss mån knutna till stormannen Erik Ernander. Han är guldsmed med flera verkstäder, driver flera krogar och ett färgeri, arrenderar tegelbruk och brännvinsbränneri. Verksamheter och hantverk tar form, vissa visas moment för moment. Det är Ernanders familj, hans pigor och gesäller som befolkar gestaltningen, deras bakgrund, livsmiljö och sysslor ger tiden och rummet helhet; här ryms även salonger, fattighus, arbetsskola, stadens bökande grisar och turerna med säd och boskap genom tullportarna.       En ny familj presenteras och livshjulet rullar in i 1800-talets Uppsala. Industrialismen är på frammarsch, folkrörelserna drar fram längs Kungsgatan, samtidigt som spårvagnar och tåg berikar kommunikationerna. Leran man funnit är av en kvalitet som passar för kakelugnar och keramik. Tegelbruken blir industri och Den Helige Erik lyser åter med sin närvaro bland folket genom S:t Eriks betong. Industristaden Uppsala växer och tiden går, Hästens skofabrik, Gahns tvålar och Almqvist & Wiksells almanackor är bara ett axplock. Produktion kräver arbetare, som i sin tur kräver bostäder…       Efter bostadsprogram och egnahem uppstår folkhemmet, Uppsalas stadsarkitekt Gunnar Leche är mannen bakom området Tuna Backar. En familj som har flyttat in i det nya området presenteras, året är 1948. Sopnedkastet i trapphuset är en del av välfärden. Den moderna husmodern handlar maten i snabbköpet, tillagar den på elspisen eller förvarar den i kylskåpet. Utställningsköket är autentiskt och fyllt med alla tänkbara tidstypiska föremål. Familjefaden har tagit cykeln eller mopeden, tillverkad på Nymans Verkstäder, till jobbet. På semestern campar familjen – tält, cyklar och primuskök. Samtidigt, i en annan del av utställningsplanet, pågår studentlivet. Studerkammare och studentens levnadsvillkor visas i tidstypiska miljöer från olika århundraden. Palestinasjal och näbbkängor från 70-talet kontrasterar 1800-talets studentmössa och långa, heltäckande kjol med blus.       Museets utställningar för en dialog med varandra och besökaren, och en vidare dialog med andra Uppsalamuseers utställningar. Utanför museet i Akademikvarnen sker ständigt nya möten, men nu med dagens människor i ’vårt Uppsala’.     Uppsala Domkyrkas skattkammare   Skatterna i tornet   I Uppsala Domkyrkas högra torn finns skatter från sju århundraden samlade i tre plan. Domkyrkan står som ägare till samtliga utställda föremål, och alla har de på ett eller annat sätt anknytning till just Uppsala Dômen. Försedd med en rejäl ficklampa och ett häfte, där de olika våningarnas innehåll och föremål beskrivs, skickas besökaren upp i hissen; det första etappmålet är tornets fjärde våning. Ficklampan behövs, det varmröda ljuset som skyddar de medeltida textilierna, från mitten av 1200-talet och framåt, döljer samtidigt många spännande detaljer. De liturgiska dräkternas bild- och mönsterrikedom utgör en mäktig syn. Broderier och vävnader är bland annat utförda i höggotikens Paris och i det samtida Rom, i många av bilderna syns bysantinska drag. I textiliernas figurscener är Maria central; bibelscener, biskopar och kungar, och i centrum väntar Gudaföderskan på födelseögonblicket. På korkåpan intill den förra är Marie kröning broderad i guld och silke på rött, omgiven av namngivna martyrer, änglar och serafer. I montern bredvid finns en korkåpa i norditaliensk brokad. Djurarten, som fyller ytan, ger ett mörkrött intryck och är förmodligen gripar; hälften örn och hälften lejon, symboliserande Kristi dubbla natur som Gud och människa. Medeltidens ikonografi utgörs främst av Kristus och Maria, apostlar och evangelister, djur och växter.     Foto:Anders Damberg,Geobild     I rummets mitt finns skatterna i guld och silver; relikskrin med pärlor, stenar och emaljer, samt smycken upptagna ur kyrkans gravar och kryptor. En rikt utsmyckad kalk med infattade ädelstenar kontrasterar mot en slät patén tillhörande samma nattvardsservis. Förutom de medeltida textila bilderna finns i museets översta utställningsplan även det tryckta ordet från slutet av 1600-talet: psalmbok, handbok, och en bibel med kartan över flykten ur Egypten uppslagen. Medeltiden tillhör inte bara kyrkan, även en drottnings kjortel finns exponerad och presenteras som tidens enda bevarade galaklänning. Delvis rekonstruerat utbreder sig det fantastiska plagget i en stor monter, det rödvioletta sidentyget är täckt med guldtrådar som vid en nära granskning bland annat ses bilda mönster av granatäpplen.     Foto:Jonas Lindberg     En trappa leder ner till senmedeltidens utställda föremål, de äldsta skrudarna och kåporna är tillkomna under katolsk tid och rikt figurbroderade. Korsfästen finns på flera av detta plans textilier, till skillnad från det förra, men Marias närvaro är ännu påtaglig. Som tillverkningsländer nämns bland annat Tyskland, Nederländerna, Mindre Asien och Sverige. Det svenska och jordiska blir mer påtagligt: föremål och beskrivningstext anknyter till den Heliga Birgitta, här finns även en målad processionsfana, en biskops kräkla och mitra, samt några kollekthåvar. På skattkammarens nedersta plan möter vi på allvar protestantismen, och är vår egen tid hack i häl. I samspelet mellan heligt och profant synes det profana ta en större plats. Här visas kistan där de mördade Sturarnas kläder förvarades. Det invecklade låssystemet är som ett konstverk i järnsmide, på lockets insida vaktas låsmekanismen av bevingade, krälande och simmande varelser, även växtriket finns representerat. Målningarna på kistans utsida visar de fyra evangelisterna och Justitias vågar. I montern bredvid finns kläderna.     Foto:Gunilla Leffler     Slående bland planets silverskatter är inslagen av vapen och regalier: huggvapen, kronor och spiror från 15-1700-tal visas, på ett av svärden finns Adam och Eva avbildade. På textilierna blir den kristna bildvärlden mindre rik under några århundraden, kors och krucifix blandas, på såväl mässhakar som kollekthåvar och kyrksilver, med adelns vapensköldar, donatorns initialer och årtal. Att bokstäver och ord av olika slag vidare har fått en större plats på de kyrkliga textilierna ligger i tiden. På 1900-talet sluts i någon mån cirkeln mellan det översta och nedersta utställningsplanet; i Natan Söderbloms delvis egendesignade kåpa från 1930 möts åter kyrkans tre kristna riktningar, den ortodoxa, den katolska och den lutherska, i text och rik ikonografi.             Fredsmuseet, Uppsala slott         Utanför skyltas utställningen ”Fred & Krig”, på trappan står ljus med brinnande lågor. Väl inne blir jag stående, de tegelsatta valven i rummen, som ligger på rad, fascinerar – jag befinner mig i Mäster Påvels våning. Någonstans i bakgrunden hör jag en, inte helt obekant, stämma tala på lite ålderdomligt högtravande engelska, det finns ett svenskt manande i tonfallet. Tillsammans med några andra ledtrådar kan jag härleda rösten till Dag Hammarskjöld. En guide informerar om utställningens upplägg, den röda tråden är inte uppenbar. Dag Hammarskjöld och hans gärning tycks däremot central. Eftersom fadern under en tid var landshövding i Uppsala växte Dag upp på slottet. Födelseåret 1905 befinner sig ungefär mitt i det tidsspann som utställningen gestaltar. Jag börjar min museivandring i en kupa med ett personlighetstest om mänskliga rättigheter. Frågorna som ställs på skärmen ställer mig liksom till svars – hur förhåller jag mig till människor, liv och rätten att leva, vem är jag? Det sammanställda svaret på min karaktär kommer i form av ett tryckt kort. Följdfrågan ”Om det kunde rädda hela värden, hade det spelat roll om en ond diktator eller en oskyldig behövde dö för det?” placerar mig mitt i utställningen – jag blir själv, tillsammans med min reflexion om det som hände för tvåtusen år sedan, en del av den. Minst lika central som Dag Hammarskjöld, även om det är hans roll och vem han var som person som huvudsakligen gestaltas utifrån olika perspektiv. De första som tas upp är ämnen som fred, demokrati, krig, hot och hat. Det blir uppenbart att gränsen mellan krig och fred inte är lätt att dra. Texternas inbyggda frågor fungerar som ytterligare följeslagare utställningen igenom. Tvåhundra år av svensk neutralitet, med frågetecken efter, är tillsammans med demokrati och mänskliga rättigheter en kärnfråga. En kort historielektion om tiden efter Napoleonkrigen presenteras: efter att ha varit en krigisk nation övergick Sverige ”till att bli en fredlig småstat” och 1834 uttalade kungen så en önskan om neutralitet. Under de bägge världskrigen deklarerades neutraliteten. På utställningsskärmarna finns fakta, tidningsartiklar och bilder från krigen. Plötsligt hörs ett tåg vissla i fjärran, man kan ana soldater som marscherar, visslande Lili-Marlene. Ett utsnitt av en tidstypisk kupé, där en soldathjälm med hakkorssymbol tryggt vilar på bagagehyllan, väcker tankar om transporterna genom vårt neutrala land. Skärmsidan bredvid visar tidningsurklipp av vår egen tids ifrågasättanden och avslöjanden omkring företeelsen neutralitet. Förhållandet mellan Sverige och Finland, och mellan Sverige och Norge - hur fredligt behandlade vi egentligen våra grannländer? Skämttidningarnas teckningar avslöjar en hel del, kanske står ursprunget till Norge-historierna att finna i 1905-års skämttidningar, och kanske var de från början Sverige-historier… Konflikter i Sverige behandlas: kamprörelser, rättigheten att göra uppror och samhällets insatser för att stävja oroligheter och hålla ordning. Utställningen för besökaren vidare ut världen och vår samtid: FN:s roll som fredsbevarare, det svenska deltagandet i fredsbevarande insatser runt om i världen. Hjälporganisationer. Frågor om rätt eller fel uttalas inte men finns där, lika svåra att lösa med hjälp av två svarsalternativ som frågorna i den inledande kupan. Trots att rummen är tungarbetade ur utställningssynpunkt har man lyckats utnyttja arkitekturen i gestaltningen. Genom att använda fönstersmygar och omgivande tegelformationer som ’skylfönster’, får utställda föremål ljus och dimension i samspel med skärmarnas text och bilder. Utställningsfinalen äger rum när man som besökare får kliva in på världsscenen och gå bakom kulisserna: Imagine; en gymnasieskola har gjort utställningen om mänskliga rättigheter efter att ha besökt Indien och New York. Citat på golv och väggar är tagna från så väl Michael Jackson som Horatius, budskap och scenografi är uttrycksfulla och väl genomarbetade. Begreppsordningen i utställningsnamnet ”Fred & Krig” är inget jag längre ifrågasätter.             Pumphuset, museum för kommunal teknik         En regnig höstsöndag besöker jag ett arkitektritat museum med en trivsam trängsel. Byggnaden är vackert belägen i centrala Uppsala, mellan Svandammen och hamnen, strax intill Flustret. Innehållet är egentligen inte särskilt glamouröst –Uppsalas VVS-historia: vatten och avlopp, gas, elektricitet och fjärrvärme, pumpar och ledningar – ändå har museets berättelse anor från 1649: Drottning Kristina vill ha vatten till det högt belägna slottet och dess fontäner. På 1660-talet utvecklar Olof Rubeck d.ä. vattenledningsnätet, men de urborrade stockarna håller inte för vinterns kyla. Med ökad befolkning och tekniska framsteg blir slutligen pumphus och vattenverk verklighet för Uppsalaborna, året är 1875.         Inomhusmiljön är näst intill ursprunglig, här finns bland annat maskinsal, pumprum och kolkammare. En trappa upp: bostad för maskinisten med familj. Tänk att bo ovanpå stadens pumpande hjärta med alla dess ljud och funktioner! Hela mekanismen är spännande. Den gröna färgen dominerar och förstärker det skulpturala intryck som maskinerna ger. Funktionen ger skönheten en extra dimension. Pumpar, motorer, turbin och tryckklocka – den vattenturbindrivna kolvpumpen från 1909 har ett räkneverk, kolven behövde två droppar olja/minut. Under fönstret finns en verktygshylla för fasta nycklar och hammare – rost måste knackas, allt måste skötas; maskinistens ansvar var stort.         I ett väggfast skåp finns trassel och smörjkanna i blankaste mässing, tillsammans med en stor behållare för spillolja visar de tidens princip för återvinning. Processen är den samma som när vattnet renas vid filtrering genom Uppsalas grusåsar: den använda oljan filtreras genom trasslet, och ur kranen på behållarens undersida kan den renade oljan tömmas åter i kannan. Själva turbinen finns en trappa ner, den drevs när det begav sig av Fyrisåns vatten. Även ledningssystemet befinner sig under besökarens fötter och kan betraktas genom det, på vissa ställen, genomskinliga golvet. Förutom att det mesta i pumpmuseet känns nära och konkret, innehåller det även små funktionella vardagligheter, som toalettlådan i trä med lock och ’avloppsrör’, och handpumpen med hink.         Dessutom pryds utställningsmiljön av ett vattenkonstverk: en skulptur av avloppsrör i material från olika tider tronar i en betongring, smycket i samlingen är det genomskinliga rör där luftbubblorna sakta stiger uppåt i vattenpelaren.         De höga fönstren ger kontakt mellan stadsmiljö, vattnet utanför och det museala rum jag befinner mig i. Ljuset utifrån gör att utställningsskärmarnas genomskinliga material inte känns avskärmande, informationstexter om historia och nutid befinner sig mitt i det sammanhang man som besökare är i. I de inre rummen finns berättelsen om gasens, elektricitetens och fjärrvärmens historia i Uppsala, lika påtagligt framförda som det nyss beskrivna.             Uppsala universitetsbibliotek, Carolina Rediviva   Expo Rediviva – Carolinas ’skattkammare’       Redan på långt avstånd utmärker sig den gula byggnaden på höjden – som om vore den stadens guldkrona. Uppför backe och trappa, in genom tunga dubbeldörrar: en vestibul full av rymd öppnar sig, fylld av människor från olika kulturer. Men gå direkt till höger. Här finns de utvalda skatterna. Det är mörkt och tyst i utställningslokalernas rumsformationer; förflyttningen från ljus och samtid till mörker och upplysta föremål från en annan tid, innebär en viss omställning – ta ett djupt andetag och fokusera. Utställningens hjärta är montern där silverbibeln tronar. Mörkret kring den varmt belysta heliga skriften förstärker dess storhet, gör den vacker, mystisk och mäktig. Det exponerade bladet i purpurfärgad pergament bär en del av en evangelietext skriven med silverbläck. Bokstäverna är liksom språket gotiska, översättningen från grekiska är gjord på 300-talet. Vägen från översättaren och skaparen av det gotiska alfabetet, biskop Wulfila, till Carolina, har varit lång och fylld av äventyr. Text och pärmar i silver överglänses av bilder med guld. Kejsarbibeln, Codex Caesareus, framställd i ett kloster i Luxemburg 1050, visar ett bilduppslag med färgrika heliga bilder med inslag av guld. I en grekisk evangeliebok finns den skrivande evangelisten Markus, bakgrunden är guld: genomskinligheten till himmelen. I en annan monter finns en karta av det heliga berget Athos. Kopparsticket visar sjöfart och vidunder i vattnet vid bergets fot, och försvarstorn med eldslågor på stranden. På svårtillgängliga toppar mellan bördiga odlingar ligger kloster och kyrkor där biskopar och helgon befinner sig. I himlen ovan berget finns solen och Gudaföderskan. Genom en karta från 1555 över Mexico City återbördas besökaren till jorden. Kartan är ritad i tiden för den spanska erövringen. Bärare drivs på av sina herrar på väg mot den tätbefolkade stadskärnan med inrutade väg- och vattennät och stora byggnader. I de glesare landsbygdsmiljöerna synes människorna aktiva i frihet: utanför byarna med jordbrukande befolkning finns jagande, paddlande, vandrande och ridande individer. Vandringen i tid och rum mellan utställningsteman som ”Fjärran”, ”Borta” och ”Hemma” bjuder på en mängd kulturer, uttryck och medierande material; allt från kilskrift på lerfragment och texter på papyrus, till Mozarts noter och Newtons Principia. Därtill en tillfällig utställning om vår nationella identitet sedan Sverige och Finland skildes åt 1809.           Nymans verkstäder i Uppsala   1888 byggde Anders Fredrik Nyman sin första höghjuling, 1979 slutade Volvo Penta att tillverka utombordare. Under åren däremellan producerade Nymans verkstäder, eller Nymanbolagen, cyklar av alla de slag: hela, delar, detaljer och byggsatser, mopeder, autopeder och motorcyklar; vidare tillverkades gräsklippare, diskmaskiner, båtmotorer, motorsågar och bildelar. Nymans Vänner har samlat, och visar, ett stort antal exempel på produkter som sett dagens ljus i Uppsala.       Museimiljön är förlagd till de ursprungliga kvarteren, samlingen befinner sig delvis i de gamla fabrikslokalerna där delar av produktionen ägde rum. Cykelsamlingen visas separat och har fått en intressant placering, visserligen i industrikvarteren men i ett hus av senare datum, nämligen på ’gamla’ polisstationens inglasade innergård. Båda utställningsmiljöerna är lyckade, även om det kan tyckas olyckligt för guider och besökare att utställningen delats upp på två byggnader. Industri, lönsamhet och utveckling å ena sidan ån, studenter, ekonomi och traditioner å den andra, däremellan finns mode och trender. Industristad är kanske inte det första man tänker på när det gäller Uppsala, däremot känns begreppet ’cykelstad’ inte långt borta, även om vidarekopplingen till Uppsala som studentstad då ligger nära tillhands. Kan man helt enkelt säga att mötet mellan industristaden och studentstaden sker i cykelstaden? Cyklar i långa rader står uppställda under gatlyktorna ’utanför’ polisstationen. Åsynen väcker associationen ’tillvarataget och hos polisen förvarat gods som återfås mot beskrivning’. Montrarnas samlingar av sadlar, lyktor och nav skulle lika gärna kunna återfinnas bland de senaste trendprylarna eller i sammanhanget vara exempel på stöldgods, liksom alla prispokalerna. Miljön med cyklar i olika ålder, färg och skick skulle ha kunnat vara hämtad när som helst i Uppsala under de senaste trettio/fyrtio åren, eller hos polisens hittegods.       Några cykelvarianter och detaljer felar dock och avslöjar att detta är en museal samling. Bambino är ett exempel på 50-tals produkt, den lilla orangea barncykelns urmodell tillverkades på Nymans av överbliven utstansad plåt, tramporna sitter i framhjulet och man kunde välja mellan limpa och sadel. Förmodligen skulle modellen av säkerhetsskäl ratas av dagens föräldrar. Cykelbarnstolarna skulle genast dömas ut liksom utställningens enda hjälm (för tävlingsbruk). Säkert skulle många också ifrågasätta frånvaron av mountainbikes. Vidare börjar märken som Minerva, Olympia, Hermes och Apollo bli allt mer sällsynta i nutida cykelställ, de tillverkades hos Nymans men fick egen ’identitet’ i cykelhandeln. En intressant ’modedetalj’ är pepitarutan från 60/70-tal, den hänger fortfarande med trots att Crescent numera gått upp i Monark. Crescent i sin tur gick samman med Nymanbolagen redan i början på trettiotalet, märket var ursprungligen amerikanskt.       Med cykelnostalgin i bagaget skiftar besöksgruppen guide och lokal – det är dags att möta Nymans motordrivna produktion i en av de ursprungliga tillverkningslokalerna. Uppsala som studentstad/cykelstad känns fjärran, produkterna här är inriktade på arbete och fritid. I ena hörnan av lokalen exponeras utombordsmotorerna i en ring, och en båtmotor i genomskärning pryder väggen. ”Nyckelpigan” var den första båtmotorn hos Nymans, en gång Europas största båtmotortillverkare.       Mest uppmärksamhet ägnas det som kanske oftast förknippas med NV, motorcyklar och mopeder/saxopeder/autopeder. Gruppen av museibesökare lyssnar på skrönor och berättelser, några får sina frågor besvarade av de kunniga guiderna, andra tittar med förundran på Monark Crescents diskmaskin.       Att även en bilprototyp tillverkades av Nymans fascinerar. Bilen hade mc-motor, karossdesignen var en trendig gatukorsning mellan Volvo och Saab – vilka naturligtvis konkurrerade ut nykomlingen innan den blev allvar. Nymans nytänkande tog sig istället andra uttryck: varför ska en motorsåg väga 13kg, när vi kan göra en på 8? Eller: varför inte el-gräsklippare… alla idéer var inte fullmogna vid tiden det begav sig men har återuppstått i andra tider och på andra platser än Uppsala.       De äkta verkstadsmiljöerna med maskiner, konstruktörer och utförare som helhet är borta men berättelser och produkter lever vidare genom museimiljön och Nymans Vänner. Och i Uppsalas cykelställ.             Museijärnvägen Lennakatten   Resenärer i tiden Två tur och retur till Marielund, tack!       Pengarna placeras på snurran under glasluckan, biljetten i gammal brun pappmodell befinner sig på andra sidan. Vi är resenärer i tiden och ute i god tid – som man var förr. På perrongen börjar folk i alla åldrar att samlas. Stinsen i uniform vankar av och an. Blivande passagerare väntar med spänning på ångtåget, som enligt gammal god tradition naturligtvis är försenat. Tåg mot Länna kommer strax in på spår nummer… Ett lyssnande och spejande tar vid, och så äntligen hörs det välbekanta stånkandet och visslandet. Loket är inte så stort och skräckinjagande som mitt minne ville göra det, visserligen anpassades lokens storlek till omständigheterna, och modeller, tillverkningsplats och -år skiftar, men mitt eget växande har förmodligen en avgörande betydelse för upplevelsen. Hur som helst är intåget vackert och fascinerande.       Tag plats, var god stäng dörrarna! Vagnarna är av olika modell: öppna sommarvagnar, träklädda, plåtklädda, första, andra och tredje klass – det är bara att välja. Den som är modig kan vandra mellan vagnarna, passera över anslutningarna på skakiga ben. Vill man bli fuktad av vattenånga och färgad av kol går det bra att stå på utsidan av vagnen närmast kolvagn och lok. Kan jag få se på biljetterna… Tåget tuffar på i ca 30km/h, ångvisslan tjuter och dunket från syllarna är påtagligt. Passagerarna njuter av färd och vacker omgivning, förväntansfullt inväntande den biljettklippande konduktören i uniform. Under tiden hinner den intresserade studera detaljerna i vagnsinredningen. I de lite modernare vagnarna stämmer inredningen överens med mina minnen: bagagehyllor ribbade eller nät, papperskorg och elementskydd i plåt, en bred läderrem att dra övre fönsterhalvan upp eller ned, de fastskruvade skyltarna om vad man inte får göra genom fönstren. Vid öppningen till nästa vagn: värmereglagens handtag med graderingen varmt åt ena hållet och kallt åt andra. Utanför fälls bommar, folk tittar storögt och ångan sänker sig då och då till fönsternivå.       Marielund, nästa! Vid ankomsten till Marielunds station sker ett möte med ett annat ångtåg, tågmiljön känns tät och många resenärer är i rörelse; tåg-, stations- och banpersonal utför sina arbetsuppgifter.       Museet i godsmagasinet är överreklamerat: förutom några fraktsedlar, löpsedlar och emaljskyltar finns en gammal telefonkiosk, en transportkärra och några stinsattiraljer. Montrarna gapar tomma, de föremål som finns gestaltar ingen berättelse, inte heller finns några berättande texter – i princip är det bara ett magasin, ett upplag för gamla grejer. Inne i stationshuset, däremot, öppnar sig parallellt med tåg- perrongmiljö ytterligare en museal värld, väntsalens tidtabeller, bänkar och papperskorgar på ena sidan av den luckförsedda väggen, och ’kontrollrummet’ på den andra. Koordination och kontroll, systemet är komplext: bokföring ska göras, rapportering avläggas och klartecken för avgång och klart spår ska ges; signaler ska tändas och släckas, bommar ska fällas. Ställverk och spårväxlar, manöverspakar och kontrollampor, interntelefon med endast en linje mellan stationerna, skrivbord med liggare, vinkelfönster för bästa möjliga sikt från manöver- och kontrollplats – stationsinspektorn, stinsen, har ett stort ansvar! Stationsmiljön fascinerar och den nuvarande ämbetsinnehavaren står till tjänst med historik och ypperlig guidning.       Hemfärden sker i en gul och orange rälsbuss. Återtågets ljud är ett annat: surr, dunk och skrammel från elementskydd. De röd- och svartrandiga sätena är bekväma, väggarnas gulbruna perstorpsplatta (?) känns tråkig, rälsbussen är liksom vardaglig – högtidligheten från ångtåget finns inte närvarnade.       Klirret från vattenkaraffen på väggen piggar visserligen upp och de välbekanta svarta kulorna som man kan hålla sig i på vägen dit känns trygga. Rälsbussupplevelserna dränks i ljud från trötta och otåliga barn som springer fram och åter och pratar tvärs över vagnen, samtidigt ringer mobiltelefoner och bärbara datorer kommer fram – som sagt vardagen kommer allt närmare, resan börjar närma sig sitt slut. Den näst sista oasen före ankomst blir rälsbussens förarkabin, här är trivsamt och utsikten är suverän – att därefter prova den obemannad andravagnens förarkabin känns som ett eget litet äventyr.             Vasaborgens hemligheter   Byggnadskroppen ser anspråkslös ut i den pampigt omgivande slottsmiljön, att något spännande skulle finnas bakom väggarna hade jag svårt att föreställa mig. Flera gånger har mina blickar vandrat in genom gallerporten mittemot Ilans slottscafé, kung Jans port, Uppsala slott. Ett utrymme höljt i dunkel med några knappt urskiljbara siluetter har fastnat på näthinnan och i minnet. Nu är tiden dock inne att träda in igenom porten, men utan några som helst förväntningar. Ett stort utrymme öppnar sig, i den svaga belysningen hamnar valven framför mig i fokus – fängelsehålor – associationer: vatten och bröd, kyla, mörker och fukt, råttor och löss, var fångarna inte galna förr så blev de väl. Till höger, en stensatt välvd gång som grenar sig, och ytterligare till höger en trappa om leder uppåt – ’kryptiskt’. Stearinljus och värmeljus i mängder lyser upp stenmurarna som reser sig uppåt och leder framåt… Att välja väg, göra sitt vägval, kan visa sig bli ödesdigert, jag väljer att stanna här nere, möta det som mötas skall!       Det gäller att röra sig med försiktighet, det är dunklet och underlaget är ojämnt. En historisk känsla av litenhet, tillsammans med vetskapen om att vistas i en maktens boning, överväldigar mig och ökar osäkerheten. Här gäller det att varken trampa fel eller trampa någon på tårna. Jag känner mig helt enkelt en aning trängd mellan dessa stenväggar, och lite förkrympt av valven tätt ovanför mitt huvud.       Bilder av kungar, upplysta och dekorerade, omger mig. Plötsligt står jag ansikte mot ansikte med tre huvuden på pålar… Sturemorden har ägt rum! Kanonerna står redo! Balansen mellan liv och död hänger på ett hårstrå, skiftar med makthavarens rädsla och infall: ”Hodie mihi, cras tibi”: ”I dag jag i morgon du”… Jag stiger in i vaktens rum, i och med sovalkoverna och det avlägsna avträdet finns tecken på att ett relativt fridsamt liv kan levas även här. (Inom parentes kan nämnas att detta inte är något handikappvänligt ställe.) Ett pärlband av värmeljus och en kandelaber leder borgvandraren upp för trappan, ljuset ger ett löfte - vill visa något mer. Salar öppnar sig: här finns pelare och valv, och ett gediget bord fullt med mat. Vi befinner oss nu på markplan, att borgens innevånare lever ett betydligt behagligare liv på detta plan är uppenbart. Här finns fästningens försvarssystem och fönster som släpper in ljus. Sparsamma texter ger ledtrådar och fakta som lockar besökaren ytterligare en trappa upp. Halvvägs upplever jag mig plötsligt vara i någon sorts borgmodell i genomskärning: snett nedanför en överblick av matsal, valv och pelare, uppåt väntar något skönjbart och okänt! Borgens krona är nådd: paradvåningen, här finns Kungens och Drottningens salar. Rummen var när det begav sig så rikt dekorerade med stuckfigurer att prakten räknas som en av de främsta i Europa vid den tiden. Glasmontrarnas figurer berättar tillsammans med texter, ger exempel på de änglar, demoner och frukter som så rikt dekorerade väggar och tak. Unika svarta och röda plattor av stuck täckte ursprungligen borgens golv. Det är en fascinerande bild som målas upp, tyvärr lite svår att föreställa sig.       Men prakten har en baksida, utsikten från barnkammaren vätte mot trädgården där fångar avrättades. Ristningarna i väggarna vittnar om de snabba kasten mellan lek och skräck som barnen kunde utsättas för. Den kungliga sängkammaren i tornet är dock höjd över, och kanske var utsikten härifrån förskonad från dessa syner. Efter branden 1702 lämnades borgen, som vid den tiden blivit en del av ett renässansslott, i ruiner. Utgrävningarna gjordes flera hundra år senare, stuckskatterna plockades ner i lådor och där ligger de ännu i törnrosasömn, i väntan på att någon åter ska väcka dem till liv…               På besök i Pelle Svanslös Hus och värld   Det luktar mat! I Trisses Råtteseri/Café sker i min tankevärld det första mötet med Gösta Knutssons kattkaraktärer. Tänkbar dialog i kvarteren kring Övre Slottsgatan: ”Trisse har ingen karaktär”, säger Bill. ”Karaktär är just vad han har”, säger Bull. ”Tyst! Dumsnutar!” säger Måns, ”kattraktär heter det”. ”Pelle har i alla fall ingen svans”, säger Bill. ”Svanslös är just vad han är”, säger Bull. ”Bättre svanslös än sanslös”, säger Pelle, och ber dem sluta med sitt kattrakande. Karaktäristiskt för Trisse är, bland annat, hans dåliga karaktär, det mesta handlar för honom om mat och att äta. Den gigantiska öppnade och buckliga strömmingsburken i caféet utgör serveringsdisk och ger en tydlig påminnelse om den kraftigt byggda kattens stora intresse. På övervåningen tar huvudpersonen, författare och Pelles ’alter ego’, ’själv’ emot: Gösta Knutsson sitter bakom sitt skrivbord med de karaktäristiska attributen radiomikrofon och skrivmaskin inom räckhåll. Gösta Knutssons katter är mer än bara katter, de är karaktärer i Uppsalamiljö, tiden är –40/60-tal, och katternas skapare en mångkunnig och betydelsefull profil.       Miljön på övre våningen (Åsgränd) känns välbekant och framkallar minnesbilder från olika generationers tecknare av berättelsen, samtidigt som ursprungsmiljön ligger ett stenkast ifrån museet/aktivitetshuset. De som kan sin Pelle Svanslös känner väl igen sig trots hela ställets tillhörande skumma källargluggsbelysning. Berättelsens katter lyser vid tillfället med sin frånvaro, det egna minnets tecknade favoritkaraktärer kan släppas lösa och tillåtas husera fritt i miljön. Men tro för den skull inte att du är ensam; det vimlar av små katter, åtminstone är de katter på ytan även om de innerst inne är människor, för vissa är förhållandet kanske omvänt – vad vet jag… Kunderna hos ”Hilda på Hörnet” plockar åt sig några strömmingar från disken, på flakmopeden som parkerats utanför står stora mjölkflaskor, kanske har Murre kört dem ända från Skogstibble. Skolan som ligger vägg i vägg med affären är tom – Fritz och Frida har förmodligen fortfarande sommarlov. Inne hos Måns är det däremot hålligång, det mörka och ostädade kyffet bjuder på en stor hängmatta och en hoppmadrass; när ögonen vant sig vid ljuset finns mycket mer att upptäcka ’när man lyfter på spindelväven’.       Hemtrevligheten hemma hos Pelle och Maja går inte att ta miste på, en tillåtande röra blir det av att hemmet är befolkat av agerande små utklädda katter och deras föräldrar i mänsklig kostym.       Säkert kan även de vuxna få bli kattsminkade i Gullans salong – om de törs… En modig liten katt slinker in hos Tusse Batong och kryper frivilligt in bakom kedjorna i finkan, undrar om hon tänker sitta kvar - han kommer nog snart: rapportblocket ligger på skrivbordet och uniformen hänger på sin plats.       Kombinationen museum och aktivitet fungerar utmärkt, blandningen mellan fantasi, verklighet och historia faller sig av sig själv. Katter och människor i alla åldrar tycks känna sig hemma, de små anspråkslösa lapparna vid varje miljö sätter igång minne och fantasi, till all lycka ger de inga lekanvisningar eller pekpinnar utan öppnar sinnena. Saknar man trots allt gestalter och figurer, finns bilder och film på bottenvåningen.       Konst och museer i Uppsala   Upplevelser på Traktormuseet   Jag kommer västerifrån och har färdats genom ett stycke Uppländsk landsbygd. Vägen till Björklinge och vidare mot Viksta kantas av åkrar, röda hus och ekonomibyggnader. Framför mig ligger ett rött komplex bestående av ett flertal byggnadskroppar. På gräsmattan står en färggrann tingest med ratt, säte och stora bakhjul av plåt, de senare prydda med dinosaurielika taggfjäll, den heter Lantz Bulldog och är byggd 1940 i Tyskland. Väggens text talar vidare ordagrant om vart jag har kommit: Viksta Traktormuseum.       Väl inne öppnar sig ett landskap av röda, gröna och blå traktorer uppradade i de olika hallarna. Man skulle lätt kunna få för sig att traktorerna sorterats efter färg; riktigt så enkelt är det nu inte – vilket förmodligen alla sanna traktorvänner vet. Själv funderar jag över vad som, för mig, karaktäriserar en traktor, och kommer fram till följande: lång front inklusive en synlig motor, toppad av skorsten/avgasrör och tanklock, stora bakhjul med traktormönster, säte och ratt på lång stång. Påfallande ofta är den röd. I en av hallarna möts de röda och de gröna, som om bakom varsin frontlinje. De grönas namn är (Bolinder) Munktell, de kommer från Eskilstuna och representeras av bland andra bröderna Teddy (f.-53, bränsle: fotogen), Viktor (f.-57, bränsle: diesel) och Terrier (f. -57, bränsle: bensin). De röda heter Volvo och får senare tillägget BM efter att Volvo köpt upp fabriken. Vid en närmare släktforskning visar det sig att 50-talsbröderna tidsmässigt har en viss inblandning av det röda blodet. De röda traktorerna tog överhanden och är förmodligen grunden till min uppmålade traktorurbild. Svaret på färggåtan är alltså att färgen i princip skiftar med tillverkaren, undantag i frågan om tid och rum tillkommer.       Att förflytta sig ett par generationer bakåt i traktorhistorien ger större variation och visar på den uppfinningsrikedom som frodades i takt med att behovet av uppodlad mark ökade. I en av hallarna visas den berömda Moline ”Järnhästen” från USA tillverkad 1919, de stora drivhjulen är placerade framtill och motorn sitter ytterligare framför. Konstruktionen är mycket avancerad och tillbehören många, utseendemässigt liknar den trots allt mer en järnhäst än en traktor.       Många av traktorerna känns personligt småtrevliga, för många bönder blev de nog både dragdjur (Grålle), bäste vän och dräng. Andra av de uppställda maskinerna ser mer ut som monster. Avance från 1916 är en gigantisk maskin tillverkad i Sverige, de stora hjulen bak är i plåt, av olika storlek och med olika mönster för bästa funktion. Vikten är 4,2 ton, priset 1920 var 10.500 kr. Bland alla, för mig, kända och okända märken från olika länder och epoker, finns här en traktor av märket Porsche. En udda traktorvariant är ett orange skelett vid namn Allis Chalmers, den påminner om en insekt och har motorn bak. Redskapet väcker en association till beach bug och är bara en av de fascinerande avvikarna från min traktornorm.       Motorernas drivmedel är mycket skiftande, exempelvis nämns gengas, bensin, diesel, råolja, fotogen och motorbrännolja på respektive traktors presentation. Även startmetoderna skiftar: en liten kille börjar pilla på en lucka på en av traktorerna, han berättar för mig att man skjuter i gång motorn med en krutladdning – jag blir rätt paff! Han visar hylsan och säger att det finns en speciell hammare för att utlösa tändningen vilket sker genom ett slag på en metallpigg. Vev är annars en vanlig startvariant. På museet finns en mängd andra sevärda ting, bland annat en monter med bilder och föremål från hemmasonen och motocrossvärldsmästaren Torsten Hallmans karriär.       Orangeriet i Linnéträdgården   Orangeri och Linnéträdgård – begreppen skulle kunna vara hämtade från en saga – så vackra och så fulla av sinnesassociationer. Frukter, blommor och örter; doft-, smak-, känsel- och synintryck; minnen och fantasi: alla ryms de i orden och begreppen.     Bakom mig på grusstigen finns trädgårdssystemets avdelningar och uppdelningar, framför ligger orangeribyggnaden. Stora träkar med träd i behändiga format är utställda framför byggnaden, som en äkta kuliss av exotiska träd: mandel, pomerans, aprikos, fikon och många fler. Den aprikosgula byggnaden har en vacker form med lite lustiga proportioner: lågt, långsträckt och lätt konvext. Den centrala gavelformen är sammanlänkad med en flygel på var sida – i fantasin går byggnaden att vika ’i gavelns perforeringar’ och blir då ett ’vanligt hus’. Saga och fiktion återkommer i tanken när jag ser apkojorna som finns utplacerade i trädgården. I Elsa Beskows Sagan om den lilla hinden kunde illustrationer av bland annat klädmode, trädgård och djur i bur vara hämtade från Linnéträdgården.     Till trädgårdsmiljön hörde på Linnés tid djur från när och fjärran, här fanns under olika perioder papegojor, marsvin och tvättbjörn, men även större djur som struts, kamel och lejon nämns. Ett varaktigt inslag i trädgården utgjordes av aporna som var fästade i långa kedjor så de kunde röra sig omkring sina kojor. Linné sägs ’apropå detta’ ha varit mycket fäst vid sina apor och de vid honom.     Historien kring byggnaden, trädgården och männen Inne i orangeriet berättar utställningen i ett av rummen trädgårdens respektive orangeriets historia, innan dessa började återställas 1915. Kartor, teckningar och bilder visar hur trädgården sett ut och planerats i olika tider, och om byggnadens förändring och användningsområden. Texter berättar att byggnaden under 1800-talet var studentnation, och att den under åren runt det förra sekelskiftet var slöjdskola och museum. Nordiska fornsaker och universitetets föremålssamling huserade här och de runstenar som nu finns i universitetsparken stod i trädgården. Placeringen av text och bild i vinkel ovanför besökarens huvud mitt i rummet är inte den ideala, läsvänligheten minskar för vissa grupper. Försöket att på detta sätt tillvarata det lilla rummets möjligheter är ändå positivt. Rummets väggar är luftigt men väl utnyttjade: bilder på apor och andra djur, delar av berättelser av Linné samt historik och fakta på ena väggen. Motstående vägg visar porträtt och ger historik om andra professorer i botanik och medicin. Vidare finns här monterskåp som är kopior av Linnés herbarieskåp, de innehåller bland annat skrifter. En påminnelse om Linnés stora betydelse för den vetenskaliga storhetstiden får besökaren i och med upplysningen att han vände på termometerns skala då han bestämde +100° till kokpunkt.     System, vetenskap, upptäckter och idéer: epoker möts Angränsande rum spirar av kreativitet, här konkretiseras idéer och vetenskap. En pedagogisk helhetsgestaltning ligger i sakens/ämnets natur. Formgivningen är dessutom modern, nytänkande och estetiskt tilltalande. Centralt i rummet är läsplatserna där Linnés indelningssystem förklaras i text och illustrationer, informationsplatsen är utformad som en blomma i alla dess delar. Dold bakom upprättstående kronblad finns en dator. Kortväggens spaljéer flankerar ett foto i storbildsformat: en blomsterflicka på blomsteräng, nutida och tidlöst i ett, illustrerar ett Linnéscitat: ”Skaparen har hela världen klätt till en blomtapet och därpå satt människan att spatsera, leva och sig förnöja”. Här möts gudomlig skapelsetro, vetenskap, natur, mänsklighet och tidsåldrar. Linnés system och dagens DNA datateknik har samma mål: att upptäcka det naturliga systemet. Växternas förändring ’med tiden’, gestaltas mycket väl i Linnés blomsterur: olika blommor öppnar och stänger sina knoppar vid olika tider på dygnet.     Blomsteralmanackan visar fyra årstider. Naturens förändringar under året avläst i växterna berättar för människorna när det är dags att så och skörda. Vidare liknas månaderna vid människans åldrar. Schematiskt uppställt och återgivet, i sig heltäckande, täcker de nedtecknade och illustrerade systemen en hel del av återstående väggar, med avbrott för några av de vackra monterskåpen med innehåll, och en smårolig fyndmonter med olika tiders fynd från Linnéträdgården. Vetenskap, historia och saga – i alla tre har Linné ett finger me’       Linnémuseet   Foto: Sv.Linnésällskapet/Monica Strandell     Ett besök hemma hos familjen Linné på Svartbäcksgatan i Uppsala (Ett konstruerat ”hemma-hos-reportage” med rötter i en svunnen tid) Innanför de höga gröna grindarna ligger en magnifik trädgård och ett orangeri. Efter ytterligare några steg och en blick till höger upptäcker jag det stora huset. Tjänsteboställets komplexa ”natur”: botanisk trädgård, arbetsvåning och bostadsvåning, berättar om en sammanhållen helhet som på många sätt motsvarar hembygdsgårdarnas gestaltning av livet ”förr i tiden”. Här samspelar familj, arbete, trender och traditioner i en helhet. Trots den store vetenskapsmannen Carl von Linnés betydelse, är det framför allt familjens bostad med innehåll, och vad dessa berättar, som fångar mitt intresse. 1743 flyttar familjen Linnaeus, senare Linné, in på den nedre våningen som blir bostad åt den växande familjen under trettiofem år. Familjen består vid inflyttningstillfället av Carl, Sara Lisa och sonen Carl. Bostadsvåningen kommer att präglas av Sara Lisas arv, omsorg och kunskaper, även om makens intressen sätter sina spår även här. Övervåningen och trädgården hör däremot till Carls akademiska tjänst och vetenskapliga uppdrag. Miljön och sammanhållandet av arbete, familj, intressen och livsgärning synes idyllisk. Medan Sara Lisa sköter barn och hushållsbestyr på nedre våningen, bedriver maken Carl forskning, har undervisning och skriver böcker på den övre, förutom när han är på tjänsteresa. Att handha ett stort hushåll där det mesta ska beredas och tillverkas inom hemmets väggar är ett arbete som kräver gedigen kunskap och en god arbetsledande förmåga. Mycket, både arvegods och erfarenhet, har Sara Lisa med sig från sitt hem, gården Sveden i Dalarna. Men även om hemmets skötsel, mat och textilier tar mycket tid i anspråk behöver både familj och gäster så väl omsorg som underhållning. Det är ett trivsamt, vackert, ändamålsenligt och modernt inrett hem vi som besökare gästar. I bostaden finns flera exemplar av den senaste energibesparande eldstaden installerade, kakelugnarna, den i Fru Linnés förmak har trendriktigt blomsterdekorerade kakelplattor och är av märket Rörstrand. Även om modet säger rokoko så finns här även en hel del arvegods i barockstil, senare tillkommer en del gustavianska möbler. Textilier, möbler, porslin och tapeter präglas av rokokon och moderiktiga motiv är hämtade ur naturen eller är kinesiskt inspirerade. (Tidens vetenskapliga landvinningar, filosofi, upplysning och handelsvägar gör sig påminta.) Gäster, och kanske några av de sju barnen, samlas i förmaket för att njuta av modedryckerna: kaffe, the och choklad. Husets serviser är många, här finns kinesiskt porslin, hitkommet genom kontakter med Ostindiska kompaniet, och koppar med linnéa, man kan också välja porslinet Nordstjernan från Rörstrand. De fina serviserna förvaras i porslinskammaren. En annan sysselsättning är att spela sällskapsspel, här kan man exempelvis välja att spela bräde eller kort, man kan ytterligare höja spänningen genom frågesportskort eller lottsedlar (pris: ett Stjärnsundsur). Att läsa en bok går naturligtvis också för sig liksom att beundra porträtt, målade eller siluettklippta, prydnadsföremål och möbeldesign. Mycket av hushållets textilier tillverkas i kökskammaren, här finns allt från väv- till broderiattiraljer. Vidare förvaras här vardagsserviser och finare köksföremål. Köket ligger vägg i vägg. I den stora salen står möblerna längs väggarna, utom när man dukar till måltid. Här finns, förutom fällbord och stolar, ett linneskåp och småbord för kandelabrar, ljus kommer även från den öppna spisen och kanske från en ljuskrona. Tapeter av linnelärft eller papper ligger i tiden och är liksom gardinerna, i siden eller sidengas, moderiktigt handmålade i rokokofärger som rosa, gult, äppelgrönt, blått, rött och grått. Siden/silke i olika kvaliteter och vävtekniker i andra textilier och i kläder hör även de till familjen Linnés tid och tillvaro. Under de trettiofem år familjen bor i huset behöver så småningom även övervåningen i viss mån tas i anspråk: så väl barn och studenter som samlingar växer och blir fler, de senare flyttas delvis till orangeriet i trädgården. Carl har sin säng i arbetsvåningen, av den övriga familjens sovplatser finns vid mitt besök inga spår, men någon gång måste även Sara Lisa ha vilat sig! 1930-talet, den siste som nyttjade huset som bostad var Hugo Alfvén. 1937 invigdes museet med Linnésällskapet som huvudman. Under 2000-talet genomgick huset nya rustningsarbeten. Linnéåret 2007 torde ha inneburit en viss renässans, som förhoppningsvis blir permanent återkommande i och med evenemang som Linnéveckan.     Biotopia     Biotopia presenterar: Den uppländska naturen – en ljud- och ljusdramatisk föreställning där alla sinnen vaknar Människa och natur – möten på ett museum Biotopia, som förr hette Biologiska Museet, är ett barnvänligt museum, precis lagom stort och med fängslande dramatik. Uppländsk natur, djur, fåglar och insekter har här levandegjorts och satts in i ett större sammanhang – fått en miljöförankring i tid och rum. Begreppen 'miljö', 'tid' och 'rum' är alla närvarande i museets två våningsplan, även om 'tid' är det begrepp jag upplever som mest påtagligt i de tidsåldrar, dygn, årstider, förflyttningar och i de ljudens simulerade rörelser/händelser som framställs. På det nedre planet möter besökaren Upplands geologiska tillkomst och utveckling – en skapelseberättelse mest för studenter och (andra) vuxna. Det är dock det övre planet som tycks locka flest besökare, framför allt barn och far/morföräldrar samt studenter – skolklasserna lyser vid tillfället med sin frånvaro. I dioramorna med uppstoppade djur och fåglar utspelar sig plötsligt dramatiska naturscenarier, vilka aktiveras när någon trycker på knappen som sitter i barnvänlig höjd. Lite skrämmande är det när det blir mörkt, musiken tätnar och ökar i styrka, rovfågeln belyses, ljudet från de snabba vingarna svischar förbi och man förstår att ett byte är målet för den ljud- och ljus simulerade attacken. Men det ljusnar snart, musiken öppnar upp för gryning, och den fridfulla miljön som gestaltar en fågelsjö återuppstår strax därpå i sin fulla dager; alla fåglar blir åter synliga och deras läten fyller rymden. Några uppfångade kommentarer: ”Man vet inte vad som händer egentligen!”, ”Oj! Blev det läskigt nu!”, ”Nu ska vi gå Hem !?” Kanske kan man inte förutsätta att ivriga barn och vuxna läser den felplacerade varningstexten eller den pedagogiska och välplacerade texten i serieform som berättar om rovfågelsattacken. Å andra sidan ligger detta i naturens dramatiska natur – det oförberedda, det är inte meningen att människan ska styra och ha kontroll över naturen. Att i viss mån förbereda sig genom att läsa på (och berätta) är ett fritt val och ett ansvar. I de övriga fyra dioramorna går det lugnare till, eller också har man som besökare vant sig vid ljud- och ljuseffekterna som uppträder, alternativt har samspelet mellan de olika texterna och den gestaltade naturmiljön blivit uppenbarat. Tre typer av nedtecknade berättelser presenterar teman som har anknytning till det i respektive diorama återgivna; på olika sätt sammanförs människan och (den uppländska) naturen. Förutom seriestrippen med anknytning till naturens skådespel (som aktiveras vid knapptrycket), ger en mer faktarik text en inblick i, exempelvis, en företeelse som kallas Skogens hotell; ett namn som associerar till ’två världar’, där vi får lära oss om de olika fågelarter som flyttar in efter varandra i bohålen, och vidare om vilka andra som kan befolka hotellet Aspen. En vidare koppling till vår värld är trä som byggmaterial och hur trädets ’exteriör’ är beklädd med olika mossor och lavar. Via vykort får museibesökaren, bland annat, tips på utflyktsmål i Uppland, i vissa fall ger avsändare och mottagare ytterligare bredd till budskapet där idèrikedom florerar. Vidare gestaltas spåren av mänsklig närvaro i naturmiljöerna på olika sätt genom objekt eller ljud. En typ av omvänt förhållande blir uppenbart genom en instinkt som ett ljud från naturen väcker hos människan: som en länk mellan miljön bakom glaset och betraktaren framför närmar sig ett irriterande surr, det kommer så nära att jag gång på gång frestas värja mig och vifta bort flygfäet som bara existerar i ljudform. Dioramat ”Porten till norr”, där älgen med norrländsk accent för en dialog med flyttfåglar från när och fjärran, samt berättar om sitt eget mer stationära liv, tycks vara det av de mindre barnen mest välbesökta. De stora skogsdjuren: älgfamiljen, björnen och lodjuret; den stillsamma rösten från skogens konung tronande på sin vackra myr fängslar. Kontrasten till de gladlynt kvittrande flyttfåglarnas berättelser från främmande länder, vilket på olika sätt gestaltas projicerat i en stor cirkel på himlen, berikar framförandet. Gång på gång trycker barnen på knappen och sätter sig tillrätta för att iaktta och lyssna till det som är överskådligt, tydligt och lätt att ta till sig. Utplacerade datorer ger möjlighet till ytterligare information och fördjupning på olika områden och nivåer. Att läsa om de olika naturmiljöerna på museets hemsida före besöket ger en rikare upplevelse. Ett antal kreativa möjligheter för olika åldrar finns så väl på datorer som i museets verkstäder. Som gammalmodig besökare kan jag sakna en siluettöverblick med artnamn vid varje diorama, detta skulle hjälpa de besökare som glömt, eller ännu inte hunnit lära sig, namnen på djur, fåglar och insekter. Vidare: stolparna i glaset som skiljer museimänniskan från naturmiljön begränsar upplevelsen, kanske utgör de dock en nödvändig gränsmarkering.       Stenparken, Norsbro Stenhuggeri i Leksand   Jag befinner mig på mötesplatsen. I invigningstalet kallas platsen Kristians stenar, en förhoppning uttalats vidare om att parken ska bli en mötesplats. Platser där stenar står har genom historien gärna blivit till mötesplatser – kanske beror det på att stenar är bestående och har en benägenhet att förbli på sin plats. Vad som väntar bakom det ’oklippta bandet’ är ännu relativt okänt. Utan tvekan kommer materialet sten dock att ta utrymme och spela en betydande roll. En stor skara människor väntar ivrigt på att få komma in i parken. Redan på ett tidigt stadium sker möten mellan släktingar, generationer, grannar, kulturer och världsdelar. Exotiska rytmer framförs på kora och gitarr av Lamine Cissokho och Robert Persson. Besökare vimlar runt, betraktar skulpturer och installationer, byter tankar och reaktioner, dricker läcker cider i ljuvlig sommarsol. Plötsligt får jag i ögonvrån syn på en rörelse: Åsa Rockberg i lång, vid och röd kjol sveper fram, utför en dans i symbios med stenformationer och skulpturer. I sin dans möter och hon de olika skulpturgrupperingarna i samklang med musiken, och förtrollar oss betraktare. Emelie Lund sjunger och spelar egna komponerade låtar, finstämt mjukt och med vacker röst. I dialog med Sten Oom framför hon en sång om robotar – på engelska, ”eftersom det är robotarnas språk”. Låten känns lite främmande i sammanhanget men den suggestiva framtoningen blir till en kontrast mot det finstämda, och kramar kraftfullt till om mina sinnen. Publiken skrattar åt texten men ett främmande eko stannar kvar och berör på ett mäktigt sätt som är svårt att greppa. Parken andas uttryck av uråldrighet, tro, liv, död, myt och skådespel. Mötena mellan sten och vatten är återkommande. Det renande vattnet faller stilla i en båge, tvättar rent, och förnyar ständigt budskap huggna i sten, som: ”Jag älskar dig”, och ”Aldrig mera krig”, det sista på en mängd av världens språk.       Gråtstenen reser sig hög och smal, parkens vattenfall och vattenspeglar samlar skörden, känns hoppfulla och livsbejakande. Det vidare samspelet: Mariaskulpturerna i trä, spelemannen på sin piedestal, gravstenarna och de kämpande figurerna som tar stöd mot moder jord; dessa bildar tillsammans med övriga skulpturala uttryck en helhet som blir kvar, även när de tillfälliga uttrycken tystnat och stillnat. Initiativtagare och stenhuggare-/stenparksinnehavare: Kristian Lund Övriga konstnärer: Mats Lodén, May Linblom och Torbjörn Lindgren       Records of a Lifetime, 6 works in progress by Alberto Frigo   Blogg á la Alberto Frigo   Jag irrar runt med kartan i hand - vill liksom hitta en naturlig början. Eftersom orientering inte är min starka sida tar det en stund att acceptera att startpilen syftar på lådan med MP3-spelare. Alberto Frigos ljudarkiv, hans uttalade tankar under ensamma vandringar, ska vara min följeslagare, ljuda i mina öron under vandringen genom sex år av hans liv. Alberto Frigo är sändaren – jag är mottagaren. Ljudet av röst och steg är det första av hans liv som når mig. En direktöverföring av hans tankar in bland mina. När jag hört hans röst tillåter jag mig att läsa hans drömmar. Den gigantiska boken innehåller sida upp och sida ner av sex års komprimerade drömmar. Frågan hur man med hjälp av enbart text kan förmedla drömmar kan tyckas befogad. Jag tar av mig lurarna och läser några. Konstigt, det är drömmar som nedtecknats, sånt man drömmer. Komplexiteten i en dröm tycks vara något den egna erfarenheten kan tolka. Det vita rummet innehåller enbart den vita ’talarstolen’ med den stora vita boken, det är som att befinna sig i en tillvaro med andra villkor. Nästa rum innehåller en rad med små skärmar. Inför min syn avlöser tecknade figurkonstruktioner av snillrikt slag varandra. Associationer och hemliga tankar blir till lösningar på basala och vardagliga problem, konturer av människor växer ihop med behov och samhällsföreteelser som inte kan uttalas i ett. Hur många ’barba(r)lika’ figurer som tecknats av konstnärens penna under sex år är svårt att överblicka, fantasin tycks oändlig. Sida upp och sida ner av noter exponeras på en orgels notställ, tillsammans vill de förmedla en ljudassociation av all upplevd musik. I samma rum visas videofilm av platser han besökt runt om i världen, rörelsen i det offentliga rummet och naturens stillhet – tid och rum. Allt Alberto Frigos högra hand har hållit i kan beskådas med förstoringsglas, likt textrader visas bilderna på 68 ark – en fotograferad dokumentation av sex års handgrepp. Sändaren: sex arkiv, sex år av liv – med målet trettiosex – ska fyllas på och visas, en gång var sjätte år. Arkivens och konstnärens framtida öde är ett senare kapitel. Fotograferad dokumentation av det taktila Dags- och vandringstankar uttalade och inspelade Nätters drömmar tolkade och nedtecknade Musikminnen uttrycks i ett flöde av noter Reflexioner ger associationer, små förbättringar för att livet ska passa medborgarna och bli lättare att leva – konstruktionsteckning Miljöer, människor och ögonblick – besökta platser, tid som går, filmens rörelse och stilla ögonblick Mottagaren: Så många ljud och tecken – och ändå är det bara fragment från sex år av liv som uttrycks. Vad är då en hel människa, ett mänskligt liv går väl inte att uttrycka och förmedla.             Villavägen sju, Uppsala   Tryggt svävande – ”Här” Stina Wollters verk på galleri Villavägen sju präglas av närvaro: bestämningen ”Här” är ständigt närvarande, den vanligaste bakgrunden är Uppsala från ovan. Uppsalakonstnären gestaltar ett relationsdrama i tre led: betraktande människa, människofigur och stad. Men det kunde lika gärna vara bilder i en saga som Alice i Underlandet. Blandningen mellan realism och fantasi ger ett stänk av magi, en känsla av att kastas mellan tjusning, rysning och vardag. Besökaren kan välja mellan att betrakta bilden i ett utifrånperspektiv eller att helt enkelt kliva in i den, i båda fallen är en identifiering med bildens människa möjlig och beror på de egna drömmarna eller synen på tillvaron. Den vidare identifikationen sker genom den egna erfarenheten av den verkliga staden och dess innevånare. Det är ett annorlunda möte som sker mellan människa och stad, flygfotot gör den ditmålade sinnrika människan på samma gång stor som liten. Det finns vidare en maktaspekt i vissa positioner: människan svävar likt en gudomlighet i förhållande till det som människor har skapat, ofta utstrålar de ditmålade individerna en skörhet samtidigt som en oskyldig men självklar trygghet bor i deras väsen. Barnet i pyjamas som ’vågar språnget’ från sin upphöjda plats och ut över staden, är ett exempel, barnet som balanserar på telefonledningarna – ’behärskar’ kommunikationerna, är ett annat. Förhållandet till staden är komplicerat, många känslor finns inneboende och inmålade i verken. Inskrivna i den sammantagna utställningen finns prepositioner som inuti, ovan, framför och på. Några av bilderna visar en människa i/på ett hus: förpackad, instängd, förkrympt, alternativt: i tryggt förvar, eller: tydlig invånare, synlig utanpå - här bor jag. En ”triptyk” visar det förtroliga samtalet, kanske har de två en gemensam plan. Och så verket som jag skulle vilja kalla ”Min promenad på jorden”… Det människofigurerna i sitt ofta svävande tillstånd tycks förmedla till den som betraktar dem är: Uppsala, min plats på jorden – med en viss distans. Utställningen pågår till den 27/9             Bror Hjorths Hus visar skulpturer, modeller och skisser av Arne Jones   Arne Jones 1914-1976, en av ”1947-års män”, har gjort en mängd offentliga skulpturer, bland annat i Uppsala. Om Lars Widenfalks stenskulpturer i Botaniska trädgårdens orangeri karaktäriserades som tysta, stilla, massiva och frammejslade i min förra recension (se nedan), kan Jones visade produktion sägas stå för motsatsen. Jones verk spelar och utför en skir dans, i en ständigt pågående rörelse. Mobiliteten framgår även av titlar som Spiral och Piruett. Lemmarna hos de mänskliga kropparna, liksom delarna hos de övriga utställda modellkropparna, tycks lekande lätt växa vidare till en form som tar luftrummet i besittning. De tar sig en plats i rummet. Oftast består verken av flera enheter, i sin tur bestående av ett flertal delar, och blir till par som tillsammans strävar uppåt i ett positivt samspel. De andas helt enkelt relation, glädje och lekfullhet. I utställningen Face II Face gick redan solitärerna utanför orangeriet, så väl de monumentala bilderna på fasaden som stenhuvudena utanför, rakt in i mitt hjärta, tog sig en stabil plats och stannade kvar. Av Arne Jones verk krävdes ’många tillsammans’, skisser och skulpturer, för att jag riktigt skulle finna nyckeln till formspråket – ett och ett slank verken liksom undan, som levande väsen. Till och med de skulpterade porträtten tycktes rörliga i sina anletsdrag, kommunicerande och på språng, fångade i farten, i ett ögonblick av liv. Widenfalk har huggit fram sina skulpturer, reducerat materialet, medan Jones har byggt upp sina, fogat samman del för del, eller lerklick för lerklick. De hålrum som bildas mellan formerna är minst lika viktiga för verkens helhet och kroppslighet som det ’materiella verket’ – gestaltningen är en helhet och ett samspel mellan hålrum och material i luftrummet. Rumsbildande mellanrum, som en del av en obruten form, är tydliga redan i Kvinna med viaduter, gips, 1947, vidare i Katedral II och i Människans broar, där de två senare visar man och kvinna i formfulländade samspel. En varmt sammanslingrande rörelse, där vassa, kalla, kantiga och orörliga metalldelar i kompakt täthet motsägelsefullt bildar ett kärleksfullt mjukt böljande, återfinns i bland andra Mänsklig byggnad och Yin-Yang. ’Skulpturalt arkitektonisk’ skulle man kunna säga om många av Jones verk, vad gäller modellen till monumentalskulpturen Elementen skulle jag också vilja lägga till epitetet ’biologiskt’. Skulpturen ger mig associationer till benvitt skelett av dinosaurie, i andra vinklar skulle det kunna vara insektsben; här finns också både rötter och grenar – stadigt förankrade, bärande och uppsträckta formade till valvbågar, sammanlänkade med oändlighetens himlavalv, öppna och skyddande på samma gång; himmel och jord växer samman och däremellan är människan tänkt att vandra och mötas mellan salarnas pelare. Det är bara så sorgligt att skulpturen aldrig uppfördes i verkligheten – vilka fantastiska upplevelser den miljön naturligt skulle ha givit i olika årstider och ljus, eller med hjälp av förstärkta uttryck i form av ljussättning eller omgivande dekoration för speciella tillfällen. Bara som sig självt med människor i rörelse skulle verket ha varit en dynamisk upplevelse… Utställningen pågår till och med den 6 september       Uppsala Botaniska trädgård, Linneanum: Face II Face   Möten och fragment   I utställningen Face II Face, med närmare adress Linnésalen/Orangeriet, Botaniska trädgården, Uppsala, upplever jag en mäktig, näst intill magisk, tystnad. I flera bemärkelser känner jag att det handlar om möten. Mötet mellan de två konstnärerna Lars Widenfalk och Lars Holm ger i sin tur mötet mellan sten, glas, vatten och bild; mötet mellan mjukt och hårt i form och material; möten mellan kulturer och tidsåldrar. Vidare möts stenansikten inom ramen för utställningens helhet; vilka på samma sätt, inom ramen för helheten, i sin tur möter porträttbilderna av ansikten, som visas inom ramar sida vid sida. Parallellt med begreppet möte tycks utställningen handla om fragment och isolerade solitärer. Ansikten och kroppar huggna och frammejslade ur sten har, i några av verken, placerats i formationer där figurernas förhållande till varandra blir till ett möte, utan att de egentligen möts. De blir till isolerade stenstoder presenterade i ett sammanhang tillsammans med andra stenstoder. Bland de utställda figurerna växlas inga blickar, inga ögon möts – inget samtal förs heller mellan statyerna genom kroppsspråk. Kroppsspråket uttrycker däremot monumentalitet och stabilitet, något urgammalt och oföränderligt, en känsla av storhet och stolthet. De står för sig själva. I 36 Exp möts jag av bilder av ansikten sida vid sida, med blickar som är inåtvända eller liksom stirrande i fjärran. Onåbara för min blicks försök till möte, och i framställningen oförmögna att möta varandra. De uttrycksfulla ansiktena inom ramen är som fragment av en helhet. På samma sätt upplever jag bilden Spräckt med skärvor i rutor som fragment av en helhet, presenterade inom en och samma ram. De solitära skärvorna Skärva I och Skärva II i separata ramar är isolerade inom en ram i en kontext där spåren leder vidare utanför ramen, samtidigt representerar de en del av en svunnen tid och en annan plats – ett möte sker mellan olika tid och rum. Fragmenten fortsätter i bilden Delar av en resa II som dock ger mig den slutgiltiga pusselbiten; det är här någonstans som mitt eget möte med utställningen börjar formas till det mottagande som blir till min egen upplevelse av helheten. Lars Widenfalks figurer och formationer i granit, diabas, glas och marmor möter stolt kulturer med början tusentals år före för vår tideräkning. Jag söker förebilden i tiden mellan stenåldern och antiken, och på platser i Europa, Mesopotamien, Egypten och Grekland. Redan 30.000 f.Kr börjar dialogen mellan en tysk skulptur utförd i mammutbete, Lejonmänniskan, och Widenfalks Lejonkvinnans hus i lejonhuvudets form och mötet mellan människa och lejon. Kvinnan/gudinnan i templet, trapporna och maktutstrålningen för en vidare dialog i tid och rum i flera riktningar. Makttemat fortsätter i halvcirkelformationen Sköldens krets, där kvinnohuvuden, huggna i sten 'som i ett sammanhang' med de pelare de vilar på, vaktar och vakar över skölden. Även i detta verk finns mängder av dialoger bakåt i tid och rum, exempelvis finns en helighetsaspekt, samt en likhet i uppställning och framtoning med Stonehenge. Verk med namn som Atlantis och Pärlfiskarens dröm är andra markörer i mötenas tecken. Saga, dröm och tidlöshet möts på olika vis i vattnets element och förs ytterligare samman av de levande fiskar som omger figurerna i flera av installationerna. Det möte som berör mig starkast är nog det suggestiva mötet mellan filmsekvens och stenskulptur som jag upplever i Blecktrumman. Lars Holms verk känns mer modernt tidlösa, i sina mjuka, sköra och sårbara uttryck utgör de så väl motpol som utställningskitt, (trots, eller tack vare skärvorna?). Hans akvarellkrokier utskrivna på plexiglas visar ljuvligt mjuka former som vidare exponeras i ljuset från utställningsrummets stora fönster. Det mjuka i möte med det hårda kunde inte göras tydligare i mina ögon. Överhuvudtaget är utställningsrummet i sammanhanget extremt välvalt och ypperligt för just denna utställningsduos verk, något bättre är svårt att tänka sig. Färg-, material-, och sammanhangsharmoni är suverän. Dock kvarstår, mitt i harmonin, det lilla intressanta problemet: Möter ansiktena/ögonens blickar någonsin betraktarens blick, mer än som uttryck för något annat än sig själva, får vi som betraktare komma innanför stenen, glaset, ramen och konturlinjerna? Den tomma platsen där hjärtat skulle ha suttit, de avhuggna armarna eller de i låsta positioner, de tvåhövdade – utgör dessa tecken ledtrådar? Är avsikten onåbarhet och distans… Den mäktiga, harmoniska och andäktiga känslan finns orubbad kvar både under hela mitt besök (och nu i efterhand). Många ytterligare reflektioner skulle naturligtvis kunna tillföras om enskilda verk, teman och samspel – det är en rik utställning – och just därför måste varje besökares upplevelser erbjudas gott om eget utrymme. Utställningen visas till och med den 13 september. (I kommande recension kommer jag i viss mån att relatera till ovanstående.)         Galleri London i Uppsala presenterar: En bildmakare i arbete   Fotografen Bengt Wanselius ställer ut bilder tagna under Ingemar Bergmans produktioner.   Galleri London är ett fotogalleri beläget under Fyris torg i Uppsala. Lokalens tidigare användningsområde: offentlig toalett. Den underjordiska bekvämlighetsinrättningen byggdes under senare hälften av 1920-talet, arkitekt var Gunnar Leche; anläggningen togs ur bruk i slutet av 1970-talet. 2005 startade nuvarande verksamhet efter, vad man får förmoda, en hel del skurande – miljön är nämligen i stort sett intakt. Toalettstolar finns kvar liksom väggarnas och golvens märken, spår som markerar var båsväggarna har stått. Det brungula kaklet från Upsala-Ekeby ger miljön extra kultpoäng. Benämningen ’London’ lär anspela på likheten med nedgångarna till nämnda stads underjordiska kommunikationssystem. Till och med den 9 augusti kan vi på de kaklade väggarna se fotografen Bengt Wanselius bilder från Ingemar Bergmans produktioner för film, teater, TV och opera. Bilddokumenten visar ’action-bilder’ – från Fröken Julie, 1985, till Saraband, 2003. Det är inte bara skådespelare och scener i svart/vitt och färg som visas; fotografen har även fångat regissören ’in action’. Samtliga agerande visar i sin tur uttrycksfulla gester och ansiktsuttryck, oftast dynamiskt dramatiska. Ett undantag är det tillsynes avspända och nöjda leendet i Bergmans ansikte som pryder vernissagekorten: rynkorna är där det nöjda leendets rynkor brukar vara, och inte där bekymrade dito brukar framträda. (Men är det verkligen Bergmans rätta ansikte – eller är det en mask?) Aktörer framför kameran är, förutom Ingemar Bergman själv, bland andra: Peter Stormare, Lena Ohlin, Mikael Persbrandt och Pernilla August. Produktionerna är ’lika klassiska’ som skådespelarna, exempelvis: Ett drömspel, Vintersagan, Backatanterna och Lång dags färd mot natt. Wanselius har, förutom att dokumentera Bergmans arbete, även varit stillbildsfotograf för flera av hans produktioner. Vid slutet av trappan som leder ner i underjorden finns en svart/vit bild av ett pekande finger med tillhörande hand och underarm. Gesten, och armen, tillhör regissören Ingemar Bergman. Anvisningen besökaren får, är att träda vidare in i galleriets lokaler där fotoutställningens är uppdelad i tre avdelningar. Dramatiska scener utspelar sig ovanför den gamla pissrännan i den första avdelningen. På väggens skyddande rostfria plåt stoltserar några av lokalens beskyddare (sponsorer) med sina namn på mässingsbrickor, och det finns plats för fler… På den motsatta väggen finner vi Bergmans siluett som med en för oss osynlig vidvinkelblick övervakar ’scenrummets’ pågående gestaltningar. I nästa avdelning kan besökaren drömma om att ta plats på första parkett, men de försilvrade högsätena med nederdel och krök i vitt porslin är kanske inte avsedda att användas för detta ändamål; hur som helst kan man följa en inspelad sekvens från tillblivelsen av Bildmakarna. Så väl bilden som skuggan av regissören är närvarande i väggarnas bilder, liksom skådespelarteamet och bilder från ’verklighetens’ andra sida, skådespelet. Slutligen når vi det innersta av Galleri Londons utrymmen. Här finner jag ytterligare ett av Bergmans ansikten – och nu kanske det äkta; med en clownnäsa som ’enda maskering’ strålar ett avväpnat ansikte med yttersta skärpa mot den suddiga och snedställda marmorbakgrunden. Det fokuserade mjuka och sårbara, som en clowns inre ofta associeras till, mot den hårda ytan av marmor med en kransomgärdad bystrelief i hörnet – kanske är det teaterkungen själv, Gustaf III, som med suddig uppsyn betraktar, alternativt ser ner på, den skarpe Bergman. Vidare i rummet: tronande toastolar där sponsorer skyltar med sina namn, skådespelare gestaltar, regissören regisserar och vi besökare är så väl betraktare som åskådare – salongen känns helt enkelt fullsatt… Fakta från galleriets hemsida: ”Galleri London är en ideell förening som helt drivs av frivilliga och sponsorer, med syfte att visa kvalitativ fotokonst för en stor publik.” Inspirerande guider vid mina besök var Johanna Karlsson och Claes Brodda. Ingemar Bergmans leende ansikte och porträttet av clownen är producerade av Q-image, Bildformatet.       Fänstjärnskogen   På Övre Slottsgatan i Uppsala finns ett vagnslider från 1745 vars övervåning, enligt skylten utanför, inrymmer Galleri Ubbo. Utställare var vid tiden det begav sig Anna Meijerhöffer och Klara Henriksson. Utställningen är avslutad i Uppsala men kommer att vandra vidare, enligt rykten drar den till Värmland.   Den branta trappan leder besökaren till en rå vagnslidervind, rå i dubbla bemärkelser: timmerväggar och bjälkar stoltserar a naturell, utan inredningskrusiduller och påmålad kulör; medan naturens vädermakter bidrar med kyla, regn och blåst. Hängningsmiljön är som gjord för de bilder som visas: vid en första anblick är jag intuitivt övertygad om att det är (olje-)målningar, eller möjligen litografier, jag ser, men akvarellpapperet stämmer inte in i bilden och jag förstår snart att det handlar om fotografier. Skogsmiljöer och skogsmänniskor i stort fotoformat, framtoningen för tankarna till naturromantiken och får mig att tänka på bland annat Prins Eugens måleri. Den andra ’naturromantiska’ associationen får jag av skogsfolket – de som håller skogen levande med sina insatser, eller avsaknad därav, och sitt leverne i och av skogen: som ett slags naturfolk med kärlek och engagemang. Utställningens sparsamma texter balanserar ypperligt väl med helhetsgestaltningen; ömsom några tänkvärda ord eller skogsfakta, ömsom en kortfattad titel som: Vitmossa, Vy eller Kaffepaus, här och var en skogsrelaterad dikt av Martina Östling. Sammantaget talar utställningen stilrent och starkt, så väl konstnärligt som ämnesmässigt, till den som vill se och lyssna ’med alla sinnen’. Två personer sitter i ett av lokalens hörn, väl påklädda, den ena är Anna Meijerhöffer som är en av kvinnorna bakom verken. Hon berättar om bakgrunden till den utställning hon och studiekollegan Klara Henriksson har gjort, och svarar på alla mina frågor. Broschyren med information omkring projektet tillförde en nedskriven sammanfattning. Anna och Klara studerar Hållbar utveckling vid Cemus, Centrum för miljö- och utvecklingsstudier, som är ett samarbete mellan SLU och Uppsala universitet, utställningen är en del i en projektkurs. Jag förstår snart att projektet inte i första hand är ’romantiskt’ inriktat; här handlar det om skogsmiljöns helhet och mångfald, om att bevara ur- och naturskogar och allt vad som därtill hör i form av olika organismer. Det gäller att inte glömma bort att se skogen för alla träden. En inspirationskälla är naturfotografen Mattias Klum och hans engagemang för världens naturskog, och efter att ha sett, läst och lyssnat är det lätt att dra slutsatsen att ’ur- och naturskogskämpen’ Sebastian Kirppu är en annan. Den senares skrivelse till regeringen, angående ur- och naturskogarnas betydelse, kan man för övrigt skriva på en lista för att få hem via e-post. Anna och Klara vill medvetandegöra besökarna om, framför allt, naturskogens situation. Med ovanstående i bagaget, kamera med tillhörande intresse i ryggsäcken och en fantastisk blick för motiv i sinnet, fångade Anna och Klara de utställda skogsmiljöerna i målande bilder med och utan inslag av den mänskliga naturen. Kombinationerna natur, kultur, konstart, studier och hållbar utveckling flätas sannerligen in i varandra och lämnar en stabil väv av starka intryck. Vad Galleri Ubbo kommer att bjuda på härnäst återstår att se. Byggnaden ägs av stiftelsen Ubbo, som gallerivärd nämns fotografen Steven Quigley, vilken även har ett finger med i bild(re)produktionen.     Uppsala konstmuseum   Uppsala konstmuseum t.o.m. 7 juni Lars Kemner Det ljusa mörkret Född i Uppsala 1919, debut i Uppsala 1935 (16 år), verksam i Uppsala, Spanien och Frankrike, den sista separatutställningen: Bror Hjorths Hus 2000 (81 år), målade in i det sista, oftast i olja. Lars Kemner avlider 2007. Lars Kemner är ingen konstnär jag tidigare har lagt märke till, och efter att ha sett en av hans målningar tändes inget ljus. På vernissagen upplevde jag dock hur en mängd verk av Lars Kemner utstrålade sitt märkliga ljus mot mig, hur de grå ateljéinteriörerna från 80- och 90 talet lyste från museets stora vita väggar. Det var som att gå in i ett rum fullt av nya rum, eller nischer, – en nära trompe l´œil-upplevelse – en upplevelse av att komma in i rum efter rum, vinkel efter vinkel av färgrikt ljus målat i grått. Känslan av att få komma in i minsta skrymsle av en mängd av Kemners ateljéer och nästan känna lukterna, gav ytterligare en sinnesdimension. Intendent Åsa Thörnlunds hängning i det Stora rummet ger verkligen verken rättvisa, valet att avlägsna ramar höjer troligtvis upplevelsen många steg! I det Lilla rummet tar det en stund innan det samlade intrycket infinner sig, men så snart jag hittat lagom avstånd till den högra väggen faller det mesta på plats. Att måla med kubistisk inspiration faller sig naturligt när motiven är spanska husmiljöer; vita hus som bosatt sig i klungor och lever i bergen, omväxlande i dimblått ljus i olika nyanser och i dito dimgrönt. Värmen och ljuset är påtagliga i den helhetskomposition av motiv, ljus och färg som tycks uppfylla väggen. Målningarna är utförda under 1950 –70-tal. Om det förra rummet präglades av närmiljöinteriörer så motspelar detta rum med sina fjärran vyer. Vänstra väggen avviker i motiv och stil: porträtt, landskap och Uppsalamiljöer från 1930-tal. På ett bord i rummets mitt visas bland annat teckningar och akvareller. Uppsala konstmuseum har till denna utställning producerat en praktfull ”utställningskatalog” med texter av bland andra, Teddy Brunius, Märit Ehn och Cecilia Stam. Bo Gyllanders talrika fotografier av Lars Kemners konst ger verken rättvisa liksom den ovanligt läsvänliga layouten.     Uppsala konstmuseum     Uppsala konstmuseum t.o.m. 26 april Tomas Nordberg Följe samt Rex och Regina Följe, Rex och Regina, Följe Det är i den ordningen jag tror att man ska se utställningarna. Börja med att gå in i rummet med de skira färgrika sammansättningarna och upplev känslan i rummet. Det är vackert och sinnligt. Här finns högtidlighet, skridande och tystnad – jag kommer på mig själv med att röra mig andäktigt, av förundran och för att jag inte riktigt vågar gå fram och störa i denna ’andra värld’. Uppfylld av en stark känsla träder jag obemärkt ut ur rummet av kroppar och grupperingar. Står utanför och tittar in genom glasrutorna ett tag, för att få distans och samtidigt hålla kvar upplevelsen – inte släppa helhetsintrycket med blicken riktigt än. Utställningarna Rex och Regina och Följe – en spännande kombination Små bilder på stora regenter, de flesta kopparstick och ’svartvita’, placerade på en betraktarvänlig linje längs rummets befintliga väggar. Porträtt utförda enligt tidens regler visar kungar och drottningar, vidare: ceremonier och hovmiljöer, baler och frierier. Ofta är de kungliga omgivna av attribut, uppvaktning eller familj, vad gäller klädsel och utseende följer de naturligtvis det övriga Europas kungamode. Sida vid sida tronar de majestätiskt i rummet på Uppsala slott enligt principen Rex till vänster och Regina till höger. I rummet där Tomas Nordberg har placerat ut sina färgrika följen råder en annan ordning. Kropparna, bestående av sammansatta och vackert formade akvarellmålade rundlar och ovaler av papper, har naturligt mänsklig storlek. Trots att de svävar äger de pondus och värdighet. Med all tydlighet har gestalterna från det andra rummet blivit levande och fått färg; de möts, diskuterar, gestikulerar, paraderar, skrider i frasande stassar. I ena änden spanar en ensam figur, något märkt av ålder men ståtlig i sin hållning, avvaktande mot den andra änden av lokalen där en fylligare mer formskön kropp dragit sig undan – i väntan. Mellan dessa båda är rummet uppfyllt av konstellationer av olikformade kroppar som befinner sig i grupperingar inbegripna i olika skeenden – det är lätt att tänka sig en stor slottssal med inbjudna eller ditkommenderade gäster. Det är inte längre tyst och stilla som vid mitt första besök i salen. Ett par färgglada mjukt rundade kroppar står tätt tillsammans och tisslar. Strax bredvid befinner sig en mörk och kraftfull ryggradsgestalt med stora gester och i myndighetsställning gentemot sin samtalspartner. Här och var mindre sammanslutningar av rakare ryggrader, på andra ställen de krumma, blandade med de mer satta. Tungbystade och bredhöftade stöttar varandra. En stabil och mycket färgrik solitär har tagit plats framför en grupp. Vänder de sig mot eller från gestalten? Är de samlade för att lyssna eller för att ställa till svars? Uppvaktar och följer gruppen sin ledare, eller är det en sammankomst där medlemmarna vänder sig mot varandra och lämnar den kraftige solitären utanför? Allt beror förmodligen på vilken (syn)vinkel det hela ses från/i! En uppvaktande vinkelformation i närheten består av en rad spralligt färgglada, men relativt rakryggat ståtliga, figurer i möte med gestalter av en annan sort, svävande skira i vackra färger, vilkas härförare bär högbarmad praktskrud. En annan rad, längre bort, består av de mer mörkkolorerade, något oformliga eller kanske svårformade; figurerna håller sig till sina likar. Mötena med gestalter och följen i salen är många och berikande, de två utställningarnas hängningar, kontraster och nyanser är suveräna.     Gustaf Broms på Uppsala Konstmuseum, videoverk och installationer Livets resa och vägval     Friheten i att intuitivt vandra omkring i utställningsrummen och insupa intryck i den ordning det faller sig, ligger nära min personlighet – att helt enkelt få vila ostyrd i upplevelsen. I Gustaf Broms utställning visade sig dock detta intuitiva förhållningssätt inte fungera; att kliva in mitt i ’pågående föreställning’ gav en känsla av vilsenhet. När jag i vernissagens folkmassa hittar pilen är vandringsriktningen given och cirkelrörelsen, eller livscykeln, får sin början; begynnelsen mötte mig slutligen, eller jag den. Vid mitt inträde i det mörka rummet uppenbaras en ljusklädd, fridfullt rumsuppfyllande frälsargestalt, projicerad så att jag möter dess ljus och känner den pågående rörelsen i klädnaden. När jag så höjer blicken stelnar allt, det anlete som möter är inte förväntat. Det gyllene gethuvudet ger associationer till avgudabild, lånta fjädrar och falskhet. Den stora gestalten ter sig plötsligt fasansfull och skrämmande mäktig. Jag lämnar rummet och hamnar mitt i livets teater, en känsla av karneval eller absurt nöjesfält når mina sinnen: musik och ljud, lustiga figurer, grälla färger. De stora figurerna som möter känns bekanta: en kritstreckskostymerad joker, en stor rosaplastig nallebjörn av medicinkapslar framför ett lyckohjul, en gunghäst, en buddhalik tallriksrobot… Men vid närmare betraktande bedrar det första skenet även här, under ytan döljer sig en djupare problematik: vilka är vi, vems styr oss och vart är vi på väg; sökandet efter, och behovet av, en högre sanning blir uppenbart bland de -ismer och livsfilosofier som framställs. Den välbekanta gröna skylten, nere till vänster vid dörren – kanske stod det ”Exite” – hur som helst var det flertydigt och jag valde att förpassa mig till nästa rum i cirkeln, det mittersta med två rum på varje sida. ’Rummet av installationer’ som befinner sig i rummet innehåller fem element, placerade i olika miljöer som för konstnären representerar just dessa: berg – luft, ö – vatten, öken – eld, hemlandskapet – jord. Det femte elementet är medvetandet, människan – storstad. Jag upplever vidare ingången/ utgången till/ ur det runda rummet av uppställda skärmar, tomrummet som tillåter oss femteelementare att passera, som en viktig pusselbit; att kunna uppleva de fyra elementen på olika platser i världen genom sinnen, minnen och förflyttning i tid och rum. Väl utanför elementens dynamik möts jag av våra mänskliga, ovillkorliga förutsättningar: förändring, tidens gång, åldrandet och döden. På golvet visas ett videoverk med rörliga minnesfragment omkring en bortgången mor, på väggen sonens/konstnärens åldrande/förändring. I och med förflyttningen till nästa rum börjar tiden springa, livstiden rusar från, till och förbi den centrala individen. Den ena väggen visar livsresor, bilder i rörelse, det inre minnet eller vidare förmedlandet av upplevelser och platser – en rörelse i dimensionerna längd och djup. Motsatt vägg visar den i meditationsställning sittande konstnären som lämnar världen och tiden utanför sitt medvetande, här finns rörelsen hos alla de förbipasserande på T-centralen, dimensionerna här är bredd och yta: kommer, går och syns inte mer. Utställningens avslutande rum, sammanlänkandet med begynnelsen: olika scenarier spelas upp, fragment från de olika rummen förs samman, cykliska upprepningar: födelsen, livet, döden, pånyttfödelsen, hoppet, helheten… Jag utträder ur Gustaf Broms cirkel och inträder i min egen. Utställningen visas till och med den 19 april.     Per Kesselmar Full view Min blick fängslas och blir länge kvar: Lager på lager av genomskinligt vitt, avgränsat från omgivningen med hjälp av en svart inramning – eller förankrat i det omgivande rummet genom just denna svarthet. Skugga, eller en svart avgrund, stum mot det genomskinligt flytande, svävande vita – en kontrast som mellan liv och död. Rummets tystnad är tjock, atmosfären mättad. I nästa rum känner jag musikens närvaro, jag förnimmer den mellan raderna – trots att inga verkliga ljud når mina öron. Mellan linjerna i verket Lines spelar föränderliga skuggor och ljus, gränserna skiftar, man ska stå kvar, låta ögonen vila i det man ser, ta ett steg hit eller dit – men inte mer - det är då förvandlingen sker. Vidare reflexioner: Ljuset i vitheten lyfts mot betraktaren, stiger ur sin omgivning, svävar framför; eller tar avstånd från den mörka ytan och lägger sig i bakgrunden. Ljus och mörker – separerade men nära, vilket befinner sig var och vem sätter gränsen - betraktaren eller konstnären? Spelet mellan ljus och mörker – ljusspelet, dynamiken mellan djup och yta – djupspelet, är bägge inneboende i konstverken. Kanske sitter en del av hemligheten i de material Per Kesselmar använder: aluminium och järn, och i det vidare samspelet mellan dessa metaller och oljefärgen (svart och vit). Jag återvänder för att med ”nya ögon” se: Svävande, förankrade kuber, som inte är kuber, genomskinligt fyllda – låter det motsägelsefullt? Tja, det ligger i närheten av trompe l’œil och kräver tid, frid och fantasi. Så fridfullt, vilsamt och aktiverande! Utställningen visas på Uppsala Konstmuseum till och med den 1 mars     Tillbaka till startsidan